(Ryfors 1, 2012)
Framåt kvällen blev det bland annat en tur till Ryfors. Isen smältar undan rätt snabbt, så jag ville se hur mycket is det var kvar. Det blev ett antal bilder, både i färg och svartvitt. Båda bilderna är gjorda med Samsung Pro 815 och 50mm. Bländare 8 och 1/20 sekund på den svartvita bilden, och speglingen av månskäran på bländare 3.2 och 1/25 sekund.
(Ryfors 2, 2012)
(Talgoxe, 2012)
Genom åren har det inte blivit många bilder från 29 februari. Just detta datum har det oftast varit annat som kommit ivägen, eller så har jag inte tänkt på att fotografera. Men nu har jag väntat, just för att det skulle bli några bilder från detta datum. Det blir en fotoutflykt senare idag, men redan nu på morgonen passade jag på att fotografera när morgondimmorna började skingras. Bilden är fotograferad ut genom fönstret från här jag sitter vida datorn. En talgoxe passerade, så det gällde att trycka av snabbt och vid rätt tillfälle.
Pentax K20D och 130mm. Bländare 5.6 och 1/1000 sekund. 100 ISO.
(Kaja, 2010)
Jag är verkligen inte rädd för att ge dig mitt fulla stöd Björn! Jag vet tyvärr så innerligt väl vad detta med vuxenmobbning innebär. Och jag kan säga att alla de olika påhopp jag läst i media på sistone från olika personer, får dessa personer att bli mindre i mina ögon. Oavsett vem som kommer med dessa påhopp. Däremot måste jag medge att jag inte var förtjust i låten, men jag kan samtidigt säga att jag troligen jublade högre än vad du gjorde när det visade sig att du hade kommit till final! Jag har vittnen här hemma. Det var nästan som om det var jag själv som hade gått till final.
Jag hoppas du orkar stå upp mot alla dessa påhopp, och jag vill personligen ge dig en styrkekram på vägen!
Fortsätt vara dig själv, och lycka till Björn!
(Snödroppar, 2010)
Det känns verkligen som våren nu har kommit. Snön har försvunnit, och isen nere på Mullsjön håller på att smälta bort. Utanför sjunger talgoxen. Visar en vårbild på snödroppar från ett ödetorp norr om Mullsjö, från 2 april 2010. Kameran var Pentax K7 och brännvidden 50mm. Bländare 2.8 och 1/400 sekund. 100 ISO.
(Sparvhök 1, 2007)
(Sparvhök 2, 2007)
(Sparvhök 3, 2007)
Ibland händer det jag inte kan förklara. Ibland blir det bilder, innan jag egentligen uppfattat att jag fotograferat. Denna serie från Fårö på Gotland, 10 juni 2007, är en sådan serie bilder där jag inte uppfattade vad jag fotograferat förrän efteråt…
Det var ett härligt släpande kvällsljus när jag gick iväg ut för att fotografera. Plötsligt blir jag uppmärksam på att det är ett himla liv på pilfinkarna. Sedan ser jag något som fladdrar till i kvällsljuset. Snabbt slänger jag upp kameran. Skärpan var redan förinställd på ett avstånd jag sedan tidigare lärt mig kan vara ett bra utgångsläge, och ljuset hade jag redan mätt i tillfälle något oväntat skulle dyka upp. Snabbt fick jag motivet i exakt skärpa och jag började direkt tänka bildutsnitt. Sedan en snabb serie med bilder, det blev 4-5 bilder innan situationen var över.
Efteråt kunde jag se att det var en sparvhök, och en underbart utfärgad hanne dessutom. Jag kan se att den fick tag i en pilfink, och fjädrarna från pilfinken flyger i bilden.
(Serien är fotograferat med Nikon D200 och 400mm. Bländare 2.8 och 1/1000 sekund. Manuell ljusmätning och manuell fokus som alltid, och 100 ISO)
(Linjer, 2010)
Det är inte motiven som skapar bilderna, det är fotografen!
Hur lätt är det inte att glömma just detta. Att jag som naturfotograf börjar jaga efter de häftigaste och ovanligaste motiven, en ovanlig fågelart, den mest trolska urskogen, den mest storslagna fällvyn, de mest färggranna höstlöven, den mest dimmiga höstmorgonen, finaste vitsippan eller ett ovanligt lodjur. I tron att det räcker för att det ska bli speciella och bra bilder. Genom hela min karriär har jag upptäckt mer än en gång att det verkligen inte är så. Det är enbart jag, fotografen, och hur jag kan se och sammanställa, som skapar bilderna. Är jag tillräckligt skärpt och vaken för alla intryck, det är då jag kan se bilderna. Inte annars!
Jag brukar ofta återkomma till hur lätt det är för naturfotografen att fastna i de ovanliga motiven. Att svårigheten med att fånga något på bild, är just det som ger de största applåderna. Att det är just i detta som vi har de riktigt bra fotograferna med de bästa bilderna. För att sedan upptäcka att det är just så det inte är egentligen. En tråkig bild på en björn är verkligen inte bättre än en bra bild på några snöfläckar i vägkanten! Så tycker jag, och häri ligger mitt egentliga bildskapande. För det är just BILDER jag är fascinerad av att titta på och studera, inte passiva avbildningar på olika motiv. Och då helst bilder där fotografen säger något, använder sina specifika fingeravtryck, gör en egen tolkning – och utmanar mig som bildbetraktare.
Mer än en gång har jag upptäckt att det faktiskt kan vara icke-motiven som blir de riktigt bra bilderna. För det är just bland dessa icke-motiv som det blir extra tydligt vilken förmåga fotografen har – som bildskapare. Bilden på linjerna är just ett sådant icke-motiv; en ledning (vilken som helst) vid en parkering i Valdres i Norge. Just från en särskild vinkel blev det ett kombinerat linjespel med kondensstrimmorna på himlen, en triangel gav dynamik till bildytan. Ett moln ger dimensioner, och sedan var bara bilden där. Hur enkelt som helst, egentligen.
Vilken förhållande har ni till dessa icke-motiv?
(Talgoxe, 2011)
”Fotografier kan utmana våra föreställningar om världen genom att skapa oväntade samband.”
(Bilden på talgoxen är från Mullsjö, 18 december 2011. Den satt i trädet utanför om jag fotograferade den genom fönstret, men ljuset från en ljusstake i förgrunden. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 250mm. Bländare 6.3 och 1/250 sekund, på 400 ISO)
(Lappuggla, 2008)
”Om jag i varje given situation enbart ser vad andra ser, då kan man påstå att jag i hög grad är prepresentativ för vår kultur och att jag är ett offer för den.” (S I Hayakawa)
(Lappugglan är fotograferat vid Östansjö söder om Söderhamn i Hälsingland, 29 december 2008. Lappugglan uppehöll sig i området en längre tid, var inte alls skygg och svår att komma nära, och gav mig rätt många bilder. Oftast valde jag att arbeta med mer okonventionella bildidéer och udda perspektiv. Här dök den ner från en telefonledning för att ta en sork, telefonledningen är precis utanför bilden i överkant. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 18mm. Bländare 4 och 1/1250 sekund direkt mot kvällssolen. 100 ISO)
(Backsippa, 2010)
(Groda, 2009)
(Lavskrika, 2010)
(Hussvala och humla, 2009)
(Flugbaggar, 2011)
(Skräddare, 2010)
(Tickor, 2010)
Första gången jag började fotografera med ett fisheyeobjektiv var i 1984, då jag köpte ett 16mm Fisheye-Nikkor. Ett objektiv jag fortfarande har i kameraväskan. Numera sedan några år tillbaka kombinerar jag ofta med en 10-17mm fisheyezoom till mina Pentaxkameror. Ett objektiv med en helt fantastisk närgräns, och när jag bländar ner till minsta bländaröppning för skärpedjupets skull, då kan förgrunden ligga direkt på linsen… Fantastiska dimensioner att arbeta med. Fisheyeobjektiven använder jag till alla motiven i naturen; men faktiskt mest till insekter, blommor och fåglar. Kommer jag riktigt nära blir det ju gigantiska motiv i ett minilandskap…
Här visar jag några av de bilder jag gjort under senare år med fisheyezoomen. Backsippan är från Ljunghems kullar norr om Mullsjö med 10mm och blixt. Grodan är från Gysinge i Gästrikland, med 10mm och blixt. Lavskrikan är från Bergsethskallen på gränsen mellan Dalarna och Norge, med 17mm och blixt. Svalan och humlan är från Landa i Hälsingland, med 16mm. Flugbaggarna är från Ängelstorp norr om Mullsjö, med 10mm. Skräddarna är från Ryfors utanför Mullsjö, med 10mm och blixt. Tickorna är från Ekedalen i Västergötland, med 10mm och blixt. Samtliga bilder är på bländare 22. Tickorna är med 400 ISO, alla de andra med 100 ISO.
(Rådjursfunderingar, 2011)
Jag får ofta frågor om vad som är en bra bild. Vad får mig att välja just den bilden, och sortera bort de andra. Vilken bild är egentligen den bästa, kanske i en serie på ett flertal relativt likartade bilder. Just dessa tankegångar har jag fördjupat mig i under kursen ”Den personliga naturbilden” som jag haft ett flertal gånger genom åren. Bland annat här i Mullsjö under somrarna. Jag utvecklade då ”Niostegsmodellen”, där jag i prioriteringsform går genom de begrepp och funderingar som jag har när jag bedömer de egna bilderna. Den viktigaste tankegången är nummer 1, och sedan fortsätter tankarna ner mot nummer 9. Och samtliga nio punkter är fast förankrade i personliga omdömen – vilket det givetvis ska vara när man bedömer just de egna bilderna.
Prioritet nummer 1 – Bildens omedelbara känsla…
Prioritet nummer 2 – Bilden ska ”dansa” framför ögonen…
Prioritet nummer 3 – Bilden växer med tiden, en ”smygare”…
Prioritet nummer 4 – Bilden ska ha egna ”fingeravtryck”…
Prioritet nummer 5 – När man lyckats fånga något ovanligt…
Prioritet nummer 6 – Bildens tekniska kvaliteter…
Prioritet nummer 7 – Bilden förmedlar ett budskap…
Prioritet nummer 8 – Bilden är ”innovativ”…
Prioritet nummer 9 – Perspektiv och komposition – att bilden ”fungerar”…
(Månsken, 2011)
Terje Hellesø 