31 augusti 2010…

8478 (1)

En bild från 31 augusti 2010 – Mullsjö, Västergötland.

Nikon D200, 400mm, bl 2.8, 1/100 sek, dubbelexponering, 400 ISO.

(Bild 1 – Råget och tvillingar, 2010)

Annonser

Djur…

8563 (1)

8564 (2)

8565 (3)

8566 (4)

8567 (5)

8568 (6)

8569 (7)

8570 (8)

8571 (9)

8572 (10)

8573 (11)

8574 (12)

8575 (13)

8576 (14)

8577 (15)

8578 (16)

8579 (17)

8580 (18)

8581 (19)

8582 (20)

Har valt ut tjugo olika djurbilder. Som vanligt försöker jag hela tiden hitta bilder som jag tidigare inte visat här i bloggen.

Första bilden är från Edsbyn i Hälsingland. Andra bilden är från Henninge i Hälsingland. Tredje bilden är från Granskärs våtmark i Hälsingland. Fjärde bilden är från Söderhamn i Hälsingland. Femte bilden är från Vallsänge i Hälsingland. Sjätte bilden är från Maden i Hälsingland. Sjunde bilden är från Långbro i Hälsingland. Åttonde bilden är från Granskärs våtmark i Hälsingland. Nionde bilden är från Trolldalen i Hälsingland. Tionde bilden är från Grövelsjön i Dalarna.

Elfte bilden är från Maden i Hälsingland. Tolfte bilden är från Valdalsfjellet i Hedmark i Norge. Trettonde bilden är från Trollsjön utanför Mullsjö här i Västergötland. Fjortonde bilden är från Lilltjära i Hälsingland. Femtonde bilden är från Mullsjö här i Västergötland. Sextonde bilden är också från Mullsjö. Sjuttonde bilden är från Röttle i Småland. Artonde bilden är från Mullsjöskogarna här i Västergötland. Nittonde bilden är också från Mullsjöskogarna. Tjugonde bilden är från Mullsjö.

(Bild 1 – Rävens skog, 2005)
(Bild 2 – I trafiken, 2005)
(Bild 3 – Brun kärrhök, 2006)
(Bild 4 – Ett grässtrå, 2006)
(Bild 5 – Flygmyra, 2006)
(Bild 6 – Fluga, 2006)
(Bild 7 – Padda, 2007)
(Bild 8 – Bi, 2007)
(Bild 9 – Skräddare, 2007)
(Bild 10 – Ekorre, 2007)
(Bild 11 – Ladusvala, 2007)
(Bild 12 – Ren, 2008)
(Bild 13 – Knipa, 2009)
(Bild 14 – Geting, 2009)
(Bild 15 – Storlommar, 2010)
(Bild 16 – Tornseglare, 2012)
(Bild 17 – Lappuggla, 2012)
(Bild 18 – Älgkalv, 2013)
(Bild 19 – Lärkfalkar, 2014)
(Bild 20 – Tornseglare, 2014)

Landskapet behöver tid, annars är det inget landskap…

8543 (1)

8544 (2)

Landskapet har varit ett kärt motiv för mig under i stort sett alla år som fotograf. Riktigt nog dominerade djuren under mina första år, och landskapet blev mer något jag sysslade med lite vid sidan om – men jag började rätt tidigt att experimentera med att få fram olika uttryck och ljusförhållanden.

Visst blev det en och annan solnedgång eller morgondimma, och det dramatiska landskapet gav mig några exponeringar – mer än det mer lågmälda vardagslandskapet. Men redan under de första åren på 1980-talet när jag började bekanta mig med storformatskameran, var jag snabb med att hitta guldkornen i det landskapet jag hade precis runt mig. Inte alltid i spännande morgon- eller kvällsljus, utan allt som oftast i ett mer anonymt ljus mitt på dagen – och dessutom i svartvitt.

Jag var också tidig med att experimentera med fototekniken. Med förtjusning använde jag gärna och ofta olika former för filter; som olika heltonade och avtonade gråfilter, softfilter, polarisationsfilter, färgkorrektionsfilter och sepiafilter. Dessutom började jag även experimentera med olika dubbel- och multiexponeringar – en teknik som ju var rätt så chansartad på den analoga tiden. Man kunde ju inte se resultaten innan filmarna var färdigt framkallade, särskilt när jag arbetade med diafilm och det kunde dröja upp till tre veckor innan filmerna kom tillbaka från labbet i Schweiz.

8545 (3)

8546 (4)

I motsats till när jag fotograferade olika djur, så blev landskapsfotograferingen det yttersta beviset på min växande kunskap inom fototekniken och bildskapandet. Här hade jag inga motiv som försökte dölja sig eller försvinna, ofta långt innan jag hade lyckats göra de första bilderna. Landskapet stod ju kvar och helt enkelt väntade på att jag skulle göra de bilderna jag ville göra. Om jag skulle misslyckas var det inte motivets fel, utan helt och hållet mitt eget.

Att fotografera landskap är på flera sätt en mer ångestladdad form för fotografering. Då alla fel och brister i bilderna helt och hållet kunde läggas över på fotografen. Vilket stundtals fick mig att bli en mycket långsam och metodisk fotograf, där slumpen skulle få allt mindre betydelse. De flesta bilderna gjorde jag också med stativ, för att så långt som möjligt eliminera slumpens betydelse.

Det var inom landskapsfotograferingen jag lärde mig att fotografera. Där jag utvecklade mitt kunnande inom fototekniken och bildkompositionen, där jag började förstå betydelsen av perspektivet – och hur jag kunde förmedla känslor i mina alltmer personliga naturbilder.

8547 (5)

8548 (6)

Jag kunde därför förstå rätt tidigt betydelsen av helhet och fantasi, i motsats till inom djurfotografin där ”jägaren” fortfarande hade mest att säga till om för mig. Min fantasi stimulerades till alltmer annorlunda bilder, och jag upptäckte också bildkompositionens betydelse för bildens helhetskänsla.

I mitt fotograferande blev hela bilden lika viktig; inte enbart mittenpartiet. Jag styrde upp mina bilder med omfattande strukturering av bimotiven runt det viktiga huvudmotivet. Och jag gjorde alltmer sällan bilder som var ”snabblästa” och enbart vilade på fototekniska premisser. I mitt experimenterande blev något så ”luddigt” som symbolik en allt viktigare ingrediens.

Och här är jag än idag; jag experimenterar, söker efter sammanhang och helhet, utvecklar min känsla för symbolik – och jag blir alltmer fascinerad av det abstrakta bildspråket, mer än av det konkreta.

I allt detta växte också min personliga bildstil fram. En bildstil jag själv har svårigheter att förklara, men där jag fått höra från andra att den är både tydlig och annorlunda – där jag genom åren också breddat upp mig med alla de andra motiven i naturen.

8549 (7)

8550 (8)

Allt det jag lärde mig som landskapsfotograf har jag idag tagit med mig in i mitt djurfotograferande – men även när jag gör mina närbilder på blommor, insekter, paddor, isdetaljer och stenmönster. Någon sa till mig för många år sedan att jag nog mer än något annat var en landskapsfotograf i grunden, även när jag fotograferar andra motiv. Vilket kanske är rätt nära sanningen; då helhetskänslan och fantasin är viktiga ingredienser även i bilderna på rådjur och skogsharar, på kärrhökar och bofinkar, eller på spindlar och vitsippor.

Jag arbetar alltid med hela bildytan; mina ögon vandrar över den som en skanner. Missar inget, tittar efter olika intressanta detaljer, bedömer vad som ska få finnas med i bilden – och vad jag sedan ska utelämna. Inget får finnas med i bilden som inte ska finnas där…

Två ljusa prickar i bakgrunden kan upplevas som ett par ögon, som med rätt placering i bildytan kan ge bilden större spänning och ett djupare innehåll – men de kan också vara störande och ta bort blicken från något annat som jag anser vara viktigare. Så håller jag på; tittar även på några små grässtrån och ändrar på utsnittet så att grässtråna kommer direkt ut från bildens hörn och därmed berikar kompositionen. Eller att de hamnar utanför.

8551 (9)

8552 (10)

Det finns även tillfällen när jag gått ett tiotal meter in i bilden, för att med hjälp av en liten gren täcka över en ljus fläck från himlen som jag tyckte störde känslan i en tät skogsbild. Jag har även böjt till ett litet grässtrå för att det ska lägga sig på rätt sätt i bilden. Ett grässtrå som de flesta som tittar på bilden i efterhand inte alls har i åtanke… Kameran har då hela tiden stått stadigt på stativet och väntat på att jag ska ha vandrat färdigt inne i bildutsnittet…

Jag utvecklar alltså mitt bildskapande mot bilder som på något sätt ska få ha ett bestående värde. En helhet, en känsla som blir till ett färdigt fryst ögonblick – en stillbild att hela tiden kunna återvända till för att göra nya upptäckter. Om jag ska försöka mig på en konstig förklaring, så vill jag inte att mina bilder ska illustrera en bok – utan jag vill helst att varje bild i sig ska vara en bok. Att återvända till, att läsa igen och igen…

Jag vill inte göra bilder som blir till flyktiga ögonblick som man snabbt ”tar in” för att sedan skynda vidare till nästa…

8553 (11)

8554 (12)

Därför gjorde jag ett experiment för några dagar sedan när jag blev medlem på Instagram. Inte för att samla på mig en massa nya gillningar till mina bilder – utan mer för att kunna se och observera hur dagens fotografi alltmer utvecklar sig mot dessa snabba och flyktiga ögonblick. I dagens digitala värld har vi allt mindre tid att ge till den mer bestående fotografiska bilden. Hela Instagram är gjort för att förstärka detta. Att bli medlem via datorn och sedan publicera bilder den vägen är svårt – allt ska gå via mobiltelefonen. Vilket gör att jag får mejla de bilder jag vill visa till mig själv, för att sedan publicera bilderna via mobilen.

Och hela layouten är anpassat för kvadratiska bilder, snabba ”skott” med mobilen – och där man sedan har tillgång till en mängd mer eller mindre konstiga filter, så att bilderna ska upplevas som mer fräcka än de var från början. Vill man publicera sina rektangulära bilder måste man antingen beskära bilderna till en kvadrat, om man inte lägger bilden i en genomskinlig kvadrat i Photoshop innan. För att kunna bibehålla det bildformatet som man önskar, och som har så stor betydelse för den helhetskänsla man vill förmedla med bilden.

8555 (13)

8556 (14)

Det är som om man skulle publicera sina fotoböcker och varje bildsida har en kvadratisk ram som bilderna ska kunna flöda inom. Vilket sällan blir bra, om man då inte från början har fotograferat kvadratiskt eller att bilden just är komponerat för att visas i det kvadratiska formatet. Gårdagens Hasselbladfotografer borde verkligen passa in i mallen…

Och det är snabba klick det handlar om; helst många och ofta. Och det handlar om att få så många klick som möjligt på bilderna. Hittills har jag sett medelmåttiga bilder som fått flera hundra tusen klick, men också fotografiska guldkorn som bara fått ett fåtal. Kanske för att fotografen valt precis samma medlemskap som mig, alltså privat, och därför enbart är tillgänglig för de som jag accepterat som följare.

På Instagram dominerar de bilder som så populärt kallas för ”selfies” eller ”groupies” – men jag ser också ett riktigt stort antal bilder på olika hundar, katter och barn. Men sedan också ett riktigt stort antal landskapsbilder; nästan uteslutande presenterade genom en vacker solnedgång eller någon form av fantastisk utsikt. De mer medvetna landskapsbilderna skiner med sin frånvaro…

8557 (15)

8558 (16)

Och här har jag nu blivit medlem, för att testa på Instagramfenomenet… För att se hur det är med bildmedvetandet och hur djupt intresset sitter för den fotografiska bilden. Jag ser också snabbt att den i särklass vanligaste bildkommentaren är ”wow!” eller ”nice shot!” – men jag förstår också varför det blir så. Instagram är inte en plats för seriös bildkritik, antingen positiv eller negativ, utan mer snabba indikationer på att bilden är bra eller intressant – innan man skyndar vidare till nästa och nästa och nästa…

Egentligen är Instagramfenomenet så långt man kan komma från mig som fotograf, så egentligen borde jag ju inte ha blivit medlem. Men jag vill testa ett tag, och se det med mina egna ögon – innan jag kan göra en tydligare bedömning.

Kanske borde jag även använda mitt medlemskap för att visa fram en annan typ av bilder från mig. Ett flertal av mina vänner och fotografkollegor väljer redan medvetet att fylla sitt Instagramkonto med de mer snabba vardagsbilderna – och ofta publicerar man sina bilder direkt från mobilen. Bilder från senaste festen med kompisarna, på den nya hundvalpen eller från senaste fisketuren….

8559 (17)

8560 (18)

Bilder från tillfällen då jag oftast väljer att inte fotografera, eller så anser jag att bilderna är av en sådan privat natur att de inte bör publiceras. Jag får ofta den känslan när jag tittar på bilder som hamnar i utforskaren på Instagram – bilder som egentligen inte borde publiceras av hänsyn till de inblandade….

På många sätt är alltså Instagram ett fenomen som är intressant i sig. Genom att kunna fotografera med sin mobil och sedan snabbt kunna dela med sig av dessa till andra, så har fotografi blivit något som alla idag håller på med. Idag ser jag alltid flera som fotograferar – antingen det är vid Mullsjön eller på Ica och Coop. Vilket gör att fotografi blivit tillgängligt för absolut alla.

Något jag direkt är positiv till; det gör ju att andelen människor som får en känsla för det fotografiska bildspråket också har exploderat. Och inte alls som det var förr i tiden, att fotografi mer hade en nördstämpel och var tillgänglig för en exklusiv skara av fotografer.

Kanske kan Instagram så småningom utvecklas till en intressant samlingsplats av bildkunniga människor, där fantasi och helhet kan generera ett osannolikt lyft för det fotografiska bildspråket.

8561 (19)

8562 (20)

Klart är iallafall att jag fortfarande är den fotograf jag alltid varit; oavsett om jag fotograferat analogt eller digitalt. Oavsett om jag visat mina personliga bilder i en bok eller en artikel, under en föreläsning eller kurs – eller här i bloggen, på Facebook eller Instagram.

Mina bilder, mina helheter och fantasier – mina landskapsbilder. Helt utan hänsyn till hur den fotografiska omgivningen har förändrats. Mina bilder finns där för att upplevas på det sätt som jag tänkt; en personlig bild som behöver lite tid att nå ut. Även i dagens allt snabbare men spännande digitala bildvärld…

(Bild 1 – Söderhamn, 2005)
(Bild 2 – Söderhamn, 2005)
(Bild 3 – Papperhavn, 2005)
(Bild 4 – Hylströmmen, 2005)
(Bild 5 – Gysinge, 2005)
(Bild 6 – Nipfjället, 2006)
(Bild 7 – Båthussjøen, 2008)
(Bild 8 – Trönö, 2008)
(Bild 9 – Bulleberget, 2008)
(Bild 10 – Bergsethskallen, 2008)
(Bild 11 – Vallsänge, 2008)
(Bild 12 – Mullsjö, 2008)
(Bild 13 – Risa, 2009)
(Bild 14 – Stockholm, 2009)
(Bild 15 – Mariannelund, 2010)
(Bild 16 – Tiveden, 2011)
(Bild 17 – Ryfors, 2011)
(Bild 18 – Röttle, 2012)
(Bild 19 – Ryfors gammelskog, 2012)
(Bild 20 – Mullsjö, 2015)