Aktiv placering i bilden…

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

Det viktigaste i mitt bildskapande kretsar kring motivens placering i bildytan. Och aldrig handlar det om tillfälligheter.

När jag lyfter kameran för att fotografera blir motiven direkt placerade på särskilda platser i bildytan; huvudmotivet och de viktiga bimotiven.

Ibland i mitten av bildytan, aldrig alltid!

Oftast ut mot bildkanterna för att låta huvudmotivet spela tillsammans med de olika viktiga bimotiven. För att skapa en helhet, en speciell helhet som kan förmedla det uttryck jag önskar. Men också både symbolik och budskap. Båda i mer konkret form, men allt oftare även i mer eller mindre abstrakta former.

Antingen i en dynamisk ordning, eller så är harmonin större betydelse.

Allt som finns med i bilden har någon form av betydelse; det jag tycker inte har någon betydelse – det finns givetvis inte med i bilden.

Enkelt!

Några ursäkter finns inte…

(Bild 1 – I skogen, 2017)
(Bild 2 – Tjäder, 2017)
(Bild 3 – Rådjur, 2017)
(Bild 4 – Älg, 2017)
(Bild 5 – Kanadagäss, 2017)
(Bild 6 – Forsärla, 2017)
(Bild 7 – Knipa, 2017)
(Bild 8 – Tjäder, 2017)
(Bild 9 – Fasan, 2017)
(Bild 10 – Klippor, 2017)
(Bild 11 – Hjärtat, 2017)
(Bild 12 – Älg, 2017)
(Bild 13 – Fasan, 2017)
(Bild 14 – Tornfalk, 2017)

(8)

(9)

(10)

(11)

(12)

(13)

(14)

Annonser

Årets tornseglare…

(1)

Tornseglarna anlände 18 maj här till Mullsjö, ungefär samtidigt som jag anlände efter hemresan till Norge. Precis när jag gick av tåget, mötte Malin mig ackompanjerad av fyra skrikande tornseglare…

Första bilderna på årets tornseglare gjorde jag redan dagen efter… Det var svårt att låta bli, har ju saknat de sedan augusti förra året.

Bjuder på en av årets bilder hittills på tornseglare, en bild från idag.

(Bild 1 – Tornseglare, 2017)

Forsärlor…

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

Det blev rätt många bilder på forsärlor igår. Var tillbaka till Ryfors, forsärlornas paradis!

Försökte fånga forsärlorna i flykten när de jagade dagsländor, verkligen inte det lättaste… Tror det blev runt 500-600 bilder som mer eller mindre var oskarpa – ibland fullkomligt i oskärpa…

Men skam den som ger sig, några bilder blev det. Ni ser inte minst i sjätte bilden där jag fångat ögonblicket precis innan forsärlan tar dagsländan.

Det blev även andra bilder på forsärlor, men det kan vi ta i ett annat inlägg. Plus lite andra bilder på knipor, sädesärlor, ladusvalor, kanadagäss, skräddare med mera.

Samtliga bilder gjorde jag med 400mm på bländare 2,8. Slutartiden växlade mellan 1/250 sekund och 1/1250 sekund. Samtliga givetvis på 100 ISO som jag oftast väljer för att få bättre kvalitet med större tonomfång.

(Bild 1 till 6 – Forsärlor, 2017)

(6)

Dåtidens nutid…

(1)

Dagarna efter turen hem till Norge har jag använt dels framför datorn för att fortsätta arbetet att få ordning i mappar och filer efter hårddiskkraschen för några veckor sedan, men också för att samla in nya intryck från turer i Mullsjöskogarna. Intryck färgade av resan hem till Bergen.

Mullsjöskogar som badar i försommarvärme med intensiv fågelsång från svarthätta, taltrast och bofink. Med älgar, harar och rådjur. Men också med att leta efter spår från dåtiden. En dåtid som ständigt aktualiseras och revideras för att passa in i nutiden.

Igår stannade vi till vid det lilla torpet som vi stannat till vid så många gånger förut. Ett torp som genom åren blivit allt mer fallfärdigt, men som någon nu bestämt sig för att rusta upp. Det läggs en ny grund, dörrar och fönster är borttagna för att bytas ut med nya. Om inte alltför länge står det nog ett nytt och modernare torp här och glänser i solen.

Kanske med en grind och en skylt som berättar att det är privat – kanske är det inte så länge till vi inte längre kan stanna till här för att fotografera.

Den gamla ladan från 1943 kanske kommer att rivas, grävlingen får nog leta efter en ny plats för sitt gryt. Ängen där rådjur och älg betar, kanske blir en nysådd gräsmatta. Och kanske blir det svårt att hitta både blommande gullvivor och nattviol.

Minnen från dåtiden byts ut mot nya händelser i nutiden. Ibland till det bättre, ibland till det sämre…

(Bild 1 – Torpet, 2017)
(Bild 2 – Stenen, 2017)

(2)

Hemåt, och sedan hemåt igen…

(1)

Söndag 14 maj åkte jag med flyg hemåt igen till Bergen. Det var tolv år sedan senast, jag minns så väl begravningen till min mor i september 2005. Det blev sista gången i Bergen, fram tills nu. Visst har jag varit över till hemlandet Norge rätt många gånger sedan dess, men just Bergen har det inte blivit innan. Det finns ju inte så mycket kvar av den nära familjen, min far bor sedan flera år tillbaka utanför Oslo. Men huset finns kvar, där jag bodde fram tills jag flyttade hemifrån 1985. Och det var här jag skulle bo under återbesöket.

Ett speciellt återbesök, då filmteamet skulle vara med och fånga nästan allt på film. Till dokumentären om mig som är under arbete. Min far hade tagit sig västerut från Oslo för att också kunna vara med i filmen.

(2)

Måndagen var vi runt i Bergen. Bland annat till välkända Bryggen där turisterna samlas i tusental. Så även jag, turist som jag kände mig – så mycket hade ändrats under de tolv åren sedan jag var där senast. Jag kände mig verkligen som turist, med ett norskt språk tydligt påverkat av svenskan – det tar numera ett bra tag för mig att helt kunna prata flytande norska… Svenska ord verkar har en fantastisk förmåga att dyka upp, särskilt när jag minst önskar det – och alltid lika ironiskt uppmärksammade av min far…

Det blev ett större antal smått humoristiska situationer, som när jag pratade svenska med min far och sedan norska med det svenska filmteamet…

(3)

Jag var givetvis till graven till min mor. Det blev riktigt jobbigt! Tankarna började direkt; om hur allt en gång varit, goda minnen helt tillbaka till barndomen. Men också om hur allt blivit efteråt fram tills idag, om händelser som min mor nog inte helt hade önskat sig. När jag stod där vid graven, med filmteamet på respektfullt avstånd, så kunde jag heller inte låta bli att tänka på framtiden. Om hur allt kommer att utveckla sig framöver. Hur det blir med min far, familjen – och inte minst förhållandet till min hemstad Bergen.

För inte behöver det gå tolv år till nästa gång jag besöker Bergen. Det kändes ju så tyst och ensamt där vid graven till min mor. Stora delar av den nära familjen befinner sig ju numera på helt andra platser; som utanför Oslo, i Sverige och även på Irland.

(4)

Min bror finns kvar i Bergen, men jag tror han känner sig rätt ensam… När han inte besöker graven till vår mor.

I mina djupa tankar där vid graven kunde jag heller inte låta bli att lyssna till den intensiva fågelsången från både rödhake och koltrast, som om nuet är det enda som existerar. Det som varit och det som kommer, det finns inte… Eller så har det ingen betydelse. Åtminstone inte för rödhakarna och koltrastarna.

Jag ringde till min dotter i Sverige, hon som bara var sex månader gammal när flytten gick från Bergen. Född i Norge, men pratar inget annat än svenska – med skånsk brytning… Hon som inte varit i Bergen sedan min fars femtioårsdag. Då var hon sex år gammal, nu har hon passerat trettio och är en vuxen kvinna.

(5)

Hon minns Bergen, men med barnets ögon. Jag står där vid graven och också minns Bergen med barnets ögon, men också nu som åldrad femtiotreåring. Tre år äldre än min far var när min dotter var här senast..

Det blir så många perspektivtankar så jag blir snurrig. Gråten börjar arbeta upp sig i halsen, ögonen fuktas. Jag ber filmteamet ta en paus med kameran, det blir för jobbigt…

Jag märker hur tiden stått still i mina tankar, men också hur verkligheten gått vidare. Bergen har inte stått still, verkligen inte – det har blivit en ännu större stad. Dessutom byggs det nya vägar och hus överallt. Det är som om Bergen helt lever i nuet, det Bergen som varit känns rätt avlägset…

(6)

Det blir extra tydligt och viktigt varför jag blev fotograf. Att kunna fånga ögonblicket, det som sker precis exakt nu – men att samtidigt kunna föreviga nuet för att stanna tiden. Innan nuet skyndar vidare..

Jag tar gondolbanan upp till Ulriken, 643 meter över havet. Över Bergensdalen med vid utsikt söderut, västerut och norrut. Ser stora delar av Stor-Bergen, centrumsområdet men också flertalet av de olika förorterna. Längst västerut ser jag havshorisonten och Øygarden, skärgården med bland annat öarna Toftøy och Hellesøy. Toftøy där min farmors släkt kommer ifrån och Hellesøy där min farfars släkt kommer ifrån. Två öar som blivit så centrala och grundläggande viktiga för min fotokarriär.

(7)

Det var där det en gång började, på riktigt. Visst hade jag gjort mina första fotografiska bilder på en resa till Skottland redan 1973, men det mer intensiva och seriösa fotograferandet med första spegelreflexkameran, det var på just Toftøy och Hellesøy.

Jag kan se båda öarna där från toppen av Ulriken, längst norrut ser jag lilla ön Hellesøy genom kikaren. Längtar otåligt dit till tisdagens utflykt.

Jag gör ett stort antal ”turistbilder” med och utan norsk flagga. Fångas av den otroliga utsikten och glömmer för ett tag min sjukliga höjdskräck… Fångas även av det karga kalfjället österut från toppen. En ringtrast sjunger så underbart från en liten höjd, en ny bekantskap då ringtrasten inte fanns här när jag bodde i Bergen – då hade jag nog varit här uppe betydligt oftare. Med teleobjektivet i högsta hugg…

(8)

Den är skygg och låter mig stort sett enbart njuta av den genom kikaren, då jag inte tog med mig ett större teleobjektiv denna gång.

Av någon anledning blev de mer personliga bilderna från Ulriken i svartvitt. Ser i bilderna efteråt att alla mina tankar och känslostormar under hemresan till Bergen ligger där i bilderna. Det finns något ursprungligt, något som döljer sig under ytan och som vill pressa sig uppåt och framåt.

Ser trollen, ser det fysiska i bilderna – tidlösa genom det svartvita, för att få fram bilder som är så mycket mer än ögonblicket. Nuet.

Vill även få fram allt som varit, vem jag är och kommer ifrån – och även hur det kan komma att bli framöver. En röra av tankar och känslor som fastnar i den ena exponeringen efter den andra.

(9)

Det börjar blåsa mer och mer medan jag går där på fjälltoppen. Riktigt ordentligt, vilket gör resan nedåt igen med gondolbanan till en rätt gungig upplevelse…

Sedan blev det en tur till Bryggen igen, nu för att fånga och uppleva skymningsljuset. Och än en gång känner jag mig som turist i min egen hemstad. Ser sådant som jag inte alls tänkte på när jag bodde i Bergen, ser och fascineras av det Bergen som turisterna fångas av. Som jag då inte alls skänkte en tanke, då det var så vanligt och självklart.

Jag var verkligen hemmablind när jag bodde i Bergen, fascinerades av det som för bergensaren var lite mer ovanligt. Glömmer aldrig alla de gånger jag var i bokskogen på Fantoft, eller de vidsträckta stränderna på Herdla. Fjälltopparna och de djupa dalarna var aldrig tillräckligt fascinerande för mig.

(10)

Jag glömmer aldrig när jag skulle ha en av mina första föreläsningar i Skåne, efter flytten dit i januari 1987. De som bokade föreläsningen ville ju att jag skulle visa bilder hemifrån Bergen och Norge. Favoritplatserna och favoritmotiven…

Jag får ju erkänna att bilderna på bokskogar och vidsträckta stränder inte imponerade så mycket på skåningarna…

Tur då att jag hade varit flitig med mitt fotograferande på Toftøy och Hellesøy. Från dessa två fantastiska öar ute i havsbandet utanför Bergen, där jag hade mina rötter – och där jag vistats mer eller mindre från spädbarnsåldern.

När jag var liten fick man ta båten från Bergen centrum, en gammal båt som stannade mer eller mindre vid varje brygga på vägen ut mot Hellesøy. En 4-5 timmars båtresa i en rökfylld kabin och där jag alltid mötte ett underbart och lantligt Hellesøy helt grön i ansikte. Det hände även att jag inte kunde hålla mig under den långa resan, vilket fick mig att ropa på Ulrik ett flertal gånger…

(11)

Numera sätter man sig i bilen och kör de 6-7 milen på under en timme…

Första stoppet blev på Toftøy, vid ett särskilt ställe där jag under mina tidiga år som naturfotograf satt under nätterna och lyssnade på berguvens rop. Den nya vägen går nu rakt genom berget och den hemliga berguvplatsen är numera dekorerad med både trottoar och en busskur.

Tiden har verkligen inte stått still, mina stunder med berguven under tidigt 1980-tal känns som från en helt annan tid. Känns nästan som om allt varit en dröm, då landskapet mer eller mindre totalförändrats.

Kanske är det just dessa tidiga upplevelser med berguven som gjort att den har en helt speciell plats i mitt hjärta. Och att jag därför nästan var tvungen att besöka uvberget varje vår under åren jag bodde i Hälsingland.

(12)

Just att bara få höra den ropa, det räcker för mig. Det måste inte bli några bilder, då upplevelsen med berguv år så förknippat med ljudet – mer än med bilden. Att det sedan genom åren blev rätt många bilder på berguven, det var mer en bonus – då jag aldrig lyckades fotografera berguven här på Toftøy. Till det var den alldeles för skygg, eller så var jag för okunnig med att veta hur jag skulle lyckas med det…

Hellesøy var samma fina idyll som senast. Några fler hus hade byggts sedan senast, ett par hus hade fått ny färg – men annars var det samma Hellesøy. Stannade som vanligt vid skylten som jag alltid brukar göra, men sedan var det tillbaka till min favoritplats på norra sidan om ön. En mytomspunnen plats där det sägs att Gjest Baardsen en gång i tiden gömde sig undan rättvisan i den 4-5 meter djupa grottan.

Blev ett antal nya bilder, även om regnet tilltog alltmer. Bilder i första hand i svartvitt, då det denna gång kändes mest naturligt för mig.

(13)

En plats där jag varit ett flertal gånger efter flytten till Sverige 1987. Senast jag var där var i maj 2005, då var både min mor och far också med. Inte visste jag då att min mor skulle gå bort knappt fyra månader senare…

På vägen tillbaka mot Bergen stannade vi än en gång på Toftøy. Målet var att ta sig ned till Svarteviken på öns östra sida, en plats som har en central plats under mina första år som naturfotograf. Det var här jag gjorde mina första exponeringar med diafilm. Bilder på klippor, trift, engelsk fetknopp, ejder och labb. Där jag övade upp mitt kunnande i bildkomposition, men också där jag lärde mig att nattfotografera – genom att prova mig fram till någorlunda bra exponeringar. Till en början helt utan något kunnande om reciprocitetseffekten…

Senast jag var där var 1986, då kunde jag titta ned mot Svarteviken från sommarstugan – nu hade skogen växt sig både hög och kraftig. Myren där jag gjorde mina första försök på att fotografera tofsvipa höll på att växa igen – och vägen ned mot Svarteviken fick nu bli en skogspromenad.

(14)

Men väl på plats var Svarteviken som den var senast, jag hittade fram till de samma motiven jag fotograferat tidigare – som om tiden hade stått still. Det kändes nästan som om jag varit där senast igår, fast det hade gått 31 år… Senast jag var där och fotograferade var jag en ung och hungrig 22-årig fotograf (och nybliven pappa) med hela livet framför sig, nu en grånad 53-åring med en lång karriär bakom sig.

Däremot är det inget fel på hungern, jag fotograferar ju fortfarande lika ivrigt som jag gjorde då – men med rätt mycket mer rutin och erfarenhet.

Att se mina gamla motiv med de fotografögon jag har idag, det blev den absolut starkaste upplevelsen under hela resan. Allt fångat på film av filmteamet; både hur jag klättrade runt på klipporna som en ”smidig tiger”, men också mina glädjetjut varje gång jag hittade mina kära motiv från då

(15)

Och sedan 17 maj i Bergen, det var inte en dag för tidigt…

18 maj under kvällen kom jag tillbaka till Mullsjö. Och som om alla dessa dagar hade varit en mycket välregisserad film, så önskades jag välkommen tillbaka av en glad Malin och några skrikande tornseglare. Tornseglaren hade precis kommit hem igen efter åtta månader i Afrika – och jag efter fyra dagar på hembesök till mina rötter.

Det var skönt att komma hem igen…

(Bild 1 – Fiskmås, 2017)
(Bild 2 – Skymning på Bryggen, 2017)
(Bild 3 – Statsraad Lehmkuhl, 2017)
(Bild 4 – Gråtrut, 2017)
(Bild 5 – Speglingar, 2017)
(Bild 6 – Speglingar, 2017)
(Bild 7 – Från Ulriken, 2017)
(Bild 8 – Från Ulriken, 2017)
(Bild 9 – Mot Isdalen, 2017)
(Bild 10 – Troll, 2017)
(Bild 11 – Från Toftøy, 2017)
(Bild 12 – Från Hellesøy, 2017)
(Bild 13 – Från Hellesøy, 2017)
(Bild 14 – Från Hellesøy, 2017)
(Bild 15 – Från Toftøy, 2017)
(Bild 16 – Från Toftøy, 2017)

(16)

Tillbaka…

(1)

Igår kom jag tillbaka till Mullsjö, efter härliga och intressanta dagar hemma i Bergen. Tänkte skriva en artikel om resan och de tankar jag fick, så den kommer inom närmsta dagarna.

Men redan nu tänkte jag visa en ny bild från Svarteviken på Toftøy där jag en gång i tiden gjorde mina första riktiga naturbilder, under sommaren 1979. Vid Svarteviken började jag också experimentera rätt tidigt med bilder på långa slutartider, utan att då riktigt veta hur jag skulle göra, rent exponeringsmässigt.

Första bilden från 1982 är en av mina tidiga nattbilder, gjord på Kodachrome 25. Nu var jag alltså där igen, för första gången sedan 1986 för att uppleva de samma motiven. Inte helt det lättaste att gå där på klipporna och leta efter de samma detaljerna, kan man tycka, men det gick förvånansvärt lätt.

Det kändes faktiskt som om det var igår jag hade varit där senast…

Dessutom var det ett helt annat ljus; regnet vräkte ned och det var dessutom blåsigt – då 1982 var det klart och vindstilla.

När jag gick där och letade och fotograferade nu den 16 maj 2017, var filmteamet med och dokumenterade hela händelsen. Ska bli intressant att se hur det hela blir i filmen när den är klar.

Samma motiv, 35 år senare. Då en ivrig fotograf på 18 år, nu en åldrad veteran på 53 år…

(Bild 1 – Toftøy, 1982)
(Bild 2 – Toftøy, 2017)

(2)

Att tänka bakåt och framåt…

(1)

Egentligen handlar allt idag om hur det var igår och hur det kan bli imorgon. Frågorna man har om morgondagen hittar oftast svaren i gårdagen.

Men jag kan aldrig bli den jag varit – och imorgon har jag gått vidare. Mot nya okända mål och nya tankar.

För mig blir detta extra tydligt varje gång jag tittar tillbaka, mot mina bilder som jag gjorde tidigare – om hur jag då tänkte, vilka drömmar och visioner jag då hade inför nutidens och morgondagens fotografering.

Imorgon åker jag tillbaka till Bergen, för att återuppväcka minnen, uppleva mina gamla fotomotiv – men med dagens ögon. Att få den nödvändiga krocken som bildskapandet ibland behöver; just genom att uppleva det som varit med dagens ögon.

(2)

Som att titta på en gammal film jag sett många gånger tidigare; men där jag kan påverka och ändra slutet. Helt enkelt för att jag ser, upplever och tolkar på ett helt annat sätt idag än jag gjorde tidigare.

Vi får se vilka platser jag hinner med under hemresan, då jag bara ska vara där några dagar. Jag kommer tillbaka till Mullsjö igen redan på torsdag.

Ett nytt Mullsjö som jag då kommer få uppleva med nya ögon, men där jag fått viktig näring från det gamla. Kanske från både Toftøy och Hellesøy, där jag gjorde mina första försök som naturfotograf helt tillbaka till slutet av 1970-talet.

Det är tolv år sedan jag var i Bergen senast, så jag undrar givetvis också över hur mycket som förändrats under dessa år.

(3)

Mina bilder i arkivet visar mig hur det såg ut på Hellesøy i maj 2005, men jag undrar mycket över hur det kommer se ut nu i maj 2017. Om motiven ändrats lika mycket som jag ändrat mig som fotograf under dessa tolv år. Och om människorna ändrat sig lika mycket som jag ändrat mig som människa…

Vi får se vilka tankar jag har med mig tillbaka till Mullsjö, vilka nya bilder jag eventuellt kan visa fram här i bloggen – och hur jag blivit påverkad av gårdagen inför morgondagen.

För mig som fotograf är detta oerhört viktiga avstamp. Något jag försöker göra så ofta som möjligt. Kanske är det just därför jag är en sådan fotograf som hellre återvänder till de samma motiven och platserna, än att hela tiden söka mig mot nya okända och avlägsna resmål.

Minns så väl när jag flyttade till Mullsjö 2009. Hur jag kunde återuppleva Ryfors, Brängen och Trollsjön – platser som jag så ofta hade upplevt under sommarkurserna helt tillbaka till 1991. För att se hur Ryfors hade förändrat sig, eller om tiden hade stått still…

(4)

Men där jag också hittade helt andra bilder och motiv än jag hade gjort tidigare. Som om Ryfors hade fått så mycket nytt att erbjuda, fast tiden verkade ha stått still…

På samma sätt som när jag åkt tillbaka till Ängelholm och Skåne, för att se Dagshög och Sandön med nya ögon. Eller tillbaka till skogarna i Hälsingland.

Vilket jag även gör varje år här i Mullsjö. Tillbaka till blåsipporna, tillbaka till rådjuren och älgarna, till morkullornas spel mot skymningshimlen – eller till isblåsorna varje vinter vid Mullsjön.

Kanske är det därför jag hela tiden utvecklar mitt bildspråk; det blir alltid nya infallsvinklar och nya motivkombinationer. Nya bilder med nya uttryck – helt enkelt för att jag hela tiden kan jämföra med tidigare möten och upplevelser. Förändringarna blir extra tydliga, då jag alltid har förlagor att utgå ifrån. För att så tydligt kunna gå vidare.

(5)

Jag tror fullt och fast på att om jag hela tiden skulle rest runt till ständigt nya motiv, nya exotiska resmål runt i världen – då hade risken varit större att jag hade upprepat mig själv hela tiden. Om jag alltid utsätter mig för nya impulser och nya motiv, då hade det kanske blivit mer naturligt att greppa fast vid det invanda – det man känner igen och kan bemästra.

Jag tror jag hade varit en sämre fotograf idag om jag hela tiden hade rest runt till ständigt nya motiv. Kanske hade jag nog stagnerat…

Kärnan i mitt utvecklande som fotograf, att hela tiden kunna vara hungrig och nyfiken – det ligger i något så motsägelsefullt som att hela tiden återvända. Att upprepa platser och motiv, för att ännu mer kunna förändra…

(6)

Efter hårddiskkraschen för några veckor sedan har jag tvingats gå genom mitt liv i ännu större grad. Bilder, upplevelser, texter, minnen. För att återskapa och reparera. Men det blev också livsviktiga funderingar inför framtiden; om att hitta ännu bättre säkerhet för att skydda det som varit, med bättre backup – samtidigt som jag givetvis också hela tiden har fotograferat. Nya bilder att kunna katalogisera på samma gång som jag även tvingats katalogisera det som varit.

Nya bilder på älgar, tranor, rådjur och blåsippor. Nya bildtankar i det svartvita bilduttrycket, samtidigt som jag också gått genom äldre svartvita analoga bilder för att minnas det jag redan gjort.

Jag vet egentligen ingenting om morgondagen, men genom stödet från gårdagen – så kanske jag får vissa fördelar.

(7)

Utan att egentligen ha de egenskaperna, så kanske det blir lättare för mig att sia om morgondagen – helt enkelt för att jag har en så klar bild av gårdagen. Och att jag genom livet redan haft så många avstamp där jag tittat på gårdagen med nuets ögon.

Att jag så många gånger redan har kunnat utveckla skapandet genom att få kunna jämföra, så att jag redan idag vet hur jag kommer göra nästa helg. När jag är ute på nästa fotorunda här i Mullsjöskogarna, efter några dagar i minnenas tecken hemma i Bergen.

Kanske ska jag även skriva en helt ny artikel med helt nya bilder. En artikel utvecklat från denna artikel, från de tankar jag skrivit om här.

Det har alla förutsättningar för att bli en  helt ny artikel med helt nya bilder – helt enkelt för att jag redan tänkt både bakåt och framåt…

(Bild 1 – Svínafellsjökull, 1995)
(Bild 2 – Fjällbjörkdans, 2002)
(Bild 3 – Hundkex, 1985)
(Bild 4 – Gryningsbräken, 1998)
(Bild 5 – Tjäderns kalhygge, 2017)
(Bild 6 – Trana, 2017)
(Bild 7 – Råbock, 2017)
(Bild 8 – Skogshare, 1998)

(8)