(1)
En bild från i våras. En padda simmar iväg, precis när jag gör bilden.
Jag är riktigt ordentligt nära, kanske inte mer än 6-8 centimeter från frontlinsen.
Pentax K7, 10mm fisheye, bländare 22, 1/25 sekund, blixt och 100 ISO.
(Bild 1 – Paddan simmar iväg, 2018)
(1)
De senaste åren har det blivit rätt många bilder på forsärla, så många att jag i arkivet har nästan lika många bilder på den som den betydligt vanligare sädesärlan.
Sädesärlan har jag däremot fotograferat med jämna mellanrum under alla mina år som fotograf, från de första bilderna på den redan 1980.
Även i år har det blivit några bilder på sädesärla, som denna bild.
Från forsärlans rike vid Ryfors, bara för att det skulle vara så…
(Bild 1 – Sädesärla, 2018)
(1)
Hittade denna bild på en rördrom från mars i år. Blev rätt intressant uttrycksmässigt när jag konverterade den till svartvitt, med undantag för rördrommens öga.
(Bild 1 – Rördrommens öga, 2018)
(1)
Två svartvita bilder; den första från Mullsjöskogarna och den andra från Hårga i Hälsingland.
(Bild 1 – I skogen, 2014)
(Bild 2 – Mot ljuset, 2005)
(2)
(1)
En tornseglare passerar de ljusa molnen. Infraröd inställning i kameran.
(Bild 1 – Tornseglare, 2018)
(1)
Jag fotograferar jämnt. Hela tiden, dygnet runt och året runt. Vilket jag har förstått är rätt så ovanligt, om jag dessutom lägger till att det varit så för mig i mer än 40 år. Under de första 26 åren var jag analog, vilket av kostnadsskäl gjorde flödet av nya bilder betydligt mindre än idag. Men även då prioriterade jag fotograferandet framför något annat. Egentligen.
Hade jag 5000 kronor över, så valde jag i nästan alla tillfällen att köpa film för pengarna. Hellre det än en ny kamerapryl, eller en dyr resa utomlands. Det var alltså viktigare än något annat för mig, att enbart kunna fotografera. Så mycket och så ofta som möjligt.
Att fotografera blev mitt sätt att leva. Vad jag såg runt omkring mig i vardagen, vad som var extra viktigt – men också vad jag tyckte var mindre viktigt. Jag fotograferade, jag framkallade svartvita filmer, jag köpte fototidningar, läste fotoböcker. Var medlem i två fotoklubbar hemma i Bergen och hann även med att vara medlem i både BioFoto och Norske Naturfotografer/NN.
Fotograferingen blev mitt yrke 1983, dagen efter att jag hade slutfört min gymnasieutbildning. Jag publicerade bilder i olika månadstidningar, veckotidningar och dagstidningar. Jag hade föreläsningar och började även hålla i alltfler fotokurser. Dessutom var jag aktiv medlem inte enbart i fotoklubbarna, utan hann även med ett år som ordförande i den lokala fågelklubben – och dessutom en kortare period med ringmärkning av fåglar på fågelstationen Sæle utanför Bergen.
(2)
I första hand fotograferade jag natur, men jag försökte hela tiden även fånga vänner och familj i vardagen. Dessutom hann jag även med ett större antal uppdrag som pressfotograf, i första hand för Bergens Tidende.
Därefter har det bara fortsatt. Med åren valde jag bort uppdragen som pressfotograf, för att helt fokusera på att just fotografera natur. Bilderna på vänner och familj fanns däremot givetvis kvar, som viktiga dokument parallellt med naturfotograferingen. Jag gick även så långt att jag tydligt markerade detta med att medvetet kalla mig naturfotograf och inte fotograf. För det var ju just det jag sysslade med, helt specialiserad med att fotografera i naturen.
Även om det egentligen blev en sanning med modifikationer. Helt enkelt för att jag ofta och gärna fastnade med kameran i gränslandet mellan människan och naturen – mer än att söka mig långt ut i vildmarken. Jag valde att fotografera den naturen jag hade precis runt omkring mig i vardagen. En natur där jag ständigt kunde uppdatera mig, både med synintryck och nya bilder.
Detta var viktigt för mig, utan att jag då egentligen förstod varför. Eller för den delen tänkte så mycket på. Det blev som det blev; helt enkelt för att det var så naturligt för mig att fånga det mer vardagliga – än det mer exotiska på längre håll.
Idag har jag börjat få ihop räknestycket allt bättre.
(3)
Något av det som alltid fascinerat mig, helt sedan jag var riktigt liten, är just det med att fånga intrycken i vardagen. Viktiga guldkorn som jag känt ska få finnas kvar – och inte försvinna i tidens glömska. Jag ville att leken i skogskojan med kompisarna skulle vara för evigt, så även julafton med hela familjen. Magiska ögonblick. Inte unika på något sätt, men magiska i sin vardaglighet. Som när jag stannade vid rönnen under morgonpromenaden till skolan för att titta på skatorna under deras bobygge. Eller den lilla grodan som hoppade över vägen framför mina ben. Alla grodyngel i den lilla ån precis nedanför skogskojan – och ängen med all blomprakt och sjungande gräshoppor vid mormors gård. Jag minns hur jag blev konfunderad över varför det var så stor skillnad på antalet blommor i ängen från sommar till sommar.
Då tänkte jag inte på att det berodde på att de olika blommorna hade olika blomningstider. Var jag där i början av augusti var det mindre blommor men mer gräshoppor, än om jag var där i slutet av juni. Jag förstod det inte då, men så var jag under dessa somrar inte mer än 8-12 år gammal. Men jag minns fortfarande att jag blev frustrerad över varför allt inte bara kunde stanna. Och finnas exakt så. Hela tiden, för evigt.
Jag minns också alla de fantastiska stunder som jag och min syster satt tillsammans med mormor och lyssnade på hennes fantastiska berättelser från en annan tid. Om hennes liv med min morfar, som gick bort tretton år innan jag föddes. Om min morfar som hela tiden levde i nuet, om att det inte fanns någon morgondag. Dagen idag var alltid den viktigaste.
(4)
Om hur min mormor höll minnet av min morfar vid liv, så övertygande att jag blev riktigt välbekant med honom. Han blev så verklig för mig, att det kändes som han fortfarande levde. Min mormor och morfar var verkliga livsnjutare, som värdesatte vardagens guldkorn med sådan övertygelse att högtiderna inte var utmärkande. Vardagen gled över i julafton och påsk, arbete gled över i semester. I en ständig ström av livsglädje.
Min mormor var en fantastisk berättare med ett suveränt minne för detaljer. För årtal, namn och platser. Hennes berättelser från ockupationen under andra världskriget i Bergen var något jag och min syster aldrig kunde lyssna oss mätta på. Min morfar var aktiv i motståndsrörelsen, där han tillsammans med några av sina närmaste vänner blev en aktiv grupp som ständigt gjorde livet surt för tyskarna.
Min morfar var dessutom aktiv fotograf så jag kunde titta genom massor av fotoalbum med bilder från den tiden; både från det glada 20-talet där man dansade charleston – men också från krigets Bergen med brinnande fartyg i hamnen och bilder på bombade hus.
På något sätt blev mormors berättelser och morfars svartvita bilder en viktig del av mitt liv. Då, men också nu genom de minnen jag har av min mormor och bilderna i fotoalbumen.
Minnen och bilder från en svunnen tid blev nutidsminnen – och nutidsbilder. Fast jag föddes 19 år efter att kriget slutade, så kändes det nästan som jag hade upplevt kriget. Men även det glada 20-talet och det tunga 30-talet.
(5)
Min mormor hann aldrig skriva ned sina memoarer, fast min mor tjatade på henne att göra detta. Så när min mormor gick bort 1984 så blev det väldigt tyst. Fotoalbumen fanns ju kvar, men bilderna blev också på något sätt tysta. Ja, nästan lite anonyma och främmande.
I detta föddes jag som fotograf. Den som vill ha kvar nuet och få det att stanna kvar. Helst för evigt.
Jag förstod det inte då, men jag förstår det alltmer ju äldre jag blir. Betydelsen av att föreviga, fånga vardagen i bilder och känslor. Jag vill ha kvar det som är nu, med mig vidare genom livet. Bilderna på flyktiga rådjursmöten får nu stanna kvar – och skogshararna i kvällsljuset på Hallands Väderö sitter och kliar sig varje gång jag tittar på bilderna. Detta fast bilderna är tjugo år gamla och hararna inte finns kvar i livet.
Vardagsbilderna på katten Snusen från sin stund på Jorden, när han tänkte på att han var hungrig eller trött. När han vill ligga och vila i knät eller när han satt vid fönstret och studerade sin omvärld utanför. I sitt, under sin stund i historien. Som om Snusen fortfarande finns kvar. Fast han gick bort 2011.
Och så gör jag idag på lilla Sheldon, vår nya katt som redan hunnit fylla tre år – men fortfarande är nyfiken på livet. Som sitter vid fönstret och tittar ut, filosoferar och funderar på sitt sätt om det som finns utanför. Som sitter i knät på balkongen och följer tornseglarna med blicken när de svärmar över den sommarvarma himlen – tornseglare i sin stund på Jorden. Ivrigt jagande efter olika flyktiga insekter.
(6)
Det fanns svärmande tornseglare även under min mormor och morfars 20-tal hemma i Bergen. Och det fanns katter som satt vid sina fönster och studerade sin omvärld utanför. Även fast min morfar inte fotograferade naturen och djuren på det sätt som jag gör idag.
Men dessa intryck är viktiga för mig att fånga och föreviga. Och vardagen har alltid varit min högtid, mer än högtiderna. För det var oftast dessa bilder jag saknade när jag tittade genom familjens fotoalbum när jag var liten. Jag fick veta att det var dyrt att fotografera, vilket gjorde att de flesta bilder gjordes under de riktiga högtiderna; som julafton, nyårsafton, påsk, sommarsemestern, barndop, födelsedagar och bröllop.
När jag greppade tag i min första kamera 1973, så blev det annorlunda. På mina filmrullar dök det upp bilder på gräsänderna vid sjön, en häst som betade på en äng på ön Toska, några speciella moln från mitt pojkrumsfönster – och min mormor när hon stod vid köksbänken och skalade potatis.
Till min mors stora frustration så fotograferade jag henne i situationer när hon inte hade hunnit sminka sig eller ordna håret. Och när hon satt i ett djupt samtal med min far under en utflykt på Hellesøy i maj 2005. Hon skämdes för att hon inte hade hunnit färga håret eller snygga till sig, men bilden blev en av mina sista på henne – då hon gick bort bara fyra månader senare…
(7)
Jag fastnar för förgängligheten i en gammal och rostig folkabuss på en bilkyrkogård i Uppland, ett gammalt hus på väg att försvinna i ett allt tätare buskage i Härja, rörligt vatten som blev många ansikten under en slutartid på 1/25 sekund i Åmål, en padda som simmar mot den speglande solen vid en liten sjö utanför Mullsjö, smådoppingen i sin lilla damm i Jönköping, den döda skarven vid Lervik, mötet med tvillingarna i Mullsjöskogarna – och inte minst skogshararna som gör kvällstvätten på en triftäng under en majkväll på Hallands Väderö, för nästan trettio år sedan…
Någon undrar om jag fortfarande fotograferar, andra undrar om jag är lika aktiv som jag alltid varit. Det finns även de som undrar varför jag är lika entusiastisk inför varje nytt rådjursmöte, då jag ju redan har runt 30 000 rådjursbilder i arkivet. Det finns även de som undrar vad som är viktigt med att fotografera rörelserna på en vattenyta i Åmål.
De har nog inte förstått vad som är min största drivkraft som fotograf och naturfotograf. De såg mig inte som liten pojke i mormors knä, på magen bland surrande gräshoppor i blomsterängen, liggande vid ån intill skogskojan för att titta på grodyngel, eller när jag passade på att fånga min mor i dessa betydelsefulla vardagssituationer.
Denna dagen, ett liv – som farbror Melker så klokt sa där på Saltkråkan i början av 60-talet. För mig blev det ett liv som Pelle, Tjorven och Stina – vid det lilla rävgrytet en magisk sommar under barndomen. För mig blev barndomens magiska ögonblick en väg vidare genom livet, för att behålla den glädjen långt in i morgondagen!
Därför fotograferar jag jämnt…
(Bild 1 – Folkabussen, 2008)
(Bild 2 – Genomsyn, 2016)
(Bild 3 – Ytan, 2009)
(Bild 4 – Paddan, 2018)
(Bild 5 – Smådoppingen, 2017)
(Bild 6 – Skarven, 1994)
(Bild 7 – Tvillingar, 2017)
(Bild 8 – Tillsammans, 1989)
(8)
(1)
Hittade detta lite annorlunda självporträtt på starr från Båthusberget i Norge.
10mm fisheye.
(Bild 1 – Självporträtt med starr, 2009)
(1)
Två ingångar och utgångar. Vart sitt huvud…
Men en gemensam skorsten…
(Bild 1 – Tvåsamhet, 2017)
(1)
Vissa bilder blir till utan att jag kan titta in i kameran. Helt enkelt för att undvika skada synen. Så då fick det blir förinställd skärpa, och även utsnittet blev lite mer tillfälligt. Men det blev bilder med speciella färger…
(Bild 1 – Tornseglare, 2018)
(1)
Den långvariga värmen och torkan har satt sina spår… Medan jag satt på balkongen och väntade på den stundande blodmånen landade en skata på grannens skorsten. Blev några bilder där man får intryck av att det är en höstbild, mer än en bild gjord 27 juli.
Hoppas på att det blir lite regn snart…
(Bild 1 – Skata, 2018)
Terje Hellesø 