Bildskaparens manifest # 16

(Lappuggla, 2008)

”Om jag i varje given situation enbart ser vad andra ser, då kan man påstå att jag i hög grad är prepresentativ för vår kultur och att jag är ett offer för den.”  (S I Hayakawa)

(Lappugglan är fotograferat vid Östansjö söder om Söderhamn i Hälsingland, 29 december 2008. Lappugglan uppehöll sig i området en längre tid, var inte alls skygg och svår att komma nära, och gav mig rätt många bilder. Oftast valde jag att arbeta med mer okonventionella bildidéer och udda perspektiv. Här dök den ner från en telefonledning för att ta en sork, telefonledningen är precis utanför bilden i överkant. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 18mm. Bländare 4 och 1/1250 sekund direkt mot kvällssolen. 100 ISO)

Annonser

Med en 10-17mm fisheyezoom…

(Backsippa, 2010)

(Groda, 2009)

(Lavskrika, 2010)

(Hussvala och humla, 2009)

(Flugbaggar, 2011)

(Skräddare, 2010)

(Tickor, 2010)

Första gången jag började fotografera med ett fisheyeobjektiv var i 1984, då jag köpte ett 16mm Fisheye-Nikkor. Ett objektiv jag fortfarande har i kameraväskan. Numera sedan några år tillbaka kombinerar jag ofta med en 10-17mm fisheyezoom till mina Pentaxkameror. Ett objektiv med en helt fantastisk närgräns, och när jag bländar ner till minsta bländaröppning för skärpedjupets skull, då kan förgrunden ligga direkt på linsen… Fantastiska dimensioner att arbeta med. Fisheyeobjektiven använder jag till alla motiven i naturen; men faktiskt mest till insekter, blommor och fåglar. Kommer jag riktigt nära blir det ju gigantiska motiv i ett minilandskap…

Här visar jag några av de bilder jag gjort under senare år med fisheyezoomen. Backsippan är från Ljunghems kullar norr om Mullsjö med 10mm och blixt. Grodan är från Gysinge i Gästrikland, med 10mm och blixt. Lavskrikan är från Bergsethskallen på gränsen mellan Dalarna och Norge, med 17mm och blixt. Svalan och humlan är från Landa i Hälsingland, med 16mm. Flugbaggarna är från Ängelstorp norr om Mullsjö, med 10mm. Skräddarna är från Ryfors utanför Mullsjö, med 10mm och blixt. Tickorna är från Ekedalen i Västergötland, med 10mm och blixt. Samtliga bilder är på bländare 22. Tickorna är med 400 ISO, alla de andra med 100 ISO.

Niostegsmodellen…

(Rådjursfunderingar, 2011)

Jag får ofta frågor om vad som är en bra bild. Vad får mig att välja just den bilden, och sortera bort de andra. Vilken bild är egentligen den bästa, kanske i en serie på ett flertal relativt likartade bilder. Just dessa tankegångar har jag fördjupat mig i under kursen ”Den personliga naturbilden” som jag haft ett flertal gånger genom åren. Bland annat här i Mullsjö under somrarna. Jag utvecklade då ”Niostegsmodellen”, där jag i prioriteringsform går genom de begrepp och funderingar som jag har när jag bedömer de egna bilderna. Den viktigaste tankegången är nummer 1, och sedan fortsätter tankarna ner mot nummer 9. Och samtliga nio punkter är fast förankrade i personliga omdömen – vilket det givetvis ska vara när man bedömer just de egna bilderna.

Prioritet nummer 1 – Bildens omedelbara känsla…
Prioritet nummer 2 – Bilden ska ”dansa” framför ögonen…
Prioritet nummer 3 – Bilden växer med tiden, en ”smygare”…
Prioritet nummer 4 – Bilden ska ha egna ”fingeravtryck”…
Prioritet nummer 5 – När man lyckats fånga något ovanligt…
Prioritet nummer 6 – Bildens tekniska kvaliteter…
Prioritet nummer 7 – Bilden förmedlar ett budskap…
Prioritet nummer 8 – Bilden är ”innovativ”…
Prioritet nummer 9 – Perspektiv och komposition – att bilden ”fungerar”…

(Månsken, 2011)

En talgoxe, en grönsiska, två grönfinkar och en blåmes…

(En talgoxe, 2012)

(En grönsiska, 2006)

(Två grönfinkar, 2006)

(En blåmes, 2008)

Det finns fågelbilder som är så usla att de blir mycket intressanta… Kanske är dessa fyra fågelbilder i den kategorin. Fyra bilder som är svåra att motstå, fast de är usla, på gränsen till humoristiska. Talgoxen är från Mullsjö. Jag höll på med att fotografera kråkor och kajor mot månen när en talgoxe bara plötsligt pep förbi. Pentax K7, 200mm och 1/2000 sekund. Grönsiskan är från Skatön utanför Söderhamn i Hälsingland. Bilden är från mitt årsprojekt, och just denna dag hade jag ”Mitt i naturen” med mig ut när jag skulle göra dagens bild. Inslaget gick sedan under december 2006 i SVT. Detta är en av bilderna från fotograferingen av en flock grönsiskor som vi mer eller mindre helt oplanerat snubblade över. Nikon D200, 400mm och 1/800 sekund. De två grönfinkarna är från Söderhamn och visar när fåglarna flyger direkt från mig mot kvällshimlen. Nikon D200, 400mm och 1/2500 sekund. Blåmesen är från Ålsjön och är fotograferad under en kurs jag hade. Precis intill baslägret dök plötsligt blåmesen upp och snabbt plockade jag fram kameran och lyckades göra en bild precis när den flög från grenen. Samsung GX-10, 55mm och 1/100 sekund.

Egentligen är det helt obetydligt vilka fågelarter som är i bilderna, och det är nog mer eller mindre omöjligt att artsbestämma dem också. Men det blir en extra rolig grej att också kunna säga vilka arter det är i bilderna. Tycker jag. Eller vad tycker ni?

Att alltid söka efter nya bildmöjligheter…

(Sädesärla, 2010)

Jag är oerhört intresserad i naturen, det är just där som jag har min utgångspunkt som människa. Och därför är det också där som jag har min utgångspunkt som bildskapare. Naturen är vacker och speciell, men naturen är också så mycket mer. Därför är jag inte så intresserad av att enbart visa hur naturen ser ut, i mer generella ögon. För mig är naturen något att uppleva på det rent personliga planet, en meditation och grund för livet i stort. Därför söker jag ofta efter bilder som säger någon mer, än att enbart visa hur något ser ut. Så har jag alltid varit som naturfotograf. Och så kommer jag även i fortsättningen vara.

För mig är en riktigt bra naturbild något som visar en visuell upplevelse, starkt kopplad till fotografen ifråga. Att göra som alla andra, det får mig sällan att stanna till. Ett unikt uttryck, ett levande bildspråk, en ovanlig och udda bildupplevelse, en dold men stark symbolik, en helhet som berättar en hel historia eller att bilden är så speciell att det är hur lätt som helst att se vem som är fotografen. Det personliga fingeravtrycket är det absolut viktigaste, i själva bilden och bildspråket – inte i upplevelsen och motivet.

Detta är vad jag tycker givetvis. Så är en riktigt bra naturbild, för mig.

Denna bild på en sädesärla som satt så fint på taket på den gamla kvarnen vid Ryfors utanför Mullsjö är en sådan bild för mig. Här finns en annorlunda helhet; dels skapad genom en dubbelexponering som ger en softad ingrediens i bilden, men också att jag fotograferade i infrarött något som ger bilden lite udda gråtoner. Den blå himlen blev helt svart och fick sädesärlan att framträda i bilden på ett mer kraftfullt sätt. Softningen ger bilden liv och rörelse, och ett speciellt perspektiv uppstår.

Bilden gjorde jag med Pentax K20D och brännvidden 230mm. Bländare 6.3 och 1/320 sekund (båda exponeringarna). Kameran stod på stativ för att inte få för stora förflyttningar av motiven inom bildkanterna mellan de två exponeringarna. 100 ISO.

En bild från dagens korta kvällspromenad…

(Skata, 2012)

Jag och Malin har precis kommit tillbaka från en kortare kvällspromenad. Kameran följde givetvis med. Man vet ju aldrig. Någon skata, kanske en flock med kajor, en talgoxe eller en större hackspett. När det blir sådana promenader är det ofta de kortare brännvidderna som kommer till användning. Och fåglarna kan komma tillräckligt nära för de kortare brännvidderna. Vi hade precis kommit utanför huset när en skata kom flygande. Upp med kameran och med brännvidden 32mm kunde jag kombinera skatan med trädgrenar och spännande moln. De flesta bilder som jag har på skator har blivit till vid just sådana tillfällen.

Slutartiden var 1/500 sekund och bländare 4. Som vanligt använde jag 100 ISO.

Det finns tyvärr mängder av falska människor…

(Tornseglare i kvällsljus, 2010)

Jag vet inte hur många gånger jag fått lyssna på person A när det pratas om person B och person C. Om att B är på det sättet, och C kan man ju inte lita på överhuvudtaget. Tiden går och sedan är A, B och C jättebra vänner – och jag är utanför. Helt utanför, mer eller mindre utfryst av både A, B och C. Sedan försvann även person D och E, för de kände B… Efter ett tag träffar jag person F som ställer mig en massa frågor. Frågor som hela tiden avslutas med: Stämmer verkligen detta Terje?

Jag kan inte annat än dementera. Och de senaste månaderna har jag verkligen fått en fantastisk erfarenhet i att dementera. Och det utan att ge tillbaka med samma mynt. För varför ska det vara så intressant att till F berätta sanningen om A, B, C, D och E. Jag har alltid varit av den meningen att det är mer intressant att prata om det man själv gjort. Vad jag gjort, och att lyssna på vad F gjort senaste tiden. Skitpratare har jag aldrig varit, och jag kommer heller inte vara det. Jag kommer givetvis heller inte berätta här i bloggen om varken A, B, C, D, E och F – där jag med att använda deras riktiga namn skvallrar om en massa. Om hur falsk A är, hur mycket skit om allt och alla som B berättar, hur mycket som C ljuger om, att D har manipulerat själv en massa som fotograf, att jag är grymt besviken på E och att jag inte kan fatta hur någon kan tycka att F är en bra fotograf.

Vad jag vet är rätt mycket! Faktiskt otroligt mycket, och mycket har riktigt ordentligt ”smaskiga” detaljer. Men att knäcka en annan människa på det sättet är låååångt under min värdighet! Och falsk har jag aldrig någonsin varit som människa. Jag ljuger inte, jag är inte ytlig, har inga spetsiga armbågar – och går inte över lik för att få egen framgång. Jag ljög med några av mina egna bilder, som jag redan erkänt ett stort antal gånger i olika media och här i bloggen. Jag har även bett om förlåt till alla jag kunde komma på; både här i bloggen och i olika media. I dagstidningar, i kvällstidningar, i radio och TV. Men jag har inte en enda gång känt något behov av att hämnas på varken A, B, C, D, E eller F. Och person G och H som helt tystnade i detta, där kan man ju undra varför. Är det en tillfällighet att båda dessa börjat umgås med A och B?

Vad som sägs om mig därute har jag tack och lov mycket begränsad insyn i. Men jag är inte dum och korkad. Jag kan räkna ihop 1 + 1…

Vad jag däremot har fått i rikliga mått är ett sagolikt bra tålamod. Både som människa och som fotograf. Den perioden då jag gick för långt med att manipulera är en kort del av mitt liv, som jag nu sätter en parantes runt. Med tiden kommer alltfler förstå. Förhoppningsvis finns det också människor därute som kan sortera. Människor som redan genomskådat A, B, C, D, E, F, G och H. Som förstått och sett det spelet som pågår. Ett spel som tyvärr inte började med de fel jag gjorde. Spelet är tyvärr äldre än så, det har säkerligen pågått så länge människan funnits som art på vår planet.

Frågan är bara varför dessa människor mer eller mindre alltid verkar komma undan. Är det meningen att man ska bli falsk och ytlig, att en skitpratare är de människor som verkligen kommer någon vart här i livet. Vi andra däremot, vi som kan sortera och som inte dömer en annan människa – är det oss det är fel på?

Nåja, bara lite tankar här på lördagsförmiddagen…