Några fågelmöten från igår…

4096 (1)

4097 (2)

4098 (3)

4099 (4)

4100 (5)

4101 (6)

Visar en serie på några fågelbilder från gårdagens skogstur här i Mullsjö. Det blev ett antal fina möten, särskilt svartmes och trädkrypare hamnar inte på bild så där alldeles för ofta… Bilden på korpen som passerar över sjön och som man enbart ser i speglingen måste väl vara rätt långsökt, eller vad säger ni? Hehe…

Bilden på korpen och kajorna är med Pentax K20D. 35mm på korpbilden och 43mm på kajorna. Övriga bilder är med Nikon D200 och 400mm.

(Bild 1 – Korp, 2014)
(Bild 2 – Kajor, 2014)
(Bild 3 – Större hackspett, 2014)
(Bild 4 – Nötväcka, 2014)
(Bild 5 – Trädkrypare, 2014)
(Bild 6 – Svartmes, 2014)

Väntan…

4089 (1)

Tittade på det alldeles utmärkta programmet Jills veranda, Nashville på SVT 1 igår. Har sett alla de olika avsnitten och det blev snabbt ett favoritprogram. Hoppas verkligen att programmet återkommer längre fram, de sex olika avsnitten gav verkligen mersmak med sin fantastiska värme. Igår var Kristian Gidlund gäst i programmet, inspelat under maj 2013. Kristian gick bort i cancer i september 2013, endast 29 år gammal, några dagar innan han skulle fylla 30.  Och det var fullkomligt omöjligt att inte beröras, från Jill Johnsons röst i början där hon berättade om hans bortgång, men särskilt också Kristian själv och hans egen röst om sjukdomen och hur han såg på framtiden. Bland annat hade han redan skrivit ett brev till sitt barn, ett barn han ännu hade inte fått. I hans blogg finns brevet och det är oerhört starkt att läsa.

Programmet och Kristians egna ord om livet satte igång tankar hos mig. Om livet, om rättvisa, om motgångar – men inte minst hur lätt vi alla har att ta livet alldeles för givet. Vi går genom veckorna och åren som om det är så självklart att få leva, att vi inte funderar så mycket på vilken stor lyx det är att verkligen få leva.

Varför har jag fått överleva? Tänk om jag också hade gått bort 29 år gammal…

Jag hade då enbart fått njuta av min första bok Naturen som fotomotiv under ett år. Jag hade inte fått uppleva mina kommande tre böcker. Min dotter Linnea som i år blir 28 år, hade jag fått uppleva börja i andra klass. Och det var först när jag var 38 år gammal som jag träffade Malin, och vi har nu snart varit gifta i 11 år. Jag hade aldrig fått träffa Malin och hennes dotter Beatrice om jag hade gått bort 1993, 29 år gammal. Jag hade då heller inte fått uppleva att flytta från Ängelholm till Söderhamn, långt mindre att sju år senare flytta vidare till Mullsjö.

4090 (2)

Jag hade heller aldrig fått uppleva att fotografera de bilder som illustrerar detta inlägg. Och ändå är dessa bilder redan både 17 och 18 år gamla. Jag hade ännu inte träffat Malin när jag gjorde bilderna. Första bilden är från Hovs hallar i Skåne, 27 oktober 1996. Andra bilden på skummet är från Dagshög i Skåne efter en hård höststorm, 9 november 1996. Korpen i dimman är från en mosse i södra Halland, 18 december 1996. Ormvråken fotograferat genom en glödande björk med 1000mm spegeltele är från samma mosse, 6 januari 1997. Nattbilden från Skärdammen i Skäralid är från 31 oktober-1 november 1996. Slutartiden var dessutom på 6 timmar, från klockan 23.30 på kvällen till 05.30 på morgonen. Använde 28mm och softfilter, och hela natten var det dessutom hällregn…

Jag minns alla dessa tillfällen som om det var igår, ändå är det 17-18 år sedan… Men jag hade inte fått uppleva dessa tillfällen om jag hade gått bort redan som 29-åring. Jag hade hunnit bli 32 år gammal – och nu om två månader ska jag fylla 50. Allt tyder på att jag kommer få uppleva detta, även om jag inte kan garantera det. Ingen kan ju garantera vad som kommer att ske. Ingen människa vet egentligen någonting om sin morgondag. Det enda som är säkert är att vi lever, just idag – just nu!

Men vi fortsätter som om morgondagen redan är både bestämd och planerad. Jag gör också så. Nu i mars påbörjar jag en lång rad olika fotokurser i Mullsjö och Jönköping, i april reser vi till Island i två veckor och i maj blir det en ny workshop i Harstad i norra Norge. Nya böcker är planerade, nya föreläsningar, nya fotograferingar. På något sätt blir det självklara i livet just nu att vänta på det som kommer…

Att leva idag handlar om att förbereda sig så bra som möjligt på det som sker längre fram

4091 (3)

Hela livet har jag alltid väntat… Väntat på att jag skulle börja i skolan, väntat på att jag skulle sluta i skolan, väntat på att bli pappa, väntat på att första boken skulle komma ut. Och den andra, och den tredje och den fjärde… Nu väntar jag på den femte, jag väntar på nästa resa, på att så småningom kanske bli morfar, på de nästa bilderna under nästa fotografering. Dessutom kommer jag självklart att framöver även sitta någonstans i naturen och vänta på ljuset, vänta på att djuret ska komma, vänta på att djuret ska göra det jag vill och önskar…

Hela livet handlar om att vänta… På att få uppleva ännu mer i livet. Jag kan inte sluta undra över hur jag skulle uppleva detta att vänta om jag varit Kristian Gidlund – att vänta på döden. Att vänta på något som gör att väntandet för alltid tar slut… Hur skulle jag uppleva att sitta en hel dag och vänta i gömslet på att korparna ska dyka upp i dimman, om min tid i livet redan var bestämd? Hur skulle jag uppleva att sitta vid Skärdammen och vänta i sex timmar på att nattexponeringen skulle bli klar, om jag visste att det inte skulle bli fler sådana nätter?

Vilken planering skulle jag ha inför kommande Islandsresa, om jag redan visste att det skulle bli min sista resa? Som det var för Kristian att få komma till Nashville.

Hur skulle jag uppleva denna vårs blåsippor om jag redan visste att det skulle bli min sista vår bland blåsipporna?

4092 (4)

Tänker på några ord jag skrev i näst sista kapitlet i boken Min plats i ljuset som kom ut 2005, för snart 9 år sedan:

”Kära läsare! Du som fått tag i denna bok på ett antikvariat eller något liknande. Du som lever i år 2164. Hur blev det? Hur ser världen ut i din tid? Blev det några nya världskrig? Kom det några större katastrofer, en kometattack kanske? Har klimatet ändrat sig? De motiven du ser på mina bilder – är det några som inte finns kvar? Verkar mina bilder exotiska och visar en helt annan verklighet än din? Såhär såg det iallafall ut i min verklighet, i min tid. Tycker du mitt språk är konstigt? Vilken bild har ni av min tid? Var vi primitiva? Hade vi väldigt naiva och enkla åsikter? Hur ser det ut i mitt Hälsingland? Jag har en annan uppgift till dig som kanske kan vara svår; vet du hur det gick för min dotter och styvdotter? Och deras barn och barnbarn?”

Då var jag 41 år gammal. Idag vet jag att jag inte bor kvar i Hälsingland, utan i Mullsjö. Idag vet jag vad som skedde med min karriär i september 2011, och hur jag sedan nu reser mig igen. Jag har sett vänner försvinna, men också nya vänner komma. Några av mina bästa vänner idag kände jag inte ens i 2005, men jag har också kvar goda vänner som jag haft under alla år. I år fyller en av mina bästa vänner 70 år, men jag minns hans 50-års dag som om det var igår. Jag minns även min fars 50-års dag 1992, som om det var igår. Då var jag 28 år gammal och skulle haft ett år kvar, som det nu blev för Kristian Gidlund.

Finns det någon rättvisa i allt detta? Jag vet inte! Annat än att jag känner mig ännu mer tacksam över att jag fått leva längre och fått uppleva mer. Även sådant som jag inte hade velat få uppleva. Men framöver tänker jag inte längre leva för att vänta… Hädanefter ska jag enbart leva för att leva, i ren tacksamhet för varje ny dag jag får!

Hjärtligt tack till dig Kristian, för att jag fick uppleva programmet med dig – ett program du själv tyvärr inte fick uppleva!

(Bild 1 – Väntan, 1996)
(Bild 2 – Skum, 1996)
(Bild 3 – Korp, 1996)
(Bild 4 – Ormvråk, 1997)
(Bild 5 – Regnig natt, 1996)

4093 (5)

Intimt…

4083 (1)

4084 (2)

4085 (3)

4086 (4)

4087 (5)

4088 (6)

En viktigt målsättning under mitt skogshareprojekt 1987-2001 var att utveckla bilderna mer mot det personliga. Att kunna göra bilder som mer handlade om individer än art, mer om uttryck än utseende och mer om personlighet än beteende. Att försöka göra dokumentära bilder på skogshare, men inte biologiska. Att kunna arbeta med ljus och färger, med oskärpa och konturskärpa för att förstärka harens personlighet. Kunde det vara möjligt att göra mer intima djurbilder, där man kan känna ett band mellan mig och haren?

Dessa bilder visar Krisse som jag fotograferade under 1999, kanske den individ jag fick bäst kontakt med. Ibland kunde hon lägga sig en meter från mig och somna. Jag följde henne mer eller mindre utan avbrott under långa perioder. Samtliga av dessa bilder har aldrig tidigare visats.

Bilderna är med Nikon F5, 400mm, bländare 2.8 och Ektachrome 100 VS. Stativet låg alltid i spagat.

(Bild 1 – Krisse 1, 1999)
(Bild 2 – Krisse 2, 1999)
(Bild 3 – Krisse 3, 1999)
(Bild 4 – Krisse 4, 1999)
(Bild 5 – Krisse 5, 1999)
(Bild 6 – Krisse 6, 1999)