Kategoriarkiv: Musik

CITY BURIALS…

Publicerat i Musik, Personligt av

(1)

För en vecka sedan kom ännu en fantastisk skiva, denna gång City Burials med svenska gruppen Katatonia. På något sätt blev musikåret 2020 komplett redan nu i april, med nya skivor av både Nightwish och Katatonia.

City Burials innehåller 11 starka låtar; Heart Set to Divide, Behind the Blood, Lacquer, Rein, The Winter of Our Passing, Vanishers, City Glaciers, Flicker, Lachesis, Neon Epitaph och Untrodden. Låtar som fortsätter att markera gruppens fortsatta utveckling från en mer ångestladdad doom metal, mot dagens mer melodiska och stämningsladdade rytmer med mycket melankoli.

Rösten till Jonas Renkse blir bara bättre och bättre och en ren fröjd för öronen. Även efter ett flertal lyssningar har jag svårt att plocka ut en klar favorit, även fast låten Lacquer är stark i sin lågmäldhet.

Jag har hittat två bra recensioner: Hymn och Metal Injection.

Du kan njuta av skivan här innan du väljer att köpa den.

(Bild 1 – City Burials, 2019)

HUMAN :||: NATURE

Publicerat i Musik, Personligt av

(1)

De sista två veckorna har jag njutit av senaste skivan till Nightwish. Den har titeln Human :||: Nature och är en dubbel-CD. Första skivan innehåller 9 låtar; Music, Noise, Shoemaker, Harvest, Pan, How’s The Heart, Procession, Tribal och Endlessness. Andra skivan är instrumental och innehåller de 8 spåren Vista, The Blue, The Green, Moors, Aurorae, Quiet As The Snow, Anthropocene och Ad Astra. Du kan njuta av skivan här, innan du väljer att köpa den.

Det är en fantastisk skiva med fantastisk variation och mycket hög originalitet i kompositionerna. Här varvas fantastiska sångprestationer, grymt gitarrspel och otroliga rytmer – i något man skulle kalla för en blandning av power metal, folklore och opera i en atmosfärisk tappning. Jag älskar skivan och kan säga efter ett stort antal genomlyssningar att den hela tiden växer, den smyger sig på och fastnar fullkomligt. Favoritlåten är Shoemaker, där avslutningen med Floor Jansens sopranröst fick mig att fullkomligt få gåshud över hela kroppen!

Jag ger den absolut högsta betyg – en av årets absolut bästa skivor!

Här kan du läsa två bra recensioner av skivan: The Maloik Rock Blog och Metalstorm.

(Bild 1 – Nature, 2020)

Ibland får man speciella mejl…

Publicerat i Bildtankar, Musik, Photography av

(1)

Ibland får jag mycket speciella mejl, som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera… Fick detta mejl 29/9, har valt att skriva xxx istället för hans namn:

”Fascinerande” att läsa dina ödmjuka, humanistiska och kunniga debattinlägg inom naturfoto. Samtidigt undrar man hur någon kan vara en så stor älskare av naturliga naturbilder och ändå vara en så stor beundrare av artificiella och vulgära musikstilar, när det finns ett helt universum av akustisk/naturlig musik i den sk klassiska symfoniska repertoaren. 

Har själv varit verksam i båda världarna (musik och foto) hela mitt liv och ännu inte sett en naturfilm eller dito bildspel som med ett lyckat resultat musiksatts med hårdrock. Vore intressant att höra hur du förklarar din ”omöjliga” kombination, utan att bara hänvisa till att vi alla är olika, för det vet jag redan. Jag är alltså inte intresserad av din personliga musiksmak utan mer av hur du ser på eventuella samband mellan natur(bilder) och musik.

PS. Mailar detta därför att din sajt (felaktigt) påstår att min webb-adress inte är korrekt ifylld… och därför vägrar skicka mitt inlägg…

Mvh xxx

Jag besvarade hans mejl dagen efter (30/9) med följande ord:

Hej xxx!
Vet inte hur jag ska besvara på ditt mejl. Blir lite undrande över om du är ironisk, eller inte…
Men jag ska försöka svara. Om du verkligen menar att mina inlägg är ödmjuka, humanistiska och kunniga fast du skriver fascinerande inom citattecken, så vill jag tacka för detta!
Sedan tycker jag väl att du är lite dömande i att kalla musikstilar som inte är akustiska/naturliga för vulgära. Själv lyssnar jag mycket även på klassisk musik, har själv några goda vänner som är yrkesmusiker i symfoniorkestrar – båda dessa två skulle inte använda dina ord för att beskriva exempelvis hårdrock.

Jag har inga problem med att använda hårdrock, det är en musikstil som funnits i mitt liv sedan tidiga år. Jag kan identifiera mig med hårdrocken; jag gillar hur det är känsligt och fysiskt på samma gång. Jag har arbetat fram flera bildspel där jag använt hårdrock – tycker inte det varit några problem för mig, utan det har fallit sig naturligt. På samma sätt som när jag även använt klassisk musik, rock, folkmusik och new age-musik.

Mvh Terje

Fick nytt mejl från honom senare samma dag (30/9):

Var inte ironisk trots allt… Att det finns x antal symfoniska musiker som påstår sig gilla hårdrock, är inte konstigare än att samma kategori också brukar påstå sig få ut något av nutida atonal kakafoni. Men enligt modern biologisk vetenskap är det knappast musikaliska upplevelser i så fall. För att få dylika krävs en musikalisk syntax som i sin tur kräver en definierbar tonalitet med därtill hörande harmonisk grammatik. Detta beror på att all musik (och bild) går förbi intellektet, direkt till ett eget känslocentra i hjärnan, som just där måste kunna avkoda/förstå aktuell komplex input i realtid osv. Om allt detta och lite till har jag gett ut en (foto)bok som redogör för läget. Allt baserat på ”insider”-information + nämnda forskning. Om du vill bevara din världsbild i ämnet ifråga ska du nog undvika att läsa den…

Du skriver om vad rocken har betytt för dig och att du t o m använt den till naturbilder och att detta inte varit ett problem för dig osv. Jag efterlyste nog snarare hur detta i så fall har uppfattats av en ärlig publik, dvs en publik som vågar säga även obekväma sanningar. Å andra sidan har du särskilt påpekat att du inte skapar det som publiken egentligen efterfrågar. Du skapar snarare utan hänsyn till en sådan, avantgardistiskt eller inte… En rätt vanlig klyscha bland modernister skulle jag säga. Omöjligt dessutom om man vill kunna ha det som ett yrke att försörja sig på. De som ändå kan leva på sin nonfigurativa konst lever på denna endast för att gallerister och konstkritiker har valt att hajpa vederbörande, till den grad att han fått ett namn och blivit kändis. Därav att obegripliga tavlor (eller fotografier) kan gå för miljoner på auktioner när kapitalister investerar i ett namn. Att samma konstnärer oftast är emot kapitalism, blir en extra pikant poäng i det falska nutida kultursamhället… 
Enligt min bedömning är din fotokonst att likna vid Gustav Mahlers musik vad gäller graden av ”tonalitet”. Dvs senromantik, kryddat med quasitonala inslag, dvs tonalt men utan tonarter i dur och moll. Kallas även för grammatiklös musik/konst. Då och då finns även atonala (nonfigurativa) inslag hos både dig och Mahler. På både gott och ont s a s. Man kan också beskriva dig och Mahler så här:
Vacker romantisk bild/musik kryddad med mer eller mindre vulgära, rebelliska effekter… Resultat: kontroversiellt fast inte helt utan poänger…
För att undvika missförstånd: 
Livet, naturen och människan består inte av bara skönhet, harmoni och härligheter. Detta vet även jag. Dock, det som modernister och deras publik tycks ha missat, är att kaos och mörker går utmärkt att skildra inom ramen för tonalitet/figurationer och har så gjorts med framgång i flera hundra år! Men det är enormt krävande av tonsättaren eller konstnären. Därför hade vi tidigare bara en handfull svenska tonsättare av rang per generation. Nu påstår sig Sverige ha 350 auktoriserade tonsättare i västerländsk konstmusik! (Finare term för det som förut kallades för ”klassisk musik”)
Naturfotografen Hans Strand sa en gång för länge sedan att han söker efter ”skönheten i kaoset”. Det låter lagom djupsinnigt. Ändå grubblar jag fortfarande på vad han menar…
Ursäkta att det blev längre än jag avsåg. Men säger man A så måste man ibland även säga B osv.
Med hopp om att du inte tar detta allt för personligt…
Mvh xxx

Ett mejl jag besvarade idag (1/10) med följande ord:

Hej xxx!
Än en gång sitter jag med samma konstiga känsla vad du egentligen vill med dina mejl till mig. Om du är ironisk, eller inte… Du lämnar mig en avhandling, där du å ena sidan tycker dig besitta facit, å andra sidan ifrågasätter/förlöjligar mitt intresse för musik (och bild).

Jag gillar den musik jag gillar, enkelt! Jag gillar att fotografera på det sätt jag gör, enkelt! Sedan om jag lyssnar till klassisk musik, hårdrock, folkmusik eller pop – det är ju egentligen min ensak. Inte sant?

Vad du tycker, det får stå för dig. Inget jag ifrågasätter/förlöjligar. Då vi alla har rätt att tycka som vi vill.

Mvh Terje

Ja, ibland blir det verkligen svårt hur man ska besvara mejl man får. Särskilt när det känns att man få ta del av pekpinnar som jag inte egentligen bett om. Vad tycker ni?

(Bild 1 – Hylströmmen, 2005)

Inspiration från musik…

Publicerat i Bildtankar, Musik, Photography av

(1)

Musik är en mycket viktig del av mitt fotograferande, något jag skrivit om även tidigare här i bloggen. Däremot är jag förvånad över hur lite fotografer skriver om musik, då jag har svårt att tänka mig att jag är ensam om att lyssna aktivt på musik. Jag tycker också det är sällan som fotografer pratar med varandra om musik, eller vilket sort musik man gärna och ofta lyssnar på.

Ett svar jag ofta får när jag frågar andra fotografer är att ”det brukar bli det som spelas på radion” eller att man ”har lite lätt blandning i bakgrunden”… Själv lyssnar jag nästan aldrig på radion, helt enkelt för att den nästan aldrig spelar musik jag gillar…

Jag har alltid lyssnat mycket på musik, redan långt innan fotograferandet fick en mer aktiv del av mitt liv. Det började med Uriah Heep, Black Sabbath, Nazareth, Bad Company och Eagles i början av 1970-talet. Sedan har det bara fortsatt.

Det blir mycket hårdrock, även idag. Och då i synnerhet den mer progressiva hårdrocken; pudelrocken har inte riktigt gått hem hos mig… Men även rock och countryrock, bluesrock och ren stämningsmusik – som Vangelis, Jean Michel Jarre och Enigma.

Tänkte tipsa lite om musik jag lyssnar mycket på, just för tillfället:

(2)

Aethera – Armagh Sea
Alter Bridge – Blackbird
Amy Lee – Love Exists
Andromeda – Survival of the Richest
Asia – Through My Veins
Big Country – Fragile Thing
Bryan Ferry – Avonmore
Circus Maximus – Mouth of Madness
Cornerstone – Grain of Sand
Crawler – Pastime Dreamer
Dare – We Were Friends
Darkwater – Tallest Tree
Don Henley – Goodbye to a River
Dream Theater – Octavarium
First Aid Kit – My Silver Lining
James Horner – For the Love of a Princess
Kamelot – Memento Mori
Katatonia – Vakaren
Kate Bush – The Fog
Maire Brennan – A Place Among the Stones

(3)

Marie Fredriksson – Sista Sommarens Vals
Masterplan – Into the Light
Mike Oldfield – Wild Goose Flaps Its Wings
Montserrat Caballe – Senza Mamma
Myrath – Tales of the Sands
Nightwish – Creek Mary’s Blood
Oliver Shanti & Friends – Medicine Power
Opeth – Coil
Poets of the Fall – Temple of Thought
Richard Marx – Fool’s Game
Steelhouse Lane – All I Believe In
Symphony X – Without You
Threshold – That’s Why We Came
Timothy B Schmit – I’m Not Angry Anymore
Tony Carey – The Cold North Wind
Toto – I Will Remember
Vangelis – Closing Titles From ”The Bounty”
Within Temptation – Paradise (What About Us)

(Bild 1 – Is, 1985)
(Bild 2 – Krypljung, 1984)
(Bild 3 – Starar, 1993)
(Bild 4 – Dovhjortar, 2017)

(4)

Enbound – Combined the Souls…

Publicerat i Musik av


Ett nytt spännande band från Borås. Till min stora glädje så kommer det ständigt ut ny bra musik, särskilt inom genren progressiv hårdrock.

Har precis också sett femte delen av ”Hårdrockens historia” på SVT. En bra serie, även om jag tycker att det blir mycket USA och England… Varför inget om Europe, men hur mycket som helst om Poison och Quiet Riot? Dessutom saknar jag helt information om två av de största banden, särskilt under tidigt 70-tal – Uriah Heep och King Crimson. Särskilt Uriah Heep var ju i samma division som Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin. Är de bortglömda idag?

Ska bli intressant att se hur det blir längre fram i serien… Det blir svårt att undvika Norden. Idag har vi ju flera av de bästa hårdrocksbanden i världen – här i Sverige, Norge, Finland och Danmark.

Avslutningsvis så vill jag informera om det bästa som kom ut förra året; bandet Myrath från Tunisien med deras andra album ”Tales of the Sand”. En av låtarna ser ni härunder.

Andromeda – Survival Of The Richest

Publicerat i Musik av

We had a place by the ocean
We lived by its rules
And our house seemed to hover
Over the tide
Until that Boxing Day morning
When all slates were wiped clean
And though the wave evanescent
The change permanent

And while we were looking for loved ones
They sealed off the beach
We were told we would not be safe there
And the barricade grew
As a provisional precaution
We were moved off the island
No return tickets given
We still gaze at our home from the town

They’ve cleared the rubble
And with it everything else
Strong foundations set for the five star hotels
No wave can compare
This compels us to die

It is survival of the richest
With enormous appetite
It steals, it robs, it takes, it snitches
Like there’s no tomorrow
It is unnatural selection
The lucky and the dead
The fever spreads like an infection
A cancer on the earth

It won’t ever be the same
To them this is just a game
But it will never be the same

They say this camp’s temporary
But what will come next
They lay down pipes and sewers
But didn’t drill any wells
And the streets of Male’s still flooded
And we are but drops
In an ocean of people
With nowhere to go

It won’t ever be the same
A tsunami will rise again
It will never be the same
A tsunami will rise… again