maj | 2021 | Terje Hellesø

19406_2021 (1)

Varje dag ser jag bilder som inte är bra, eller tillräckligt bra. I det egna arkivet, men också från andra fotografer. Varje gång jag är ute och fotograferar blir det nya bilder som inte blir bra, eller tillräckligt bra. Mer än en gång har jag undrat över varför.

Efter nästan femtio år som aktiv fotograf, så borde jag ju har lärt mig att göra bilder som är bra, eller tillräckligt bra. Något jag också kan känna när jag tittar på andra fotografers bilder, ibland från sådana som fotograferat längre än vad jag gjort – och därför borde lärt sig ännu mer.

Det händer också att jag ser bilder från framstående fotografer, sådana som jag själv tycker tillhör den absoluta toppen i världen – som plötsligt visar några bilder som inte är bra, eller tillräckligt bra.

Nu tänker jag givetvis inte på bilder som är riktigt dåliga, även om dessa tyvärr också förekommer. Sådana kan det också dyka upp medan jag själv fotograferar, men dessa blir sällan långlivade. Oftast raderar jag dessa direkt på plats efter jag granskat bilden på skärmen i kameran – eller så raderas de i datorn när jag tömt kameran.

19407_2017 (2)

Jag tänker på dessa andra; de bilderna som är bättre än de dåliga. De bilderna som är bra, men inte tillräckligt bra. Varför gör man dessa bilder, hittar en plats i arkivet – eller ännu värre, att man väljer att visa fram bilderna till andra? För vem är dessa bilder egentligen, om bilderna inte har något särskilt dokumentärt värde förstås?

Bilder som visas på Facebook eller Instagram, under någon föreläsning i en förening eller som uppförstoring under en utställning. Varför fyller vi våra hårddiskar med halvmesyr? Sitter vi och hoppas på att alla dessa tusentals eller miljontals bilder ska ha någon form av fotohistoriskt värde?

När jag ligger bland blåsipporna för trettiofjärde våren och fotograferar, finns det då någon tanke med att upprepa mig från tidigare år, att göra de samma bilderna som jag redan gjort? Varför är då en ny medelmåttig blåsippsbild mer intressant än en äldre medelmåttig blåsippsbild? Borde inte minimikravet vara att årets blåsippsbilder blir bättre än de tidigare, eller åtminstone tillräckligt annorlunda?

19408_2021 (3)

Eller är det helt enkelt så att det är själva fotograferandet som är det intressanta; det att komma ut i naturen och få uppleva blåsipporna ännu en vår. Bilderna blir på något sätt enbart en bonus, något man får på köpet…

Bland flera fotografer kan jag märka denna aktualiseringsnoja. Publicerar man en blåsippsbild på Facebook eller Instagram, eller möjligen här i bloggen – då förväntar sig många automatiskt att bilden ska vara aktuell. Om bilden däremot skulle visa sig vara tio år gammal, då blir man besviken. ”Gammal skåpmat” är inget man ska komma med, detta även om det råkar vara en mycket bra bild.

Som om blåsipporna gått genom stora evolutionsförändringar på tio år… En bra bild är väl en bra bild oavsett om den är ny eller gammal. Eller? Som om man ständigt måste bevisa för sina kollegor att man visst är aktiv som fotograf fortfarande, att man visst har fotograferat blåsippor även i år – att man visst inte har tappat förmågan att göra bra bilder… För varför skulle man annars visa en tio år gammal blåsippsbild?

19409_1998 (4)

De riktigt bra bilderna, de som höjer sig kraftigt över genomsnittet, dessa blir aldrig inaktuella. Det är bilder som håller över tid. De bästa bilderna från Ernst Haas eller Ansel Adams från femtiotalet är fortfarande riktigt bra bilder. Detta oavsett hur långt den digitala tekniken kommit med både ögonfokuspunkter eller evaluerande multipunktmätningar. Det spelar heller ingen roll hur duktig man blivit i Lightroom eller Photoshop, de riktigt bra bilderna blir inte sämre.

Jag har sett fantastiska landskapsbilder från tidigt nittonhundratal, från fotografer utan ens tillgång till en ljusmätare. Landskapsbilderna från Robert Demachy tillhör fortfarande något av det bästa jag sett. Faktiskt kan jag se att stort antal digitala landskapsbilder från dagens framstående fotografer, som genom bearbetning i Photoshop, klart visar stor inspiration från just Robert Demachy. Medvetet eller omedvetet.

Skrollar jag genom bilder på Instagram så hittar jag tusentals digitala bilder som lätt hade kunnat slinka ned i Demachys bildarkiv. Rent bildmässigt. Från fotografer som säkert aldrig ens hört talas om Robert Demachy…

Fascinerande!

19410_2021 (5)

Ödmjukt kan man konstatera att det mesta har gjorts tidigare, eller att man sällan kan utropa sig till en nyskapande fotograf. Då man helt enkelt alltid kan hitta någon som gjort något liknande tidigare. Tänk vad lite kunskap om fotohistoria kan få en att se fotografiska bilder i en bättre helhet…

Alla fotografer skulle vinna på att lyfta blicken och titta bortåt och framåt. Inga fotografer blir bättre per automatik; det blir heller inga bättre blåsippsbilder om man tycker det är viktigare att vara där och supa in vårvärmen, eller om man köpt ett nytt objektiv eller en ny kamera. Inga fotografer kan ärligt proklamera sig som nyskapande, innan man själv gjort en djupdykning i fotohistorien. Publiken kan heller inte höja någon fotograf till skyarna, utan att åtminstone ha någon form av elementär kunskap om tidigare fotografer.

Vad är då ett riktigt bra mått på kvalitet? När är en bild bra, eller åtminstone tillräckligt bra? När blir en fotograf bra, eller tillräckligt bra? Och vem gör de bästa bilderna?

Jag vet inte. Men jag vet bättre idag än igår… Och jag har lättare för att utkristallisera det som är riktigt bra idag, än jag hade för tjugo eller trettio år sedan. Helt enkelt för att jag sett många fler bilder, känner till ännu fler fotografer – och inte minst har fått ännu mer kunskap om fotohistoria.

19411_1996 (6)

Mina bilder blir också bättre, då jag fått mer erfarenhet – men också hela tiden har ett allt större bildarkiv att ständigt kunna jämföra mina senaste bilder med. För varje vår blir nålsögat allt mindre för att årets blåsippsbilder ska kunna slinka in i det allt större blåsippsarkivet. Antingen måste bilderna vara bättre, eller så måste de vara tillräckligt annorlunda.

Men det är också enbart genom att återvända till de samma motiven som jag kan se min egen utveckling som fotograf. Om jag hela tiden hade hoppat runt mellan olika motiv, eller alltid sökt mig till nya platser, hade risken varit betydligt större att jag skulle hade upprepat mig hela tiden…

Därför blir jag sällan överraskad eller fascinerad när jag tittar på andra fotografers blåsippsbilder, särskilt om det är första gången eller första året som fotografen fotograferar blåsippor. Vi måste ju alla gå den samma vägen, för att hitta vidare till de riktigt bra blåsippsbilderna – eller de som åtminstone är tillräckligt bra!

19412_2019 (7)

Vi fotografer är kända för att vara otåliga, eller så är det så att det är de otåliga konstnärerna som blir fotografer. På en hundradel eller en tusendel kan vi göra ett nytt konstverk. Många stannar i den tanken, men få vet eller förstår att den hundradelen eller tusendelen också innehåller många år av aktivt seende. Många år av utvecklande; av att jämföra med egna eller andras bilder, genom tusentals misslyckanden och noggranna analyser, av djup kunskap om den fantastiska fotohistorien. Allt detta ska få plats i den hundradelen eller tusendelen…

Ser vi detta? Kan vi tänka så när vi granskar senaste blåsippsbilden? På det egna minneskortet, eller i alla tusentals blåsippsbilder på Instagram eller Facebook? Kan vi hitta guldkornen, kan vi skilja agnarna från vetet? Kan vi hitta till de bästa blåsippsbilderna från andra fotografer, eller ännu viktigare; kan vi se den egna utvecklingen och se att de egna blåsippsbilderna långsamt blir bättre för varje vår?

Eller är du en sådan otålig bildkonstnär som snabbt byter till vitsippa eller svalört, helt enkelt för att du tycker dig fotograferat blåsippor tillräckligt? Eller ännu värre; väljer du bort att titta på blåsippsbilder från framstående fotografer, för att du tröttnat på blåsippor?

Vad är kvalitet, vad är inte kvalitet? När är en bild bra, eller åtminstone tillräckligt bra? Jag hade svaret redan för femtio år sedan, men har därefter fått revidera mig varje år. Nästa år kanske jag har bästa svaret, eller nästa, eller nästa…

Oavsett vilket gäller i alla fall devisen: En bildkommentar säger alltid mer om den som kommenterar än om bilden som kommenteras.

(Bild 1 – Brytning, 2021)
(Bild 2 – Älgtjur, 2017)
(Bild 3 – Hassel, 2021)
(Bild 4 – Skogshare, 1998)
(Bild 5 – Ringar, 2021)
(Bild 6 – Magmaångor, 1996)
(Bild 7 – Tallbit, 2019)
(Bild 8 – Vattenfall, 2021)

19413_2021 (8)