Personliga platser – Storamölla…

(Storamölla, 1992)

Det finns platser som är oerhört speciella, utan att jag direkt kan säga varför. Platser som haft och har stor betydelse för mig som person och bildskapare. Vissa av dessa platser har även påverkat mig i så stor grad att jag förändrat mitt skapande, att jag fått ett annat perspektiv till livet och till mig själv. I denna serie i bloggen tänker jag presentera dessa platser för er. Kanske kan jag ge er tips på intressanta fotoplatser, kanske kan jag tipsa er om ställen där ni själv också kommer upptäcka något speciellt. Kanske kan även ni känna av att platserna är speciella. I vilket fall så kommer jag framöver presentera några av de platser som är mest speciella för mig som människa och som bildskapare. Jag fortsätter nu med en plats mellan Ängelholm och Klippan, nämligen Skånes tredje högsta vattenfall Storamölla.

Det är ont om vattenfall i Skåne… Detta märkte jag tydligt när jag flyttade från Bergen till Skåne och Ängelholm i 1987. Där jag bodde utanför Bergen hade jag ett litet vattenfall som jag ofta besökte. Om detta vattenfall hade legat i Skåne, hade det varit Skånes högsta… Skånes högsta vattenfall är annars Hallamölla i Verkeån på 23 meter. Näst högst är Forsakar på 18 meter, också i östra Skåne, inte långt från Hallamölla. I nordvästra Skåne runt Ängelholm där jag bodde var det däremot ont om vattenfall. På Hallandsåsen hade jag ju både Trollehallar, Djurholmen och Axelstorp – där jag kunde fotografera mindre vattenfall och vatten i rörelse. Här var jag ofta, särskilt under vintern för att fotografera is och rinnande vatten i kombination. Men så fick jag tips om ett vattenfall vid Källna mellan Ängelholm och Klippan, längs Pinnån. Här låg Skånes tredje högsta vattenfall på 8 meter, även om det också räknas som Skånes största om man ser till vattenmängd.

Pinnån som slingrar sig ner mot Rönneå vid Ugglarp kände jag till sedan innan. Särskilt runt Ugglarp, eller Össjö broar som det också kallas. En fantastisk fågellokal under vårarna när hela området översvämmas. Men nu hade jag alltså fått tips om en fotografisk pärla uppströms längs Pinnån. Med åren blev Storamölla en av mina absoluta favoritplatser, särskilt då under vintern. I ravinen nedanför fallet är det blå skugga och spännande isformationer. Däremot är det trångt och svårt att ta sig fram, och kanske inte alltid så trevligt om man eventuellt skulle ha höjdskräck…

Då och då fick jag se strömstare, och under somrarna även forsärla och någon gång en kungsfiskare. Nedanför fallet är det en fantastisk lund med mängder av vårblommor. Särskilt vitsippsfotografen kan här få sitt lystmäte.

Jag har inte varit vid Storamölla sedan 2002, så det kan ha förändrats något. Men det är en spännande plats för en fotograf. Om man nu inte har höjdskräck, förstås…

Personliga platser – Ålsjön…

(Septembermorgon vid Ålsjön, 2008)

Det finns platser som är oerhört speciella, utan att jag direkt kan säga varför. Platser som haft och har stor betydelse för mig som person och bildskapare. Vissa av dessa platser har även påverkat mig i så stor grad att jag förändrat mitt skapande, att jag fått ett annat perspektiv till livet och till mig själv. I denna serie i bloggen tänker jag presentera dessa platser för er. Kanske kan jag ge er tips på intressanta fotoplatser, kanske kan jag tipsa er om ställen där ni själv också kommer upptäcka något speciellt. Kanske kan även ni känna av att platserna är speciella. I vilket fall så kommer jag framöver presentera några av de platser som är mest speciella för mig som människa och som bildskapare. Jag fortsätter nu med en plats precis utanför Söderhamn i Hälsingland, nämligen fågelsjön Ålsjön.

Ålsjön är en mycket grund slättsjö och det är länets förnämsta fågelsjö. Naturreservatet, som ligger strax söder om Söderhamn, är lättillgängligt och till stor del handikappanpassat. I norr gränsar sjön mot jordbruksmarker och i söder växer urskogsartad skog i en bitvis brant sluttning ner mot sjön. Stora delar av sjöns yta täcks av vass och på de öppna vattenytorna finns rikligt med näckrosor och annan flytbladsvegetation. Fler än 60 fågelarter häckar regelbundet vid Ålsjön, och mer än 200 arter har noterats. Änder, sumphöns, vadare och måsfåglar syns ofta, liksom kärrhökar, fiskgjusar och andra rovfåglar. I sjöns omgivningar häckar ugglor och ett stort antal tättingar. Från ett fågeltorn i området kan man överblicka den långsmala sjön. Ålsjön är mycket grund. Den har genom årens lopp sänkts vid flera tillfällen, vilket medfört att den snabbt vuxit igen. På sextiotalet började man inse sjöns värde som fågelsjö och att en restaurering var nödvändig. I samband med ett vägbygge 1978 blev det möjligt att höja sjöns vattenyta 70 cm. Sedan 1992 ingår också en stor del av den urskogsartade barrblandskogen på sjöns sydsida i naturreservatet. Skogen är sluten, med många grova tallar och granar och det finns även ett litet inslag av björk. Här finns ett intressant växt- och djurliv. Flera lundväxter, som tibast, gullpudra, skogssallat, stinksyska och strutbräken växer i skogen, som även är en viktig häckningsbiotop för hackspettar och rovfåglar. (Info från Länsstyrelsen Gävleborg)

Under de sju åren jag bodde i Söderhamn blev Ålsjön lite av ett smultronställe för mig som naturfotograf. Här var jag ofta flera gånger i veckan, året om. Kanske mest mellan april och september när fågellivet är som mest intensivt. Jag arrangerade också ett större antal olika fotokurser och fotouflykter till Ålsjön. Särskilt arbetade jag med lärkfalk, brun kärrhök, sävsångare, sothöna, trana, enkelbeckasin, grågås, vitkindad gås, svarthakedopping, kricka och årta. I urskogen söder om sjön satt jag ofta och väntade på järpe, pärluggla och gråspett. Under första halvan av juni är det stor kläckning av trollsländor, och det är svårt att hitta en plats som kan erbjuda fler fotomöjligheter. Utan överdrift sitter det trollsländor ”överallt”. Vill man fotografera lärkfalk är Ålsjön kanske en av de bästa platserna i Sverige! Vinterstid är det lugnt vid Ålsjön, det är sällan öppet vatten. Men området kan då erbjuda goda möjligheter även för däggdjursfotografen; här finns goda möjligheter till nära möten med både rådjur och räv. Med jämna mellanrum uppehåller lappuggla sig i området under vintern. Kärrskogarna, och även urskogen söder om sjön, erbjuder landskapsfotografen spännande motiv.

På andra sidan E4:an ligger Ålsjöängarna, eller Maden som det också kallas. Detta område återkommer jag till i ett eget inlägg framöver.

Personliga platser – Ryfors gammelskog…

(Vandraren, 1993)

Det finns platser som är oerhört speciella, utan att jag direkt kan säga varför. Platser som haft och har stor betydelse för mig som person och bildskapare. Vissa av dessa platser har även påverkat mig i så stor grad att jag förändrat mitt skapande, att jag fått ett annat perspektiv till livet och till mig själv. I denna serie i bloggen tänker jag presentera dessa platser för er. Kanske kan jag ge er tips på intressanta fotoplatser, kanske kan jag tipsa er om ställen där ni själv också kommer upptäcka något speciellt. Kanske kan även ni känna av att platserna är speciella. I vilket fall så kommer jag framöver presentera några av de platser som är mest speciella för mig som människa och som bildskapare. Jag fortsätter nu med en plats precis utanför Mullsjö, nämligen Ryfors gammelskog eller Gammelskogen som den också kallas.

En tur i Ryfors gammelskog är en unik naturupplevelse för södra Sverige, där det är ovanligt med så här stora och gamla skogar. I den orörda barrskogen finns en imponerande pelarsal av höga stammar och ett golv av grön och frodig mossa. Känslan av trollskog förstärks av de många döda och stormfällda träden. Den här miljön är viktig för många arter av insekter, fåglar och växter. Här växer exempelvis garnlav, ullticka och missne. Tretåig hackspett, sparvuggla och forsärla är några av de fåglar som finns i reservatet. Området ligger ungefär 220 meter över havet på en utskjutande del av det sydsvenska höglandet. Reservatet gränsar till Tidan, strax innan ån rinner ut i sjön Stråken. Ryfors Gammelskog ligger bara 3 kilometer från Mullsjö och är ett populärt utflyktsmål. Området är också värdefullt för forskning och studier. Skogen i naturreservatet har inte avverkats på mycket lång tid. Här växer tall och gran, träden är ungefär 150-200 år gamla. Vissa tallar är mer än 300 år! Det finns både döda och friska träd. Nedfallna träd, så kallade lågor, ligger kvar på marken. I områdets västra del växer yngre tallar. I den nordöstra delen finns en granplantering. Syftet med naturreservatet är att bevara det här området med gammal skog för framtiden. Området har en naturlig uppsättning arter av träd, buskar och djur, som har funnits här sedan länge. Skogen får utvecklas fritt och på så sätt skyddas också det orörda ekosystemet. Som besökare kan du följa skogens gradvisa utveckling mot urskog. Ryfors gammelskog ska alltså förbli orörd. Bara stigarna och lederna i reservatet rensas från nedfallna träd, så att det går att ta sig fram. Stormfällda träd får ligga kvar, eftersom de är en viktig del i den ständiga förändring som pågår i naturen. I de döda träden trivs mängder av insekter, fåglar, vedsvampar, lavar och mossor. Efter de kraftiga vinterstormarna 2005 och 2007 ligger ovanligt många stormfällda träd i reservatet. (Info från hemsidan http://www.lansstyrelsen.se/jonkoping/)

Första gången jag var i Gammelskogen var sommaren 1991 när jag hade mina första naturfotokurser här i Mullsjö. Därefter blev det 3-5 besök årligen, mest sommartid i förbindelse med naturfotokurserna. När vi flyttade till Mullsjö i augusti 2009 blev Gammelskogen snabbt en av de platser jag oftast fotograferade i. Och nu givetvis vid alla årstider.

För mig är Gammelskogen själva prototypen på en gammal urskog, och idag tror jag att jag kan samtliga träd i skogen utantill. Mitt lilla favoritträd som återfinns i bilden ”Vandraren” finns däremot inte längre. Det föll ner för sex-sju år sedan och har numera helt förmulnat bort. Intressant hur skogen ständigt förändrar sig. Några av de fåglar jag oftast möter i Gammelskogen är spillkråka, större hackspett och gärdsmyg. Sedan finns ju den tretåiga hackspetten som här har en av sina sydligaste häckningsplatser i Sverige. Men den är mer försiktig av sig, så det är inte ofta jag ser den. I skogen finns även räv, grävling, älg och rådjur. Linnea är en karaktärsblomma i slutet av juni. Inte långt från Gammelskogen ligger Ryfors med sina vattenfall, men denna plats återkommer jag till längre fram.

Personliga platser – Hellesøy…

(Från Hellesøy, 2000)

Det finns platser som är oerhört speciella, utan att jag direkt kan säga varför. Platser som haft och har stor betydelse för mig som person och bildskapare. Vissa av dessa platser har även påverkat mig i så stor grad att jag förändrat mitt skapande, att jag fått ett annat perspektiv till livet och till mig själv. I denna serie i bloggen tänker jag presentera dessa platser för er. Kanske kan jag ge er tips på intressanta fotoplatser, kanske kan jag tipsa er om ställen där ni själv också kommer upptäcka något speciellt. Kanske kan även ni känna av att platserna är speciella. I vilket fall så kommer jag framöver presentera några av de platser som är mest speciella för mig som människa och som bildskapare. Jag fortsätter nu hemma i Norge, i havsbandet utanför Bergen. Platsen är Hellesøy i Øygarden kommun.

Øygarden kommune er den nordligste kommunen i øygruppen Sotra utenfor Bergen. Kommunen har 4.000 innbyggere. Tradisjonell næringsvei har vært sjøfart og fiske. I dag er imidlertid petroleumsvirksomhet og turisme viktigste næringsveier. Øygarden består – som det fremgår av navnet – av en rekke øyer bundet sammen av nærmere ett dusin broer, omtrent som The Florida Keys. Hellesøyni er den nordligste av disse med fastlandsforbindelse og følgelig sammenlignbar med Key West. På selve Hellesøyni finner du en havn med i hovedsak eldre naustbebyggelse, et nytt fritidsanlegg med leiligheter, flytebrygger og båter samt en stor gjestebrygge.  På havnen finner du også en landhandel, en kafé, rutebåten til Hernar – den aller nordligste bebodde øya i Øygarden – og en fantastisk atmosfære skapt av åpent hav, sol, vind og gjestfrihet. Øygarden – og i særdeleshet Hellesøy – er viden kjent for sine naturskjønne omgivelser og sitt gode fiske. På denne idylliske øya tilbyr vi variert maritime opplevelser som fiske, dykking og andre båtsportsaktiviteter.  Et godt alternativ er også simpelthen å nyte en masse frisk luft i en rolig og avslappende atmosfære her ute i havkanten. Trenger du kun en båt for en dag for en fiske- eller solskinnstur er vi behjelpelige med det. (Info från hemsidan http://www.hellesoy.no)

Ska jag presentera personliga platser för mig är det svårt att komma ifrån ön Hellesøy, där min släkt på min farfars sida kommer ifrån. Närmare bestämt från gården Methaugen på västra sidan av Hellesøy. En liten idyll där vägen tar slut, längst ute i havsbandet, ungefär 10 mil från Bergen. Själv är jag född i Bergen, men banden till Hellesøy finns där, och många är de gånger som vi varit där och hälsat på familjen. På min farfars farbröder och fastrar, och deras familjer. Jag har genom åren varit där vid många tillfällen även som fotograf. Försökt göra bilder som symboliserar min närhet och släktskap till miljön och landskapet. Många är de tillfällen jag suttit på öns utsida och tittat ut mot öarna utanför; mot Hernar och Lyngøy. Öar utan broförbindelse och där tiden stannat. Med båt har jag tagit mig ut till dessa öar, idyller längst där ute i havsbandet. Som ett litet Saltkråkan…

Hellesøy är en liten ö, och stora delar är kulturmark. Men på utsidan bland klipporna har jag hittat mina smultronställen som landskapsfotograf. För fågelfotografen har jag kunnat glädjas av den lilla populationen av tofsmes i de små bestånden av planterad tallskog. Annars är stenskvättan en karaktärsfågel på Hellesøy, och numera kan man också glädjas över att få se havsörn med jämna mellanrum. Hellesøy är en verklig idyll, och en underbar plats, som jag starkt kan rekommendera som fotograf. Om du har extra tid över kan du ta båten över till Lyngøy eller Hernar.

Personliga platser – Kilbo…

(Skomakartorpet, 2004)

Det finns platser som är oerhört speciella, utan att jag direkt kan säga varför. Platser som haft och har stor betydelse för mig som person och bildskapare. Vissa av dessa platser har även påverkat mig i så stor grad att jag förändrat mitt skapande, att jag fått ett annat perspektiv till livet och till mig själv. I denna serie i bloggen tänker jag presentera dessa platser för er. Kanske kan jag ge er tips på intressanta fotoplatser, kanske kan jag tipsa er om ställen där ni själv också kommer upptäcka något speciellt. Kanske kan även ni känna av att platserna är speciella. I vilket fall så kommer jag framöver presentera några av de platser som är mest speciella för mig som människa och som bildskapare. Jag fortsätter nu i Hälsingland, inte långt från Söderhamn. Platsen är Kilbo intill Svedja i Mo socken.

Där hittade jag och Malin det gamla soldattorpet Wesths under hösten 2004. Där hade en skomakare bott och verkat fram till 1960-talet. Hans änka levde kvar i torpet en bra bit in på 1970-talet. Vi vet inte så mycket mer om platsen, annat än att vi under fem år följde ödetorpet och det sorgliga förfallet. Från början fanns det både dörr och fönster. Sedan försvann dörren. Sedan rensades torpet på allehanda föremål av värden. Sedan rasade taket in efter en snörik vinter. Nu har vi inte varit där sedan 2009, om torpet fortfarande finns kvar vet vi inte. Förfallet gick ju alldeles för snabbt under de fem åren vi följde ödetorpet.

Vi hade ett antal ödetorp som vi följde under dessa år som exemplvis även Östbo och Mosstorpet. Men Kilbo blev på något sätt favoritplatsen; det utvecklades ett personligt förhållande till platsen. Vi kände oss på något sätt hemma när vi kom hit. Dessutom satt ofta sparvugglan och flöjtade i träden precis vid torpet, och i ett av bergen i närheten ropade berguven.

Det blev många bilder från Kilbo, och ofta blev det svartvita bilder. Kanske för att det svartvita kändes som det mest rätta, jag vet inte. Nästa gång vi åker till Hälsingland måste vi titta till skomakartorpet i Kilbo igen…

Personliga platser – Dagshög…

(Kvällsrodnad, 1997)

Det finns platser som är oerhört speciella, utan att jag direkt kan säga varför. Platser som haft och har stor betydelse för mig som person och bildskapare. Vissa av dessa platser har även påverkat mig i så stor grad att jag förändrat mitt skapande, att jag fått ett annat perspektiv till livet och till mig själv. I denna serie i bloggen tänker jag presentera dessa platser för er. Kanske kan jag ge er tips på intressanta fotoplatser, kanske kan jag tipsa er om ställen där ni själv också kommer upptäcka något speciellt. Kanske kan även ni känna av att platserna är speciella. I vilket fall så kommer jag framöver presentera några av de platser som är mest speciella för mig som människa och som bildskapare. Jag fortsätter nu i nordvästra Skåne, söder om Torekov, på Dagshög.

Dagshög är Skånes största gravhög och ligger vid havskanten ett par kilometer söder om Torekov i Båstads kommun. Den är 4,5 meter hög och 42 meter i diameter. Högen, som ligger i ett övrigt fornminnesrikt område, med inte minst mängder med skålgropsförekomster, antas ha anlagts under bronsåldern. Högens placering är väl vald för att synas från havet där den ligger vid stranden av det utskjutande Bjärehalvön. Till högen är knuten en gammal legend att här ska en skånsk kung ligga begravd. Han skulle en gång ha fallit i en stor strid mot hallänningar och blekingar vilka utsänts av kungen av Uppsala. Legenden saknar dock verklighetsförankring. Högen har aldrig grävts ut. Under andra världskriget uppfördes en observationsplats uppe på högens krön. (Info från Wikipedia)

Dagshög för mig är däremot så mycket mer än den stora gravhögen. Här finns spår efter ett gammalt stenbrott, som numera är vattenfylld. Här finns betongfundament efter en gammal hamn och olika andra spår efter tidigare stenindustrier. Från parkeringen vid vägens slut ser man en stor platå med en stenruin; här blommar triften i mängder under maj. Ruinen i sig är också ett spännande motiv. Däremot är det nere vid stranden, mellan havet och det gamla vattenfyllda stenbrottet, som de mest spännande motiven finns för mig. Klipporna och stenarna har fantastiska färger och former. Här kan jag gå i timmar och söka efter bilder. Jag kan inte säga hur många kvällar jag varit här för att möta solnedgången och söka efter spännande stenbilder, men under åren jag bodde i Ängelholm så var Dagshög en av mina absoluta favoritplatser.

För den fågelintresserade är stränderna och fuktängarna kring Dagshög också mycket intressanta, och under vårsträcket för ejder kan du knappt vara på en bättre plats som fågelfotograf.

Personliga platser – Gettlinge gravfält…

(Trygghet, 1996)

Det finns platser som är oerhört speciella, utan att jag direkt kan säga varför. Platser som haft och har stor betydelse för mig som person och bildskapare. Vissa av dessa platser har även påverkat mig i så stor grad att jag förändrat mitt skapande, att jag fått ett annat perspektiv till livet och till mig själv. I denna serie i bloggen tänker jag presentera dessa platser för er. Kanske kan jag ge er tips på intressanta fotoplatser, kanske kan jag tipsa er om ställen där ni själv också kommer upptäcka något speciellt. Kanske kan även ni känna av att platserna är speciella. I vilket fall så kommer jag framöver presentera några av de platser som är mest speciella för mig som människa och som bildskapare. Vi börjar på Öland, söder om Mörbylånga, på Gettlinge gravfält.

Gettlinge gravfält är ett av de största gravfälten på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. På gravfältet fanns en gång i tiden omkring 250 gravar, och idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjades under 2000 år, från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. (Info från Wikipedia)

Jag har varit där vid rätt många tillfällen. Och oftast har det blivit rätt personliga och mycket speciella bilder. För mig vilar det något obeskrivligt mytiskt över platsen. De mer klassiska vybilderna från platsen är fåtaliga, de mer abstrakta och ibland rätt konstiga bilderna är betydligt flera. I maj finns det dessutom rikligt med fältsippor på gravfältet. Platsen är lättillgänglig precis intill vägen, och parkering finns.