En medelmåttig och usel fotograf…

(Sångsvanar, 2006)

Det har aldrig varit intressant för mig att påpeka för andra om vem som är medelmåttiga och usla fotografer. Det utvecklar inte fotografin, eller naturfotografin för den delen. Genom alla de år jag haft olika fotokurser och föreläsningar har det alltid varit mer intressant att lyfta fram det som är bra, och mer eller mindre ignorera det som är medelmåttigt eller uselt. Alla fotografer har bilder som är mindre bra, och fotograferna själva vet vilka bilder som inte är tillräckligt bra. Vad många fotografer däremot söker efter är koderna till de bra bilderna; alla fotografer vill ju utveckla sitt fotograferande mot bättre bilder. Några vill göra bilder som andra tycker är bra, men det finns även de fotografer som tycker det är viktigare att göra bilder som man själv tycker är bra. För den egna utvecklingens skull.

Vad är en bra bild? Hur ser en bra bild ut? Två frågor som jag ständigt har återkommit till, då det alltid har varit viktigt för andra att få höra mina omdömen. Många har givetvis missuppfattat mig, ibland medvetet, med att jag då på något sätt anser mig ha bättre svar än andra. Vilket jag inte har! Men jag har mina svar, som jag står för – andra fotografer har sina svar. Någon besserwisser har jag aldrig varit, då jag aldrig ansett mig ha bättre svar än andra. Men ömma tår finns ju överallt; så oavsett hur tydlig man varit, så har det alltid kunnat missuppfattas.

Idag finns det fotografer där ute, som på död och liv hela tiden måste ifrågasätta mig och mina bilder. Som tycker det är viktigt att påpeka vilken medelmåttig och usel fotograf jag i grunden är. Några av dessa väljer att gömma sig bakom pseudonym för att vara anonyma, medan andra ser en möjlighet att trycka ner mig som fotograf och även som människa – för att givetvis kunna lyfta fram sig själva. Kanske för att man inte anser sig vara tillräckligt duktig, och sliter med dåligt självförtroende – eller att man anser sig vara missförstådd och tycker att jag fått alldeles för mycket utrymme och uppmärksamhet. ”För att vara så medelmåttig och usel; ser verkligen inga hur dålig han är, den där Terje Hellesø.” Jag måste ju vara helt sjuk i huvudet, ofta helt utan någon verklighetsuppfattning – jag får ju även höra att jag själv skriver de rosande kommentarerna i min egen blogg. Antaganden och misstankar blir verklighet – för alla andra kan ju inte ha fel. Sägs det!

Är det indoktrinering det handlar om? Att om man skriver tillräckligt många gånger hur medelmåttig och usel jag är som fotograf, och att jag skriver kommentarer själv här i min egen blogg då det inte finns några där ute som verkligen kan tycka om min bilder – ja, då är det ju verkligen så. ”Tänka sig att vi verkligen inte upptäckt detta, att man blivit lurad i så många år.” Det påstås att jag manipulerar och indoktrinerar; när det i själva verket kanske är precis tvärtom?

Jag dömer inte andra fotografer; varken deras bilder eller kunnande. Det har jag aldrig gjort, och det kommer jag heller aldrig göra. Men jag fortsätter att göra mina bilder, något jag alltid gjort och kommer fortsätta göra. Även om det skulle innebära att ingen, och då absolut ingen, skulle gilla mina bilder och det jag står för i mitt skapande. Skulle jag bli fullkomligt utfryst eller utskrattad, jag då fortsätter jag iallafall. Jag fotograferar ju för min egen skull, och följer mina egna intentioner i bildskapandet. Jag sätter en parentes runt de fel jag gjorde, då jag manipulerade några av lodjursbilderna (som jag erkänt och skrivit tidigare om här i bloggen). Jag ljög med hur bilderna var gjorda, något jag inte tänker göra flera gånger. Men den jag var innan, och även nu efter det som skett – den fotografen tänker jag fortsätta vara. Oavsett vad nu andra skulle vilja; att det kanske bästa hade varit att jag skulle försvinna helt,  eller bli en sjuk och destruktiv människa som ingen skulle lyssna på.

Jag kan inte svara för andra givetvis, men jag kan utgå ifrån mig och mitt eget fotograferande. Och där kan ingen ändra något. Oavsett hur många gånger någon eller några känner behovet av att framställa mig som en medelmåttig eller usel fotograf. Jag vet vad jag gjort, men jag vet också vad jag inte gjort. Och nej, jag har inte skrivit en enda kommentar här i bloggen i ett annat namn! Skriver jag något här i bloggen så gör jag det enbart i mitt eget namn – kanske för att jag inte är så sjuk i huvudet som man gärna vill få alla att tro att jag är?

Och i allt detta så kommer jag heller inte ge tillbaka med samma mynt. Det är rent ut sagt under min värdighet! Dessutom vet jag så innerligt väl att jag inte blir en bättre fotograf och att mina bilder blir bättre, enbart om jag börjar påpeka om hur usel den och den fotografen är. Jag pekar inte ut medelmåttiga eller usla fotografer, för att det givetvis inte har någon betydelse överhuvudtaget. Men det finns många som är duktiga därute, och det finns många riktigt bra bilder att titta på och förundras över. Det är det jag lyfter fram, inget annat!

(Troll, 2010)

Annonser

Gratulationer till Daniel och Victoria…

(Nyfiken, 1999)

Möts idag av den glädjande nyheten att Sverige fått en ny prinsessa. Prins Daniel och kronprinsessan Victoria fick i morse kl 04.26 en dotter. Jag vill passa på tillfället att sända mina varmaste gratulationer!

Mer info kan ni läsa här.

Personliga platser – Hellesøy…

(Från Hellesøy, 2000)

Det finns platser som är oerhört speciella, utan att jag direkt kan säga varför. Platser som haft och har stor betydelse för mig som person och bildskapare. Vissa av dessa platser har även påverkat mig i så stor grad att jag förändrat mitt skapande, att jag fått ett annat perspektiv till livet och till mig själv. I denna serie i bloggen tänker jag presentera dessa platser för er. Kanske kan jag ge er tips på intressanta fotoplatser, kanske kan jag tipsa er om ställen där ni själv också kommer upptäcka något speciellt. Kanske kan även ni känna av att platserna är speciella. I vilket fall så kommer jag framöver presentera några av de platser som är mest speciella för mig som människa och som bildskapare. Jag fortsätter nu hemma i Norge, i havsbandet utanför Bergen. Platsen är Hellesøy i Øygarden kommun.

Øygarden kommune er den nordligste kommunen i øygruppen Sotra utenfor Bergen. Kommunen har 4.000 innbyggere. Tradisjonell næringsvei har vært sjøfart og fiske. I dag er imidlertid petroleumsvirksomhet og turisme viktigste næringsveier. Øygarden består – som det fremgår av navnet – av en rekke øyer bundet sammen av nærmere ett dusin broer, omtrent som The Florida Keys. Hellesøyni er den nordligste av disse med fastlandsforbindelse og følgelig sammenlignbar med Key West. På selve Hellesøyni finner du en havn med i hovedsak eldre naustbebyggelse, et nytt fritidsanlegg med leiligheter, flytebrygger og båter samt en stor gjestebrygge.  På havnen finner du også en landhandel, en kafé, rutebåten til Hernar – den aller nordligste bebodde øya i Øygarden – og en fantastisk atmosfære skapt av åpent hav, sol, vind og gjestfrihet. Øygarden – og i særdeleshet Hellesøy – er viden kjent for sine naturskjønne omgivelser og sitt gode fiske. På denne idylliske øya tilbyr vi variert maritime opplevelser som fiske, dykking og andre båtsportsaktiviteter.  Et godt alternativ er også simpelthen å nyte en masse frisk luft i en rolig og avslappende atmosfære her ute i havkanten. Trenger du kun en båt for en dag for en fiske- eller solskinnstur er vi behjelpelige med det. (Info från hemsidan http://www.hellesoy.no)

Ska jag presentera personliga platser för mig är det svårt att komma ifrån ön Hellesøy, där min släkt på min farfars sida kommer ifrån. Närmare bestämt från gården Methaugen på västra sidan av Hellesøy. En liten idyll där vägen tar slut, längst ute i havsbandet, ungefär 10 mil från Bergen. Själv är jag född i Bergen, men banden till Hellesøy finns där, och många är de gånger som vi varit där och hälsat på familjen. På min farfars farbröder och fastrar, och deras familjer. Jag har genom åren varit där vid många tillfällen även som fotograf. Försökt göra bilder som symboliserar min närhet och släktskap till miljön och landskapet. Många är de tillfällen jag suttit på öns utsida och tittat ut mot öarna utanför; mot Hernar och Lyngøy. Öar utan broförbindelse och där tiden stannat. Med båt har jag tagit mig ut till dessa öar, idyller längst där ute i havsbandet. Som ett litet Saltkråkan…

Hellesøy är en liten ö, och stora delar är kulturmark. Men på utsidan bland klipporna har jag hittat mina smultronställen som landskapsfotograf. För fågelfotografen har jag kunnat glädjas av den lilla populationen av tofsmes i de små bestånden av planterad tallskog. Annars är stenskvättan en karaktärsfågel på Hellesøy, och numera kan man också glädjas över att få se havsörn med jämna mellanrum. Hellesøy är en verklig idyll, och en underbar plats, som jag starkt kan rekommendera som fotograf. Om du har extra tid över kan du ta båten över till Lyngøy eller Hernar.

Bildskaparens manifest # 13

(Vattenyta, 2011)

”Allt jag tycker är spännande ska jag fotografera – inte för att leta efter något ovanligt, utan för att göra det vanliga ovanligt.” (Ernst Haas)

(Bilden på vattenytan är från Ryfors utanför Mullsjö, 1 juli 2011. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 250mm. Bländare 6.3 och 1/25 sekund. Kameran var inställd i svartvitt läge och infrarött. 100 ISO)

Bildskaparens manifest # 12

(Vitsippa, 2010)

”Högsta formen av fotografering är att förvandla något från vad det är, till det jag vill det ska vara.”  (Ernst Haas)

(Bilden på vitsippan är från Risa utanför Mullsjö, 30 april 2010. Kameran var Pentax K7 och brännvidden 50mm. Bländare 2.8 och 1/1250 sekund. Bilden är en multiexponering, olika bilder med olika skärpeplan på samma vitsippa. 100 ISO)