(1)
Fotografer är ett märkligt släkte… Jag tror aldrig jag sett en sådan täthet av människor som konstant väljer att missuppfatta så ofta, som just fotograferna. Om jag skulle skriva att jag alltid ställer in skärpan manuellt, så innebär det oftast att jag får en kommentar tillbaka om varför jag ogillar autofokus. Detta helt utan att jag en enda gång sagt eller skrivit att jag ogillar autofokus.
Jag tänker också på alla de gånger jag hört rykten om att jag ständigt jagar de fotografer som digitalt manipulerar sin bilder med blåslampa, detta trots att jag inte en enda gång gjort detta. Men jag har sagt och skrivit många gånger att jag föredrar att arbeta klart mina bilder i kameran. Vilket då gör att jag inte behöver göra något större ingrepp i mina bilder i efterhand i datorn.
Som om mitt sätt att arbeta som fotograf per automatik innebär att andra sätt inte är bra, för andra…
(2)
Jag har aldrig förstått detta sätt att resonera; om varför så många fotografer har ömma tår och så lätt uppfattar kritik mot sig själva – detta helt utan att jag kommit med någon kritik alls. Tvärtom har jag under alla år rekommenderat alla fotografer att så långt som möjligt vara sig själva. Att så långt som möjligt undvika att påverkas för mycket av vad andra fotografer säger och gör.
Visst får man inspireras, men att mer eller mindre försöka kopiera en annan fotografs bilder och fotografiska seende – det är i alla hänseenden att gå alldeles för långt. Man måste helt enkelt hitta ett eget koncept, tro på detta – och sedan successivt försöka utveckla detta. Oavsett vad andra fotografer skulle säga.
Jag är heller inte rädd för att gladeligen deklarera vilka fotografer som inspirerat mig, något jag redan gjort här i bloggen ett flertal gånger. Jag känner inte att det på något sätt skulle förminska mig som självständig bildskapare, helt enkelt för att inspiration är viktigt för alla – men också för att det alltid finns andra fotografer med mer erfarenhet och ett mer utvecklat bildspråk än en själva, som kan vara med på att öppna de egna ögonen.
(3)
Jag är av den åsikt att de fotografer som sällan eller aldrig vågar dela strålkastarljuset med sina inspirationskällor, detta är fotografer som ännu inte mognat klart i sitt eget skapande – och därför har en rädsla för att förlora sina positioner i hierarkin. Har man däremot någorlunda kunskap om fotohistoria så kan man faktiskt rätt så snabbt se vem som inspirerat vem, vilket gör det då smått patetiskt om fotograferna av någon outgrundlig anledning skulle förneka detta.
Mina största inspirationskällor under mina inledande år var de norska fotograferna Pål Hermansen, Jørn Bøhmer Olsen, Leif Rustand och Rolf Sørensen. Detta har jag sagt och skrivit under alla mina år som naturfotograf. En annan stor inspirationskälla är Ernst Haas; andra är Minor White, Josef Koudelka och Jim Brandenburg (här kan ni få några länkar för att botanisera vidare).
Grunden i mitt bildskapande kan ni säkerligen hitta svar på bland dessa fotografer. Men därefter har jag valt att gå min egen väg. Helt enkelt för att det är stor skillnad på att skapa och på att kopiera – på att hitta egen inspiration, eller inspiration från andra.
(4)
Sedan jag började fotografera aktivt med systemkamera i maj 1979 så har jag haft kvar samma grund i mitt skapande. Jag väljer att fokusera manuellt, jag väljer att mäta ljuset manuellt – och väljer oftast så lågt ISO-värde som möjligt. Detta är rätt för mig, något jag tror stenhårt på – och som är själva grunden i mitt bildskapande. Visst är jag konsekvent, på gränsen till konservativ enligt vissa – men detta ger mig den grundläggande trygghet jag behöver för att kunna agera så fritt som möjligt i mitt sätt att fotografera.
Jag använder inte autofokus, kör ingen automatik i kameran – och använder frihand enbart när jag är säker på att det inte äventyrar de bilder jag vill göra. Om detta sedan innebär att många tycker att jag är motvalls alla andra, så får det vara så. Det viktigaste för mig är att det ger mig de bilder jag själv vill ha.
Jag känner inte några behov att tillhöra någon grupp, att jag behöver agera på ett särskilt sätt för att bli accepterad. Jag ser mig inte som ett flockdjur, utan tror fullt och fast på att det är individen som utvecklas – mer än att vara en del av flocken.
(5)
Min egen nyfikenhet är den största drivkraften, en nyfikenhet som inte mattats det minsta – detta trots att jag numera varit aktiv naturfotograf i mer än 40 år. Det är ju det egna seendet som utvecklar mig som naturfotograf, mer än något annat. Inte utrustningen, inte andra fotografer.
Jag anpassar mig heller inte till Instagram eller Facebook, gör inte som ”alla andra” för att få flera följare eller gillningar. Jag är mig själv, helt enkelt. Take it or leave it!
Numera kan jag däremot se att mitt fotograferande helt blivit automatiserat. Dock inte i det tekniska eller i vilka inställningar jag har i kameran. Kameran är inställd på manuell, medan jag som fotograf är inställd på auto. Jag agerar bara; ställer in det jag behöver – för att helt kunna koncentrera mig på själva bildskapandet. Det handlar inte om bländaröppningarna, slutartiderna och ISO-värden. Det handlar inte om vidvinkel eller tele. Inte heller om exponeringen eller filtren, eller om det är färg eller svartvitt.
(6)
Det handlar helt enkelt om mina bilder. Om varför jag väljer som jag gör – och vad mina bilder kan berätta vidare om mig som människa. Mina bilder handlar om mig, inte om andra. Det handlar om hur jag känner och tänker – inte vad andra önskar eller kräver. Jag är ju inte någon annan, jag är helt enkelt mig själv.
Om jag har rätt eller fel? Tja, det är inte det frågan handlar om egentligen. Det handlar väl mer om vem jag är, eller vem jag känner att jag är. Det är rätt för mig, men kan vara fel för någon annan. På samma sätt som någon annan är fel för mig. Om jag helt enkelt ska vara ärlig mot mig själv.
Ju äldre jag blivit, desto viktigare har detta blivit. Vilket jag tror handlar om graden av mognad. Men då jag fortfarande har min nyfikenhet intakt, så är jag inte konservativ på ett sådant sätt att jag inte kan ändra uppfattning. Tro mig, jag har redan ändrat uppfattning många gånger genom livet.
Jag är helt enkelt inte den samma människan och fotografen, som jag var när jag började med en Nikon FM i maj 1979. Det skulle ju helt enkelt vara konstigt om en femtonåring och femtioåttaåring skulle ha allt gemensamt…
(7)
Däremot vet jag vad jag vill, vad jag vill göra – och hur jag vill göra. Idag. Morgondagen är något helt annat, egentligen. Men jag skulle inte välja att göra något som jag helt enkelt inte skulle tro på själv. På samma sätt som att jag kan inte bestämma mig för att gilla något jag inte gillar. Antingen det är inom bild eller musik.
Eller som jag ibland väljer att uttrycka, givetvis fullt klar över att det kan provocera: att jag gillar enbart bra bilder och enbart bra musik! Och när jag tittar genom mitt eget arkiv, så gillar jag enbart de bilder som är bra – de dåliga gillar jag inte…
Visst är det härligt med automatiken, så länge den finns inom en själv och inte i någon pryl. Då prylen oftast skulle haft en automatik med helt andra ambitioner än mina egna…
Man skulle kunna säga att jag är helmanuell och helmekanisk, på ett fullkomligt helautomatiskt sätt!
(Bild 1 – Hylströmmen, 2005)
(Bild 2 – Kustpipare, 1987)
(Bild 3 – Taggtråd, 2011)
(Bild 4 – Älg, 2020)
(Bild 5 – Det erfarna torpet, 2022)
(Bild 6 – Gräshoppsångare, 2006)
(Bild 7 – Trollslända, 1993)
(Bild 8 – Skogshare, 1998)
(8)
(1)
(1)
(2)
(1)
(2)
(3)
(4)
(5)
(6)
(7)
(8)
(9)
(10)
(11)
(12)
(13)
(14)
(15)
(16)
(17)
(18)
(19)
(20)
(1)
(1)
(1)
(1)
(1)
(1)
Terje Hellesø 