Ljus och abstraktion…

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

Visar åtta nya bilder, samtliga med ljustema i mer eller mindre abstrakt utformning.

(Bild 1 – Morgondimma, 2017)
(Bild 2 – Regnbåge, 2017)
(Bild 3 – Kajor, 2017)
(Bild 4 – Ytliga ögon, 2017)
(Bild 5 – Al, 2017)
(Bild 6 – Ljus och mörker, 2017)
(Bild 7 – Mjölkört, 2017)
(Bild 8 – Gryningsljus, 2017)

(8)

Annonser

Gammal skåpmat…

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

(9)

(10)

(11)

(12)

(13)

(14)

(15)

(16)

(17)

(18)

(19)

(20)

(21)

(22)

(23)

(24)

(25)

Med jämna mellanrum gör jag djupdykningar i bildarkivet för att skanna in analoga bilder. Jag hoppas väl att jag så småningom ska kunna lyckas skanna in alla de analoga bilder jag sparat i arkivet. Även om jag förstår att det kanske blir en omöjlighet – helt enkelt för att jag fortfarande har för många bilder kvar att skanna in.

Just nu tror jag att det är ungefär 210 000 bilder kvar att skanna…

(Bild 1 – Sommarnatt, 1993)
(Bild 2 – Klippor, 1995)
(Bild 3 – Torraka, 1997)
(Bild 4 – Grusbräcka, 1995)
(Bild 5 – Vitsippor, 2000)
(Bild 6 – Skuggbräken, 1994)
(Bild 7 – Flickslända, 1993)
(Bild 8 – Guldbagge, 1994)
(Bild 9 – Saltarv, 1995)
(Bild 10 – Vattenfall, 1996)
(Bild 11 – Salskrake, 2005)
(Bild 12 – Fisktärna, 1993)
(Bild 13 – Kärrsnäppa, 1985)
(Bild 14 – Blåsippor, 2002)
(Bild 15 – Spillkråka, 2005)
(Bild 16 – Morgondimma, 1995)
(Bild 17 – Solnedgång, 1985)
(Bild 18 – Sandlinjer, 1997)
(Bild 19 – Skogshare, 1989)
(Bild 20 – Ung sångsvan, 2000)
(Bild 21 – Vinterkväll, 2001)
(Bild 22 – Skymning, 1998)
(Bild 23 – Morgonstämning, 1994)
(Bild 24 – Burren of Collinamuck, 1995)
(Bild 25 – Under ytan, 1989)

Glädjen…

(1)

Även om jag nu fotograferat i mer än 40 år, så finns glädjen där fortfarande. Faktiskt är det så att den egentligen aldrig varit större. Märkligt nog, verkar det vara så att fotograferandet tar några skutt framåt varje år. Några trötthetstecken kan jag inte se och känna.

Varför det är så vet jag nog inte riktigt, utan jag kan bara spekulera. Kanske är det för att fotograferandet blivit en så integrerad del av mitt liv. Att det varit med på att skapa den människa jag är idag, den karriär jag hittills haft som fotograf har på något sätt också varit den utveckling jag haft som människa.

Mitt sökande efter nya uttryckssätt har även varit en resa inåt i mig själv, att utveckla mitt sätt att se och vara. Att utveckla bilden har blivit en väg till att utveckla mig själv.

(2)

Jag ser detta tydligt i vardagen. Den jag är idag är ett resultat av den jag blivit som fotograf. Jag ser vardagen med fotografens ögon, jag samtalar som en bild kan tala, jag lyssnar på musik som jag läser bilder. Jag läser en bok och skapar nya bilder,  jag fotograferar och hittar nya sätt att konversera – att tala och samtala.

Jag söker utmaningar i symboliken, lär mig att utveckla det abstrakta för att komma ett steg längre. Det jag ser utvecklar tankarna och känslorna, det jag fotograferar definierar och tar mig till nästa steg.

Varför skulle jag tröttna och kanske sluta fotografera, det skulle ju vara som att tacka nej till livet. Slutar jag se, då tackar jag även nej till den sprudlande iver och nyfikenhet som tar mig vidare till nästa livsögonblick. Och nästa.

(3)

Ingen kan ta detta ifrån mig. Ingen skulle få mig att sluta fotografera, att vidare kunna utveckla mig som bildskapare – och som människa.

Och jag fotograferar oavsett!

Det är viktigt att inte enbart fotografera när jag mår bra, även i perioder med dålig mående är fotograferandet viktigt. Eller kanske ännu viktigare!

Även när mörka moln drar fram över himlen finns det ett ljus som är värt att förmedla. För att ännu bättre lära känna mig själv. För att få fram nyanserna.

Skulle jag hela tiden rymma från det dåliga måendet skulle jag bli mer endimensionell som person – och kanske sakna det så livsviktiga djupet som förankrar det mer konstnärliga.

Det mer personliga och ärliga.

(4)

Visst har jag gjort ett antal misstag genom livet, precis som alla andra människor. Misstag som därför också blev stora misstag för mig som fotograf, helt enkelt för att mitt mående i olika former också kan synas i bilderna.

Att manipulera några lodjursbilder var ju rätt dumt och korkat, verkligen! Men jag skulle heller inte gjort det om jag hade mått bra i mig själv. Och med mig själv. Därför att jag tänkte mer utåt än inåt…

Med manipulerade lodjursbilder som egentligen var rätt så lätta att genomskåda. Då de saknade känsla och djup, men viktigast av allt så var de också rätt så taffligt gjorda. Om man tänker efter…

Slutar man lyssna till sig själv, då blir det också bilder som inte är egna. Helt enkelt! Antingen genom att fotografera på ett sätt som man inte gillar, eller att manipulera ihop bilder från någon form av låtsasvärld.

(5)

Mår man dåligt som människa är också risken stor att man möter andra människor på fel sätt. Jag tror inte det finns en enda människa som mår bra med sig själv, som pratar skit om andra människor. På samma sätt är det med fotografer; mår man inte bra som fotograf, då är det lättare att prata skit om andra fotografer. Eller förlöjliga dem.

Jag pratade aldrig skit om andra, men jag ljög med vem jag var.

Idag har jag däremot hittat tillbaka. Jag mår riktigt bra, även när jag har mina dåliga dagar så hittar jag näring till mitt bildskapande. Och kan utvecklas vidare som fotograf och människa.

Och jag lyssnar hela tiden inåt, känner efter – och hittar fram till ännu ärligare bilder. Bilder som visar den jag är, på riktigt. För mig själv och vidare till andra!

(6)

Jag har en trygg tillvaro, med en fantastisk familj och goda vänner. Ekonomin är bättre än på länge. Jag jobbar för fullt, har god hälsa och ser livet framåt med tillförsikt.

Jag vet också att det kommer att komma tyngre dagar, men jag stärker mig själv så pass mycket när jag mår bra – att jag kan möta de tyngre dagarna med mer styrka och energi.

Vilket jag inbillar mig att man även kan se i mina bilder. För de som vill se, förstås!

Jag fotograferar nästan dagligen, då jag helt enkelt inte kan låta bli. Att fotografera är ju livet självt, att inte fotografera är ju som att tacka nej till livet.

Dessutom gör jag med jämna mellanrum djupdykningar i arkivet. Hittar fram till äldre analoga bilder som jag skannar in. Som en ren nostalgitripp, men också för att påminna mig själv om hur livet varit.

(7)

Och när jag tittar på mina bilder från olika perioder genom karriären, så ser jag att jag egentligen har haft ett riktigt bra liv. Ett rikt och aktivt liv. Något jag känner djup tacksamhet över.

Ett liv som människa och fotograf, ett liv fullt av glädje och med ett djupt intresse för alla vardagliga ögonblick.

2011 blev en viktig vändpunkt för mig som fotograf – och som människa. För genom mitt stora misstag hittade jag tillbaka till mig själv. Genom att bli hatad och förlöjligad av så många, har jag hittat ännu mer styrka i mig själv.

För att kunna gå vidare genom livet och i mitt fotograferande.

Därför pratar jag fortfarande inte skit om andra människor och andra fotografer. Helt enkelt för att jag är rätt nöjd egentligen…

(Bild 1 – Hveravellir, 1995)
(Bild 2 – Kvällsljus, 1998)
(Bild 3 – Frost, 1987)
(Bild 4 – Varglav, 2001)
(Bild 5 – Spovsnäppa, 1985)
(Bild 6 – Kungsfiskare, 1994)
(Bild 7 – Kronhjort, 1989)
(Bild 8 – Älg, 2017)

(8)

Tio svartvita bilder…

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

(9)

Visar tio olika svartvita bilder.

(Bild 1 – Morgondimma, 1995)
(Bild 2 – Troll, 1996)
(Bild 3 – Vindpinat, 1989)
(Bild 4 – Vattenfall, 1986)
(Bild 5 – Gryningsdimma, 1996)
(Bild 6 – Korpar, 2004)
(Bild 7 – Stormfågel, 1996)
(Bild 8 – Skogsbräken, 2017)
(Bild 9 – Ulagapskärret, 1987)
(Bild 10 – Linnea, 1994)

(10)