30 april…

(1)

Det är roligt och intressant att backa tillbaka i fotokarriären för att se vad jag gjort under olika datum genom åren. Idag är det 30 april och jag vet redan att det blir nya bilder från detta datum nu i år. När jag ser genom åren är det vissa år jag inte varit ute i naturen just 30 april och fotograferat, men härunder ser ni vilka år jag varit aktiv.

30 april 1981 – Var en tur upp till Fugleskaret på Nattlandsfjellet i Bergen, en plats jag ofta besökte under mina år som fågelskådare. Fick bland annat se en bergfink, sju sjungande järnsparvar, fjorton sjungande rödhakar, en liten flock med kungsfåglar och två stenskvättar. Det blev inga bilder, men kikaren var i högsta hugg och totalt såg jag 18 olika fågelarter.

30 april 1982 – Var tillbaka till Fugleskaret. Fick bland annat se en sparvhök, en orrhöna, åtta snösparvar, tio sjungande järnsparvar och årets första gransångare. Inga bilder denna dag, men kikaren var som vanligt i högsta hugg. Totalt såg jag 34 olika fågelarter.

30 april 1984 – Var vid Noatun och Nyrud i Øvre Pasvik i norra Norge. Gjorde mina första bilder på hökuggla, där ett flertal blivit publicerade genom åren, några har jag visat här i bloggen. Såg en räv i Ruskebukta. Såg och fotograferade sädgäss och sångsvanar i Pasvikelva. Årets första fjällvråk.

30 april 1988 – Var vid Rössjön i Skåne och gjorde olika landskapsbilder, ett flertal med polarisationsfilter. Ett flertal bilder på vitsippor, där några med 16mm fisheye blivit några av mina mest välkända bilder. En av bilderna tillhör en av mina mest sålda bilder genom åren; vitsippor med fisheye upp mot solen. En av bilderna är med i min första bok ”Naturen som fotomotiv”.

30 april 1990 – Var med goda vännen Henry Andreasson till Grevie backar i Skåne och fotograferade backsippor. Dagboken berättar att de flesta backsipporna var överblommade, men att det blev några trevliga bilder iallafall, där flera blivit publicerade genom åren. Gjorde även några landskapsbilder. Dagboken berättar att jag exponerade tre rullar Kodachrome 25.

30 april 1995 – Var till en början vid Lough Sindile i Connemara på västra Irland och fotograferade olika landskap. Därefter till Mannin Bay med fantastiska koraller och musslor. Vidare till Dog’s Bay där jag gjorde några av mina bästa svartvita landskapsbilder. Stoppade även vid Screeb och Maam Cross för ännu fler landskapsbilder. Ett flertal av bilderna från dagen har publicerats ett flertal gånger genom åren. Äter en god stek med sallad på hotellet under kvällen.

30 april 1996 – Var i Dalby hage i Skåne och fotograferade den intensiva vårblomningen med hålnunneört, vitsippor, gulsippor och desmeknopp. Blev några riktigt spännande dubbelexponeringar på vårlök.

30 april 1997 – Var tillbaka i Dalby hage och fotograferade den intensiva vårblomningen med hålnunneört och vitsippor. Mängder av trevliga bilder där ett flertal är publicerade genom åren. Dagboken berättar att jag exponerade fyra rullar Fujichrome Velvia 50.

30 april 1998 – Var i Prästängen utanför Ängelholm i Skåne och fotograferade vitsippor och olika bilder på löv. Använde även längre brännvidder och gjorde ett flertal vitsippebilder med både 400mm och 800mm. Även ett antal bilder med 16mm fisheye.

30 april 1999 – Var på Hallands Väderö och fotograferade skogsharar. Hittade haren Truls som jag fotograferade mycket året innan, men att han nu blivit blind på ena ögat. Fotograferar haren Enöra, som ofta sänkte ena örat när den vilade. Blev ett antal bilder under dagen, dagboken berättar däremot inte hur många filmrullar det blev.

30 april 2000 – Var vid Hålehalldammen i Skåne för att fotografera gråhakedoppingar. Det blev många bilder, där ett flertal är publicerade genom åren. Dessutom massor med bilder på paddor, sädesärla och ett antal bilder på närgångna blodiglar. Fick höra en småfläckig sumphöna inifrån vassen. Såg ett antal fladdermöss, snokar och en skogssnäppa. Jobbade mest med Nikon F5 och både 400mm och 800mm.

30 april 2001 – Var tillbaka vid Hålehalldammen för att fotografera gråhakedoppingar. Det blev många bilder, där ett flertal är publicerade genom åren. Även bilder på sädesärla, gräsänder, sothöns, krickor, ladusvalor och mängder med paddor. Flest bilder blir det med Nikon F5 och 800mm.

30 april 2003 – Var på Västra berget vid Söderhamn i Hälsingland och gjorde bilder på olika träd i kombination med stora stenblock, med och utan rörelseoskärpa och blixt. Gjorde även mina första bilder med en digital systemkamera, en Nikon D1.

30 april 2004 – Var vid Lugnesjön utanför Söderhamn och fotograferade blåsippor, ett flertal med ficklampa som ljuskälla.

30 april 2005 – Var vid Römmaberget i Hälsingland och gjorde ett flertal skogsbilder i naturreservatet, med och utan rörlig kamera. Gjorde även mina första bilder på tretåig hackspett.

30 april 2006 – Var tillbaka vid Lugnesjön och fotograferade blåsippor, några med ficklampa som ljuskälla. Därefter tog jag mig till Ålsjön där det blev bilder på storspov, vitkindade gäss och en blå kärrhök.

30 april 2007 – Gjorde bilder på pilfinkar i Söderhamn, i svartvitt och med vidvinkel.

30 april 2008 – En dag som gav många bilder från några olika platser runt Söderhamn; vitsippor, blåsippor, olika detaljbilder på trämönster, svartvit flugsnappare i flykt, lövsångare och bofink.

30 april 2010 – En dag dels i Ryfors gammelskog och dels vid Ryfors. Var även på en liten runda runt i Mullsjöskogarna. Bilder på paddor, skogsinteriör, skräddare, vitsippor, en spindel, en råbock, fälthare, korp, knipor och gräsänder.

30 april 2016 – En dag med mycket älgfotografering, kanske en av mina mest framgångsrika dagar med älgfoto. Var runt i Mullsjöskogarna och gjorde också ett antal riktigt trevliga bilder på dubbeltrast, ladusvalor, taltrastar och rådjur. Var även en tur till Ryfors där jag gjorde bilder på vårskog, vattenfall, sädesärla och vitsippor.

30 april 2017 – En dag som började bland blommande mosippor på Hökensås, ett flertal bilder med nyckelpigor. Några blev riktigt bra med fisheyeobjektiv och blixt. Kvällsrundan i Mullsjöskogarna var särskilt framgångsrik med mängder av bilder på älg, rådjur och fältharar. Fick spännande dubbelexponeringar på älg och rådjur tillsammans i bild – och även ett antal där jag kombinerade fryst och rörlig kamera på älg.

30 april 2019 – Dubbelexponeringar på skog, härifrån Mullsjö.

30 april 2022 – Var hela dagen vid Ryfors och gjorde många bilder på vitsippor, vattenfall, mink, strömstarar och forsärlor.

(Bild 1 – 30 april, 2008)
(Bild 2 – 30 april, 1998)

(2)

Det är enbart när det regnar som det regnar…

(1)

Jag undrar varför man ska låtsas som det regnar, om det nu inte regnar… Om det är blå himmel och solen skiner, då ska man väl inte hänge sig åt att beskriva hur mycket man ogillar regnandet… Utan att helt och hållet ta tillfället i akt och njuta för stunden av att allt är på sitt mest optimala. Eller är det Jante som spökar där vid väderkartan?

Varför ska man lägga mest tid ned på elände, när det är de bra stunderna som lyfter en vidare? Om något är riktigt bra, varför ska man då vänta på att det så småningom kommer vända nedåt igen? Varför ska vi förvänta en möjlig motgång, när man bör njuta av medgången? Är det verkligen så att livet är en jämn plåga, med några få lyckliga perioder? Det är så lätt att man kan börja tro det, om vi fokuserar mest på eländet.

Ungefär som jag alltid har undrat över hur vi fotografer diskuterar varandras bilder… Under en bilddiskussion blir det oftast så att bilderna med flest brister visas en längre tid, för att vi alla ska hinna med att hitta till alla de detaljer som gör bilden dålig. När en riktigt bra bild dyker upp, så blir det lite kort klang och jubel (eller några skojiga emojis) – och bilden visas inte mer än tio procent av den tiden som den dåliga bilden visades.

(2)

Vi vet ju att det alltid kommer sol efter regn, åtminstone så småningom… Vi vet ju också att vi har flera dagar per år utan regn än vi har dagar med regn. På samma sätt som att vi vet att alla fotografer gör dåliga bilder, några av oss kanske lite oftare än andra. Men vi vet ju också att alla har någon gång börjat fotografera, oftast med magra bildresultat under den första perioden. Men vi lär oss att bli bättre, vi blir alla bättre fotografer så småningom…

Men om vi stannar i det att leta brister, så blir karriären till en evigt lång utbildning där vi aldrig hinner slutföra examen. Och vi börjar snegla på de som lyckats nå fram, använder Jante för att försvara vår egen låga nivå – men också för att den som blivit bra aldrig ska få känna att man nått fram. På riktigt…

Jag känner flera människor som under sin utbildning fått lära sig så mycket om allehanda brister, att man nästan blir oförmögen att verklig se när något är riktigt bra. Kanske av avundsjuka, eller för att man har bristande självförtroende… Vi får serverat en lång lista på vad som inte är bra, men något tydligt recept på vad som är bra det saknar vi.

(3)

Om livets skola då istället hade handlat om att stanna längre i det som är bra, för att lära oss att kvalitet är så mycket mer mångfacetterat och nyanserat än det som inte är bra. Att kvalitet har så många olika nivåer, att det personliga tyckandet har större betydelse än vad många tror – då tror jag vi hade blivit bättre på att hantera de bra stunderna. Och möjligen använt utbildningen på att stärka sig, på att utveckla – och så småningom kanske hitta fram till något helt unikt!

Det dåliga, det jobbiga och det negativa har verkligen inte ett större djup. Regn är inte ett mer konstnärligt väder än solsken! Man måste inte lida för sin konst, det är fullt tillåtet att få kunna njuta hejdlöst! Att njuta fram sin konst, kan kanske ge dig ett ännu större djup i bilderna – helt enkelt för att vi blir bättre på att stanna kvar i det som är bra.

Man måste inte låtsas att det regnar, på alla möjliga sätt. Det är bättre att vara rak och tydlig, ärlig och öppen, vänlig och nyfiken.

(4)

Å andra sidan klagar vi på det ständiga regnandet redan under tredje dagen med regn, medan tre dagar med sol är en toppenhelg att få njuta av. Detta trots att regnandet är mer nödvändigt och värdefullt för naturen än ett långvarigt solsken… Regn anses per definition att vara fult väder, sol är fint väder. Vi kan hylla en sommarsemester med gassande solsken, detta trots att det blivit låga grundvattennivåer och att vi får restriktioner med att bevattna i trädgården eller fylla på poolen…

Dåliga bilder gör vi alla, men vi bestämmer själva hur vi ska hantera dessa dåliga bilder. Om vi ger upp fotograferandet, har vi agerat fel och visar med tydlighet att vi är dåliga på att hantera motgångar. Dessa dåliga bilder behövs för att lära oss att bättre uppskatta de bra bilderna, men mera viktigt är det att analysera de dåliga bilderna på ett sådant sätt att de bättre kan visa oss vägen mot de riktigt bra bilderna.

Med tiden upptäcker du så småningom att du som erfaren fortsätter göra dåliga bilder, utan att kanske tänka på att de dåliga bilderna du då gör är av högre kvalitet. Du kanske då slänger bilder som andra fotografer hade behållit med stor glädje…

Det är enbart när det regnar som det regnar, du behöver inte låtsas – helt enkelt för att regnandet inte behöver vara något du behöver oroa dig över.

(Bild 1 – Höst, 2004)
(Bild 2 – Ladusvala, 2015)
(Bild 3 – Älg, 2022)
(Bild 4 – Nattviol, 1992)
(Bild 5 – Skata, 2020)

Att vara aktiv, på riktigt…

(1)

Om ni inte redan märkt det, så är jag mycket aktiv som fotograf. Jag fotograferar nästan dagligen, bloggar varje dag och skannar in äldre analoga bilder från tidigare. Det gör att mitt bildarkiv blivit stort och omfattande. Alltid har jag några nya bilder att visa fram här i bloggen, antingen det är bilder från senaste utflykten eller att jag hittat en äldre bild som jag tycker kan visas fram.

Det finns de som tycker att jag är för aktiv, som tycker att de har svårt att hänga med och därför tröttnar. Men det stora flertalet tycker att min blogg är både levande och intressant, just för att jag hela tiden alternerar mellan nya och äldre bilder. Jag ser det inte minst i antalet besökare varje dag i bloggen, men minst lika mycket hur många av mina äldre blogginlägg hela tiden får nya läsare. Jag blir ödmjuk enbart av att tänka på det…

Med jämna mellanrum återkommer jag med längre artiklar, bland annat om min fotografering och mina tankar kring bildskapandet – något som jag vet är populärt och alltid får många läsare. Däremot har jag sett en kraftig nedgång i lämnade kommentarer, inte enbart här i bloggen utan det är något jag även ser på Instagram och Facebook. Det blir lättare att enbart klicka på ”gilla”, eller så lämnar man någon fantasifull emoji. Den livliga och sakliga debatten försvinner, då många känner att de får allt mindre tid att fördjupa sig. Allt ska gå snabbare och snabbare.

(2)

Redan nu börjar man se tecken på en reaktion mot det allt ytligare och snabbare livet på Internet och olika sociala media. Man har märkt ett ökande intresse för att träffas fysiskt. Jag såg bland annat ett inslag på teve om initiativet att starta föreningar där man möts för att spela brädspel, helt enkelt för att man saknat det sociala med att träffas på riktigt. Kanske kan detta fortsätta inom fotomiljön; att bli medlem i en lokal fotoklubb eller gå på olika föreläsningar där man kan få träffa intressanta fotografer och inspireras inte enbart av spännande bilder, utan även kunna fortsätta med intressanta diskussioner över en kaffekopp efteråt.

Jag kan stundtals sakna det sociala med att träffa andra fotointresserade, men jag ser också att kursdeltagare som kommer till någon av mina fotokurser kan utveckla sig mer i sitt bildskapande än om man enbart anmäler sig till en onlinekurs. Helt enkelt för att betydelsen och inspirationen att träffas fysiskt vidare överstiger det att enbart tillgodogöra sig bilder och tankar över Internet.

Vad tror ni hände med eleverna när det blev distansundervisning under corona, när många skolor stängde ned? Blev eleverna bättre, lärde de sig mer? Det intressanta är att de absolut flesta blev sämre och mer bekväma, men mest av allt så saknade de flesta skolan och det att träffas i verkligheten.

(3)

Jag kan se stora skillnader i hur jag uppfattas av andra, de som aldrig träffat mig i verkligheten har ofta en bild av mig som inte alls stämmer överens med verkligheten. Flera av dessa kan ha en rätt så ytlig bild av mig, några stör sig på hur jag skriver och att jag verkar självupptagen. Dessa brukar oftast tröttna rätt så snabbt på min blogg, på mina bilder på Instagram och Facebook. Kanske för att jag beskriver en verklighet som skiljer sig avsevärt från deras verklighet. De människor som träffat mig i verkligheten, kanske på en fotokurs eller under en föreläsning, dessa människor förstår mig bättre. De kan se och känna av mitt brinnande intresse för naturfoto och bildskapande, men mest av allt; de förstår mig och mitt engagemang.

Det är därför ingen tillfällighet att många därför återkommer på mina fotokurser och till mina föreläsningar, och där min aktivitet på Internet istället blir som en uppdatering av det de redan förstått och lärt sig. Mitt skapande får en mer konkret karaktär och blir därför mindre abstrakt eller svårtolkat.

Dessa människor förstår också på riktigt varför jag är så aktiv, vad det är som är själva substansen i mitt bildskapande – om just det att alltid behöva vara igång. Mer än att enbart se bildflödet…

Förhoppningsvis kommer jag få träffa ännu fler av er framöver, något jag ser fram emot!

(Bild 1 – Steglits, 2007)
(Bild 2 – Skräddare, 2015)
(Bild 3 – Första snön, 2010)
(Bild 4 – Råbock, 2015)

(4)

Att leva med fotografi…

(1)

Om det inte har kommit fram innan, så är det lika bra att deklarera det med all tydlighet: Jag lever med fotografi! Fullkomligt, hela tiden, utan avbrott. Dygnet runt, året om, varje år, hela livet.

Jag fotograferar nästan varje dag, i perioder faktiskt varje dag. Antingen det är en regnig dag i oktober, en snöstorm i januari, en mörk natt i juni eller en dimmig dag i mars. Olika landskapsbilder; vid kusten, i skogen, vid sjöar och åar, vattenfall och bland höga fjälltoppar. I ängen bland olika blommor och insekter, under vattenytan i en skogssjö, på mer eller mindre vanliga eller sällsynta fåglar och olika däggdjur. Antingen i färg eller svartvitt, ibland i mer dokumentär anda men gärna helst i mer abstrakta eller nonfigurativa bilder. Med stativ, eller på frihand – i olika enkelexponeringar, men gärna också olika multiexponeringar. Skarpa, oskarpa, frysta eller i rörelse.

Jag är nog rätt bred i mitt bildspråk, men motiven hittar jag oftast i naturen – så jag väljer att kalla mig naturfotograf. Helt enkelt för att det är just i naturen jag känner mig mest hemma och där jag har min identitet. Det är just i naturen jag är mig själv närmast och där jag hittar de livsperspektiv och tankegångar jag använder som styrmedel i mitt bildskapande.

(2)

Jag kan ibland känna mig rätt ensam. Inte i naturen, där man aldrig känner sig ensam. Utan bland människorna, då människorna helt enkelt oftast är upptagna med att leva sina normala mänskliga liv. Det är sällan man möter andra som brinner lika mycket för fotografi som jag gör, som fullt ut kan förstå och identifiera sig med mitt djupa engagemang. Ett engagemang som bara fortsätter, år efter år. Genom intensiva tonår, upp genom livet som familjefar, bland etablerade medelåldersmänniskor och vidare med full fart mot den mer lugnare pensionärsåldern.

Livet som en aktiv naturfotograf går alldeles utmärkt att kombinera med allt här i livet, det som anses vara viktigt för en normal människa. Men jag undrar varför det är så få andra som upptäckt detta, eller är det helt enkelt så att ”alla andra” inte har fått ett lika djupt intresse? Varför är det så, och varför blev det just jag som fick ett sådant djupt intresse? Att det blev som en livsuppgift, som ett kall. Man går genom ett helt liv som naturfotograf, men det ändras hela tiden – kollegorna ändras, många som tröttnar och vill ta sig vidare mot nya livsmål. Sådana som utvecklar sig som människa med att byta fokus mot annat, hellre än att ändra brännvidden och skärpedjupet på de samma motiven…

Det är mycket ovanligt att någon är riktigt aktiv med sitt fotograferande mer än i tio år, sedan är det ju hög tid att börja göra något helt annat.

(3)

De flesta fotografer ser inte detta, då de inte stannar kvar i fotomiljön och ser dessa ständiga förändringar. Nya fotografer som upptäcker det fascinerande med att fotografera, tittar på andras bilder och låter sig inspireras – kopierar och utvecklar. Några blir sig själva, andra gör enbart som andra för att passa in. Vi är ju alla olika, men det nyupptäckta ger oss en ny värld och vi känner oss som en upptäcktsresande där vi tror oss upptäcka något ingen annan gjort tidigare. Helt enkelt för att vi inte fanns där tidigare och känner inte till vad andra fotografer gjort innan vi upptäckte den fascinerande fotovärlden.

Men innan vi etablerat oss fullt ut, fått djupare insyn i fotohistoria och även lyckats utveckla ett mer personligt sätt att uttrycka oss genom egna bilder, då går vi vidare. Från fotovärlden och till något helt annat. Kanske för att vi kände att vi inte kunde komma vidare som fotograf, helt enkelt för att det inte var ett livsmål – eller så var vi helt enkelt rädda för att fastna i något vi inte hade talang för. Vi blev otåliga.

Ibland träffar jag gamla bekanta som ofta kommer med frågan om vad jag gör idag, om jag fortfarande fotograferar. Och jag reagerar varje gång med förvåning och svarar: Varför inte?

(4)

Idag har jag aktivt fotograferat i snart 50 år. Är det onormalt? Är det något fel på mig, som stannat kvar i samma område när alla andra gått vidare mot andra mål? Att jag så tydligt kan se att jag även idag kan utveckla mitt fotograferande, in i detaljer som jag möjligen är ensam om att se. Är jag onormal som fortfarande kan vara entusiastisk när jag fotograferar ismönster i en sjö, med samma entusiasm som i början 1980-talet när jag gjorde mina första bilder på ismönster. Eller som att jag blir lika glad varje gång jag får ett nära möte med älg och rådjur, nästan som det var första gången jag fick se älg och rådjur.

Vid vattenfallen ute vid Ryfors tar jag mig en tur varje vecka, ibland flera gånger under en vecka. Många skulle nog kanske tycka att stället är fullkomligt utfotograferat numera, då jag fotograferat där under mer än trettio år. Trots detta hittar jag alltid nya bilder som jag vill göra, med samma entusiasm som när jag var där första gången 1991. Dessutom med större aktivitet och entusiasm än andra fotografer som är där för första gång…

Jag är nog helt körd, ett hopplöst fall. Givetvis också synnerligen konstig som efter alla dessa år ännu inte upptäckt att världen kan ge så oändligt mycket annat än att bara fotografera natur. Men å andra sidan; det jag ser och upplever idag är också något som få andra får uppleva – att se alla fascinerande motiv i naturen med ögon som numera tränat aktivt i snart femtio år.

Det är nog ändå rätt skönt att vara konstig och onormal… Att leva utan fotografi skulle nog bli ett alldeles för fattigt liv.

(Bild 1 – Maneter, 1995)
(Bild 2 – Skogshare, 1989)
(Bild 3 – Skog, 2014)
(Bild 4 – Is, 2023)
(Bild 5 – Knipa, 2014)

(5)

Uppgiven…

(1)

För tillfället är det två saker i människans förhållande till naturen som nästan gör mig uppgiven… Dels är det hur man i Sverige sköter skogarna med en rovdrift som utarmar naturens mångfald, men även hur man inom jägarkåren och bland våra politiker väljer att sköta våra vargar. Helst ska all skog i Sverige ge ekonomisk vinst i virkesform och helst ska vi inte ha några vargar i den svenska naturen. Vargen hotar människans roll att få kunna ha rätten att använda naturen precis som människan vill…

Som om det är människan som ska ha den ensamrätten, före alla andra levande varelser…

Vinterns licensjakt på varg tillåter 75 vargar att fällas, från ett bestånd på mellan 400 och 500 individer. I procent så innebär det i siffror att om man i Mullsjö kommun med 7200 invånare, att drygt 1100 personer plötsligt skulle flytta från kommunen – och sedan hoppas på att det inte skulle påverka kommunen i någon form…

Vargen är ett rovdjur som bland annat jagar älg, rådjur och vildsvin. Finns det varg, blir det mindre djur kvar för människan att jaga. Vi har en konkurrent, något människan inte gillar. Vi anser oss ha rätten att kunna hösta precis det vi behöver från naturen, när det passar oss och i den mängd vi själva tycker oss ha rätten att bestämma. Naturen själv har ingen talan.

Helst vill vi få kunna fortsätta ha våra kor och får fritt strövande runt i vårt kära och värdefulla kulturlandskap, gärna omslingrade av vackra stenmurar eller gärdesgårdar. Taggtråd gillar vi inte och rovdjurssäker stängsling gillar vi ännu mindre. Det blir helt enkelt för fult, detta fast det skulle ge oss en garanti för att de blodtörstiga vargarna inte skulle kunna döda våra kära tamdjur – vi vill själv få kunna slakta djuren när vi känner för det. Vi dödar ju djuren på ett mer humant sätt än vargarna…

I Sverige har det idag gått så långt att mediabilden av oss som står på vargarnas sida, att vi får rollen som aktivister. Att vi vidare ser jakten som något oetiskt och att människan helst ska äta vegetariskt. Vilken inte alls stämmer! Jag ser inte mig själv som aktivist, för mig är jägarna större aktivister än vi som vill naturens bästa. Vidare så är jag heller ingen motståndare till jakt och heller ingen vegetarian. Jag vill helt enkelt inget annat än naturens bästa och jag anser att naturen är det viktigaste vi har! Visst får man jaga och fiska, om det är till eget förbruk och för att få kunna hösta lite av naturens rikedom.

Rovdrift gillar jag däremot inte, och här tycker jag att jägarkåren biter sig själv i svansen, alldeles för ofta. Mycket vill ha mer, känns det som. Ingen ska kunna komma till mig och säga att vargstammen är för stor, eller såpass stor att det borde tillåtas jakt – minst 1500 vargar behövs för att kunna garantera vargens framtid i Sverige.

Tänk så oroliga jägarna hade varit om vi enbart hade haft 500 älgar kvar i Sverige? Visst hade det varit obefintligt med betesskador på den värdefulla skogsplanteringen, men jägarna hade heller inte haft några älgar att skjuta för att älgen då hade varit fridlyst. Licensjakt på 75 älgar från ett bestånd på 500 älgar hade varit ett politiskt självmord att ta beslut om.

Jag förstår helt enkelt inte hysterin, som numera också planterats i vårt politiska system. Idag är det enbart Miljöpartiet och Vänsterpartiet som motsätter sig licensjakten på varg. Det anses inte vara någon större risk för våra politiker att proklamera licensjakten, då den allmänna opinionen säger att vi borde ha licensjakt på varg. Det lär vi oss genom rubriker i media och ett ordval som förankrar det, men även jägarlobbyns allt större framgångar. Diskuteras vargen i någon form, antingen på riksnivå eller lokalt där det finns varg, så är det allt som oftast jägarna som är framme med sina domedagsprofetior.

Märk väl: Jag bor granne med tre vargrevir och delar inte jägarnas ständiga oro för vargen, något jag delar med många andra i området som också står på vargens sida.

Det kommer äventyra vargens framtid i Sverige om vi inte får en mer nyanserad bild av vargen, inte minst i media. Det är väl det som är meningen, att media på något sätt ska belysa den allmänna opinionen, som en viktig motvikt till politiker och beslutsfattare. Jag är även anhängare till en betydligt större transparens i beslutsfattandet, som det är nu skapar det enbart grogrund för misstankar. Från jägarhåll klagas det ofta på att kvoterna är för låga, från oss som står på naturens sida för att kvoterna är för höga. Intrycket jag kan få idag är att nästan alla tänker som jägarna och att dessa för vår talan, helt enkelt för att jägarna så ofta använder ”vi” när de uttalar sig. De tar på sig rollen som allas talespersoner, åtminstone om vi tittar till hur vargfrågan oftast omtalas – både lokalt och på riksnivå. Hade vargfrågan presenterats mer nyanserat, så hade det även kunnat påverka beslutsfattarna i Riksdagen och inom Naturvårdsverket. Läser detta i SVT Nyheter från Jönköping.

Jag har tidigare skrivit ett flertal inlägg om vargen här i bloggen, men jag vill särskilt lyfta fram ”Samhällets fiende”, ”Att skilja mellan vi och jag” och ”Jägare ska inte döda varg och lodjur”.

Läser även denna aktuella nyhetsartikel på engelska The Guardian… En bild av vad omvärlden tycker om det som sker i Sverige.

Nedan ser ni SLU/Umeå universitets attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning, från 2021:

(Bild 1 – Varg i Järvzoo, 2004)

Läraren…

(1)

Jag började undervisa under hösten 1980 som lärare för en nybörjarkurs i foto hemma i Bergen. Jag var då 16 år och gick i gymnasiet. Jag kommer fortfarande ihåg det läskiga med att deltagarna var minst dubbelt så gamla och borde ha långt mer erfarenhet än jag. Jag hade ju köpt min första systemkamera bara lite drygt ett år tidigare…

Sedan blev det en ny fotokurs och ännu en. Att jag som extremt blyg skolelev plötsligt nu hade fått möjligheten att få ta mer plats och dessutom kunna få dela med mig av mina kunskaper inför en publik. Jag var nog inte så okunnig och efterbliven ändå, något min extrema blygsamhet så framgångsrikt hade fått mig att tro. Jag visste det nog inte redan då, men min roll i samhället blev lärarens roll. Att lära ut, att inspirera och motivera – att försöka få andra att se det fantastiskt fascinerande med att leva med att fotografera.

Därefter har det blivit 42 år som fotolärare; allehanda kvällskurser för olika studieförbund, olika veckokurser på olika ställen, seminarier för kulturella evenemang, fotoresor till Island och Irland och ett stort antal workshops för ett varierande antal av deltagare.

(2)

Det blev aldrig att jag utbildade mig till lärare, mest för att jag nog inte såg mig själv som en potentiell lärare när åldern var där för vidareutbildning. Utan det blev bara så, jag blev en lärare helt enkelt – efterhand som åren gick. Numera har jag även undervisat i en lång rad ämnen utanför fotoområdet. Många kurser har det blivit även i konsthistoria, konstsociologi och kreativt tänkande. Ibland på grundskolan; men också på gymnasienivå, högskolenivå och universitetsnivå – och på olika folkhögskolor givetvis. Men i takt med ett ökande pedagogiskt kunnande även i ämnen som svenska, SO, NO, matte, engelska, idrott, musik och hemkunskap. Mitt intresse för fotografi och att lära andra att fotografera har alltså gett mig en växande allmänkunskap och även ett allt växande intresse för pedagogik och psykologi.

Något jag då också tar med mig tillbaka till fotograferandet och som också utvecklar mina fotokurser. Idag skulle jag kunna skryta med att ett flertal av medlemmarna i Naturfotograferna/N och PhotoNatura började sina fotokarriärer på någon av mina fotokurser. Över 12 000 olika personer har idag gått någon av mina fotokurser, men jag har inte det exakta antalet numera. Jag har idag även haft föreläsningar i pedagogik för behöriga lärare – men även utbildat fotografer som idag fått en bättre utbildning på pappret än vad jag själv någonsin haft.

(3)

Jag glömmer inte när jag för ett antal år sedan sökte jobbet som fotolärare på en folkhögskola någonstans i Sverige, ett jobb jag inte fick då jag inte hade utbildat mig på fotohögskolan. Jag frågade då lite syrligt om det räknades att ha undervisat och föreläst på fotohögskolan? Att jag även varit fotolärare på folkhögskola sedan tidigare och dessutom hade stor vana att göra både studieplan och ett större utbildningsprogram, möttes dessutom med tystnad.

För många år sedan, när grundskolan i Sverige var statlig och inte kommunal som den numera är, fick jag erbjudande ett flertal gånger om tillsvidareanställningar som lärare – något jag då tackade nej till. Helt enkelt för att min verksamhet som fotograf tog alldeles för mycket tid. Jag fick även erbjudanden om kortare kurser för att läsa in behörighet på högskolan i Malmö, då jag hade praktiserat under så många år som lärare på olika nivåer. Något jag också tackade nej till, då jag då fortfarande mer såg mig som fotograf än som lärare.

(4)

På senare år har jag även fått nej till jobb jag sökt av orsaker som varit mer eller mindre obskyra. Vid ett tillfälle för att jag hade provat på narkotika som ung och dessutom fanns i polisens register hemma i Norge. Något som inte alls är sant! Jag som aldrig någonsin ens varit i närheten av narkotika! Att jag beställde papper från belastningsregistret från polisen i Norge, det hjälpte föga. Nyligen fick jag också veta varför jag inte fick jobbet på en grundskola som resurspedagog – att jag hade instabilt psyke och hade problem med mitt humör, om att jag ofta fick raseriutbrott. Då fick jag inte veta anledningen, utan den kom fram mer än fyra år senare när det inte alls var aktuellt längre.

Att jag aldrig haft problem med mitt humör, än mindre har ett instabilt psyke, var tydligen något man godtog som en orsak till varför jag inte fick jobbet. Detta helt utan att söka efter om det hade någon sanning i sig. Att vara en känd person som många har en åsikt om, det gör alla rykten och osanningar till legitima orsaker för att välja bort. Tänka sig att det finns personer där ute i samhället, ibland även i beslutande positioner, som kan fara med lögner och osanningar om andra personer – och alltid tycks komma undan. Medan andra ska fastna med skägget i postlådan stup i kvarten.

(5)

Jag är fortfarande en obehörig lärare, detta fast jag arbetat som lärare i mer än 40 år. Åratal av erfarenhet, ett alltmer omfattande CV som för en utomstående kan verka synnerligen skrytsamt, det är något som aldrig någonsin kan jämställas med en nyutexaminerad behörig lärare. Hur okunnig och dålig denna behöriga lärare än måste vara! Visst är Sverige fantastiskt?

Jag som varit en aktiv del av utbildningsapparaten under så många år är inte det minsta förvånad över varför den svenska skolan har sådana stora problem som den har. Oerfarna men utbildade lärare, ett utbildningssystem som oftare är på experimentstadiet än vilar på grundläggande logik – där man kunde ha blivit bättre på att framställa ny kunskap som alltid relaterar till elevernas egna bilder av det svenska samhället. Det saknas sociala och sociologiska referensramar, alla måste stöpas i samma form då tusentals kopior alltid är bättre än nya original! Det är viktigare att alla är som alla andra, än att vi utbildar fler människor som i större utsträckning vågar vara sig själva.

(6)

I dagens trendkänsliga samhälle ser vi problemet i allt större omfattning, mer än en gång har jag undrat vem som ska få finnas kvar i framtiden och som dessutom vågar lyfta fram massans växande idioti. Varför alla fotografer måste göra som alla andra fotografer. Varför alla politiker har talskrivare för att framställas på ett bättre medialt sätt, vilket får alla politiker att låta precis som de andra – för att dumma och dåligt insatta personer ska förstå så mycket att man kan lägga sin röst på dem.

Erfarenhet och kunnande, det har vi bytt ut mot trendighet och ett vitare leende. Får man inte utbilda nya och mer samhällskritiska medborgare längre? En långhårig och skäggig gubbe kan ju inte bete sig som en normal medborgare, än mindre ha samma kunskap som den högskoleutbildade. Än mindre en grinig och till åren kommen gubbe, som hela sitt liv varit ur fokus med övrigheten.

Jag har mött många studenter som känt sig dummare och mer korkade, enbart för att de inte varit som alla andra. Både bland barn i grundskolan och bland vuxna fotointresserade på någon av mina fotokurser. När man rätt snabbt upptäcker att de besitter minst lika högt intellekt, några även med högre intellekt, men där man inte passar in i mallen. Detta trots att man försöker, men hela tiden misslyckas – och där detta ständiga misslyckandet sätter sig på ett allt sämre självförtroende. Dessutom med allt sämre självbild och växande självförakt.

(7)

Dagens ideologier och förutbestämda ageranden pyr ned i utbildningsapparaten. Det är fult att vara annorlunda, detta fast ett annorlunda sätt att tänka kan vara en öppning mot framtida innovationer. Det är faktiskt så att nästan alla av världens bästa och mest framgångsrika fotografer inte alls gått någon fotoutbildning, att välkända filosofer genom tiderna sällan var några ljushuvuden i skolan. Många behöriga lärare idag är inget annat än anpassade lärare efter dagens utbildningsform och sällan bryter mot utbildningens lärare på högskolan. Man kan också känna igen fotohögskoleelever i fotomiljön, många av dessa fotograferar på liknande sätt och har inte blivit sig själva som fotografer. Först efter 10-20 år som yrkesfotografer kan dessa kanske ha fått något eget i sitt bildskapande och själva kan vara delaktiga med att utveckla morgondagens fotografi.

Om en utbildning, oavsett nivå, är konstruerad på fel sätt kan den vara mer hämmande än utvecklande – och inte alls utbildande. Mitt sätt att se! Vi är idag många som tyckte att matte var ett tråkigt ämne i skolan, för att vi tyckte att matte var tråkigt – utan att tänka på att det istället var matteläraren som var tråkig… Vi färgas alltså mer av våra lärare än vi tror, vi gör våra karriärval i vuxenlivet många gånger efter hur vi uppfattade vuxenlivet genom hur skolan undervisade om vuxenlivet…

(8)

Det finns en grundbult i mitt lärande och det är ”entusiasm” – att alla som går någon av mina kurser eller är elever till mig på någon skola, att dessa ska känna sig trygga med sig själva. Det är enbart genom trygghet man kan skapa modet att våga gå vidare. Det spelar då mindre roll om ämnet är matte, svenska, fotografi eller konsthistoria. Att våga vara en lärare som är mänsklig och operfekt, som kan vara både långhårig och skäggig – men som genom entusiasm kan inspirera andra till att våga utveckla sig i takt med sig själva.

Numera har jag för min egen del tagit del av det mesta man lär sig på lärarhögskolan, men har också vågat välja bort och omprioritera det som känns fel. Med risken att jag måste ta mig genom hela livet som obehörig lärare, som också får acceptera att nej ibland har mer obskyra orsaker än en vattentät lärarlegitimation kan visa – och att man fortsätter prata skit om mig och sprider lögner, helt enkelt genom att hålla tillbaka mig för att lyfta fram sig själva.

(9)

Jag har ingen egen fotoutbildning, men har utbildat tusentals fotografer. Jag är obehörig men ger andra behörighet, vilket nog kanske är min lott här i livet. Men jag får ta del av massor med människor som mer än gärna kommer tillbaka till mig långt senare i livet och berättar om vilken betydelse jag haft – det är nog den största vinsten av alla. Något som ingen utbildning kan förmedla och som ligger långt bortom nutidens eventuella modenycker. Om att få en stor blombukett av någons farmor flera år efter att jag fick en skoltrött kille att vända tillbaka till skolan och bli klar med sin utbildning med sundare livssyn. Om att få veta om någons yrkesval på grund av något jag sa under en nybörjarkurs i foto på högstadiet…

Var det någon som undrade varför jag blev lärare, trots min obehörighet och ovilja att bli som alla andra? Är det någon som undrar varför jag blev fotograf, om att göra värdefulla ögonblick till något värdefullt och varaktigt? Att en vaken blick, att se en värdefull människa under 1/100 sekund – att detta blir något välexponerat och uttrycksfullt längre fram.

Lärare eller fotograf, det är inget man blir. Det är något man är.

(Bild 1 – Rinnande vatten, 2019)
(Bild 2 – Is, 2022)
(Bild 3 – Brunsiska, 2007)
(Bild 4 – Dovhjortar, 2022)
(Bild 5 – Vinter, 2022)
(Bild 6 – Guldfisk, 2021)
(Bild 7 – Mötet, 2022)
(Bild 8 – Älg, 2019)
(Bild 9 – Märken, 2022)
(Bild 10 – Frost, 2022)

(10)

Den heliga kon…

(1)

Då har naturfotomiljön avslöjat en ny fuskare… Hennes namn är Kittiya Pawlowski, en amerikansk fotograf, som visat fram ett antal bilder på snöleopard. Några av bilderna har visat sig vara klassiska ”klippa-och-klistra”, en inte helt obekant teknik för undertecknad…

Naturfotomiljön rasar! De klassiska argumenten som ”för bra för att vara sant” kommer som på beställning, presenterat på ett sätt som om mängder av fotografer är ”överraskade”. Som om vi inte redan ser några miljoner sådana bilder på Instagram, med den ena fantastiska landskapsbilden efter den andra. Sedan alla dessa ”omöjliga” bilder på insekter som sitter så fantastiskt välplacerade på olika dekorativa blommor att man förstår att den klassiska kylsprejen varit framme. Vi känner till bilder med rörelseoskärpa sedan de berömda bilderna på tjurfäktning från Ernst Haas redan på 1950-talet, vi har sett mängder av bilder på märkliga dubbelexponeringar redan från början av 1900-talet. Vi reagerar inte alls på alla dessa ”omöjliga” bilder på björn och järv längre, då de flesta känner till de välbesökta fotogömslen i Finland. Men lodjur reagerar vi på – och nu också på snöleopard.

Den kände franske naturfotografen Vincent Munier, som enligt vad jag läst i detta avslöjandet själv haft kontakt med snöleopard, reagerade på bilderna till Kittiya Pawlowski, med att snöleoparder oftast inte stannar på fjällkanter med mycket snö utan rör sig snabbt över dessa – vilket fick honom att bli misstänksam… Det ska inte mycket till för att ”förstoringsglasen” i naturfotomiljön plockas fram – påfallande ofta när det är ”svårfångade” motiv som gett bilder som är ”för bra för att vara sanna”.

Det är just här som jag får en dålig smak i munnen, drivkraften som får vissa fotografer att ifrågasätta andra fotografers bilder. Genom åren har jag också varit vittne till ett antal sådana avslöjanden, där man faktiskt blivit besviken när det visat sig att bilderna i slutändan varit både sanna och riktiga. Som om naturfoto bör inlemmas i kategorin ”sport” och jämförbar med de stenhårda etiska kraven vi har inom pressfoto och journalistik. Naturfoto får alltså fullt ut inte vara konst, då konsten enbart får röra sig fritt så länge det handlar om icke-svårfångade motiv. Vi bryr oss inte om all bildmanipulation som florerar inom landskapsfoto och allehanda vardagsmotiv – men är motiven mer svårfångade, då ska fotografen sättas dit med full kraft och ivriga ”förstoringsglas”.

Att naturfoto i allt större grad blivit mer en sport än bildkonst kan vi tacka den stora mängden av olika fototävlingar för, där fotograferna hittat ett effektivt sätt att berika sitt eget CV. Kan man inte komplettera verksamheten med spännande texter, underhållande föreläsningar eller en fantastisk pedagogisk förmåga att skapa intressanta fotokurser, då blir man nästintill en professionell letare efter allehanda fototävlingar. För att möjligen kunna vinna, med den fulla övertygelsen att tillräckligt många vinster i olika fototävlingar automatiskt höjer ens position i naturfotohierarkin. Enligt Kittiya Pawlowskis egen hemsida har hon mängder av vinster i olika fototävlingar, vinster som man nu framöver kommer granska med de berömda ”förstoringsglasen”. Jag kommer så väl ihåg min svenske kollega Björn Persson som ”avslöjades” med att ha ändrat i sina djurbilder från Afrika, mest för att han vunnit olika fototävlingar. Det blev ett ramaskri i den svenska naturfotomiljön, trots att de flesta som rasade högst knappt hade hört om någon av fototävlingarna han hade vunnit innan han avslöjades.

Människans behov av att lyncha personer som gjort olika oförrätter består sedan medeltidens halshuggningar…

Jag försvarar inte det Kittiya Pawlowski gjort, lika lite som jag försvarar det jag gjorde för 11 år sedan. Men naturfotomiljön fortsätter att vara någon form av helig ko, utan att någonsin egentligen ha varit det.

(Bild 1 – Ohelig ko, 2017)

Det positiva med det negativa…

(1)

Det absolut stora flertalet av fotograferna lägger mest arbete på att få motivet skarpt och bilden ”rätt” exponerad, något man också kan se i hur dessa fotografer använder sin utrustning när de fotograferar. Oftast blir det autofokus och sedan någon hel- eller halvautomatisk ljusmätning som ser till att bilden blir som den blir. Några känner kanske till att bilden bör vara välkomponerad och gör enklare justeringar till var man placerar motivet i bilden. Utan att tänka i några större banor på hur bildspråket kan utvecklas än mer.

De flesta fotografer tänker inte så mycket på det positiva och det negativa rummet, eller för den delen på den positiva eller negativa ytan. Om vad som finns med i bilden och hur det finns med i bilden – och sedan hur detta kan skapa förnimmelser till hur det ser ut utanför bildytan, eller vilken känsla av helhet man aktivt kan skapa inom bildytan.

(2)

Bildens positiva rum är det man kan se i bilden, det negativa rummet är vad bildbetraktarna kan fylla i kring det som finns utanför bilden. Alltså vilken känsla du som fotograf kan skapa till atmosfären som helhet; till vad som sker utanför bilden och hur det såg ut på platsen. Här har vi fotografer betydligt större makt med våra bilder, än vad de flesta fotografer själva tror – att vi till det yttersta kan förmedla en plats eller ett tillfälle på ett sätt som inte alls stämmer överens med den verkliga händelsen. Eller så arbetar vi metodiskt med att komponera bilderna på ett sätt som helt överensstämmer med verkligheten, utan att man rent fysiskt visar den i bilden. Tar man med for mycket i bilderna är det ju annars lätt att bildbetraktarna går vilse i bilderna, något som kraftigt minskar möjligheterna att aktivt kunna förmedla något med bilderna.

Det positiva rummet kan också påverkas stort av fotograferna; med hjälp av ljus, färger och kontraster, avstånd och brännvidd, slutartid och bländaröppning, olika multiexponeringar och vad man har i skärpa och oskärpa. Inget är givet, allt handlar om aktiva val från fotografens sida. Hur man vill att motiven ska förmedlas i bilden, vilket ögonblick man väljer att exponera – alltså om vilka uttryck motiven ska ha och vilka intryck man kan få till dem.

(3)

Den positiva och negativa ytan, däremot, handlar om hur man väljer att placera motiven i bilden. Om vad man vill ha som huvudmotiv och sedan vilka aktiva bimotiv bilden ska innehålla. Ett motiv som rör sig eller riktar sig mot höger blir snabbare och enklare, mot vänster blir det mer långsamt och svårare. Lite mer motsträvigt. Vi läser ju en bild i samma riktning som vi lärt oss att läsa en text, vi börjar därför oftast till vänster i bild och tar oss sedan mot höger. Ett litet motiv till höger i bildytan blir därför tydligare, då vi avslutar där – än om det lilla motivet hade varit till vänster och därför snabbt hade kunnat passeras.

Vi rör oss aktivt genom bildytan när vi studerar den som bildbetraktare, detta sker automatiskt utan att vi aktivt tänker på det. Något fotografer kan lära sig att utnyttja, för att kunna skapa bilder som bättre förmedlar det fotograferna vill visa. Den fotografiska bilden visar ju så mycket mer än enbart ljus, motiv och ögonblick.

(4)

Den positiva ytan i bilden är det aktiva motivet, den negativa ytan är tomrummet i resten av bildytan. Om ni tittar på den första bilden här i artikeln; varför placerade jag inte strömstaren mitt i bild? Och varför är den inte större och täcker en större del av bildytan? Att jag placerat strömstaren till vänster och sedan har en stor tom yta som täcker större delar av bildytan. Tror ni detta är omedvetet från min sida?

Den negativa ytan måste heller inte vara helt fysiskt tom för ingredienser; det kan vara särskilda färgtoner, diffusa fält eller något som rör sig och blir oskarpt genom en rörelse. Eller så har man valt att aktivt lägga fokus på något annat än vad man förväntar sig. Den negativa ytan har alltså lika stor betydelse för bilden som den positiva ytan. Bimotiven är alltså lika viktiga för vad en bild kan förmedla som det givna och tydliga huvudmotivet.

(5)

Vi vill kunna skapa bilder som känns mindre statiska. Vi vill kunna skapa bilder som gärna håller över tid, bilder man snabbt tröttnar på blir oftast ointressanta och onödiga. Vi vill kunna röra oss genom bilden och upptäcka, vi vill aktivt kunna fundera och även fascineras. Att vad som finns inom bildens fyra kanter kan vara så extremt mycket, där det mesta är så förbryllande odefinierbart. Men vi vill också kunna få sväva vidare, fundera över hur det såg ut utanför bilden – att bilden ska kunna ge oss det behovet, oavsett om det överensstämmer med verkligheten eller inte.

Vi vill få kunna njuta av det positiva rummet, samtidigt som vi fantiserar om det negativa rummet. Men vi vill också kunna förundras över den positiva ytan, samtidigt som vi frapperas över betydelsen av den negativa ytan. Det negativa kan alltså bli avgörande för hur vi upplever det positiva.

Helt enkelt!

(Bild 1 – Strömstare, 2019)
(Bild 2 – Älg, 2022)
(Bild 3 – I skogen, 2022)
(Bild 4 – Vattenfall, 2018)
(Bild 5 – Guldfisk, 2021)
(Bild 6 – Dovhjortar, 2022)

(6)

Så ofta som möjligt…

(1)

Jag har aldrig varit en ”sprutmålare”, en sådan fotograf som gör bild på bild i en strid ström. Hundratals, tusentals – för att vara säker på att åtminstone någon av bilderna ska bli lite bättre. Kanske har detta med alla mina analoga år som fotograf, att film var dyrt och att man fick tänka på kostnaderna. Men jag fungerar på samma sätt idag, detta trots att jag varit digital fotograf i mer än sjutton år. Jag skulle kunna göra tusentals bilder under varje fotoutflykt, men å andra sidan kan jag heller inte förstå vad det skulle tjäna till – annat än extra mycket tid i efterhand vid datorn för att rensa bort en massa dubbletter…

Varför ska jag ha mängder av snarlika eller identiska exponeringar – det är ju inte mängden av exponeringar som utvecklar mig som fotograf. Hellre lägger jag extra tid på att fundera över hur jag ska utveckla bilderna – kanske kompositionen behöver förbättras eller att perspektivet känns lite mesigt?

När jag är ute och fotograferar surrar tankarna kring vad jag vill berätta med bilderna; kan några filter förstärka symboliken, eller ligger exponeringen lite för mörkt eller ljust? Kan det också finnas något störande som kommer med i bild? För mig ligger själva bildskapandet mer i den funderande processen, än i den kontinuerligt exponerande. Dessutom ogillar jag starkt att upprepa mig, jag vill kunna känna att jag tar mig ett steg vidare i bildskapandet – mer eller mindre varje gång jag försöker göra nya bilder!

Vilket givetvis inte är lätt, men å andra sidan känner jag att jag är på väg att inte uppnå något annat än en upprepning från vad jag gjort tidigare då väljer jag hellre att låta bli att fotografera. Eller så väljer jag att stånga mig i den kreativa väggen ett tag till – min extrema envishet har ju genom åren gett mig några viktiga genombrott där det hade varit mer bekvämt att ge upp… Mer än en gång har jag stått i flera timmar och glott in en stubbe innan bilderna har börjat komma till mig!

(2)

I mitt fotograferande handlar det ju alltid om att lyckas förmedla ibland mina innersta känslor, samtidigt som jag hela tiden försöker höja ribban. I år är jag en bättre fotograf än förra året och året innan dess. Något som fungerat som en klocka under alla mina dryga fyrtiofem aktiva år som naturfotograf. Dessutom i täta intervall, nästan varje dag under alla dessa år. Har jag inte fotograferat på en vecka, vilket sker mycket sällan, då kryper det i hela kroppen! Jag måste ut i naturen, måste fotografera – måste testa nya tankar och idéer. Måste se hur känslorna kan leda mig vidare i mitt bildskapande.

Jag tror stenhårt på att mina täta intervaller har gjort mig till den fotograf jag är idag. Många av mina mest framgångsrika bilder hade nog aldrig blivit till om jag fotograferat mer sällan. Kanske hade jag då känt mig mer ringrostig under fotoutflykterna och därmed också mindre vital och öppen i den bildskapande processen. Det är ju så lätt att glömma från gång till gång – att känna sig osäker på om man är på rätt väg. Eller så har man helt enkelt glömt hur vissa fotoprylar fungerade på bästa sätt; att glömma hyperfokalen, att formerna kan brinna ut mot bakgrunden, att de dova tonerna i skogen förändrar färgintrycket – eller att bildvinkeln så lätt kan bli statisk… Det är så fruktansvärt lätt att bli bekväm, något som aldrig är utvecklande!

Det är lätt att bli slarvig och okoncentrerad, men det är också lätt att bli omotiverat självsäker så att ribban inte hamnar tillräckligt högt. Jag måste vara så ärlig som möjligt, att vara min största kritiker – å ena sidan sällan känna mig riktigt nöjd, men att jag också genom experimenterande och leklust gör mig öppen för nya visioner.

(3)

Jag fotograferar så ofta som möjligt, hellre än att fotografera mycket under färre tillfällen. Genom alla år har jag haft mitt lilla rättesnöre; att jag hellre gör en bild om dagen i trettio dagar än att göra trettio bilder en gång i månaden.

Kanske behöver man vara mer intresserad än genomsnittet för att vara igång så ofta med att fotografera, med tiden blir det ju också en stor mängd bilder som man vill känna användning för. Men jag behöver heller inte basera min aktivitet genom att ständigt planera nya resor; nya bilder blir det även på väg till affären eller om jag har andra ärenden. Bilder finns ju överallt, om man nu lärt sig att ”alltid” fotografera. Kameran finns ju alltid med, även om det inte alltid blir så att jag fotograferar. Det är ju inte viktigt att alltid fotografera, minst lika viktigt är det också att veta när det är bäst att inte fotografera. Är inte skaparlusten riktigt där, att man kan känna lite motstånd på något sätt – då är det ju bäst att låta bli. Om man inte tycker sig ha tid och ork med att stånga sig genom den kreativa väggen…

Redan dagen efter kan det ju gå vägen… Det är ju det mest fantastiska med att fotografera, det går alltid att hitta tid för att göra nya bilder – om man är tillräckligt intresserad förstås… Att fotografera handlar ju inte om att jaga efter ovanliga motiv, det handlar om att se.

Bilder finns ju överallt, helt enkelt! Om man fotograferar nästan varje dag förstår man detta – och man behöver aldrig leta.

(Bild 1 – Luttra gånggrift, 2022)
(Bild 2 – Två höstlöv, 2022)
(Bild 3 – Kungsfiskare, 2021)
(Bild 4 – Vinterälg, 2010)

(4)

Alla…

 (1)

Alla kan spela fotboll, alla kan skriva, alla kan skådespela, alla kan fotografera…

Sägs det.

Men få kan skilja agnarna från vetet, eller hitta de finaste guldkornen. Alla utgår ju från sina egna preferenser; några förstår helt enkelt inte storheten hos Picasso, Strindberg eller Clapton.

Kan vi säga vem som var bäst av Maradona och Pelé?

Några presenterar sig också som världsbäst och får då mer uppmärksamhet, andra skakar på huvudet. I en värld av ständigt jämförande, men där stora delar av publiken inte ens har en grundläggande kunskap för att faktiskt kunna jämföra…

Jante finns inte där Jante behövs, utan Jante florerar där Jante inte har betydelse.

Enkelt…

(Bild 1 – Trappen, 2022)