Tankar om ett mer abstrakt bildspråk…

(1)

Så länge jag kan komma ihåg har de mer abstrakta tankegångarna varit en viktig del i mitt fotografiska bildskapande. Fotografiska bilder som inte imiterar eller direkt avbildar den yttre verkligheten, utan som har ett antal element som väcker frågor eller förundran – och ger näring till fantasin, mer än till intellektet. Bilder där form och färg, några linjer eller en rörelse ska kunna påverka betraktaren – mer än ett verkligt och beskrivande motiv.

De mer abstrakta bilderna berättar enbart på visuella premisser. Bilderna blir till metaforer, som ger näring åt ett mer fantasifullt tänkande och en mer utvecklad begreppsbildning. Metaforerna vidgar bildspråkets uttrycksregistrer, där det abstrakta bildspråket mer appellerar till det mer dolda – och ger bilder som ofta växer över tid. Det blir bilder som det tar längre tid att läsa eller förstå, men också längre tid att tröttna på. Helt enkelt för att de abstrakta bilderna tränger på lite i taget, och inte som de konkreta bilderna med sitt ofta mer brutala och övertydliga bildspråk.

(2)

De dolda metaforerna gör också de abstrakta bilderna mer öppna; de kan upplevas tydliga som bilder – men kan tolkas på lika många sätt som det antal personer som tittar på bilderna. I de abstrakta bilderna kan man verkligen säga att ”konsten ligger i betraktarens ögon”, mer än att man upplever bilderna som tydligt regisserade från bildskaparen.

Man kan relatera metaforen till olika teman inom retoriken. En av dessa är jämförelse, då en metafor är baserad på en underförstådd jämförelse. Ett annat exempel är likhet eller skillnad. Genom detta tema är det vanligt att man argumenterar genom analogi; det vill säga att bildspråket blir en retorisk liknelse mellan begreppen ”som” eller ”liksom”. Liknelser kan som en idiom vara språkspecifika och därför vara svåra att översätta. Vi känner ju till idiomatiska begrepp som ”flitig som en myra”, ”ulv i fårakläder” eller ”slå sig för sitt bröst”.

(3)

Här kan det abstrakta bildspråket vara med på att skapa tankeställare som bättre kan fundera ut en mening eller att vilja söka mer kunskap. De abstrakta bilderna blir som en värld som av egen kraft skapar underlag för idiomatiska begrepp, med utgångspunkt i bildbetraktarens egen fantasivärld.

Som bildskapare vill jag ge den grogrund av känslor och metaforer som det abstrakta synsättet kan skapa. Att vilja göra just bilder som skapar sitt eget liv, och då gärna ett så långt liv som möjligt. Att det genom detta blir bilder som man därför inte tröttnar på, en typ av bilder som jag kallar för ”smygare”.

(4)

Vårt vardagliga språk innehåller en stor mängd metaforer. Det abstrakta bildspråket kan utmana oss utöver de mer klassiska metaforerna och retoriken inom poesin, så att man ser metaforer mer som konceptuella strukturer vilka kopplar samman olika begreppsvärldar så långt att de kan utgöra gränsen för vår kognition.

Det finns tre typer av dessa konceptuella metaforer; de strukturella, orienterade och de ontologiska. De strukturella tydliggörs kring våra mer vanliga erfarenheter, som exempelvis ”tid är pengar”. De orienterade metaforerna använder sig av spatiala begrepp i vår rymduppfattning för att konceptualisera något; till exempel att glad kan vara uppåt och ledsen är neråt. De ontologiska metaforerna är med på att konkretisera abstrakta företeelser som påtagliga enheter.

(5)

Kanske är det just de ontologiska metaforerna som mest motiverar mig när jag gör mina abstrakta bilder. Här kan jag resonera kring abstrakter, substanser och egenskaper – och ibland även tid. Att på något sätt kunna utröna hur något existerar – och försöka få fram vad existensen kan innebära. Här söker jag ofta olika vägar för att skilja mellan det verkliga och det fiktiva. I mina bilder samexisterar fysiska föremål med tankar och förnimmelser. Men också tal och geometriska former med olika fenomen vid varseblivningens gränser. Dessutom med både tydlig och mindre tydlig symbolik.

De mer fysiska föremålen i bilderna tillerkänns existens genom varaktigheten i våra sinnesförnimmelser av dem. De uppfattas lika av olika personer vid olika tidpunkter, men dessa personer kan också bekräfta detta för varandra. Om jag då inte ger drömmen ännu större inflytande i bildernas struktur, något som ger föremål med svagare krav på existens. Som man ser tydligare spår av i mina mer nonfigurativa bilder. Då detta är bilder som mer sällan kan bekräftas av de som betraktar bilderna.

(6)

I mitt abstrakta bildspråk känner jag sällan några behov av att definiera, utan det är viktigare för mig att skapa känslomässiga reaktioner. Som att några av mina bilder nästan kan upplevas bättre med att blunda, hur konstigt det än måste låta. Helt enkelt för att man så lätt blir låst av olika kända och mer allmängiltiga begreppsvärldar. Jag brukar här ofta säga att de sämsta personerna att visa mina mer abstrakta bilder för är för andra fotografer. För att man just är så låst i en mer fotografisk begreppsvärld. Man tittar mer på ett fotografi än på en bild…

Ännu sämre är det att visa mina abstrakta bilder för andra naturfotografer. Då mångas begreppsvärld av naturfoto är att man ska visa något som det ser ut. Hur nu detta ens skulle kunna vara möjligt egentligen… En naturbild ska visa natur; inte något fantasifullt drömmande med en obskyr symbolik eller märkliga metaforer. Vi vill kunna använda vår kunskap, våra erfarenheter och välkända begrepp för att kunna organisera innehållet och definiera bilden som ett naturfotografi.

(7)

Det är rätt länge sedan jag tröttnade på fotografernas iver av att strukturera och viljan att begränsa fantasins utrymme. Att naturfotograferna ofta visat ännu större ihärdighet har inte gjort det bättre. Redan i början av 1980-talet fick jag uppleva en naturfotomiljö av bildskapande pionjärer som  Jørn Bøhmer Olsen, Pål Hermansen, Leif Rustand och Rolf Sørensen –  norska naturfotografer som vågade visa fram en annan typ av naturbilder. Och att naturfoto kunde vara så mycket mer än de etablerade och mer konservativa krafterna.

Att naturfoto inte nödvändigtvis måste visa naturen som den ser ut; utan att den på samma sätt som inom alla former för bildskapande fullt ut också kan få ge utrymme för tolkningar, för metaforer och drömmar. Givetvis då också långt in i det synnerligen fascinerande abstrakta bildspråket.

Där finns jag än. För att fortsätta finnas – och att fortsätta utvecklas!

(Bild 1 – Höst, 2015)
(Bild 2 – Älgtjur, 2013)
(Bild 3 – Mås, 2007)
(Bild 4 – Maskrosfrön, 1988)
(Bild 5 – Dettifoss, 1996)
(Bild 6 – Råbock, 2013)
(Bild 7 – Padda, 2019)
(Bild 8 – Gräsänder, 2019)

(8)

Jag fotograferar för att jag fotograferar…

(1)

Jag är en sådan konstig varelse som gör något enbart för att jag gillar att göra det. Som när jag fotograferar, då är det enbart för att jag gillar att fotografera. Jag gillar att fotografera så extremt mycket att jag helst vill göra det hela tiden. Att vara ute i naturen med kamera, se efter olika motiv – och sedan gå genom det underbara att försöka visualisera det jag ser.

Här ligger mitt huvudsakliga intresse; just det att stå där med kameran och arbeta fram en bild som jag önskar eller har ambitioner att få till. Att testa mig själv, att flytta fram positionerna, att känna att jag utvecklas. Gärna i bilder som kräver rätt mycket av de som tittar på mina bilder.

Jag fotograferar INTE för att vinna några fototävlingar. Jag fotograferar INTE för att ge ut böcker. Jag fotograferar INTE för att jag vill föreläsa. Jag fotograferar INTE för att kunna lära ut till andra som vill bli bättre fotografer. Jag fotograferar INTE för att publicera artiklar i olika tidskrifter. Jag fotograferar INTE för att kunna producera en ny utställning. Jag fotograferar INTE för att kunna uppdatera bloggen med jämna mellanrum med nya bilder. Jag fotograferar INTE för att uppdatera Facebook eller Instagram. Jag fotograferar ENBART för att jag gillar att fotografera.

Kanske mer än de flesta andra?

(2)

Men jag ger ut böcker för att jag fotograferar, har en utställning någon gång då och då för att jag fotograferar – eller uppdaterar min blogg helt enkelt för att jag fotograferar och vill dela med mig. Det är mitt bildarkiv som på något sätt indikerar för mig vad jag vill fotografera; vad jag saknar, vad jag vill utveckla, vad jag vill återkomma till, vad jag vill uppleva. Inget annat!

Det finns fotografer där ute som har jättesvårt att fotografera om man inte har en tillräckligt bra anledning; en bok, utställning eller något annat. Det finns faktiskt de fotografer som har en blogg för att det ska kunna öka motivationen i det egna fotograferandet. Jag har mött fotografer som hela tiden har olika projekt på gång, fotografer som också anpassar sitt sätt att fotografera efter de nya projektens inriktning. Testar nya infallsvinklar, nya tekniker – förnyar sig för att hitta ett nytt vinnande koncept.

Så har jag aldrig varit, utan jag är en sådan fotograf som enbart fotograferar – hela tiden! Sedan får tiden visa vad jag eventuellt känner att jag kan använda alla mina bilder till; om jag kan få ihop en ny bok eller en ny utställning. Och bloggen uppdateras helt enkelt inte av någon annan orsak än att jag hittar några bilder jag vill visa. Antingen äldre från arkivet, eller nya från senaste fotograferingen. Artiklar skriver jag när jag känner att jag vill berätta något; antingen det är några bildtankar jag gått runt med en längre tid och känner att jag vill ventilera, eller att jag fått ett uppslag genom något jag fångat upp från samhället. Något jag är engagerad i och vill uttala mig om.

(3)

Jag ger ut böcker för att jag fotograferar, jag fotograferar alltså INTE för att ge ut böcker. Annars skulle den svenska skogen fullkomligt försvinna, då jag hade tvingats släppa minst 4-5 böcker varje år. Helt enkelt för att hänga med i min ständiga fotografering. Idag hade nog min boksamling innehållit minst 200 boktitlar, om jag i min nästan dagliga fotografering skulle fått ut allt i bokform. Om det nu var så att jag skulle fotografera för att ge ut böcker.

Det skulle falla på sin orimlighet med så många boktitlar, dessutom med kanske så många som 500 bilder i varje bok. I större upplagor för att det skulle generera en någorlunda vinst vid försäljning. Undrar hur många kalhyggen jag då ensam hade varit orsak till i Sverige…

Dessutom hade varje bok inte varit tillräckligt unik.

Eller kanske en ny fotoutställning i månaden, 20-50 nya inlägg i bloggen varje dag – eller så är det så att jag borde ge ut en ny fototidning, enbart med mina bilder, varje månad… Kanske borde jag utöka med ännu fler fotokurser, så att jag skulle känna att jag var mer aktiv med att få andra fotografer att bli bättre än att utveckla mitt eget fotograferande. Under perioder genom livet har det faktiskt redan varit så, men numera har jag blivit mer restriktiv på detta med betydligt färre fotokurser.

Jag är heller inte den som är ständigt på resande fot runt i världen av i första hand tre anledningar; det är för dyrt, jag gillar inte att resa – och kanske viktigast av allt; det är inte bra för miljön. Jag har vid några tillfällen varit ledare på fotoresor, i första hand till Island och Irland – men det är inget jag känner mig lockad av att fortsätta med. Det blev för mycket fokus på att göra andra fotografer nöjda, än att jag själv skulle känna mig nöjd i mitt eget fotograferande.

(4)

Det gäller att kunna skala ned hela verksamheten till att i första hand fokusera på det som är viktigast för att utveckla mitt eget fotograferande. Jag måste vara mer egoistisk och självcentrerad, utveckla mig själv på det sätt som jag själv tycker är det viktigaste. Inte fotografera för att göra andra nöjda, utan helt och hållet fotografera för att jag själv ska bli nöjd. Är det viktigare för mig att åka ut till Ryfors och fotografera forsärla, helt enkelt för att jag känner att jag kan utveckla mina bilder på forsärlor ännu ett snäpp? Är det viktigare att vara ute i Mullsjöskogarna och uppleva ännu en älg, ännu några rådjur eller möjligen en flock med vildsvin – än att ständigt uppdatera Facebook och Instagram med bilder som ger mer gillningar?

Vad gör mig egentligen till en bättre fotograf? Vad får mig att må bättre som fotograf? Är det lysande recensioner av en ny bok, några hundra klapp på axeln under vernissagen på en ny utställning, stigande försäljningssiffror på senaste boken eller en ny vinst i någon fototävling?

Eller är det kanske för att kunna lämna intressanta uppdateringar till olika människor man möter i vardagen? När man för tusende gången får frågan ”vad gör du?” och den automatiska följdfrågan ”har du en ny fotoutställning eller bok på gång?”

För visst har jag en ny fotoutställning på gång – och visst håller jag på med några nya böcker. Men det är inte intressant innan fotoutställningen är klar och det kommer ut invitationer till vernissagen, eller att en ny bok gått i tryck och har fått releasedatum. Fram tills dessa är det absolut viktigaste att man fotograferar, mycket och ofta. Som vanligt!

(5)

För visst är jag aktiv, något mina läsare här i bloggen kan se klart och tydligt. Med snart 16 000 publicerade bilder under åtta år, kan det inte vara tydligare. Men om man inte har intresse för att besöka min blogg och ta reda på svaret på frågan, då behöver man väl inte få ett svar på frågan. Annat än att ”jag fotograferar, nästan varje dag, som vanligt”. För det är enbart här i bloggen, inte på varken Facebook eller Instagram eller någon annan plats, som svaret på frågan framträder med stor tydlighet.

Även fast bloggen heller inte är hundraprocentig, då jag ju inte uppdaterar den med ALLT. Men väl så pass mycket att det blir tydligt att jag åtminstone fotograferar rätt så ofta.

Om någon skulle fråga mig eller andra om jag är en duktig fotograf, vilket inte är så viktigt för mig – så kanske bloggen också kan ge några svar. Även fast smaken är som baken, och att jag har en bildstil som mer är åt det personliga hållet och där det blir extra subjektivt. Men vad jag gör och hur ofta jag gör det, borde i alla fall vara kristallklart.

Jodå, jag är aktiv! Böcker, utställningar, artiklar, föreläsningar, fotokurser, fotoresor – självklart! Jag har redan gjort allt detta, riktigt många gånger! Och mer kommer det, när tiden är mogen. Men fram tills dess så fotograferar jag aktivt, nästan varje dag – och hela tiden försöker flytta fram positionerna i mitt bildskapande för de som vill se detta.

Och att jag fotograferar för att jag fotograferar!

(Bild 1 – Natt i skogen, 2015)
(Bild 2 – Rådjur, 2013)
(Bild 3 – Höstdimma, 2015)
(Bild 4 – Tistel, 1993)
(Bild 5 – Gråhakedopping, 2000)
(Bild 6 – Vinternatt, 2018)

(6)

Stör ej, jag fotograferar!

(1)

Jag satt intill ett av vattenfallen vid Ryfors idag. Det var underbart lugnt och tyst. En forsärla var på gång att börja posera så fint framför vattenfallet. Det såg rätt så lovande ut för att det skulle kunna bli några trevliga bilder.

Men, efter ett kort tag såg jag folksamlingen… En grupp människor på någon form av guidad tur runt Ryforsområdet. Givetvis stannade också stora delar av flocken uppe på bron över vattenfallet och började peka ned mot mig, där jag satt hopkrupen med mitt 400mm teleobjektiv. Var jag plötsligt ett intressant objekt att studera och förundras över?

Sedan kom de alla ned mot där jag satt, mer än tjugo personer. Jag försökte undvika ögonkontakt, kröp ihop än mer och fixerade blicken mot där jag hade sett forsärlan senast. En forsärla, som givetvis då hade dragit därifrån – skygg och försiktig som den brukar vara.

Plötsligt sa en liten kille ”HEJ!!!” direkt bakom mig, så jag nästan hoppade två meter. Kort därefter böjde killen sig fram mot mig på min högra sida och tittade på mitt ansikte, inte mer än max 50 centimeter ifrån. ”Hej, igen”, han var kanske lite irriterad då jag inte visade någon större entusiasm över hans närvaro… ”Filmar du?”

”Här är det dessutom förbjudet att filma…” Jaha, tänkte jag… Varför det nu skulle vara det, vid ett vattenfall i svensk natur…

Sedan kom en kvinna och ställde sig precis bredvid, helt synlig för forsärlan om den nu eventuellt hade tänkt tanken att komma tillbaka… ”Vill du byta rakt av?” Vadå, undrade jag frågande. Men sedan förstod jag att hon skämtsamt ville byta sin lilla kompaktkamera med min Nikonkamera och det stora telet. Tror jag fick ur mig ett litet försiktigt skratt och skakade lite på huvudet, ville ju inte vara direkt otrevlig. Även fast jag kände att det började bli dags att resa sig opp och argt bröla till hela gruppen att den störde mig i mitt arbete. Och att den skygga fågeln hade flugit iväg på grund av deras högljudda och oförsiktiga närvaro.

Sedan avlöstes kvinnan av en äldre man som satte sig ned på huk vid min högra sida och frågade försiktigt om jag sett något. ”Ja, det fanns en forsärla här som flög iväg”, fick jag bryskt ur mig (men på ett lite mer försiktigt sätt, för att inte vara otrevlig). ”Du har inte sett kungsfiskaren då?”

”Nej, inte idag”, fick jag ur mig. Sedan drog han sig tillbaka med ett leende och några hövliga nick med huvudet.

Men gruppen stod kvar, pratade högljutt och stod rätt bakom mig – bara för att säkra alla omöjligheter för att forsärlan eventuellt skulle tänka på att komma tillbaka.

Sedan kom regnet, och jag kände att det nog var ännu ett tecken på att jag nog hade valt fel dag för att hälsa på forsärlorna vid Ryfors…

Undrade irriterat över varför jag trots dessa extrema störningar, att jag valde att vara förhållandevis tyst och lugn – där jag kanske borde vara tydligare med att markera vad jag tyckte. Men samtidigt borde väl dessa vuxna personer också förstå att de var mer än lagligt respektlösa i sina beteenden. För det borde väl vara upp till dessa personer att själv kunna räkna ut detta, eller?

Var efteråt rätt så irriterad på mig själv, om varför jag alltid måste vara så förbannat mån om att framställa mig själv som lugn och trevlig. Även mot personer som med sådan tydlighet inte visade mig någon som helst respekt.

Är detta ett tecken på nyare tiders beteenden, som jag nu redan blivit för gammal för att förstå?

Funderar på att tillverka en skylt med fet text som lyder: STÖR EJ, JAG FOTOGRAFERAR! Tror jag tar den med mig till Ryfors nästa gång…

(Bild 1 – Forsärla, 2019)

Wallin och Virtanen…

(1)

Jag känner varken Cissi Wallin eller Fredrik Virtanen, vilket gör att jag inte känner till den egentliga sanningen. Om vem som ljuger, men också om Wallin har rätt att hänga ut Virtanen på Internet – och genom detta få honom dömd inför allmänhetens ögon. Kanske för att skipa rättvisa, eller för att hämnas. Jag vet inte, då jag helt enkelt inte känner till den egentliga sanningen.

Därför kan jag heller inte döma, eller för den del anse mig ha rätten att göra det. Jag tror nämligen inte på lynchstämningar, näthat eller kränkningar. Jag är heller ingen anhängare till förtal av en annan namngiven person. Även om nu Virtanen skulle vara skyldig, och att Wallin kände sig maktlös och valde att gå ut med hans namn – så blev det fel. Helt enkelt för att Sverige är ett rättssamhälle, och därför inte ska bedriva någon form av privat agenda inför allmänhetens ögon. Som en modern gapstock.

Jag skulle därför inte ens komma på tanken att skicka någon hatkommentar till varken Virtanen eller Wallin. Även fast nu Wallin gick för långt med att namnge honom, så vet jag ju heller inte hur den eventuella händelsen har påverkat henne och under åren efteråt. Jag har därför inte rätten att döma henne, då jag inte vet. Men jag skulle heller inte komma på tanken att skicka en hatkommentar till Virtanen, då jag ju inte vet heller om han är skyldig. Även fast det är ett avskyvärt brott, så vet jag ju inte om det skett. Långt mindre anser jag att jag har någon roll som domare eller jury.

Cissi Wallin har nu gått ut med information om att hon åtalas för grovt förtal. Hon skriver: ”Eftersom jag inte anser att jag gjort något brottsligt, och därmed inte har någonting att dölja så välkomnar jag allmänhet och press till denna rättegång”. Hon säger vidare till SVT Nyheter: ”Åtalet är ett otroligt bakslag för metoo-rörelsen. Det är som att tala om för oss att vi borde vara tysta. Nu tror jag ännu färre kommer våga berätta och anmäla”.

Fredrik Virtanen kommenterar nyheten med: ”Det känns väldigt skönt att det äntligen blir ett åtal”. I en kortare intervju med SVT Nyheter säger han: ”Jag har ju vetat om det väldigt länge, men det har dragit ut på tiden. Så det är bra och kan innebära någon slags upprättelse – även om jag personligen skulle vilja att medierna som publicerade lögnerna skulle åtalas också”. Virtanen menar också att han har utsatts för den ”extremaste typen av näthat” och säger att det är ”bra att staten ser allvarligt på det”.

Rättsexperter är inte förvånade över att Cissi Wallin åtalas för grovt förtal. De hoppas nu att åtalet, oavsett hur det går, ska leda till att fler förstår att förtal är lika allvarligt i sociala medier som på gatan. ”Man har hoppats att sociala medier ska självsaneras med tiden, men så har det inte blivit”, säger Ulrika Borg, juridikexpert och advokat på KRIM advokater.

Rättsexperter som SVT Nyheter har varit i kontakt med är inte förvånade över åtalet. ”Metoo handlade för mig aldrig om att hänga ut människor med namn och bild. Vi har ett rättssystem som bygger på att man anmäler till polisen och så får domstolar avgöra”, säger Ulrika Rogland, advokat på Rogland advokatbyrå och tidigare åklagare.

Ulrika Borg, rättsexpert och advokat på KRIM advokater, hoppas att åtalet ska leda till att fler nu tänker efter innan de publicerar något i sociala medier. ”Man förstår förhoppningsvis nu att det är lika fel att förtala någon på sociala medier som när man står på tunnelbanan. Det andra har vi lättare att relatera till. Det är svårare att se att man kan åtalas när man sitter själv på kammaren”, säger Ulrika Borg.

Ingen av dem vågar sia om hur rättegången kommer att sluta. Däremot varnar de sociala medie-användare från att tro att en eventuellt friande dom i sin tur skulle göra det fritt fram att namnge människor på sociala medier.

Själv hoppas jag innerligt på att detta möjligen kan vara en försiktig början på slutet för den extrema utveckling vi har sett av näthat och grova förtal av namngivna personer som blivit allt vanligare på Internet. Även fast det lugnat ned sig betydligt med allt det näthat jag fått utstå sedan hösten 2011, som gick långt över alla vettiga proportioner – och att alla rykten som började cirkulera också blev mycket större än själva mina manipuleringar, så hoppas jag att rättvisa så småningom kan skipas även kring detta.

Jag tror också att detta åtal kan blir det första i en lång rad liknande åtal framöver, där Internet möjligen kan saneras för denna ohyra.

Lynchstämningar, gapstockar och allmänna domslut hör medeltiden till – det är inget som man ska acceptera i vårt mer civiliserade samhälle.

(Bild 1 – Älg, 2000)
(Bild 2 – Soffa, 2019)

(2)

40 år i bloggen…

(1)

Bild 1 – Sommarnatt på Toftøy, 1979 – 3 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1979. I maj 1979 köpte jag min första systemkamera (Nikon FM) och det var nu som fotointresset tog riktig fart. Under första året blev det i huvudsak landskapsbilder då jag enbart hade ett 50mm normalobjektiv, även fast jag gjorde några tafatta (och extremt långsökta) bilder på olika fåglar. Min första fågelbild med systemkameran var på en stenskvätta på ön Toska utanför Bergen.

(2)

Bild 2 – Stock i vattenfall, 1980 – 11 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1980. Redan under 1980 började jag testa olika mer udda fototekniker. Det blev fortfarande mest landskapsbilder, detta även fast jag utökade med en 70-210mm zoom och ett 400mm tele under sommaren. Under hösten 1980 började jag bekanta mig med det mer abstrakta bildspråket, inspirerad av annan bildkonst (bland annat från Picasso) på Rasmus Meyers samlingar i Bergen. Håller mina första fotokurser i Bergen. Bilden på stocken i vattenfallet är från Kolstien utanför Bergen, en bild jag länge ansåg var en av mina bästa.

(3)

Bild 3 – Tre näckrosblad, 1981 – 23 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1981. Under 1981 började fågelintresset öka rätt så rejält, då jag under perioder nästan mer var fågelskådare än naturfotograf. En tur till Danmark och fågelreservatet Vejlerne där jag fick se (men inte fotografera) rördrom och även svarttärna för första gången, är ett tydligt tecken på detta. Några av mina första riktigt bra djurbilder är från detta år. Köpte mitt första vidvinkelobjektiv (28mm) under sommaren 1981, dessutom ett rejält stativ (Manfrotto på 5,5 kg). Bilden på näckrosbladen är från Måsebytjern utanför Båstad i Østfold.

(4)

Bild 4 – Natt vid Svarteviken, 1982 – 16 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1982. Under detta år började jag alltmer bekanta mig med nattfotograferandet, och försökte lära mig och även utveckla tankarna kring reciprocitetseffekten. Denna bild från Svarteviken på Toftøy är ett bildexempel från mina första försök på långa slutartider (vill minnas att det var runt 5 minuter). Dessutom använde jag avtonat gråfilter för första gång i början av detta år.

(5)

Bild 5 – Strandaster vid Norrviken, 1983 – 26 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1983. Under juli 1983 var jag för första gången i Skåne och fotograferade. Det blev dessutom en tur till Danmark och Møns Klint. Var även till Tåkern och vandrade en vecka i Finnskogen i Värmland. Mest höll jag på med olika landskapsbilder, dessutom enstaka fågelbilder då jag fortfarande även var lite fågelskådare vid sidan om. Däggdjursarkivet var däremot fortfarande rätt så anorektiskt… Kvällsbilden på strandaster är från Norrviken utanför Båstad i Skåne.

(6)

Bild 6 – Skuttande skogshare, 1984 – 81 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1984. I februari 1984 valdes jag in i Norske Naturfotografer/NN, fortfarande som tonåring då det skulle dröja två månader innan jag blev 20 år gammal. Detta år tillbringade jag i första hand i norra Norge, närmare bestämt kring Kirkenes och Pasvikdalen (som gränsvakt mot Sovjetunionen). Bilden på skogsharen är en av mina första bilder på skogshare, ut genom fönstret mitt i natten på Høybuktmoen medan jag satt som telefonvakt. Jag hade fått tillstånd att fotografera så länge jag inte hade några militära detaljer med i bilderna. Gifte mig 12 juli 1984 i Kirkenes.

(7)

Bild 7 – Tofsvipa, 1985 – 142 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1985. Bilden på tofsvipan är från Storetveit vid Bergen. Länge ansåg jag att det var en av mina bästa fågelbilder – och den publicerades även i tidningen Vår Fuglefauna (första publiceringen i den tidningen). Bilden fanns även med på min första fotoutställning i Bergen. Det var först under 1985 (och i viss mån 1984) som jag kände att mitt bildarkiv började bli rätt så omfattande; under 1985 hann jag även med en fototur till Skåne igen, där det glädjande nog blev flera bra bilder på rådjur. Men fortfarande var jag i första hand en landskapsfotograf, då jag kände att jag där hade utvecklat mig mest som fotograf.

(8)

Bild 8 – Vinter på Glumslövs backar, 1986 – 72 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1986. Mest blev det landskapsbilder på olika ställen i Norge, men också från Skåne i december 1986 – lite drygt en månad innan jag slutligen flyttade dit. Fortfarande arbetade jag i både färg och svartvitt, även fast diafotograferingen började bli allt mer dominerande. Min dotter Linnea föddes 10 augusti 1986.

 (9)

Bild 9 – Maskrosor vid Hallamölla, 1987 – 247 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1987. I februari 1987 flyttade jag till Ängelholm i Skåne, direkt från hemstaden Bergen. Det blev en riktigt stor kontrast då Skåne visade sig ha ett mycket rikare djurliv än jag hade haft hemma i Bergen; olika spännande fågelarter – men också gott om däggdjur som rådjur, dovhjort och harar. 1987 var första gången jag fotograferade skogshararna på Hallands Väderö, något jag sedan skulle fortsätta med under alla de år jag bodde i Ängelholm (fram till 2002).

(10)

Bild 10 – Flickslända i motljus, 1988 – 194 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1988. Jag var numera rätt så heltäckande bland motiven i naturen; lika mycket som jag fotograferade landskap och fåglar, lika mycket var jag på olika makromotiv och däggdjur. Det var först efter flytten till Skåne och Sverige som jag aktivt började fotografera olika blommor och insekter. Gärna med mitt 16mm fisheyeobjektiv, som bilden på flicksländan från Lärkesholmssjön utanför Örkelljunga. I maj 1988 startade jag Bildgruppen PhotoNatura; tillsammans med Staffan Andersson, Anders Borggren och Ola Olsson. Vännerna Per Holm och Jarl von Schéele tillkom senare under året.

 (11)

Bild 11 – Näckrosblad underifrån, 1989 – 208 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1989. Ett år med rätt så jämn fördelning mellan de olika motivområden i naturen, men störst framgång hade jag med mina bilder från Öland, skogshararna på Hallands Väderö och abstrakta isbilder. Gjorde även mina första riktiga undervattensbilder på olika näckrosblad i Pennebosjön på Hallandsåsen. Startade även ett ambitiöst projekt med åtelfotografering av kungsörn, korp och ormvråk.

 (12)

Bild 12 – Guldharen, 1990 – 104 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1990. I maj 1990 gjorde jag min mest kända bild, den på guldharen mot kvällssolen på Hallands Väderö. En bild jag genom åren haft publicerad minst ett 50-tal gånger. Den ingår i en bildserie på runt 30 bilder. Tror det är runt 10 olika bilder från bildserien som publicerats genom åren. Året handlade annars rätt så mycket om just Hallands Väderö, då jag var där ett flertal gånger.

 (13)

Bild 13 – Fjäril på fältsippa, 1991 – 89 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1991. I juni 1991 hade jag mina första kursveckor i Mullsjö och jag fick för första gången uppleva Ryfors, Gammelskogen, Brängen och Trollsjön. Bilden på fjärilen i solnedgången är från Gårdby sandhed på Öland, från mitt årliga besök till Öland. 1991 var jag även till mäktiga Jotunheimen hemma i Norge. Under 1991 gjorde jag även ett flertal nattbilder på riktigt långa slutartider; ett flertal där kameran stod öppen under hela natten… Längsta slutartiden gjorde jag under hösten 1991, då kameran stod öppen under alla nätter i en hel vecka…

(14)

Bild 14 – Ulagapskärret, 1992 – 71 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1992. Hösten 1992 utkom jag med min första bok, läroboken ”Naturen som fotomotiv” som fick en stor uppmärksamhet. I första hand för att boken hade en helt annan form än alla andra fotoläroböcker som hade kommit ut, genom att mer fokusera på bildspråket än på kameratekniken. En bok som jag fått höra att den fortfarande håller, för att den därför inte känns lika daterad som de andra läroböckerna från samma period. Bilden från Ulagapskärret på Hallands Väderö gjorde jag med ett repigt glasfilter plus en sepiafilter, en filterkombination jag ofta återkom till för att skapa bilder med en helt speciell känsla. Från 1992 dominerar landskapsbilderna stort.

 (15)

Bild 15 – Alien, 1993 – 161 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1993. Från 1993 och framåt ökade jag min produktivitet ordentligt som naturfotograf. Dessutom ökade mina uppbokningar av fotokurser och föreläsningar. Bildmaterialet är också rätt så heltäckande på olika motiv i naturen; hade även några större fotoprojekt på vildkanin, trollsländor – men också kvällsbilder från Sandön utanför Ängelholm. Sandön blev under åren i Skåne ett av mina mest frekventerade smultronställen. Bilden på maneterna i kvällsljus är från en kväll på Sandön.

 (16)

Bild 16 – Skymning vid Byrums raukar, 1994 – 210 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1994. Ett år där jag var på många olika platser och fotograferade; dels hemma i Norge – men också till Öland och Västergötland. Jag kan se att bildmaterialet domineras av landskapsbilder, fågelbilder och olika makromotiv. Fotograferar fjädergräs för första gången, men också svarthalsad dopping och mängder av bilder på storlom. 1994 blev ett framgångsrikt år, där många av bilderna fortfarande håller.

(17)

Bild 17 – Ödehus på Inishmore, 1995 – 413 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1995. Trenden skulle fortsätta även 1995; med två resor till Island, och en resa till västra Irland. På något sätt blev 1995 året då jag kände för första gången att jag blev riktigt etablerad som naturfotograf. Min bildstil började sätta sig under resorna till Island och Irland – men även under två resor till Öland och de årliga sommarveckorna i Mullsjö och Västergötland. Hann även med Blekinge, Danmark och norra Tyskland. Idéerna till min nästa bok började förstärkas och skulle inrikta mitt fotograferande de kommande tio åren.

 (18)

Bild 18 – Eldfell, 1996 – 430 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1996. Detta blev mitt mest produktiva analoga år som naturfotograf; vill minnas att jag exponerade runt 1000 rullar diafilm – där Fujichrome Velvia på 50 ISO var helt dominerande. Jag gjorde min tredje resa till Island, men hade också en rätt så framgångsrik vecka till Knuthöjdsmossen i Västmanland. Där blev det rätt många bilder på smålom, bilder som jag senare fick stor uppmärksamhet med. Var som vanligt även till Öland – men också för första gången till Åland.

 (19)

Bild 19 – Kvällsstämning, 1997 – 289 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1997. Jag påbörjade nu mina årliga fotokurser i Grövelsjön i norra Dalarna, var också till Öland och Mullsjö som vanligt – och hade ett år där landskapsbilderna dominerade. Gjorde även en av mina mest kända bilder, på två trollsländor i morgonljus vid Trollsjön utanför Mullsjö. Några av mina bästa landskapsbilder är från 1997; som kvällsstämningen på Hovs hallar, men också speciella nattbilder på Skinnarodden vid Femunden i Norge. Långt innan digitalfotograferingens möjligheter fotograferade jag skarpa stjärnbilder som Karlavagnen med Fujichrome Velvia på 50 ISO.

 (20)

Bild 20 – Skogshare, 1998 – 321 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1998. Under 1998 intensifierades fotograferingen av skogshararna på Hallands Väderö – där jag koncentrerade mig till ett fåtal individ under längre perioder; som Truls (bilden) och Benjamin. Hade även kontakt med bildredaktören Kent Kobersteen på National Geographic Magazine som gav mig värdefulla tips till hur jag skulle utveckla harprojektet. Ett projekt som med tiden utvecklades i en allt mer personlig och konstnärlig inriktning, vilket i slutändan gjorde att bildmaterialet inte passade in i tidningens profil. Förutom Öland, Mullsjö och Grövelsjön – så handlade mitt fotograferande i första hand om närmiljön i Skåne. Och då i första hand om Hallands Väderö och skogshararna.

 (21)

Bild 21 – Nysande skogshare, 1999 – 371 bilder hittills publicerade här i bloggen från 1999. I april 1999 fick jag första gången kontakt med skogsharen Krisse, som blev min speciella vän under ett flertal veckor på Hallands Väderö. Vid ett tillfälle följde jag Krisse utan avbrott i 24 timmar, vilket gav mig en helt unik inblick i en skogshares liv. På bilden ser ni Krisse precis när hon nyser. Förutom att harprojektet tog ännu mer tid i anspråk, så blev resten av året ungefär som förra året. Jag hann även med en vintertur till Bærumsmarka utanför Oslo, där jag jobbade mycket med bland annat frostkristaller – bilder som jag skulle få mycket uppmärksamhet för.

(22)

Bild 22 – Skärfläcka, 2000 – 340 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2000. Detta år blev lite av en vändpunkt för mig som naturfotograf, då landskapsbilderna var i mindretal. Jag hade ett antal större projekt på gråhakedopping, skärfläcka, sothöna och sångsvan. Bilden på skärfläckan i kvällsljus är från Hasslarps dammar utanför Ängelholm. Var även en tur hem till Norge och fantastiska Hellesøy där min släkt kommer ifrån. Hade även rätt så framgångsrik fotografering av blåsippor och vitsippor på mina smultronställen Ängelsbäckslund och Prästängen i Skåne.

(23)

Bild 23 – Njupeskär, 2001 – 93 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2001. Under terrorattacken mot World Trade Center i New York var jag vid Njupeskär i Dalarna. Intet ont anande om vad som hade skett i omvärlden gjorde jag flera bilder från vattenfallet som påminner märkligt mycket om när skyskraporna rasade i New York. 2001 var annars ett år där jag i första hand gjorde landskapsbilder i Skåne, Dalarna, på Åland och Öland. Gjorde ett antal bildförsök på klockgrodor och lövgrodor i Fyledalen i Skåne, men fick inte till det. Däremot hade jag rätt så stor framgång med annorlunda vaselinbilder från Ales stenar.

(24)

Bild 24 – Blåsippor, 2002 – 93 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2002. Ett år som nästan blev en karbonkopia på 2001. Jag höll i första hand på med landskapsbilder i Skåne, Dalarna och på Åland. Däremot kände jag att jag äntligen kom igång på riktigt med några av mina första riktigt bra bilder på lavskrika. Som vanligt var jag vid blåsipporna i Ängelsbäckslund, något jag hade fotograferat varje vår sedan flytten till Ängelholm 1987. Blev medlem på Fotosidan under januari 2002, då jag för första gång fick internetuppkoppling. Under sommaren flyttade jag till Hälsingland och min blivande fru Malin.

(25)

Bild 25 – Ismönster, 2003 – 71 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2003. Gifte mig med Malin 6 juni 2003 i Söderala kyrka utanför Söderhamn. Ett fotoår som blev mycket speciellt, då jag fortfarande saknade körkort och därför hade begränsade möjligheter att kunna ta mig runt i naturen i Hälsingland. Kollektivtrafiken var ju inte lika väl uppbyggd som den varit i Skåne. Året handlade mycket om att kunna etablera mig på en helt ny plats, lära känna en annan typ av natur och sedan försöka etablera alla de nya känslorna mot en ny typ av naturbilder. Bland annat kom de svartvita bilderna mer aktivt tillbaka i mitt skapande. Frostkristallerna i kvällsljus är från balkongdörren hemma på Oxtorgsgatan i Söderhamn.

(26)

Bild 26 – Malin och norrskenet, 2004 – 108 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2004. På min födelsedag 27 april 2004 damp mitt körkort ned i postlådan. Det skulle alltså dröja tills jag blev 40 år innan jag tog körkort… Första bilen blev en Golf som vi hämtade hos en vän i Nordingrå, sedan blev det en Peugeot några månader senare. Året handlade mycket om att lära känna Hälsingland, numera som mer rörlig och mobil. Fascinerades av Hälsingeskogarna, det trolska med gammal skog och stora mossklädda stenblock. Fascinerades av allt nytt runt omkring mig och blev förälskad i den vackra ängsklockan. Bilden på Malin och norrskenet är från en fantastisk upplevelse på Mohed utanför Söderhamn. Började fotografera digitalt under hösten 2004.

(27)

Bild 27 – Björn i morgonljus, 2005 – 392 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2005. Ett mycket aktivt fotoår, tack vare körkort och bil. Blev rätt många björnbilder från ett gömsle utanför Edsbyn i västra Hälsingland. Den gamle björnhannen Bruno gav mig flera oförglömliga nattupplevelser i början av juli. Hade även ett flertal andra fantastiska djurupplevelser med räv, berguv, svarthakedopping och tjäderspel. Mycket landskapsbilder! Min andra bok ”Min plats i ljuset” kom i december 2005, efter mer än tolv års arbete. Trodde ett tag att den boken nog aldrig skulle komma ut, men olika medlemmar på Fotosidan började engagera sig och förbeställa böcker vilket gjorde det möjligt att släppa den på eget förlag. Fick även idén till ett nästan omöjligt fotoprojekt, att under 2006 fotografera VARJE DAG under hela året. Från augusti 2005 blev jag heldigital i mitt fotograferande.

 (28)

Bild 28 – Trollslända, 2006 – 1148 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2006. Året blev mitt i särklass mest produktiva fotoår, då jag lyckades slutföra projektet att fotografera varje dag under ett helt år. Första gången en och samma fotograf hade lyckats genomföra ett sådant projekt; något som sedermera blev både en utställning och en bok – med 365 bilder, en bild från varje dag under hela året. Jag hade satt upp vissa bildmål; vilka motiv jag önskade fotografera under de olika tiderna på året. Och jag lyckades med många av dessa. Jag lyckades också hålla uppe koncentrationen och motivationen i att framställa minst en riktigt bra bild från varje dag. 2006 blev också året jag utvecklade mig mest som fotograf, naturligt nog. Väljs även in som medlem i Naturfotograferna/N. Bilden på trollsländan är från Ålsjön utanför Söderhamn och är dagens bild från 3 juni 2006.

(29)

Bild 29 – Sparvhök tar pilfink, 2007 – 567 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2007. 2007 blev ett mycket framgångsrikt år, dels med fotoutställningen från Året som cirkulerade runt på olika ställen men också att jag hade ett flertal mycket framgångsrika fotoprojekt. Bland annat blev det ett flertal uppmärksammade bilder på grönfink, ekorre, silvertärna, norna och rådjur. Var till Fårö på Gotland i en vecka, något som gav ett antal uppmärksammade bilder, bland annat en bildserie på en sparvhök som slår en pilfink i flykten. Ett år som blev rätt så heltäckande motiviskt, ungefär som 2006. Däremot blev det naturligt nog ett lägre antal bilder, då jag inte fotograferade varje dag. Men från och med 2006 ökade frekvensen och kontinuiteten avsevärt i mitt fotograferande – under alla år från 2007 och framåt har jag fotograferat nästan varje dag!

 (30)

Bild 30 – Ryttlande lappuggla, 2008 – 427 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2008. Jag kan se när jag tittar på mina arkiverade bilder att jag numera har en större andel djurbilder än jag haft under mina tidigare år som naturfotograf. Mycket fåglar, men också att antalet älgbilder glädjande nog har börjat öka i arkivet. Fotograferar sjungande sävsångare, härmsångare och näktergal. Spelande enkelbeckasin och brun kärrhök från mitt fotogömsle vid Ålsjön utanför Söderhamn. Många bilder på lappuggla, roskarl och duvhök. Dessutom återkommer jag numera varje vår till mitt kära uvberg utanför Söderhamn. Lappugglan är från Östansjö utanför Söderhamn, sent i skymningen. Min tredje bok ”Året” utkommer under sommaren.

 (31)

Bild 31 – Bajsande räv, 2009 – 405 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2009. I augusti 2009 flyttade vi från Söderhamn och Hälsingland till Mullsjö i Västergötland, där jag haft mängder av fotokurser sedan 1991. Ett naturligt steg, då jag redan kände området väl sedan tidigare – men också då jag hade de flesta uppdrag som fotograf från regionen runt Småland och Västergötland. Däremot skulle det bli mycket nytt ändå, då jag numera skulle få bekanta mig med Mullsjönaturen under hela året, och inte enbart under sommaren och vissa höstveckor. 2009 blev som helhet också ett rätt så framgångsrikt år, dels i Hälsingland innan flytten men givetvis också i Västergötland efter flytten. Den bajsande räven är från Bjurbäck utanför Mullsjö.

 (32)

Bild 32 – Lavskrika, 2010 – 481 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2010. Stor produktion av bilder från Mullsjönaturen; men också från resor till Dalarna, Norge, Finland och Småland. Lavskrikan på bilden är från Bergsethskallen, precis på gränsen mellan Dalarna och Norge under ett höstmöte i Naturfotograferna/N. Använde året också för att åka runt och bekanta oss med olika platser i närregionen; bland annat var vi till Katthult utanför Mariannelund i Småland, där en teveserie om en viss Emil spelades in under tidigt 70-tal.

 (33)

Bild 33 – Fladdermus, 2011 – 223 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2011. Året blev min största vändpunkt hittills i min fotokarriär, något nästan alla känner väl till numera. Det var då jag gjorde mitt hittills största misstag med att manipulera bilder på lodjur, mårdhund och grävling. Bilder där jag hade ljugit och klistrat ihop djurbilder med bilder från naturen i Mullsjöskogarna. Något som uppmärksammades internationellt och fick mig att gå ur föreningarna PhotoNatura och Naturfotograferna/N. Ett antal av mina fotokollegor, där jag trodde flera av dessa var mina bästa vänner, vände mig ryggen. Jag blev en persona non grata – å ena sidan skulle jag ständigt uppmärksammas för mina lögner med de manipulerade bilderna, å andra sidan skulle jag tystas bort. I detta att plötsligt känna att jag var pestsmittad, så bestämde jag mig trots allt för att fortsätta som naturfotograf. Detta trots att många (särskilt anonyma nätmobbare), mer än gärna och med stor skadeglädje ifrågasatte nästan varje bild jag publicerade här i bloggen. Om man inte kunde övertyga varandra om att bilderna var manipulerade; så var de antingen fotograferade i djurpark, uppstoppade, eller så var bilderna medelmåttiga eller urusla. För att klara stormen, valde jag att lägga all mina fokus på att titta ännu mer inåt i mitt bildskapande. Hitta tillbaka till kärnan, det som skapat mig som naturfotograf. Min personliga bildstil blev starkare och tydligare – och i detta växte det så småningom fram en ännu mer aktiv naturfotograf! Fladdermusen i solnedgången är från Mullsjöskogarna under sommaren 2011.

(34)

Bild 34 – Storlommar, 2012 – 1118 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2012. Mitt i allt kaos med havererad ekonomi, hån från kollegor i naturfotomiljön och bland anonyma nätmobbare – så gav min inre process mot att stärka mig själv en ofantligt hög aktivitet som naturfotograf. 2012 blev ett av mina mest produktiva år som naturfotograf. Dessutom är de flesta bilderna från naturen runt Mullsjö, även fast jag även hann med två resor till Norge (Moelv och Stranda). Jag hade hoppat av mina årliga fotokurser i Mullsjö och Grövelsjön, så för första gången var agendan mer eller mindre helt öppen. Dessutom hade jag ju också blivit offentlig person, då de flesta (även utanför fotomiljön) visste vem jag var. Jag hade framträdande på Publicistklubben i Stockholm och på Fotohögskolan i Göteborg. Dessutom blev det nästan rutin att figurera i intervjuer i både radio och teve, detta fast jag aktivt valde att tacka nej till de flesta förfrågningar. Storlommarna i morgondimma är från en sjö i Mullsjöskogarna.

 (35)

Bild 35 – Älgtjur i kvällsljus, 2013 – 956 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2013. Ett år nästan helt i Mullsjöskogarna, dessutom genom att fotografera nästan varje dag. Det blev en tur till Harstad i norra Norge för en fotokurs, något som gav mig en del bilder på norrsken, toppskarv och skärsnäppa. Gör mina hittills bästa bilder på sparvuggla och älg. Har ett ambitiöst fotoprojekt på paddor. I början av 2013 släpper jag min fjärde bok ”Svartvita landskap”, en e-bok på eget förlag. Ser att jag i mitt fotograferande numera gör en 1/3 eller 1/4 i svartvitt. Har sett att jag helt sedan 2005 mer och mer börjat fotografera i svartvitt igen. Älgtjuren i kvällsljuset är från Mullsjöskogarna.

 (36)

Bild 36 – The Magnificent Seven, 2014 – 862 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2014. Förutom tur till Hälsingland, så fortsatte jag att fotografera i första hand i Mullsjöskogarna. Har nu mitt första jätteprojekt på favoritfågeln tornseglare, något jag valt att fortsätta med varje år efter det. Numera har jag faktiskt haft publicerat 566 bilder på tornseglare enbart här i bloggen. Från mina första envisa försök 1985 som gav mig en rejäl filmkostnad men med relativt få lyckade bilder, tills idag där tornseglaren blivit min mest fotograferade fågelart med över 10 000 arkiverade bilder. Gör några riktigt bra bilder på bivråk, lärkfalkar i kvällsljus, rallhäger vid Rocksjön och parande knipor. Bilden på de sju snokarna är från en sjö i Mullsjöskogarna.

 (37)

Bild 37 – Förgätmigej, 2015 – 1169 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2015. Ännu ett rätt så heltäckande fotoår; med allt från guckusko i rörelseoskärpa, flugblomster, partiell solförmörkelse, bäver och norrsken – till sjungande mindre flugsnappare och ett framgångsrikt fotoprojekt på gärdsmyg. Dessutom rosenfink och ryttlande brun kärrhök, men även första mötet med brun glada. Givetvis blev det också mycket bilder på rådjur, fälthare och älg. 2015 blev ett av mina mest produktiva fotoår. Förgätmigejen formad som ett hjärta är från Ryfors utanför Mullsjö.

(38)

Bild 38 – Tornseglare, 2016 – 1069 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2016. Ett fotoår med mycket djurbilder, både däggdjur och fåglar – men också mycket landskapsbilder, bland annat från Ryfors gammelskog utanför Mullsjö. Tur även till Östergötland för att möta lite ny natur; vilket gav ett antal speciella landskapsbilder, häger, stjärtmes och vildsvin. Året innehöll även mycket sidensvansbilder och kanske flera av mina bästa bilder på tornseglare hittills. Tornseglaren i motljuset är vid ett takkrön i Mullsjö.

(39)

Bild 39 – Smådopping, 2017 – 1243 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2017. När jag nu summerar de bilder jag gjort under 2017 så ser jag att jag nästan varit lika produktiv som under 2006, vilket nog kan vara ett resultat av att jag fotograferade nästan varje dag under året. Mycket landskapsbilder, mycket isbilder, ett framgångsrikt fotoprojekt på smådopping vid en sjö i Jönköping, spelande grodor, blommande tibast, spelande tjäder i Kolmårdsskogarna, tranor i soluppgången vid Hornborgasjön, blommande mosippor, forsärlor i flykt, tofsmes, sjungande kungsfågel, snatterand, gulärlor, dovhjortar, skogssnäppor, bändelkorsnäbb, älg, rådjur och mycket mera.

(40)

Bild 40 – Stentrollet, 2018 – 827 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2018. Jag glömmer aldrig rördrommen som jag fick fotografera för första gången, vid Rocksjön i Jönköping. Men också alla bilder på strömstare, tofsvipa som attackerar en korp vid Hornborgasjön, alla nya tranbilder i morgonljus, lekande paddor, blåsipporna, hasselblom, rävfamiljen, ekorrarna, tornseglarna, bokskogen i Habo, Ådalen vid Huskvarna, Rosenlunds bankar, kräftorna vid Nyckelås, alla skogsbilder från olika ställen i Mullsjöskogarna och forsärlorna vid Ryfors. Stentrollet är från Fagerhult, en dimmig novemberdag.

(41)

Bild 41 – Sädesärla tar dagslända, 2019 – 703 bilder hittills publicerade här i bloggen från 2018. Även om det nu är 40 år sedan som jag började aktivt fotografera natur med systemkamera, så är jag numera inne i mitt 41:a år. Därför blev det 41 bilder för att illustrera vad som skett under dessa 40 år som aktiv naturfotograf. Kanske är det mitt längsta blogginlägg hittills, men hur lyckas man göra ett kort inlägg för att summera alla dessa år? Mitt 41:a år har hittills varit mycket produktivt, vilket ni nog sett flera aktuella bildexempel på. det är nog att nämna sädesärlor och forsärlor som jagar dagsländor, strömstarar i flykt, Forentorps ängar, Gudhem, glador, kungsörn, ännu en vår bland tranorna vid Hornborgasjön och bland blåsipporna i Mullsjöskogarna, älgar, paddor, humlor, fjärilar, bin, drillsnäppa, skräddare, svartvit flugsnappare, regnbågar och åskväder, tornseglare i mängder och sjungande rödstjärt. Hittills i år har jag som vanligt varit rätt så heltäckande, även om andelen rena landskapsbilder varit mindre än vanligt.

(Samtliga av dessa bilder har tidigare publicerats i bloggen)

 

Fotografens evolution…

(1)

Ofta tänker jag inte på det, men ibland kommer det över mig. Att jag har hållit på med att aktivt fotografera i mer än 40 år. Från det att jag gjorde mina första bilder i Skottland redan för 46 år sedan, så har fotograferandet varit en viktig del av mitt liv. Under perioder har fotograferandet varit det viktigaste i livet, helt enkelt för att nästan allt centrerats kring det jag gjort med kameran. Det har varit min inkomst, men också gett mig några av mina bästa vänner. Jag träffade också min fru genom det gemensamma intresset för foto.

Jag var 9 år när jag gjorde mina första bilder. En liten blyg pojke, egen och rädd för det mesta. Varför det blev så vet jag inte idag, men jag minns att jag alltid haft ett stort intresse för bilder. Jag tecknade mycket; oftast indianer och cowboys – men även mycket djur och natur. Någonstans i detta kom kameran in i mitt liv, integrerades och blev mitt sätt att hitta min plats i livet. Min plats i ljuset.

Och sedan den oerhörda fascinationen att något jag och ingen annan påverkat, kunde ge en helt ny värld. Där inne i mina bilder.

Jag kände mig som skaparen själv; att jag genom mina tankar och känslor, och ett högst personligt urval av element – att jag kunde skapa en bild som sedan fungerade som en bra och intressant helhet. Något som sedan andra kunde gilla och acceptera när de tittade på bilden. Känslan att även lilla jag kunde påverka och ha betydelse.

(2)

Just att jag började fotografera så tidigt, gör att nästan hela mitt liv kan bedömas genom mina bilder. Kameran blev min siamesiska tvilling, som kunde berätta för mig vem jag var, när jag tittade på mina bilder. Vad jag tyckte var det viktigaste i livet, där för den lille och blyge nioåringen.

Evolutionen hade påbörjats. Min egen högst privata evolution, där det ena skapade näring och förutsättning för det nästa – för att gå vidare mot nya mål. Mot nya tankar och känslor. Mot nya visioner, drömmar och livsval.

Pojken blev sedan tonåring. Tonåring med kamera och ett allt större utvecklande av den fotografiska bilden.

Min tonårsrevolt kom genom mina bilder; i dessa växte min personlighet allt starkare. Och formades vidare mot den jag så småningom blev som vuxen. En vuxen där fotograferandet blev ett yrke; en karriär där mitt helt eget sätt att fotografera sällan passade in i den färdiga mallen för andra vuxna människor – eller andra vuxna fotografer.

För mig var fotografen och människan, två olika begrepp som betydde precis det samma. Människan var fotograf, och fotografen var människa. Mina bilder var jag, och jag var mina bilder. Evolutionen hade skapat en ekologisk helhet, där jag kunde agera i total harmoni. En ekologisk balans där alla detaljer hade lika stor betydelse; ljuset, de olika motiven och den allt starkare utvecklingen i det fototekniska.

(3)

Jag lärde mig exponera, välja ut det bästa och finaste – och kunde i detta se hur mina bilder fick en allt större publik. Det kändes som jag gjorde det rätta för mig, det som gav min existens ett berättigande. Jag föddes för att bli fotograf…

Jag blev inte fotograf för att jag behövde en hobby, ett intresse att fördriva tiden med. Jag blev inte fotograf för att jag fascinerades över kameror och fototekniska prylar. Jag blev heller inte fotograf för att tjäna pengar. Jag blev fotograf för att det var det som var menat för mig. När jag höll i min första systemkamera (en Nikon FM), som jag köpte för konfirmationspengarna i maj 1979, då visste jag precis exakt vad jag ville bli. Jag ville bli naturfotograf, att som fotograf söka efter motiv i naturen – helt enkelt för att det var i naturen jag kände mig mest hemma.

Jag var ständigt ensam och utanför på lågstadiet, i mellanstadiet och på högstadiet. Mobbades dagligen, blev väl mest sedd på som en märklig kuf som saknade tillhörighet i den tuffa miljön i Fyllingsdalen utanför Bergen. En miljö där det förväntades att man skulle börja röka tidigt, eller att det tillhörde vardagsrutinerna att snatta godis i mataffären på det närliggande shoppingcentret.

Jag minns att jag fick anpassa vägen hem från skolan efter var de tuffa gängen höll till. Jag gick omvägar för att undvika bli häcklad och slagen.

Ute i naturen var det däremot lugnt och tyst, där fick jag vara mig själv och kunna helt sjunka in i mina egna tankar och fantasier. Antingen där, eller försjunken i mina böcker och tidningar på mitt pojkrum. Köpte Sølvpilen, Tomahawk, Tex Willer och Pionér – drömde mig långt bort till något indianläger i Colorado eller Wyoming. Eller så var jag ute i skogen, byggde en hemlig koja och lekte indian. Tills kameran kom in i bilden och kunde berätta för mig om varför jag var som jag var.

(4)

Mina första naturbilder var landskapsbilder på gamla och vridna tallar i Canadaskogen. En stort och mäktigt skogsparti, så stort att den lille pojken lätt kunde gå vilse. Något jag märkligt nog aldrig gjorde. Man går kanske inte vilse där man känner sig hemma…

Efterhand som jag blev äldre blev det tätare med besöken i Canadaskogen, det var ju en bit att gå dit – det blev lättare med en större cykel och mina föräldrar gav mig efterhand större frihet att röra mig lite längre sträckor. De förstod väl kanske redan då vilken betydelse det hade för mig att få komma ut i naturen.

Intresset växte sig allt större. Det påverkade hela mitt liv, när jag då inte var i skolan förstås. Det påverkade musiken jag lyssnade på, vilka teveprogram jag hade störst intresse för. Helst ville jag enbart titta på naturprogram och filmer om indianer. Minns så väl min första förebild, den norske naturfilmaren Sverre M Fjelstad och naturprogrammen han hade på teve. Givetvis var jag också en trogen besökare på det närliggande biblioteket, där jag lånade travar med natur- och indianböcker. Böckerna till Sverre M Fjelstad tillhörde givetvis favoriterna och var mer eller mindre på ständigt utlån till mig.

Skrev ett brev till honom, såg mig som hans största fan. Ett halvår senare fick jag svar från honom. Tror det var en av mina bästa dagar hittills, när vykortet från honom låg där i posten. Han hade dessutom skrivit mitt namn och tackade så mycket för mina fina ord! Han hade också gett sig tid och gav mig viktiga tips inför en karriär som naturfotograf. Något jag svalde med hull och hår!

(5)

Sommaren 1979 fick jag äran att besöka honom i verkligheten i hans hem utanför Oslo. Min far fick också träffa honom, han var ju chaufför och körde mig dit från min mormors gård utanför Båstad i Østfold. Men efter att han hade presenterat sig för Fjelstad åkte han iväg och lämnade mig kvar där under dagen. En dag som då blev en av mina mest betydelsefulla hittills. Det gav mitt naturfotograferande en oerhörd kick, då jag förstod på riktigt att just naturfotograferandet faktiskt på allvar kunde bli även mitt liv. Jag är för evigt tacksam till Fjelstad för den tid han gav mig den gång, om han minns mig idag vet jag inte. Men jag hoppas det, såklart.

Det var under alla mina besök på biblioteket som jag av en tillfällighet upptäckte fototidningarna. Norska och svenska fototidningar, och då givetvis med många publicerade naturbilder. Spännande och annorlunda naturbilder från i första hand de norska fotograferna Jørn Bøhmer Olsen, Pål Hermansen, Leif Rustand och Rolf Sørensen. Men även från ledande svenska fotografer som Hans Hammarskiöld, Ingmar Holmåsen, Alf Linderheim och Svante Lundgren. I en intervju med Rolf Sørensen läste jag om hans förebild Ernst Haas – och jag fick sedan ännu en ny förebild.

Fototidningarna stärkte min tillhörighet ännu mer, jag blev plötsligt del av en stor rörelse – fotomiljön. Evolutionen hade gett mig den miljö där jag skulle känna mig mest hemma i den mänskliga världen. Mer givande och förstående än skolmiljön jag då hittills hade tillhört.

Redan 1983 blev jag medlem i föreningen BioFoto och i början av 1984 valdes jag in i Norske Naturfotografer/NN. Dessutom hade jag hittat till de lokala klubbarna Bergen Kameraklubb och Bekkalokket Fotoklubb. Jag startade även Bergen Naturfoto, lokal bildgrupp för naturfotografer.

(6)

Jag tävlade med mina bilder i fotoklubbarna, vann ibland och fick en extra kick av det. Men oftast vann jag inte, då mina bilder redan på den tiden var lite mer annorlunda än från de andra. Jag deltog i tävlingar på riksnivå och vann även där ibland. Långsamt stärktes mitt självförtroende, men jag förstod också allt eftersom att mitt bildspråk långsamt var på väg att bli något helt eget. Även i fotomiljön där jag kände mig som mest hemma.

Något som gjorde mig till en särling, samtidigt som min profil också växte sig allt starkare. Att sedan som tjugoåring sitta på ett årsmöte i Norske Naturfotografer/NN och välja in nya medlemmar där jag nog var den i särklass minst erfarne. Men jag valde även då att gå mina egna vägar, höll mig fast mer i den inre övertygelsen än att lyssna på de andra närvarande medlemmarna där flera tillhörde mina förebilder. Jag minns hur jag röstade nej till någon som ansökte, där alla de andra röstade ja – men också där jag stolt och högljudd sa ett klingande ”JA” till någon som alla de andra avvisade. En av grundarna av föreningen blängde då på mig och sa: ”Och avvikaren slår till igen”. Ord jag aldrig kommer glömma!

Februari 1987 flyttade jag till Ängelholm och Sverige. Året efter startade jag Bildgruppen PhotoNatura. Mitt högst annorlunda bildpråk tog jag med mig, till en svensk naturfotomiljö som då var mycket konservativ. Den dokumentära naturbilden dominerade. Jag kom med nattbilder, fisheyebilder, multiexponeringar och massvis av filter. Var mer en personlig bildskapare än en fotograferande biolog.

I mina bilder såg naturen sällan ut som naturen såg ut för de flesta andra. Men bilderna visade vad jag såg och kände, vad jag tyckte var det viktiga att förmedla vidare till andra.

(7)

Evolutionen fortsatte och även stärktes i den nya miljön. Blev däremot sett på som en ännu större särling; stundtals kändes det som en frontalkrock mellan mina bilder och den svenska naturfotomiljöns bilder. PhotoNatura blev min frizon, där det efterhand växte fram nya och unga spännande skånska naturfotografer som anammade det mer personliga uttryckssättet. Dessutom stärktes min profil alltmer, något som gav mig både mängder av fotokurser och föreläsningar. Nyfikenheten var stor kring mina bilder och mitt mer annorlunda sätt att se på naturfotografi.

Så småningom hade evolutionen utvecklats så långt att jag även blev tillfrågad om att bli medlem i Naturfotograferna/N, något jag tackade ja till och där jag blev medlem i mars 2006.

Idag är de mer personliga uttryckssätten rätt så starka i den svenska naturfotomiljön. Flera av de mest aktiva och framgångsrika svenska naturfotograferna idag ligger mer åt det konstnärliga än dokumentära. Några av mina mest kända bilder från mina första trevande år hemma i Norge, bilder som då blev sedda på som både udda och nyskapande, upplevs idag som mer traditionella och konventionella.

Evolutionen har gått sin gång, helt tillbaka till både Skottland och Canadaskogen och enda vägen fram mot dagens svenska naturfotomiljö. Från mina högst annorlunda skogsbilder av skämmigt låg teknisk kvalitet, via alla åren med diafilm där mitt fotograferande förfinades successivt – helt fram tills dagens digitala värld där mina mer personliga och abstrakta bilder utvecklats till något jag inte ens hade i mina vildaste drömmar. Där tillbaka för drygt 40 år sedan.

Under 40 år kan fotografens evolution hinna gå genom enorma förändringar. Undrar då lite försiktigt hur mina nästa 40 år kommer utvecklas, både personligt och miljömässigt. Tänker på allt det jag lärt mig, som inte går att lära sig under en veckokurs. Det behövs verkligen ett helt liv.

Man kan bli otålig av mindre…

(Bild 1 – Rotvälta, 2019)
(Bild 2 – Skräddare, 2019)
(Bild 3 – Kaja, 2019)
(Bild 4 – Älg, 2017)
(Bild 5 – Námaskarð, 1995)
(Bild 6 – Frost, 1993)
(Bild 7 – Smålom, 1996)
(Bild 8 – Älgkalv, 2000)

(8)

Försök att ändra i historieboken…

(1)

Då och då ser jag fotografer som gör försök att ändra i historieboken. Jag tänker inte på de relativt nya fotografer som kanske inte sett så mycket av det som andra fotografer gjort genom åren, utan jag tänker mer på de mer pålästa och etablerade fotografer som medvetet försöker marknadsföra sig som nyskapande – och i detta gör medvetna korrigeringar.

Även fotografer som varit aktiva i mer än tio år, som då sett vad andra fotografer gjort – men som idag visar fram bilder från det egna arkivet och sedan säger eller skriver att de inte sett liknande bilder från andra. Än givetvis då de egna bilderna…

Och publiken köper detta, en publik som oftast helt saknar inblick i fotohistorien och därmed lyfter fram dessa fotografer som ännu mer nyskapande än de är i verkligheten.

Tänka sig att en fotograf som gjorde ”nyskapande” bilder med rörlig kamera under 2011, och sedan skriver att hen inte hade sett liknande bilder på den tiden. En fotograf som bland annat då hade gått två fotokurser från mig där jag hade berättat om tekniken, där jag under kurserna visade fram sådana bilder som jag gjort helt tillbaka till början av 1980-talet. Men där jag också berättade om de fotografer som hade inspirerat mig, som exempelvis Ernst Haas och hans rörelsebilder från 1950-talet. En fotograf som då påstod att jag var en förebild, bland annat på grund av denna typ av bilder…

Vad kan det då handla om egentligen? Vill man på något sätt förstärka den egna positionen som betydelsefull fotograf, och då tar till dessa lögner – eller kan det handla om någon form av plötslig glömska?

Jag ser fotografer idag som presenterar sig som nyskapande, men som ännu inte visat fram en enda nyskapande bild. Allt som visas fram är mer eller mindre kopierade från andra fotografer. Samtidigt kan jag se fotografer som ständigt förnyar bildspråket, men som aldrig får den uppmärksamhet som de förtjänar.

Mer än en gång hade jag önskat mig en mer kunnig publik, som kan fotohistorien – och därmed också inte låter sig vilseleda och godtrogna köper det man ser och läser. En mer kritisk publik hade verkligen inte skadat, utan något jag tror alla hade vunnit på i längden.

Jag har alldeles för stor respekt för de olika fotografer som gjort avtryck i fotohistorien, för att på något sätt ta åt mig äran för en teknik där jag rör kameran under en längre slutartid. Tänker direkt på Ernst Haas, men även på Robert Demachy som gjorde liknande bilder redan i början av 1900-talet. Och har någon inspirerats av mig, så behöver man inte skämmas för att säga eller skriva det. Har man dessutom gått någon av mina fotokurser, eller varit på mina föreläsningar eller köpt flera av mina böcker, så borde man också känna till de fotografer som inspirerat mig – och kanske även lyfta fram dessa namn.

Bilden som jag valt att illustrera artikeln med är en analog rörelsebild (numera kallas det ICM) från 1987. Jag gjorde bilden utanför Ängelholm i Skåne, med Kodachrome 25. Brännvidden var 28mm, bländaren på 22 och slutartiden var runt 1-2 sekunder. Motivet är en ask. Bilden har jag visat under ett stort antal av mina föreläsningar och fotokurser, under de analoga åren ansåg många att detta var en av mina bästa bilder.

Bland annat från fotografer som idag anser sig vara nyskapande med samma typ av teknik…

(Bild 1 – Ask, 1987)