Fotografens evolution…

(1)

Ofta tänker jag inte på det, men ibland kommer det över mig. Att jag har hållit på med att aktivt fotografera i mer än 40 år. Från det att jag gjorde mina första bilder i Skottland redan för 46 år sedan, så har fotograferandet varit en viktig del av mitt liv. Under perioder har fotograferandet varit det viktigaste i livet, helt enkelt för att nästan allt centrerats kring det jag gjort med kameran. Det har varit min inkomst, men också gett mig några av mina bästa vänner. Jag träffade också min fru genom det gemensamma intresset för foto.

Jag var 9 år när jag gjorde mina första bilder. En liten blyg pojke, egen och rädd för det mesta. Varför det blev så vet jag inte idag, men jag minns att jag alltid haft ett stort intresse för bilder. Jag tecknade mycket; oftast indianer och cowboys – men även mycket djur och natur. Någonstans i detta kom kameran in i mitt liv, integrerades och blev mitt sätt att hitta min plats i livet. Min plats i ljuset.

Och sedan den oerhörda fascinationen att något jag och ingen annan påverkat, kunde ge en helt ny värld. Där inne i mina bilder.

Jag kände mig som skaparen själv; att jag genom mina tankar och känslor, och ett högst personligt urval av element – att jag kunde skapa en bild som sedan fungerade som en bra och intressant helhet. Något som sedan andra kunde gilla och acceptera när de tittade på bilden. Känslan att även lilla jag kunde påverka och ha betydelse.

(2)

Just att jag började fotografera så tidigt, gör att nästan hela mitt liv kan bedömas genom mina bilder. Kameran blev min siamesiska tvilling, som kunde berätta för mig vem jag var, när jag tittade på mina bilder. Vad jag tyckte var det viktigaste i livet, där för den lille och blyge nioåringen.

Evolutionen hade påbörjats. Min egen högst privata evolution, där det ena skapade näring och förutsättning för det nästa – för att gå vidare mot nya mål. Mot nya tankar och känslor. Mot nya visioner, drömmar och livsval.

Pojken blev sedan tonåring. Tonåring med kamera och ett allt större utvecklande av den fotografiska bilden.

Min tonårsrevolt kom genom mina bilder; i dessa växte min personlighet allt starkare. Och formades vidare mot den jag så småningom blev som vuxen. En vuxen där fotograferandet blev ett yrke; en karriär där mitt helt eget sätt att fotografera sällan passade in i den färdiga mallen för andra vuxna människor – eller andra vuxna fotografer.

För mig var fotografen och människan, två olika begrepp som betydde precis det samma. Människan var fotograf, och fotografen var människa. Mina bilder var jag, och jag var mina bilder. Evolutionen hade skapat en ekologisk helhet, där jag kunde agera i total harmoni. En ekologisk balans där alla detaljer hade lika stor betydelse; ljuset, de olika motiven och den allt starkare utvecklingen i det fototekniska.

(3)

Jag lärde mig exponera, välja ut det bästa och finaste – och kunde i detta se hur mina bilder fick en allt större publik. Det kändes som jag gjorde det rätta för mig, det som gav min existens ett berättigande. Jag föddes för att bli fotograf…

Jag blev inte fotograf för att jag behövde en hobby, ett intresse att fördriva tiden med. Jag blev inte fotograf för att jag fascinerades över kameror och fototekniska prylar. Jag blev heller inte fotograf för att tjäna pengar. Jag blev fotograf för att det var det som var menat för mig. När jag höll i min första systemkamera (en Nikon FM), som jag köpte för konfirmationspengarna i maj 1979, då visste jag precis exakt vad jag ville bli. Jag ville bli naturfotograf, att som fotograf söka efter motiv i naturen – helt enkelt för att det var i naturen jag kände mig mest hemma.

Jag var ständigt ensam och utanför på lågstadiet, i mellanstadiet och på högstadiet. Mobbades dagligen, blev väl mest sedd på som en märklig kuf som saknade tillhörighet i den tuffa miljön i Fyllingsdalen utanför Bergen. En miljö där det förväntades att man skulle börja röka tidigt, eller att det tillhörde vardagsrutinerna att snatta godis i mataffären på det närliggande shoppingcentret.

Jag minns att jag fick anpassa vägen hem från skolan efter var de tuffa gängen höll till. Jag gick omvägar för att undvika bli häcklad och slagen.

Ute i naturen var det däremot lugnt och tyst, där fick jag vara mig själv och kunna helt sjunka in i mina egna tankar och fantasier. Antingen där, eller försjunken i mina böcker och tidningar på mitt pojkrum. Köpte Sølvpilen, Tomahawk, Tex Willer och Pionér – drömde mig långt bort till något indianläger i Colorado eller Wyoming. Eller så var jag ute i skogen, byggde en hemlig koja och lekte indian. Tills kameran kom in i bilden och kunde berätta för mig om varför jag var som jag var.

(4)

Mina första naturbilder var landskapsbilder på gamla och vridna tallar i Canadaskogen. En stort och mäktigt skogsparti, så stort att den lille pojken lätt kunde gå vilse. Något jag märkligt nog aldrig gjorde. Man går kanske inte vilse där man känner sig hemma…

Efterhand som jag blev äldre blev det tätare med besöken i Canadaskogen, det var ju en bit att gå dit – det blev lättare med en större cykel och mina föräldrar gav mig efterhand större frihet att röra mig lite längre sträckor. De förstod väl kanske redan då vilken betydelse det hade för mig att få komma ut i naturen.

Intresset växte sig allt större. Det påverkade hela mitt liv, när jag då inte var i skolan förstås. Det påverkade musiken jag lyssnade på, vilka teveprogram jag hade störst intresse för. Helst ville jag enbart titta på naturprogram och filmer om indianer. Minns så väl min första förebild, den norske naturfilmaren Sverre M Fjelstad och naturprogrammen han hade på teve. Givetvis var jag också en trogen besökare på det närliggande biblioteket, där jag lånade travar med natur- och indianböcker. Böckerna till Sverre M Fjelstad tillhörde givetvis favoriterna och var mer eller mindre på ständigt utlån till mig.

Skrev ett brev till honom, såg mig som hans största fan. Ett halvår senare fick jag svar från honom. Tror det var en av mina bästa dagar hittills, när vykortet från honom låg där i posten. Han hade dessutom skrivit mitt namn och tackade så mycket för mina fina ord! Han hade också gett sig tid och gav mig viktiga tips inför en karriär som naturfotograf. Något jag svalde med hull och hår!

(5)

Sommaren 1979 fick jag äran att besöka honom i verkligheten i hans hem utanför Oslo. Min far fick också träffa honom, han var ju chaufför och körde mig dit från min mormors gård utanför Båstad i Østfold. Men efter att han hade presenterat sig för Fjelstad åkte han iväg och lämnade mig kvar där under dagen. En dag som då blev en av mina mest betydelsefulla hittills. Det gav mitt naturfotograferande en oerhörd kick, då jag förstod på riktigt att just naturfotograferandet faktiskt på allvar kunde bli även mitt liv. Jag är för evigt tacksam till Fjelstad för den tid han gav mig den gång, om han minns mig idag vet jag inte. Men jag hoppas det, såklart.

Det var under alla mina besök på biblioteket som jag av en tillfällighet upptäckte fototidningarna. Norska och svenska fototidningar, och då givetvis med många publicerade naturbilder. Spännande och annorlunda naturbilder från i första hand de norska fotograferna Jørn Bøhmer Olsen, Pål Hermansen, Leif Rustand och Rolf Sørensen. Men även från ledande svenska fotografer som Hans Hammarskiöld, Ingmar Holmåsen, Alf Linderheim och Svante Lundgren. I en intervju med Rolf Sørensen läste jag om hans förebild Ernst Haas – och jag fick sedan ännu en ny förebild.

Fototidningarna stärkte min tillhörighet ännu mer, jag blev plötsligt del av en stor rörelse – fotomiljön. Evolutionen hade gett mig den miljö där jag skulle känna mig mest hemma i den mänskliga världen. Mer givande och förstående än skolmiljön jag då hittills hade tillhört.

Redan 1983 blev jag medlem i föreningen BioFoto och i början av 1984 valdes jag in i Norske Naturfotografer/NN. Dessutom hade jag hittat till de lokala klubbarna Bergen Kameraklubb och Bekkalokket Fotoklubb. Jag startade även Bergen Naturfoto, lokal bildgrupp för naturfotografer.

(6)

Jag tävlade med mina bilder i fotoklubbarna, vann ibland och fick en extra kick av det. Men oftast vann jag inte, då mina bilder redan på den tiden var lite mer annorlunda än från de andra. Jag deltog i tävlingar på riksnivå och vann även där ibland. Långsamt stärktes mitt självförtroende, men jag förstod också allt eftersom att mitt bildspråk långsamt var på väg att bli något helt eget. Även i fotomiljön där jag kände mig som mest hemma.

Något som gjorde mig till en särling, samtidigt som min profil också växte sig allt starkare. Att sedan som tjugoåring sitta på ett årsmöte i Norske Naturfotografer/NN och välja in nya medlemmar där jag nog var den i särklass minst erfarne. Men jag valde även då att gå mina egna vägar, höll mig fast mer i den inre övertygelsen än att lyssna på de andra närvarande medlemmarna där flera tillhörde mina förebilder. Jag minns hur jag röstade nej till någon som ansökte, där alla de andra röstade ja – men också där jag stolt och högljudd sa ett klingande ”JA” till någon som alla de andra avvisade. En av grundarna av föreningen blängde då på mig och sa: ”Och avvikaren slår till igen”. Ord jag aldrig kommer glömma!

Februari 1987 flyttade jag till Ängelholm och Sverige. Året efter startade jag Bildgruppen PhotoNatura. Mitt högst annorlunda bildpråk tog jag med mig, till en svensk naturfotomiljö som då var mycket konservativ. Den dokumentära naturbilden dominerade. Jag kom med nattbilder, fisheyebilder, multiexponeringar och massvis av filter. Var mer en personlig bildskapare än en fotograferande biolog.

I mina bilder såg naturen sällan ut som naturen såg ut för de flesta andra. Men bilderna visade vad jag såg och kände, vad jag tyckte var det viktiga att förmedla vidare till andra.

(7)

Evolutionen fortsatte och även stärktes i den nya miljön. Blev däremot sett på som en ännu större särling; stundtals kändes det som en frontalkrock mellan mina bilder och den svenska naturfotomiljöns bilder. PhotoNatura blev min frizon, där det efterhand växte fram nya och unga spännande skånska naturfotografer som anammade det mer personliga uttryckssättet. Dessutom stärktes min profil alltmer, något som gav mig både mängder av fotokurser och föreläsningar. Nyfikenheten var stor kring mina bilder och mitt mer annorlunda sätt att se på naturfotografi.

Så småningom hade evolutionen utvecklats så långt att jag även blev tillfrågad om att bli medlem i Naturfotograferna/N, något jag tackade ja till och där jag blev medlem i mars 2006.

Idag är de mer personliga uttryckssätten rätt så starka i den svenska naturfotomiljön. Flera av de mest aktiva och framgångsrika svenska naturfotograferna idag ligger mer åt det konstnärliga än dokumentära. Några av mina mest kända bilder från mina första trevande år hemma i Norge, bilder som då blev sedda på som både udda och nyskapande, upplevs idag som mer traditionella och konventionella.

Evolutionen har gått sin gång, helt tillbaka till både Skottland och Canadaskogen och enda vägen fram mot dagens svenska naturfotomiljö. Från mina högst annorlunda skogsbilder av skämmigt låg teknisk kvalitet, via alla åren med diafilm där mitt fotograferande förfinades successivt – helt fram tills dagens digitala värld där mina mer personliga och abstrakta bilder utvecklats till något jag inte ens hade i mina vildaste drömmar. Där tillbaka för drygt 40 år sedan.

Under 40 år kan fotografens evolution hinna gå genom enorma förändringar. Undrar då lite försiktigt hur mina nästa 40 år kommer utvecklas, både personligt och miljömässigt. Tänker på allt det jag lärt mig, som inte går att lära sig under en veckokurs. Det behövs verkligen ett helt liv.

Man kan bli otålig av mindre…

(Bild 1 – Rotvälta, 2019)
(Bild 2 – Skräddare, 2019)
(Bild 3 – Kaja, 2019)
(Bild 4 – Älg, 2017)
(Bild 5 – Námaskarð, 1995)
(Bild 6 – Frost, 1993)
(Bild 7 – Smålom, 1996)
(Bild 8 – Älgkalv, 2000)

(8)

Annonser

Försök att ändra i historieboken…

(1)

Då och då ser jag fotografer som gör försök att ändra i historieboken. Jag tänker inte på de relativt nya fotografer som kanske inte sett så mycket av det som andra fotografer gjort genom åren, utan jag tänker mer på de mer pålästa och etablerade fotografer som medvetet försöker marknadsföra sig som nyskapande – och i detta gör medvetna korrigeringar.

Även fotografer som varit aktiva i mer än tio år, som då sett vad andra fotografer gjort – men som idag visar fram bilder från det egna arkivet och sedan säger eller skriver att de inte sett liknande bilder från andra. Än givetvis då de egna bilderna…

Och publiken köper detta, en publik som oftast helt saknar inblick i fotohistorien och därmed lyfter fram dessa fotografer som ännu mer nyskapande än de är i verkligheten.

Tänka sig att en fotograf som gjorde ”nyskapande” bilder med rörlig kamera under 2011, och sedan skriver att hen inte hade sett liknande bilder på den tiden. En fotograf som bland annat då hade gått två fotokurser från mig där jag hade berättat om tekniken, där jag under kurserna visade fram sådana bilder som jag gjort helt tillbaka till början av 1980-talet. Men där jag också berättade om de fotografer som hade inspirerat mig, som exempelvis Ernst Haas och hans rörelsebilder från 1950-talet. En fotograf som då påstod att jag var en förebild, bland annat på grund av denna typ av bilder…

Vad kan det då handla om egentligen? Vill man på något sätt förstärka den egna positionen som betydelsefull fotograf, och då tar till dessa lögner – eller kan det handla om någon form av plötslig glömska?

Jag ser fotografer idag som presenterar sig som nyskapande, men som ännu inte visat fram en enda nyskapande bild. Allt som visas fram är mer eller mindre kopierade från andra fotografer. Samtidigt kan jag se fotografer som ständigt förnyar bildspråket, men som aldrig får den uppmärksamhet som de förtjänar.

Mer än en gång hade jag önskat mig en mer kunnig publik, som kan fotohistorien – och därmed också inte låter sig vilseleda och godtrogna köper det man ser och läser. En mer kritisk publik hade verkligen inte skadat, utan något jag tror alla hade vunnit på i längden.

Jag har alldeles för stor respekt för de olika fotografer som gjort avtryck i fotohistorien, för att på något sätt ta åt mig äran för en teknik där jag rör kameran under en längre slutartid. Tänker direkt på Ernst Haas, men även på Robert Demachy som gjorde liknande bilder redan i början av 1900-talet. Och har någon inspirerats av mig, så behöver man inte skämmas för att säga eller skriva det. Har man dessutom gått någon av mina fotokurser, eller varit på mina föreläsningar eller köpt flera av mina böcker, så borde man också känna till de fotografer som inspirerat mig – och kanske även lyfta fram dessa namn.

Bilden som jag valt att illustrera artikeln med är en analog rörelsebild (numera kallas det ICM) från 1987. Jag gjorde bilden utanför Ängelholm i Skåne, med Kodachrome 25. Brännvidden var 28mm, bländaren på 22 och slutartiden var runt 1-2 sekunder. Motivet är en ask. Bilden har jag visat under ett stort antal av mina föreläsningar och fotokurser, under de analoga åren ansåg många att detta var en av mina bästa bilder.

Bland annat från fotografer som idag anser sig vara nyskapande med samma typ av teknik…

(Bild 1 – Ask, 1987)

Människan är sig lik…

(1)

Det är så gudomligt skönt att ta sig ut i naturen, sätta sig ned i tystnad intill en sten och sedan enbart sitta där och titta. Eller kanske blunda och sedan lyssna till den pulserande vinden. Att meditera bort allt som sker i det mänskliga samhället. Det har sina fördelar att vara en naturfotograf; att ha en legitim orsak att få rymma ifrån för en stund – för att få lite nödvändig återhämtning och nyttig eftertanke.

Fotograferandet blir en bisats, men även som en ögonöppnare till bilder där jag kan summera mig själv och mitt liv. Jag använder naturen som en tillflyktsort, men samtidigt för att symbolisera livet i mina personliga naturbilder.

Jag vet varför jag blev just naturfotograf, men jag vet också varför jag blev den jag blev. Det ena gillar jag, det andra kan jag ha vissa svårigheter att acceptera. Jag blev den jag är; ett konglomerat av känslor och trauman, med egenskaper som har sina bra sidor men även några dåliga. Jag kan bli riktigt engagerad och gå igång på bagateller som jag vill utveckla, vilket kan vara en brist i det mänskliga samhället – men en stor fördel i mitt bildskapande.

(2)

Jag har upplevelser med mig från livet som fått mig att inte vilja stanna kvar i detaljerna, utan där jag uppskattar helhet och sammanhang mer än något annat, helt enkelt för att jag vill undvika att ledas i fel riktning – eller känna mig vilseledd.

Jag har fått höra sagolika berättelser, så fantastiska att det varit nästan omöjligt att inte tro på dem. Där jag efteråt känt mig både dum och naiv. Något som fått mig att utveckla ett minutiöst förhållningssätt till helhet och sammanhang, eller att jag letat efter logiska detaljer – och däri även sett betydelsen av helhet och sammanhang i mina bildkompositioner. På gränsen till perfektion.

Jag har tappat räkningen på alla de gånger jag haft känslan av att andra tror jag varit dum eller lättlurad. För att jag valt tystnaden istället för konfrontationen. Där jag redan räknat ut att en konfrontation skulle vara lönlöst, då jag känt att jag saknat insikt fullt ut i ämnet.

(3)

Jag kan av många som känt mig en längre tid, upplevas som relativt tystlåten. I samtal med andra människor kan jag sitta tyst under långa perioder och enbart lyssna, särskilt om jag blir presenterad för den ena fantastiska berättelsen efter den andra. Inte för att jag sväljer allt med hull och hår, utan för att jag letar efter logiska förklaringar – en helhet eller ett sammanhang.

Jag letar efter en känsla där jag kan känna mig trygg med det som berättas, men där jag samtidigt är fullständigt klar över att andra kan uppleva att jag verkar ha trott på allt som berättades.

Jag letar efter att få ihop ett räknestycke, jag letar efter en komposition – en helhet och ett sammanhang. Och jag kan välja tystnaden helt tills jag får ihop det, vilket är en svår balansgång. På samma sätt som när jag skapar mina bilder ute i naturen, bilder med utgångspunkt i mig själv och genom en process styrd av mina erfarenheter. Helt fram till en bild som visar ett resultat jag kan känna mig trygg med.

(4)

Bilden blir som någon form av facit eller som en vägledare till det jag gärna hade önskat mig även i det mänskliga samhället. Eller så använder jag mina bilder för att berätta om vem jag är, vilka erfarenheter jag fått med mig genom livet. För att sätta fingret på något jag tycker behöver uppmärksammas.

Bilder från naturen, men som gestaltar något från det mänskliga samhället.

Och lögnen är den värsta! Från andra, men egentligen mest från mig själv. Det finns ingen som har svårare för mina lögner än jag själv. Dessutom är det svårt att få fram en lögn i bilder där jag inte ljuger. Att ljuga om att man ljuger går ju inte…

Men jag har gjort mina misstag, erkänt för andra vad jag gjort – och sedan försökt gå vidare. Trots misstänksamma ögon, så har jag fortsatt med att visa fram den jag är – och även har varit. Mot alla odds – där många sett fördelar med att jag inte skulle komma vidare.

(5)

Något jag skrivit om i tidigare artiklar, bland annat här på bloggen.

Djuren är också människor, fast betydligt enklare. Tydligare med vem de är och vilka avsikter de har med sina beteenden. Just därför är jag också naturfotograf, känner mig tryggare i naturen men ser också mina naturbilder som observationer av det mänskliga samhället – sett utifrån. Det är ju alltid lättare att se något utifrån, än att befinna sig mitt inne i ett eventuellt kaos.

Från ett liv där jag lärt mig att det känns bättre så. I samtal med människor som konspirerar, pratar om andra hellre än sig själva, eller som drar snabba slutsatser ibland så otroliga att man baxnar. Där jag efterlyser ett mer nyktert förhållningssätt, letar efter en logisk förklaring – och försöker bilda mig någon form av helhet. Tyvärr fullständigt klar över att jag då också kan ha en reaktionsförmåga som nog måste vara världens längsta, men där jag också kan upplevas som trög och defensiv – och sakna offensiv beslutsförmåga.

(6)

Helt enkelt för att jag mest av allt hatar att dra förhastade slutsatsar, att döma ut något i ett för tidigt skede – eller att ha förutfattade meningar.

Så är jag i mitt bildskapande! Och gärna i bilder där allt inte är så kristallklart direkt från början. Att de mer abstrakta bilderna kanske säger mer om livet i stort – ett liv som ofta ter sig som allt annat än konkret och övertydligt.

Det verkar saknas någon tydlig struktur, eller att många kan sakna förmågan att se saker från olika perspektiv. Kanske även från de mer ovanliga perspektiven eller mer udda sammanhangen. Som mina bilder!

(7)

Där människor ofta ”silar mygg och sväljer kameler” – att man gör en för stor affär av småsaker och då inte kan beakta de långt viktigare sakerna. Som helheten och sammanhanget.

Att sluta fokusera på brännvidd, bländaröppning och slutartid. Att inte undra över vilka filter man använt eller om man gjort något i Photoshop. Men att istället koncentrera sig på vad bilderna verkligen visar.

Människan är sig verkligen lik.

(Bild 1 – Två sidor av samma sak, 2019)
(Bild 2 – Ängens alla stjärnor, 2019)
(Bild 3 – Man vet aldrig var hårstråna hamnar, 2019)
(Bild 4 – Om du vill vara dig själv för en stund, 2004)
(Bild 5 – Chimär, 2019)

(Bild 6 – Det är kärnan som är det goda, 2015)
(Bild 7 – Tre finns i allt, 2019)
(Bild 8 – Ensam i sommarnatten, 2018)

(8)

Katharsis – om en ny tragedi som nu ska rena naturfotomiljön…

(1)

Så var det dags igen… Ännu en naturfotograf har blivit avslöjad som en fuskare. Denna gång den svenske naturfotografen Björn Persson, som mitt i det hätska avslöjandet snabbt gjorde en ny varudeklaration och började kalla sig konstfotograf istället…

Som om det skulle vara bättre… Möjligen kan det också vara sämre, om man tänker efter lite längre. Som deklarerad konstfotograf är man kanske inte välkommen fullt ut i den karga naturfotomiljön – där allt ska vara så korrekt, avbildande och dokumentärt. Som om samtliga invigda helt plötsligt blev totalt överens om att naturfoto inte längre kan eller bör vara konst…

Eller att konstfoto inte heller kan vara naturfoto. Vi känner stigande inspiration från Donald Trump som ju låter så fullkomligt övertygande när han proklamerar behovet av en mur mellan USA och Mexiko. Måste även vi naturfotografer hänfalla i populism och agiterande proklamera det fruktansvärda när Björn Persson visade sig ha fuskat i en bild som nyligen vunnit en naturfototävling? Någonstans i Afrika.

Och plötsligt blev Björn Persson ett stort otäckt hot mot den svenska naturfotovälfärden, på samma sätt som muren mot Mexiko ju ska skydda den annars så välmående amerikanska välfärden…

(2)

Jag kände inte alls till Björn Persson sedan tidigare, det var för mig ett helt nytt namn. Och elefantbilden som han hade manipulerat, det var en bild jag heller inte hade sett tidigare. En elefantbild som i sin karaktär är allt annat än dokumentär eller avbildande. Den känns mer experimentell, med tydlig vinjettering av ljuset – och färger som mer hade ett visuellt värde än att vara naturliga. Om det nu hade varit så att fotografen inte hade gjort sina justeringar eller ändringar i Photoshop, så hade jag direkt misstänkt att fotografen hade arbetat med andra fotografiska experiment som pjattning under exponeringen – eller att använda olika filter framför objektivet.

Med andra ord; det var omöjligt att uppleva bilden som dokumentär eller avbildande. Hela bilden andas något helt annat; mer som en personlig bildtolkning av en elefant. Från en naturfotograf med mer konstnärliga ambitioner, än att vilja göra korrekta illustrationer direkt hämtade från naturen.

Däremot föll fotografen hårt, då han hade lockats att lämna in den till en naturfototävling. Fy och fy…

Dessutom hade han fräckheten att vinna med bilden – vilket ju per automatik kan provocera en och annan kollega, som fortfarande verkar tro att en naturfototävling kan vara lika rättvis som ett stafettlopp i OS utan dopade löpare…

(3)

Som om naturfoto eller konstfoto någonsin kan jämföras med sport, eller att naturfototävlingar har som ambition att alltid få fram helt rättvisa resultat, där den bästa bilden verkligen är den som vinner. Ungefär som i Eurovision, där vi alla redan vet att Cypern alltid ger 12 poäng till Grekland och Grekland alltid ger 12 poäng till Cypern. Oavsett vilka låtar de tävlar med…

Media andas en ny skandal och slänger sig över nyheten med granskande journalister. Flashback tar sig några rejäla klunkar Red Bull och får nya vingar – och Fotosidan slår till med feta rubriker. Det startas forum, det diskuteras och man börjar närma sig läget när det är dags att kölhala Björn Persson. En svensk naturfotograf som nu snabbt ändrade sin profil, började kalla sig konstfotograf och tyst gled undan den aggressiva folkmassan.

Kvar sitter den svenska naturfotovälfärden och sliter sitt hår. Nu när man äntligen hade fått vittring på en ny skandal – en ny Terje att häckla och idiotförklara långt in i framtiden. En ny persona non grata.

Möjligen blir det bara ett litet trauma – i en naturfotovärld där det blir allt viktigare att vinna. Antingen själv, eller genom att knäcka någon annan!

(Bild 1 – Cross processing, 2019)
(Bild 2 – Isljus, 2017)
(Bild 3 – Tornseglare, 2019)
(Bild 4 – Gäspande hare, 1998)

(4)

Att utveckla bilden…

(1)

Jag är alltid i mitt eget bildskapande, för min egen skull helt och hållet! Det finns inte på min karta att ta hänsyn till andra, att lyssna på pekpinnar – eller att helt hänge mitt fotograferande mot det att göra andra nöjda. Efter 40 år med aktivt fotograferande känns detta allt viktigare, men också logiskt – och en förutsättning för att kunna utveckla fotograferandet vidare mot morgondagen.

Jag är min största uppdragsgivare; vilka motiv jag väljer att fotografera, men också hur ofta och hur mycket jag väljer att fotografera motiven. Väljer jag att fortsätta fotografera rådjur, trots att arkivet redan innehåller långt över 25 000 bilder på rådjur, så är det givetvis min ensak. Helt enkelt för att ingen annan människa har samma insyn i mitt utvecklande av rådjursfotograferingen som jag själv har. Jag vet själv vilka svårigheter och omöjligheter jag har att tampas med under morgondagens rådjursfotografering. Ingen annan kan styra de prioriteringar jag tycker är nödvändiga. Helt enkelt för att andra inte vet vilka ambitioner jag har med mitt ständiga rådjursfotograferande.

Jag bekantar mig med olika ljusförhållanden, där jag efter 40 års fotograferande har upptäckt att jag aldrig haft så många ljusförhållanden kvar att upptäcka som nu. Jag har önskemål om särskilda händelser i rådjurens liv att få på bild, där vissa nästan känns som omöjliga att få till. Sedan kan jag tänka ut olika kombinationer; rådjur tillsammans med andra motiv, rådjur på bild med olika fotografiska effekter, rådjur i rörelse där rörelsen är på ett visst sätt. Bara för att nämna några få exempel. För tro inte att dessa dryga 25 000 rådjursbilder är heltäckande på något sätt.

För mig, alltså.

(2)

Så tänker jag om alla motiv i naturen; om alla platser där jag återkommer för att fotografera – men också om alla de platser där jag ännu inte varit. Antingen det är ute vid Ryfors utanför Mullsjö, där jag fotograferat aktivt sedan 1991 men känner varje gång att jag har hur mycket som helst kvar att både få uppleva och fotografera. Sista veckorna har jag exempelvis återvänt till strömstaren som häckar där, fast denna gång med ny kamera (Pentax K5) som ger mig möjligheten att göra brusfria bilder upp till 6 400 ISO. Men där jag i experimentellt syfte kan fotografera upp till 51 200 ISO, dock med en del brus.

Det har gett mig möjligheten att kunna fotografera strömstaren i flykt, i den skuggiga miljön, på slutartider ned mot 1/1250 sekund. När jag använder 3 200 ISO kan jag inte se tillstymmelse till brus, något som ger mig möjligheten att göra bilder som jag innan trodde var omöjliga. Ni har säkert sett några av de bilder på strömstare i flykt jag hittills visat här i bloggen, och där en av dessa bilder även finns med här i artikeln. Med högt ISO kan jag fotografera i mörkare områden med snabbare slutartider, men jag kan också arbeta med små bländaröppningar och stort skärpedjup utan att slutartiderna blir för långa. Något att ta med mig vidare in i sommarens fotograferande på olika insekter med exempelvis 10mm fisheye.

Sedan är det ju frågan hur många bilder på strömstare i flykt man behöver, men det är ju inte den centrala frågan egentligen. I mitt fotograferande har aldrig motiven varit enarådande; det har för mig alltid varit bilderna som är det viktiga. Toppbilder som jag så småningom kan presentera, men minst lika viktigt för mig är de bilder jag gör på vägen till det eventuella slutmålet.

(3)

Ungefär som jag tänkte under alla de år jag arbetade med skogshararna på Hallands Väderö i Skåne (1987-2000). Först ville jag har nära bilder på skogshare, då jag knappt hade några sådana de första åren. Sedan ville jag att hararna skulle göra något (sova, klia sig, gäspa mm), för att sedan fånga dessa händelser i mer speciella ljusförhållanden. Jag minns så väl när jag lyckades fotografera skogshare med månen som bakgrund, för att sekunderna efter jag lyckats, önska mig att skogshararna skulle klia sig med månen som bakgrund.

Alltid vidare och vidare, på väg mot det mer eller mindre omöjliga slutmålet. Ett slutmål som jag också upptäckt genom åren att det utvecklats. Helt enkelt för att jag idag gör bilder jag inte ens kunde föreställa mig när jag började fotografera aktivt för 40 år sedan.

Men övriga fotomiljön kunde inte se detta, eller förstod denna drivkraft. Varken då eller nu.

Som när jag visade mina skogsharebilder under ett flertal föreläsningar, utan några omfattande kommentarer. Det är ju extra känsligt att hylla bilder från en kollega. Men att sedan under senare föreläsningar där jag visade fram andra bilder på skogsharar, utan att visa de mer kända, och då fick kommentarer som ”du har bättre”…

(4)

Kanske riskerar man den egna positionen genom att hylla kollegor, jag vet inte. Men detta är ett påfallande problem inom naturfotomiljön, men säkerligen också inom alla former för miljöer. Genom att hylla någon annan, så förminskar man sig själv.

Som om fotograferandet handlar om att hela tiden kunna jämföra sig med andra. Eller att den största motivationen för att fortsätta fotografera är att ”knäcka sina motståndare”. Inte är det då så konstigt att de flesta fotografer sällan är aktiva under mer än ett visst antal år. Få är de fotografer som håller på hela livet; helt enkelt för att fotograferandet är en drivkraft mer inom sig själv än att hela tiden måste jämföra sig med andra.

Men också att man så alldeles för sällan ger hyllningar till andra fotografer, då som nu. Idag märker jag det så tydligt när jag kollar statistiken här i bloggen; jag har sällan haft så många besökare och läsare som nu. På alla möjliga inlägg – där jag ser att det i snitt är läsare på upp emot 200 olika inlägg varje dag. Från personer som aldrig lämnar en kommentar, långt mindre framhåller för andra att man gör det.

Och kollegor inom miljön försöker hela tiden framställa sig som okunniga eller ovetande om vad jag gör som fotograf idag – men de är samtidigt inne och läser inlägg här i bloggen varje dag!

Kan det vara av rädsla för att förminska sig själva?

(5)

Just därför mäter jag aldrig intresset här i bloggen genom det antal kommentarer jag får; utan alltid genom antalet besökare och läsare. Jag har exempelvis ett flertal inlägg här i bloggen som ligger bland de mest lästa, men som samtidigt inte fått en enda kommentar…

Därför är det så viktigt för mig att helt gå in i mig själv, att enbart ta hänsyn till mina egna prioriteringar. Vad jag själv önskar att fotografera, men också vilka bilder jag vill göra.

Samtidigt som jag blivit allt bättre på att ”glömma” det som sker i naturfotomiljön. Där jag tidigare hade stenkoll och var ständigt uppdaterad, väljer jag aktivt bort det mesta som andra fotografer gör. Inte är jag någon smygläsare heller, då jag tycker att det redan räcker med smygläsare inom miljön – men mest av allt för att det helt enkelt gynnar det egna fotograferandet. Vill jag utveckla något helt eget, så är det givetvis viktigt att jag har ”noll koll” på vad mina kollegor gör.

Jag kollar av mina vänner inom miljön, eller återkommer till mina inspirationskällor – men sedan blir det inget alls. Jag läser inga fototidningar, besöker nästan inga hemsidor eller bloggar. Vet inget om vad som för tillfället är trendigt, vilka kollegor som vinner tävlingar eller kommer ut med nya böcker. Jag är helt enkelt inte intresserad!

(6)

Men får någon av mina vänner en framgång är jag först med att gratulera. Vidare har jag aldrig någonsin haft svårt att hylla andra fotografer; något ni kan se även här i bloggen. Jag återkommer ofta till mina inspirationskällor; har aldrig sett det som att det skulle förminska mig att hylla någon annan.

Jag gör nya abstraktioner i Ryfors gammelskog helt efter eget huvud, jag experimenterar i svartvitt med infrarött filter för att se vilka effekter jag kan få fram i mina landskapsbilder, jag återvänder till mina paddor varje år för att försöka komma närmare den ultimata fisheyebilden, jag arbetar med en ny typ av strömstarebilder då jag fått tillgång till högre ISO-värde utan brus, jag valde att återkomma till gråhakedoppingarna vid Hålehalldammen i Skåne under flera år för att få till bilder med speciella uttryck och stämningar, jag fotograferar älg och rådjur med samma nyfikna iver som jag gjorde under mina första försök för 40 år sedan.

Eller så utvecklade jag mitt skogsharefotograferande under 13 år helt efter eget huvud. Något som fick den välkände harforskaren Hans-Ove Larsson (1946-2015) att under en utställning av mina harbilder utbrista att jag nog kände till skogsharen bättre an vad han gjorde.

För att jag hela tiden följde mina egna intentioner och gjorde mina helt egna prioriteringar.

(7)

Jag fortsätter som jag gjort under alla mina år; att fotografera det jag vill, så mycket jag vill. Målet är det samma som då, inte att det alltid ska generera nya toppbilder, utan för att det intressanta är processen i sig. Något mina trogna läsare här i bloggen så väl känner till. Jag delar med mig av nya bilder, likväl som av äldre. Lika entusiastisk och full av energi som alltid. Inte för att senaste bilden på strömstare är den bästa, utan mer för att man i bilderna kan se att jag är under en bildprocess där ambitionen är en ny typ av bilder. För mig, i mitt.

Om det sedan innebär att mina bilder blir helt annorlunda än andras, så är det mer en bonus. Jag har egentligen aldrig varit en sådan fotograf som har som mål att vara annorlunda, men det kan lätt uppfattas så då jag alltid haft mer än tillräckligt med att koncentrera mig på mitt. Vilket då också kan ge sken av att jag ”alltid” går min egen väg och sällan gör som alla andra.

Helt enkelt för att ”alla andra” inte har en aning om vad som är det bästa för mig att utveckla. Ingen läsare har följt mig under lika många år som jag följt mig själv. Och om det eventuellt skulle finnas någon läsare där ute som följt mig under alla dessa 40 år, så skulle den personen också förstå vad som är det bästa för mig som fotograf.

Att kunna utveckla bilden, den egna bilden, precis som jag själv vill.

(Bild 1 – Skogsvarelser, 2018)
(Bild 2 – Vårskog, 2019)
(Bild 3 – Paddor, 2019)
(Bild 4 – Brännässla, 1982)
(Bild 5 – Strömstare, 2019)
(Bild 6 – Gråhakedopping, 2000)
(Bild 7 – Älg, 2019)
(Bild 8 – Skogshare, 1999)

(8)

Att vara sig själv närmast…

(1)

Jag skulle kunna vara på Facebook och Instagram hela tiden; helt enkelt för att jag älskar att titta på bilder. Men jag gör det inte. Jag skulle kunna köpa alla möjliga fototidningar eller fotoböcker som kommer ut, men jag gör inte det heller…

Faktum är jag med åren blivit mer och mer fast i min egen vardag. Jag lägger mer eller mindre all fokus på mitt eget fotograferande. Helt enkelt för att mitt fotograferande utvecklat sig än mer i den riktningen. Mot mig själv, in i mig själv – för att få ut detta i mina bilder.

Visst har jag mina favoritfotografer där jag ofta dyker in i någon av deras böcker som jag har här i bokhyllan. Och visst letar jag efter nya spännande böcker från spännande fotografer. Men jag är mycket selektiv, väljer konsekvent att inte ”tugga genom” tusentals bilder för att leta efter nya favoriter.

Dessutom tycker jag fotografin överlag används allt mer lättvindigt idag. Det verkar på mig som om de flesta av alla de tusentals bilder som blir till varje dag, sällan används på annat sätt än för att få lite gillningar på Facebook och Instagram. Som om det är det enda den fotografiska bilden numera duger till…

(2)

Jag tycker synd om allt detta engagemang som så många lägger ned; och som sällan genererar mer än några gillningar för att sedan ”försvinna” i den digitala dimman… Är inte en fotografisk bild värt mer än så?

Försvinner viljan att vilja uttrycka sig, att engagera sig, att fördjupa sig och utveckla sig? Då det helt enkelt inte är tänkt att bli något mer än några enstaka gillningar?

I den utveckling som jag idag ser inom fotografin så förlorar den högkvalitativa fotografiska bilden; i en värld där allt går snabbare. Vi gillar en bild inom några sekunder, vi fotograferar snabba händelser i vår vardag med mobilen och söker omedelbar reaktion på Instagram, vi byter mobil varje år och spegelreflexkameran blir sällan äldre än två år innan det är dags att uppdatera sig. För att inte hamna på efterkälken…

Det är lätt att bli stämplad som en fossil, när man väljer att hålla fast vid det som man vet fungerar i längden; en bra fotografisk bild med ett personligt djup som håller, med en kamera som fungerat länge och som man trivs med – och där man väljer att arbeta fram projekt där bilderna förhoppningsvis ska få ett mer bestående värde. Antingen i en bok eller som utställningsbild.

(3)

Det finns så många fotografer idag som fullt ut tror på att fotografins bästa tid är nu, att vi har de bästa fotograferna i dagens digitala bildvärld – och att fotoutrustningen aldrig varit bättre.

Men bilderna blir sämre; mer snabba, flashiga och ytliga – men utan det nödvändiga djup som gör de mer tidlösa. Bilder som håller i längden, sådana bilder som verkar bli bättre med åren. Som ett årgångsvin, mitt i all mängd av billiga lådviner med häftiga namn…

Jag saknar de fina fotoutställningarna som tar tid att titta på, som man går runt på flera gånger. Jag saknar fotoböckerna som överlever mer än en eller två genombläddringar. Och jag saknar fototidningar som går mer in på djupet; dels i artiklar av fotografer, men också i djupa personliga intervjuer med framstående fotografer. Idag stannar vi bland ytliga gillningar, fototeknisk innovation i mängder av prylnyheter – och sedan alla dessa ”fotoskolor” som aldrig tar sig längre än till nybörjarstadiet.

Har man fått sin utbildning med tydliga recept, då är man utlärd… För att börja samla gillningar på Facebook eller Instagram.

Eller?

(Bild 1 – Senhöst, 2000)
(Bild 2 – Padda, 2019)
(Bild 3 – Tranor, 2019)
(Bild 4 – Skogshare, 1999)

(4)

Praesens…

(1)

Mitt fotograferande handlar alltid om presens. Ett tempus som vanligtvis uttrycker det som sker här och nu, men även om latinets praesens som betyder ”närvarande”.

När jag gör mina bilder finns inte dået, utan enbart nuet. Och det ständiga närvarandet. Att känna för det jag gör. På riktigt, utan något avstånd eller en polerad yta – alltid med mig själv mitt i händelsen.

Jag mäter ljuset, jag väljer slutartid och bländaröppning. Jag exponerar.

Exponerad i mina bilder. Mer eller mindre dagligen.

(2)

I detta tänker jag sällan på vad jag tidigare gjort, kanske då mer på att genom erfarenheten undvika tidigare misstag. Men mest tänker jag på det jag gör, precis där och då.

Fast jag är på väg mot 55 år, så agerar jag fortfarande som jag gjorde när jag började fotografera – för sådär jättelänge sedan…

För mig har det aldrig varit svårt att identifiera mig med barnen och hur de upplever livet och vardagen. Dessa underbara små människor som inte har tid att tänka på det som varit eller som kommer att vara. Dagen idag innehåller för många spännande detaljer för att man ska rubba upplevelsen med luddiga minnen eller strukturerade visioner.

(3)

Hela min verksamhet handlar om vad jag gör, inte om det jag gjort eller kommer att göra. Jag bara fotograferar, helt enkelt!

Hur andra fotografer fungerar är helt upp till dessa. Vilket ju ofta också kommer till uttryck när flera av dessa fotografer ska försöka beskriva mig. Det kan sägas att jag har fotograferat, har varit aktiv, har varit duktig, har haft fotokurser eller har föreläst. Som om detta är något jag har slutat med.

Varför ska jag presenteras med tempuset imperfektum, som om jag bättre beskrivs som något från dåtiden med oavslutade handlingar. Att jag ska beskrivas som något som är imperfekt – när jag själv istället hela tiden känner mig i en perfekt balans med nutiden. I tempuset presens där jag hela tiden känner ett starkt närvarande till det jag gör.

(4)

Jag som fortfarande fotograferar; är aktiv, håller fotokurser och föreläser. Om jag däremot fortfarande kan anses var duktig vet jag däremot inte – då jag hela tiden är i den ständiga processen där jag försöker bli bättre. För att kunna berika och utveckla upplevelsen av det fantastiska nuet.

Men jag får passa på att skyndsamt tacka för att dessa fotografer åtminstone tycker att jag varit duktig. Så vägen framåt kanske inte är så lång, trots allt?

Däremot är det sällan jag ger detta några längre funderingar, egentligen. Dessa fotografer betalar ju inte hyra i mitt liv, så varför ska de då få ha en central plats. Inte när jag fotograferar, undervisar eller föreläser – eller för den del i livet i stort.

(5)

Jag fokuserar och lägger all min koncentration på den aktuella fotoutflykten – på de bilder jag gör för stunden. Det jag gjort tidigare, både mina framgångar och motgångar, de har fått lägga sig som viktig erfarenhet någonstans i ryggraden – för att kunna stärka nutidens bildskapande.

Visst har jag ambitioner om hur morgondagens fotograferande eventuellt kan komma att utveckla sig – men detta besudlar aldrig hur jag agerar under dagens fotorunda. Då finns enbart den sprudlande och entusiastiska glädjen över att få uppleva ett fantastiskt ismönster, en underbart dimmig morgon, ett vackert rådjur eller en fascinerande storlom. Just precis stundens inlevelse; att kunna vara maximalt närvarande under nutidens upplevelser, för att med skärpta sinnen och med nödvändig inspiration kunna arbeta fram precis de bilder jag vill göra.

(6)

Ungefär som man även kan uppleva här i bloggen; ett ständigt strömmande av inlägg med bilder. Ofta från senaste fotoutflykten, men även givetvis med äldre bilder som passerat dagens ögon. Ibland med bilder som återupptäckts, men minst lika ofta som viktiga sinnesbilder från dået att kunna få ta med mig vidare framåt i bildskapandet.

Dåtidens bilder med nutidens ögon.

Man får verkligen inte glömma det som varit, både från den egna karriären – men även från fotohistoriens olika igendammade korridorer. Det är viktigt att inte glömma, att inte stänga dörrarna. För att verkligen kunna se det unika i nuet, måste man kunna återvända för att se nyanserna i en större skala.

(7)

Dagens unika ljus upplever jag alltid bäst på en plats där jag tidigare upplevt andra ljus.

Tar jag mig hela tiden mot nya platser missar jag kanske det unika då jag inte kan göra konkreta jämförelser. Det är ju alltid bättre att se efter nyanser i det lika, än att belysa skillnader i det olika.

Och imorgon är en annan dag, full av nya upplevelser – av nya praesens…

(Bild 1 – Senhöst, 2001)
(Bild 2 – Motljus, 2019)
(Bild 3 – Blåsippor, 2018)
(Bild 4 – Sländeflykt, 1993)
(Bild 5 – Forsärla, 2017)
(Bild 6 – Ängspiplärka, 1994)
(Bild 7 – Skogshare, 1989)
(Bild 8 – Fälthare, 2017)

(8)