Det handlar inte om teknik…

21786_2022 (1)

Det handlar inte om vilken kamera jag använder, vilken brännvidd jag valt – eller för den delen vilken bländaröppning eller slutartid jag använt till bilderna. Det handlar heller inte om jag använt några speciella filter – eller om jag gjort något särskilt i datorn i efterhand. Hemligheterna ligger inte i tekniken, varken det man gör innan man exponerar, vad man gör när man exponerar – eller vad man gjort efteråt.

Många tror fullt och fast på att det finns några snabba recept som är nyckeln till en fantastisk trerätters middag. Eller om skillnaden mellan en billig pizzeria och en fin restaurang enbart handlar om priset och kvaliteten på ingredienserna. Det är kockens kvaliteter som är avgörande, eller vad som gör att en stjärnkock kan komma på besök och få till en fantastisk rätt från vad man skulle hitta bland tillfälliga produkterna i det vardagliga kylskåpet.

Fotografen är som en kock; det som skiljer fotograferna åt är inte kvaliteten på fotoutrustningen eller att man är ute mer i naturen och fotograferar. Det handlar om seendet, om vilka uttryck man kan förmedla i bilderna. Några har det, andra inte! Några får det, andra inte! Några lär sig, andra inte!

Båda bilder är gjorda med samma kamera och zoomen 18-250mm. Visst har jag använt filter, visst har jag ändrat kontrasten i kameran, visst är båda bilder gjorda med både bländaröppning och slutartid – båda bilder är också fotograferade på frihand. Som vanligt fotograferar jag också i JPG direkt i kameran, jag använder aldrig RAW.

Bilderna ser ut som de gjorde redan i kameran, med två undantag: den första bilden är beskuren i underkant, jag har gjort en kvadrat av en högkantsbild. Den andra bilden är konverterad till svartvitt i efterhand i datorn.

Det handlar aldrig om hur man gjort, mer om varför man gjort som man gjort – och vad bilden uttrycker.

(Bild 1 – Klosterfallet, 2022)
(Bild 2 – Knölsvan, 2022)

21787_2022 (2)

Bilder som tar lite tid…

21647_2022 (1)

21648_2022 (2)

21649_2021 (3)

21650_2017 (4)

21651_2022 (5)

21652_2017 (6)

21653_2022 (7)

21654_2022 (8)

21655_2020 (9)

21656_2022 (10)

21657_2022 (11)

21658_2019 (12)

21659_2022 (13)

21660_2019 (14)

21661_2022 (15)

21662_2020 (16)

21663_2022 (17)

21664_2022 (18)

21665_2021 (19)

21666_2022 (20)

Jag är i grunden mer en diafotograf än en mörkrumsfotograf; det vill säga att jag är mer skapande under själva fotograferingen än i efterarbetet. Under de flesta analoga åren i min verksamhet arbetade jag med dia, vilket gjorde automatiskt att allt mitt bildskapande fick göras innan själva exponeringen – då diabilden visades för en publik direkt från den exponerade filmen.

Jag gillade aldrig att stå i mörkrummet för att skapa fram papperskopior, på samma sätt som jag idag inte gillar att sitta i Photoshop i datorn och skapa fram önskade bildeffekter. Den nyare digitala HDR-tekniken blev sålunda inte intressant för mig, innan den började dyka upp i kamerorna som en direkt möjlighet under själva fotograferandet.

Jag arbetar med olika multiexponeringstekniker, olika filter, pjattningar framför objektivet, total eller partiell rörelseoskärpa (som numera kallas för ICM), annorlunda skärpeplan, udda kameravinklar, märkliga val av slutartider eller bländaröppningar, annorlunda ljusval och mycket mera. Alltid fram till själva exponeringen, inte efteråt.

Inte för att jag vill vara märkvärdig eller att jag prioriterar lekfull experimentlusta – utan det har för alltid handlat mer om att kunna skapa bilder som inte är så omedelbara. Jag gillar alltså mest bilder som tar lite tid att kunna ta till sig. Oftast då även med bildkompositioner som förstärker den väg jag vill ha in i mina bilder.

Visar här 20 bilder som samtliga är av den typen; typiska för mitt sätt att göra bilder. De tar lite tid, vissa av bilderna kanske man inte förstår förrän det tagit rätt lång tid. Eller att man upptäcker något nytt med bilderna varje gång man återvänder.

En form för fotografering och bildskapande som inte alls fungerar för olika former för fototävlingar – där det finns en jury som inte förstår, inte vill förstå, eller inte har tid att ta till sig bilderna.

Till er läsare här i bloggen; ge bilderna lite tid, tro inte att du ser bilderna i sin helhet direkt från första början. Eller för den del; varför jag nu valt ut just dessa 20 bilder tillsammans i detta inlägg.

(Bild 1 – I skogen, 2022)
(Bild 2 – Råbock, 2022)
(Bild 3 – Råget, 2021)
(Bild 4 – Höstsol, 2017)
(Bild 5 – Björkstammar, 2022)
(Bild 6 – Embryo, 2017)
(Bild 7 – Älg, 2022)
(Bild 8 – Klosterfallet, 2022)
(Bild 9 – Storlom, 2020)
(Bild 10 – Vitsippor, 2022)
(Bild 11 – Blommande apel, 2022)
(Bild 12 – Påtagligt, 2019)
(Bild 13 – I skogen, 2022)
(Bild 14 – Älg, 2019)
(Bild 15 – Strömstare, 2022)
(Bild 16 – Älgar, 2020)
(Bild 17 – Padda, 2022)
(Bild 18 – Vinterbäck, 2022)
(Bild 19 – Utifrån, 2021)
(Bild 20 – Leendet, 2022)

Mina besökare…

21338_2019 (1)

Just denna blogg har jag haft i nästan 11 år. Under dessa år har jag haft mer än 4 miljoner besökare och fått mängder av kommentarer. Mer detaljer kring detta kan ni läsa här. Men det kan vara svårt att få någon form av helhetsbild över vilka som är mina besökare, då flertalet ofta är tysta och sällan lämna några spår efter sig i form av kommentarer eller frågor.

Denna blogg är egentligen min fjärde blogg; jag har tidigare haft en blogg på Fotosidan och en blogg på min hemsida som jag hade fram till 2010. Jag började blogga här på WordPress redan 2009, men avslutade den under september 2011 (av orsaker som de flesta nu känner till). Efter något år flyttade jag bloggen från WordPress till en egen domän, men då det var svårt med olika uppdateringar och mer avancerade funktioner, så lyftes bloggen tillbaka igen till WordPress.

Ett flertal besökare har jag haft helt tillbaka till min första blogg på Fotosidan (2003 och 2004), några har även följt mig under nästan hela min aktiva fotokarriär (tillbaka till 1979 och 1980) – men flertalet av de som aktivt besöker min blogg idag är relativt nytillkomna besökare.

21339_2000 (2)

Överlag har man som fotograf under en lång karriär, sällan en publik som varit med under alla år. De flesta följer mig som fotograf sällan längre än 4-5 år. Sedan tröttnar man, ibland på mig som fotograf, men oftast på att man tröttnar på fotointresset och börjar med något annat. Det är mycket ovanligt att ett fotointresse (eller egentligen alla former för intressen) stannar kvar på livstid.

Det tillkommer helt nya besökare hela tiden, några lämnar också kommentarer – medan ett flertal av de som var aktiva besökare för tio år sedan numera är borta. I dagens digitala fotovärld verkar denna process komma i allt tätare intervall; nya fotografer har aldrig varit flera, vilket gör att när dessa försvinner så märks detta tydligt. Inte minst på olika sociala media som Facebook och Instagram, där det stora flertalet av aktiva fotografer numera håller till.

Har man en egen blogg så märks det att man börjar bli gammal, detta fast jag inte bloggat mer än i drygt 20 år. Och innan dess hade jag haft en aktiv karriär på 25 år…

21340_2022 (3)

Ojdå, jag börjar nog bli gammal… Åren går. Tyvärr allt snabbare. Det som inte känns som länge sedan, är som en evighet för det stora flertalet av aktiva fotografer idag… Det känns stundtals som jag tappat översikten över hur min publik är idag. Vem som följer mig, varför man tycker jag är intressant att följa – men mest av allt; vad är det jag idag kan ge till min publik?

Hur många av mina bloggbesökare idag har följt mig som fotograf längre än 30 år? Hur upptäckte ni mig som fotograf? Vad är det med mina bilder som ni tycker är intressant?

Då jag under hela min fotokarriär varit synnerligen undermålig med att marknadsföra mig och ständigt synas i olika media, så kan jag ju säkerligen vara svår att hitta och upptäcka. Eller?

Stämmer det att jag har olika publiker; att det sällan är de samma som följer mig som fotograf på Facebook, på Instagram eller här i bloggen? Jag kommer därför inte dela detta blogginlägg på Facebook, för att aktivt kunna se hur många av mina följare som då helt kommer missa dessa frågor – och då heller inte kan lämna en kommentar med svar på frågorna.

21341_2022 (4)

Det finns ju redan många på Facebook eller Instagram som ibland kan efterlysa bilder från mig, om jag inte varit aktiv där på ett tag – detta samtidigt som bloggen uppdateras varje dag med nya bilder. Fick även ett flertal sådana kommentarer på Fotosidan, när jag slutade som medlem och sedan återkom ett antal år senare. Detta fast jag varit synnerligen aktiv i andra media.

Varför finns det så många som vill framstå som aktiva följare och även ibland kan lämna extremt fina kommentarer fulla av superlativer – om de ändå inte syns på andra ställen? Är det vanliga sociala koder, som jag helt missat och därför inte har någon djupare substans. Ungefär som ”how are you”, där det mer är en hälsningsfras än att man genuint bryr sig och är intresserade att få svar på frågan?

Är det verkligen så att dagens samhälle får en allt ytligare fernissa, att vi brydde oss mer om varandra tidigare? Tankar som jag ofta kan återkomma till, när jag tänker tillbaka till hur det var tidigare. När det var stor närvaro på fotoklubbsmötena och alla längtade efter att få umgås. Vissa fotoklubbar hade till och med möten varje vecka!

21342_2022 (5)

När man började fotografera och utvecklade sig kvalitetsmässigt på den tiden, då tänkte de flesta att stanna kvar i fotomiljön resten av livet. Dagens människor har en mycket större rastlöshet i sig; man börjar fotografera, kort därefter börjar man publicera sin bilder på Instagram eller Facebook och hoppas på många kommentarer, för att sedan känna sig duktig och etablerad redan efter någon månad. Får man däremot inte de hyllningar man förväntade sig (trots en mycket låg bildkvalitet), då tröttnar man. Antingen med att det är fel på alla andra som inte brydde sig, eller så vänder man det inåt och konkluderar med att man saknade talang eller att det inte kändes rätt.

Förr i tiden hade de flesta inte fått sina första filmer tillbaka från labbet, där dagens fotografer redan har tröttnat och gått vidare till något annat…

Vem är mina besökare här i bloggen? Just nu för tillfället, måste jag tillägga. I dessa tider när de flesta aktiva fotografer sällan rör sig utanför Instagram eller Facebook. Hemsidorna är borta, bloggarna är på väg att försvinna – eller är det så att jag överdriver?

21343_2022 (6)

Jag tillhör nog kanske en annan generation i fotomiljön, då jag hellre väljer bort Instagram och Facebook än att välja bort min blogg. Min blogg kommer finnas kvar i många år till, det kan jag nog lova. Om jag sedan väljer att utvidga till andra medier som exempelvis Youtube, det får framtiden visa. Men bloggen kommer i vilket fall få finnas kvar, med samma intensitet.

Inte med ett nytt blogginlägg en gång i veckan eller månaden, utan med minst ett nytt inlägg varje dag. Ibland med längre artiklar, ibland med annat. Men alltid med något nytt, detta trots att ett fåtal besökare uttalat att jag bloggar alldeles för ofta…

Det finns även de som tycker att jag fotograferar för mycket, för konstigt, ibland med bilder som ingen annan än jag fattar. Det är lätt att använda pekfingret för vissa människor, men jag gör som jag själv vill – och anpassar mig enbart efter mina egna premisser.

Jag är inte rädd att säga och skriva vad jag tycker; jag har egentligen under hela min fotokarriär ständigt provocerat andra. Att sticka ut hakan, har aldrig oroat mig – man vill ju inte att det ska bli alldeles för slätstruket.

21344_2019 (7)

Jag fortsätter med att göra som jag alltid gjort; jag följer inga trender, anpassar mig inte efter andra – och gör det som jag själv tror på. Något som drivit mig fram till den människa och fotograf jag är idag. Jag är numera också synnerligen osynlig i den aktiva fotomiljön och naturfotomiljön, dyker inte upp på några fotomässor eller fotofestivaler för att socialisera mig och knyta viktiga kontakter. Jag publicerar nästan aldrig bilder i fototidningarna längre, då jag tycker det räcker med min blogg. Vilket gjort mig ännu friare i att få vara mig själv. Nästan allt jag gör idag är självproducerat. Vill någon anlita mig i någon form, får dessa aktivt kontakta mig – då jag inte gör någon marknadsföring för att öka min publik. Annat än här i bloggen, eller genom bilder då och då på Instagram och Facebook.

Det viktigaste är att jag själv kan se att jag utvecklar mig som fotograf, mer än att försöka utveckla några eventuella positioner på marknaden.

Så nu lämnar jag över till mina besökare här i bloggen att försöka svara på mina frågor, eller att kommentera mina tankar. Det ska bli intressant att få läsa.

(Bild 1 – Älgar, 2019)
(Bild 2 – Sothöna, 2000)
(Bild 3 – I skogen, 2022)
(Bild 4 – Blåsippa, 2022)
(Bild 5 – Ismönster, 2022)
(Bild 6 – Trädet, 2022)
(Bild 7 – Tranor, 2019)
(Bild 8 – Älg, 2020)

21345_2020 (8)

Det stora ansvaret…

21281_2018 (1)

Tittar ut genom fönstret. Tre blåmesar bråkar med varandra, med kroppar fulla av vårkänslor. Ser ett litet krig, men som med kopplingar till kriget i Ukraina blir sagolikt mikroskopiskt. Jämförelsen finns där, men blir i sammanhanget smått patetiskt – för inte får blåmesarnas lilla krig någon större påverkan i en större skala.

Det sträcker sig sällan längre än till vilken blåmeshanne som får honans gunst och så småningom kan säkra en ny generation blåmesar i den närliggande fågelholken. Nedanför trädet där blåmesarna bråkar går några människor intet ont anande, kanske på väg för att handla på närliggande Coop. Med helt andra tankar i huvudet, än till vilken blåmeshanne som blir pappa till blåmesungarna i fågelholken…

Om vi vänder på det ekologiska perspektivet, så undrar jag hur blåmesarnas vårkänslor ser ut för stunden i Mariupol i östra Ukraina… Hur upplever blåmesarna där sin omgivning som dagligen innehåller höga explosioner i en miljö i ständig förändring mot det allt sämre…

Redan i början av kriget undrade jag hur det skulle gå för alla djuren i Kievs zoo. Läste igår en artikel på Aftonbladet som informerade just om detta, som också bekräftade mina misstankar. Något jag även ser här hemma hos oss, när vår katt Sheldon springer iväg och gömmer sig varje gång vi hör flyglarmet i Kiev från nyhetssändningarna på teve.

Om hur vi människor i nästan allt vi gör, att det får så mycket större konsekvenser på vår omvärld än vad de tre bråkande blåmesarna får… Vi människor som idag lyckats uppnå den status, där vi håller hela vår värld i ett järngrepp. Om det extrema ansvar vi idag besitter, ibland omedvetet.

Kommer vi människor kunna hantera detta framöver, på ett bättre sätt än vi hittills lyckats med? Eller har inte vi människor det intellektet som behövs?

(Bild 1 – Ung blåmes, 2018)

Tänk om godhet kan bli ett varaktigt vaccin…

21273_2022 (1)

Desinformation, propaganda, lögner, fejk news, villospår, rökridåer, lygens, osanning, tvetalan, påhitt, bluff, båg, mened, agitation, reklam, lobbying, demagogi, hat, manipulation, indoktrinering, hjärntvätt, skrönor, mobbning, kamratförtryck, trakasseri, översitteri, pennalism, förföljande, förtryck, gruppvåld, kränkningar, kamp, stridigheter, fientlighet, kriminalitet, terror, egoism, girighet, gräl, bråk, härnad, krig, mord, dråp, utplåning, blodsdåd, mandråp, tortyr, plågande, misshandel, prygel… Det är olika pandemier som följt människan genom alla tider. Att uppnå någon form av civiliserat beteende, med grund i mänskliga rättigheter där godhet är den stora ledstjärnan, det är något som ständigt får prioriteras bort.

21274_2000 (2)

Kanske är det just detta som gör oss till människor; att ständigt måste uppdatera sig med det som är det enda långsiktiga att göra – med godhet, medmänsklighet, kärlek, empati och sympati. Undrar bara när vi kan få fram ett mer varaktigt vaccin mot dessa olika pandemier?

Alla dessa världsreligioner som kommit för att skapa moral och ordning, där det grundläggande målet är att motverka dessa pandemier – där så många av oss redan blivit smittade i någon form. Där religionen är en medicin som ibland fungerar och ibland inte, eller när det passar oss! Tänker på alla dessa övergrepp som gjorts genom åren, av ledare som framställt sig som religiösa disciplar.

21275_2022 (3)

Vi har redan sett vad som gått alldeles fel i Irak, Iran, Jemen, Kina, Nordkorea, Ryssland, Belarus, Israel, Mali, Nigeria – och nu senast i Ukraina. Olika former av envälden, med eller utan religiösa undertoner, som försökt och försöker skapa sig makt och framgång. Som mer eller mindre framgångsrika virus, med olika epidemier och pandemier som följd. Med massor av oskyldiga offer och oändligt lidande.

Jag ser Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov stå och ljuga med ett stenansikte, inför en hel världs chockade mediekår. Han känns så övertygande och skrämmande, som om han verkligen tror på sin snedvridna världsbild. Han visar alla tecken på att behöva vaccineras.

21276_2022 (4)

Vi ser detta virus av primitiva beteenden, inte enbart bland ledande politiker. Det är ett virus som spridit sig överallt bland oss människor. Vi ser det på skolgården, bland barn som smittats av vuxna förebilder. Vi ser det i idrottsvärlden, inom musikbranschen, inom kulturlivet, på arbetsplatser – inte ens fotomiljön som jag känner till är förskonad från detta framgångsrika och livskraftiga virus. Där vi väljer och väljer bort, där vi lyfter fram andra som ska kunna gynna oss själva!

Allt detta som klart motverkar det som grundar sig på sunt förnuft; på godhet, på medmänsklighet, på respekt och hänsyn – med en stor vilja att alltid ställa upp för varandra. Men också att kunna ha förmågan att stå upp för de svagaste, de som behöver alla hjälp de kan få. Från samhället, från sina grannar och från riktiga vänner!

21277_2021 (5)

Varför finns det så många människor med miljarders miljarder kronor på olika konton, när det samtidigt finns så många människor i djup nöd? Hur kan man sova gott om natten? Varför har vi människor ännu inte lyckats tillverka ett vaccin som kan garantera världsfreden i både stort och smått; från skolgården och fotoklubben, till Ukraina och Jemen?

Behöver en enkel människa så mycket ekonomiska resurser att man skulle kunna leva gott i tusentals år? När det finns så många som inte kan leva, för att nästan all tid går åt till att enbart överleva? Att det finns så många människor som tappat kontakten till det grundläggande. När kroppen är fullproppad med näring, fortsätter hungern till det materiella. Till mer rikedom, flera lyxprylar och större makt.

21278_2000 (6)

Det är denna ständiga pandemi som saknar effektivt vaccin, som startat kriget i Ukraina och Jemen. Inget annat! Det är denna ständiga pandemi som är orsak till det stegrande klimathotet. Inget annat! Som ger grogrund för mobbningen på skolgården och inom arbetslivet. Inget annat! Det är det som skapar skitsnack, ryktesspridning och varför vi väljer att svartmåla varandra.

Hur kan det finnas så mycket godhet i den vanliga människan, om ondskan hela tiden får spridas med större framgång? Jag kan ibland få dessa dystopiska tankegångar, då jag ser hur detta virus lyckats sprida sig så framgångsrikt som det hittills gjort.

21279_1990 (7)

Under galan på TV4 igår lyckades man samla in över 30 miljoner kronor i stöd till olika hjälporganisationer. Man blir alldeles varm i kroppen av alla dessa goda människor som så gärna vill hjälpa till och dela med sig. Jag blir också alldeles varm i kroppen av alla dessa människor som hjälper till i Polen, Slovakien, Ungern, Moldavien och Rumänien. Som finns där och aktivt visar sin medmänsklighet.

Än finns det hopp! För mänskligheten i kamp mot detta framgångsrika virus, mot det som ständigt motverkar det goda och medmänskliga vi behöver för att överleva som art. Kan godheten utvecklas till ett vaccin med bättre varaktighet och immunitet? Eller måste vi fortsätta framöver att få nya doser varje år, för att få vara någorlunda säkra?

(Bild 1 – Vinterstenar, 2022)
(Bild 2 – Lappuggla, 2000)
(Bild 3 – Ögat, 2022)
(Bild 4 – Rådjur, 2022)
(Bild 5 – Ask, 2021)
(Bild 6 – Sothöna, 2000)
(Bild 7 – Gulsippor, 1990)
(Bild 8 – Kärlek, 2007)

21280_2007 (8)

Jag behöver skriva av mig…

21231_2022 (1)

Jag hoppas ni ursäktar, men jag behöver skriva av mig… Skrivandet och fotograferandet är på många sätt viktiga ventiler för att få ur mig något jag behöver få ur mig. För att känslorna inte ska få kroppen att svälla upp och så småningom explodera.

Tänker ofta på tesen ”Ju mer jag lär känna människorna, desto mer tycker jag om djuren”. Enligt vad jag hittills hittat är detta tydligen en fras som har sitt ursprung från amerikanske författaren Mark Twain. Om varför jag blev just naturfotograf, kanske. Men minst lika mycket varför jag mer och mer blir naturfotograf.

Tänker på de tre kaotiska händelser som präglar alla oss människor i världen; om det allt växande klimathotet, om två år med pandemi – och nu det fullkomligt ologiska kriget som startat i Ukraina. Jag använder givetvis ordet ”krig”, men kan även lägga till ”invasion” utan att blinka.

Tittar på en allt skäggigare Volodymyr Zelenskyj, tidigare komiker och skådespelare som nu iklätt sig den hjältemodiga rollen som president i ett Ukraina. Som väljer att vara kvar i Kiev, mitt i kriget! Sammanbiten, känslosam och givetvis allmänt konfunderad till allt det omöjliga som sker runt honom.

Tänker på Vladimir Putin och Sergej Lavrov från Ryssland, som trots en fullkomligt förvrängd världsbild sitter på sina stolar och verkar hur lugna som helst, fast de skickat tusentals människor rakt in i döden. Både ryska och ukrainska soldater som får kämpa med livet som insats i vad jag skulle kalla för ett surrealistiskt krig. Alla barn som dör, alla familjer som krossas. Tänker även på djuren i Kievs zoo som säkerligen måste undra vad som sker i omgivningen, om nu djuren fortfarande lever…

Det finns inga vinnare i ett krig, något som nu blir allt tydligare. Jag undrar varför Putin väljer att förstöra för hela det ryska folket i hemlandet, men fortfarande kan åka runt i Ryssland på olika besök och fortfarande verka vara glad och skämtsam… Själv hade jag varit helt förstörd, om jag hade varit i hans kläder.

Jag är imponerad över Putin och Lavrovs lugn, när man har nästan hela världen emot sig. Eller när man förstör livet för sina landsmän för åratal framöver. Allt hamnar i ruiner i omgivningen, men de står lugna och tittar på…

Det är något konstigt med många ledare runt i världen (inte att förglömma Donald Trump) – att man ofta har den förmågan att vara lugna, där jag själv hade varit i upplösning…

Jag är imponerad över den fantastiska kylan!

Zelenskyj är däremot inte lugn. Han är arg och glödande ilsken, men också oerhört förtvivlad över det som sker i hemlandet och vad hans landsmän nu plågas av. Om nu Zelenskyj kommer överleva detta, vilket jag verkligen hoppas på, så undrar jag hur han kommer må resten av livet…

Sedan har vi precis tagit oss genom två oerhört tuffa år med pandemi, med miljoner som dött men också många som varit isolerade från mycket av det som ger livet en mening. Hur vi alla fått ställa om fokus i våra liv – för att nu med detta krig få ställa om ännu en gång. Vi som redan sedan tidigare får ångest med att tänka på det allt växande klimathotet, som i sitt värsta scenario kommer få krig och pandemier att reduceras till lite osämja i en liten sandlåda.

Jag är också imponerad över alla dessa programledare på nyhetsprogrammen som ser och hör de mest grymma sidorna av det mesta, men ändå har förmågan att lugnt sitta där i studion för att kort därefter gå vidare i programmet eller kallt säga ”vi är strax tillbaka efter reklamen”…

Någon som fortfarande undrar varför jag är naturfotograf? Att mitt i allt detta fruktansvärda kaos som världen nu erbjuder, så blir det att få uppleva strömstararnas kurtis vid Ryfors ett mindre mirakel! Eller att lyssna på talgoxarnas vårsång – fullkomligt ovetande om vad som sker med klimat, pandemier eller krig bland människorna.

Människan i mig behöver den ventil naturen kan ge mig, men där mina bilder givetvis påverkas av de kaotiska känslor jag bär med mig kring det som sker i omvärlden.

Jag är tacksam för att naturen finns, att jag har mitt bildskapande och skrivande – där jag har min blogg som ett viktigt moment att dela detta. Från mina känslor, genom mina bilder och sedan ut till alla er.

Hoppas ni ursäktar mig än en gång, för att jag behövde skriva av mig lite här. De två bilderna som illustrerar texten är inte heller tillfälligt utvalda, men det förstår ni nog.

Våren har kommit!

(Bild 1 – Rådjur, 2022)
(Bild 2 – Höst, 2021)

21232_2021

Jakten på bilden…

21197_2005 (1)

Slagugglan vid Silverfallet utanför Skövde som på sistone lockat till sig mängder av motivhungriga naturfotografer är död. Vad som var dödsorsak är fortfarande oklart, men utmattad fångades den in för att få vård. Tyvärr kom vården alldeles för sent.

Enligt den information jag fått finns det tecken på utmattning av näringsbrist, vilket kan ha en naturlig förklaring då antalet naturfotografer som jagade efter de finaste bilderna på nära håll, samtidigt störde ugglan i att jaga efter mat. Inte ett helt okänt fenomen då jag hört liknande händelser med ett antal mycket välfotograferade lappugglor genom åren. Ugglor kan verka orädda och lätta att komma nära, men det kan också bli ödesdigert om antalet fotografer är för stort – särskilt om detta är fotografer som har dålig kunskap kring hur man ska bete sig i naturen och saknar grundläggande kunskap i det att ta hänsyn.

På något sätt kan det på vissa fotografer verka som om bilden kommer före djurens välbefinnande, förhoppningsvis på grund av okunskap.

Jag skulle tyvärr kunna lista upp ett stort antal liknande händelser genom åren, men jag tycker det räcker denna gång att konstatera att alla dessa närbilder jag sett på denna slaguggla på sistone – det var bilder som hade ett pris. Tyvärr!

Jag har också tyvärr sett närbilder på slagugglan som fotografer varit stolta över, där man snabbt ser att slagugglan inte mår bra. Om fotografen själv tydligen inte reflekterat över detta, så borde väl andra som tittat på bilderna informerat om detta. Eller har vi alla blivit förblindade av snygga kompositioner, nålskärpa och underbart ljus…

Många naturfotografer borde idag skämmas, ta sig en allvarlig fundering och hämta fram lite självkritik. För det är väl inte meningen att naturens vackra varelser ska riskera livet för våra exponeringar?

(Bild 1 – Slaguggla, 2005) (Bilden är från Järvzoo vid ett helt annat tillfälle)

Inte motivet och ljuset, utan bilden…

21181_2013 (1)

21173_2017 (2)

21174_2017 (3)

21175_2016 (4)

Bildens uttryck är alltid viktigare än motivet jag fotograferat. Så har det varit under alla mina år som fotograf. Det kan heller aldrig vara så att motivet i sig är det som kan och ska bedömas, utan det är helt och hållet hur bilden är som helhet. Ibland får man kommentarer till bilderna som oftast kan tolkas som att jag som fotograf hade tur som lyckades ”fånga” ett speciellt ljus eller ett ovanligt motiv – men bilderna är alltid betydligt mer komplexa än så. Det är kompositionen, utsnittet, djupet, kontrasten och bildens hela uttryck som är det som skapar bilderna. Inte motivet och ljuset!

Flera gånger genom åren, under olika fotokurser och föreläsningar, har jag tydligt deklarerat att de flesta av mina bilder är gjorda vid tillfällen då de flesta andra inte skulle ha fotograferat. Men också att jag inte ens skulle ha plockat upp kameran vid många tillfällen när andra fotografer valt att fotografera.

Det är verkligen inte motiven och ljuset som gör mina bilder, utan det är bilderna i sig själv!

21176_1987 (5)

21177_1996 (6)

21178_2018 (7)

21179_2021 (8)

Djupkänslan är alltid viktig, antingen jag arbetar med ett kort eller långt djup – eller att jag väljer en mer abstrakt tolkning där bilden innehåller flera ytor som spelar med varandra tillsammans. I en bild på ett rådjur är rådjuret enbart en del av bilden, resten av bilden är nästan viktigare än rådjuret – då det är resten av bilden som ger bilden den nödvändiga helhet som jag ville skapa. Hur ser förgrunden eller bakgrunden ut? Bygger bilden på harmoni och sammanhang, eller på kontrast och avståndstagande? Hur har jag arbetat med färgerna, nyanserna och tonerna i det rådande ljuset? Varför är rådjuret till höger eller vänster i bildytan? Gör rådjuret något som upprepas i omgivningen, eller har jag valt en omgivning som ska symbolisera något särskilt hos rådjuret?

Sedan finns det inte någon detalj någonstans i bildytan som inte har betydelse för bilden som helhet. Att jag komponerar med millimetermått är en orsak till att det tar lite längre tid för mig att göra vissa bilder, att slentrianmässigt slänga iväg några ”skott” för att sedan hoppas på det bästa, det är liksom inte mitt sätt att fotografera.

21180_2016 (9)

21181_2020 (10)

21182_2022 (11)

21183_2022 (12)

Jag funderar, grubblar, bedömer och tänker i olika block. Jag försöker verkligen i så stor utsträckning som möjligt se och tänka simultant, där exempelvis rådjuret bara är en del av det jag studerar i sökaren. Jag är aldrig passiv till hur motiven placeras i bilden. ”Mitt i bild” fungerar inte i min värld, mer än som ett aktivt undantag vid några få tillfällen.

Visst är det så att jag hittar de flesta av mina motiv i naturen, då jag räknar mig själv som naturfotograf mer än något annat. Jag älskar att vara i naturen, men naturen är också den värld jag bäst kan relatera till – så om jag ska försöka vara mig själv närmast i mitt konstnärskap så måste det bli naturbilder. Däremot vistas jag ofta i gränslandet mellan den mänskliga och naturliga världen, då jag ofta väljer att göra bilder som visar på kontraster och förhållanden. Då oftast sett ur naturens synvinkel, för att det är den jag oftast kan identifiera mig med.

21184_2021 (13)

21185_2012 (14)

21186_2020 (15)

21187_1998 (16)

Jag fotograferar både i färg och i svartvitt, tycker det är svårt att utesluta det ena från det andra, då det är två olika sätt att arbeta med uttryck i en bild. Jag fascineras av båda dessa uttryck, men väljer ofta att koncentrera mig på en av dessa i taget – det är inte ofta jag hoppar mellan färg och svartvitt kontinuerligt när jag är ute i naturen. Vissa gånger blir det enbart svartvitt, andra gånger enbart färg.

Mitt humör för stunden, men givetvis också vilka uttryck jag vill jobba mest med, är det som avgör. De flesta svartvita bilder är gjorda direkt i svartvitt i kameran, oftast även med någon form av färgfilter för att få fram den gråskala jag önskar i bilderna.

När jag arbetar i färg är ljuset av stor betydelse, då färg kan vara rätt så förrädiskt under vissa tillfällen. Jag jobbar gärna med det blå ljuset i gryningen och skymningen, det blå ljuset är ju det vanligaste här uppe i Norden. Något jag då vill visa, som en aktiv del av bildernas uttryck.

För mig är det ofantligt viktigt att förmedla motivens personlighet genom mina bilder.

21188_2020 (17)

21189_1997 (18)

21190_1995 (19)

21191_2022 (20)

Om jag har rätt eller fel? För mig och mitt eget fotograferande är det givetvis rätt, andra fotografer får givetvis göra som de själva vill. Det är ju viktigt att vi försöker vara oss själva, mer än att göra som alla andra. Jag har sagt flera gånger att om hundra fotografer springer runt och gör de samma bilderna, då hade det inte behövts mer än en fotograf. Fast ännu bättre är det ju om dessa hundra fotografer gjorde sina egna bilder, då hade den totala bildmängden blivit ännu mer intressant att titta på.

Inte minst för att det hade blivit ännu tydligare hur viktigt det är att tolka, mer än att avbilda. De riktigt bra bilderna är oftast de som har ett tydligt ”fingeravtryck” från fotograferna, bilder som enbart är kopior från en annan fotograf kan aldrig bli riktigt bra – då de saknar det unika uttrycket. Bilder som saknar ”det där extra” som bra bilder behöver. Från ett unikt tillfälle där fotografen var öppen för signalerna, mer än att arbeta efter en färdig mall mot bilder som enbart infriar förväntningarna från andra.

Oavsett vilka motiv jag arbetar med i naturen, så försöker jag alltid göra bilderna på mitt sätt. Som känns rätt för mig och som förmedlar det jag vill förmedla. Antingen det är älg, blåklocka, korp eller ett skogslandskap. Jag har nämligen aldrig blivit någon motivspecialist i naturen; är inte en fågelfotograf mer än en landskapsfotograf. Mitt ”fingeravtryck” sitter inte i motivvalet, utan mer i hur jag arbetar med bilderna.

21192_2010 (21)

21193_2017 (22)

21194_2022 (23)

21195_2017 (24)

Det ser ni inte minst i bilderna jag illustrerar med här i artikeln; här finns det bilder på helt olika motiv i naturen, men samtliga gjorda som bilder på det sätt jag vill göra bilder. Ibland mer konkreta, men ofta också med några abstrakta ingredienser. Jag älskar ju det abstrakta, då det skapar fler hemligheter i bilderna. Jag gillar ju bilder som inte säger allt med en gång, bilder som jag kallar för ”smygare”. Jag brukar ju ofta tänka mig mina bilder uppförstorade och hängande på en utställning – och vill då gärna kunna göra bilder som man inte tröttnar på. Jag gillar bilder som växer med tiden, mer än bilder som ska fånga direkt i en wow-reaktion.

Sådana bilder som också passar bättre i en bok som man vill fortsätta vilja bläddra i även efter ett år, eller som här i bloggen där man alltid kan återvända till de olika blogginläggen för att se om man kan uppleva bilderna på andra sätt än tidigare. Jag vill gärna att man ska vara kvar i bilderna för att fortsätta läsa dem, mer än att snabbt skynda vidare för att aldrig återvända.

Ungefär som jag tänker även i mitt sätt att fotografera; att hellre återvända till de samma platserna för att utveckla, än att skyndsamt ta sig vidare till en annan plats. Nya motiv och nya horisonter har ju den irriterande vanan att ständigt upprepa det man redan gjort – det blir de samma bilderna, men på nya motiv. Jag vill heller göra nya bilder på de samma motiven.

För det är ju inte motiven och ljusen som är bilderna, utan det är bilderna som är bilderna. Inget annat!

(Bild 1 – Den böjda björken, 2013)
(Bild 2 – Smådopping, 2017)
(Bild 3 – Vid Tidan, 2017)
(Bild 4 – Ismönster, 2016)
(Bild 5 – Älgtjur, 1987)
(Bild 6 – Smålom, 1996)
(Bild 7 – Trollet i skogen, 2018)
(Bild 8 – Näckrosblad, 2021)
(Bild 9 – Rådjur, 2016)
(Bild 10 – Strömstare, 2020)
(Bild 11 – Månsken, 2022)
(Bild 12 – Dämonen, 2022)
(Bild 13 – Råbock, 2021)
(Bild 14 – Lärkfalk, 2012)
(Bild 15 – Morgondimma, 2020)
(Bild 16 – Ismönster, 1998)
(Bild 17 – Älg, 2020)
(Bild 18 – Korp i dimma, 1997)
(Bild 19 – Gullfoss, 1995)
(Bild 20 – Bok, 2022)
(Bild 21 – Vinterälg, 2010)
(Bild 22 – Smådopping, 2017)
(Bild 23 – Snöväder, 2022)
(Bild 24 – Isfigurer, 2017)

Att skilja mellan vi och jag…

21153_2016 (1)

Jag har aldrig varit emot jakt, då jag ser det som ett naturligt inslag i naturen. Däremot börjar jag alltmer tröttna på dessa gnälliga och mediakåta jägare som ständigt ska synas och alltid få vara först med att uttala sig i våra rovdjursfrågor. Jag kan även tycka att media generellt är lite väl ensidiga i hur rovdjuren omtalas i media. Varje gång bestånd och etablering av rovdjur ska omtalas, så är det oftast jägarna som får synas först – om licensjakten, om skyddsjakt, om människors oro, om vilka bestånd som kan accepteras av varg och lodjur.

Jag kan ofta få känslan att jägarna har olika media inlagda som snabbnummer i sina mobiler. Det är först i en andra eller tredje våg som rovdjursförespråkarna får komma till tals. Nästan som för att lugna den panik eller hysteri som jägarna först har lyckats skapa med den första vågen.

Jägarna är fascinerande förutsägbara. Om det finns tecken på en liiiten ökning av varg eller lodjur, då är jägarna där direkt för att förespråka skyddsjakt eller att utöka licensjakten. Som om rovdjursbestånden aldrig kan få tillåtas öka det minsta, för att kunna skapa en grund för en framtida existens. 300 vargar är alldeles för mycket, att våga uttala sig om att man åtminstone borde ha minst 1000 vargar i Sverige är som att man nästan ber om att bli lynchad.

Jägarna är alltså fantastiskt förutsägbara, så man börjar tröttna. Men det största felet de gör (även fast jag sedan länge förstått taktiken i det) är att konsekvent använda ”vi” istället för ”jag”. Man ska alltså alltid få känslan av att de är många. Nu senast i Jönköpingsposten, där jägarna givetvis som alltid är först med att få uttala sig om ett möjligt nytt vargrevir utanför Mullsjö. Jägarförbundet i Jönköping ser inte positivt på att vargarna blir fler, som en kommentar till att man har spårat två vargar mellan Stråken och Dumme mosse. Vargar som inte kommer från det redan etablerade Brängenreviret. Två vargar verkar ha invandrat från Gävleborg. Ordföranden Gunnar Lindblad säger: ”Vi vill inte har några vargar här överhuvudtaget.”

Ännu ett ”vi” som taktiskt ska få läsarna att underförstått tro att ”alla” som bor i området inte vill ha varg i de närliggande skogarna. Som om alla som bor i Mullsjöområdet per automatik vill ha bort vargen. Jag undrar också när media (i detta tillfälle Jönköpingsposten) ska ta tag i vargfrågan en gång för alla och försöka i så stor grad som möjligt förmedla en helhetsbild från personer i området.

Givetvis är många oroliga, kanske mest på grund av okunskap eller att man starkt påverkats av jägarnas propaganda. Men vad jag förstått från de flesta jag samtalat med så är det ingen utbredd negativ inställning till vargarna. Tvärtom är många upprymda och ser vargarna som ett spännande och fascinerande tillskott till Mullsjöskogarna. Trafiken från olika personer som tar sig runt i Mullsjöskogarna med förhoppningen att få se varg eller höra vargarna yla, den trafiken har ökat betydligt. Jag känner exempelvis till ett flertal naturfotografer som lägger ned mycket tid med förhoppningen att få vargarna att fastna på bild. Att Svenska rovdjursföreningen också besöker vargskogarna frekvent för att ha koll på läget är också mycket positivt.

Vad jag hört från länsstyrelsen så finns det heller inga dokumenterade incidenter, där vargarna attackerat tamdjur inom Brängenreviret – kanske för att tillgången på bytesdjur är relativt bra. Fortfarande. Dessutom har ett antal bönder också börjat stängsla sina djur på ett bättre sätt, för att minimera riskerna.

Det går alldeles utmärkt att leva tillsammans med våra rovdjur i naturen, om vi bara lär oss att göra det.

”Vi” är faktiskt riktigt många som välkomnar vargarna till Mullsjöskogarna!

(Bild 1 – Motljus, 2016)

Samhällets fiende…

21123_1987 (1)

Vargens motståndare kan delas in i två kategorier; de som verkligen hatar vargen av okända anledningar och de som enbart är okunniga. Vilken av dessa två kategorier Gölin Carina Christiansen tillhör vågar jag inte svara på, när man läser hennes debattinlägg i Expressen: ”Vargen hotar svensk biologisk mångfald”.

Men när jag läser hennes argument så börjar jag undra om hon enbart är en sådan som hatar vargen, särskilt när hon skriver: ”Ett 40-tal svenska fäbodar med djur som betar lösa på skogen har lagts ner under en tioårsperiod. Anledningen är angrepp från rovdjur. Det är flertusenårig kulturhistoria – och produktion av mat nära – som gått förlorad.” Ett argument som jag känner igen från det stora varghatarmötet i Söderhamn för flera år sedan som Dalaupproret stod bakom. Vet man någorlunda om orsaken till varför fäbodarna försvinner, så vet man att det åtminstone inte är rovdjuren som är orsaken. En rörelse som långsamt försvunnit mer och mer genom åren, kanske mer på grund av att det blev allt mindre lönsamt i ett Sverige där storskalighet mer är ett vinnande koncept.

Sedan kommer hon med andra argument för att möta ett tidigare debattinlägg från Daniel Ekblom (Naturskyddsföreningen) och Magnus Orrebrant (Svenska rovdjursföreningen), där hon skriver att det visst är rovdjuren som kan förstöra den biologiska mångfalden. Gölin Carina Christiansen skriver: ”Den biologiska mångfalden i Sverige hotas främst av brist på betande djur. Hela 500 örter, och även de insekter som är beroende av blommorna, behöver gödsel från betande djur. Det är vad årtusenden av djurhållning i Sverige har skapat. En kulturmiljö med blommor och surrande insekter på ängsmarker och i betad skogsmark.” Här har hon rätt i sak, något jag själv skrivit flera gånger i olika texter genom åren. Däremot är hennes slutsats helt uppåt väggarna, då hon vidare skriver: ”Största hotet i dag mot dessa betade svenska kulturmiljöer, som håller en större artrikedom per kvadratmeter än regnskogen, är utbredningen av rovdjuren, framför allt varg.” Här blev det helt fel!

Det är givetvis inte rovdjuren som är bovarna i detta; utan det är den allt mer storskaliga monokulturen, utdikningar och skogsplanteringar på gammal kulturmark. Det är alltså människans fel, även här.

Inte rovdjuren, här heller alltså!

Jag hade mer än gärna sett ett bevarande av den äldre och artrika kulturmarken, men även en natur mer i balans där rovdjuren är ett helt naturligt inslag. Och då menar jag livskraftiga bestånd av varg, lodjur, björn och järv. Även räven tycker jag man ska vara försiktig med att jaga i sådan hög utsträckning som man gör, då ett litet rävbestånd skapar stor obalans i den lokala faunan.

Varför ska vargmotståndarna alltid agera efter devisen: ”När äppelträdet är fullt, kan vi äntligen göra päronsaft…”

Ni kan läsa mer om fäbodar här.

(Bild 1 – Varg, 1987) (Skånes djurpark)