Propaganda…

(1)

Det är en speciell känsla att få höra beskrivningar om en själv, där man automatiskt undrar varför man väljer att beskriva mig på just det sättet. Att få höra om samtal mellan andra naturfotografer om hur man väljer att beskriva just mig. Om hur jag var en god vän och kollega; som om jag inte lever längre. Eller hur jag var en god pedagog, när jag höll mina fotokurser – som om jag har slutat undervisa och hålla fotokurser.

Eller så får man höra undrande frågor om jag fortfarande är aktiv som naturfotograf, om jag fortfarande fotograferar…

Samtidigt så har jag inte en enda gång i livet vänt ryggen till en vän och kollega, jag har även aktivt aldrig pratat illa om andra för att få egna fördelar. Jag har aldrig slutat fotografera – utan det är faktiskt så att jag fotograferar mer än någonsin. Inte har jag heller slutat undervisa eller föreläsa.

Dessutom har intresset för mina bilder och mina tankar kring mitt bildskapande ökat efterhand. Inte minst ser jag detta i antalet besök här i bloggen – även fast antalet kommentarer inte är så stort, så har jag rätt många besökare dagligen. Jag har vidare många vänner på Facebook, fast jag har ett privat konto. Dessutom ett troget antal följare på Instagram, utan att jag varken ”taktikgillar” andras bilder eller marknadsför kontot.

(2)

Man väljer att prata om mig i termer som inte stämmer, fast man alldeles utmärkt vet att det inte är korrekt. Kan man kalla det för propaganda, eller möjligen ”fake news”? Vilket då automatiskt får mig att undra ”varför” man då väljer att göra det.

Varför väljer man att säga att jag ”var en god pedagog” – och sedan när det i samtalet kommer fram från en annan att jag fortfarande är det. Och att denne person gått ett flertal kurser för mig under senare år; att man då stelnar i ansiktet och blir nästan vit…

Och att jag var en god vän, fast jag inte var den som vände ryggen…

Att andra fotografer och kollegor väljer att prata om mig på detta sätt; att man medvetet presenterar mig på fel sätt, eller plötsligt verkar vara ointresserad eller okunnig… Fast man kollar upp det mesta som jag gör här i bloggen – och även följer mig på andra ställen…

Visst är det fascinerande?

(Ett stort tack till de goda vänner som vågar stå upp för mig och inte anpassar sig efter det de ser och hör från andra)

(Bild 1 – Det som göms i snö…, 2018)
(Bild 2 – Genomlysning, 2018)
(Bild 3 – Grön sol, 2018)

(3)

Annonser

Flera bilder eller exponeringar ihop…

(1)

(2)

Dubbelexponering, multiexponering, förexponering, sammankopiering, kollage, bildöverlägg, sandwich, focus stacking…

Kärt barn har många namn, skulle man kunna säga. Gemensamt för alla dessa begrepp är att den färdiga bilden man tittar på består av flera bilder eller exponeringar. Därför är det också vanligt att man blandar ihop begreppen.

Jag ser dagligen bilder där fotografer beskriver att man gjort en dubbelexponering eller multiexponering, fast fotografen lagt ihop bilderna i efterhand i datorn. Vilket i sig inte är fel, men begreppet används på fel sätt. Det är viktigt att skilja på begreppen exponering och bild. Lägger man ihop en bild i efterhand, är det mer rätt att säga bildkollage. Då bilderna lagts ihop efteråt. Ungefär som man kunde göra på den analoga tiden; lade man ihop två diabilder i efterhand brukade man säga att det var en sandwich – kopierade man ihop två negativ på samma pappersbild i mörkrummet brukade man säga sammankopiering.

Vissa kameror erbjuder möjligheten till bildöverlägg, där man kan välja ut flera bilder från samma minneskort och sedan lägga ihop dessa i kameran till en ny bild. Ett sätt att kunna erbjuda sandwich eller kollage direkt i kameran, och inte i efterhand i datorn. Flera fotografer arbetar flitigt med detta verktyg och kan efterhand exponera in del efter del i en bild, allt eftersom. En form för multiexponering som egentligen inte är en riktig multiexponering, enligt det ursprungliga begreppet.

(3)

(4)

(5)

(6)

För skillnaden mellan exponering och bild är oftast att man aldrig eller sällan kan titta på en delexponering innan den totala multiexponeringen är klar. Medan ett bildkollage, en sandwich eller ett bildöverlägg är ihopsatt av färdiga bilder. Vilket också givetvis medför att man har bättre kontroll över det färdiga resultatet.

Med dagens digitala kameror innebär en dubbelexponering eller multiexponering att du måste ställa in funktionen INNAN du gör de olika delexponeringarna. Sedan måste du göra exponeringarna direkt efter varandra, innan du sedan kan se det slutliga resultatet. Du måste alltså även bestämma exakt hur många delexponeringar du ska göra, INNAN du börjar fotograferingen av delexponeringarna. Helt enkelt för att kameran automatisk drar fram till nästa exponering när du är klar.

På den analoga tiden kunde du göra detta efterhand, då det fanns flera kameror där du kunde dra fram filmen manuellt – och därmed hålla in dubbelexponeringsknappen medan du drog fram filmen. Vilket i praktiken innebar att filmen stod kvar på samma ställe, medan du egentligen enbart spände slutaren. På den analoga tiden kunde du även exponera samma filmrulle flera gånger, om du nu passade på att INTE dra filmrullen helt in i kassetten – och alltså kunde ladda filmen en gång till i kameran. Jag kunde exponera samma rulle hur många gånger som helst, innan jag lämnade in den för framkallning – men fick då samtidigt passa på att perforeringen låg exakt lika i tandhjulen, så att bildkanterna inte förskjöts mellan exponeringarna.

(7)

(8)

Bild 9 på fjällripan är en bild där jag exponerat hela filmrullen två gånger. Först gjorde jag en mängd bilder på månen – med olika utsnitt, brännvidder och kompositioner. Sedan antecknade jag givetvis vilka bilder jag hade gjort på filmrullen, för att sedan ladda filmrullen en gång till i kameran. Jag visste då från exponering till exponering var i bilden månen var placerad, men även vilken storlek det var på den och om den var i skärpa eller oskärpa. När jag höll på med att fotografera fjällriporna i Leirhnjúkur på norra Island, så växlade jag hela tiden mellan två kameror. Där den ena kameran hade förexponerade månar.

Samtliga bilder i inlägget är olika former av dubbel- eller multiexponeringar. Alltså inga sammankopieringar, kollage, bildöverlägg, sandwich – eller för den del det man kallar focus stacking. Än så länge har jag inte arbetat med focus stacking, annat än att jag i mina multiexponeringar ibland gjort bilder där jag flyttat skärpeplanet för att förbättra skärpedjupet – men då givetvis även fått en softeffekt på köpet. Jag har även ibland kombinerat små och stora bländaröppningar för att få fram en speciell djupkänsla.

Jag pjattar och delexponerar, jag kombinerar skärpa och oskärpa, fryst och rörelse, olika ljussituationer, olika filter och mycket annat. Funderar och testar – på plats med kameran, medan jag fotograferar.

En viktig orsak till att jag väljer att säga att jag GÖR mina bilder.

(Bild 1 – Landskap, 2018)
(Bild 2 – Landskap, 2018)
(Bild 3 – Landskap, 2018)
(Bild 4 – Husvagn, 2018)
(Bild 5 – Husvagn, 2018)
(Bild 6 – Positivt svar, 2018)
(Bild 7 – Bokskog, 2018)
(Bild 8 – Bokskog, 2018)
(Bild 9 – Fjällripa, 1996)

(9)

Jämnt…

(1)

Jag fotograferar jämnt. Hela tiden, dygnet runt och året runt. Vilket jag har förstått är rätt så ovanligt, om jag dessutom lägger till att det varit så för mig i mer än 40 år. Under de första 26 åren var jag analog, vilket av kostnadsskäl gjorde flödet av nya bilder betydligt mindre än idag. Men även då prioriterade jag fotograferandet framför något annat. Egentligen.

Hade jag 5000 kronor över, så valde jag i nästan alla tillfällen att köpa film för pengarna. Hellre det än en ny kamerapryl, eller en dyr resa utomlands. Det var alltså viktigare än något annat för mig, att enbart kunna fotografera. Så mycket och så ofta som möjligt.

Att fotografera blev mitt sätt att leva. Vad jag såg runt omkring mig i vardagen, vad som var extra viktigt – men också vad jag tyckte var mindre viktigt. Jag fotograferade, jag framkallade svartvita filmer, jag köpte fototidningar, läste fotoböcker. Var medlem i två fotoklubbar hemma i Bergen och hann även med att vara medlem i både BioFoto och Norske Naturfotografer/NN.

Fotograferingen blev mitt yrke 1983, dagen efter att jag hade slutfört min gymnasieutbildning. Jag publicerade bilder i olika månadstidningar, veckotidningar och dagstidningar. Jag hade föreläsningar och började även hålla i alltfler fotokurser. Dessutom var jag aktiv medlem inte enbart i fotoklubbarna, utan hann även med ett år som ordförande i den lokala fågelklubben – och dessutom en kortare period med ringmärkning av fåglar på fågelstationen Sæle utanför Bergen.

(2)

I första hand fotograferade jag natur, men jag försökte hela tiden även fånga vänner och familj i vardagen. Dessutom hann jag även med ett större antal uppdrag som pressfotograf, i första hand för Bergens Tidende.

Därefter har det bara fortsatt. Med åren valde jag bort uppdragen som pressfotograf, för att helt fokusera på att just fotografera natur. Bilderna på vänner och familj fanns däremot givetvis kvar, som viktiga dokument parallellt med naturfotograferingen. Jag gick även så långt att jag tydligt markerade detta med att medvetet kalla mig naturfotograf och inte fotograf. För det var ju just det jag sysslade med, helt specialiserad med att fotografera i naturen.

Även om det egentligen blev en sanning med modifikationer. Helt enkelt för att jag ofta och gärna fastnade med kameran i gränslandet mellan människan och naturen – mer än att söka mig långt ut i vildmarken. Jag valde att fotografera den naturen jag hade precis runt omkring mig i vardagen. En natur där jag ständigt kunde uppdatera mig, både med synintryck och nya bilder.

Detta var viktigt för mig, utan att jag då egentligen förstod varför. Eller för den delen tänkte så mycket på. Det blev som det blev; helt enkelt för att det var så naturligt för mig att fånga det mer vardagliga – än det mer exotiska på längre håll.

Idag har jag börjat få ihop räknestycket allt bättre.

(3)

Något av det som alltid fascinerat mig, helt sedan jag var riktigt liten, är just det med att fånga intrycken i vardagen. Viktiga guldkorn som jag känt ska få finnas kvar – och inte försvinna i tidens glömska. Jag ville att leken i skogskojan med kompisarna skulle vara för evigt, så även julafton med hela familjen. Magiska ögonblick. Inte unika på något sätt, men magiska i sin vardaglighet. Som när jag stannade vid rönnen under morgonpromenaden till skolan för att titta på skatorna under deras bobygge. Eller den lilla grodan som hoppade över vägen framför mina ben. Alla grodyngel i den lilla ån precis nedanför skogskojan – och ängen med all blomprakt och sjungande gräshoppor vid mormors gård. Jag minns hur jag blev konfunderad över varför det var så stor skillnad på antalet blommor i ängen från sommar till sommar.

Då tänkte jag inte på att det berodde på att de olika blommorna hade olika blomningstider. Var jag där i början av augusti var det mindre blommor men mer gräshoppor, än om jag var där i slutet av juni. Jag förstod det inte då, men så var jag under dessa somrar inte mer än 8-12 år gammal. Men jag minns fortfarande att jag blev frustrerad över varför allt inte bara kunde stanna. Och finnas exakt så. Hela tiden, för evigt.

Jag minns också alla de fantastiska stunder som jag och min syster satt tillsammans med mormor och lyssnade på hennes fantastiska berättelser från en annan tid. Om hennes liv med min morfar, som gick bort tretton år innan jag föddes. Om min morfar som hela tiden levde i nuet, om att det inte fanns någon morgondag. Dagen idag var alltid den viktigaste.

(4)

Om hur min mormor höll minnet av min morfar vid liv, så övertygande att jag blev riktigt välbekant med honom. Han blev så verklig för mig, att det kändes som han fortfarande levde. Min mormor och morfar var verkliga livsnjutare, som värdesatte vardagens guldkorn med sådan övertygelse att högtiderna inte var utmärkande. Vardagen gled över i julafton och påsk, arbete gled över i semester. I en ständig ström av livsglädje.

Min mormor var en fantastisk berättare med ett suveränt minne för detaljer. För årtal, namn och platser. Hennes berättelser från ockupationen under andra världskriget i Bergen var något jag och min syster aldrig kunde lyssna oss mätta på. Min morfar var aktiv i motståndsrörelsen, där han tillsammans med några av sina närmaste vänner blev en aktiv grupp som ständigt gjorde livet surt för tyskarna.

Min morfar var dessutom aktiv fotograf så jag kunde titta genom massor av fotoalbum med bilder från den tiden; både från det glada 20-talet där man dansade charleston – men också från krigets Bergen med brinnande fartyg i hamnen och bilder på bombade hus.

På något sätt blev mormors berättelser och morfars svartvita bilder en viktig del av mitt liv. Då, men också nu genom de minnen jag har av min mormor och bilderna i fotoalbumen.

Minnen och bilder från en svunnen tid blev nutidsminnen – och nutidsbilder. Fast jag föddes 19 år efter att kriget slutade, så kändes det nästan som jag hade upplevt kriget. Men även det glada 20-talet och det tunga 30-talet.

(5)

Min mormor hann aldrig skriva ned sina memoarer, fast min mor tjatade på henne att göra detta. Så när min mormor gick bort 1984 så blev det väldigt tyst. Fotoalbumen fanns ju kvar, men bilderna blev också på något sätt tysta. Ja, nästan lite anonyma och främmande.

I detta föddes jag som fotograf. Den som vill ha kvar nuet och få det att stanna kvar. Helst för evigt.

Jag förstod det inte då, men jag förstår det alltmer ju äldre jag blir. Betydelsen av att föreviga, fånga vardagen i bilder och känslor. Jag vill ha kvar det som är nu, med mig vidare genom livet. Bilderna på flyktiga rådjursmöten får nu stanna kvar – och skogshararna i kvällsljuset på Hallands Väderö sitter och kliar sig varje gång jag tittar på bilderna. Detta fast bilderna är tjugo år gamla och hararna inte finns kvar i livet.

Vardagsbilderna på katten Snusen från sin stund på Jorden, när han tänkte på att han var hungrig eller trött. När han vill ligga och vila i knät eller när han satt vid fönstret och studerade sin omvärld utanför. I sitt, under sin stund i historien. Som om Snusen fortfarande finns kvar. Fast han gick bort 2011.

Och så gör jag idag på lilla Sheldon, vår nya katt som redan hunnit fylla tre år – men fortfarande är nyfiken på livet. Som sitter vid fönstret och tittar ut, filosoferar och funderar på sitt sätt om det som finns utanför. Som sitter i knät på balkongen och följer tornseglarna med blicken när de svärmar över den sommarvarma himlen – tornseglare i sin stund på Jorden. Ivrigt jagande efter olika flyktiga insekter.

(6)

Det fanns svärmande tornseglare även under min mormor och morfars 20-tal hemma i Bergen. Och det fanns katter som satt vid sina fönster och studerade sin omvärld utanför. Även fast min morfar inte fotograferade naturen och djuren på det sätt som jag gör idag.

Men dessa intryck är viktiga för mig att fånga och föreviga. Och vardagen har alltid varit min högtid, mer än högtiderna. För det var oftast dessa bilder jag saknade när jag tittade genom familjens fotoalbum när jag var liten. Jag fick veta att det var dyrt att fotografera, vilket gjorde att de flesta bilder gjordes under de riktiga högtiderna; som julafton, nyårsafton, påsk, sommarsemestern, barndop, födelsedagar och bröllop.

När jag greppade tag i min första kamera 1973, så blev det annorlunda. På mina filmrullar dök det upp bilder på gräsänderna vid sjön, en häst som betade på en äng på ön Toska, några speciella moln från mitt pojkrumsfönster – och min mormor när hon stod vid köksbänken och skalade potatis.

Till min mors stora frustration så fotograferade jag henne i situationer när hon inte hade hunnit sminka sig eller ordna håret. Och när hon satt i ett djupt samtal med min far under en utflykt på Hellesøy i maj 2005. Hon skämdes för att hon inte hade hunnit färga håret eller snygga till sig, men bilden blev en av mina sista på henne – då hon gick bort bara fyra månader senare…

(7)

Jag fastnar för förgängligheten i en gammal och rostig folkabuss på en bilkyrkogård i Uppland, ett gammalt hus på väg att försvinna i ett allt tätare buskage i Härja, rörligt vatten som blev många ansikten under en slutartid på 1/25 sekund i Åmål, en padda som simmar mot den speglande solen vid en liten sjö utanför Mullsjö, smådoppingen i sin lilla damm i Jönköping, den döda skarven vid Lervik, mötet med tvillingarna i Mullsjöskogarna – och inte minst skogshararna som gör kvällstvätten på en triftäng under en majkväll på Hallands Väderö, för nästan trettio år sedan…

Någon undrar om jag fortfarande fotograferar, andra undrar om jag är lika aktiv som jag alltid varit. Det finns även de som undrar varför jag är lika entusiastisk inför varje nytt rådjursmöte, då jag ju redan har runt 30 000 rådjursbilder i arkivet. Det finns även de som undrar vad som är viktigt med att fotografera rörelserna på en vattenyta i Åmål.

De har nog inte förstått vad som är min största drivkraft som fotograf och naturfotograf. De såg mig inte som liten pojke i mormors knä, på magen bland surrande gräshoppor i blomsterängen, liggande vid ån intill skogskojan för att titta på grodyngel, eller när jag passade på att fånga min mor i dessa betydelsefulla vardagssituationer.

Denna dagen, ett liv – som farbror Melker så klokt sa där på Saltkråkan i början av 60-talet. För mig blev det ett liv som Pelle, Tjorven och Stina – vid det lilla rävgrytet en magisk sommar under barndomen. För mig blev barndomens magiska ögonblick en väg vidare genom livet, för att behålla den glädjen långt in i morgondagen!

Därför fotograferar jag jämnt…

(Bild 1 – Folkabussen, 2008)
(Bild 2 – Genomsyn, 2016)
(Bild 3 – Ytan, 2009)
(Bild 4 – Paddan, 2018)
(Bild 5 – Smådoppingen, 2017)
(Bild 6 – Skarven, 1994)
(Bild 7 – Tvillingar, 2017)
(Bild 8 – Tillsammans, 1989)

(8)

En slusk i paradiset…

(1)

Vi lever i dollargrinets tidsålder…

Allt oftare, särskilt när jag tittar på teve, så förvånas jag av alla dessa människor som knappt verkar ha använt tänderna till någon föda. Där leendet avslöjar en bländvit och perfekt tandrad – och detta oavsett ålder. Om personen ifråga är yngre än 25 så kanske det inte är så förvånansvärt, särskilt om personen valt bort godis i alla former. Sedan kan det ju också vara så att personen ifråga aldrig någonsin glömt borsta tänderna, eller för den del kanske hittat en rutin med tandborstning mer än två gånger om dagen…

Men om personen ifråga börjar komma lite mer upp i åren så blir det allt mer förvånansvärt. Att se personer som hunnit passera 40-strecket, men som trots detta ler sitt vitaste leendet mot tevekamerorna, då kan man börja undra. Särskilt om man kan minnas tidigare teveframträdanden där tänderna hade en tydligt gulare och mer normal ton…

Jag ser bländande vita leenden, men också män med skägg som är så välansade att det nog behövts ett par timmar framför spegeln – eller så berättar frisyren att personen nog måste ha kommit direkt från frisören till tevestudion…

(2)

Men det stannar inte där… Klädseln vittnar dessutom om att personen nog enbart har på sig helt nya kläder, allt verkar så fantastiskt skinande rent och snyggt att man undrar lite försiktigt om personen ifråga ens har uppehållit sig ute i verkligheten… De vita gympadojorna tror jag nog inte har gått många steg innan besöket i tevestudion…

Jag hittar inte ens pressveck från strykjärnet…

Vi lever i en värld som tenderar att bli allt mer perfekt. Jag ser detta på teve i olika program, men även på Facebook i en rad olika inlägg där livet tycks vara minst lika perfekt.

Ett besök på Instagram bekräftar detta ytterligare, där alla perfekta foton krigar färgglatt om det lilla utrymmet i tumnagellistorna. Selfies på perfekta leenden, perfekta kroppar och solvarma bad i Thailand. Blå himmel, högsta färgmättnad i grönskan och solnedgången – eller så verkar alla bo i perfekt designade hem. Hem som mer liknar ett galleri än ett mysigt och ompysslat hem.

(3)

Det känns som om vi alla blivit ”amerikaniserade”, alltså mer blivit måna om hur vi ser ut och hur vi presenterar oss själva – mer än hur vi egentligen är på riktigt. Med alla eventuella upp- och nedgångar.

För det är ju precis så livet egentligen är. Allt är inte rosenskimrande och underbart, det finns även många dagar när livet känns mer som ett regelrätt helvete. Tragedier, slit och tristess – i en salig röra. Tyvärr.

De flesta dagar är väl mer sådär ”grå”, ibland i ljusare ton – men ofta är gråtonen rätt så mörk. Nästan på gränsen till svart.

”Sök inget djup, där inget djup finns”, är ett klassisk citat av Ingmar Bergman. Ett citat fylld av mycket självironi, men även säkerligen med rätt mycket cynism mot konstmiljön i stort. Det finns många där ute som anstränger sig för att leva upp till myten av en plågad konstnär, men där det mesta är just det – en myt…

Det kan ju lätt bli så att vi blir mer måna om att se ut som en konstnär och presenterar oss som det, än att kanske vara det. På riktigt. I alla toner och nyanser. Med spår av både upp- och nedgångar.

 (4)

Det är så lätt att glömma att ”imperfect is perfect” – att tanken måste ge plats även för känslan. Att bilder med fantastisk yta, även måste ha ett djup för att fullt ut kunna fungera. På sikt. På riktigt. För att kunna skilja agnarna från vetet…

Vilket inte är det lättaste, tro mig. I tevens programtablå kan det vara svårt att hitta guldkornen, så även bland tusentals tumnaglar på Instagram. Och i en orgie av färg, drunknar de mer lågmälda och försiktiga bilderna. Bilderna som mer viskar, än skriker om uppmärksamhet. I färgens värld distanseras och marginaliseras även de svartvita bilderna alltmer.

När allt blir så mycket av allt, då orkar vi stort sätt enbart med att ta till oss ytan. Helt enkelt för att djupet tar lite längre tid. Det kräver större ansträngning, vilket vi inte orkar eller har tid med.

Vi jobbar och jobbar för att kunna klara av de allt mer stegrande utgifterna. Utgifter för att upprätthålla en viss standard, en fasad att visa fram och berätta om. Om hur vi ändrat och designat om vårat kök, bytt till senaste volvon – och förbättrat solbrännan i Kroatien. Vi har det så bra, och det visar vi gärna fram för alla andra.

Med bländvita leenden… Och färgstarka solnedgångsbilder på Instagram.

(5)

Med senaste modellen från Nikon, Canon eller Sony. Vi visar fram våra senaste bilder från våra perfekta liv.

Men vi har glömt att fotografera, att skapa bilder som berättar ”något mer”. Om oss själva. Om hur vi egentligen mår och ser på vår omgivning.

För att vi inte vågar, kanske för att vi inte vill ”tappa ansiktet”.

I konsumtionssamhället med sina övertydliga kommersiella intressen, där sopberget blir allt större – vill vi inte framstå som udda och avvikande. Vi vill inte visa fram det operfekta, det som kanske är mer ärligt. Om man vill vara sig själv för en stund…

Bilder där kompositionen avviker från mallen, ljuset inte är sådär solnedgångigt – och bilderna från hemmet är lite mörkare än det alltid lika bländande vita, med lite mänsklig röra både här och där.

Är den största lyckan alltid den som är direkt mätbar, och som man på död och liv måste visa fram för allt och alla?

(6)

Kan man känna lycka utan ett dollargrin? Med svartvita bilder under en regntung himmel, från semestern i Måndagsholm eller Torsdagsborg? Med en tio år gammal kamera – och skit under naglarna…

Läste nyligen att vi svenskar idag lever ett liv där vi förbrukar fyra jordklot per år. Om nu hela världen skulle levt som vi svenskar. Känns det sunt och normalt?

Hur blir då morgondagen? Eller bryr vi oss inte, för att vi helt enkelt inte har tid att bry oss. Vi skyfflar under mattan och bleker tänderna, byter kök och bil. Sedan blir det senaste kameran Nikon, Canon eller Sony – blänkande med nydoft. Därefter en tur till frisören och klädaffären.

Sedan är problemen borta. Och vi har förbrukat ännu ett jordklot…

Lever vi i botoxens tidsålder?

(7)

Flyr vi verkligheten helt enkelt för att den blivit för jobbig att ta till sig? Eller är det så att vi alla fått det alldeles för bra i våra liv, så att vi helt enkelt tappat fotfästet?

Det kanske inte är en tillfällighet att den psykiska ohälsan växer sig allt större i Sverige. För att så många helt enkelt klappar ihop, vårt psyke mäktar inte med att ständigt måste uppdatera sig – och dessutom presentera detta för andra. På Facebook och Instagram.

Ingen vill ju visa fram att man inte har det bäst, inte har senaste kameran eller senaste köket. Ingen vill ju vara handikappad och till belastning för samhället – i ett samhälle där ytligheten gått så långt att vi inte längre ser det som inte är bra.

I vår ytliga fixering blir vi allergiska mot det som påverkar fasaden. Vi måste ju visa att vi lyckats.

Och för att visa att vi mår bra på riktigt, då måste vi också ha det bäst…

(Bild 1 – Vinterdimma, 2011)
(Bild 2 – Vinterljus, 2018)
(Bild 3 – Mjölkört, 2013)
(Bild 4 – Fluga, 2013)
(Bild 5 – Padda, 2018)
(Bild 6 – Skata, 2013)
(Bild 7 – Tranor, 2018)
(Bild 8 – Rådjur, 2016)

(8)

Populär fotografering…

(1)

Jag tycker det är intressant att studera hur andra upplever fotografi. Om vilka bilder de flesta gillar på Instagram och Facebook, eller vad man oftast väljer att fotografera. Lite mer indirekt märker jag även detta här i bloggen, men då jag ofta har mer aktiva följare som kanske redan vet vilka bilder de kommer att få se, så blir fenomenet inte lika tydligt här.

Det är också intressant att se vilka fotografer som är mest populära – och visst är det så att för många så har det större betydelse vem som är fotograf, än vilka bilder som visas. Ungefär som man kan fascineras av den uppmärksamhet vissa poplåtar och popartister får, så kan jag även fascineras av det jag kan kalla för popfoto eller popfotografer.

Överlag har jag märkt att färgbilder gillas mer än svartvita bilder. Skillnaden blir ännu större när man studerar bilder där fotografen ökat färgmättnaden ännu mer, så att färgerna nästan poppar ur bilden. Mönstret är extra tydligt på Instagram där fotograferna krigar om uppmärksamheten i det enorma flödet av bilder från fotografer från hela världen. Mängden av bilder med extrema färger är mycket stort, för att man hoppas att bilderna ska upptäckas. Bilderna fungerar som trafikskyltar…

Ett slags fotografisk hötorgskonst… Många gillningar blir det, vilket kanske också var just det man önskade. Ungefär som receptet för hur man komponerar en ny hit, eller för den del hur artisten ska se ut…

Jag kan ibland förvånas över den extremt dåliga smaken, där jag ser bilder med usel komposition och inget annat värde än riktigt kraftiga färger – och som fått tusentals gillningar. Från fotografer med tusentals följare, där alla bilder är av exakt samma karaktär. För att just få så många gillningar som möjligt. Där fotografen som har flest följare vinner.

Som att man inom popmusiken ständigt jagar efter nya listettor…

(2)

Jag kan ibland fascineras över hur lätta vi människor är att manipulera; att börja gilla det som alla andra verkar gilla. Kanske för att vi i grunden är ett flockdjur och förväntas följa alla andra. Eller så är det så att vi är mer lika varandra än vi vågar erkänna…

Att fotografera mitt på dagen i regn, kanske även i svartvitt, är ingen hit. Jag hittar inga sådana bilder alls hos dessa fotografer som jagar följare… Men väl hos fotografer som anses tillhöra de bästa i världen, men där antalet följare konstigt nog bara är en bråkdel. Jag märker det samma om jag går in i en bokhandel för att leta efter riktigt bra fotoböcker, eller att jag letar efter bra musik bland skivorna på Ica Maxi. Jag hittar ingen ny bok av Josef Koudelka på Akademibokhandeln, inte heller hittar jag senaste skivan från Shaman’s Harvest på Ica Maxi…

Det blir rätt mycket skrollande på både Instagram och Facebook. Och precis som jag fungerar när jag väljer musik, så väljer jag även bilder. Jag gillar ALDRIG bilder, enbart för att det förväntas att alla ska gilla bilden. Påfallande ofta är jag inne och gillar bilder som förvånansvärt få gillat sedan tidigare…

Jag gillar enbart bra bilder, brukar jag ofta säga…

På samma gång som jag fascineras över att den dåliga smaken verkar öka, så kan jag heller inte sluta fascineras över fenomenet.

Vidare ser jag att de flesta också har svårt att skilja mellan bild och motiv. En dålig färgbild på ett lejon får fler gillningar än en riktigt bra bild på en tallskog i svartvitt. Så är det bara! Om man då inte fotograferat tallskogen i dramatisk morgondimma, förstås…

Trots alla de bilder som vi ständigt matas med på Internet, och därför borde få allt större bildvana, så verkar de flesta inte utveckla sin smak. Man fortsätter att massgilla hötorgsbilderna i en ständig strid ström…

(3)

Inte heller börjar man söka medvetet, efter bättre bilder från bättre fotografer. På samma sätt som man tror att den bästa musiken är den som ständigt spelas på radion eller hamnar på topplistan. Kanske för att man inte orkar, eller tycker sig ha tiden att leta?

Eller så brister intresset…

Allt verkar upprepas år efter år… Bilden på första blåsippan är alltid en given vinnare; det blir snabbt några hundra gillningar. Hade man däremot väntat några månader med att publicera bilden hade antalet gillningar varit en bråkdel…

Bästa fotografen är den som har flest följare, därför har det fascinerande nog blivit en marknad att just kunna köpa sig fler följare. Om man betalar tillräckligt mycket kan det snabbt bli några tusen följare. Som om det alltså är det viktigaste…

Bästa bilden är den som fått flest gillningar, vilket gör att de fotografer som ständigt verkar kunna producera bilder på det som gillas mest är just de fotografer som vi också anser vara de bästa.

Av bara farten kan fotografen dessutom presentera ett antal vinster i stora och viktiga fototävlingar, få störst publik på senaste fotomässan, de finaste sponsoravtalen – och högsta bokupplagan så att den hamnar i hyllan på Akademibokhandeln…

I allt detta tänker jag tillbaka på fotofestivalen här i Mullsjö 2011; att den främsta fotografen Bruno Barbey från Magnum Photos, märkligt nog var den som hade lägst publikantal under sin föreläsning.

Helt enkelt för att den stora skaran inte hade en susning om vem han var – intresset eller orken för att leta efter hög kvalitet finns ju inte. Precis som att många av de bästa bilderna och bästa fotograferna på Instagram och Facebook sällan har det högsta antalet följare eller gillningar…

Jag kommer nog aldrig förstå detta, vilket också gör mig extra fascinerad. Av popfoto och popfotografer, så väl som av popmusik och popartister.

(Bild 1 – Vattenfall, 2012)
(Bild 2 – Blåsippor, 2015)
(Bild 3 – Räv, 2009)
(Bild 4 – Silvertärna, 2007)

(4)

Det unika paketet…

(1)

Egentligen är jag rätt så unik… Men jag är inte ensam om det, alla är vi egentligen helt unika. Om man ser till hela paketet, förstås…

Vilket är rätt så märkligt, egentligen. Då vi under hela livet blir tvingade in i en gemenskap där vi alla förväntas vara så lika som möjligt. Och om vi avviker för mycket från denna mall, så anses vi vara konstiga eller onormala.

Jag är naturfotograf! Det är inte så unikt. Jag gillar även hårdrock, vilket heller inte är så unikt egentligen. Men vi som fotograferar natur och gillar hårdrock är inte lika många. Dessutom läser jag mycket böcker; gillar Dan Brown, filosofi, psykologi och konstsociologi. Tillsammans med hårdrock och naturfoto börjar jag nu bli rätt speciell…

Jag är mycket intresserad i fåglar, fast jag inte längre är en aktiv fågelskådare så reagerar jag lika häftigt när jag får se en ovanlig fågelart. Dessutom är jag mycket intresserad i fotboll och följer aktivt favoritlaget Leeds United i England.

Nu börjar jag bli smått unik…

(2)

Om vi ser till hela paketet av intressen så blir de flesta av oss mycket unika.

Jag har mina favoritprogram på teve, jag vet vilka filmer jag gillar och ogillar. Och jag kan säga rakt ut; jag har ännu inte mött någon annan människa som jag delar samtliga intressen med. För hur många naturfotografer som gillar hårdrock, filosofi, Dan Brown och Leeds United har du egentligen mött genom åren? Dessutom skäms jag inte alls med att säga att jag gillar programmet ”Wahlgrens värld”…

En naturfotograf som vågar stå för sina intressen – och som även sett att det är just detta paket av intressen som också är med på att avgöra hur bildskapandet utvecklas och vilka val som prioriteras.

Jag lyssnar givetvis inte enbart på hårdrock; min musiksmak är också en unik blandning av artister från lite olika genrer. Även fast hårdrocken dominerar; så lyssnar jag även mycket på olika former av rock, folkmusik eller new age. Utanför hårdrocken har jag några favoriter i Eagles, Clannad och Vangelis. Inom hårdrocken lyssnar jag mest på Kamelot, Katatonia, Queensrÿche, Bad Company och Alter Bridge.

Inom musiken har jag lättare för att påpeka vad jag inte gillar, än vad jag gillar.

(3)

Jag gillar inte hiphop! Inte heller dansband, schlager eller storbandsjazz. Men jag gillar heller inte alla former för hårdrock; jag ogillar stort det som kallas för death metal och har svårt för growlandet. Inom hårdrocken väljer jag även bort det som blir för mycket teater; som Kiss, King Diamond och Ghost. Blir det för mycket Tor och Oden är jag också förlorad…

Inom det mesta har jag lättare att veta vad jag inte gillar. Här är jag heller inte unik, då jag tror detta gäller de flesta. Inom fotografin och naturfotografin är detta mycket vanligt – det är ju generellt lättare att lämna kommentarer med kritik än med hyllningar. Men detta begränsar också oss människor, då det gör oss förutsägbara och blinda för att se något värde i det som ligger utanför vår sfär.

Det är så lätt att välja bort.

Det är så lätt att även börja håna det som ligger utanför den egna musiksmaken, den egna bildsmaken – eller att leta fel hos politiker som vi inte röstar på…

En bild får enbart långa kommentarer om vi kan påtala bristerna. Hittar vi inga brister blir det korta hyllningsord, eller så trycker vi enbart på gillaknappen…

(4)

Jag väljer bort det jag ogillar, men jag försöker hela tiden att hålla några dörrar öppna. Jag vill inte vara förutsägbar, helt enkelt för att jag dessutom är oerhört nyfiken. Jag vill utvecklas, bredda mina kunskaper, hitta nya stigar genom skogen…

Vägen mot att utveckla det egna bildspråket ligger ju inte i att prata engelska med alla. Och sedan förvänta sig att alla ska kunna uttrycka sig på bästa sättet med att samtala på engelska tillbaka. Jag förlorar då viktiga nyanser, eller att jag kanske inte upptäcker något ursprungligt och mer personligt.

Dessutom är jag ju faktiskt innerst inne övertygad om att det inte är bra att vara kategorisk, att vara öppen för nya impulser och nya intryck. Att inte döma ut något innan man verkligen har gett det en chans – så även med det fascinerande bildspråket.

Att tänka bild; att arbeta med perspektivet och kompositionen, att välja ut det rätta ögonblicket när bilden kan få sitt starkaste uttryck – där kan man hela tiden utveckla sig. Något jag tydligt kan se när jag studerar mina egna bilder genom åren. Jag gjorde andra bilder 1989, än under 1999 och 2009.

Dessutom ändras mina egna favoritbilder. Bästa bilden från senaste utflykten kan jag givetvis berätta om redan nu, men jag vet också att jag kommer tycka annorlunda när jag studerat bilderna en längre tid. Jag kan faktiskt helt ändra uppfattning, där jag idag kan ha en favoritbild från en utflykt till Landmannalaugar på Island för drygt 20 år sedan – en bild jag inte alls gillade när jag första gången gick genom bilderna.

(5)

På samma gång kan jag idag få den helt stora musikaliska upplevelsen när jag lyssnar på det fantastiska trumspelet i låten ”River” på senaste skivan till kanadensiska hårdrocksbandet Borealis. Eller att jag med stängda ögon kan sjunka in i ren eufori när jag lyssnar till ”Senza Mamma” med Montserrat Caballé. För 20 år sedan hade jag kanske inte alls gillat eller förstått detta…

Eller som med att titta på en riktigt spännande deckare på teve… För 30 år sedan har jag tveklöst valt någon amerikansk deckare, idag väljer jag hellre en engelsk eller svensk deckare. Alla gånger!

Jag har blivit äldre, smaken har ändrats. Eller så har den utvecklats. För jag kan ju se idag, när jag studerar bilder – att jag fått flera nyanser i mitt sätt att se bilder. Jag är inte alls lika endimensionell i mina val, jag är inte lika dömande eller förutsägbar.

Så även i mitt eget bildskapande, vilket jag tror och hoppas att även andra fotografer kan se i mina bilder. Att jag mognat som fotograf och naturfotograf…

Att jag förhoppningsvis blivit ännu mer komplex, ett mer unikt paket som människa.

(6)

Sedan 2011 har detta blivit än mer viktigt för mig. På grund av det jag gjorde, med manipuleringar av lodjursbilderna – men kanske ännu mer genom hur allmänheten reagerade, så har det blivit ännu viktigare för mig att titta inåt och inte utåt.

Att behålla och förstärka det som är mitt. Det som jag gillar inom musiken, men att även utveckla musiksmaken. Det jag läser av böcker, men även hur jag söker mig mer aktivt mot det jag inte förstått. För att stärka mig själv inifrån.

Istället för att lyssna på alla de tusentals med pekfingrar jag blivit utsatt för sedan 2011; om hur jag varit och är som naturfotograf enligt andra, om hur andra uppfattat mig som människa – men givetvis också alla de tusentals rekommendationer jag fått om hur jag bör göra framöver, så har jag valt bort allt detta.

Helt enkelt för att det var fel väg att gå. Jag hade verkligen inte utvecklat mig som fotograf om andra skulle gett mig riktlinjerna. Det unika i mig som människa och fotograf hade då blivit mindre unikt. Jag hade blivit mer polerad, mer endimensionell, mer populär – men även mindre personlig, med mer ytlig karaktär och ett mer tafatt uttryck i bilderna.

(7)

I en fotovärld där man blir allt mer fokuserad på vad andra fotografer gör, där trenderna blir tydligare men också alltmer kortsiktiga. Där fotografer letar aktivt efter den gyllene vägen mot snabba genombrott, där går jag helt motsatt väg.

Jag tittar inåt, lyssnar mer till mig själv – men undviker att vara dömande och med förutfattade meningar väljer bort något innan jag bekantat mig med det. Där jag låter min egen nyfikenhet var mer styrande, än vad som förväntas. Där jag lyssnar på den musik jag gillar, läser de böcker jag själv är nyfiken på. Det som kan utveckla mitt eget bildskapande, på mitt sätt.

Där jag fortsätter med att vara naturfotograf och hårdrockare, läser Dan Brown och Karin Alvtegen – och fortsätter hålla på Leeds United fast det inte går så bra för tillfället… Men jag medger också att jag går igång på att få se och fotografera rördrom och bändelkorsnäbb, tycker varje nytt rådjursmöte är lika fantastiskt – och att jag fortsätter att njuta av både vackra solnedgångar och soluppgångar, även fast detta inte anses vara tillräckligt fint inom konstmiljön…

Det blir allt svårare att hitta en vän som också gillar allt det jag gillar, helt enkelt för att jag blir ett alltmer unikt paket som människa!

(Bild 1 – Linjer, 2018)
(Bild 2 – Is, 2016)
(Bild 3 – Svanar, 2018)
(Bild 4 – Rallhäger, 2014)
(Bild 5 – Älg, 2017)
(Bild 6 – Höstlöv, 2000)
(Bild 7 – Skärfläcka, 2000)
(Bild 8 – Storm, 2000)

(8)

40 år som naturfotograf…

(1)

Jag har nu hållit på i 40 år som naturfotograf med systemkamera. 8 år hemma i Norge och sedan 32 år här i Sverige. Fast jag alltså är norrman, så har stora delar av min karriär som naturfotograf varit här i Sverige.

Under de 8 åren i Norge blev det 7 år i hemstaden Bergen och sedan 1 år när jag var i lumpen, dels i Lillehammer och dels i Finnmark.

De 32 åren i Sverige började med 16 år i Skåne, följt av 7 år i Hälsingland och sedan 9 år hittills här i Mullsjö.

Åren går…

Det blir några konstiga tidsperspektiv, nu när jag konkret börjar se hur de 40 åren som naturfotograf fördelar sig. Jag har alltså redan hunnit med flera år här i Mullsjö än de inledande åren hemma i Norge. Åren här i Mullsjö har ju gått så snabbt, det känns faktiskt inte som jag bott här så länge – samtidigt som jag fortfarande kan känna att det blev många fler år hemma i Norge, än vad det faktiskt blev.

(2)

Intressant är det också att se vilka bilder jag publicerat här i bloggen. Hittills har det blivit 13 314 bilder, sedan jag startade denna blogg i slutet av september 2011. Nästan dagligen publicerar jag nya inlägg, antingen med nya bilder från senaste utflykten eller att jag visar fram äldre inskannade bilder från de analoga åren. 2003 började jag göra mina första digitala bilder, men det dröjde till juli 2005 innan jag blev helt digital. Några dygn i björngömslet i Hälsingland 4-6 juli 2005 blev sista utflykten där jag arbetade både analogt och digitalt. Därefter har jag enbart fotograferat digitalt.

Jag har valt att försöka visa bilder här i bloggen från alla mina 40 år som naturfotograf, hittills har jag faktiskt publicerat bilder från varje av de 40 åren. Från de inledande 8 åren hemma i Norge har det hittills blivit 335 publicerade bilder, 263 bilder från de 7 åren i Bergen och 72 bilder från året när jag var i lumpen i Lillehammer och Finnmark.

Jag har alltså publicerat rätt många bilder från åren i Norge, men i jämförelse med antalet publicerade bilder från de 32 åren här i Sverige är det försvinnande lite. Hittills har jag publicerat 12 979 bilder från mina år i Sverige.

(3)

Nu är det ju inte så att samtliga bilder här i bloggen är från antingen Norge eller Sverige. Jag har ju hunnit med ett antal fotoresor till Danmark, Island, Irland, Finland och Tyskland. Så totalt är jag nu uppe i 6 olika länder där jag aktivt fotograferat sedan jag började för 40 år sedan, om jag då inte också ska räkna Åland som eget land där jag hunnit med ett antal besök.

Dessutom har jag ju också ett flertal gånger varit hemma i Norge på olika ställen och fotograferat, efter att jag flyttade till Sverige. Så antalet publicerade bilder från Norge är större än det antalet jag kommit upp i från de inledande 8 åren.

De 12 979 bilder jag hittills publicerat från mina 32 år här i Sverige fördelar sig på 2 898 bilder från åren i Skåne, 2 673 bilder från åren i Hälsingland och 7 408 bilder hittills från Mullsjö. Jag har alltså i särklass flest publicerade bilder här i bloggen från mina 9 år hittills i Mullsjö.

Vilket å ena sidan visar med stor tydlighet att jag prioriterar att visa nya aktuella bilder, men givetvis också att jag genom mina 40 år blivit allt mer aktiv som naturfotograf. Enbart från 2017 har jag hittills publicerat 1 114 bilder.

(4)

Jag har aldrig varit någon globetrotter som har rest runt och fotograferat, till det är jag alldeles för intresserad av naturen vi har här i Norden. Att resa till Afrika, Australien eller Asien är inte lockande. Kanske att jag någon gång tar mig en resa till USA, men det är inget som jag konkret har börjat tänka på – utan det ligger fortfarande lite löst och skvalpar någonstans längst bak i huvudet…

Men innan dess känner jag mer för att ta en ny fotoresa till västra Irland, en ny och lite längre resa till Island – och återuppleva de norra delarna av Norge i Finnmark, där jag inte varit sedan 1984. Dessutom skulle det vara intressant att utvidga mitt nordiska engagemang med Färöarna och möjligen Svalbard. Shetland, Skottland (där jag var 1973 och gjorde mina första fotografier någonsin med en lånad Kodak Brownie), Wales och England känns också lockande. Vi får se i åren framöver hur mitt resande eventuellt kommer att utvecklas.

Först och främst tänker jag fortsätta mitt fotograferande i närmiljön, jag har ju faktiskt genom åren i Sverige fotograferat i samtliga landskap. Inte enbart från Skåne, Hälsingland och Västergötland där jag bott. Många bilder har jag ju också från bland annat Småland, Öland, Dalarna, Gotland och Gästrikland.

(5)

Jag fortsätter givetvis också med att rent motiviskt vara rätt så heltäckande. Jag är inte renodlad på något sätt; utan jag fotograferar både landskap, makro, fåglar och däggdjur. I både färg och svartvitt.

Dessutom kan det vara både dokumentärt eller abstrakt, men jag försöker hela tiden hålla en personlig profil i mitt bildskapande. Jag fotograferar ju för min egen skull, i första hand. På mitt sätt, med mina helt egna intentioner. Fullkomligt utan att tänka på vad jag ska använda bilderna till.

Jag tänker aldrig på fototävlingar, aldrig på att göra bilder som kan vara mer säljbara eller få större uppmärksamhet. Mitt fotograferande har egentligen alltid varit ”ur kurs” i jämförelse med andra fotografer. Helt enkelt för att jag har mer än nog med att jobba med mitt eget fotograferande, än att tänka på vad andra fotografer sysslar med.

Idag blir det en ny fototur ut i Mullsjöskogarna. Jag har vissa idéer till vilka bilder jag vill göra, men det är ju inget jag deklarerar innan. Så ni får se här i bloggen vad det eventuellt kan ha blivit. 2018 har ju börjat bra, med rätt många riktigt trevliga fotoutflykter – där jag redan hunnit publicera 139 bilder här i bloggen.

Vi får nu se vad de kommande 40 åren kommer att innehålla…

(Bild 1 – Vattenfall, 2017)
(Bild 2 – Is, 2016)
(Bild 3 – Lek, 2017)
(Bild 4 – Skogsödla, 1992)
(Bild 5 – Rådjur, 2017)
(Bild 6 – Fisktärna, 2017)

(6)