Praesens…

(1)

Mitt fotograferande handlar alltid om presens. Ett tempus som vanligtvis uttrycker det som sker här och nu, men även om latinets praesens som betyder ”närvarande”.

När jag gör mina bilder finns inte dået, utan enbart nuet. Och det ständiga närvarandet. Att känna för det jag gör. På riktigt, utan något avstånd eller en polerad yta – alltid med mig själv mitt i händelsen.

Jag mäter ljuset, jag väljer slutartid och bländaröppning. Jag exponerar.

Exponerad i mina bilder. Mer eller mindre dagligen.

(2)

I detta tänker jag sällan på vad jag tidigare gjort, kanske då mer på att genom erfarenheten undvika tidigare misstag. Men mest tänker jag på det jag gör, precis där och då.

Fast jag är på väg mot 55 år, så agerar jag fortfarande som jag gjorde när jag började fotografera – för sådär jättelänge sedan…

För mig har det aldrig varit svårt att identifiera mig med barnen och hur de upplever livet och vardagen. Dessa underbara små människor som inte har tid att tänka på det som varit eller som kommer att vara. Dagen idag innehåller för många spännande detaljer för att man ska rubba upplevelsen med luddiga minnen eller strukturerade visioner.

(3)

Hela min verksamhet handlar om vad jag gör, inte om det jag gjort eller kommer att göra. Jag bara fotograferar, helt enkelt!

Hur andra fotografer fungerar är helt upp till dessa. Vilket ju ofta också kommer till uttryck när flera av dessa fotografer ska försöka beskriva mig. Det kan sägas att jag har fotograferat, har varit aktiv, har varit duktig, har haft fotokurser eller har föreläst. Som om detta är något jag har slutat med.

Varför ska jag presenteras med tempuset imperfektum, som om jag bättre beskrivs som något från dåtiden med oavslutade handlingar. Att jag ska beskrivas som något som är imperfekt – när jag själv istället hela tiden känner mig i en perfekt balans med nutiden. I tempuset presens där jag hela tiden känner ett starkt närvarande till det jag gör.

(4)

Jag som fortfarande fotograferar; är aktiv, håller fotokurser och föreläser. Om jag däremot fortfarande kan anses var duktig vet jag däremot inte – då jag hela tiden är i den ständiga processen där jag försöker bli bättre. För att kunna berika och utveckla upplevelsen av det fantastiska nuet.

Men jag får passa på att skyndsamt tacka för att dessa fotografer åtminstone tycker att jag varit duktig. Så vägen framåt kanske inte är så lång, trots allt?

Däremot är det sällan jag ger detta några längre funderingar, egentligen. Dessa fotografer betalar ju inte hyra i mitt liv, så varför ska de då få ha en central plats. Inte när jag fotograferar, undervisar eller föreläser – eller för den del i livet i stort.

(5)

Jag fokuserar och lägger all min koncentration på den aktuella fotoutflykten – på de bilder jag gör för stunden. Det jag gjort tidigare, både mina framgångar och motgångar, de har fått lägga sig som viktig erfarenhet någonstans i ryggraden – för att kunna stärka nutidens bildskapande.

Visst har jag ambitioner om hur morgondagens fotograferande eventuellt kan komma att utveckla sig – men detta besudlar aldrig hur jag agerar under dagens fotorunda. Då finns enbart den sprudlande och entusiastiska glädjen över att få uppleva ett fantastiskt ismönster, en underbart dimmig morgon, ett vackert rådjur eller en fascinerande storlom. Just precis stundens inlevelse; att kunna vara maximalt närvarande under nutidens upplevelser, för att med skärpta sinnen och med nödvändig inspiration kunna arbeta fram precis de bilder jag vill göra.

(6)

Ungefär som man även kan uppleva här i bloggen; ett ständigt strömmande av inlägg med bilder. Ofta från senaste fotoutflykten, men även givetvis med äldre bilder som passerat dagens ögon. Ibland med bilder som återupptäckts, men minst lika ofta som viktiga sinnesbilder från dået att kunna få ta med mig vidare framåt i bildskapandet.

Dåtidens bilder med nutidens ögon.

Man får verkligen inte glömma det som varit, både från den egna karriären – men även från fotohistoriens olika igendammade korridorer. Det är viktigt att inte glömma, att inte stänga dörrarna. För att verkligen kunna se det unika i nuet, måste man kunna återvända för att se nyanserna i en större skala.

(7)

Dagens unika ljus upplever jag alltid bäst på en plats där jag tidigare upplevt andra ljus.

Tar jag mig hela tiden mot nya platser missar jag kanske det unika då jag inte kan göra konkreta jämförelser. Det är ju alltid bättre att se efter nyanser i det lika, än att belysa skillnader i det olika.

Och imorgon är en annan dag, full av nya upplevelser – av nya praesens…

(Bild 1 – Senhöst, 2001)
(Bild 2 – Motljus, 2019)
(Bild 3 – Blåsippor, 2018)
(Bild 4 – Sländeflykt, 1993)
(Bild 5 – Forsärla, 2017)
(Bild 6 – Ängspiplärka, 1994)
(Bild 7 – Skogshare, 1989)
(Bild 8 – Fälthare, 2017)

(8)

Annonser

Amatörfotograf på heltid…

(1)

Att fotografera har blivit något som alla gör. Oftast med mobilen, men jag ser också alltfler fotografer med en vanlig kamera än jag gjort tidigare. Går jag en runda runt Mullsjön, eller tar mig en tur till vattenfallen vid Ryfors, så möter jag nästan varje gång en eller flera andra fotografer.

Jag behöver inte gå mer än 10-12 år bakåt i tiden, så möttes en fotograf alltid med extra stor uppmärksamhet – och därmed också ett stort antal nyfikna frågor. Helt enkelt för att man sällan mötte fotografer, om inte det var en tidning som gjorde ett reportage. En helt vanlig amatör som fotograferade enbart för nöjets skull var relativt ovanligt.

Idag fotograferas det ständigt, i alla möjliga sammanhang; selfies, kompisar, olika udda situationer, frukosten, nya möbler i vardagsrummet – allt ska dokumenteras för det egna kontot på Facebook eller Instagram. Dessutom tror jag aldrig den vackra solnedgången blivit mer dokumenterad än vad den är idag – och där alla tror att man fångat den finaste solnedgången någonsin…

Men det fotografiska intresset har inte ökat lika mycket.

(2)

Inte har fotoklubbarna blivit fler eller ökat i antalet medlemmar. Inte får fotomässorna eller fotofestivalerna fler besökare. Och en fotoutställning verkar lätt hamna i glömska på samma sätt som även tidigare. Tidningsdöden har även påverkat fototidningarna som verkar blivit färre till antalet – och i allt mindre upplagor.

Vad man däremot kan märka är att vi är flera som åker på fotoresor eller anmäler oss till olika fotokurser. Helt enkelt för att vi är många fler som gillar att fotografera – och därför vill guidas till mer spännande fotomotiv, eller lära oss att bli bättre fotografer. Antalet fotoböcker verkar också öka. Dessutom får olika fotografer synas oftare i olika former av media; som teve och Youtube. Men även som tacksamma intervjuobjekt i radio och otaliga poddar.

Men intresset för fotografi i stort verkar fortfarande inte ha blivit starkare. Vi kan fortfarande lika lite om fotohistoria, vi är dåligt pålästa om olika kända och framstående fotografer – och vi köper sällan böcker om fotografer. Hellre en lärobok i foto, än en bok med enbart bilder…

(3)

På Instagram är det extra tydligt att det är viktigare att få reaktioner på de egna bilderna, än att seriöst diskutera bilder från en annan fotograf. Om inte det handlar om att ställa frågor kring fototeknik och fotoplatser. En framstående fotograf dränks i frågor om vilken fotoutrustning som används, hur fotografen lyckats rent teknisk – och helst också få veta var bilden är fotograferad. För att vi är mer intresserade av att kunna göra en liknande bild själva, än att fascineras av en framstående fotografs utveckling och bildspråk.

Som om vi enbart skulle lyssna på musik för att vi själva vill bli bättre musiker; eller att vi enbart fascineras av Messi eller Zlatan för att vi själva vill lära oss att bli minst lika bra fotbollsspelare. Enbart ett intresse för att lyssna på musik eller titta på fotboll, ett sådant intresse finns inte inom fotografin.

Jag möter nästan aldrig personer med ett stort intresse i fotografi, men som inte är så intresserade av att fotografera själva. Jag möter nästan aldrig personer med stor kunskap om fotohistoria, som sällan missar en fotofestival eller fotoutställning – och som är som uppslagsböcker på Ansel Adams, Ernst Haas, Minor White eller Irving Penn. Men sällan gör egna bilder.

(4)

Därför tror många också att en yrkesfotograf enbart fotograferar. Och fotograferar. Och säljer bilder. Punkt. Som om de flesta enbart kan leva på att visa fram och sälja sina bilder… Tjäna pengar på att visa fram sina bilder på Instagram eller Facebook, eller att en aktiv blogg automatisk genererar den inkomst man behöver…

Om jag ser till min egen verksamhet genom alla år, så är det sällan jag ”enbart säljer mina bilder”… Men om jag producerar en utställning med bilder där besökare köper bilderna, skriver en artikel i en tidning som har läsare och köpare, håller i en fotokurs där deltagarna betalar kursavgift, håller i en föreläsning med en publik som betalat inträde, ger ut en bok som andra köper – det är då man kan tjäna pengar som en yrkesfotograf.

Förr i tiden var det vanligt att man var knuten till en bildbyrå som sålde bilder till olika kunder; som förlag, reklambyråer eller andra företag. Dock sällan till privatpersoner. En marknad som idag reducerats betydligt, dels för att antalet bildbyråer minskat – men mest av allt för att fotografiska bilder blivit mer lättillgängliga via Internet, där royaltyfria bilder blivit allt vanligare. Där man idag kan sälja en bild för omfattande publiceringar och tjäna kanske en engångssumma på 500 kronor… Det finns mycket aktiva fotografer som är extremt produktiva och ”jobbar dygnet runt” för en svältlön, där deras bilder publiceras över hela världen – oftast utan att fotografens namn ens publiceras.

(5)

Tänk då på att det för tjugo år sedan fanns bildbyråfotografer här i Sverige som kunde omsätta 50 000 kronor i månaden, enbart på försäljning i Sverige. Och utan att ständigt behöva ”jobba dygnet runt”…

En gång i tiden hade jag min huvudinkomst på artiklar med egna bilder i olika tidningar i Skandinavien. Något som känns allt mer avlägset idag.

Med tiden blev jag mer en lärare, föreläsare och författare. Mer än fotograf egentligen. Detta fast verksamheten helt grundade sig på mina egna bilder och erfarenheter. Under de flesta av mina yrkesverksamma år som fotograf har jag haft min huvudsakliga inkomst på olika fotokurser, föreläsningar och försäljning av egna böcker.

Vilket passat mig alldeles utmärkt, då jag genom användning av mina egna bilder i verksamheten helt kunnat styra hur jag själv vill fotografera. Jag har alltså i motsats till många av mina kollegor kunnat behålla min konstnärliga frihet. Genom att jag också utvecklat mitt skrivande, mitt föreläsande och mitt undervisande så har jag kunnat fortsätta att fotografera precis det jag vill.

(6)

Därför är också mina inkomster idag indirekt kopplade till min blogg; men också till vad jag väljer att visa på Instagram och Facebook. Min huvudsakliga fotografiska verksamhet har helt handlat om att utveckla mitt bildspråk, men också att stärka den profil jag har som fotograf. Där det blivit allt viktigare vad jag själv kan utveckla, på mitt eget sätt, än vad andra fotografer gör. Något som är rätt så ovanligt inom fotomiljön, där man alltmer börjat följa gängse stilar och normer – än att utveckla något eget.

Att få kunna visa fram sina nygjorda bilder på Facebook och Instagram, eller möjligen i en egen blogg – för att få ett godkännande av miljön. Något som gör att man sällan kan avvika från det som är populärt bland det stora flertalet av fotografer. Man blir en fånge inom kollektivet, mer än en självständigt skapande bildkonstnär.

Möjligen kan man vinna någon fototävling och få lite ny fotoutrustning eller en spännande fotoresa som vinst. För att göra fler bilder som vinner nya fototävlingar, eller några tusen nya gillningar eller följare på Facebook och Instagram.

Tills dina bilder förlorar i popularitet, att det kanske dyker upp några nya trender som du har svårt att förstå och följa. Och därmed blir passé…

(7)

Mitt liv handlar om så mycket mer än enbart det att fotografera. Jag studerar och utvecklar min pedagogik, så att jag ska bli ännu bättre på att undervisa. Jag funderar mycket kring hur mina föreläsningar ska bli mer intressanta, personliga och underhållande. Jag försöker bli allt bättre på att skriva svenska, detta fast jag är norrman från födseln och läste norska i skolan. Inte för att bli bättre på olika svenska ord, men för att få ett bättre flyt i mina formuleringar – helt enkelt för att mina texter ska få en högre litterär nivå.

Jag läser mycket om pedagogik, psykologi och filosofi. Jag läser om biologi, historia och konst. För att bli mer påläst och kunnig inom det jag håller på med. Antingen det nu är till en text i bloggen, till en guidning i Mullsjöskogarna – eller att jag helt enkelt plockar fram en bok med bilder från en av mina favoritfotografer för en stillsam njutning i fåtöljen… Jag njuter av bra fotografi på samma sätt som jag kan njuta av god musik, en bra film på teve eller en spännande deckare…

För mig handlar verkligen inte allt om fotografering; utan mer om allt det som kan utveckla mig som bildskapare. För att sedan också kunna utveckla mig som lärare, föreläsare och författare. För att få kunna fortsätta att vara ”amatörfotograf på heltid”…

(Bild 1 – Björkskog, 2000)
(Bild 2 – Bedömning, 2018)
(Bild 3 – Frost, 2003)
(Bild 4 – Linnea och ekorrbär, 2017)
(Bild 5 – Trana, 2018)
(Bild 6 – Gräsand, 2018)
(Bild 7 – Skogshare, 1999)
(Bild 8 – Rådjur, 2017)

(8)

Propaganda…

(1)

Det är en speciell känsla att få höra beskrivningar om en själv, där man automatiskt undrar varför man väljer att beskriva mig på just det sättet. Att få höra om samtal mellan andra naturfotografer om hur man väljer att beskriva just mig. Om hur jag var en god vän och kollega; som om jag inte lever längre. Eller hur jag var en god pedagog, när jag höll mina fotokurser – som om jag har slutat undervisa och hålla fotokurser.

Eller så får man höra undrande frågor om jag fortfarande är aktiv som naturfotograf, om jag fortfarande fotograferar…

Samtidigt så har jag inte en enda gång i livet vänt ryggen till en vän och kollega, jag har även aktivt aldrig pratat illa om andra för att få egna fördelar. Jag har aldrig slutat fotografera – utan det är faktiskt så att jag fotograferar mer än någonsin. Inte har jag heller slutat undervisa eller föreläsa.

Dessutom har intresset för mina bilder och mina tankar kring mitt bildskapande ökat efterhand. Inte minst ser jag detta i antalet besök här i bloggen – även fast antalet kommentarer inte är så stort, så har jag rätt många besökare dagligen. Jag har vidare många vänner på Facebook, fast jag har ett privat konto. Dessutom ett troget antal följare på Instagram, utan att jag varken ”taktikgillar” andras bilder eller marknadsför kontot.

(2)

Man väljer att prata om mig i termer som inte stämmer, fast man alldeles utmärkt vet att det inte är korrekt. Kan man kalla det för propaganda, eller möjligen ”fake news”? Vilket då automatiskt får mig att undra ”varför” man då väljer att göra det.

Varför väljer man att säga att jag ”var en god pedagog” – och sedan när det i samtalet kommer fram från en annan att jag fortfarande är det. Och att denne person gått ett flertal kurser för mig under senare år; att man då stelnar i ansiktet och blir nästan vit…

Och att jag var en god vän, fast jag inte var den som vände ryggen…

Att andra fotografer och kollegor väljer att prata om mig på detta sätt; att man medvetet presenterar mig på fel sätt, eller plötsligt verkar vara ointresserad eller okunnig… Fast man kollar upp det mesta som jag gör här i bloggen – och även följer mig på andra ställen…

Visst är det fascinerande?

(Ett stort tack till de goda vänner som vågar stå upp för mig och inte anpassar sig efter det de ser och hör från andra)

(Bild 1 – Det som göms i snö…, 2018)
(Bild 2 – Genomlysning, 2018)
(Bild 3 – Grön sol, 2018)

(3)

Flera bilder eller exponeringar ihop…

(1)

(2)

Dubbelexponering, multiexponering, förexponering, sammankopiering, kollage, bildöverlägg, sandwich, focus stacking…

Kärt barn har många namn, skulle man kunna säga. Gemensamt för alla dessa begrepp är att den färdiga bilden man tittar på består av flera bilder eller exponeringar. Därför är det också vanligt att man blandar ihop begreppen.

Jag ser dagligen bilder där fotografer beskriver att man gjort en dubbelexponering eller multiexponering, fast fotografen lagt ihop bilderna i efterhand i datorn. Vilket i sig inte är fel, men begreppet används på fel sätt. Det är viktigt att skilja på begreppen exponering och bild. Lägger man ihop en bild i efterhand, är det mer rätt att säga bildkollage. Då bilderna lagts ihop efteråt. Ungefär som man kunde göra på den analoga tiden; lade man ihop två diabilder i efterhand brukade man säga att det var en sandwich – kopierade man ihop två negativ på samma pappersbild i mörkrummet brukade man säga sammankopiering.

Vissa kameror erbjuder möjligheten till bildöverlägg, där man kan välja ut flera bilder från samma minneskort och sedan lägga ihop dessa i kameran till en ny bild. Ett sätt att kunna erbjuda sandwich eller kollage direkt i kameran, och inte i efterhand i datorn. Flera fotografer arbetar flitigt med detta verktyg och kan efterhand exponera in del efter del i en bild, allt eftersom. En form för multiexponering som egentligen inte är en riktig multiexponering, enligt det ursprungliga begreppet.

(3)

(4)

(5)

(6)

För skillnaden mellan exponering och bild är oftast att man aldrig eller sällan kan titta på en delexponering innan den totala multiexponeringen är klar. Medan ett bildkollage, en sandwich eller ett bildöverlägg är ihopsatt av färdiga bilder. Vilket också givetvis medför att man har bättre kontroll över det färdiga resultatet.

Med dagens digitala kameror innebär en dubbelexponering eller multiexponering att du måste ställa in funktionen INNAN du gör de olika delexponeringarna. Sedan måste du göra exponeringarna direkt efter varandra, innan du sedan kan se det slutliga resultatet. Du måste alltså även bestämma exakt hur många delexponeringar du ska göra, INNAN du börjar fotograferingen av delexponeringarna. Helt enkelt för att kameran automatisk drar fram till nästa exponering när du är klar.

På den analoga tiden kunde du göra detta efterhand, då det fanns flera kameror där du kunde dra fram filmen manuellt – och därmed hålla in dubbelexponeringsknappen medan du drog fram filmen. Vilket i praktiken innebar att filmen stod kvar på samma ställe, medan du egentligen enbart spände slutaren. På den analoga tiden kunde du även exponera samma filmrulle flera gånger, om du nu passade på att INTE dra filmrullen helt in i kassetten – och alltså kunde ladda filmen en gång till i kameran. Jag kunde exponera samma rulle hur många gånger som helst, innan jag lämnade in den för framkallning – men fick då samtidigt passa på att perforeringen låg exakt lika i tandhjulen, så att bildkanterna inte förskjöts mellan exponeringarna.

(7)

(8)

Bild 9 på fjällripan är en bild där jag exponerat hela filmrullen två gånger. Först gjorde jag en mängd bilder på månen – med olika utsnitt, brännvidder och kompositioner. Sedan antecknade jag givetvis vilka bilder jag hade gjort på filmrullen, för att sedan ladda filmrullen en gång till i kameran. Jag visste då från exponering till exponering var i bilden månen var placerad, men även vilken storlek det var på den och om den var i skärpa eller oskärpa. När jag höll på med att fotografera fjällriporna i Leirhnjúkur på norra Island, så växlade jag hela tiden mellan två kameror. Där den ena kameran hade förexponerade månar.

Samtliga bilder i inlägget är olika former av dubbel- eller multiexponeringar. Alltså inga sammankopieringar, kollage, bildöverlägg, sandwich – eller för den del det man kallar focus stacking. Än så länge har jag inte arbetat med focus stacking, annat än att jag i mina multiexponeringar ibland gjort bilder där jag flyttat skärpeplanet för att förbättra skärpedjupet – men då givetvis även fått en softeffekt på köpet. Jag har även ibland kombinerat små och stora bländaröppningar för att få fram en speciell djupkänsla.

Jag pjattar och delexponerar, jag kombinerar skärpa och oskärpa, fryst och rörelse, olika ljussituationer, olika filter och mycket annat. Funderar och testar – på plats med kameran, medan jag fotograferar.

En viktig orsak till att jag väljer att säga att jag GÖR mina bilder.

(Bild 1 – Landskap, 2018)
(Bild 2 – Landskap, 2018)
(Bild 3 – Landskap, 2018)
(Bild 4 – Husvagn, 2018)
(Bild 5 – Husvagn, 2018)
(Bild 6 – Positivt svar, 2018)
(Bild 7 – Bokskog, 2018)
(Bild 8 – Bokskog, 2018)
(Bild 9 – Fjällripa, 1996)

(9)

Jämnt…

(1)

Jag fotograferar jämnt. Hela tiden, dygnet runt och året runt. Vilket jag har förstått är rätt så ovanligt, om jag dessutom lägger till att det varit så för mig i mer än 40 år. Under de första 26 åren var jag analog, vilket av kostnadsskäl gjorde flödet av nya bilder betydligt mindre än idag. Men även då prioriterade jag fotograferandet framför något annat. Egentligen.

Hade jag 5000 kronor över, så valde jag i nästan alla tillfällen att köpa film för pengarna. Hellre det än en ny kamerapryl, eller en dyr resa utomlands. Det var alltså viktigare än något annat för mig, att enbart kunna fotografera. Så mycket och så ofta som möjligt.

Att fotografera blev mitt sätt att leva. Vad jag såg runt omkring mig i vardagen, vad som var extra viktigt – men också vad jag tyckte var mindre viktigt. Jag fotograferade, jag framkallade svartvita filmer, jag köpte fototidningar, läste fotoböcker. Var medlem i två fotoklubbar hemma i Bergen och hann även med att vara medlem i både BioFoto och Norske Naturfotografer/NN.

Fotograferingen blev mitt yrke 1983, dagen efter att jag hade slutfört min gymnasieutbildning. Jag publicerade bilder i olika månadstidningar, veckotidningar och dagstidningar. Jag hade föreläsningar och började även hålla i alltfler fotokurser. Dessutom var jag aktiv medlem inte enbart i fotoklubbarna, utan hann även med ett år som ordförande i den lokala fågelklubben – och dessutom en kortare period med ringmärkning av fåglar på fågelstationen Sæle utanför Bergen.

(2)

I första hand fotograferade jag natur, men jag försökte hela tiden även fånga vänner och familj i vardagen. Dessutom hann jag även med ett större antal uppdrag som pressfotograf, i första hand för Bergens Tidende.

Därefter har det bara fortsatt. Med åren valde jag bort uppdragen som pressfotograf, för att helt fokusera på att just fotografera natur. Bilderna på vänner och familj fanns däremot givetvis kvar, som viktiga dokument parallellt med naturfotograferingen. Jag gick även så långt att jag tydligt markerade detta med att medvetet kalla mig naturfotograf och inte fotograf. För det var ju just det jag sysslade med, helt specialiserad med att fotografera i naturen.

Även om det egentligen blev en sanning med modifikationer. Helt enkelt för att jag ofta och gärna fastnade med kameran i gränslandet mellan människan och naturen – mer än att söka mig långt ut i vildmarken. Jag valde att fotografera den naturen jag hade precis runt omkring mig i vardagen. En natur där jag ständigt kunde uppdatera mig, både med synintryck och nya bilder.

Detta var viktigt för mig, utan att jag då egentligen förstod varför. Eller för den delen tänkte så mycket på. Det blev som det blev; helt enkelt för att det var så naturligt för mig att fånga det mer vardagliga – än det mer exotiska på längre håll.

Idag har jag börjat få ihop räknestycket allt bättre.

(3)

Något av det som alltid fascinerat mig, helt sedan jag var riktigt liten, är just det med att fånga intrycken i vardagen. Viktiga guldkorn som jag känt ska få finnas kvar – och inte försvinna i tidens glömska. Jag ville att leken i skogskojan med kompisarna skulle vara för evigt, så även julafton med hela familjen. Magiska ögonblick. Inte unika på något sätt, men magiska i sin vardaglighet. Som när jag stannade vid rönnen under morgonpromenaden till skolan för att titta på skatorna under deras bobygge. Eller den lilla grodan som hoppade över vägen framför mina ben. Alla grodyngel i den lilla ån precis nedanför skogskojan – och ängen med all blomprakt och sjungande gräshoppor vid mormors gård. Jag minns hur jag blev konfunderad över varför det var så stor skillnad på antalet blommor i ängen från sommar till sommar.

Då tänkte jag inte på att det berodde på att de olika blommorna hade olika blomningstider. Var jag där i början av augusti var det mindre blommor men mer gräshoppor, än om jag var där i slutet av juni. Jag förstod det inte då, men så var jag under dessa somrar inte mer än 8-12 år gammal. Men jag minns fortfarande att jag blev frustrerad över varför allt inte bara kunde stanna. Och finnas exakt så. Hela tiden, för evigt.

Jag minns också alla de fantastiska stunder som jag och min syster satt tillsammans med mormor och lyssnade på hennes fantastiska berättelser från en annan tid. Om hennes liv med min morfar, som gick bort tretton år innan jag föddes. Om min morfar som hela tiden levde i nuet, om att det inte fanns någon morgondag. Dagen idag var alltid den viktigaste.

(4)

Om hur min mormor höll minnet av min morfar vid liv, så övertygande att jag blev riktigt välbekant med honom. Han blev så verklig för mig, att det kändes som han fortfarande levde. Min mormor och morfar var verkliga livsnjutare, som värdesatte vardagens guldkorn med sådan övertygelse att högtiderna inte var utmärkande. Vardagen gled över i julafton och påsk, arbete gled över i semester. I en ständig ström av livsglädje.

Min mormor var en fantastisk berättare med ett suveränt minne för detaljer. För årtal, namn och platser. Hennes berättelser från ockupationen under andra världskriget i Bergen var något jag och min syster aldrig kunde lyssna oss mätta på. Min morfar var aktiv i motståndsrörelsen, där han tillsammans med några av sina närmaste vänner blev en aktiv grupp som ständigt gjorde livet surt för tyskarna.

Min morfar var dessutom aktiv fotograf så jag kunde titta genom massor av fotoalbum med bilder från den tiden; både från det glada 20-talet där man dansade charleston – men också från krigets Bergen med brinnande fartyg i hamnen och bilder på bombade hus.

På något sätt blev mormors berättelser och morfars svartvita bilder en viktig del av mitt liv. Då, men också nu genom de minnen jag har av min mormor och bilderna i fotoalbumen.

Minnen och bilder från en svunnen tid blev nutidsminnen – och nutidsbilder. Fast jag föddes 19 år efter att kriget slutade, så kändes det nästan som jag hade upplevt kriget. Men även det glada 20-talet och det tunga 30-talet.

(5)

Min mormor hann aldrig skriva ned sina memoarer, fast min mor tjatade på henne att göra detta. Så när min mormor gick bort 1984 så blev det väldigt tyst. Fotoalbumen fanns ju kvar, men bilderna blev också på något sätt tysta. Ja, nästan lite anonyma och främmande.

I detta föddes jag som fotograf. Den som vill ha kvar nuet och få det att stanna kvar. Helst för evigt.

Jag förstod det inte då, men jag förstår det alltmer ju äldre jag blir. Betydelsen av att föreviga, fånga vardagen i bilder och känslor. Jag vill ha kvar det som är nu, med mig vidare genom livet. Bilderna på flyktiga rådjursmöten får nu stanna kvar – och skogshararna i kvällsljuset på Hallands Väderö sitter och kliar sig varje gång jag tittar på bilderna. Detta fast bilderna är tjugo år gamla och hararna inte finns kvar i livet.

Vardagsbilderna på katten Snusen från sin stund på Jorden, när han tänkte på att han var hungrig eller trött. När han vill ligga och vila i knät eller när han satt vid fönstret och studerade sin omvärld utanför. I sitt, under sin stund i historien. Som om Snusen fortfarande finns kvar. Fast han gick bort 2011.

Och så gör jag idag på lilla Sheldon, vår nya katt som redan hunnit fylla tre år – men fortfarande är nyfiken på livet. Som sitter vid fönstret och tittar ut, filosoferar och funderar på sitt sätt om det som finns utanför. Som sitter i knät på balkongen och följer tornseglarna med blicken när de svärmar över den sommarvarma himlen – tornseglare i sin stund på Jorden. Ivrigt jagande efter olika flyktiga insekter.

(6)

Det fanns svärmande tornseglare även under min mormor och morfars 20-tal hemma i Bergen. Och det fanns katter som satt vid sina fönster och studerade sin omvärld utanför. Även fast min morfar inte fotograferade naturen och djuren på det sätt som jag gör idag.

Men dessa intryck är viktiga för mig att fånga och föreviga. Och vardagen har alltid varit min högtid, mer än högtiderna. För det var oftast dessa bilder jag saknade när jag tittade genom familjens fotoalbum när jag var liten. Jag fick veta att det var dyrt att fotografera, vilket gjorde att de flesta bilder gjordes under de riktiga högtiderna; som julafton, nyårsafton, påsk, sommarsemestern, barndop, födelsedagar och bröllop.

När jag greppade tag i min första kamera 1973, så blev det annorlunda. På mina filmrullar dök det upp bilder på gräsänderna vid sjön, en häst som betade på en äng på ön Toska, några speciella moln från mitt pojkrumsfönster – och min mormor när hon stod vid köksbänken och skalade potatis.

Till min mors stora frustration så fotograferade jag henne i situationer när hon inte hade hunnit sminka sig eller ordna håret. Och när hon satt i ett djupt samtal med min far under en utflykt på Hellesøy i maj 2005. Hon skämdes för att hon inte hade hunnit färga håret eller snygga till sig, men bilden blev en av mina sista på henne – då hon gick bort bara fyra månader senare…

(7)

Jag fastnar för förgängligheten i en gammal och rostig folkabuss på en bilkyrkogård i Uppland, ett gammalt hus på väg att försvinna i ett allt tätare buskage i Härja, rörligt vatten som blev många ansikten under en slutartid på 1/25 sekund i Åmål, en padda som simmar mot den speglande solen vid en liten sjö utanför Mullsjö, smådoppingen i sin lilla damm i Jönköping, den döda skarven vid Lervik, mötet med tvillingarna i Mullsjöskogarna – och inte minst skogshararna som gör kvällstvätten på en triftäng under en majkväll på Hallands Väderö, för nästan trettio år sedan…

Någon undrar om jag fortfarande fotograferar, andra undrar om jag är lika aktiv som jag alltid varit. Det finns även de som undrar varför jag är lika entusiastisk inför varje nytt rådjursmöte, då jag ju redan har runt 30 000 rådjursbilder i arkivet. Det finns även de som undrar vad som är viktigt med att fotografera rörelserna på en vattenyta i Åmål.

De har nog inte förstått vad som är min största drivkraft som fotograf och naturfotograf. De såg mig inte som liten pojke i mormors knä, på magen bland surrande gräshoppor i blomsterängen, liggande vid ån intill skogskojan för att titta på grodyngel, eller när jag passade på att fånga min mor i dessa betydelsefulla vardagssituationer.

Denna dagen, ett liv – som farbror Melker så klokt sa där på Saltkråkan i början av 60-talet. För mig blev det ett liv som Pelle, Tjorven och Stina – vid det lilla rävgrytet en magisk sommar under barndomen. För mig blev barndomens magiska ögonblick en väg vidare genom livet, för att behålla den glädjen långt in i morgondagen!

Därför fotograferar jag jämnt…

(Bild 1 – Folkabussen, 2008)
(Bild 2 – Genomsyn, 2016)
(Bild 3 – Ytan, 2009)
(Bild 4 – Paddan, 2018)
(Bild 5 – Smådoppingen, 2017)
(Bild 6 – Skarven, 1994)
(Bild 7 – Tvillingar, 2017)
(Bild 8 – Tillsammans, 1989)

(8)

En slusk i paradiset…

(1)

Vi lever i dollargrinets tidsålder…

Allt oftare, särskilt när jag tittar på teve, så förvånas jag av alla dessa människor som knappt verkar ha använt tänderna till någon föda. Där leendet avslöjar en bländvit och perfekt tandrad – och detta oavsett ålder. Om personen ifråga är yngre än 25 så kanske det inte är så förvånansvärt, särskilt om personen valt bort godis i alla former. Sedan kan det ju också vara så att personen ifråga aldrig någonsin glömt borsta tänderna, eller för den del kanske hittat en rutin med tandborstning mer än två gånger om dagen…

Men om personen ifråga börjar komma lite mer upp i åren så blir det allt mer förvånansvärt. Att se personer som hunnit passera 40-strecket, men som trots detta ler sitt vitaste leendet mot tevekamerorna, då kan man börja undra. Särskilt om man kan minnas tidigare teveframträdanden där tänderna hade en tydligt gulare och mer normal ton…

Jag ser bländande vita leenden, men också män med skägg som är så välansade att det nog behövts ett par timmar framför spegeln – eller så berättar frisyren att personen nog måste ha kommit direkt från frisören till tevestudion…

(2)

Men det stannar inte där… Klädseln vittnar dessutom om att personen nog enbart har på sig helt nya kläder, allt verkar så fantastiskt skinande rent och snyggt att man undrar lite försiktigt om personen ifråga ens har uppehållit sig ute i verkligheten… De vita gympadojorna tror jag nog inte har gått många steg innan besöket i tevestudion…

Jag hittar inte ens pressveck från strykjärnet…

Vi lever i en värld som tenderar att bli allt mer perfekt. Jag ser detta på teve i olika program, men även på Facebook i en rad olika inlägg där livet tycks vara minst lika perfekt.

Ett besök på Instagram bekräftar detta ytterligare, där alla perfekta foton krigar färgglatt om det lilla utrymmet i tumnagellistorna. Selfies på perfekta leenden, perfekta kroppar och solvarma bad i Thailand. Blå himmel, högsta färgmättnad i grönskan och solnedgången – eller så verkar alla bo i perfekt designade hem. Hem som mer liknar ett galleri än ett mysigt och ompysslat hem.

(3)

Det känns som om vi alla blivit ”amerikaniserade”, alltså mer blivit måna om hur vi ser ut och hur vi presenterar oss själva – mer än hur vi egentligen är på riktigt. Med alla eventuella upp- och nedgångar.

För det är ju precis så livet egentligen är. Allt är inte rosenskimrande och underbart, det finns även många dagar när livet känns mer som ett regelrätt helvete. Tragedier, slit och tristess – i en salig röra. Tyvärr.

De flesta dagar är väl mer sådär ”grå”, ibland i ljusare ton – men ofta är gråtonen rätt så mörk. Nästan på gränsen till svart.

”Sök inget djup, där inget djup finns”, är ett klassisk citat av Ingmar Bergman. Ett citat fylld av mycket självironi, men även säkerligen med rätt mycket cynism mot konstmiljön i stort. Det finns många där ute som anstränger sig för att leva upp till myten av en plågad konstnär, men där det mesta är just det – en myt…

Det kan ju lätt bli så att vi blir mer måna om att se ut som en konstnär och presenterar oss som det, än att kanske vara det. På riktigt. I alla toner och nyanser. Med spår av både upp- och nedgångar.

 (4)

Det är så lätt att glömma att ”imperfect is perfect” – att tanken måste ge plats även för känslan. Att bilder med fantastisk yta, även måste ha ett djup för att fullt ut kunna fungera. På sikt. På riktigt. För att kunna skilja agnarna från vetet…

Vilket inte är det lättaste, tro mig. I tevens programtablå kan det vara svårt att hitta guldkornen, så även bland tusentals tumnaglar på Instagram. Och i en orgie av färg, drunknar de mer lågmälda och försiktiga bilderna. Bilderna som mer viskar, än skriker om uppmärksamhet. I färgens värld distanseras och marginaliseras även de svartvita bilderna alltmer.

När allt blir så mycket av allt, då orkar vi stort sätt enbart med att ta till oss ytan. Helt enkelt för att djupet tar lite längre tid. Det kräver större ansträngning, vilket vi inte orkar eller har tid med.

Vi jobbar och jobbar för att kunna klara av de allt mer stegrande utgifterna. Utgifter för att upprätthålla en viss standard, en fasad att visa fram och berätta om. Om hur vi ändrat och designat om vårat kök, bytt till senaste volvon – och förbättrat solbrännan i Kroatien. Vi har det så bra, och det visar vi gärna fram för alla andra.

Med bländvita leenden… Och färgstarka solnedgångsbilder på Instagram.

(5)

Med senaste modellen från Nikon, Canon eller Sony. Vi visar fram våra senaste bilder från våra perfekta liv.

Men vi har glömt att fotografera, att skapa bilder som berättar ”något mer”. Om oss själva. Om hur vi egentligen mår och ser på vår omgivning.

För att vi inte vågar, kanske för att vi inte vill ”tappa ansiktet”.

I konsumtionssamhället med sina övertydliga kommersiella intressen, där sopberget blir allt större – vill vi inte framstå som udda och avvikande. Vi vill inte visa fram det operfekta, det som kanske är mer ärligt. Om man vill vara sig själv för en stund…

Bilder där kompositionen avviker från mallen, ljuset inte är sådär solnedgångigt – och bilderna från hemmet är lite mörkare än det alltid lika bländande vita, med lite mänsklig röra både här och där.

Är den största lyckan alltid den som är direkt mätbar, och som man på död och liv måste visa fram för allt och alla?

(6)

Kan man känna lycka utan ett dollargrin? Med svartvita bilder under en regntung himmel, från semestern i Måndagsholm eller Torsdagsborg? Med en tio år gammal kamera – och skit under naglarna…

Läste nyligen att vi svenskar idag lever ett liv där vi förbrukar fyra jordklot per år. Om nu hela världen skulle levt som vi svenskar. Känns det sunt och normalt?

Hur blir då morgondagen? Eller bryr vi oss inte, för att vi helt enkelt inte har tid att bry oss. Vi skyfflar under mattan och bleker tänderna, byter kök och bil. Sedan blir det senaste kameran Nikon, Canon eller Sony – blänkande med nydoft. Därefter en tur till frisören och klädaffären.

Sedan är problemen borta. Och vi har förbrukat ännu ett jordklot…

Lever vi i botoxens tidsålder?

(7)

Flyr vi verkligheten helt enkelt för att den blivit för jobbig att ta till sig? Eller är det så att vi alla fått det alldeles för bra i våra liv, så att vi helt enkelt tappat fotfästet?

Det kanske inte är en tillfällighet att den psykiska ohälsan växer sig allt större i Sverige. För att så många helt enkelt klappar ihop, vårt psyke mäktar inte med att ständigt måste uppdatera sig – och dessutom presentera detta för andra. På Facebook och Instagram.

Ingen vill ju visa fram att man inte har det bäst, inte har senaste kameran eller senaste köket. Ingen vill ju vara handikappad och till belastning för samhället – i ett samhälle där ytligheten gått så långt att vi inte längre ser det som inte är bra.

I vår ytliga fixering blir vi allergiska mot det som påverkar fasaden. Vi måste ju visa att vi lyckats.

Och för att visa att vi mår bra på riktigt, då måste vi också ha det bäst…

(Bild 1 – Vinterdimma, 2011)
(Bild 2 – Vinterljus, 2018)
(Bild 3 – Mjölkört, 2013)
(Bild 4 – Fluga, 2013)
(Bild 5 – Padda, 2018)
(Bild 6 – Skata, 2013)
(Bild 7 – Tranor, 2018)
(Bild 8 – Rådjur, 2016)

(8)

Populär fotografering…

(1)

Jag tycker det är intressant att studera hur andra upplever fotografi. Om vilka bilder de flesta gillar på Instagram och Facebook, eller vad man oftast väljer att fotografera. Lite mer indirekt märker jag även detta här i bloggen, men då jag ofta har mer aktiva följare som kanske redan vet vilka bilder de kommer att få se, så blir fenomenet inte lika tydligt här.

Det är också intressant att se vilka fotografer som är mest populära – och visst är det så att för många så har det större betydelse vem som är fotograf, än vilka bilder som visas. Ungefär som man kan fascineras av den uppmärksamhet vissa poplåtar och popartister får, så kan jag även fascineras av det jag kan kalla för popfoto eller popfotografer.

Överlag har jag märkt att färgbilder gillas mer än svartvita bilder. Skillnaden blir ännu större när man studerar bilder där fotografen ökat färgmättnaden ännu mer, så att färgerna nästan poppar ur bilden. Mönstret är extra tydligt på Instagram där fotograferna krigar om uppmärksamheten i det enorma flödet av bilder från fotografer från hela världen. Mängden av bilder med extrema färger är mycket stort, för att man hoppas att bilderna ska upptäckas. Bilderna fungerar som trafikskyltar…

Ett slags fotografisk hötorgskonst… Många gillningar blir det, vilket kanske också var just det man önskade. Ungefär som receptet för hur man komponerar en ny hit, eller för den del hur artisten ska se ut…

Jag kan ibland förvånas över den extremt dåliga smaken, där jag ser bilder med usel komposition och inget annat värde än riktigt kraftiga färger – och som fått tusentals gillningar. Från fotografer med tusentals följare, där alla bilder är av exakt samma karaktär. För att just få så många gillningar som möjligt. Där fotografen som har flest följare vinner.

Som att man inom popmusiken ständigt jagar efter nya listettor…

(2)

Jag kan ibland fascineras över hur lätta vi människor är att manipulera; att börja gilla det som alla andra verkar gilla. Kanske för att vi i grunden är ett flockdjur och förväntas följa alla andra. Eller så är det så att vi är mer lika varandra än vi vågar erkänna…

Att fotografera mitt på dagen i regn, kanske även i svartvitt, är ingen hit. Jag hittar inga sådana bilder alls hos dessa fotografer som jagar följare… Men väl hos fotografer som anses tillhöra de bästa i världen, men där antalet följare konstigt nog bara är en bråkdel. Jag märker det samma om jag går in i en bokhandel för att leta efter riktigt bra fotoböcker, eller att jag letar efter bra musik bland skivorna på Ica Maxi. Jag hittar ingen ny bok av Josef Koudelka på Akademibokhandeln, inte heller hittar jag senaste skivan från Shaman’s Harvest på Ica Maxi…

Det blir rätt mycket skrollande på både Instagram och Facebook. Och precis som jag fungerar när jag väljer musik, så väljer jag även bilder. Jag gillar ALDRIG bilder, enbart för att det förväntas att alla ska gilla bilden. Påfallande ofta är jag inne och gillar bilder som förvånansvärt få gillat sedan tidigare…

Jag gillar enbart bra bilder, brukar jag ofta säga…

På samma gång som jag fascineras över att den dåliga smaken verkar öka, så kan jag heller inte sluta fascineras över fenomenet.

Vidare ser jag att de flesta också har svårt att skilja mellan bild och motiv. En dålig färgbild på ett lejon får fler gillningar än en riktigt bra bild på en tallskog i svartvitt. Så är det bara! Om man då inte fotograferat tallskogen i dramatisk morgondimma, förstås…

Trots alla de bilder som vi ständigt matas med på Internet, och därför borde få allt större bildvana, så verkar de flesta inte utveckla sin smak. Man fortsätter att massgilla hötorgsbilderna i en ständig strid ström…

(3)

Inte heller börjar man söka medvetet, efter bättre bilder från bättre fotografer. På samma sätt som man tror att den bästa musiken är den som ständigt spelas på radion eller hamnar på topplistan. Kanske för att man inte orkar, eller tycker sig ha tiden att leta?

Eller så brister intresset…

Allt verkar upprepas år efter år… Bilden på första blåsippan är alltid en given vinnare; det blir snabbt några hundra gillningar. Hade man däremot väntat några månader med att publicera bilden hade antalet gillningar varit en bråkdel…

Bästa fotografen är den som har flest följare, därför har det fascinerande nog blivit en marknad att just kunna köpa sig fler följare. Om man betalar tillräckligt mycket kan det snabbt bli några tusen följare. Som om det alltså är det viktigaste…

Bästa bilden är den som fått flest gillningar, vilket gör att de fotografer som ständigt verkar kunna producera bilder på det som gillas mest är just de fotografer som vi också anser vara de bästa.

Av bara farten kan fotografen dessutom presentera ett antal vinster i stora och viktiga fototävlingar, få störst publik på senaste fotomässan, de finaste sponsoravtalen – och högsta bokupplagan så att den hamnar i hyllan på Akademibokhandeln…

I allt detta tänker jag tillbaka på fotofestivalen här i Mullsjö 2011; att den främsta fotografen Bruno Barbey från Magnum Photos, märkligt nog var den som hade lägst publikantal under sin föreläsning.

Helt enkelt för att den stora skaran inte hade en susning om vem han var – intresset eller orken för att leta efter hög kvalitet finns ju inte. Precis som att många av de bästa bilderna och bästa fotograferna på Instagram och Facebook sällan har det högsta antalet följare eller gillningar…

Jag kommer nog aldrig förstå detta, vilket också gör mig extra fascinerad. Av popfoto och popfotografer, så väl som av popmusik och popartister.

(Bild 1 – Vattenfall, 2012)
(Bild 2 – Blåsippor, 2015)
(Bild 3 – Räv, 2009)
(Bild 4 – Silvertärna, 2007)

(4)