Att tänka utanför boxen…

(1)

Ibland gör jag mer traditionella naturbilder, men oftast försöker jag ”tänka utanför boxen”. Att göra bilder som har något annorlunda över sig.

Vilket inte alltid är lätt, men alltid lika intressant.

Jag tror inte jag skulle hållit på under så många år, eller för den delen hållit intresset på hög nivå, om jag hela tiden skulle gjort bilder efter standardmallen. Naturbilder kan ju vara så mycket mer än så man oftast få se dem.

Det finns alltid något mer man kan pressa ur en situation, alltid en lite mer intressant vinkling, eller en lite mer udda kombination av motiv. Om jag bara försöker vara öppen och vaken. Ibland kan det också vara överraskande att försöka skapa bilder på något man oftast inte ser på bild. Något vardagligt, så vardagligt att det blir originellt.

(2)

Ett spännande mönster i en havsklippa, lite rost på en metallplatta, en skräddare på vattenytan och skuggan av en kedja, två ljusa ögon bakom en spelande tjäder, en silvertärna i flykt med några moln i bakgrunden som ser ut som flygande fåglar, kvarglömda bildäck vid ett ödetorp, en fälthare i en dubbelexponering med strån – eller en älg i skymningsskogen, på en slutartid på en halv sekund…

Alla bilder i artikeln har något lite annorlunda över sig, där jag försökt ”tänka utanför boxen”. Vilket också gör att man tittar en gång till, fastnar och kanske fascineras. Av en bild som kanske säger lite mer, än vad bilder annars kanske oftast gör. Det är ju så lätt att man oftast gör bilder som blir för självklara, som definierar det man redan vet – och som därför blir förutsägbara.

Det är ju annars så lätt att upprepa sig själv in i oändligheten. Och däri förlora vitaliteten, den extra kryddan som behövs för att hitta nya bilder. I motiv man sett för, många gånger.

(3)

I dagens bildvärld där vi drunknar i miljoner av bilder så är det lätt att försvinna. Bilder som enbart visar det alla andra bilder också visar, de fångar oss inte – de upprepar det vi redan sett och vi går snabbt vidare. Vilket gör att vi också förlorar möjligheten att kommunicera med våra bilder.

Men det är ju så; att har vi inget nytt att säga, så är det ingen som vill lyssna. Har vi inte förmågan att i bilderna visa något nytt, så vill ingen titta på bilderna. Åtminstone inte tillräckligt länge för att vi ska kunna kommunicera med dem.

Det är så lätt att man söker sig vidare mot andra motiv, mot nya jaktmarker – i förhoppningen att fortsätta kunna göra nya bilder. Ju längre man fotograferat, desto större är risken att bli blasé.

Kanske söker man sig vidare mot Afrika, Australien eller Nordamerika – för att få ny inspiration till nya bilder.

(4)

Eller så försöker man se efter nya bildmöjligheter i de samma motiven, helt enkelt genom att hela tiden försöka ”tänka utanför boxen”…

Jag är fortfarande lika entusiastisk varje gång jag får se en älg eller ett rådjur. Jag fotograferar med lika stor iver idag, som när jag för över trettio år sedan gjorde mina första bilder på älg och rådjur. Jag har också blivit allt bättre på att undvika fotoutflykter där jag åker hem igen – med ursäkter om att ljuset inte var det rätta eller att djuren inte ville samarbeta. Det blir alltid något i alla fall, helt enkelt för att jag låter rådande omständigheter få visa mig vägen mot nya bilder.

Det måste inte vara en smäktande solnedgång eller trolsk morgondimma, även om det givetvis är trevliga ljus att arbeta med. Det får gärna vara hällregn, kraftig blåst, grått och mulet, mörkt och dunkelt – omständigheterna är ju alltid föränderliga, vilket ger en uppsjö av bildmöjligheter om jag bara kan se dem.

(5)

Behåller jag nyfikenheten och entusiasmen, då finns det spännande bildmöjligheter vid alla möjliga tillfällen. Ge mig en älg eller ett rådjur, en kamera och ett objektiv – och det kan bli spännande bilder av det! Helt enkelt med att hela tiden aktivt försöka ”tänka utanför boxen”…

Och skulle det inte dyka upp några älgar eller rådjur, så finns det säkert något annat jag kan rikta kameran mot. För bilder i någon form kan det ALLTID bli, dessutom spännande bilder!

Att åka hem utan att det ”blivit något”, det finns inte på kartan. Om jag då inte aktivt väljer att låta bli att fotografera…

Märkvärdigheten i att lyckas göra bra bilder handlar INTE om att ljuset inte var spännande. Det handlar heller inte om att jag inte hade rätt objektiv eller var tillräckligt snabb… Ett ”tråkigt” ljus, fel objektiv och långsam fotograf – det kan också ge riktigt spännande bilder. Om jag lyckats ”tänka utanför boxen”…

(6)

Genom åren har jag märkt att jag alltmer sällan kommer hem utan bilder. Däremot blir det ibland bilder som jag inte alls hade planerat, vilket ju är en viktig del av charmen med naturfoto.

Där jag hade en älg kvällen innan, där sitter det nu en fälthare. En fälthare som kanske inte är på rätt humör att klia sig eller gäspa på kommando. Ljuset är också grått och mjukt. Men jag ser några strån i förgrunden och väljer att göra en dubbelexponering – en exponering med skärpa på haren, en exponering med skärpa på stråna. Och det blev en bild i alla fall…

Jag har mött många fotografer som med åren blivit allt bättre på att hitta ursäkter till att inte fotografera. Med ett allt större kvalitetskrav har bildantalet minskat. Jag vet heller inte hur många gånger jag hört mantrat ”kvalitet hellre än kvantitet”, för att på något sätt legitimera den allt minskande bildskörden.

När det egentligen inte handlar om annat än att man blivit blasé, eller att man fastnat i ett tankesätt som inte ger öppningar mot nya och bättre bilder.

(7)

När man utvecklar sitt fotograferande ska egentligen bildskörden öka med åren. För varje gång man möter en älg eller ett rådjur ska det bli flera bilder, bättre bilder och nya bilder! För allt det man tar med sig till varje nytt älgmöte eller rådjursmöte, är summan av alla tidigare möten. Alla lyckade bilder, men också alla misslyckanden. Alltid finns det något att korrigera, eller något nytt att testa och experimentera med. För inte är det väl tillräckligt att upprepa det man gjort så många gånger tidigare?

Målet måste väl alltid vara att man lyckats göra en bild som är ”något mer” än förra gången. En bild som är bättre, eller att den är tillräckligt annorlunda – helt enkelt för att man hade tränat upp förmågan att hela tiden aktivt kunna ”tänka utanför boxen”…

(Bild 1 – Havsklippa, 1996)
(Bild 2 – Rost, 2004)
(Bild 3 – Skräddare, 2017)
(Bild 4 – Tjäder, 2017)
(Bild 5 – Silvertärna, 2007)
(Bild 6 – Öde, 2007)
(Bild 7 – Fälthare, 2017)
(Bild 8 – Älg, 2017)

(8)

Gillad eller ogillad…

(1)

Jag tror att de flesta av oss gillar att vara gillade, helst från så många som möjligt. Och att vi anpassar vårt sätt att bemöta andra människor för att vi ska bli gillade, eller så åtminstone för att vi inte ska bli ogillade. Något som jag tror börjar redan från vi är riktigt små, redan som barn mäter vi vårt sätt att vara med att se hur många som gillar oss. I tonåren fortsätter processen, vi vill bli gillade och gärna vara med i populära gänget…

Många fotografer agerar också efter denna mall när man fotograferar; vi uppskattar att få många gillningar till våra bilder på Facebook och Instagram – och givetvis värmer det lite extra om bilden hade turen att vinna senaste fototävlingen. Vissa av oss tar det ett steg längre; vi anpassar vårt sätt att fotografera efter att få så många som möjligt att gilla våra bilder.

Jag tycker själv det är trevligt att få uppskattning; extra tydligt blir det när jag har föreläsningar i olika former. Det blir alltid lite nervöst innan, man undrar hur många som ska komma. Skräcken finns där i bakgrunden; tänk om det inte kommer någon…

Och sedan den enorma kick man får när det blir fullsatt, när man upptäcker att så många valde att komma för att titta på ”lilla mig” när jag föreläser och visar fram mina bilder. Att upptäcka att så många gillar mina bilder, att så många är intresserade av mig som fotograf – det brukar alltid bli de bästa föreläsningarna just när man får den där extra kicken.

Och visst kan jag plocka fram bilder som appellerar lite extra, som ger några extra skratt eller att det går ett sus genom publiken när vissa bilder kommer på den stora skärmen. Det är inte fel att hänge sig åt publikfrieri, att föreläsa är ju också att få fram ett visst mått av underhållningsvärde – men annars så får man givetvis passa sig så man inte blir en publikens fotograf.

Just att så många väljer att komma till mina föreläsningar beror ju också på att jag just är den fotograf jag är, att jag går mina egna vägar – och att det ofta blir bilder som överraskar eller kanske chockerar… Jag tror faktiskt att publikmängden skulle minska drastiskt för mig om jag blev mer slätstruken eller populär i mitt sätt att fotografera.

(2)

Jag kan även se det här i bloggen; antalet läsare är som störst när jag publicerar en artikel som provocerar eller upprör. Gärna med bilder som är typiska för min bildstil. Jag ser också vilka av mina bilder som har flest besökare, vilka som är mest populära. Och det är faktiskt sällan de bilder som påminner om andra fotografers bilder.

Och jag gör det allt annat än lätt för min publik; jag tror inte det finns någon som gillar allt jag gör, helt enkelt för att jag alltid försöker gå vidare i mitt bildskapande. Ibland till och med i en helt annan riktning än den som min publik hade önskat sig. Det finns de som helst vill att jag helt ska hänge mig att de mer abstrakta eller experimentella bilderna och därför har svårt för de mer ”vanliga”. Samtidigt som det finns de som har svårt för mina mest ”konstiga” experiment. Och så måste det få fortsätta att vara.

Jag har idag rätt många som gillar mina bilder, jag har en känsla att publiken har blivit större med åren. Men efter mitt stora misstag 2011, så har jag också flera som direkt ogillar mig som fotograf. Som letar efter något att kritisera, ifrågasätta eller förlöjliga. Naturligt nog, då mitt stora misstag väckte ett stort antal misstänksamma ögon. Och en stor besvikelse för många. Vilket jag är den första att beklaga, jag har innerligt bett om förlåt till en stor del av fotovärlden vid många tillfällen. Och fortsätter gärna göra det resten av min karriär!

Många har förlåtit mig idag, vilket jag känner en stor tacksamhet över. Men många finns kvar som helt enkelt hatar mina bilder, ja hela min verksamhet som fotograf. En publik som granskar det jag publicerar, vilket är bra – men som också förlöjligar, för att rättfärdiggöra sina antipatier mot mig, vilket är mer tveksamt…

Det har egentligen aldrig varit lätt att vara den jag är som fotograf, och idag är det ännu svårare… Men med åren har jag blivit än mer hårdhudad, jag är inte lika känslig för kritik idag som jag var i mina yngre dagar. Faktiskt känns det som jag idag är helt opåverkad av alla som ogillar mig, det har åtminstone blivit allt mindre viktig att göra bilder som många gillar – vilket även har utvecklat mig som fotograf, till något ännu bättre.

(3)

Jag är idag ännu mer ärlig mot mig själv, följer ännu mer mina helt egna intentioner – oberoende av publikens reaktioner. I allt som skett har jag än mer hittat min konstnärliga identitet, hur konstigt det än kan låta. Genom att fullkomligt trampa i klaveret, bli hånad och förlöjligad, fullkomligt nollad – så kunde jag ändra fokus från de externa frågorna till de mer interna. De inre och mer personliga, utan tankar på publiken.

Riktigt nog är jag fortfarande lika vänlig och tillmötesgående mot andra, försöker förstå hur andra tänker och agerar, undviker att bedöma andra människor utan att vara nyanserad och diplomatisk. Det är viktigt att ha respekt för medmänniskan och att hela tiden försöka förstå, även när det är mer svårt – att vara en skitstövel har aldrig varit min natur. Men det handlar inte om att andra ska gilla mig, utan mer en samvetsfråga för att stå ut med mig själv – och givetvis min djupa och innerliga medmänsklighet.

Jag har alltså ingen baktanke med att vara vänlig mot andra, vilket genomsyrar hela min konstnärliga verksamhet. Visst kan jag fortfarande provocera, men det är inte för att skapa reaktioner från andra – utan mer för att berätta vem jag är.

Visst är det trevligt att vara gillad, mindre trevligt att vara ogillad. Men idag handlar inget i mitt liv om de frågorna, det handlar helt enkelt att berätta för andra vem jag är, oavsett om det gillas eller ogillas. Jag behöver inte bevisa något för andra, annat än för mig själv. Och genom att förstå mig själv än mer, så blir jag mer förstående även mot andra.

Helt enkelt!

(Bild 1 – Stadig, 1997)
(Bild 2 – Marig, 2004)
(Bild 3 – Uppgiven, 1996)
(Bild 4 – Trygg, 1989)

(4)

Att se och läsa, att höra och lyssna…

(1)

Att fotografera är mitt liv, kort och gott. Det är ett prioriterat faktum genom stort sett allt jag gör. Men jag kan inte heller se att det får allt annat i livet att ställas i skuggan. Fotografi har gett mig så ofantligt mycket tillbaka, att jag lugnt kan säga att jag nog skulle varit en helt annan person idag om jag nu inte varit fotograf.

Jag fotograferar nästan varje dag, oberoende av årstid. Att fotografera är så integrerat i mitt sätt att leva, att jag nog skulle få ett mycket tråkigt och intetsägande liv om jag skulle lägga kameran på hyllan. Fotografi har påverkat mitt sätt att se, att tänka, att vara. Många av mina närmaste vänner är också fotografer, på väggarna i hemmet hänger fotografier, står jag och väntar på tåget eller bussen så fotograferar jag. Ja, det har faktiskt hänt att jag även fotograferat i affären när jag handlat mat…

Bokhyllan är översållad av olika fotoböcker; kanske inte de mer vanliga fotoläroböckerna, utan bildböcker i olika former och böcker om olika spännande och intressanta fotografer. Jag läser också många böcker som berör både psykologi och filosofi, tankar om världen och vårt samhälle – eller skönlitterära böcker som ofta appellerar till mitt sätt att tänka och utveckla tankevärlden. Som jag senare tar med mig in i fotografin.

Musiken jag lyssnar på inspirerar mig i mitt bildskapande; ger mig tankar och känslor som jag försöker uttrycka i mina framtida fotografier.

(2)

Därför kan jag inte identifiera mig med de mer traditionella fotograferna; där fotograferandet är en hobby som man ofta placerar längst ned på prioriteringslistan, eller ett yrke där det mesta handlar om pengar. Först när man gjort allt annat och har tid över, först då plockar man fram kameran… Eller så lyfter man inte ens kameran om det känns som en ekonomisk chansning…

Och man läser fototidningar och fotoläroböcker – och har alltid tid för en diskussion på ett Internetforum om senaste nyheterna från Nikon eller Canon… Är in på Fotosidan för att se vad som diskuteras i forumen, vad som upptar dagens fotografer. Av de senaste 50 aktiva diskussionstrådarna så handlar 40 om fototeknik; resten handlar om tips på resmål, hur man tjänar pengar på sina bilder, hjälp med att identifiera fåglar och insekter – eller så vill man tipsa varandra om bedragare på Tradera och Blocket. Inte en enda tråd handlar om bilder och fotografernas bildtänkande. Om vad bilder innehåller, eller kan innehålla. Eller för den del om olika fotografers bildstilar eller egenheter.

Jag hittar givetvis heller inga trådar som berör psykologi eller filosofi; om hur man utvecklar sina tankar och känslor. En tråd handlar om att hitta en vän för foto/fika i Göteborg, något som givetvis är ett mycket fint initiativ – men frågan är vad man sedan ska prata om, hur man sedan ska umgås.

Kanske senaste prylarna från Nikon eller Canon, som man vill visa fram för varandra?

(3)

Söker mig vidare mot Facebook där fotograferna verkar vara mer aktiva med att visa fram varandras bilder, än att diskutera fototeknik. Och jag får se mängder av bilder, men inga verkar heller här ha några djupare diskussioner – det mesta kan sorteras inom kategorin ”snyggt ljus”… På Instagram handlar det mer om gillningar/likes – och ”om du gillar mina bilder, så gillar jag dina”…

Var finns diskussionerna om fotografin och livet, där bildskapandet är en integrerat del av livet. Om olika fotografer och deras levnadsöden…

Tittar i boken ”Deep South” med fantastiska personliga landskapsbilder av Sally Mann (tack Gustav för den underbart fina presenten!). Bilder och funderingar som jag inte hittar någon annan plats, än just i hennes bok. Börjar leta efter tankar om Sally Mann på Fotosidan… Hittar givetvis nästan inget aktuellt; någon vill ha lite boktips om svartvit landskapsfotografi och får då givetvis olika förslag på intressanta fotografer. Flera tipsar om Ansel Adams och några om Sven Hörnell… En fotograf tipsar om Sally Mann – men redan efter nio svar så dör tråden… I en tråd från 2009!

Sally Mann, en av fotohistoriens största – och nästan INGET om henne och hennes bilder på Sveriges största fotosajt…

(4)

Jag tror heller inte att hennes bilder skulle fått någon större respons; om hon varit medlem, helt okänd och dessutom publicerade sina bilder i någon av bildtrådarna… Helt enkelt för att de flesta inte skulle förstå eller ha insyn; mellan alla trådar om nyheterna från Nikon eller Canon…

Jag tror faktiskt att de flesta som är aktiva på Fotosidan inte har en susning om vem Sally Mann är… Men man vet precis allt om senaste vidvinkelzoomen från Nikon eller Canon… Eller om hur man får fram rätt kornstruktur i de svartvita bilderna i Photoshop eller Lightroom…

Det räcker att se på de senaste redaktionella nyheterna på Fotosidan; det finns nästan inget nytt att uppmärksamma om bilder och bildspråk, om nya spännande böcker från olika fotografer – men hur många som helst om nya prylar från Nikon eller Canon…

Av samma anledning slutade jag köpa fototidningar för många år sedan. Jag kunde inte hitta fototidningar som tog fotografin mer på allvar; som kunde fortsätta producera redaktionellt material för de fotografer som redan hade lärt sig fotografera och hade den utrustning de behövde…

Vart finns det auditorium där man kan diskutera det man redan lärt sig, där man kan visa fram sina bilder och få höra annat än ”snyggt ljus” – eller undvika de obligatoriska frågorna om vilken kamera man använt? Vart finns den fotosajt där det inte står något alls om senaste nyheterna från Nikon eller Canon?

(5)

Eller för den del, där diskussionerna inte är färgade av att alla hela tiden är mer intresserade av att kunna göra samma sorts bild – än att kunna vara kvar i de bilderna som redan finns? Varför måste man alltid veta hur en fotograf gjort, eller var fotografen varit?

Var finns symboliken, känslorna, uttrycken, tankarna, personligheten – var finns fotograferna där fotografin är en fullt ut integrerad del av vardagen och livet? Var finns fotograferna som fotograferar nästan varje dag, helt enkelt för att man inte kan leva utan. Att få kunna skapa, att få använda fantasin och kreativiteten till att berätta vem man är – och varför…

Var finns fotograferna som kan diskutera ”Deep South” av Sally Mann; helt utan att beröra vad hon använt för utrustning eller var hon fotograferat, utan som mer kan diskutera vad hon vill visa – och varför hon gjort som hon gjort…

Jag har inte hittat dessa på Fotosidan, i en fototidning, på Facebook eller Instagram. Jag tror heller inte jag hittar sådana i en fotoklubb.

Alla verkar vara intresserade i fototeknik eller fototips, få verkar intresserade av fotografi

(6)

Att fotografera handlar inte enbart om att se, lika viktigt är det också att kunna läsa. Att utveckla sig handlar givetvis heller inte om att enbart kunna höra, ännu viktigare är det nog att även verkligen lyssna

Fotomiljön innehåller mängder av tips om hur man ska lära sig att läsa, men absolut inget mer när man väl lärt sig läsa och vill fortsätta utveckla läsandet. Det verkar också vara viktigare att höra om vad man kan göra eller inte göra, men ingen som sedan vill lyssna på det man sedan gjort. Om man sedan gjort något som avviker från de trånga mallarna…

På sistone har jag arbetat mycket med hålkamera, för att jag hade många olika idéer jag ville uttrycka genom det tillvägagångssättet. Vilket inte är konstigt för mig. Mitt fotograferande handlar ju hela tiden om vad jag vill visa och berätta om!

Men det handlar inte om att det just är en hålkamera; och att jag använt filter A eller B, slutartider på fem eller trettio sekunder och bländare 64 eller 256… Det handlar heller inte om jag gultonat eller orangetonat, eller för den del hur jag tonat bilderna…

(7)

Det handlar mer om det jag vill och kan berätta om mig själv genom dessa bilder. Inget annat!

Mitt fotograferande handlar ju om så mycket mer än senaste nyheterna från Nikon eller Canon; om jag ska vara helt ärlig så har jag absolut ingen koll på vilka nyheter som kommer från Nikon eller Canon! Jag vet inte ens hur många megapixel mina olika kameror har, jag är alldeles för upptagen med att använda de för att fotografera!

Senast jag läste en lärobok i fotografi var någon gång under 1980-talet… Senaste kameran jag köpte var 2008! Först när mina kameror börjar sluta fungera är det dags för mig att köpa nya, inte innan! Och jag har redan de objektiven jag behöver…

Jag har lärt mig se och läsa, nu vill jag utveckla seendet och läsandet. Jag har hört tillräckligt mycket, nu lyssnar jag mer istället…

Jag fotograferar inte för att leva, jag lever för att fotografera…

(Bild 1 – Ales stenar, 2001)
(Bild 2 – Moln, 1997)
(Bild 3 – Häftigt, 2004)
(Bild 4 – Förgätmigej, 1991)
(Bild 5 – Tofsmes, 2017)
(Bild 6 – Korp i dimma, 1997)
(Bild 7 – Råget, 2017)
(Bild 8 – Skogshare, 1999)

(8)

Allting eller ingenting…

(1)

Jag tänker ofta på döden… Varje dag, flera gånger om dagen.

Men inte för att jag inte vill leva, utan mer för att jag vill bli ännu bättre på att leva. Som en paradox finns döden där som det definitiva, som en påminnelse om att livet är precis nu, idag – och inte imorgon.

Jag vet inget om döden och jag kommer aldrig få veta heller. När döden kommer slutar ju sinnet att fungera, vilket gör att jag heller inte kommer få uppleva hur det är att vara död. Men att hela tiden få allt mer insikt i hur det är att leva, det utvecklas varje år. Ju närmre döden jag kommer, desto mer kan jag om livet.

Och livet i sig kan jag mycket om. Nästan varje 1/125 sekund kan jag berätta hur mycket som helst om.

(2)

Tack vare att jag är fotograf. Eller så är det just därför som jag blev fotograf. För att kunna föreviga alla dessa fantastiska ögonblick som livet ger.

Vi vet egentligen inget om döden; vi vet inget om hur det kommer att vara, eller om när det kommer ske. Vi vet bara att den kommer, förr eller senare. Långsamt eller plötsligt.

För några dagar sedan råkade jag köra ihjäl en gul fågel (tror det var en gulsparv), jag kom körande i 80 km/t på väg mellan Skara och Falköping. Från ingenstans kom fågeln och dunsade mot framrutan. Döden kom plötsligt för den lilla gula fågeln. Kanske var den på väg för att leta mat för att överleva, eller så var den på väg tillbaka till boet med mat till ungarna. Jag kommer aldrig få veta, men jag kommer heller aldrig sluta tänka på hur jag plötsligt mot min vilja blev fågelns bödel.

Jag blev det som gav döden till den lilla fågeln. Hade jag kört från Skara två minuter senare eller tidigare, så hade kanske den lilla gula fågeln levt fortfarande…

(3)

Det blev femte gången för mig som jag råkat döda djur i trafiken – och jag minns fortfarande varje gång. Med kristallklar tydlighet. Och det gör ont i mig varje gång jag tänker på det.

Inte på döden i sig, men om hur bräckligt livet egentligen är. Hur snabbt döden kommer och vänder upp och ner på allt. Som om vi inte var förberedd, samtidigt som vi alla vet att döden alltid kommer att komma. Ingen kommer undan…

Jag minns hur jag i min ungdom inte ville ta körkort och köra bil, helt enkelt för att jag inte ville vara med på att förpesta miljön med bilens avgaser eller att riskera döda djur när jag var ute och körde. Jag vill inte vara någon bödel, det som avgör om något ska få fortsätta leva eller inte…

Men det blev körkort för mig också, men det dröjde tills jag blev 40 år gammal innan körkortet låg i postlådan. Sedan har jag försökt så långt som möjligt köra förståndigt och försiktigt för att undvika bli bödel; både för de som sitter inne i bilen och de som springer eller flyger utanför…

(4)

Jag tänker på de två gräsandungarna på E4:an söder om Ljungby, på bofinken mellan Mullsjö och Habo, på den större hackspetten vid Mokorset. Och nu även på den gula fågeln mellan Skara och Falköping. Men också på den gången i vintras när jag var bara några meter från att krocka med en älg, mellan Mullsjö och Habo. Och hur tankarna har gått efter det; om hur nära det var – och att jag inte alls var förberedd…

Jag har själv varit nära döden några gånger, jag har förlorat några nära och kära – några långsamt genom sjukdom eller ålderdom. Och jag glömmer aldrig det plötsliga dödsbeskedet över telefon för drygt tjugo år sedan när en av mina bästa vänner gick bort…

Varje dag tänker jag på de som inte finns kvar, på vad de kunde ha fått uppleva om de fortfarande levt. Men jag möter också varje ny morgon med tacksamhet över att jag får finnas kvar för att få fortsätta uppleva det fantastiska ”att få leva”.

(5)

För det väl just det som är meningen med livet; att få fortsätta leva och få njuta av varje ny fantastisk dag. Varje morgon. Oavsett väder och årstid.

Precis som naturen har tänkt; att allt ska få leva och överleva, så länge som möjligt!

Jag tänker för en stund på tornseglarna som svävar där uppe under molnen, i sin eviga jakt på mat. Fartdårar med höga skrin. Som om det inte finns något annat här i livet än ”stunden precis just nu”. Eller som farbror Melker så fantastiskt fint sade: ”Denna dagen, ett liv…”

Och jag tänker fortsätta att njuta av varje ny dag som kommer; av tacksamhet, men också för att få uppleva det som alla de som gått bort inte får uppleva. Och så ofattligt högt värde en ny fantastisk dag i livet egentligen har!

(6)

Varje 1/125 sekund av dagen är ett fantastiskt ögonblick värt att föreviga. Att i fotografiet få stanna tiden och sedan kunna njuta av bilden. Tänk att varje 1/125 sekund av livet kan innehålla så ofantligt mycket, att vi sedan kan njuta av bilden resten av livet…

Jag tänker på bilder från Ernst Haas, Robert Capa och Ansel Adams. Ögonblick från en helt annan tid; för trettio eller sextio år sedan. Under en 1/125 sekund gjordes en exponering som sedan blev tidlös. Som blivit en viktig fotografisk dokumentation; från ett vattenfall i Japan, under landstigningen på Omaha Beach eller under en kall vintermorgon i Yosemite.

Ögonblick som jag kan njuta av i dag och kanske även i morgon, resten av mitt liv… Från ögonblick som snabbt passerade DÅ…

(7)

Ibland kan jag undra varför inte alla människor blir fotografer, helt enkelt för att det inte finns något annat medium som bättre fångar själva essensen i livet än just fotografiet. Och för ett kort ögonblick tänker jag den smått absurda tanken att det nog skulle vara fantastisk om inte även alla djur och växter också var fotografer. Tänk vilka fantastiska bilder som tornseglarna kunde gjort där uppe under molnen…

Innan sparvhöken plötsligt kom och avslutade allt med plötslig död, eller så kom det en fartdåre i 80 km/t…

Bläddrar i det gamla fotoalbumet, bilder där min mor samlade bilder och information från mina första år i livet. Där finns bilderna när jag lärde mig gå, då jag gick mina första steg. Där finns bilder när jag leker i soffan med mina favoritleksaker, där finns även de mer pinsamma bilderna när jag sitter på pottan… Bilder som väcker minnen, bilder som får mig att minnas just dessa ögonblick, som jag annars kanske skulle ha glömt.

(8)

Eller den otäcka rädslan över att minnas fel…  Ett album där min mor ville bevara det som var viktigt för henne, min mor som idag inte finns längre. Hon gick bort i september 2005…

I bilderna ser jag även andra nära i familjen som heller inte finns kvar, men som nu finns kvar ändå. Även idag, i mitt liv och under min dag idag. Femtio år senare…

Tittade på ett fantastisk program på SVT igår med titeln ”Sök och du skall finna”, ett program om det existentiella. Om livet och verkligheten, om att fantasin styr verkligheten – och att allt kanske är fantasi, även det som är verkligt…

Tänker på detta när jag sitter där på balkongen igen och tittar på tornseglarna, på utsikten över Mullsjö och Mullsjöskogarna. Hur jag sitter i det verkliga och ser verkligheten, men där jag även sitter med tankar från livet. Om det jag upplevt, om människor jag mött, om nära och kära som inte finns längre, om den plötsliga eller långsamma döden, om nyheterna jag sett på teve, om boken jag läste nyligen – om hur allt det som inte finns i den verkliga verkligheten framför mig, att det också är verkligheten. Även idag, 1 juli 2017 klockan 10.22.

(9)

Så även bilderna från det japanska vattenfallet från Ernst Haas, bilderna till Robert Capa från Omaha Beach eller Ansel Adams bilder från Yosemite på trettiotalet…

Om allting i livet, både då och nu. Och kanske imorgon. Eller om ingenting, i den plötsliga eller långsamma döden.

Tror jag väljer livet, alla gånger. Varje 1/125 sekund av det!

(Bild 1 – Två smörblommor, 2017)
(Bild 2 – Vattenfall, 2017)
(Bild 3 – Vattenfall, 2017)
(Bild 4 – Stormfågel och månen, 1996)
(Bild 5 – Forsärla, 2017)
(Bild 6 – Jag står där skimrande, 1998)
(Bild 7 – Fotografens skugga, 2017)
(Bild 8 – Kirskål och rödklöver, 2017)
(Bild 9 – In i det spegelvända, 2017)
(Bild 10 – Två ormbunkar, 2017)

(10)

Twin Peaks…

(1)

Det är verkligen inte allt man kan förstå, eller kanske vill förstå. Kanske.

För att det kanske inte alls är meningen att man ska förstå, eller så avviker mina preferenser för mycket för att kunna förstå.

Ibland när jag tittar på några bilder från en annan konstnär, läser en text i en oförståelig bok – eller som när jag exempelvis tittar på ett avsnitt i serien ”Twin Peaks”… Serien från början på 1990-talet har ju nu återkommit med nya avsnitt på HBO Nordic. Så nu sitter man då här och tittar, men förstår absolut inte ett kvidder (som man säger i Norge)…

Precis som när jag tittade på serien under de första åren 1990-91. Till en början en spännande serie, med ett mystiskt kvinnomord. Märklig och suggestiv, men på ett spännande och oemotståndligt sätt. Åtminstone första säsongen…

(2)

Sedan kom säsong 2, minst lika märklig och suggestiv, men nu alltmer mindre spännande och oemotståndligt. Mer bara galet och knäppt…

Dessutom blev det allt svårare att kunna få fram någon form av logisk förklaring till vem som mördade Laura Palmer. Jag tappade intresset innan någon med namnet BOB dök upp, vilket för mig inte hade någon betydelse – då det logiska hade fått allt mindre betydelse. Och jag tappade intresset…

Men på något sätt tror jag idag att jag kan förstå tanken eller tankarna med serien. Som titeln ”Twin Peaks” (Tvillingtopparna), fast peaks kan även betyda höjdpunkter eller spetsar. Att man kanske spetsar till det, eller ser genom livet som olika höjdpunkter.

Och att livet är som två tvillingar; som en klonad parallell mellan dröm och verklighet.

Att drömmen följer verkligheten, och att verkligheten följer drömmen. Fast ändå inte…

(3)

Drömmen kan aldrig bli verklighet, och verkligheten kan aldrig helt falla in i drömmen. Något sker mellan dessa parallella världar, drömmen kan bli något helt annat än verkligheten – på gott och ont. Eller som tur är…

Det verkligheten saknar genom sin tristess eller trivialitet, det kan drömmen täcka över genom sina övernaturliga eller onaturliga händelser. Det drömmen kan ge av symbolik och sammanhängande perspektiv, det kan verkligheten missa genom sina plikter och tråkiga detaljrikedom.

Frågan är inte vilken av tvillingtopparna man vill sitta på för att få översyn, utan att man hela tiden verkar behöva tillgång till båda. Även om gårdagen kan ge underlag till de nattliga drömmarna i sömnen, så kan drömmarna påverka besluten och valen under morgondagen.

Om man bara ”får sova på det”, så kanske man kan göra bättre val. Under morgondagen och vidare genom livet.

Både drömmen och verkligheten kan ge frågor och svar.

(4)

Twin Peaks tycks hela tiden vandra mellan verklighet och dröm, mellan dessa två tvillingtoppar. Kanske mer i drömmen kan jag tycka, eller så är drömmen kanske en verklighet – beroende på vem som ser. Vilka preferenser vi har till livet och vidare genom livet.

Twin Peaks blir med all tydlighet ett välkomnande in i världen till Mark Frost och David Lynch. Till deras verklighet, till deras drömmar. Vilket nog inte alls hittar några gemensamma preferenser till min värld. På gott och ont. Eller som tur är…

Tror det kan finnas de samma tankarna från mig till dem, som mina bilder kan uppfattas av andra. Själv är jag ju gärna en fotograf som hellre är personlig än verklig. Som gärna vandrar genom abstraktion och symbolik, mer än det genom det dokumentära och avbildande.

Ibland blir det bilder som andra fascineras av, men jag gör även bilder där inga andra kommer att förstå. Ibland inte ens jag själv…

(5)

Jag försöker verkligen förstå Twin Peaks, men gör det inte… Men jag kanske kan förstå själva andemeningen med serien, även om jag nu inte förstår själva handlingen. Vilket nog kanske inte heller är meningen. Kanske…

Men serien behövs, det kan jag medge. Som en viktig kontrast till allt det andra; det som är mer inställsamt, förutsägbart och tråkigt. På samma sätt som vi behöver de mer personliga fotografierna; i gräll kontrast till de mer fototekniska, de skarpa och övertydligt avbildande.

Vi behöver verkligheten för att kunna drömma, men vi behöver våra drömmar för att utstå verkligheten.

På gott och ont. Eller som tur är…

(Bild 1 – Sunnmøre, 2012)
(Bild 2 – Klippor, 2001)
(Bild 3 – Nattljus, 2012)
(Bild 4 – Öland, 1995)
(Bild 5 – Båten, 2017)
(Bild 6 – Lärkfalk, 2017)

(6)

Dåtidens nutid…

(1)

Dagarna efter turen hem till Norge har jag använt dels framför datorn för att fortsätta arbetet att få ordning i mappar och filer efter hårddiskkraschen för några veckor sedan, men också för att samla in nya intryck från turer i Mullsjöskogarna. Intryck färgade av resan hem till Bergen.

Mullsjöskogar som badar i försommarvärme med intensiv fågelsång från svarthätta, taltrast och bofink. Med älgar, harar och rådjur. Men också med att leta efter spår från dåtiden. En dåtid som ständigt aktualiseras och revideras för att passa in i nutiden.

Igår stannade vi till vid det lilla torpet som vi stannat till vid så många gånger förut. Ett torp som genom åren blivit allt mer fallfärdigt, men som någon nu bestämt sig för att rusta upp. Det läggs en ny grund, dörrar och fönster är borttagna för att bytas ut med nya. Om inte alltför länge står det nog ett nytt och modernare torp här och glänser i solen.

Kanske med en grind och en skylt som berättar att det är privat – kanske är det inte så länge till vi inte längre kan stanna till här för att fotografera.

Den gamla ladan från 1943 kanske kommer att rivas, grävlingen får nog leta efter en ny plats för sitt gryt. Ängen där rådjur och älg betar, kanske blir en nysådd gräsmatta. Och kanske blir det svårt att hitta både blommande gullvivor och nattviol.

Minnen från dåtiden byts ut mot nya händelser i nutiden. Ibland till det bättre, ibland till det sämre…

(Bild 1 – Torpet, 2017)
(Bild 2 – Stenen, 2017)

(2)

Hemåt, och sedan hemåt igen…

(1)

Söndag 14 maj åkte jag med flyg hemåt igen till Bergen. Det var tolv år sedan senast, jag minns så väl begravningen till min mor i september 2005. Det blev sista gången i Bergen, fram tills nu. Visst har jag varit över till hemlandet Norge rätt många gånger sedan dess, men just Bergen har det inte blivit innan. Det finns ju inte så mycket kvar av den nära familjen, min far bor sedan flera år tillbaka utanför Oslo. Men huset finns kvar, där jag bodde fram tills jag flyttade hemifrån 1985. Och det var här jag skulle bo under återbesöket.

Ett speciellt återbesök, då filmteamet skulle vara med och fånga nästan allt på film. Till dokumentären om mig som är under arbete. Min far hade tagit sig västerut från Oslo för att också kunna vara med i filmen.

(2)

Måndagen var vi runt i Bergen. Bland annat till välkända Bryggen där turisterna samlas i tusental. Så även jag, turist som jag kände mig – så mycket hade ändrats under de tolv åren sedan jag var där senast. Jag kände mig verkligen som turist, med ett norskt språk tydligt påverkat av svenskan – det tar numera ett bra tag för mig att helt kunna prata flytande norska… Svenska ord verkar har en fantastisk förmåga att dyka upp, särskilt när jag minst önskar det – och alltid lika ironiskt uppmärksammade av min far…

Det blev ett större antal smått humoristiska situationer, som när jag pratade svenska med min far och sedan norska med det svenska filmteamet…

(3)

Jag var givetvis till graven till min mor. Det blev riktigt jobbigt! Tankarna började direkt; om hur allt en gång varit, goda minnen helt tillbaka till barndomen. Men också om hur allt blivit efteråt fram tills idag, om händelser som min mor nog inte helt hade önskat sig. När jag stod där vid graven, med filmteamet på respektfullt avstånd, så kunde jag heller inte låta bli att tänka på framtiden. Om hur allt kommer att utveckla sig framöver. Hur det blir med min far, familjen – och inte minst förhållandet till min hemstad Bergen.

För inte behöver det gå tolv år till nästa gång jag besöker Bergen. Det kändes ju så tyst och ensamt där vid graven till min mor. Stora delar av den nära familjen befinner sig ju numera på helt andra platser; som utanför Oslo, i Sverige och även på Irland.

(4)

Min bror finns kvar i Bergen, men jag tror han känner sig rätt ensam… När han inte besöker graven till vår mor.

I mina djupa tankar där vid graven kunde jag heller inte låta bli att lyssna till den intensiva fågelsången från både rödhake och koltrast, som om nuet är det enda som existerar. Det som varit och det som kommer, det finns inte… Eller så har det ingen betydelse. Åtminstone inte för rödhakarna och koltrastarna.

Jag ringde till min dotter i Sverige, hon som bara var sex månader gammal när flytten gick från Bergen. Född i Norge, men pratar inget annat än svenska – med skånsk brytning… Hon som inte varit i Bergen sedan min fars femtioårsdag. Då var hon sex år gammal, nu har hon passerat trettio och är en vuxen kvinna.

(5)

Hon minns Bergen, men med barnets ögon. Jag står där vid graven och också minns Bergen med barnets ögon, men också nu som åldrad femtiotreåring. Tre år äldre än min far var när min dotter var här senast..

Det blir så många perspektivtankar så jag blir snurrig. Gråten börjar arbeta upp sig i halsen, ögonen fuktas. Jag ber filmteamet ta en paus med kameran, det blir för jobbigt…

Jag märker hur tiden stått still i mina tankar, men också hur verkligheten gått vidare. Bergen har inte stått still, verkligen inte – det har blivit en ännu större stad. Dessutom byggs det nya vägar och hus överallt. Det är som om Bergen helt lever i nuet, det Bergen som varit känns rätt avlägset…

(6)

Det blir extra tydligt och viktigt varför jag blev fotograf. Att kunna fånga ögonblicket, det som sker precis exakt nu – men att samtidigt kunna föreviga nuet för att stanna tiden. Innan nuet skyndar vidare..

Jag tar gondolbanan upp till Ulriken, 643 meter över havet. Över Bergensdalen med vid utsikt söderut, västerut och norrut. Ser stora delar av Stor-Bergen, centrumsområdet men också flertalet av de olika förorterna. Längst västerut ser jag havshorisonten och Øygarden, skärgården med bland annat öarna Toftøy och Hellesøy. Toftøy där min farmors släkt kommer ifrån och Hellesøy där min farfars släkt kommer ifrån. Två öar som blivit så centrala och grundläggande viktiga för min fotokarriär.

(7)

Det var där det en gång började, på riktigt. Visst hade jag gjort mina första fotografiska bilder på en resa till Skottland redan 1973, men det mer intensiva och seriösa fotograferandet med första spegelreflexkameran, det var på just Toftøy och Hellesøy.

Jag kan se båda öarna där från toppen av Ulriken, längst norrut ser jag lilla ön Hellesøy genom kikaren. Längtar otåligt dit till tisdagens utflykt.

Jag gör ett stort antal ”turistbilder” med och utan norsk flagga. Fångas av den otroliga utsikten och glömmer för ett tag min sjukliga höjdskräck… Fångas även av det karga kalfjället österut från toppen. En ringtrast sjunger så underbart från en liten höjd, en ny bekantskap då ringtrasten inte fanns här när jag bodde i Bergen – då hade jag nog varit här uppe betydligt oftare. Med teleobjektivet i högsta hugg…

(8)

Den är skygg och låter mig stort sett enbart njuta av den genom kikaren, då jag inte tog med mig ett större teleobjektiv denna gång.

Av någon anledning blev de mer personliga bilderna från Ulriken i svartvitt. Ser i bilderna efteråt att alla mina tankar och känslostormar under hemresan till Bergen ligger där i bilderna. Det finns något ursprungligt, något som döljer sig under ytan och som vill pressa sig uppåt och framåt.

Ser trollen, ser det fysiska i bilderna – tidlösa genom det svartvita, för att få fram bilder som är så mycket mer än ögonblicket. Nuet.

Vill även få fram allt som varit, vem jag är och kommer ifrån – och även hur det kan komma att bli framöver. En röra av tankar och känslor som fastnar i den ena exponeringen efter den andra.

(9)

Det börjar blåsa mer och mer medan jag går där på fjälltoppen. Riktigt ordentligt, vilket gör resan nedåt igen med gondolbanan till en rätt gungig upplevelse…

Sedan blev det en tur till Bryggen igen, nu för att fånga och uppleva skymningsljuset. Och än en gång känner jag mig som turist i min egen hemstad. Ser sådant som jag inte alls tänkte på när jag bodde i Bergen, ser och fascineras av det Bergen som turisterna fångas av. Som jag då inte alls skänkte en tanke, då det var så vanligt och självklart.

Jag var verkligen hemmablind när jag bodde i Bergen, fascinerades av det som för bergensaren var lite mer ovanligt. Glömmer aldrig alla de gånger jag var i bokskogen på Fantoft, eller de vidsträckta stränderna på Herdla. Fjälltopparna och de djupa dalarna var aldrig tillräckligt fascinerande för mig.

(10)

Jag glömmer aldrig när jag skulle ha en av mina första föreläsningar i Skåne, efter flytten dit i januari 1987. De som bokade föreläsningen ville ju att jag skulle visa bilder hemifrån Bergen och Norge. Favoritplatserna och favoritmotiven…

Jag får ju erkänna att bilderna på bokskogar och vidsträckta stränder inte imponerade så mycket på skåningarna…

Tur då att jag hade varit flitig med mitt fotograferande på Toftøy och Hellesøy. Från dessa två fantastiska öar ute i havsbandet utanför Bergen, där jag hade mina rötter – och där jag vistats mer eller mindre från spädbarnsåldern.

När jag var liten fick man ta båten från Bergen centrum, en gammal båt som stannade mer eller mindre vid varje brygga på vägen ut mot Hellesøy. En 4-5 timmars båtresa i en rökfylld kabin och där jag alltid mötte ett underbart och lantligt Hellesøy helt grön i ansikte. Det hände även att jag inte kunde hålla mig under den långa resan, vilket fick mig att ropa på Ulrik ett flertal gånger…

(11)

Numera sätter man sig i bilen och kör de 6-7 milen på under en timme…

Första stoppet blev på Toftøy, vid ett särskilt ställe där jag under mina tidiga år som naturfotograf satt under nätterna och lyssnade på berguvens rop. Den nya vägen går nu rakt genom berget och den hemliga berguvplatsen är numera dekorerad med både trottoar och en busskur.

Tiden har verkligen inte stått still, mina stunder med berguven under tidigt 1980-tal känns som från en helt annan tid. Känns nästan som om allt varit en dröm, då landskapet mer eller mindre totalförändrats.

Kanske är det just dessa tidiga upplevelser med berguven som gjort att den har en helt speciell plats i mitt hjärta. Och att jag därför nästan var tvungen att besöka uvberget varje vår under åren jag bodde i Hälsingland.

(12)

Just att bara få höra den ropa, det räcker för mig. Det måste inte bli några bilder, då upplevelsen med berguv år så förknippat med ljudet – mer än med bilden. Att det sedan genom åren blev rätt många bilder på berguven, det var mer en bonus – då jag aldrig lyckades fotografera berguven här på Toftøy. Till det var den alldeles för skygg, eller så var jag för okunnig med att veta hur jag skulle lyckas med det…

Hellesøy var samma fina idyll som senast. Några fler hus hade byggts sedan senast, ett par hus hade fått ny färg – men annars var det samma Hellesøy. Stannade som vanligt vid skylten som jag alltid brukar göra, men sedan var det tillbaka till min favoritplats på norra sidan om ön. En mytomspunnen plats där det sägs att Gjest Baardsen en gång i tiden gömde sig undan rättvisan i den 4-5 meter djupa grottan.

Blev ett antal nya bilder, även om regnet tilltog alltmer. Bilder i första hand i svartvitt, då det denna gång kändes mest naturligt för mig.

(13)

En plats där jag varit ett flertal gånger efter flytten till Sverige 1987. Senast jag var där var i maj 2005, då var både min mor och far också med. Inte visste jag då att min mor skulle gå bort knappt fyra månader senare…

På vägen tillbaka mot Bergen stannade vi än en gång på Toftøy. Målet var att ta sig ned till Svarteviken på öns östra sida, en plats som har en central plats under mina första år som naturfotograf. Det var här jag gjorde mina första exponeringar med diafilm. Bilder på klippor, trift, engelsk fetknopp, ejder och labb. Där jag övade upp mitt kunnande i bildkomposition, men också där jag lärde mig att nattfotografera – genom att prova mig fram till någorlunda bra exponeringar. Till en början helt utan något kunnande om reciprocitetseffekten…

Senast jag var där var 1986, då kunde jag titta ned mot Svarteviken från sommarstugan – nu hade skogen växt sig både hög och kraftig. Myren där jag gjorde mina första försök på att fotografera tofsvipa höll på att växa igen – och vägen ned mot Svarteviken fick nu bli en skogspromenad.

(14)

Men väl på plats var Svarteviken som den var senast, jag hittade fram till de samma motiven jag fotograferat tidigare – som om tiden hade stått still. Det kändes nästan som om jag varit där senast igår, fast det hade gått 31 år… Senast jag var där och fotograferade var jag en ung och hungrig 22-årig fotograf (och nybliven pappa) med hela livet framför sig, nu en grånad 53-åring med en lång karriär bakom sig.

Däremot är det inget fel på hungern, jag fotograferar ju fortfarande lika ivrigt som jag gjorde då – men med rätt mycket mer rutin och erfarenhet.

Att se mina gamla motiv med de fotografögon jag har idag, det blev den absolut starkaste upplevelsen under hela resan. Allt fångat på film av filmteamet; både hur jag klättrade runt på klipporna som en ”smidig tiger”, men också mina glädjetjut varje gång jag hittade mina kära motiv från då

(15)

Och sedan 17 maj i Bergen, det var inte en dag för tidigt…

18 maj under kvällen kom jag tillbaka till Mullsjö. Och som om alla dessa dagar hade varit en mycket välregisserad film, så önskades jag välkommen tillbaka av en glad Malin och några skrikande tornseglare. Tornseglaren hade precis kommit hem igen efter åtta månader i Afrika – och jag efter fyra dagar på hembesök till mina rötter.

Det var skönt att komma hem igen…

(Bild 1 – Fiskmås, 2017)
(Bild 2 – Skymning på Bryggen, 2017)
(Bild 3 – Statsraad Lehmkuhl, 2017)
(Bild 4 – Gråtrut, 2017)
(Bild 5 – Speglingar, 2017)
(Bild 6 – Speglingar, 2017)
(Bild 7 – Från Ulriken, 2017)
(Bild 8 – Från Ulriken, 2017)
(Bild 9 – Mot Isdalen, 2017)
(Bild 10 – Troll, 2017)
(Bild 11 – Från Toftøy, 2017)
(Bild 12 – Från Hellesøy, 2017)
(Bild 13 – Från Hellesøy, 2017)
(Bild 14 – Från Hellesøy, 2017)
(Bild 15 – Från Toftøy, 2017)
(Bild 16 – Från Toftøy, 2017)

(16)