Mobbningen i naturfotomiljön, del 2…

(1)

För ungefär en månad sedan skrev jag artikeln ”Mobbningen i naturfotomiljön”, en artikel om den mobbning som finns och har funnits genom naturfotomiljön genom åren. Sedan dess har inget skett, åtminstone inte på ett öppet och tydligt sätt. Eller så skulle man kunna säga att allt är som vanligt. Jag skrev med ordföranden i föreningen Naturfotograferna/N redan i slutet av januari om detta, något som gav följande svar: ”Hej Terje och tack för ditt meddelande. Jag tar med mig din information i vårt fortsatta arbete. Allt gott!” Inget mer, alltså. Kanske kan man se det som ett svar där han inte vill säga för mycket, men det kan även ses som ett standardsvar. I vilket fall skrev han inget om det jag blivit utsatt för från några av medlemmarna i Naturfotograferna/N. Inget i hans svar visade att han tog ställning; ingen reaktion av varken chock eller avsky.

Jag har även skrivit med ett par medlemmar; den ena tyckte att det var tråkigt att åtminstone en gemensam bekant fortfarande höll på med mobbningen. Att han tidigare hade påtalat det för denna bekant och trodde att det skulle bli förändring. Denne medlem delade mitt inlägg i Naturfotograferna/Ns Facebookgrupp för att informera medlemmarna och ville att dessa skulle bemöta detta. Vad det mynnat ut i vet jag inte, jag kan inte se dolda inlägg i deras grupp då jag inte är medlem. Men inga av medlemmarna har åtminstone hittills lämnat en kommentar under mitt blogginlägg. Den andra medlemmen reagerade med att bli överraskad, visste inte alls att detta pågick. Men i konversationen uttryckte han ett tydligt ogillande mot det jag blivit utsatt för.

Tre olika reaktioner; påfallande olika de övriga som reagerat på inlägget här i bloggen. Men även de andra (som inte är medlemmar) har på olika ställen tydligt tagit avstånd mot detta. Flera kan inte förstå varför man inte utåt sett tar tydligt avstånd mot den mobbning som pågår (och även pågått under många år) i naturfotomiljön.

I naturfotomiljön annars har det mötts med total tystnad. Detta trots att inlägget haft synnerligen många läsare. Sedan inlägget publicerades 9/2 har det haft över 3000 läsare.

Mobbningen i naturfotomiljön är annars rätt så omfattande. Jag är långt ifrån den enda som blivit utsatt för detta genom åren. Till och från har jag fått information från olika naturfotografer som fått utstå kraftig mobbning på olika sätt.

Man kan se det på olika naturfotofestivaler; om vad som sägs till varandra, vad man säger om andra naturfotografer, hur man kommenterar föreläsningar och utställningar, hur man kommenterar varandras bilder. Om vem man försöker tysta bort, vilka man inte släpper in för publiceringar i olika tidskrifter, om en telefon som plötsligt tystnar, om att man slutar hälsa på varandra… Exemplen är riktigt många.

(2)

Detta är något som pågått under alla mina år som naturfotograf, något jag även fått höra från äldre kollegor om hur det varit tidigare – men mest av allt hur det fortsätter även i dagens digitala värld. På sociala media som Facebook och Instagram, i bloggar, på olika forum, i meddelanden till varandra via sms eller Messenger.

Det är bitvis en riktigt otäck form för vuxenmobbning med rätt så dramatiska följder. Det påverkar ekonomin, det påverkar kontaktnätet, det skapar och utvecklar rykten. Om naturfotografer som förstört häckningar till känsliga fågelarter med närgången kamera, om naturfotografer som alltid ljuger, om naturfotografer som gjort misstag på olika sätt. Ibland leder det till polisanmälningar om förtal, med oftast försöker man tysta bort det. Fotograferna som mobbar, grupperna som känner till mobbningen – men även de som blir mobbade väljer oftast att försöka tysta bort den. För att inte problemet ska bli ännu större.

Ingen är ju ytterst ansvariga för att mobbningen pågår. Något annat är det i skolans värld, där skolans rektor är ansvarig för att motverka och eliminera den mobbning som pågår. Man analyser problemet, gör en handlingsplan som alla måste följa.

All mobbning handlar ju om konsekvenser; den som mobbar vill ha fördelar, den som mobbas förminskas. Den som inte ser något kommer undan, den som inte bryr sig tycker att det överdrivs eller att man får skylla sig själv. Sedan har vi den stora gruppen som anpassar sig med att det på något konstigt sätt tillhör spelreglarna – men mest av allt är det för att skydda sig själv.

All forskning om mobbning visar däremot på samma resultat; det går inte att ignorera eller tysta bort. Och den stora gruppen som är tysta; det är dessa som möjliggör att mobbning får fortsätta att existera. Det är denna stora grupp som ger näring till mobbaren, men också som resulterar i en så stor och negativ effekt för den som mobbas.

Tänker på en episod vid en liten damm vid Jönköping här i februari. Om gräsänderna som ständigt höll på med att munhuggas. Att sedan en gräsandhona så småningom fick sätta livet till, till glädje för kråkorna som flockades för att få sig ett skrovmål. Men också hur jag sedan kunde se en rörhöna stå på kroppen och äta från den döda gräsandhonan, medan några andra gräsänder låg bara någon meter bort i vattnet och tvättade sig…

Är naturfotomiljön inget annat än en ankdamm?

(Bild 1 – Sångsvanar, 2000)
(Bild 2 – Kärrskog, 2021)
(Bild 3 – Rådjur, 2008)

(3)

Att fotografera är viktigt – och på riktigt…

(1)

Jag lever och bokstavligen andas fotografi och bildskapande. Det kan inte enbart bli någon lättsam förströelse – något jag sysslar med i mån av tid, när jag har semester eller att ljuset är fantastiskt. Jag är aktiv varje dag. Fotograferar, tittar på bilder, skriver om mina tankar, planerar föreläsningar och fotokurser, filosoferar, lyssnar på musik och tänker bilder, läser böcker och studerar konst.

99.99 procent av alla som fotograferar har inget annat förhållande till fotografi än att försöka dokumentera eller förmedla något från sina liv; i ett fotoalbum, på Facebook och Instagram. Andra fotografer som är intressanta är eventuella fotograferande vänner, som man eventuellt åker iväg och fotograferar tillsammans med i närmiljön eller på någon fotoresa. Dessa fotografer kan nästan inget alls om fotohistoria, känner knappt till några andra framstående fotografer, annat än de man mött i den lokala fotoklubben eller i en fotogrupp på Facebook. Möjligen finns man på Fotosidan där man delar med sig av egna bilder och kommenterar andras.

Får man en fråga om man känner till några kända fotografer, så letar man frenetiskt i minnet; kanske har man någon bok hemma av en känd fotograf, eller så läste man nyligen några tips på fotografer i ett forum på Fotosidan. Vem som var aktiva fotografer för mer än tio år sedan har man ingen aning om.

Så är det alltså för 99.99 procent av alla de som fotograferar. Intresset sträcker sig sällan längre än så.

(2)

Man kan dela in fotomiljön eller naturfotomiljön i tre grupperingar. Dels har vi de riktigt duktiga, de som ofta placeras bland de bästa – dessa är inte så många, på världsbasis kanske inte mer än några tusen. Sedan har vi de aktiva som uppnått en viss nivå med sina bilder, några är aktiva med att lämna in sina bilder till olika nationella och internationella fototävlingar. Flera är också aktiva medlemmar i någon fotoklubb, är aktiva med att publicera bilder på Instagram och Facebook. Dessa utgör kanske några tusen, enbart i Sverige.

Resten av alla de miljoner som fotograferar utgör dessa 99.99 procent som egentligen inte har någon koll alls. De flesta av dessa publicerar sällan bilder för andra än en liten grupp människor; för familjen och de närmsta vännerna. Man köper inga fotoböcker, går aldrig på några fotoutställningar, sitter inte bland publiken under en föreläsning eller anmäler sig till en fotokurs. Här i bloggen har jag få besök från dessa 99.99 procent; de absolut flesta tillhör den kategorin som inte är flera än några tusen här i Sverige.

Filmen ”Terje” som hade premiär på SVT i början av december förra året hade drygt 400 000 tittare. 99.99 procent av alla dessa tittare kommer jag aldrig se någonstans i min fortsatta karriär som naturfotograf. Kanske inte mer än några tusen av dessa hittade sedan till min blogg, jag fick runt 500 nya följare på Instagram och får ungefär 2-5 nya vänförfrågningar per dag på Facebook.

(3)

99.99 procent av alla de som såg filmen eller som någon gång sett eller läst om mig som naturfotograf, de kan inget annat om mig som naturfotograf än det de just läst eller sett. Ibland i förbifarten, där minnet också är kort – men där man också saknar ett djupare intresse att gå vidare och fördjupa sig. All form för reklam är ju bra reklam, sägs det. Men då de absolut flesta aldrig går vidare och kollar upp det man läst eller sett, så resulterar det enbart i en offentlig bild av mig som naturfotograf – en offentlig bild som ofta ligger rätt långt från den egentliga sanningen.

Fotografi eller naturfotografi anses inte tillräckligt viktigt för att fördjupa sig i. Inte alls som det är med musik och sport. Fotografer eller naturfotografer syns inte alls lika ofta i media, som vi hör musik. Vi fyller heller inte Friends Arena under en föreläsning. Men vi är betydligt fler som fotograferar, än som spelar musik eller spelar fotboll. Fotografi är idag världens i särklass största hobby och intresse, fullkomligt helt utan konkurrens!

Tar jag mig till Ryfors utanför Mullsjö för att fotografera, möter jag idag ett flertal andra fotografer. Några som är mer seriösa i sitt fotograferande, med både stativ och systemkamera – men det största flertalet väljer en enklare utrustning och föredrar att fotografera med mobilen. Alla de fotografier som möjligen görs varje dag vid Ryfors är bilder som sedan inte dyker upp någon annanstans. Inte i min värld; i någon blogg, på Facebook eller Instagram. Kanske visar man fram sina bilder för närmsta familjen och vännerna. Bilder som visar hur fint det är vid Ryfors, som visar det fina vädret – eller så är de flesta av bilderna på de andra som var med på utflykten. Bilder vars enda funktion är att bevara minnen.

(4)

Jag älskar både musik och fotboll. Men jag älskar foto ännu mer. I min värld är en fotoutställning en större upplevelse än en fotbollsmatch. Att aktivt kunna fotografera är viktigare för mig än att lyssna på musik. Jag väljer vattenfallen vid Ryfors före både rockkonserter, melodifestival eller Champions League. Jag studerar och filosoferar kring det fotografiska bildskapandet, betydligt oftare än något annat. Jag fullkomligen andas fotografi, dygnet runt varje år. Något jag gjort helt tillbaka till mina första fotografiska försök på 1970-talet.

Jag har ett eget bildarkiv större än hos de flesta andra; helt enkelt för att det inte finns så många andra fotografer som fotograferat lika aktivt lika länge, som jag gjort. Under alla dessa år har jag studerat fotografi verkligen på djupet; under de analoga åren var jag en flitig gäst på biblioteken, idag är jag minst lika aktiv på Internet. Jag har plöjt genom fotoböcker, läst om olika fototekniker som fascinerar mig – men mest av allt har jag tittat på bilder. Oftast från de bästa fotograferna; från Ernst Haas, Minor White och Josef Koudelka. De svenska storheterna från förr; som Hilding Mickelsson, Sune Jonsson, Pål-Nils Nilsson och Hans Hammarskiöld. Jag har läst om deras liv, sett på deras bilder – försökt förstå riktigt på djupet. Jag har hämtat viktig inspiration från mina fyra norska förebilder Pål Hermansen, Jørn Bøhmer Olsen, Leif Rustand och Rolf Sørensen. Jag har fascinerats av den sagolika kontinuiteten hos Jim Brandenburg, Gregory Colbert, Frans Lanting och Bence Maté.

(5)

På sistone har jag även fördjupat mig i bildspråket till Roman Vishniac; särskilt hans bilder på judar i andra världskrigets ghetton. Om bildernas uttryck, hur judarnas ögon blir som projektiler från deras misär i ett polskt ghetto på 1940-talet och når mig som en knytnäve i dagens stillsamma och vintriga Mullsjö. Om hur en helt annan plats i världen, från en helt annan tid – kan nå mig och påverka mig, på dagens fridfulla och småpyssliga svenska landsbygd. Jag kan känna deras förtvivlan och hjälplöshet, de svartvita bildernas tonskala kan nästan få mig att kunna ta på dem och känna närhet – precis exakt just det som är den fotografiska bildens ofantliga styrka.

Därför fotograferar jag. Därför är jag idag minst lika aktiv som när jag fick mitt fotografiska intresse för nästan femtio år sedan. Fotografi är så viktigt, på riktigt! För mig, för andra – för vår världsbild, för vår historia och vår identitet. Hur hade våra liv sett ut idag, om det inte fanns fotografer och fotografier? Vilken bild hade vi haft av de olika länderna vi sett bilder ifrån, länder där vi själva inte varit fysiskt. Vilken bild hade vi haft av alla de olika människor som finns runt i världen, kända och okända, om vi inte sett några bilder på dessa människor?

Från alla dessa fotografer; med sina bildsinnen, sina bildstilar och sina egna personliga perspektiv. Att alla dessa subjektiva bilder som visar något vi själva inte upplevt – att dessa bilder utvecklar våra egna tankar; antingen med utslag för sympati eller antipati. Om vad vi väljer att gilla eller ogilla, om hur vi tycker oss kunna återge en objektiv världsbild vilande på andras subjektiva bilder.

(6)

Fotografi är verkligen på riktigt, för utan fotografi hade våra liv sett betydligt fattigare ut. Att även våra perifera och sekundära intressen är under starkt inflytande, antingen vi vill eller inte! Att vi påverkas hela tiden.

Hur många hade valt att lägga sin söndagspromenad till just Ryfors, om vi inte sett andra fotografers bilder därifrån? Hur många hade ens vetat var Mullsjö ligger i Sverige, om inte många aktiva fotografer tagit sig till Mullsjö och Mullsjöskogarna för att fotografera? Som genom sina bilder visar en Mullsjönatur som är helt unik i Sverige – detta fast samtliga platser i Sverige egentligen är minst lika unika.

Våra val blir helt enkelt styrda av andras val. Av fotografernas val.

Jag tänker på fotografi stort sett hela tiden. Jag tittar på fotografiska bilder i mängder varje dag, både egna och andras. Jag läser mängder av böcker; om fotografi och om fotografer nästan varje dag, jag är inne på Facebook och Instagram nästan dagligen. Jag missar heller inte tillfället att titta på en fotoutställning eller en föreläsning från en intressant fotograf. Jag fotograferar mer eller mindre varje dag; på en utflykt i Mullsjöskogarna eller till ett annat intressant område. Men även under promenaden runt Mullsjön eller när jag ska handla på Coop eller Ica. Jag har stort sett alltid en kamera med mig även i bilen, oavsett vilka ärenden jag har.

(7)

För att jag inte vill missa något; antingen det är ett älgmöte vid skogskanten, ett vackert ismönster på en liten pöl på parkeringen, solen som bryter genom dimman när jag är på väg till Habo eller att vi ska hälsa på familjen eller några vänner. Jag har genom åren lärt mig att det fotografiska seendet som är så ofantligt viktigt för att det ska generera intressanta bilder, det behöver daglig uppdatering. Det behöver ett kontinuerligt fotograferande för att utvecklas och förnyas.

Därför väljer jag också att blogga varje dag, ibland med flera inlägg, för att jag har så extremt mycket nytt att uppdatera er läsare med. Nya bilder, nya tankar – men också äldre bilder som jag inte visat. Bilder som också kan visa vilken fotograf jag var som tonåring, som tjugoåring, som trettioåring och som fyrtioåring. Då jag varit aktiv fotograf helt sedan jag som nioåring gjorde mina första försök under en resa till Skottland, så kan man i mina bilder också ta del av de olika synsätt jag haft genom livet – helt fram till dagens femtiosexåring. I april blir jag 57 år och är fortfarande minst lika aktiv, då jag för varje år kan summera alla mina tidigare aktiva år som fotograf – och därför får ett allt rikare seende i mitt bildskapande.

Idag ser jag så ofantligt mycket mer på mina fotoutflykter, tack vare min långa farttid som fotograf.

Men mest av allt; fotografi blir för mig allt viktigare. Och att min livslånga fascination verkligen visar att det är på riktigt. Till ett hundra procent!

(Bild 1 – Där trollen bor, 2015)
(Bild 2 – Älg, 2020)
(Bild 3 – Lappuggla, 2009)
(Bild 4 – Syren, 2017)
(Bild 5 – Tjäder, 2017)
(Bild 6 – Blåsippor, 2018)
(Bild 7 – Vasasjön, 2000)
(Bild 8 – Mörker, 2020)

(8)

Älgens själ…

(1)

Det har blivit många älgbilder genom åren; mest från åren jag nu bott här i Mullsjö. Och jag fotograferar älg med samma intensitet, för utomstående kan jag ge intryck av att inte ha några älgbilder alls. Däremot handlar det för mig om att hela tiden försöka tänka nytt. Jag är ju inte den avbildande fotografen, där målet är att få älgen på bild. Om så hade varit fallet, hade jag nog tröttnat för länge sidan.

Det är med älgen, som med alla andra motiv jag fotograferar i naturen – för mig handlar fotograferandet om att skapa BILDER. Att hela tiden försöka hämta fram något helt nytt i bildväg – känslor, symbolik, speciella uttryck.

Därför blir det säkerligen många nya älgbilder även i år.

För absolut de flesta, om jag ser till vilken typ av kommentarer mina älgbilder ofta får, så handlar det om ljus och situation. ”Snyggt ljus”, ”häftigt” eller ”vilken skärpa”. Få ser längre i bilden än till älgen, situationen och ljuset. Kanske för att de flesta fotograferar själva på just det sättet.

Som man känner sig själv, tror man ju om andra.

Bilden på älgen är från sent i skymningen, vilket är lika med blått ljus. Den är en dubbelexponering, i kameran som alltid. Ena exponeringen är med skärpa på älgkon, den andra där ställde jag i oskärpa hitom älgkon och ändrade utsnittet något. Det är älgkon i oskärpa på den andra exponeringen som ger sken av själen ovanför älgkon.

Jag gjorde ett flertal liknande bilder från samma tillfälle.

(Bild 1 – Älgens själ, 2017)

Mobbningen i naturfotomiljön…

(1)

Naturfotomiljön är ingen rolig miljö, den är genomrutten… Mellan olika naturfotografer råder en speciell form av tystnadskultur, där vissa naturfotografer tystas bort och andra pratas det skit om. Men det stannar inte där. Det skapas myter av det överdrivna slaget, starkt influerade av lögner och halvsanningar – ofta genom att svärta ned kollegor för att lyfta fram sig själva. Målet är tydligt; kan man inte konkurrera mer rättvist, så väljer man de mer oschyssta metoderna.

Särskilt utsatta är de som är framgångsrika och dessutom har hittat något eget som frångår de gängse normerna. Alla naturfotografer som varit aktiva en längre tid och har ett större umgänge i miljön känner till detta.

Det är inget nytt fenomen, tyvärr. Historier från förr med anonyma hatiska brev, postade grishuvuden, sabotage av varandras åtlar vid fotografering av örn – men också spridning av lögner om fadäser andra fotografer gjort. Välkända naturfotografer som i det dolda agerat som småbarn.

När jag tittade på Kalla Fakta igår om kollegornas hämnd inom poliskåren fick jag många tankar till hur det även fungerar inom naturfotomiljön. För poliskåren är alltså inget undantag, sådana problem finns inom de flesta grupperingar av människor – så alltså även inom naturfotomiljön. I den mer aktiva delen av naturfotomiljön. Bland de rena amatörerna och nybörjarna är det mer gemytligt, kanske för att ambitionsnivån inte är lika stor.

Under mina första år som nybörjare märkte jag inget, helt enkelt för att ingen utanför familjen visste vem jag var. Men när jag började aktivera och profilera mig i fotomiljön och naturfotomiljön började jag märka av det. Sedan har det ökat allt eftersom mina framgångar ökat.

Idag har jag ingen kontroll, men har förstått att det cirkulerar mycket skitsnack i det dolda då jag numera blivit en rätt så välkänd naturfotograf. Mitt rättvisetänkande som ligger djupt i min personlighet har däremot stundtals haft svårt för att acceptera detta. Det har blivit många dementier och onödiga förklaringar för att bromsa ryktesspridningen – något som egentligen inte resulterat i annat än att den bara ökar.

(2)

Det är nämligen omöjligt att värja sig. Säkraste sättet att bli omtalad under en naturfotofestival är att inte vara närvarande, men skulle man närvara ändå så skulle det kunna ge näring åt ännu mer ryktesspridning och skitsnack. Säkraste sättet att få fiender är alltså att bli framgångsrik, det kommer som ett brev på posten.

Det finns framgångsrika naturfotografer som satt det i system att hata och förlöjliga andra naturfotografer, helst de som fotograferar på ett liknande sätt som de själva. De som har ambitioner att vara nyskapande ser gärna att de fotografer som inspirerat till den egna karriären, att dessa förminskas i olika former – för att de ska kunna ta över. Jag har själv haft ett antal sådana i min närhet – men också sådana som finns kvar med större envishet än andra. En av de mest envisa har förföljt mig i nästan tio år utan avbrott. Jag är dessutom övertygad att denne naturfotograf kommer fortsätta i minst tio år till, helt enkelt för att jag fortsätter att vara aktiv med mitt fotograferande – och dessutom har den irriterande ovanan att även utveckla mitt bildskapande.

Varför denne naturfotograf använder alla möjliga medier för att svartmåla mig – och även ibland försöker framställa sig som en martyr, det måste bero på något. Vad vet jag inte. Presenteras han i någon form utnyttjar han alltid tillfället att ge en känga till mig, i sociala medier missar han heller inte en chans att förlöjliga och skratta åt mig både som fotograf och person. Helt öppet, oftast utan att någon reagerar. Eller så hänger hans anhängare på och skrattar med honom. Ungefär som det fungerar bland mobbarna i skolan; att man hämtar näring till sin egen förträfflighet genom ryggdunkar från den egna flocken. Om ingen däremot skulle skratta med, utan välja att vara tysta eller i bästa fall säga ifrån, då skulle mobbaren sprungit därifrån med svansen mellan benen.

Det finns även naturfotografer som blir medlemmar på olika forum, antingen anonymt eller under falskt namn, för att få kunna fortsätta sin personliga vendetta mot sina motståndare. För att på något sätt försöka etablera en allmän negativ bild av vissa fotografer. Att verka i det dolda kan många gånger faktiskt ge en ännu större effekt, då det inte blir lika tydligt att genomskåda.

(3)

Min envise förföljare/stalker som under tio år ömsom svartmålat mig, ömsom marknadsfört sig själv finns även på Flashback. Under användarnamnet Fnoden har han varit en av de mer aktiva i en evighetstråd om mig där ett flertal personer inte gör annat än försöker få mig att framstå i sämsta tänkbara dager som människa och naturfotograf. Ni kan längst ned läsa det senaste inlägget som Fnoden gjort i denna tråd, skarpa ord som man inte behöver någon större fantasi att förstå syftet med. Fnoden har även använt en humoristisk bild på mig som profilbild, enbart för att förstärka bilden att jag är en galen psykopat. Men ni kan alla se vilken nivå han väljer för att beskriva mig!

Behöver jag informera om att denne fotograf också skickat vänförfrågan till mig under falskt namn på Facebook (då jag inte har en offentlig profil), helt enkelt för att få kunna snoka… Godtroget accepterade jag vänförfrågan, vilket lämnade fältet öppet för att få kunna skriva hånande kommentarer om mig på Flashback. Hittills har det blivit 129 inlägg på Flashback från Fnoden, det står alla fritt att gå in och läsa vad han skriver om mig.

Jag har skrivit till en annan naturfotograf som känner honom om detta beteende, helt enkelt för att han skulle få honom att sluta. Utan resultat! Nyligen skrev jag även till ordföranden i Naturfotograferna/N för att föreningen skulle få honom att sluta, då han är medlem där. Men också för att det finns andra i Naturfotograferna/N som gärna finns med som hejaklack runt honom. Det finns även en person som dessutom arbetar som lärare, en yrkesgrupp som verkligen borde engagera sig för att motverka mobbning, i alla sina former.

Sedan har vi alla dessa tysta som cirkulerar runt honom, där flera redan vet hur han beter sig, men som väljer att acceptera. Som inte tar tydlig ställning och säger ifrån, som fortsätter att gilla hans bilder, som är vän med honom på Facebook – fast han så tydligt visar sig vara en mobbare av rang.

Jag tar tydligt avstånd från alla former för mobbning, bland annat reagerar jag omedelbart och tar bort vänner från Facebook om jag ser att de är mobbare. Jag vill helt enkelt inte ha några mobbare i mitt umgänge. Därför väljer jag också bort att numera figurera aktivt i naturfotomiljön, dels för att skydda mig själv – men mest av allt för att markera att jag står utanför en miljö som i stora delar är genomrutten.

Så enkelt är det. Tyvärr.

(Bild 1 – Död skarv, 1994)
(Bild 2 – Sothöns, 2000)
(Bild 3 – Död gräsand, 2021)

(En liten detalj: Bilden som han använder som profilbild på Flashback är fotograferad av min fru Malin och är från en härlig utflykt till Stenö utanför Söderhamn tillsammans med Moderskeppet. En utflykt med gott humör, där vi skojade till det ordentligt.)

Bakom fotografens öga…

(1)

Fotografer är ett märkligt släkte, då man oftast saknar förmågan att titta efter bilderna i fotografierna. Fotografer tänker sällan bild, utan det mesta som verkar uppta deras världsbild reduceras till bländaröppningar och slutartider.

Detta är inget nytt fenomen, utan det är något som följt fotograferna under massor av år. Allt man ser i en bild måste ha en fototeknisk referens, annars kan man helt enkelt inte ta till sig bilden. Fast å andra sidan går man sällan så långt att bilden får tala, om inte motiven är av tillräckligt högt intresse.

Fotografens skarpa öga tittar genom okularet och ut genom objektivet. Med ett öga bestämmer man sig för vilken bild man vill göra, men nästan aldrig tänker vi på vad som finns bakom fotografens skarpa öga. Innanför.

(2)

Några fotografer tror att hemligheterna ligger i val av rätt kamera, andra i val av objektiv av tillräckligt hög optisk kvalitet. Sedan gäller det ju att utveckla sig till en virtuos när man väljer rätt bländaröppning och slutartid, att ISO-värdet garanterar nödvändig skärpa på de rörliga motiven och att man har en tillräckligt stor arsenal av allehanda filter. En tillräckligt stor och dyr kamerautrustning är en förutsättning för att bli en bra fotograf, tror man!

Några fotografer tror sedan att hemligheterna ligger i att de duktiga fotograferna hittat några gyllene vägar som de inte vill förklara, av risk för att andra fotografer ska kunna sno deras framgångsrika recept. Det finns faktiskt fotografer som väljer att vara fåordiga med hur de gjort, av rädsla för att få för många konkurrenter – i tron att några bra recept är nyckeln till de riktigt bra bilderna. I den extremt tävlingsinriktade fotomiljön vill man ju inte riskera sina surt tillskansade positioner och låta konkurrenterna få några möjligheter att åka snålskjuts…

Det finns fotografer som faktiskt tror att deras hemliga tekniska recept är enda vägen fram till att uppnå deras bilder!

(3)

De riktigt bra fotograferna når man däremot inte, hur många recept man än skulle få tillgång till. Helt enkelt för att hemligheten till de riktigt bra bilderna, det ligger bakom fotografens öga. Inga andra platser!

De riktigt bra fotograferna kan faktiskt göra fantastiska bilder med enklaste utrustning, en sådan som skulle få de flesta amatörer och nybörjare att skämmas. I värsta fall väljer man till och med att misstro de duktiga fotografernas eventuella ”hemliga” recept. Det är väl först när man står jämte den duktiga fotografen, har tillgång till samma motiv och kanske även en bättre fotoutrustning – men ändå inte lyckas nå samma nivå, som man får det stora uppvaknandet. Den duktiga fotografens bild på kameraskärmen ljuger ju inte och kan heller inte ha gjort några varv genom Photoshop. Något man annars skulle ha misstänkt…

Några slutar att fotografera när man förstår detta, helt enkelt för att man var övertygad om att det fanns några snabba vägar fram mot de riktigt bra bilderna.

(4)

Hur fotografer väljer att kommentera andra fotografers bilder berättar också om hur de själva fungerar som fotografer. ”Som man känner sig själv, tror man om andra.” Eller så kan man säga att ”en bildkommentar säger alltid mer om den som kommenterar, än om bilden som kommenteras”.

Så enkelt är det!

Jag är själv ingen tävlingsinriktad fotograf; för mig är det inte viktigt att eventuellt ha den bästa bilden. Varken i mitt tycke eller i andras tyckanden. Då en fotografisk bild förtjänar så mycket mer än att alltid måste jämföras med andras bilder. Jag tänker i bilder, i mina bilder – och fokuserar kring vad jag vill berätta med bilderna. Det är inte viktigt vad jag väljer att fotografera, ej heller hur jag gjort för att få fram bilden.

Receptet för att få fram bilden, det var rätt recept för just DEN BILDEN. Inte nödvändigtvis för några andra bilder.

(5)

Mina bilder är oftast ett resultat av en ett spontant infall med en grund i mina tankar och känslor. Jag gör inga bilder för att jag sett någon annan göra liknande bilder tidigare. Jag gör inga bilder enbart för att testa nya kameran eller det senaste objektivet. Eller för att få fram bilder som ska kunna mäta sig med andra fotografers bilder i en fototävling. Jag fotograferar ENBART för min egen skull, och väljer det tillvägagångssätt som känns mest rätt för att få fram de bilderna jag känner att jag behöver göra.

Ibland i färg, ibland i svartvitt. Skarpt eller oskarpt, med rörelseoskärpa eller bakom en hög med konstiga filter. Det blir vad det blir, utan att jag känner mig låst av några fotografiska mallar. Som fotomiljön eventuellt valt att acceptera.

Ibland gör jag bilder som är trendiga eller nyskapande, men det är inte avgörande. Ibland väljer jag ett udda objektiv eller att göra några multiexponeringar, men det är inte för att jag vill vara märkvärdig – utan enbart för att det kändes rätt för mig för att jag skulle få fram den bilden jag önskade.

(6)

Senaste åren har jag märkt en stor skillnad i hur andra ser på mina bilder. Numera är det mindre viktigt för de flesta hur jag gjort, då de absolut flesta väljer att titta på mina bilder och ser efter det jag vill berätta. En utveckling som jag verkligen uppskattar. Jag måste inte längre deklarera vad jag gjort, bjuda på tekniska recept eller rättfärdiggöra mina val. Min publik vill se mina bilder, för att det just är MINA BILDER.

Det måste inte vara bilder gjorda med häftigaste objektivet eller den mest minutiöst planerade multiexponeringen. Det måste inte vara ovanliga motiv eller spektakulära ljusförhållanden – de av mina bilder som idag får mest uppskattning är de bilder som känns mest genuina i mitt eget bildskapande. Bilder som är typiska för mig som fotograf – och bilder som berör på djupet.

Som att mina bilder blir lästa för sitt innehåll och att man tar till sig detta, mer än att kommentera eventuella val av typsnitt och papperskvalitet.

(7)

Extra tydligt blev detta efter filmen ”Terje” då mitt fotograferande och mina bilder nådde en ännu större publik. En publik som inte förväntar sig något annat än just MINA BILDER.

Idag kan jag faktiskt ha en föreläsning utan att få frågor om hur jag gjort, utan att berätta om vilken kamera jag har – eller för den del bjuda på detaljer kring bländaröppning, slutartid eller ISO-värde. Jag måste inte längre plugga tekniska data till mina bilder för att hela tiden kunna erbjuda detaljerad information.

Idag tittar min publik i första hand på mina bilder! Där jag förlorat publik inom den trångsynta fotomiljön, har jag vunnit bland bildmänniskorna. Det blev faktiskt även en större publik, som dessutom är mer intresserade av vad som finns bakom mitt fotografiska öga.

(Bild 1 – Insida och utsida, 2003)
(Bild 2 – Rördrom, 2018)
(Bild 3 – I skogen, 2020)
(Bild 4 – Tjäder, 2017)
(Bild 5 – Linjer, 2021)
(Bild 6 – Växtlighet, 2003)
(Bild 7 – Flyktighet, 2017)
(Bild 8 – Älg, 2017)

(8)

Brängenreviret…

(1)

Redan 2013 skrev jag ett blogginlägg som egentligen var ett aprilskämt. Men det var ett skämt med ett visst mått av allvar, då det en längre tid observerats varg i Mullsjöskogarna. Redan förra våren visste jag att det hade etablerats ett vargrevir, men nu har det blivit offentligt. Mullsjöskogarna kan nu stoltsera med ett eget vargrevir som fått namnet Brängenreviret, efter den fantastiskt vackra sjön Brängen väster om Mullsjö. Min egen favoritsjö har nu alltså blivit centrum för det första vargreviret i Jönköpings län i modern tid.

Det är dessutom genetiskt värdefulla vargar, ett syskonpar som kommit från Tivedenreviret i Örebro län ungefär tio-tolv mil längre norrut. Syskonparet härstammar från en invandrad finsk-rysk varg, något som anses oerhört viktigt för att motverka inavelsproblematiken som vi har i den svenska vargstammen.

Mullsjöskogarna har inte enbart en fast stam av lodjur, utan kan nu även stoltsera med ett eget vargrevir. Oerhört spännande och glädjande! Att det lite då och då även vandrar någon ensam björn genom Mullsjöskogarna gör inte saken sämre.

Det råder ingen brist på föda heller; Mullsjöskogarna har en stor och god stam av både älg och rådjur. Dessutom har både vildsvin och dovhjort ökat rätt mycket på sistone. Kronhjort och mufflon håller också på att etablera sig. Förutom god tillgång på hare och skogshöns. Det kommer alltså inte råda någon brist på mat för vargparet, vilket är oerhört viktigt då det kommer minska risken för angrepp på boskapsdjuren.

(Bild 1 – Varg, 2004)
(Bilden är från Järvzoo)

 

Att skapa – före, under och efter fotograferingen…

(1)

Den skapande processen består av tre delar; före, under och efter fotograferingen. Mest tid lägger jag givetvis under själva fotograferingen, det är då jag använder mig av de olika detaljerna som i första hand ger mig den bild jag önskar.

Tiden före fotografering handlar mycket om idéer och tankar, om att hämta fram inspiration till nya bilder, om att välja när jag ska fotografera – och inte minst vart jag ska fotografera. Jag lyssnar på musik, läser intressanta böcker, tittar på kartor, kollar väderprognosen mm. Allt det som på olika sätt leder mig fram till det ögonblick när jag står på en särskild plats vid ett särskilt tillfälle och bestämmer mig för att fotografera.

Orsaken till att jag vid just det tillfället står just intill ett av vattenfallen vid Ryfors, att jag valt att arbeta i svartvitt, att jag prioriterar små bländaröppningar för maximalt skärpedjup, att jag använder ett ND-filter för att få så långa slutartider som möjligt – och att jag gör dubbelexponeringar där jag kombinerar fast och rörlig kamera. Jag kan ha lyssnat på en speciell låt, jag kan ha läst en intressant text eller att jag i det ihållande regnvädret hittat bästa ljuset för att just göra en viss typ av bilder.

Men jag kan också ha valt att söka mig till en speciell äng där jag lärt mig att älgarna ofta står mellan 21 och 23 en varm junikväll, där jag hittat en låg kameravinkel med oskarpa växter i förgrunden – och sedan valt att jobba med älgporträtt där jag försöker få fram ett uppstudsigt uttryck. En idé jag fick när jag tittade på ett underhållningsprogram där en deltagarna var på ett särskilt sätt – och att jag sedan vill försöka få fram något liknande i mina älgbilder.

(2)

Jag väljer plats och motiv, efter det gör jag ett urval av den utrustning jag väljer att ta med mig och som jag i första hand ska prioritera. Efter något jag hört eller sett, eller att jag är i en särskild situation i livet som framkallar speciella känslor i mig som jag vill försöka få fram i bilderna. Idéer till nya bilder som ständigt väller fram och som jag sedan lagrar i ett mentalt arkiv någonstans i hjärnan, för att sedan kunna plocka fram när tillfället är det bästa. Jag kan ju få sommaridéer under kalla januaridagar, eller tydliga bildidéer på is under en het julidag. Men jag kan också titta ut genom fönstren, studera ljus och väder – för att sedan veta exakt vart jag ska åka och vilka bilder jag vill göra. Bilder som jag lagrat sedan innan i det mentala arkivet.

Eller så kan jag sitta vid frukostbordet, titta på Malin och sedan fråga om ska vi inte åka till bokskogen i Habo en sväng. Det kan ju ha varit ett tag sedan vi var där senast… Just denna dag kan det vara ett mjukt fint ljus, kanske lite skir grönska bland löven och möjligheten att få se och höra den mindre flugsnapparen. I det mentala arkivet finns det ju redan en stor mängd ogjorda bildidéer på både bokskog och mindre flugsnappare. Dessutom kan det vara rätt tillfälle för ett antal multiexponeringar som jag länge har velat göra, just därifrån.

Efter mer än 40 aktiva år som naturfotograf har det mentala arkivet växt sig allt större; det finns så vansinnigt många bilder jag ännu inte hunnit göra. Från ett mentalt arkiv som varje år växer sig allt större. Det känns lite som att ju mer jag fotograferar, desto större blir det mentala arkivet. Att jag nog aldrig kommer lyckas tömma det, detta oavsett hur mycket jag fotograferar.

 (3)

Jag kommer aldrig tappa inspirationen eller tröttna på att fotografera, helt enkelt för att det finns så vansinnigt många nya spännande bilder som jag ännu inte hunnit göra. Årstiderna skiftar, motiven skiftar, ljuset skiftar. Dessutom vandrar jag mellan svartvitt och färg, mellan vidvinklar och telen, mellan enkelexponeringar och multiexponeringar, mellan fryst skärpa och rörlig oskärpa.

När jag därefter kommit till det ögonblicket när jag väljer att fotografera kommer jag in i den mer aktiva och konkreta delen av bildskapandet. Det är just under själva fotograferingen som själva bilden blir till för mig. Där jag aktivt väljer brännvidd, bländaröppning, slutartid och ISO-värde. Hur jag ska gå tillväga för att få fram precis den bilden jag önskar. Behöver jag något filter; ett avtonat gråfilter, ett polarisationsfilter, ett ND-filter, ett softfilter? Och om jag fotograferar i svartvitt så behöver jag välja det färgfilter som ger mig exakt den gråskalan jag önskar i bilden; vill jag ha ljusare löv väljer jag ett grönfilter, vill jag ha ljusare snö i det blå skymningsljuset så väljer jag ett blåfilter. Med rätt val av färgfilter kan jag kontrollera vad jag vill lyfta fram och vad jag vill tona ned. Behöver jag pjatta ljuset i en multiexponering? Behöver jag exponera in olika färger i landskapsbilden?

Hur ska jag mäta ljuset? Vill jag ha dova toner i low-key eller ljusa toner i high-key? Vill jag i första hand jobba med hårda ljuskontraster; stora ljusa fält i kontrast till små silhuetter, eller vill jag ha stora mörka fält runt ett fåtal ljusa detaljer? Vill jag välja bort himlen eller ha med den? Behöver jag ett avtonat gråfilter? Vill jag softa eller vill jag ha hårdare bilder? Vill jag ha högt ISO-tal för att få mer brus, eller vill jag ha lågt ISO-tal för att få fram så många nyanser som möjligt?

(4)

Hur ska jag komponera? Motiven lågt i bild eller högt i bild, liggande format eller stående format? Diagonala linjer eller vertikala, eller horisontala? Ska jag förenkla, eller vill jag jobba med Fasrummet? Vill jag att motiven ska samarbeta med varandra, eller att de motarbetar varandra? Ska jag tänka i cirklar eller i fyrkanter? Tänker jag Tredelningsregeln eller Femdelningsregeln eller Gyllene snittet? Vart ska jag lägga fokus?

Ibland har jag tänkt klart innan jag ger mig ut, men ofta börjar denna process på plats bland motiven.

Hjärnan går på högvarv, ögonen skannar av omgivningen. Jag tittar mot kameraväskan; ska jag byta brännvidd? Behöver jag blixt eller ficklampa – eller någon annan form för belysning? Kameran är redan kalibrerad för att ge mig de grundläggande kontraster eller färgnyanser jag önskar, oftast så att jag har samma utgångspunkt som jag hade på den analoga tiden när jag fotograferade med diafilm. Vitbalansen är inställd på ”sol” för att få rätt utgångspunkt till de färger som naturen ger mig, från mörkret i skuggorna till högdagrarna uppe på himlen. Blå skugga ska vara blå, gula solbelysta partier ska vara gula, den röda solen ska vara röd, grönskan i boklöven i rätt grön ton.

Jag har valt bort alla automatiklägen helt enkelt för att få ha maximal kontroll; antingen jag jobbar långsamt med landskapsfotografering, eller snabbt med tornseglare i flykt. Är jag ute för att fotografera olika djur, där situationer kan uppstå snabbt och spontant, då har jag gjort nästan allt innan djuret dyker upp. Jag har redan mätt ljuset efter vilken typ av bilder jag vill ha, jag har redan den brännvidden jag vill arbeta med – det enda jag behöver jag när älgen plötsligt dyker upp är att ställa in skärpan och komponera. Skärpan ställer jag givetvis också in manuellt, då jag vill få kunna jobba friare och lägga fokus precis där jag vill – direkt med en gång.

(5)

Att fokusera manuellt är idag så inarbetat för mig att om jag skulle börja jobba med autofokus då blir det till en extra parameter att ta hänsyn till som skulle få mig att missa vissa bilder, där jag nu med manuell fokusering hamnar rätt redan från början. Jag har redan ställt in skärpan på teleobjektivet på 30 meter, för att hamna någorlunda i närheten när älgen väl står där på fältet.

Det är heller inte alltid jag vill ha skärpa där som de flesta förväntar sig att den ska vara. Jag tänker ju alltid BILD, mer än att tänka motiv. En älg är inte per automatik en bild för mig, utan den är aldrig mer än en av flera ingredienser som tillsammans ger mig en viss typ av bild.

En skarp älg som står och glor i kvällsljuset behöver inte vara något mer än just en skarp älg i kvällsljuset… Vill jag har en bra bild på älgen när den står där i kvällsljuset så måste jag alltid tänka ett steg längre. Jag måste bedöma bakgrunden, vilken vinkel jag väljer att fotografera ifrån, var i bildytan den gör sig bäst, vilka andra element jag väljer att ha med i bilden. Vill jag ha älgen i skärpa eller i oskärpa, vill jag softa, göra liggande eller stående bild mm? Det finns alltid en massa parametrar som jag behöver tänka på – och det är också graden av deras betydelse och mina val och prioriteringar som lyfter bilden till att eventuellt bli en bra BILD på älgen som står där och glor i kvällsljuset.

Jag är ju så mycket mer än en jägare med kamera. Jag söker inte efter troféer, jag arbetar fram bilder. Jag tar inga bilder, jag får inga bilder – jag GÖR bilder!

(6)

Graden av bildmedvetenhet är sedan den samma, oavsett vilka motiv jag väljer att fotografera. Mitt bildtänk är lika aktivt antingen motivet är ett större landskap, en isdetalj, en skalbagge, en tornseglare i flykt eller ett hoppande rådjur. Oavsett vad jag fotograferar så är jag alltså den samma fotografen – och några standardursäkter kommer jag aldrig med… Som att jag ”inte hann få in skärpan”, att jag ”inte hann komponera” eller att jag ”inte hann mäta ljuset”.

För visst gör jag också bilder som inte blev bra, men jag väljer att inte visa dessa bilder – om inte jag har en särskild tanke med det. Dåliga bilder gör vi ju alla, men med åren har jag blivit en allt hårdare bödel när jag bedömer de egna bilderna. Oftast tar jag bort bilden direkt i kameran, vilket gör att det urvalet av bilder som jag har med mig hem på minneskortet, att det håller ett högre genomsnitt.

Men även i datorn tar jag bort sådant som inte håller tillräckligt hög kvalitet. Däremot har jag med åren blivit allt bättre på att ge bilder lite mer tid, de bästa bilderna som håller över tid är oftast sådana bilder som arbetar sig fram mer långsamt. Det jag väljer att kalla för ”smygare”. Jag kan ibland få ångest när jag tänker på alla de bilder jag slängt genom åren; att det nog har varit ett antal mycket intressanta ”smygare”.

Men å andra sidan kan jag ju inte spara på allt, det skulle falla på alla sina orimligheter att ha ett ofantligt stort bildarkiv där jag alltid får leta långa stunder innan jag hittar något jag vill använda och visa fram. Efter mer än 40 års aktivt fotograferande har bildarkivet ändå blivit rätt så stort med uppåt 600 000 bilder, hur stort arkivet hade varit om jag aldrig hade slängt något det vill jag inte ens tänka på…

(7)

Efter många års aktivt fotograferande med analog film, där man lärde sig att vara sparsam då film var dyrt, så är jag ungefär lika i mina rutiner även idag som digital fotograf. Jag ”sprutmålar” mycket sällan, inte ens när jag fotograferar snabba tornseglare i flykt. Det är sällan jag ”fotograferar in mig” som man brukar säga – utan jag är oftast rätt redan från början, tack vare den rutin jag samlat på mig.

Jag har även valt att fotografera i JPG och inte i RAW, helt enkelt för att göra det enklare utan extra moment – men minst lika mycket då jag sällan behöver göra några större ändringar med bilderna i datorn i efterhand. Dessutom kräver mitt bildarkiv inte lika stort utrymme på hårddiskarna – jag har även en kamera som kan jobba snabbare under fotograferingen, men även minneskort där jag får plats med mer bilder när jag är ute.

Mitt bildarbete i Photoshop sträcker sig sällan längre än till lite ”småpet” i kontrast och nyanser, lite enklare beskärning för att förbättra eller anpassa kompositionen, en eventuell konvertering från färg till svartvitt – och att maximera bildfilen för det ändamål den ska användas till. Givetvis plockar jag även bort damm eller färgpixlar. Originalfilerna gör jag givetvis absolut inget med, då JPG är ett förstörande format, så jag kopierar valda bildfiler till en annan mapp innan jag öppnar upp dessa i Photoshop och gör mitt efterarbete.

Att konvertera bildfilerna från Adobe RGB, som jag använt när jag fotograferade, till sRGB när jag visar fram bilderna här i bloggen var något jag lärde mig för bara några år sedan. Vilket gjort att många bilder tidigare här i bloggen fått tokiga färger, fortfarande går jag tillbaka till äldre inlägg här i bloggen och ändrar bildfilerna till sRGB för att det ska bli rätt färger. Jag vill ju att bilderna här i bloggen helst ska vara så lika som möjligt den bilden jag såg på skärmen i kameran när jag fotograferade, eller att de inskannade analoga bilderna ska se ut i digital form som de såg ut i analog form. De bilder som annars kräver mest efterarbete från mig i Photoshop är de inskannade analoga bilderna.

Ungefär så tänker jag i mitt bildskapande – både före, under och efter själva fotograferingen. Varken mer eller mindre.

(Bild 1 – Frostmorgon, 1992)
(Bild 2 – Guldbagge, 1994)
(Bild 3 – Tjäder, 2017)
(Bild 4 – Älg, 2020)
(Bild 5 – Vinterljus, 1988)
(Bild 6 – Vintergräs, 2020)
(Bild 7 – Tornseglare, 2020)
(Bild 8 – Älg, 2017)

(8)

Att vara en subjektiv naturfotograf…

(1)

Jag återkommer ofta till Ernst Haas, en av mina favoritfotografer. I bokhyllan står för närvarande tre av hans böcker, böcker jag ofta återkommer till. Hans bilder är balsam för själen – jag blir inspirerad och känner alltid en befrielse när jag tittar på hans bilder. En fotograf som gick sina egna vägar, som vågade följa sina egna övertygelser på vägen mot de egna bilderna.

Det är ingen tillfällighet att det just är ett citat av Ernst Haas som inleder filmen ”Terje” som visades på SVT nyligen. Ett citat som nog blivit ett av de viktigaste för mig och ett motto i min egen karriär som fotograf – ”Högsta formen av fotografering är att förvandla något från vad det är, till det jag vill det ska vara.”

För det är precis exakt så det är. Naturfotografi som ska fungera som en ren och oskyldig fotograferingsform, som ska vara dokumentär och stå för något äkta. Att det finns någon form av oskriven regel, en norm som naturbilderna måste uppfylla för att kunna klassificeras som naturfotografi. Annars är det ju inte naturfoto, säger många.

Fast de flesta naturbilder vi lyfter fram som bra exempel på ”äkta”, i verkligheten är allt annat än just det. Precis som i citatet från Ernst Haas, så är de bästa bilderna inget annat än en fotografs tolkning.

Vi väljer dock att fascineras av den naturfotografiska bilden; det fantastiska ljuset, den trolska stämningen, det dramatiska perspektivet – eller det fantastiskt omöjliga som fotografen lyckats fånga på bild. Vi kan inte tänka oss ett spännande filter, en avancerad dubbelexponering, ett häftigt vidvinkelobjektiv – eller en utfodringsplats där djuren över tid lärt sig att hämta mat på en mycket noggrant utvald och strategisk punkt.

(2)

Allt för att förstärka bildernas visuella värden eller att få bilder med fascinerande dramaturgi – för att sätta det på sin spets med sådan övertygelse att vi än mer ska fascineras av naturen.

Det är sällan vi ser bilder på den grå och vardagliga naturen, helt enkelt för att fotograferna förstått att den inte väcker lika starka reaktioner. Vi förstärker färgerna, vi ökar dramatiken i ljuset – och vi skyndar vidare till det nästa ultimata som ska övertyga publiken. En publik som gärna vill hänföras och underhållas – på samma sätt som i en fantastisk teaterföreställning, från en musikkonsert eller under en spännande långfilm.

Bra fotografi visar inte verkligheten, det är enbart en tolkning av den. Eller som de välkände norska fotograferna Jørn Bøhmer Olsen och Rolf Sørensen skrev i en artikel för trettio år sedan: ”Varför ska vi naturfotografer sträva så ingående efter att återge naturen som den är, när det likväl aldrig är möjligt?”

Jag är ingen äkta naturfotograf, jag är varken dokumentär eller objektiv. Jag är en subjektiv naturfotograf.

Jag har heller aldrig varit något annat än subjektiv, från mina första fotografiska försök i Skottland som nioåring med en lånad kamera och helt fram till idag. Skillnaden däremot är att jag numera kallar mig för en subjektiv naturfotograf – då jag ju inte har några mål att visa naturen som den ser ut, utan mer vill visa hur jag tolkar den. Eller som mina känslor upplever den. Ibland utifrån och inåt, men även allt oftare inifrån och utåt. Att jag i mina bilder vill förmedla något från mig själv och ut i de bilder jag gör.

(3)

Det finns många naturfotografer som fortfarande väljer att stämpla sina bilder med ordet ”äkta”, men som samtidigt visar bilder som är allt annat än just det. Vi är många som vet hur välplanerat och tillrättalagt allt kan vara; när hökugglan dyker ned i snön och tar den lilla sorken, när kungsfiskaren dyker från sin stubbe för att ta en liten fisk, när björn och varg möts i trolsk nattdimma i avlägsna finska sommarskogar, när tofsmesen sitter på en vriden tallgren precis framför morgonsolen.

Att fotografen suttit i ett varmt och bekvämt gömsle med alla förnödenheter framgår inte. Det finns många sådana hyrgömslen som du kan boka och betala för på olika platser i Sverige, Norge, Finland och på annat håll i världen. Det finns även gömslen med wifi, för att tillgodose det ökande behovet från de digitala fotograferna.

Om jag tycker detta är fel? Inte alls! Jag tycker det är bra att en sådan industri fått växa till sig genom åren. Men jag skulle inte kalla bilderna man gör från dessa gömslen för ”äkta naturbilder”. Utan de är minst lika subjektiva som de flesta andra naturbilder.

Publiken fascineras av illusionerna som presenteras på löpande band; från fotografer som undviker att avslöja, för att det skulle förta det som gör bilderna så speciella. För det är väl så att duktiga fotografer ser mer i naturen; de får uppleva mer fantastiska ljusförhållanden än andra, de har extremt stort tålamod och går ju bara ut i skogen och sätter sig ned vid en stubbe för att vänta. Eller?

(4)

Filmen ”Terje” har ett annat avsnitt som kan illustrera just detta. Som kan visa hur naivt vi väljer att misstänkliggöra och avslöja naturfotografens bilder; just när jägaren pulsar i snön och skrämmer iväg två-tre älgar. Det var just då han blev övertygad om att mina lodjursbilder var oäkta. Som om det att gå i skogen och skrämma iväg några älgar per automatik också skulle ifrågasätta naturfotografernas alla älgbilder.

Bilder på älgar som inte springer iväg, utan som står lugnt och kliar sig. Jag har några tusen älgbilder i arkivet redan, ett stort antal har jag också visat här i bloggen – bilder som visar att alla vilda djur inte per automatik springer iväg när en naturfotograf kommer pulsande i snön.

Älg är verkligen inte svårt att fotografera, inte heller att göra riktigt bra bilder. De flesta vilda djur i naturen är inte svåra att fotografera; om tillfället är det rätta, om fotografen är ute i naturen mer eller mindre dagligen under en längre tid – men även om man med åren lärt sig på vilka platser möjligheterna är störst, eller vilken fototeknik eller bildteknik som ger de bästa bilderna.

Dramaturgin i filmen bygger ju på att lodjuren är ofantligt skygga, vilket de egentligen inte är! Något jag sagt ett stort antal gånger, även till filmteamet, men som inte kom med i filmen. Jag har även sett mängder av lodjursbilder, några även fotograferade med enklaste mobilkamera, på lodjur som ligger och slöar under äppelträdet i trädgården eller som småjoggar längs vägkanten. Jag har även sett ett stort antal lodjursbilder på vilda lodjur, från andra naturfotografer, där lodjuren både gäspar och kliar sig.

(5)

Varför ska man åka ut i vildmarken i Norrland och fotografera skygga sångsvanar på en kilometers avstånd med ett stort tele, om man kan ta sig till Skäralid i Skåne där man kan använda vidvinkel och dessutom mata dem med bröd?

Eller att få veta att den där vridna tallgrenen där tofsmesen satte sig så fint mot morgonsolen – att den tallgrenen var pepprad med solrosfrön på baksidan, fastkletad med ister. Det framgick inte. Egentligen fanns det ingen annan plats för tofsmesen att sätta sig, om den var hungrig och sugen på feta solrosfrön.

Att tallgrenen dessutom var placerad just där, för att fotografen redan visste i vilken vinkel morgonsolen skulle komma upp. Det största arbetet handlade egentligen inte om annat än att vara där och vänta på morgonsolen. Tofsmesarna var ju redan där, då de över tid redan hade lärt sig vart man hittade god mat där i skogen.

Tänk även på den dramatiska himlen i landskapsbilden, den som fick publiken att jubla, att den blev precis så för att fotografen hade lärt sig att använda ett avtonat gråfilter. Tänk att den romantiska känslan i den vårgröna skogen blev förstärkt med ett softfilter. Tänk att närhetskänslan till den vackra blåsippan, var ett resultat av att fotografen visste att den låga vinkeln genom diffus förgrund precis skulle generera känslan för närhet.

(6)

Tänk att publikens applåder ofta beror på något i bilderna som fotografen ofta sedan innan hade kunnat räkna ut. Att den dramaturgi som naturfotografen arbetat med inte skiljer sig så mycket från filmregissören eller musikartisten. Allt är subjektivt, från början till slut. Fotografens tankar är subjektiva, bildens utseende är subjektivt – på samma sätt som publikens reaktioner.

Är den akustiska gitarren mer äkta? Är då hårdrock mindre äkta som musik? Är piano mer äkta? Är då syntmusik mindre äkta som musik? Skapar datorn mindre äkta författare än skrivmaskinen eller pennan?

Vad är egentligen äkta naturfotografi? Om du tittar på alla de naturbilder du gillar från andra fotografer, varför gillar du dem? Är det för att du upplever de som äkta, eller är det helt enkelt för att du gillar bilderna?

Med tiden så kanske publiken lär sig att kvalitetsbedöma naturbilder på andra premisser än med en eventuell äkthetsstämpel. Att de riktigt bra bilderna handlar om så mycket annat; om fotografens unika bildspråk, om en mycket väl utvecklad känsla för komposition – och att man kan se fotografens fingeravtryck i bilderna. Att en riktigt bra naturfotograf kan avslöjas som en fuskare från de människor som fortfarande tror att bra naturbilder enbart kan kvalitetsbedömas enligt äkthetsstämpeln – men att man inte alls är en fuskare från de som tittar till bildspråket och det konstnärligt unika.

(7)

Därför kan det då inte vara fel att redan från början proklamera sig som en subjektiv naturfotograf, så att de som gillar mina bilder inte gillar dem för att de tror att de är äkta – utan att de gillar bilderna för att de tycker att det är bra bilder. Och att det viktigaste för en naturfotograf är att inte ljuga och inte förstöra i naturen, att vara ärlig inte bara mot andra utan även mot sig själv. Att äkta naturbilder i framtiden presenteras från fotografer som kan erkänna att de är subjektiva och att de tolkar naturen, helt enkelt för att ingen kan visa hur den egentligen ser ut.

(Citatet från Ernst Haas finns sedan tidigare presenterat under rubriken Bildskaparens manifest här i bloggen. Där finns ett stort antal citat från olika fotografer jag samlat på mig upp genom åren. Några är mina egna.)

(Bild 1 – Moln, 1997)
(Bild 2 – Löv, 2020)
(Bild 3 – Tofsvipa, 1985)
(Bild 4 – Älg, 2020)
(Bild 5 – Kärrskog, 2018)
(Bild 6 – Natt och dag, 1994)
(Bild 7 – Gråhakedopping, 2000)
(Bild 8 – Rådjur, 2020)

(8)

Skillnaden mellan motiv och bild…

(1)

(2)

Två bilder från igår. Den första visar motivet i bild, den andra visar bilden i bild. På något sätt visar de två bilderna ett koncentrat av hur jag arbetar som fotograf. Första bilden gjorde jag enbart som en exempelbild, för att ha den som referens. Inget annat. Det är en typ av bild som jag inte gör när jag är ute och fotograferar. Jag tycker den är tråkig, utmanar inget, säger egentligen inget annat än att visa motivet och platsen. Den är även alldaglig, rent fototekniskt sett; platt och utan djup, grådassig i färgskalan och alldeles för ljust exponerad. Den andra bilden är som jag ville ha bilden därifrån.

Lite därför brukar jag också säga att jag gör bilden, inte att jag får eller tar. Första bilden är en bild som jag tagit eller fått, den säger inget om mig som bildskapare annat än att jag igår var i skogen. Den berättar också att jag vet hur bilder blir skarpa, att jag vet hur jag får fram en enhetlig exponering och att jag i grunden har någorlunda koll på bildkomposition – även fast den inte briljerar, utan följer regelboken till viss del. Första bilden har skönhetsfläckar som ett antal ljusare föremål som drar till sig blicken på fel sätt. Andra bilden koncentrerar blicken där jag vill, för att man sedan ska kunna läsa in det jag önskar.

Första bilden är objektiv, andra bilden mer subjektiv. Ett aktivt val, något jag tycker visar mina fingeravtryck som bildskapare.

Bilderna är inte det minsta ändrade i Photoshop, ingen beskärning – allt är precis exakt som bilderna såg ut när jag öppnade bilderna i Photoshop. Det enda jag gjort i efterhand är att anpassa bildernas storlek efter Internet och bloggen, vilket gjorde att jag fick skärpa bilderna. Jag ändrade också färgprofil från Adobe RGB till s-RGB, något som gjorde att jag fick korrigera färgerna något i efterhand så att bilderna ser ungefär ut som de gjorde i Adobe RGB. Detta för att bilderna inte ska ha fel färger när man betraktar bilderna i bloggen. På Internet återges ju bilderna i s-RGB.

Bild 1 och 2:
Pentax K5 II s.

Bild 1/Bild 2:
18mm/21mm.

Bild 1/Bild 2:
Bländare 9/Bländare 16.

Bild 1/Bild 2:
0.8 sekunder och fryst kamera/0.8 sekunder och rörlig kamera.

Ser ni olika ansikten och ögon i den andra bilden? Ser ni var blicken hamnar i den andra bilden, i jämförelse med den första? Förutom kontrasten mellan skärpa och rörelse (oskärpa, som vissa säger) – ser ni andra skillnader?

Båda bilderna är fotograferade på frihand. Vitbalansen är på ”sol” på båda. Bländaröppning och slutartid är inställda manuellt (som alltid) och ISO-värdet var på 80 (för bästa kontroll på nyanser och färgskala). Ljusmätaren var inställd på spot (som vanligt).

Givetvis handlar allt i bildskapandet om tycke och smak. Några kanske tycker första bilden är den bästa, andra gillar mer den andra. Jag väljer den andra, för att det är jag som ska välja – helt enkelt för att det är mina bilder. Vad andra gör med sina bilder, det är upp till dessa.

I normala fall så gör jag aldrig den första bilden, utan jag går direkt fram och arbetar fram den andra bilden. Och det är också en sådan bild jag oftast väljer att visa fram. Den första bilden finns oftast inte, annat än som något jag har kvar i mitt huvud från platsen. Om jag då inte vill göra referensbilder till föreläsningar och fotokurser. För att andra direkt ska kunna se hur jag tänker och arbetar som fotograf.

Slutligen, bara för att påpeka än en gång; bilderna är fotograferade direkt i jpg, jag fotograferar aldrig i raw.

(Bild 1 – Motiv, 2020)
(Bild 2 – Bild, 2020)

Nyanser…

(1)

Fotografin återspeglar samhället, vår tid gestaltas i våra bilder. Vad vi fotograferar, hur vi fotograferar – men också varför vi fotograferar som vi gör; om det visuella, det viktiga och oviktiga. Om trender och smak. Det vi ser fotograferar vi, men med vilka ögon ser vi?

Om svängningarna i samhället, om politiken, om vad vi lyfter fram – och hur vi lyfter fram det. Den ökande polariseringen i världen, om ett allt större fokus mot det svarta eller det vita. Det ökande klimathotet, men också om att allt är en konspiration. Om fake news. Om president Donald Trump eller om Sverigedemokraterna. Om vem som har skulden, om inte vi har det?

Inom fotografin blir bilderna mer kontrastrika och fotograferna allt tydligare med en starkare profilering. Bilderna får kraftfullare färger och de svartvita bilderna alltmer grafiska i sina uttryck. När dagens fotografer tittar på bilder från tidigare fotografer blir det extra tydligt, man tycker att gårdagens bilder ofta var mjukare och mer grådassiga. Från en annan tid, då nyanserna var viktigare än ytterligheterna. Från en tid då det var större skillnader i samhället, men där det var viktigt att nyansera för att överleva. Mot dagens konglomerat där det blir viktigare att förstärka – för att synas.

(2)

Nästan allt vi gör idag kan adresseras ned till den förhatliga eller förhärligade gillaknappen. Vi uttrycker våra åsikter, tar i för kung och fosterland för att få så många klick som möjligt på gillaknappen. Gillanden som blir till ett effektivt bakpulver för att degen ska kunna gräddas till bästa resultat. Och att alla de som inte klickar på gillaknappen automatiskt blir till potentiella motståndare. I en allt större segregerad och polariserad världsbild.

Vi får allt svårare att tänka i nyanser. Vi kan inte längre tänka att de som inte klickat på gillaknappen kanske kan ha missat inlägget, kanske inte var på rätt humör, kanske var trötta – eller kanske inte höll med tillräckligt mycket. Eller att en tragisk bortgång av en kär skådespelare får hundratals gillaklick, som om att man skulle gilla att skådespelaren gått bort. Eller betyder det att vi gillade skådespelaren och att det uppmärksammades?

Gillaknappen blir ett tecken på vart samhället är på väg. Klickar man inte på den betyder det automatiskt att man ogillar. Eller? Nyansernas betydelse för debatten försvinner. Vi gillar eller ogillar. Halva befolkningen röstar på Joe Biden, den andra halvan på Donald Trump – hur ska vi då kunna gå vidare, om vi helt och hållet har svårt att förstå motståndarlaget? Om att man antingen gillar eller ogillar – och en motståndare kan man då heller inte fortsätta diskutera med. För att vi inte kan se eller ens känna av nyanserna.

(3)

Jag hamnar allt oftare i sådana diskussioner som fotograf. Att jag dessutom är en känd fotograf gör att beteendet blir allt mer förstärkt. Då jag redan skapat en grogrund för både sympati och antipati. De som inte gillar mig från början, antingen som fotograf eller människa, dessa är redan färgade i sina reaktioner till vad jag säger eller skriver. Läget är låst. Det blir antingen jättepositivt eller jättenegativt, helt utan nyanser. Om jag skriver någonstans att jag fotograferar i JPG och inte RAW, föder det enorma reaktioner. Fast jag försöker nyansera mina val om varför jag inte fotograferar i RAW, så möter jag kraftfulla motargument som ibland kan ta sig så starka reaktioner som att jag ”inte fattar” eller att jag ”saknar alla former för kvalitetstänk”. Några tycker jag är flummig eller fumlig, att jag snubblar på orden. Att kunna resonera på en saklig nivå tycks bli allt svårare.

USA har nyligen växt fram som ett tydligt exempel på hur världen kommit att se ut, eller så är det världen som blivit som USA. Jag vet inte, men jag tycker det är intressant, men även skrämmande. Om varför det blivit så, men också hur svårt det kan vara att se hur vi kan hitta en väg ur denna farliga utveckling. Vi människor är ju i grunden mer lika än vad vi själva kan tyckas tro – vi är ju för tusan samma art!

Hur hittar vi tillbaka till en ökande förståelse för nyanserna, att det nog är i denna konglomerat av gråskalor som vi kan tyckas hitta de bästa och mest demokratiska lösningarna. Hur kan vi hitta nyanserade åsikter om polariserade uttryck; om att ett starkt och uttrycksfullt fotografi kan bedömas både sakligt och nyanserat. Eller?

(4)

Har sanningen eller osanningen blivit en åsikt, där det enbart finns en sanning eller en osanning. Att lögnen finns kvar, för att avfärda det vi inte tror på? Och att det handlar om att ta tydlig ställning. Eller ännu värre; att en direkt osanning kan bli sanning – om man bara förmedlar det tillräckligt starkt och tydligt. Att våra olika åsikter blir en religion eller ideologi, där vi i övertygelsen väljer en sanning där motståndarna är lika övertygade om att det är en direkt osanning eller lögn. I konspirationernas tidsålder, med allt starkare profilering av de olika politiska partierna, en allt mer frekvent medial cirkus av färgstarka löpsedlar, i svartvita debatter där vi tappat känslan för korrekta citat och klippar-och-klistrar för att det ska passa in i en viss agenda – där förlorar vi inte enbart känslan för det sanna eller osanna, utan vi förstärker enbart oförståelsen för de alternativa åsikterna. Vi tappar nyanserna.

Våra fotografier får allt djupare svärta, eller bländande högdagrar. Vi vill ju också vara tydliga och ta ställning. Vi vill också få mer uppmärksamhet, väljer att överdriva för att fånga gillanden i det stora världsbruset.

Zonsystemet till Ansel Adams, som han upptäckte och utvecklade redan på 1930-talet för att få större kontroll över exponeringsförfarandet, kan kännas som ett tecken för denna utveckling. Ett zonsystem med elva zoner, från zon 0 till zon 10 – där zon 0 är helt svart och zon 10 är helt vitt. Zon 5 som hamnade i mitten betecknades som medelgrått, ett fotografiskt ”lagom” som kamerornas ljusmätare ställde in sig efter. Ett motiv i medelgrått upplevs som rätt exponerat, men ger också någon form av logisk grund att förhålla sig till när man exponerar sina bilder.

(5)

Ett mått på ett objektivt förhållningssätt, men där den egna smaken också har tillstånd att få avvika. Det finns fotografer som medvetet väljer zon 4 eller zon 6 som mer naturligt att förhålla sig till – helt enkelt för att smaken är olika, men givetvis också för att förstärka en egen profil i sitt bildskapande. Eller att man vill ha ett annat uttryck i vissa bilder. Men det finns i vilket fall något logiskt eller objektivt att utgå ifrån, som någon form av trygghet eller referensram. Det är alltså i nyanserna, eller i de elva zonerna, som helhetskänslan får agera. Inte enbart i det svarta eller vita.

Susan Sontag berörde flera av dessa tankegångar i sin bok ”Om fotografi” från 1977: ”Medan en målning eller en prosabeskrivning aldrig kan vara annat än en snävt selektiv tolkning, kan ett fotografi behandlas som en snävt selektiv genomlysning. Men trots den föregivna sannfärdighet som gör alla fotografier vederhäftiga, intressanta, förföriska, är fotografernas verksamhet ingenting artskilt från den vanliga skumma handeln mellan konst och sanning. Också när fotografierna är som mest angelägna om att spegla verkligheten förföljs de likväl av smakens och samvetets outtalade imperativ.” Hon fortsätter: ”Fastän kameran i en mening faktiskt fångar verkligheten och inte enbart tolkar den, är fotografier lika mycket en tolkning av världen som målningar och teckningar är.”

(6)

Det är nyanserna som skapar ett fotografi, inte enbart ytterligheterna svart eller vitt. Både tonmässigt och i metaforisk form, som en nästan steglös gradation. Det handlar om så mycket mer än det vita gillandet eller ett svarta ogillandet, det handlar om så mycket mer än Donald Trump eller Joe Biden – eller för den del ett rödgrönt eller blålila regerande av ett Sverige med allt växande polarisering eller segregation. Antingen du är vilse på Drottninggatan eller i Padjelanta. Antingen du ser ett växande klimathot eller att du är klimatförnekare.

Gillar vi ett fotografi för att vi tror på det, eller för att vi gillar hur fotografen utmanar vår bild av verkligheten? Gillar vi för att vi gillar motivet i bilden, eller för att vi gillar bilden av motivet? Eller väljer vi att inte gilla, för att vi inte vågar ta ställning. För att vi är rädda för att själva bli polariserade…

Ett Facebook eller ett Twitter där det ju är så mycket enklare att gilla eller ogilla, där vi väljer tystnaden för att inte gå vilse mellan nyanserna. En tystnad som oftast blir till ett samtycke för inläggens påståenden, oavsett sanningshalt över överdrift. En tyst massa blir ju alltid ett legitimt tecken på samtycke till den som skriker högst.

(7)

Jag saknar nyanserna, en viral kulör av egenskaper, av olika kulturer, fattiga som rika – där grunden ligger i en respekt för medmänniskan. Respekt för oliktänkande, respekt för naturen – en respekt för den värld som en gång i tiden skapades för att vi så småningom skulle bli till, genom evolutionens fantastiska väg mot en harmoni mellan levande varelser och naturens krafter. Där vi nyttjar, inte utnyttjar – och inte tvärtom som nu.

Där våra bilder blir så mycket mer än en gammal tvåtaktare – och kan ta oss vidare mot allt mer avancerade energikällor i symbios med det naturen kan hantera. Vi fotografer är våra bilder, varken mer eller mindre. Men vi kan lära oss att mer uppskatta betydelsen av nyanserna, så att våra bilder i framtiden inte enbart blir helt svarta eller helt vita.

(Bild 1 – Stenen, 2020)
(Bild 2 – Mönster, 2003)
(Bild 3 – Tornseglare, 2019)
(Bild 4 – Älgko, 2020)
(Bild 5 – Skogsrummet, 2005)
(Bild 6 – Fjäder, 1998)
(Bild 7 – Storlom, 2020)
(Bild 8 – Rådjur, 2017)

(8)