En slusk i paradiset…

(1)

Vi lever i dollargrinets tidsålder…

Allt oftare, särskilt när jag tittar på teve, så förvånas jag av alla dessa människor som knappt verkar ha använt tänderna till någon föda. Där leendet avslöjar en bländvit och perfekt tandrad – och detta oavsett ålder. Om personen ifråga är yngre än 25 så kanske det inte är så förvånansvärt, särskilt om personen valt bort godis i alla former. Sedan kan det ju också vara så att personen ifråga aldrig någonsin glömt borsta tänderna, eller för den del kanske hittat en rutin med tandborstning mer än två gånger om dagen…

Men om personen ifråga börjar komma lite mer upp i åren så blir det allt mer förvånansvärt. Att se personer som hunnit passera 40-strecket, men som trots detta ler sitt vitaste leendet mot tevekamerorna, då kan man börja undra. Särskilt om man kan minnas tidigare teveframträdanden där tänderna hade en tydligt gulare och mer normal ton…

Jag ser bländande vita leenden, men också män med skägg som är så välansade att det nog behövts ett par timmar framför spegeln – eller så berättar frisyren att personen nog måste ha kommit direkt från frisören till tevestudion…

(2)

Men det stannar inte där… Klädseln vittnar dessutom om att personen nog enbart har på sig helt nya kläder, allt verkar så fantastiskt skinande rent och snyggt att man undrar lite försiktigt om personen ifråga ens har uppehållit sig ute i verkligheten… De vita gympadojorna tror jag nog inte har gått många steg innan besöket i tevestudion…

Jag hittar inte ens pressveck från strykjärnet…

Vi lever i en värld som tenderar att bli allt mer perfekt. Jag ser detta på teve i olika program, men även på Facebook i en rad olika inlägg där livet tycks vara minst lika perfekt.

Ett besök på Instagram bekräftar detta ytterligare, där alla perfekta foton krigar färgglatt om det lilla utrymmet i tumnagellistorna. Selfies på perfekta leenden, perfekta kroppar och solvarma bad i Thailand. Blå himmel, högsta färgmättnad i grönskan och solnedgången – eller så verkar alla bo i perfekt designade hem. Hem som mer liknar ett galleri än ett mysigt och ompysslat hem.

(3)

Det känns som om vi alla blivit ”amerikaniserade”, alltså mer blivit måna om hur vi ser ut och hur vi presenterar oss själva – mer än hur vi egentligen är på riktigt. Med alla eventuella upp- och nedgångar.

För det är ju precis så livet egentligen är. Allt är inte rosenskimrande och underbart, det finns även många dagar när livet känns mer som ett regelrätt helvete. Tragedier, slit och tristess – i en salig röra. Tyvärr.

De flesta dagar är väl mer sådär ”grå”, ibland i ljusare ton – men ofta är gråtonen rätt så mörk. Nästan på gränsen till svart.

”Sök inget djup, där inget djup finns”, är ett klassisk citat av Ingmar Bergman. Ett citat fylld av mycket självironi, men även säkerligen med rätt mycket cynism mot konstmiljön i stort. Det finns många där ute som anstränger sig för att leva upp till myten av en plågad konstnär, men där det mesta är just det – en myt…

Det kan ju lätt bli så att vi blir mer måna om att se ut som en konstnär och presenterar oss som det, än att kanske vara det. På riktigt. I alla toner och nyanser. Med spår av både upp- och nedgångar.

 (4)

Det är så lätt att glömma att ”imperfect is perfect” – att tanken måste ge plats även för känslan. Att bilder med fantastisk yta, även måste ha ett djup för att fullt ut kunna fungera. På sikt. På riktigt. För att kunna skilja agnarna från vetet…

Vilket inte är det lättaste, tro mig. I tevens programtablå kan det vara svårt att hitta guldkornen, så även bland tusentals tumnaglar på Instagram. Och i en orgie av färg, drunknar de mer lågmälda och försiktiga bilderna. Bilderna som mer viskar, än skriker om uppmärksamhet. I färgens värld distanseras och marginaliseras även de svartvita bilderna alltmer.

När allt blir så mycket av allt, då orkar vi stort sätt enbart med att ta till oss ytan. Helt enkelt för att djupet tar lite längre tid. Det kräver större ansträngning, vilket vi inte orkar eller har tid med.

Vi jobbar och jobbar för att kunna klara av de allt mer stegrande utgifterna. Utgifter för att upprätthålla en viss standard, en fasad att visa fram och berätta om. Om hur vi ändrat och designat om vårat kök, bytt till senaste volvon – och förbättrat solbrännan i Kroatien. Vi har det så bra, och det visar vi gärna fram för alla andra.

Med bländvita leenden… Och färgstarka solnedgångsbilder på Instagram.

(5)

Med senaste modellen från Nikon, Canon eller Sony. Vi visar fram våra senaste bilder från våra perfekta liv.

Men vi har glömt att fotografera, att skapa bilder som berättar ”något mer”. Om oss själva. Om hur vi egentligen mår och ser på vår omgivning.

För att vi inte vågar, kanske för att vi inte vill ”tappa ansiktet”.

I konsumtionssamhället med sina övertydliga kommersiella intressen, där sopberget blir allt större – vill vi inte framstå som udda och avvikande. Vi vill inte visa fram det operfekta, det som kanske är mer ärligt. Om man vill vara sig själv för en stund…

Bilder där kompositionen avviker från mallen, ljuset inte är sådär solnedgångigt – och bilderna från hemmet är lite mörkare än det alltid lika bländande vita, med lite mänsklig röra både här och där.

Är den största lyckan alltid den som är direkt mätbar, och som man på död och liv måste visa fram för allt och alla?

(6)

Kan man känna lycka utan ett dollargrin? Med svartvita bilder under en regntung himmel, från semestern i Måndagsholm eller Torsdagsborg? Med en tio år gammal kamera – och skit under naglarna…

Läste nyligen att vi svenskar idag lever ett liv där vi förbrukar fyra jordklot per år. Om nu hela världen skulle levt som vi svenskar. Känns det sunt och normalt?

Hur blir då morgondagen? Eller bryr vi oss inte, för att vi helt enkelt inte har tid att bry oss. Vi skyfflar under mattan och bleker tänderna, byter kök och bil. Sedan blir det senaste kameran Nikon, Canon eller Sony – blänkande med nydoft. Därefter en tur till frisören och klädaffären.

Sedan är problemen borta. Och vi har förbrukat ännu ett jordklot…

Lever vi i botoxens tidsålder?

(7)

Flyr vi verkligheten helt enkelt för att den blivit för jobbig att ta till sig? Eller är det så att vi alla fått det alldeles för bra i våra liv, så att vi helt enkelt tappat fotfästet?

Det kanske inte är en tillfällighet att den psykiska ohälsan växer sig allt större i Sverige. För att så många helt enkelt klappar ihop, vårt psyke mäktar inte med att ständigt måste uppdatera sig – och dessutom presentera detta för andra. På Facebook och Instagram.

Ingen vill ju visa fram att man inte har det bäst, inte har senaste kameran eller senaste köket. Ingen vill ju vara handikappad och till belastning för samhället – i ett samhälle där ytligheten gått så långt att vi inte längre ser det som inte är bra.

I vår ytliga fixering blir vi allergiska mot det som påverkar fasaden. Vi måste ju visa att vi lyckats.

Och för att visa att vi mår bra på riktigt, då måste vi också ha det bäst…

(Bild 1 – Vinterdimma, 2011)
(Bild 2 – Vinterljus, 2018)
(Bild 3 – Mjölkört, 2013)
(Bild 4 – Fluga, 2013)
(Bild 5 – Padda, 2018)
(Bild 6 – Skata, 2013)
(Bild 7 – Tranor, 2018)
(Bild 8 – Rådjur, 2016)

(8)

Annonser

Populär fotografering…

(1)

Jag tycker det är intressant att studera hur andra upplever fotografi. Om vilka bilder de flesta gillar på Instagram och Facebook, eller vad man oftast väljer att fotografera. Lite mer indirekt märker jag även detta här i bloggen, men då jag ofta har mer aktiva följare som kanske redan vet vilka bilder de kommer att få se, så blir fenomenet inte lika tydligt här.

Det är också intressant att se vilka fotografer som är mest populära – och visst är det så att för många så har det större betydelse vem som är fotograf, än vilka bilder som visas. Ungefär som man kan fascineras av den uppmärksamhet vissa poplåtar och popartister får, så kan jag även fascineras av det jag kan kalla för popfoto eller popfotografer.

Överlag har jag märkt att färgbilder gillas mer än svartvita bilder. Skillnaden blir ännu större när man studerar bilder där fotografen ökat färgmättnaden ännu mer, så att färgerna nästan poppar ur bilden. Mönstret är extra tydligt på Instagram där fotograferna krigar om uppmärksamheten i det enorma flödet av bilder från fotografer från hela världen. Mängden av bilder med extrema färger är mycket stort, för att man hoppas att bilderna ska upptäckas. Bilderna fungerar som trafikskyltar…

Ett slags fotografisk hötorgskonst… Många gillningar blir det, vilket kanske också var just det man önskade. Ungefär som receptet för hur man komponerar en ny hit, eller för den del hur artisten ska se ut…

Jag kan ibland förvånas över den extremt dåliga smaken, där jag ser bilder med usel komposition och inget annat värde än riktigt kraftiga färger – och som fått tusentals gillningar. Från fotografer med tusentals följare, där alla bilder är av exakt samma karaktär. För att just få så många gillningar som möjligt. Där fotografen som har flest följare vinner.

Som att man inom popmusiken ständigt jagar efter nya listettor…

(2)

Jag kan ibland fascineras över hur lätta vi människor är att manipulera; att börja gilla det som alla andra verkar gilla. Kanske för att vi i grunden är ett flockdjur och förväntas följa alla andra. Eller så är det så att vi är mer lika varandra än vi vågar erkänna…

Att fotografera mitt på dagen i regn, kanske även i svartvitt, är ingen hit. Jag hittar inga sådana bilder alls hos dessa fotografer som jagar följare… Men väl hos fotografer som anses tillhöra de bästa i världen, men där antalet följare konstigt nog bara är en bråkdel. Jag märker det samma om jag går in i en bokhandel för att leta efter riktigt bra fotoböcker, eller att jag letar efter bra musik bland skivorna på Ica Maxi. Jag hittar ingen ny bok av Josef Koudelka på Akademibokhandeln, inte heller hittar jag senaste skivan från Shaman’s Harvest på Ica Maxi…

Det blir rätt mycket skrollande på både Instagram och Facebook. Och precis som jag fungerar när jag väljer musik, så väljer jag även bilder. Jag gillar ALDRIG bilder, enbart för att det förväntas att alla ska gilla bilden. Påfallande ofta är jag inne och gillar bilder som förvånansvärt få gillat sedan tidigare…

Jag gillar enbart bra bilder, brukar jag ofta säga…

På samma gång som jag fascineras över att den dåliga smaken verkar öka, så kan jag heller inte sluta fascineras över fenomenet.

Vidare ser jag att de flesta också har svårt att skilja mellan bild och motiv. En dålig färgbild på ett lejon får fler gillningar än en riktigt bra bild på en tallskog i svartvitt. Så är det bara! Om man då inte fotograferat tallskogen i dramatisk morgondimma, förstås…

Trots alla de bilder som vi ständigt matas med på Internet, och därför borde få allt större bildvana, så verkar de flesta inte utveckla sin smak. Man fortsätter att massgilla hötorgsbilderna i en ständig strid ström…

(3)

Inte heller börjar man söka medvetet, efter bättre bilder från bättre fotografer. På samma sätt som man tror att den bästa musiken är den som ständigt spelas på radion eller hamnar på topplistan. Kanske för att man inte orkar, eller tycker sig ha tiden att leta?

Eller så brister intresset…

Allt verkar upprepas år efter år… Bilden på första blåsippan är alltid en given vinnare; det blir snabbt några hundra gillningar. Hade man däremot väntat några månader med att publicera bilden hade antalet gillningar varit en bråkdel…

Bästa fotografen är den som har flest följare, därför har det fascinerande nog blivit en marknad att just kunna köpa sig fler följare. Om man betalar tillräckligt mycket kan det snabbt bli några tusen följare. Som om det alltså är det viktigaste…

Bästa bilden är den som fått flest gillningar, vilket gör att de fotografer som ständigt verkar kunna producera bilder på det som gillas mest är just de fotografer som vi också anser vara de bästa.

Av bara farten kan fotografen dessutom presentera ett antal vinster i stora och viktiga fototävlingar, få störst publik på senaste fotomässan, de finaste sponsoravtalen – och högsta bokupplagan så att den hamnar i hyllan på Akademibokhandeln…

I allt detta tänker jag tillbaka på fotofestivalen här i Mullsjö 2011; att den främsta fotografen Bruno Barbey från Magnum Photos, märkligt nog var den som hade lägst publikantal under sin föreläsning.

Helt enkelt för att den stora skaran inte hade en susning om vem han var – intresset eller orken för att leta efter hög kvalitet finns ju inte. Precis som att många av de bästa bilderna och bästa fotograferna på Instagram och Facebook sällan har det högsta antalet följare eller gillningar…

Jag kommer nog aldrig förstå detta, vilket också gör mig extra fascinerad. Av popfoto och popfotografer, så väl som av popmusik och popartister.

(Bild 1 – Vattenfall, 2012)
(Bild 2 – Blåsippor, 2015)
(Bild 3 – Räv, 2009)
(Bild 4 – Silvertärna, 2007)

(4)

Det unika paketet…

(1)

Egentligen är jag rätt så unik… Men jag är inte ensam om det, alla är vi egentligen helt unika. Om man ser till hela paketet, förstås…

Vilket är rätt så märkligt, egentligen. Då vi under hela livet blir tvingade in i en gemenskap där vi alla förväntas vara så lika som möjligt. Och om vi avviker för mycket från denna mall, så anses vi vara konstiga eller onormala.

Jag är naturfotograf! Det är inte så unikt. Jag gillar även hårdrock, vilket heller inte är så unikt egentligen. Men vi som fotograferar natur och gillar hårdrock är inte lika många. Dessutom läser jag mycket böcker; gillar Dan Brown, filosofi, psykologi och konstsociologi. Tillsammans med hårdrock och naturfoto börjar jag nu bli rätt speciell…

Jag är mycket intresserad i fåglar, fast jag inte längre är en aktiv fågelskådare så reagerar jag lika häftigt när jag får se en ovanlig fågelart. Dessutom är jag mycket intresserad i fotboll och följer aktivt favoritlaget Leeds United i England.

Nu börjar jag bli smått unik…

(2)

Om vi ser till hela paketet av intressen så blir de flesta av oss mycket unika.

Jag har mina favoritprogram på teve, jag vet vilka filmer jag gillar och ogillar. Och jag kan säga rakt ut; jag har ännu inte mött någon annan människa som jag delar samtliga intressen med. För hur många naturfotografer som gillar hårdrock, filosofi, Dan Brown och Leeds United har du egentligen mött genom åren? Dessutom skäms jag inte alls med att säga att jag gillar programmet ”Wahlgrens värld”…

En naturfotograf som vågar stå för sina intressen – och som även sett att det är just detta paket av intressen som också är med på att avgöra hur bildskapandet utvecklas och vilka val som prioriteras.

Jag lyssnar givetvis inte enbart på hårdrock; min musiksmak är också en unik blandning av artister från lite olika genrer. Även fast hårdrocken dominerar; så lyssnar jag även mycket på olika former av rock, folkmusik eller new age. Utanför hårdrocken har jag några favoriter i Eagles, Clannad och Vangelis. Inom hårdrocken lyssnar jag mest på Kamelot, Katatonia, Queensrÿche, Bad Company och Alter Bridge.

Inom musiken har jag lättare för att påpeka vad jag inte gillar, än vad jag gillar.

(3)

Jag gillar inte hiphop! Inte heller dansband, schlager eller storbandsjazz. Men jag gillar heller inte alla former för hårdrock; jag ogillar stort det som kallas för death metal och har svårt för growlandet. Inom hårdrocken väljer jag även bort det som blir för mycket teater; som Kiss, King Diamond och Ghost. Blir det för mycket Tor och Oden är jag också förlorad…

Inom det mesta har jag lättare att veta vad jag inte gillar. Här är jag heller inte unik, då jag tror detta gäller de flesta. Inom fotografin och naturfotografin är detta mycket vanligt – det är ju generellt lättare att lämna kommentarer med kritik än med hyllningar. Men detta begränsar också oss människor, då det gör oss förutsägbara och blinda för att se något värde i det som ligger utanför vår sfär.

Det är så lätt att välja bort.

Det är så lätt att även börja håna det som ligger utanför den egna musiksmaken, den egna bildsmaken – eller att leta fel hos politiker som vi inte röstar på…

En bild får enbart långa kommentarer om vi kan påtala bristerna. Hittar vi inga brister blir det korta hyllningsord, eller så trycker vi enbart på gillaknappen…

(4)

Jag väljer bort det jag ogillar, men jag försöker hela tiden att hålla några dörrar öppna. Jag vill inte vara förutsägbar, helt enkelt för att jag dessutom är oerhört nyfiken. Jag vill utvecklas, bredda mina kunskaper, hitta nya stigar genom skogen…

Vägen mot att utveckla det egna bildspråket ligger ju inte i att prata engelska med alla. Och sedan förvänta sig att alla ska kunna uttrycka sig på bästa sättet med att samtala på engelska tillbaka. Jag förlorar då viktiga nyanser, eller att jag kanske inte upptäcker något ursprungligt och mer personligt.

Dessutom är jag ju faktiskt innerst inne övertygad om att det inte är bra att vara kategorisk, att vara öppen för nya impulser och nya intryck. Att inte döma ut något innan man verkligen har gett det en chans – så även med det fascinerande bildspråket.

Att tänka bild; att arbeta med perspektivet och kompositionen, att välja ut det rätta ögonblicket när bilden kan få sitt starkaste uttryck – där kan man hela tiden utveckla sig. Något jag tydligt kan se när jag studerar mina egna bilder genom åren. Jag gjorde andra bilder 1989, än under 1999 och 2009.

Dessutom ändras mina egna favoritbilder. Bästa bilden från senaste utflykten kan jag givetvis berätta om redan nu, men jag vet också att jag kommer tycka annorlunda när jag studerat bilderna en längre tid. Jag kan faktiskt helt ändra uppfattning, där jag idag kan ha en favoritbild från en utflykt till Landmannalaugar på Island för drygt 20 år sedan – en bild jag inte alls gillade när jag första gången gick genom bilderna.

(5)

På samma gång kan jag idag få den helt stora musikaliska upplevelsen när jag lyssnar på det fantastiska trumspelet i låten ”River” på senaste skivan till kanadensiska hårdrocksbandet Borealis. Eller att jag med stängda ögon kan sjunka in i ren eufori när jag lyssnar till ”Senza Mamma” med Montserrat Caballé. För 20 år sedan hade jag kanske inte alls gillat eller förstått detta…

Eller som med att titta på en riktigt spännande deckare på teve… För 30 år sedan har jag tveklöst valt någon amerikansk deckare, idag väljer jag hellre en engelsk eller svensk deckare. Alla gånger!

Jag har blivit äldre, smaken har ändrats. Eller så har den utvecklats. För jag kan ju se idag, när jag studerar bilder – att jag fått flera nyanser i mitt sätt att se bilder. Jag är inte alls lika endimensionell i mina val, jag är inte lika dömande eller förutsägbar.

Så även i mitt eget bildskapande, vilket jag tror och hoppas att även andra fotografer kan se i mina bilder. Att jag mognat som fotograf och naturfotograf…

Att jag förhoppningsvis blivit ännu mer komplex, ett mer unikt paket som människa.

(6)

Sedan 2011 har detta blivit än mer viktigt för mig. På grund av det jag gjorde, med manipuleringar av lodjursbilderna – men kanske ännu mer genom hur allmänheten reagerade, så har det blivit ännu viktigare för mig att titta inåt och inte utåt.

Att behålla och förstärka det som är mitt. Det som jag gillar inom musiken, men att även utveckla musiksmaken. Det jag läser av böcker, men även hur jag söker mig mer aktivt mot det jag inte förstått. För att stärka mig själv inifrån.

Istället för att lyssna på alla de tusentals med pekfingrar jag blivit utsatt för sedan 2011; om hur jag varit och är som naturfotograf enligt andra, om hur andra uppfattat mig som människa – men givetvis också alla de tusentals rekommendationer jag fått om hur jag bör göra framöver, så har jag valt bort allt detta.

Helt enkelt för att det var fel väg att gå. Jag hade verkligen inte utvecklat mig som fotograf om andra skulle gett mig riktlinjerna. Det unika i mig som människa och fotograf hade då blivit mindre unikt. Jag hade blivit mer polerad, mer endimensionell, mer populär – men även mindre personlig, med mer ytlig karaktär och ett mer tafatt uttryck i bilderna.

(7)

I en fotovärld där man blir allt mer fokuserad på vad andra fotografer gör, där trenderna blir tydligare men också alltmer kortsiktiga. Där fotografer letar aktivt efter den gyllene vägen mot snabba genombrott, där går jag helt motsatt väg.

Jag tittar inåt, lyssnar mer till mig själv – men undviker att vara dömande och med förutfattade meningar väljer bort något innan jag bekantat mig med det. Där jag låter min egen nyfikenhet var mer styrande, än vad som förväntas. Där jag lyssnar på den musik jag gillar, läser de böcker jag själv är nyfiken på. Det som kan utveckla mitt eget bildskapande, på mitt sätt.

Där jag fortsätter med att vara naturfotograf och hårdrockare, läser Dan Brown och Karin Alvtegen – och fortsätter hålla på Leeds United fast det inte går så bra för tillfället… Men jag medger också att jag går igång på att få se och fotografera rördrom och bändelkorsnäbb, tycker varje nytt rådjursmöte är lika fantastiskt – och att jag fortsätter att njuta av både vackra solnedgångar och soluppgångar, även fast detta inte anses vara tillräckligt fint inom konstmiljön…

Det blir allt svårare att hitta en vän som också gillar allt det jag gillar, helt enkelt för att jag blir ett alltmer unikt paket som människa!

(Bild 1 – Linjer, 2018)
(Bild 2 – Is, 2016)
(Bild 3 – Svanar, 2018)
(Bild 4 – Rallhäger, 2014)
(Bild 5 – Älg, 2017)
(Bild 6 – Höstlöv, 2000)
(Bild 7 – Skärfläcka, 2000)
(Bild 8 – Storm, 2000)

(8)

40 år som naturfotograf…

(1)

Jag har nu hållit på i 40 år som naturfotograf med systemkamera. 8 år hemma i Norge och sedan 32 år här i Sverige. Fast jag alltså är norrman, så har stora delar av min karriär som naturfotograf varit här i Sverige.

Under de 8 åren i Norge blev det 7 år i hemstaden Bergen och sedan 1 år när jag var i lumpen, dels i Lillehammer och dels i Finnmark.

De 32 åren i Sverige började med 16 år i Skåne, följt av 7 år i Hälsingland och sedan 9 år hittills här i Mullsjö.

Åren går…

Det blir några konstiga tidsperspektiv, nu när jag konkret börjar se hur de 40 åren som naturfotograf fördelar sig. Jag har alltså redan hunnit med flera år här i Mullsjö än de inledande åren hemma i Norge. Åren här i Mullsjö har ju gått så snabbt, det känns faktiskt inte som jag bott här så länge – samtidigt som jag fortfarande kan känna att det blev många fler år hemma i Norge, än vad det faktiskt blev.

(2)

Intressant är det också att se vilka bilder jag publicerat här i bloggen. Hittills har det blivit 13 314 bilder, sedan jag startade denna blogg i slutet av september 2011. Nästan dagligen publicerar jag nya inlägg, antingen med nya bilder från senaste utflykten eller att jag visar fram äldre inskannade bilder från de analoga åren. 2003 började jag göra mina första digitala bilder, men det dröjde till juli 2005 innan jag blev helt digital. Några dygn i björngömslet i Hälsingland 4-6 juli 2005 blev sista utflykten där jag arbetade både analogt och digitalt. Därefter har jag enbart fotograferat digitalt.

Jag har valt att försöka visa bilder här i bloggen från alla mina 40 år som naturfotograf, hittills har jag faktiskt publicerat bilder från varje av de 40 åren. Från de inledande 8 åren hemma i Norge har det hittills blivit 335 publicerade bilder, 263 bilder från de 7 åren i Bergen och 72 bilder från året när jag var i lumpen i Lillehammer och Finnmark.

Jag har alltså publicerat rätt många bilder från åren i Norge, men i jämförelse med antalet publicerade bilder från de 32 åren här i Sverige är det försvinnande lite. Hittills har jag publicerat 12 979 bilder från mina år i Sverige.

(3)

Nu är det ju inte så att samtliga bilder här i bloggen är från antingen Norge eller Sverige. Jag har ju hunnit med ett antal fotoresor till Danmark, Island, Irland, Finland och Tyskland. Så totalt är jag nu uppe i 6 olika länder där jag aktivt fotograferat sedan jag började för 40 år sedan, om jag då inte också ska räkna Åland som eget land där jag hunnit med ett antal besök.

Dessutom har jag ju också ett flertal gånger varit hemma i Norge på olika ställen och fotograferat, efter att jag flyttade till Sverige. Så antalet publicerade bilder från Norge är större än det antalet jag kommit upp i från de inledande 8 åren.

De 12 979 bilder jag hittills publicerat från mina 32 år här i Sverige fördelar sig på 2 898 bilder från åren i Skåne, 2 673 bilder från åren i Hälsingland och 7 408 bilder hittills från Mullsjö. Jag har alltså i särklass flest publicerade bilder här i bloggen från mina 9 år hittills i Mullsjö.

Vilket å ena sidan visar med stor tydlighet att jag prioriterar att visa nya aktuella bilder, men givetvis också att jag genom mina 40 år blivit allt mer aktiv som naturfotograf. Enbart från 2017 har jag hittills publicerat 1 114 bilder.

(4)

Jag har aldrig varit någon globetrotter som har rest runt och fotograferat, till det är jag alldeles för intresserad av naturen vi har här i Norden. Att resa till Afrika, Australien eller Asien är inte lockande. Kanske att jag någon gång tar mig en resa till USA, men det är inget som jag konkret har börjat tänka på – utan det ligger fortfarande lite löst och skvalpar någonstans längst bak i huvudet…

Men innan dess känner jag mer för att ta en ny fotoresa till västra Irland, en ny och lite längre resa till Island – och återuppleva de norra delarna av Norge i Finnmark, där jag inte varit sedan 1984. Dessutom skulle det vara intressant att utvidga mitt nordiska engagemang med Färöarna och möjligen Svalbard. Shetland, Skottland (där jag var 1973 och gjorde mina första fotografier någonsin med en lånad Kodak Brownie), Wales och England känns också lockande. Vi får se i åren framöver hur mitt resande eventuellt kommer att utvecklas.

Först och främst tänker jag fortsätta mitt fotograferande i närmiljön, jag har ju faktiskt genom åren i Sverige fotograferat i samtliga landskap. Inte enbart från Skåne, Hälsingland och Västergötland där jag bott. Många bilder har jag ju också från bland annat Småland, Öland, Dalarna, Gotland och Gästrikland.

(5)

Jag fortsätter givetvis också med att rent motiviskt vara rätt så heltäckande. Jag är inte renodlad på något sätt; utan jag fotograferar både landskap, makro, fåglar och däggdjur. I både färg och svartvitt.

Dessutom kan det vara både dokumentärt eller abstrakt, men jag försöker hela tiden hålla en personlig profil i mitt bildskapande. Jag fotograferar ju för min egen skull, i första hand. På mitt sätt, med mina helt egna intentioner. Fullkomligt utan att tänka på vad jag ska använda bilderna till.

Jag tänker aldrig på fototävlingar, aldrig på att göra bilder som kan vara mer säljbara eller få större uppmärksamhet. Mitt fotograferande har egentligen alltid varit ”ur kurs” i jämförelse med andra fotografer. Helt enkelt för att jag har mer än nog med att jobba med mitt eget fotograferande, än att tänka på vad andra fotografer sysslar med.

Idag blir det en ny fototur ut i Mullsjöskogarna. Jag har vissa idéer till vilka bilder jag vill göra, men det är ju inget jag deklarerar innan. Så ni får se här i bloggen vad det eventuellt kan ha blivit. 2018 har ju börjat bra, med rätt många riktigt trevliga fotoutflykter – där jag redan hunnit publicera 139 bilder här i bloggen.

Vi får nu se vad de kommande 40 åren kommer att innehålla…

(Bild 1 – Vattenfall, 2017)
(Bild 2 – Is, 2016)
(Bild 3 – Lek, 2017)
(Bild 4 – Skogsödla, 1992)
(Bild 5 – Rådjur, 2017)
(Bild 6 – Fisktärna, 2017)

(6)

De visuella ögonblicken…

(1)

Jag har hållit på aktivt med att fotografera natur utan uppehåll i mer än 40 år… Den glöd jag hade när jag låg där som nybörjare i slutet av 1970-talet och gjorde mina första bilder på vitsippor, samma glöd har jag även nu, mer än 40 år senare. Om lite drygt en månad är det dags att dyka ned bland vitsipporna igen, för att njuta av nya visuella möten och ögonblick. Nya bilder på vitsippor blir det ju hela tiden, utan några större bildmässiga upprepningar. Visst upprepas motiven hela tiden i mitt fotograferande, men jag hittar hela tiden fram till nya bilder – nya helheter och uttryck.

Jag tröttnar aldrig på vitsipporna – eller blåsipporna, rådjuren, tornseglarna, trollsländorna, hararna. Eller vinterns spännande is, vårens strömmande vatten, sommarens speglingar i sjön eller höstens färgprakt. Nya år med återkommande motiv. Nästan allt jag fotograferar har jag ju fotograferat även tidigare. Rent motivmässigt.

(2)

Men sällan om man ser det mer bildmässigt. De kära och välbekanta motiven, ibland precis intill huset, ger ju alltid nya bildmöjligheter. Nya fantastiska visuella ögonblick att få uppleva och föreviga. Ljuset är ju heller aldrig det samma. Sedan går ju livet hela tiden vidare, jag blir allt äldre och mer erfaren. Vilket ger ett annat perspektiv, då jag ju är i en annan livsfas.

Något bilderna också kan berätta. För de som letar efter detta och kan se förändring och utveckling. Eventuellt nytillkomna ser oftast inte detta, om man då inte ger sig tid att blicka bakåt. På bilderna från tidigare år och ifrån andra sammanhang.

Det är verkligen inte varje dag man får se något helt nytt att fotografera. Som rördrommen jag fotograferade igår vid Rocksjön.

(3)

Som jag väntat och väntat. Jag fick se rördrom första gången 1981 vid Vejlerne i Danmark. Jag fick sedan höra den tuta i nattljuset två år senare vid Tåkern i Östergötland. Men det skulle dröja ytterligare 35 år innan jag fick fotografera den.

Men det kanske var så att det behövde dröja 35 år innan tiden var mogen för mig att fotografera den. För att jag skulle ha erfarenheten att i bild kunna förmedla det som är så typiskt för rördrommens väsen. Jag tror nog inte det skulle ha blivit några bra bilder på den vid Vejlerne 1981 eller vid Tåkern 1983. Kanske som mest några avbildande upplevelsebilder, men helt utan både känslomässiga och uttrycksfulla kvaliteter. Något jag känner att jag numera kan lyckas få fram i mina bilder – även när jag nu fick uppleva något så ovanligt och svårfotograferat som en rördrom.

Men om det hade dröjt ytterligare något år, så hade det kanske blivit ännu bättre bilder? Helt enkelt för att man ständigt bär med sig en ryggsäck av alla de erfarenheter och misslyckanden man hittills samlat på sig.

(4)

En ryggsäck som blir allt mer välfylld för varje år som passerar. Dessutom hade jag ju också med mig 35 år av visioner och förhoppningar – tror nog jag hade med mig några tusen bildidéer till rördrommen igår. Bilder jag kände att jag ville göra, om eller när jag eventuellt skulle få möjligheten att få fotografera den.

Och visst blev det några dokumentära upplevelsebilder, men mest blev det lite mer personliga bilder. Helt enkelt för att jag inte vill slösa bort plats i ryggsäcken till bilder som inte skulle vara mina egna. Om jag skulle haft med mig alla de fantastiska bilder på rördrom jag sett från andra fotografer genom åren, då hade nog inte ryggsäcken räckt till. Eller så skulle bördan varit för tung att bära – utan att jag skulle känt mig riktigt nöjd.

Jag har verkligen inte hållit på med att fotografera under alla dessa år för andras skull…

(5)

Dessutom ändras ju fotomiljön hela tiden runt mig. De bilder man skakade på huvudet åt för 30 år sedan, uppmärksammas som givna vinnare av dagens fotografkår. Eller så blir tidigare års vinnare mött med totalt ointresse idag.

Så varför ska jag då bry mig om vad andra tycker? Egentligen…

Jag är ju den enda fotograf som har varit med mig själv under dessa alla år. Det finns ingen annan fotograf som har bättre insyn i mitt bildarkiv, sett allt jag sett och upplevt – eller granskat alla misslyckade och lyckade bilder. Än jag själv…

Därför finns det heller ingen annan fotograf som bättre skulle kunna ge mig värdefulla tips inför morgondagens fotografen. Än jag själv…

(6)

När jag satt där vid rördrommen gick jag alltså helt in i mig själv. Letade fram bilder som jag själv ville göra. Ibland konkreta bilder, men oftast blev de mer abstrakta. Då mitt bildspråk mer är åt det abstrakta hållet.

Jag enkelexponerade, men även dubbelexponerade emellanåt. I både färg och svartvitt. Jag andades på linsen, rörde kameran – men testade också alla möjliga kompositionsmässiga utsnitt. För att kunna förmedla bilder från just MIG, bilder som är just MINA på rördrom. Inte bilder från någon annan fotograf, då ju andra fotografers bilder ska få fortsätta att vara just andra fotografers bilder.

Vilket också medförde att jag var helt inne i en värld av visuella ögonblick. Helt enkelt för att det är en stor skillnad på att vara där som fågelskådare och studera rördrom, än att vara där som bildskapare.

Mitt sätt att se, förstås…

(7)

Samma visuella värld jag befinner mig i när jag ligger bland vitsipporna, rådjuren eller vinterns spännande ismönster vid Mullsjön. Det handlar inte om hur jag ska avbilda motiven jag upptäcker, utan helt och hållet om vilka bilder jag vill skapa. I den visuella världen finns ju även alla drömmar och visioner…

I min visuella värld är rördrommen både fascinerande och spännande. Mytomspunnen…

En fågel man nästan aldrig få se. Den är ju en mästare på att gömma sig i vasshavet. Och det tutande lätet under sommarnätterna påminner om något helt annat än ett fågelläte. En gång i tiden förknippades faktiskt lätet med gastar.

Hur skulle inte fantasin spinna iväg om man plötsligt fick ett nära möte med en tutande rördrom i det dova nattljuset?

(8)

Jag reagerar med exakt samma förtjusning varje gång jag möter ett rådjur. Detta fast jag genom åren numera haft ett stort antal nära möten med rådjur. Arkivet innehåller också drygt 25 000 bilder på rådjur…

Det är i år 38 år sedan jag gjorde mina första rådjursbilder, men fortfarande är jag exakt lika entusiastisk vid varje nytt rådjursmöte. I min visuella värld blir det ju alltid något helt nytt i bildväg. Ett nytt visuellt ögonblick att fånga och förmedla.

Just när jag är inne i min visuella värld och fotograferar, då finns inte alla mina 600 000 bilder i arkivet. Rent intuitivt tillgodogör jag mig av erfarenheten från alla tidigare fotograferingar – men jag gör nya bilder som om jag inte skulle ha några.

Och jag fotograferar hela tiden, nästan dagligen. Bilderna jag ännu inte gjort är alltid de mest intressanta!

(9)

Jag kan ofta vara så långt inne i den visuella världen att jag inte är kontaktbar för människor i den verkliga världen. Jag kan få höra efteråt att personer som försökt prata med mig, inte fått några svar. Som om jag varit någon helt annan plats…

Vilket jag ju också varit. Den visuella världen är ju en helt annan plats än den verkliga.

Jag kanske kan uppfattas som udda eller konstig, särskilt av de som samtalat med mig och inte fått några svar.

Sedan blir ju mina bilder ofta rätt annorlunda än bilderna från andra fotografer, detta fast vi varit ute tillsammans och fotograferat – många gånger även exakt de samma motiven.

(10)

En kollega till mig gjorde ett förtydligande av detta för flera år sedan; att om alla fotografer låg och fotograferade till vänster, så skulle jag vara den fotografen som fotograferade till höger… Eller att om alla andra fotograferade med tele, så valde jag vidvinkel…

Men det är också här som de flesta missuppfattar mig som fotograf; att jag gör detta just för att jag vill vara annorlunda. Vilket inte alls är sant…

Det är faktiskt mer så att jag är så upptagen med att vara mig själv som fotograf, att jag helt enkelt inte ser att andra gör på ett annat sätt.

Genom åren har det dock skett förändringar. Idag är antalet stort som först studerar åt vilket håll jag fotograferar, innan de själva lyfter upp kameran. Och då väljer att fotografera åt samma håll…

(11)

Under mina första år var det många som skakade på huvudet och log lite försiktigt: Han växer nog tills sig så småningom…

Sedan blev det allt mer populärt – det kändes ett tag som om alla tittade åt samma håll som mig. En ovanlig och konstig situation för mig.

Efter 2011 har det ändrats igen. Nu är det många som skakar på huvudet igen, några kanske också skrattar lite nedsättande för att lyfta sitt självförtroende. För att sedan titta åt mitt håll…

Istället för att ge plats åt sin egen visuella värld. Så att man helt enkelt inte tröttnar på att fotografera, inte ens på de samma vitsipporna efter mer än 40 års fotograferande.

Det är ju inte varje dag man får uppleva en rördrom…

(Bild 1 – Rördrom, 2018)
(Bild 2 – Kabbeleka, 1994)
(Bild 3 – Rördrom, 2018)
(Bild 4 – Guckusko, 1994)
(Bild 5 – Rördrom, 2018)
(Bild 6 – Vitsippa, 1999)
(Bild 7 – Rördrom, 2018)
(Bild 8 – Trollslända, 1993)
(Bild 9 – Rördrom, 2018)
(Bild 10 – Stenljus, 2003)
(Bild 11 – Rördrom, 2018)
(Bild 12 – Nattälg, 2017)

(12)

Vad är en bra bild?

(1)

Jag hittade en intressant diskussion på Fotosidan tack vare att jag fick träffar i statistiken här på bloggen. En intressant diskussion om vad som kan anses vara en bra fotografisk bild, där diskussionen från början handlade om några av mina bilder. Inte för att ifrågasätta eller förlöjliga, utan helt enkelt ett försök till att kunna förstå kvaliteten i några av mina bilder.

Diskussionen gav givetvis ett antal svar som handlade om att vi alla har olika smak, några höll med diskussionsskaparen – andra inte. Därefter fortsatte diskussionen om bland annat Robert Capa och hans krigsbilder; om vi kan vara färgade av vad som vi tycker vara bra bilder, där speciella händelser kunde ha större betydelse än bilderna i sig själv.

Ni kan själv gå in och läsa de olika inläggen i diskussionen med att klicka på länken. En diskussion som jag tycker ofta saknas i fotomiljön, kanske för att vi överlag är mer upptagna av det egna fotograferandet – mer än att reflektera över hur vi kan uppfatta varandras bilder. Om varför några bilder anses vara bättre än andra, där vi kanske själv kan ha svårigheter att se dessa skillnader. Vi lever dessutom i en fotografisk vardag, där teknikhysteri och historielöshet gör oss blinda för vad vi egentligen håller på med – ett intresse för fotografiska bilder.

(2)

En diskussion som denna kan vara ett försök till att kunna få igång diskussioner kring den fotografiska bilden. Om varför vi tycker olika, om vilka fotografer vi tycker är mer intressanta än andra, vilka vi har som förebilder – och genom detta kanske kunna berika det egna fotografiska skapandet. Mer än alla dessa endimensionella pryldiskussioner som aldrig skapar bättre fotografer.

Fotografi har aldrig varit större än idag, aldrig har vi haft så många som fotograferar. Vi skrollar runt på Fotosidan, Facebook och Instagram – tittar på tusentals bilder. Dagligen. Konsumerar och inspireras. Men vi blir fartblinda, tiden för att stanna till för sunda reflektioner finns inte. Vilket vi även ser i alla dessa tusentals fotografier som publiceras.

Vi har aldrig haft så många fotografer, men det är även allt längre mellan originalen. De fotograferna som ”har något”, de som genom sina bilder skiljer sig från mängden. Inte så att det var bättre förr, men på vissa områden var det faktiskt det. Om vi hade haft Internet för 20-30 år sedan hade vi inte behövt skrolla lika mycket. Det var tätare mellan de riktigt bra bilderna!

Men nya bilder dök inte upp i samma strida ström som idag, det hade tagit lite längre tid mellan varje gång en ny bild hade publicerats.

(3)

Idag är allt så mycket lättare; vi har bättre fotoutrustning och enklare medel att anpassa våra bilder. I datorn reparerar och förbättrar vi, utan några större problem. Skärpan sitter där, exponeringen hamnar nästan aldrig fel – men bilderna blir endimensionella och påminner om bilderna från alla de andra fotograferna. Originalen saknas mer och mer!

Prylhysterin blir allt större. Även om den också fanns tidigare i stora mått, så har den idag nått långt över alla vettiga gränser. Så långt att vi väljer att rynka på näsan när vi ser på äldre bilder. Suddiga svartvita bilder från Robert Capa plockas in i vår aktuella fotovärld där vi ser högre kvalitet hos dagens krigsfotografer. Som att vi skulle jämföra alla tiders fotbollsspelare med dagens Messi, Ronaldo eller Zlatan. För inte hade väl Pelé eller Maradona varit lika märkvärdiga om de spelat fotboll idag?

Vi är fartblinda och historielösa i så stor grad att vi inte kan undvika att använda dagens nivå som standardmått. Vi kan inte se storheten i en fotograf som Robert Capa, helt enkelt med att sätta hans bilder in i hans egen tid. Och se hur hans bilder står sig i jämförelse med andra fotografers bilder under samma tidsperiod. För vi vet för lite om det som varit, om vem som varit de mest framstående fotograferna genom åren. Vi försöker heller inte förstå varför just dessa framstående fotografer också ansågs vara framstående.

För att vi jämför med det vi känner till. I de bilder vi idag ser på Fotosidan, Facebook eller Instagram.

(4)

Visst har dagens fotografer en högre genomsnittskvalitet i sina bilder, rent tekniskt. Men vad gäller bildkomposition, känsla, uttryck och symbolik – där har vi inte blivit ett dugg bättre! Helt enkelt för att vi allt mer saknar det så viktiga fotografiska samtalet. Diskussionen om vad som är en bra bild. Inte för att vi ska övertyga varandra om vem som har rätt eller fel, utan mer för att belysa smaken – och om varför vi tycker olika.

Just frågan om vad som är en bra bild är en mycket intressant fråga. Den upptar mig hela tiden i vardagen i mitt eget fotograferande. Dels när jag tittar på bilder från andra fotografer, men mest när jag bedömer mina egna.

Jag är mer upptagen av att vilja uppleva än att vilja jämföra. Jag älskar att få uppleva bra fotografiska bilder, på samma sätt som jag vill uppleva bra musik. Därför kan jag också gilla bilder från andra fotografer, som jag känner att jag själv inte vill eller måste göra. Jag gillar fotografer som har en helt annan stil än vad jag själv har, för att jag vill uppleva och sjunka in i bra fotografiska bilder. Jag vill även förstå det som inte är mitt eget!

Antingen jag hittar bilderna på Fotosidan, Facebook eller Instagram. Eller i alla de fotoböcker jag har i bokhyllan. Ibland tar jag mig också till en fotoutställning eller föreläsning, för att jag är nyfiken på en fotograf – eller att jag helt enkelt vill kunna sjunka in i en annan fotografs bildvärld.

För att njuta och för att inspireras. Men mest för att njuta.

(5)

Jag har en speciell bildstil som inte går hem hos alla. Vilket är helt naturligt! Jag tror inte det finns en enda fotograf som går hem hos alla, men om det skulle vara så, så skulle den fotografens bilder vara helt profillösa. En intressant fotograf är väl en fotograf med en speciell karaktär, ett eget uttryck, kanske en säregen bildstil. Men i takt med att fotografen blir mer speciell, så minskar också antalet som gillar eller förstår bilderna.

Ungefär som inom musiken. Alla gillar inte klassisk musik, hårdrock, dansband eller jazz. Varje musikstil har sina egna lyssnare. Så även inom fotografin; antingen det är naturfoto, gatufoto, sportfoto eller landskapsfoto. Det finns plats för både en Jim Brandenburg, Christer Strömholm, Irving Penn och Robert Capa.

Jag tänker ofta på hur mina egna föräldrar upplever eller upplevde mina bilder. Där min far oftast tyckte att mina bilder är för mörka och suddiga, eller att huvudmotivet helst borde vara i centrum av bilderna. Där min mor mer uppskattade de bilder som inte var så självklara; mest gillade hon bilder där man kunde upptäcka fler saker efterhand som hon tittade på bilderna.

Min mor hittade då givetvis fler bilder bland mina som hon gillade, än vad min far hittade. Men å andra sidan var det ju heller inte min uppgift att anpassa mitt fotografiska skapande efter deras bildsmak. Utan jag fick ju givetvis helt och hållet följa min egen övertygelse.

Vilket inte alltid är så enkelt som det låter…

(6)

Det är lätt att anpassa sig, då det egna självförtroendet kanske inte alltid är där. I motgångar är det ju överlag svårare att tro på det man gör, än under perioder med stor uppmärksamhet och mängder av framgångar.

Så även i diskussioner som den jag länkat till på Fotosidan. Antingen som nu, när diskussionen har sin början i mina bilder och dessutom också med en länk till några av de bilder jag anser mig mest nöjd med från november 2016. Skulle jag börja anpassa mig till en annan form för fotografi som jag själv inte skulle gilla, då skulle det vara fruktansvärt mycket svårare att fortsätta utveckla det egna skapandet. Det är lättare att hamna vilse, om man följer andras anvisningar – än om man använder en egen karta…

Men det är också svårt för andra. För de fotografer som inte alls gillar eller förstår mina bilder, men samtidigt ser att så många andra faktiskt gör det. Det är lätt att börja förändra sitt eget fotograferande, som man faktiskt trodde på – men som inte genererade samma uppmärksamhet.

Man börjar jämföra, kanske letar man även efter genvägar – i stället för att titta inåt i det egna arkivet. Se efter det som är det egna, för att utveckla och förstärka detta. Utan att snegla mot andra.

Visst kan det i perioder vara sunt att jämföra de egna bilderna med andras. Några av oss väljer kanske att lämna in bilderna till en fototävling, helt enkelt för att testa var man själv står. Men i längden blir det aldrig bra, för man tappar det egna och unika!

(7)

Än så länge har diskussionen på Fotosidan inte utvecklats tillräckligt långt. Den är för närvarande inte längre än 6 sidor. Men jag hoppas den fortsätter, för att se vad den kan generera för effekter. Kanske börjar man även plocka in exempel från andra fotografer, för att få fram hur olika vi kan tänka kring vad som anses vara en bra fotografisk bild.

En diskussion där alla har rätt, utan att försöka övertyga varandra i vem som har mest rätt. Kanske dyker det upp namn på flera framstående fotografer från fotohistorien, eller så hittar man fram fotografer som är aktiva idag – aktuella fotografer som hittat något eget.

En diskussion där alla har lika stor rätt att få finnas med. Man måste ju inte vara expert för att kunna uttala sig; på samma sätt som man inte själv måste vara hårdrocksmusiker för att kunna uttala sig om vilka som är de bästa hårdrocksbanden.

Smaken är ju som baken – och så måste det ju få vara!

I ett samhälle där alla har rätten att få vara sig själva; antingen när man tycker om andra fotografer, eller i hur man själv väljer att fotografera. Det är i det fotografiska samhället vi kan producera de bästa fotograferna. Inte där vi ska anpassa oss till varandra; antingen genom att samla flest gillanden eller tävlingsvinster. Utan där vi kan acceptera att vi är olika, för att kanske tillsammans öppna varandras ögon till en ännu mer fascinerande fotovärld.

(8)

Jag kan idag sakna det seriösa fotografiska samtalet. Det som handlar om så mycket mer än att gilla eller ogilla. Ett samtal bortom hyllanden eller burop. Där man kan samtala om bildspråket till Sally Mann, Josef Koudelka eller Sune Jonsson. Utan att beröra vilken kamera man använt, eller för den del lista ut några tekniska data. När jag vill diskutera fotografiska bilder eller framstående fotografer; då är jag totalt ointresserad av kamera, brännvidd, bländaröppning eller slutartid. Jag är heller ingen större anhängare av någon gissningstävling till var bilderna skulle vara ifrån.

Jag vill helt enkelt enbart kunna uppleva själva bilderna! Uttrycket, symboliken, eventuella tankar med bilden – eller de känslor bilderna förmedlar. Kanske är det bilder från en fotograf som man följt under en längre tid för att se efter förändringar eller utveckling. Kanske har man funderingar kring varför fotografen gått genom dessa förändringar – och om man kan se detta i bilderna.

Har fotografen något unikt i sitt sätt att förmedla?

Men mest av allt; vad ger bilderna för upplevelser? Blir vi inspirerade, förundrade eller provocerade? Kan vi känna igen fotografens bilder, utan att vi vet vem som är fotografen?

(9)

Jag visar här tio bilder som jag själv gillar. Men jag kan samtidigt förstå om andra inte gillar dem. För så måste det få vara.

Tio bilder där samtliga är inskannade analoga bilder. Bilder med olika uttryck och även lite olika stilar. Från det abstrakta och mer experimentella, till det mer suggestiva och mystiska.

Tio bilder som även är typiska för hur jag varit som fotograf genom åren. Men även med ett uttryck som jag fortfarande arbetar med idag i mitt digitala fotograferande.

Några tycker säkert att bilderna är gammal skåpmat, medan andra tycker att jag var bättre förr. Några tycker att jag blivit en bättre fotograf idag, andra tycker att jag blivit alltmer konstig i mitt uttryck. Och så måste det få fortsätta att vara.

Jag hoppas diskussionen på Fotosidan fortsätter, då den verkligen behövs för att kunna utveckla den fotografiska bilden vidare.

(Bild 1 – Isfall, 1985)
(Bild 2 – Majkväll, 1998)
(Bild 3 – Yta, 1996)
(Bild 4 – Ensamhet, 2004)
(Bild 5 – Rosenrot, 1984)
(Bild 6 – Krutbrännare, 1990)
(Bild 7 – Smalnäbbad simsnäppa, 1988)
(Bild 8 – Blå kärrhök, 1985)
(Bild 9 – Lodjur, 2004) (Järvzoo)
(Bild 10 – Guldharen, 1990)

(10)

Jag saknar fotografins betydelse i fotomiljön…

(1)

Jag har startat ett diskussionsforum på Fotosidan, med lite av mina tankar om hur det numera ser ut på Fotosidan. Men också i fotomiljön i stort, i våra fototidningar och även i fotoklubbarna.

Kanske skjuter jag över mål; att de flesta nog inte kan eller vill förstå mina tankegångar. Men jag hoppas det kan bli en intressant diskussion, som möjligen kan leda till något.

Mitt första inlägg i tråden:

Jag har några funderingar som jag känner att jag måste ventilera här på Fotosidan, just för att Fotosidan på flera sätt är en central mötesplats för fotointresserade personer. Eller har det ändrats under senare år?

Varför är det så lugnt vad gäller bilddiskussioner, jämfört med hur det var under Fotosidans första år? Jag har tittat runt på olika medlemmars bilder och förvånats över det stora antalet bilder (och riktigt bra sådana) som inte får några kommentarer. Bilder som publicerades för flera år sedan. Är kanske Fotosidan överspelat som plats där man kommenterar varandras bilder, till förmån för eventuellt Facebook och Instagram? Under de första åren kunde bilder få både 50 och 100 kommentarer relativt snabbt, vilket verkar vara en omöjlighet numera.

Varför handlar stora delar av nyhetsflödet på framsidan om olika nyheter inom fotoprylar? 8 av 10 nyheter är idag prylinriktade. Var finns alla utställningar, nya fotoböcker, intervjuer av olika fotografer, tips om teveprogram med fotoinriktning – om det som handlar mer om fotografi än fotoutrustning?

Jag förstår att Fotosidan inte kan vara något annat än det medlemmarna själv gör Fotosidan till; men jag tycker mig ha sett att de fotografer som hellre vill prata om bilder söker sig mot andra kanaler. Kanske för att Fotosidans profil kanske inte passar längre?

Läser jag här i forumen så handlar nästan allt om fototeknik eller prylar i någon form. Jag tänker inte kritisera de som hellre vill diskutera prylar än bilder, och där många inte ens har några bilder att visa i sin profil. Men jag undrar var alla de andra diskussionerna tagit vägen. För att få lite mer balans, helt enkelt. Eller är det så att jag önskar något som är malplacerat, då de flesta helt enkelt tycker att prylarna och tekniken är det mest intressanta?

Själv köper jag inga fototidningar längre – och har inte gjort detta under de senaste 8-9 åren, av samma orsak. Det blir för mycket prylar och teknik, nästan inget om fotografi i sig.

Min mening är inte att gnälla, utan jag sitter här med många frågor och undringar över varför det blivit så.

Visst kan det väl få förekomma nyheter om fotoprylar, men iallafall inte till mer än femtio procent. Tycker jag. Så bli alla nöjda, kanske?

Och visst kan jag undra över de medlemmar som hela tiden slänger sig över nyheterna från Nikon och Canon, som verkar ha en både stor och tung fotoryggsäck – men av någon märklig anledning inte verkar fotografera, då de aldrig verkar ha några bilder att visa fram…

Jag får sedan några kommentarer, vilket fått mig att skriva ett kompletterande inlägg:

Jag kan tyvärr också se (men inte förstå) att Fotosidan nog inte längre är en mötesplats för att bland annat diskutera bilder. Det ser man även i annat, då den fotografiska bilden (och fotograferna) alltid verkar spela andra fiol. Fokus på fotografi som ett spännande helhetsfält finns nog inte, i alla fall inte nu längre. Något jag även ser är problemet i fototidningarna.

Däremot är fenomenet inte nytt, egentligen. Jag kan inte låta bli att tänka på den utmärkta tidningen Sweden Rock Magazine. En tidning för musikälskare, mer än för musiker. Detta fast jag nog är övertygad om att rätt många musiker också läser den. En tidning mer eller mindre helt fri för tester av olika gitarrer, utan fokus ligger helt på musiken. Inte vad musikerna använder för prylar.

Här finns nyheter om olika band, mängder av annonser på olika konserter – och kronan på verket med mängder av recensioner av nya skivor. Som om en fototidning skulle vara helt fri för tester/nyheter om olika prylar – och helt fokusera på fotograferna, nyheter om fotograferna, annonser på utställningar/föreläsningar /fotokurser/fotoresor – och sedan kronan på verket med mängder av sidor med recensioner av alla de nya och spännande fotoböcker som kommer ut. Inte enbart i Sverige, utan även globalt.

Är det en smått utopisk tanke att Fotosidan även skulle kunna vara en sida på nätet med denna typ av material? Eller är vi i fotomiljön redan invanda sedan många år på att det ska handla om teknik och prylar – med kanske något enkelt och standardiserat fotografporträtt lite då och då?

Önskar vi inte detta, för att vi helt enkelt inte har fått uppleva att en mötesplats kring foto även kan vara allt detta – alltså så mycket mer än vad det är idag?

Rent ekonomiskt är jag övertygad om att det skulle utvidga marknaden av annonsörer; men mest av allt så skulle man få många fler aktiva medlemmar (och kanske få tillbaka många duktiga fotografer som medlemmar som söker sig längre upp i fotografin än till prylarna, och dessutom kanske redan lärt sig både exponera och komponera).

Fotografi handlar om så mycket mer än att veta vilka nya prylar som kommit ut, eller att lära sig grunderna i foto – det handlar kanske ännu mer om upplevelser, inspiration och eftertanke. Glädjen över att fotografera är väl mycket större, än att testa en ny pryl eller att lära sig exponera/komponera.

Är min jämförelse med musiken inte helt kurant; helt enkelt för att fotomiljön enbart består av fotografer, medan musikmiljön består av så mycket mer än musiker. Att antalet musiklyssnare är så mycket större?

Eller kan mina enkla tankar vara en viktig signal till att fotografin skulle kunna uppnå ännu större höjder, om den inte enbart tänkte på fotograferna – utan även på de som genuint gillar fotografi?

Skjuter jag över mål här, eller kan ni förstå vad jag menar – och önskar?

Vi får nu se efterhand om det kommer flera kommentarer (än så länge har det varit rätt så låg aktivitet). Kanske för att mina tankar inte är så intressanta?

Edit: Ser nu att det är omöjligt att kunna läsa denna tråd utan att vara inloggad som medlem. Undrar varför det tyvärr är så, då andra trådar inom andra ämnen kan läsas utan att vara inloggad… Men ni kan läsa mina inlägg här, och är ni inte medlem så kan ni välja att kommentera här i bloggen – då jag tycker att ämnet borde intressera alla som finns i fotomiljön i någon form.

(Bild 1 – Öde, 2018)