Nu är det ofta, då var det mycket…

(1)

På sistone har jag gjort många inskanningar av äldre analoga bilder i arkivet. I första hand för att få fram passande illustrationer till den kommande självbiografin. En självbiografi som dröjer ett tag till, helt enkelt för att jag inte anser mig vara klar med vad jag vill visa och berätta om. Jag har kvar ett större antal inskanningar av bilder som jag känner jag vill visa, men jag är heller inte på långa vägar klar med texten. En text som idag fyller drygt 2 000 sidor i datorn – och där jag då och då fyller på med text från tillfällen genom karriären som jag känner bör finnas med. Fortfarande har jag många luckor, då jag helst vill att händelserna ska ligga i någorlunda kronologisk ordning.

Hur många sidor text det blir innan jag känner att berättelsen är fullständig vet jag inte. Men därefter börjar sedan det mödosamma arbetet med att skala bort, att försöka hitta de rätta dimensionerna. Vilka berättelser som ska ha större utrymme, men också vilka som känns mindre viktiga eller kanske helt onödiga. Vad jag däremot redan vet eller förstått, är att det blir en bok med många bilder och mycket text. Många sidor och i stort format.

Dessutom kommer boken innehålla en stor del av de centrala bildmoment som finns i mitt bildskapande, om hur de uppstod och sedan utvecklats genom åren. Vad jag kan se redan är att boken inte enbart blir en självbiografi, utan även en mer känslomässig och filosofisk lärobok i naturfoto. Om hur man genom åren successivt utvecklar sig som naturfotograf – och de processer som varit viktiga.

Genom inskanningsarbetet blir det även en intressant historielektion för mig själv. Jag ser hur jag själv utvecklats, vilka tankegångar som varit viktiga för mig i perioder av karriären – men också vilka som kändes löjligt onödiga, då jag ibland gjorde mindre bra prioriteringar. Idag kan jag tycka att jag ibland grötade in mig lite för mycket på vissa detaljer, som i slutändan inte fick någon större effekt.

Men det är väl så det är för de flesta. Det blir många stigar genom skogen, där några blir en återvändsgränd med risk för att gå vilse – medan andra känns mer centrala och har fått stor betydelse för min vidare utveckling som naturfotograf.

(2)

Arbetet med boken har även ett antal risker; störst är väl kanske att egoboosten i perioder blir lite väl stor. Men där jag i texten behöver styra upp tankegångarna, att sätta de i ett nödvändigt perspektiv till hur fotomiljön då såg ut. Både hemma i Norge och utomlands. Det är ju annars så lätt att det mesta relateras till hur det ser ut idag, detta fast naturfotomiljön ändrats avsevärt under de åren jag fotograferat. I stort ser det nästan helt annorlunda ut, mot hur det såg ut en gång i tiden.

I början av karriären var det mycket ekonomin som begränsade, mer än intresset. Om det inte hade varit så förbannat dyrt att köpa film så hade jag nog fotograferat mycket mer. Vilket jag ofta ser när jag går genom arkivet. Ibland kan jag bli irriterad på mig själv och i vissa guldlägen undra över varför jag inte fotograferade mycket mer. Men sedan förstår jag ju varför – jag hade helt enkelt inte råd.

I mycket kan man säga att jag under de analoga åren var rätt så aktiv med att fotografera. Men det var inte lika ofta som idag, där jag numera fotograferar nästan varje dag. Det kunde ibland gå några veckor mellan fotograferingarna – men när jag väl fotograferade så gjorde jag flera bilder. Var jag ute på Hallands Väderö under en vecka för att fotografera skogsharar, då hade jag sällan med mig mindre än 50-60 rullar med film. Oftast då diafilm med 36 bilder per rulle. Och varje gång fick jag alltid snåla med rullarna i slutet av veckan. Jag hade säkerligen kunnat ta med mig 100 rullar utan problem, men ekonomin gjorde det svårt. Med tanke på att jag under den tiden sparade i snitt 20 bilder per rulle, så resulterade det i drygt 1 000 arkiverade bilder från veckan. Därefter kunde det dröja några veckor innan jag kunde köpa in mer film och fotografera igen.

Om jag går längre tillbaka i karriären, till de första åren hemma i Bergen, så använde jag ännu mindre film. Exempelvis kan jag ta 1983, året jag var 19 år gammal och fortfarande gick sista året på gymnasiet. Då exponerade jag 120 rullar film under hela året, där varannan film var en svartvit negativ rulle. Alltså inte mer än 60 diarullar i färg. Då hade jag heller inte lyckats nå det höga genomsnittet med att spara 20 bilder per rulle, utan hela 1983 resulterade i inte mer än runt 500 arkiverade diabilder. Alltså mindre bilder på ett helt år, än det jag arkiverade från en veckas fotograferande på Hallands Väderö i maj 1998.

(3)

När jag idag går genom det analoga arkivet så hittar jag hela tiden många bilder jag aldrig tidigare visat. Men när jag jämför med dagens digitala fotograferande så är bilderna från ett betydligt mindre antal datum. Faktiskt är det rätt intressant när jag tittar tillbaka på mitt rätt så intensiva fotograferande av skogshararna på Hallands Väderö under sommaren 1999. Jag har flera tusen arkiverade bilder från ett fåtal datum. En av dagarna resulterade i cirka 1 200 arkiverade bilder, där jag idag kan se att jag publicerat runt 200 av dessa i olika media. Från samma datum!

Under mina analoga år hade jag dessutom en successiv utveckling som fotograf. Jag fick slänga rätt mycket mer bilder än vad jag gör idag. Helt enkelt för att jag inte alls var en lika säker fotograf, men där jag genom åren givetvis blivit alltmer säker. Idag fotograferar jag mycket mindre per dag, men antalet bilder som jag spar är rätt mycket högre. En heldag med fotografering idag ger mig sällan mer än 500 arkiverade bilder, men om jag ser till året 2016 så arkiverade jag runt 40 000 bilder. Helt enkelt för att jag fotograferar betydligt oftare – faktiskt nästan varje dag.

Ser jag till de bilder jag hittills publicerat här i bloggen, per idag är det 12 524 bilder – av dessa är 3 100 inskannade analoga bilder, från åren 1979 till 2005. Från 2005 och fram till idag har jag publicerat 9 424 digitala bilder. Bara från nu under 2017 har jag hittills publicerat 1 049 bilder! Jag har från de tre senaste åren 2015-2017 publicerat fler bilder än från alla mina analoga år. Å andra sidan har jag arkiverat runt 300 000 bilder från de digitala åren, mot cirka 250 000 bilder från alla de analoga åren. Men jag har enbart hunnit skanna in cirka 30 000 bilder, så jag har rätt många kvar innan hela mitt analoga arkiv blir tillgängligt i datorn.

Idag fotograferar jag alltså inte alls lika mycket per dag, men då jag fotograferar nästan dagligen så blir antalet nya bilder rätt mycket större än under de analoga åren. Både för att jag blivit en säkrare fotograf, men minst lika mycket också för att det blivit så betydligt mycket billigare.

(Bild 1 – Seljalandsfoss, 1995)
(Bild 2 – Svalört, 1995)
(Bild 3 – Sädesärla, 1981)
(Bild 4 – Rådjur, 2016)

(4)

Annonser

Entusiasmens fördelar och nackdelar…

(1)

På sistone har jag skannat in ett stort antal äldre analoga bilder från arkivet. Ett arbete där jag hoppas att hela mitt analoga arkiv slutligen ska kunna finnas tillgängligt även digitalt. Ett mastodontarbete då jag var rätt så produktiv redan på den analoga tiden. Genom mina 32 analoga år från 1973 till 2005 blev det cirka 250 000 arkiverade bilder. Hittills har jag skannat in runt 40 000 bilder, så jag har en bra bit kvar innan jag lyckats…

Ett analogt arkiv där det mesta är diabilder i färg, även om det också förekommer svartvita diabilder. Dessutom ett stort antal svartvita negativ – och givetvis även färgnegativ där det mesta nog har mer familjärt värde. Natur dominerar riktigt nog, men jag har även gjort ett antal fotojobb som pressfotograf med tonvikt på sport. Så även ett antal fotograferingar av mer dokumentär inriktning på olika typer av intressanta människor jag mött genom åren.

Så småningom är tanken att jag i både text och bilder ska ha klart det underlag jag behöver inför den kommande självbiografin. Genom skrivandet, där jag fyller i tomrum efterhand, letar jag rätt på bilder som jag vill skanna in. Men bildgenomgången väcker också minnen till liv som jag känner jag behöver skriva om.

En självbiografi som blir en stor bok; i stort format med många sidor med text – men givetvis också ett stort antal bilder.

När jag blir klar vet jag inte, arbetet med självbiografin pågår parallellt med dagens aktiviteter. Samtidigt som jag skannar in många äldre bilder, så fotograferar jag ju dessutom nästan dagligen i nutid. Bilder som visar vilken fotograf jag blivit idag, tack vare alla de år jag har med mig i bagaget. Genom mina hittills 14 digitala år, där jag gjorde de första digitala bilderna redan 2003, så har mitt bildarkiv växt med ytterligare 300 000 bilder. Mitt digitala arkiv har alltså blivit större än det analoga – och det kommer givetvis fortsätta växa framöver. Om jag lever och har hälsan ser jag mig själv som en aktiv fotograf i kanske 30 år till…

(2)

Så småningom hoppas jag att självbiografin ska kunna visa hur jag successivt blivit den fotograf jag blivit, men även hur jag genom åren upptäckt ett antal tillvägagångssätt som sedan utvecklats till den bildstil som blivit mitt signum.

När jag slutligen blir klar med självbiografin får vi se om andra tycker att det blivit en intressant bok. Men mest av allt så gör jag den för min egen skull. Något jag haft som ledstjärna genom stora delar av mina karriär. Mitt bildarkiv har alltid varit min största uppdragsgivare, som drivit fram mitt fotograferande både tekniskt och bildmässigt. Arkivet har berättat för mig vad jag behöver fotografera, vad som behöver utvecklas och vad som behöver prioriteras. Fast jag arbetat professionellt under många år, så har jag egentligen aldrig haft en professionell drivkraft – det viktigaste har inte varit att mina bilder ska generera pengar, utan det har alltid varit att utveckla mina bilder mot en kvalitet som jag själv önskar och kan stå för.

Pengarna, uppmärksamheten och framgångarna har mer blivit som en bonus på vägen.

Jag är faktiskt fortfarande övertygad om att detta sätt att tänka, att det är det enda rätta. För att inte bli en fotograf som blir signifikativ för en viss period, utan en fotograf där bilderna känns mer ärliga och levande – oavsett under vilken period man skulle titta på dem.

Att gå genom det analoga arkivet blir på något sätt även en historielektion i den egna karriären. Ständigt upptäcker jag bilder jag nästan hade hunnit glömma, bilder som väcker härliga minnen. Mina bilder blir en fantastisk påminnelse till vem jag varit och hur jag tänkt, genom mina fotografiska år. Men det blir även en intressant och detaljerad analys av mig som person, då mitt fotograferande stort sett funnits med under hela mitt liv.

Mina första egna bilder gjorde jag redan 1973, under en resa till Skottland. Jag var inte mer än nio år gammal och fick låna med min mormors gamla Brownie.

(3)

Innan jag var klar både med att leka cowboy och indian i den närliggande skogen, så fanns fotograferandet där i mitt liv. Något man givetvis ser spår av i mina tidigare bilder under sjuttiotalet, först med den lånade Browniekameran och sedermera med en egen Fuji instamatickamera som jag fick i present 1975. Även om mina första riktiga naturbilder kom redan då, så var det först 1979 när jag köpte min första spegelreflexkamera (Nikon FM) som naturfotograferandet tog riktig fart.

Det dröjde ett bra tag innan jag själv kände att jag hade ett tillräckligt bra bildarkiv att stödja mig till. Först under 1985-86 kände jag att jag började få tillräcklig kontroll över mitt fotograferande, så att jag kunde visa fram bra bilder som jag kunde stå för till nästan 100 procent.

Mina första 6-7 år med spegelreflexkamera blev min inlärningsperiod. Jag utvecklade mitt kunnande både fototekniskt och bildmässigt, gjorda mina nödvändiga misstag som jag försökte analysera – men kände nog också att jag var rätt så talanglös på det mesta. Det dröjde innan jag kände mig tillräckligt säker med det fototekniska, kanske för att jag var både oteknisk och otålig. Mer fokus hade jag mot det kompositionsmässiga, då jag redan i början kände mer dragning mot bild och konst, än mot att hitta rätt gråskala när jag stod där i mörkrummet. Jag trivdes aldrig med att stå i mörkrummet, detta fast det blev rätt mycket tid där för att jag skulle ha några bilder att visa fram…

Jag har fortfarande till dagens datum ännu inte läst manualen till någon av de kameror jag haft genom åren. Jag har heller aldrig läst en lärobok i fotografering från pärm till pärm – utan jag var hellre den som gav mig ut i naturen med massa utrustning jag knappt visste hur jag skulle använda, för att sedan genom entusiasm och nyfikenhet experimentera mig fram till något jag kände att jag kunde stå för.

Jag visste knappt något om varken bländaröppning eller slutartid under mitt första halvår med spegelreflexkameran…

(4)

Det var först när jag började som fotokurslärare under hösten 1980 som jag kände att jag nog behövde läsa på lite, för att överhuvudtaget ha något att lära ut…

Kanske är det därför mina fotokurser fortfarande idag ligger rätt mycket utanför den gängse mallen för hur fotokurser ska se ut. Eller att jag fortfarande idag lägger mer fokus på egna erfarenheter, än att följa studieplanen från en fotoläroboksförfattare…

Betydelsen av nyfikenhet, entusiasm och experimentlusta fanns där redan från början. Under perioder gjorde jag synnerligen abstrakta, ja nästan nonfigurativa bilder utan någon direkt koppling till en motivförlaga. Jag minns fortfarande hur jag under perioder enbart kunde visa fram olika mycket speciella reflexbilder, som knappt någon annan än jag själv kunde fatta och förstå. Jag visade fram bilderna för en hårt prövad publik i den lokala fotoklubben, där jag mer refererade till Picasso och Mondrian än till vad man borde göra enligt normerna i fotomiljön.

Samtidigt som mina naturfotograferande vänner hemma i Bergen mer fokuserade på kronhjort och sångsvan, eller för den del en vacker solnedgång i havet, så visade jag fram en massa märkliga abstraktioner som oftast möttes med tystnad eller i värsta fall skakningar på huvudet. Lite som en tyst tolerans till min omogenhet som fotograf, men också med tröstande och lugna kommentarer om att jag så småningom nog skulle växa upp…

Idag kan jag själv skratta lite åt mina första försök till ett kreativt bildskapande, men jag vet samtidigt att hade det inte varit för dessa bilder så hade jag nog heller inte utvecklats till den fotograf jag är idag.

Jag minns så väl min första lite längre föreläsningsturné under hösten 1984 där jag hann besöka fotoklubbar i Tromsø, Hamarøy, Trondheim, Lillehammer och Oslo. En turné där jag för en större publik fick visa fram några av mina tidigare kreationer, ibland till en rätt så skeptisk och förvånad publik – men där jag fortfarande idag kan få feedback från personer som var där, och som sedan kan berätta hur mina bilder blev ögonöppnare för deras egen karriär som naturfotograf.

I min ungdomliga entusiasm gjorde jag alltså något som var rätt ändå…

(5)

Och kanske är det just genom min entusiasm som jag haft min största styrka. Där jag visade tydliga fototekniska brister, åtminstone under de inledande åren, där har min glödande entusiasm varit en viktig dörröppnare.

Dessutom var jag rätt tidig med att utveckla mitt eget tänk inom bildkomposition och perspektivkänsla. I bilder som givetvis kunde referera till både Tredelningsregeln och Gyllene snittet, eller i bilder med högst udda objektivval som stora telen och kraftiga vidvinklar. Men där jag hela tiden också med stor tydlighet avvek från alla de normer man då kunde stödja sig till. Redan 1981 och 1982 gjorde jag bilder med 1000mm spegeltele, både på fåglar och landskap. 1985 gjorde jag mina första bilder på blommor med 16mm fisheye…

Där jag bitvis visade tydliga brister i det fototekniska, där kunde jag å andra sidan visa fram bildutsnitt med noggrannhet ned i millimetrar. Inget fick finnas med i bilderna som jag inte redan hade tänkt på. Dessutom var jag tidig med att testa både bländare 22 och 16 när jag fotograferade fåglar i flykt, som tillsammans med ett lågt ISO-värde på 25 gav mig riktigt långa slutartider. Jag var rätt tidig med att anpassa mig till riktigt låga ISO-värden, något man fortfarande ser spår av i mitt fotograferande idag – då jag mycket sällan väljer mer än 100 ISO i mitt digitala fotograferande.

Jag kan fortfarande idag inte se varför man skulle välja 1000 ISO när man fotograferar mitt på dagen i stark solsken, helt enkelt för att bilderna i grunden blir bättre med 100 ISO.

Med åren växte även mitt kunnande inom det fototekniska. Genom tillräckligt många misstag så växte min erfarenhet, så att jag idag nog vågar påstå att jag även har ett rätt så välutvecklat fototekniskt kunnande. Ett kunnande som med åren fått växa ihop med min nyfikenhet och entusiasm, inte på bekostnad av – och sedan tillsammans bildat en kreativ enhet.

Mest tror jag det beror på alla mina år som diafotograf. Det blev nästan en förutsättning då diabilderna inte kunde förbättras efter exponeringen, utan jag fick helt enkelt bli så noggrann som möjligt innan fingret hittade till avtryckaren. Dessutom avslöjade ju diaprojektorn under föreläsningarna minsta lilla misslyckande. Särskilt under föreläsningar på en stor duk i en större bildvisningssal; om bilden inte var klockrent exponerad och med tillräckligt bra skärpa – då visades det med all tydlighet.

(6)

Jag kunde vara mer slarvig när jag fotograferade med negativ film i svartvitt. I mörkrummet kunde jag relativt enkelt kamouflera mina eventuella misstag, något som var mer eller mindre omöjligt när jag fotograferade med diafilm. Men då jag så starkt ogillade att arbeta i mörkrummet, så fick jag hellre stå ut med att få ordning på mina fototekniska brister i karriären som diafotograf.

Diafotografen lärde sig också att exponera lite mörkare, för att undvika att blända publiken under diaföreläsningarna. I exponeringar som hade gett tunna och svårarbetade negativ för mörkrumsfotografen, men som gav större färgmättnad och djup i ljuset för diafotografen.

Under åren 1985 till 2005 var jag i första hand diafotograf. Tjugo år som nog var mina viktigaste lärdomsår. Det var då jag förstärkte min bildstil och utvecklade det som blev min profil som naturfotograf. En profil jag fortfarande har även idag.

Även om övergången till det digitala också gav mig ett stort antal nya infallsvinklar. Något jag visade prov på under min föreläsning ”Nya bilder, nya visioner” under hösten 2005. Med bilder där det svartvita hade fått komma tillbaka, men där jag också gav ännu större utrymme åt improvisationens betydelse. Kanske ännu mer än under mina första kreativa år i början av karriären.

Det ger ju också en annan typ av personliga bilder idag, med alla år av erfarenhet, än vad jag ens kunde tänka på i början av karriären. Varje ny bild jag gör idag är ju en summa av alla bilder jag tidigare gjort. Både mina lyckade bilder, men mest av allt även alla mina misslyckade bilder.

Man lär ju så länge man lever; är man bara tillräckligt flitig med att analysera det man redan gjort, så borde de riktigt intressanta bilderna så småningom komma. Även för en sådan som mig…

Det är egentligen först idag, även efter den stora skandalen 2011, som jag känner att jag börjar få ordning på mitt bildskapande. Det är även först nu som jag också börjar känna att min publik börjat förstå mig som fotograf. Vem jag är, vem jag varit – och eventuellt hur jag kommer att bli.

(7)

Och i detta är det också så ofantligt viktigt för mig, att genom skanningen av tidigare analoga bilder, även förstärka min kunskap till den jag varit. Det är ju först när man blivit lite äldre, och börjar tänka i lite större perspektiv, som tiden nog är mogen för att bättre förstå den man varit.

Även om tidens tand farit illa med ett antal av mina tidigare diabilder, så kan jag i Photoshop korrigera färgändringar så att den digitala bilden bättre stämmer överens med diabilden som den en gång i tiden varit. Eller så väljer jag helt enkelt konvertera bilden till svartvitt, om jag tycker bilden förtjänar det.

Idag kan det kännas som jag valde en rätt så omständlig och onödigt lång väg i min utveckling. Att det tog lång tid innan jag fick kontroll på vissa viktiga moment i fotograferandet, men jag känner också att jag nog möjligen även valde rätt. Att entusiasmen nog varit den viktigaste drivkraften. Där jag upplevt alla nackdelar med att hela tiden driva mig fram mot nya osäkra marker, ibland på ett förrädiskt gungfly, där ser jag även hela tiden nya intressanta möjligheter som jag vill utforska.

Idag efter mer än 40 år som fotograf, så har jag kvar min extrema entusiasm. Något man ser inte minst i denna blogg! Jag uppdaterar nästan dagligen; skriver mängder av texter och artiklar, visar många bilder från både nu och då – men också hur jag fortfarande har kvar min nyfikenhet till morgondagen. Tror inte det finns många som kan hänga med i mitt tempo. Kanske för att de inte riktigt förstår betydelsen av entusiasmen som drivkraft?

Och att den nog är den absolut viktigaste för att utvecklas vidare till något som fungerar – från något som från början inte kunde visa några direkta spår att det kunde bli något…

Visst har det funnits och finns en lång rad nackdelar med entusiasmen, men fördelarna är så oändligt många fler.

(Bild 1 – Kökar, 2001) (Ser ni Sverige?)
(Bild 2 – Samnanger, 1981)
(Bild 3 – Impression, 2003)
(Bild 4 – Höstlöv, 1999)
(Bild 5 – Skäggdopping, 1987)
(Bild 6 – Talgoxe, 1987)
(Bild 7 – Ekorre, 2006)
(Bild 8 – Vildsvin, 2010)

 (8)

Ett eko från framtiden…

(1)

Det är själva essensen i fotografi; att fånga tiden, att föreviga ett ögonblick för eftertiden. Att ta något med sig från nuet och in i framtiden. Kanske är det just därför som fotografer nästan alltid tänker på nuet och framtiden, men aldrig blickar bakåt på det som varit. Det som var nuet och funderingar om framtiden – och hur vi försökte förmedla vår nutid i dåtiden.

Det har aldrig varit lika många fotografer som idag. Oavsett var jag är, så ser jag människor som fotograferar i sin vardag. Med digitalkameran eller mobilen, oftast med mobilen. På tågstationen, på bussen, på skogspromenaden… Det har blivit så naturligt att fotografera, att ingen knappt höjer på ögonbrynen om någon fotograferar. Så var det verkligen inte förr i tiden…

Jag minns mina fototurer till Tveitevannet hemma i Bergen, under mitten och slutet av 1980-talet. Låg jag där och fotograferade gräsänder, skrattmåsar eller sothöns så blev det alltid uppmärksammat. Man vände sig om, ställde frågor, var allmänt nyfikna. Få kunde förstå betydelsen fullt ut av att fotografera några fåglar i sjön – än mindre betydelsen av att med kameran fotografera lite ljusreflektioner i några fuktiga stenar. Det var ovanligt att se fotografer i aktivitet, därför blev uppmärksamheten också stor.

I lokala fotoklubben förstod man detta, så även i den enda fototidningen. Men utanför fotomiljön fanns det ingen direkt insikt till fotografernas behov.

Idag finns det fotografer i tusental bara hemma i Bergen. Men fotoklubben har vikande medlemsantal och fototidningen alltmer vikande upplaga. I takt med att antalet fotografer ökat, så har intresset för fotografi hela tiden minskat. Varför kan jag inte förstå.

Vissa fotografer bloggar och visar fram sina bilder, ibland för en mycket liten publik. På Facebook publiceras tusentals bilder varje minut, men de flesta får sällan mer än 10-20 gillningar och alltmer sällan någon vettig kommentar. För inte att tala om Instagram där bilderna publiceras i en ständig ström för att oftast hamna i glömska sekunderna efteråt…

Men antalet fototidningar har ökat, även om nu varje tidning har en mindre upplaga än som var vanligt tidigare. Antalet fotoböcker som publiceras varje år har också ökat, även om nu varje bok har en lägre upplaga och oftast är utgivna av fotograferna själva på eget förlag. De större och etablerade förlagen satsar sällan på fotolitteratur, av någon märklig anledning…

Förr i tiden när Sven Gillsäter, Arne Blomgren, Hilding Mickelsson och Svante Lundgren åkte riket runt på sina föreläsningsturnéer så var det nästan alltid fullsatt. Även i den lokala bygdegården i en liten ort i Småland så samlades det lätt uppåt hundratalet personer. Idag är det inte många fotografer som aktivt föreläser, långt mindre drar någon storpublik.

(2)

Å andra sidan har teve aldrig visat så många program om fotografer och fotografi. Förr i tiden fanns inte fotografi som intresse för tevebolagen. Man kunde knappt namnet på några fotografer, inte ens de mest kända fotograferna fick någon tid i teverutan. Idag dyker det upp fotografporträtt på olika kända svenska och utländska fotografer, nästan varje vecka. Dessutom hela programserier om att fotografera; på norsk teve om att fotografera med mobilen, medan man på svensk teve hade ”Alla är fotografer” med Johan Rheborg och Henrik Schyffert. Två komiker, men samtidigt duktiga och aktiva fotografer.

Med ett mångårigt perspektiv till hur fotografi uppmärksammats av media kunde jag knappt tro mina ögon när programserien dök upp. Givetvis missade jag heller inga avsnitt… Jag sitter däremot fortfarande och väntar på en tredje säsong där man kan gå ännu mer in på djupet i det fotografiska bildskapandet – men det verkar nog inte ske. För i likhet med hur det ser ut inom fotomiljön i stort, så kommer man oftast aldrig längre än till inlärningsstadiet. Det blir sällan mer än en nybörjarkurs och eventuellt en fortsättningskurs, sedan dör det ut. Få har kvar intresset att fortsätta vidare!

Öppnar man en fototidning idag så handlar det stort sett enbart om att visa fram och testa ny fotoutrustning, kanske någon fototävling eller fotoskola – eller så uppmärksammar man en fotograf som just nu är i ropet. Man skummar ytan, så att säga…

Mer än en gång har jag undrat varför det inte finns en fototidning som är en motsvarighet till Sweden Rock Magazine. En tidning om musiker och deras musik, långa intervjuer och tiotalet sidor med recensioner av nya skivor. Jag får verkligen leta efter testar av olika gitarrer, synthesizers eller trummor. Då det intressanta är hela tiden vad man gör och producerar, inte vad som används. Tänk en fototidning som handlar om fotografer och deras bilder, med tiotalet sidor med recensioner av allehanda fotoböcker. Dels läroböcker av olika slag, men ännu mer alla dessa böcker om fotografer och deras bilder som publiceras varje år – både i Sverige men även utomlands.

Kan det vara för att vi saknar riktiga fotojournalister; som vi idag har journalister inom musik och litteratur. För en publik som konsumerar fotografi, mer än att enbart fokusera på att fotografera själv. Varför finns det ingen sådan fototidning?

Fenomenet ser man även spår av på Facebook, Instagram och Fotosidan. Alla koncentrerar sig på att visa fram egna bilder, mer än att uppmärksamma andras. Någon publicerar en fantastisk bild någonstans, flera kommer med frågor om hur fotografen gjort – för att sedan försöka göra något liknande. Jag ser ofta bilder som publiceras som är direkta kopior från andra fotografer, bilder som får uppmärksamhet för att vara nyskapande och skapar nya fotografiska förebilder – men där ingen skriver något alls om bildens egentliga förlaga. Om bilden som inspirerat eller fotografen som kopierats.

(3)

Helt enkelt för att de flesta inte vet, då man inte alls har den insikten till vad som varit. Vem vet idag vem Sven Gillsäter, Arne Blomgren, Hilding Mickelsson och Svante Lundgren var. Har man deras böcker hemma i bokhyllan? Känner man till deras bilder och vilken bildstil de arbetade med? Finns det några fotografer alls idag som uppsöker biblioteket eller ett antikvariat för att botanisera i fotoböcker från förr i tiden? Kan vi något alls om det som varit? Som vi idag känner till betydelsen av Beatles, Rolling Stones eller Elvis Presley inom musiken. Eller för den del om Deep Purple, Black Sabbath, Uriah Heep eller Led Zeppelin inom hårdrocken.

Vad kan vi inte om musik eller litteratur som varit. Om skådespelare och målande konstnärer. Men vi kan inget om fotograferna. Vem vet något om Ernst Haas, Minor White, Robert Capa eller Ansel Adams? Har vi deras böcker, känner vi till deras bilder? Kan vi se bilder från fotografer idag som blivit inspirerade av dessa mästare från förr i tiden?

Varför är de flesta idag enbart intresserade av att fotografera, men sällan har något intresse av fotografi? Varför recenseras inte fotoböcker i fototidningarna? Varför går vi sällan på fotoutställningar eller föreläsningar? Varför är vi mer intresserade av prylarna än av bilderna? Och när ska vi i naivitet eller av okunskap sluta hylla någon av nutidens fotografer som nyskapande – om fotografen inte gjort annat än att kopiera bilder från dåtidens fotografer?

Kan det vara så att vi egentligen heller inte bryr oss om nutidens fotografer? Kan det vara så att vi om trettio år inte ens kan namnet på några av nutidens mest betydelsefulla fotografer, om vi idag knappt kan namnet på några fotografer från 1980-talet… Jag tycker mig höra ett svagt eko från framtiden, om nutidens fotografer. Och det ekot berättar är verkligen inget trevligt att få höra. För om vi idag inte bryr oss om det som varit; om vilka fotografer som nutidens fotografer blivit inspirerade av – hur ska då framtidens fotografer lära sig betydelsen av att referera till nutidens fotografer?

Eller så är det så enkelt; att fotografi enbart handlar om att föreviga ögonblicket, just under ögonblicket – men att bilden sedan förlorar sitt intresse. I en allt snabbare takt…

Jag tänker iallafall inte vara den som inte ger denna uppmärksamhet, utan jag kommer fortsätta kämpa för att undvika att fotograferna förmultnar i fotografins ekosystem… Jag kommer fortsätta att skriva om fotografer som inspirerat mig, kanske för att andra fotografer också så småningom ska börja förstå betydelsen av det som varit. För att ekot från framtiden ska börja låta lite trevligare…

(Bild 1 – I skogen, 2017)
(Bild 2 – Trämönster, 1997)
(Bild 3 – Smådopping, 2017)
(Bild 4 – Skogshare, 1989)

(4)

Kloka ord…

(1)

Genom åren har jag letat efter citat från olika fotografer, citat som ur sina sammanhang kan bli riktigt roliga att läsa… Bjuder här på några av dessa ”kloka ord”… Hoppas ni har samma humor som jag har…

Människorna irriteras av fotografer och låter sig inte lätt fotograferas i det dagliga livet. 6×6-formatet och ljusschaktet är därför den idealiska lösningen: man fotograferar så att säga obemärkt runt hörnet!  (Emil Alfter i Hasselblad nr. 61 – december 1979)

Låt oss säga att jag inte blivit helt förvirrad av färgens estetik men jag anser att den har en stor sensualitet – som jag för övrigt inte behärskar, men som verkligen existerar. Nu fäster jag större uppmärksamhet vid ljuset och jag komponerar noggrannare… Och så har jag köpt en färg-TV, som jag kom på att jag saknade.  (Martine Franck i Aktuell Fotografi nr. 4 – 1979)

Det är lätt att håna naturfotografen. Iklädd plastbyxor kasar han omkring i våtmarker och lergölar med ett fånigt flin om läpparna, ruvar i hembyggda gömslen dagarna i ända, eller jagar artdokument i den så kallade trehundraklubben. Han konverserar gärna och lyriskt om bästa läskydd vid fotografering av mosskrypare, och tävlar om bästa älg- och sälgbild.  (Cecilia Sundholm i Fotografi nr. 6 – 1994)

Det krävs ofta ett visst röjande för att jag ska kunna ställa stativet på plats…  (Lars Sehnert i Fotografi nr. 7 – 1996)

I min fantasi framstår Moder Jord som en ganska mullig kraftfull kvinnovarelse, och att se odlingslandskapets rundade höjder och svackornas hemlighetsfulla skuggor är en estetisk och sensuell höjdpunkt!  (Peter Gerdehag i FOTO nr. 10 – 1996)

Välj ditt motiv med omsorg så att det har förutsättningar att framhäva de olika årstiderna…  (Bengt Hedberg i FOTO nr. 6 – 1994)

Naturstilleben gör sig inte riktigt i ett bildarkiv, men de ger en fin naturkänsla, tycker jag.  (Claes Grundsten i Aktuell Fotografi nr. 3 – 1987)

Använd stativet och sikta in den rätta bildvinkeln. Det blir alltid intressanta motiv.  (Björn-Eyvind Swahn i Aktuell Fotografi nr. 11 – 1985)

Det går åt en och annan kamera när man ger sig ut längs den norska kusten eller upp i fjällvärlden och in under forsarna!  (Jørn Bøhmer Olsen och Rolf Sørensen i Aktuell Fotografi nr 1/2 – 1987)

Att ställa in skärpan är nog den allra första regel man får lära sig när man börjar fotografera.  (Anna Clarén i FOTO nr. 11 – 1999)

(2)

Landskapsfotografen upptäcker snart att ljuset förändras snabbt och därmed hela bildresultatet.  (Rune Jonsson i FärgFotoskolan del 13, Aktuell Fotografi nr. 1/2 – 1981)

Det kan vara mycket svårt att ställa in skärpan om man famlar runt i nattmörkret och bara skymtar motiven.  (Terje Hellesø i Aktuell Fotografi & FOTO nr. 10 – 1993)

Du har ett X-, ett Y- och ett Z-värde – med andra ord ett rum. Du definierar diverse punkter, skapar höjd på landskapet och olika formationer. Sedan sätter du en havsnivå och lägger över en himmel.  (Runar Storeide om glädjen vid digitalfotografering i Fotografi nr. 7 – 1996)

Så fort en fågel sträcker på sig och flaxar surrar kameramotorn. Alltid lika spännande att ta actionbilder!  (Jarl von Schéele i FOTO nr. 4 – 1998)

Ta fler bilder! Och ännu fler. Jag träffar ofta unga fotografer som kommer och visar sina kollektioner, och när jag vill se fler har de inga att visa. Erfarenheten säger att innan bilderna blir riktigt bra måste man ha tagit tusen och åter tusen bilder. Det finns inga genvägar. Men man behöver inte åka till OS eller VM, det går lika bra med lokala tävlingar. Ta bara en helvetes massa bilder!  (Steve Powell i FOTO nr. 3 – 1995)

Det sköna med de mulna dagarna är att man kan jobba hela dagen. Personligen är jag allergisk mot det hårda mitt-på-dagen-ljuset, så mulna dagar passar mig perfekt.  (Roine Magnusson i FOTO nr. 12 – 1998)

Måla långsamt och håll reda på var du varit. Det är lätt att måla dubbelt.  (Per Birger Olsson i FOTO nr. 1 – 1999)

Varje dag kostar pengar, framför allt utomlands, och det är bara att acceptera den situation som råder då man kommer till en plats.  (Hans Strand i FOTO nr. 1 – 1999)

Jeg har aldri vært særlig opptatt av biler. For meg er en bil en ting jeg setter meg inn i og som frakter meg til det stedet jeg vil. Utover det er jeg fascinert av billakkens speilingsegenskaper og alle linjer og former et bilkarosseri har i seg.  (Jan Magnus Reneflot i Naturfotografen nr. 3 – 1999)

Många tror att ju längre in i vildmarken de går desto bättre blir bilderna, men det finns inga garantier för det…  (Robert Glenn Ketchum i Fotografi nr. 3 – 1996)

Jag gjorde väldigt många tekniska misstag, och varje gång när jag avslutat ett arbete tog jag mig en titt på dem. Om det var några jag tyckte om, inlemmade jag dem i min så kallade stil.  (Deborah Turbeville i Fotografi nr. 1 – 1998)

(3)

Många konstnärer och vetenskapare som vill förföra inspirationens musa tror att knepet ligger i att svettas mycket och länge, dvs att anstränga den medvetna delen av personligheten tills det slutligen ramlar ner ett mynt (eller kanske rentav ett äpple…).  (Cecilia Sundholm i Fotografi nr. 5 – 1994)

Många menar att konsten är meningslös. Men jag tycker att det är en stor, jävla nytta med konsten just för att den faktisk är terapeutisk.  (Annika von Hausswolff i FOTO nr. 10 – 1999)

Jag vill veta att ingen ska kunna komma och klaga på att jag slarvat – det finns en stor trygghet i att veta att jag sitter helt säker när det gäller kvaliteten på det jag lämnat ifrån mig.  (Andreas Lind i Fotografi nr. 1 – 1998)

Ändå är det väl få som bävar för den dag då älghuvuden kommer att kunna monteras på bäverkroppar och sparvarna blir bortcensurerade? Djuren är redan så perifera att det inte spelar nån större roll om man manipulerar med dem i bild. Politiker däremot… Voj voj.  (Cecilia Sundholm i Fotografi nr. 6 – 1994)

När ska miljörörelsen ta klivet in i fotolabben, undrar jag ängsligt då jag vacklar ut ur mörkrummet med huvudvärk och illamående.  (Ann Andrén i FOTO nr. 5 – 1999)

Jag tycker själv inte att jag är svår att samarbeta med, men kan hålla med om att jag tidvis har varit svår att få tag i. Kanske har de inte haft alla mina telefonnummer…  (William Eggleston i FOTO nr. 5 – 1999)

Jag är övertygad om att det finns skillnader mellan mäns och kvinnors sätt att fotografera och särskilt då naket eller mindre påklätt.  (Erica Lindblom i FOTO nr. 6 – 1999)

Jag klipper inte ner telefonledningarna, men jag har alltid med mat till djuren.  (Pentti Sammallahti i FOTO nr. 1 – 2000)

Ett stabilt stativ måste man ha oavsett vilken film man använder.  (Jarl von Schéele i FOTO nr. 2 – 2000)

Jag har köpt studioblixtar och bakgrunder för att kunna ta en del bilder hemma. Friheten att hur och när som helst vara ute i skog och mark är ju begränsad för mig som ensam förälder. Eftersom jag tycker det är både roligt och viktigt för mig att fotografera löser jag det på det här sättet.  (Matti Hämäläinen i FOTO nr. 9 – 1996)

Att använda Leica er som att köpa en Coca-Cola på tåget. Den blir inte bättre trots det hutlösa priset. Men jag köper gärna kvalitetsvin till ett lågt pris – därför använder jag Nikon!  (Terje Hellesø under ett föredrag i Danmark i oktober 2000)

(Bild 1 – Vinter, 1997)
(Bild 2 – Guckusko, 1994)
(Bild 3 – Sothöna, 2000)
(Bild 4 – Skogshare, 1989)

(4)

Så blir du en bra naturfotograf…

(1)

Egentligen finns det inte någon färdig och enkel lösning. Det finns heller ingen snabb och fin väg mot målet. Ibland kan tillfälligheter leda dig framöver, men oftast går vägen mot bra kvalitet genom stenhårt arbete och stora portioner av målmedveten envishet.

Jag har hållit på i många år och min väg har varit lång och full av motgångar. Inte heller hade jag en medfödd talang som sägs vara så viktig. Ser jag på mina första naturbilder idag, som jag har sparat på en hemlig plats i arkivet, så måste jag tyvärr konstatera att kvaliteten var sorgligt låg. Bilderna är fullständigt fria från spår av att ”ha något”… Inte kunde jag komponera och jag var fullständigt oteknisk. Det enda som eventuellt kunde vara till min fördel var att jag hade, och fortfarande har, en enorm vilja att utveckla mig som naturfotograf.

Under mina första aktiva år med naturfoto var jag egentligen också extremt trångsynt och helt ”vansinnigt tokig” i naturfoto. Ett ”vanligt” liv som tonåring hade jag definitivt inte! Även skolarbetet blev lidande, till mina föräldrars stora förtvivlan. Men jag klarade av att genomföra tre år på gymnasiet, på något underligt sätt…

Men med åren växte erfarenheten och mina bilder började sakteliga att ”likna något”. Kanske var det därför en redaktör en gång i tiden frågade mig om att skriva en artikel som denna – om det att bli en bra naturfotograf. Eller så var det enbart för att han gillade att ge mig en tuff uppgift… För egentligen ser jag mig fortfarande inte som rätt person att skriva en sådan artikel. Det borde ju egentligen finnas andra naturfotografer som kunde vara mer kvalificerade. Men jag gjorde ett tappert försök, något som blev en publicerad artikel i ämnet. En artikel till stor del som denna du nu läser.

(2)

Det är viktigt att läsa mycket! En duktig naturfotograf studerar och fördjupar sig i ämnet som ska fotograferas. Ska man fotografera skogshare, bör man kunna så mycket som möjligt om skogsharen som djurart. Skogsharens beteende och miljö är viktigt. Var hittar man skogsharen, hur uppför sig skogsharen, vilka typiska händelser finns i skogsharens liv? Vad kan man som fotograf förvänta sig?

Det finns många naturfotografer som enbart skummar av ytan. Som aldrig sätter sig in i det man fotograferar. Antingen det är en djurart, en växt, ett områdes historia eller ett konstnärligt uttryck.

De duktigaste naturfotograferna gör bilder som är mer ”färdiga” och som alltid berättar ”något mer”.  Detta uppnår man genom att fördjupa sig i det man fotograferar. Naturfoto är också en mer komplex konstform med lika delar av biologi, kamerateknik och konst. Den duktiga naturfotografen vet detta och utvecklar sina kunskaper i de olika områden som berörs av fotograferingen.

På många sätt handlar det om att man egentligen fortsätter gå i skolan, men med lite andra ämnen. Jag läser givetvis biologi, ekologi, geologi, geografi och geometri. Men även konsthistoria, filosofi och psykologi. Jag utvecklar mina kunskaper om Gyllene snittet, om arketyper, drömsekvenser, perception, visualitet och att utveckla symboliken. Behöver jag utveckla mina kunskaper om en speciell fototeknik så gör jag givetvis det också.

(3)

Fotografer som inte kan sina motiv gör ofta bilder som är mer ytliga och därför saknar djup och engagemang. Att göra impressionistiska bilder har idag blivit en stor trend bland naturfotograferna, men få verkar kunna något om impressionismen i sig. Monet och Renoir känner nog de flesta till, men vem var Camille Pissarro och Alfred Sisley? Det är heller inte många naturfotografer som har goda kunskaper om surrealismen. Detta märks i bilder som ofta beskrivs som surrealistiska – bilder som istället är mer suggestiva och trolska. Alltså något helt annat. Vet fotograferna något alls om Max Ernst eller Man Ray?

3-4 dagar i genomsnitt varje vecka. Hela året. Ungefär så ofta fotograferar jag. Detta har jag gjort så länge jag kan komma ihåg. Givetvis med undantag för de första stapplande åren, så har jag bibehållit ungefär samma intensitet genom hela min karriär. Kontinuitet är viktigt!

Hellre en dag varje vecka, än fyra dagar en gång i månaden! Det är viktigt att fotografera ofta, annars tappar man fokus från fotograferingen. Det att kunna skapa bra bilder handlar ju mycket om att ha flyt. Glömmer man viktiga detaljer blir fotograferingen lidande. Något som ofta kan ske om det går för lång tid mellan de tillfällen man är ute och fotograferar.

Mycket av det man lär sig kommer genom misslyckanden. Alla speciella tekniker går inte att få svar på i läroboken. Jag talar av egen erfarenhet! Jag har gjort så många fantastiska misstag genom åren så jag egentligen borde skämmas! Men det är också alla dessa misstag som gett mig många öppningar till helt nya bilder, bilder jag inte trodde man kunde göra…

(4)

Bra fotografer arbetar också ofta i olika projekt. Något man oftast ger till sig själv för att kunna utveckla sin fotografering. Projekten ger fotografen möjligheten att kunna specialisera sig eller fördjupa sig i något man är mer intresserad i. De olika projekten ger också fotografen en större möjlighet att förstärka kontinuiteten genom en tydligare röd tråd.

Planlös och tillfällig fotografering skapar sällan en bra fotograf, även om det kanske ger några bra bilder med jämna mellanrum. Själv arbetar jag ofta med 10-15 parallella projekt som jag så ofta som möjligt uppdaterar. Genom mina projekt söker jag också efter en djupare information; kanske kompletterar jag med att läsa särskilda böcker eller lyssna på en viss typ av musik. Men jag plockar också fram olika fakta, samtidigt som jag analyserar bilderna och arbetar fram en handlingsplan för den fortsatta fotograferingen. I den mer målmedvetna formen för fotografering ser jag också att bilderna utvecklas – och jag får nya idéer jag inte hade fått om jag hade varit mer tillfällig i mina rutiner som fotograf.

Det räcker att titta på en del av bilderna jag gjort i år; mycket i svartvitt och med hålkamera. Bilder med toningar, ändrade kontrastinställningar i kameran, vinjetteringar och pjattningar – dubbelexponeringar i kombination med kamerarörelse genom diffusa förgrunder har gett mig en helt ny typ av landskapsbilder som jag inte hade tidigare.

Är man målmedveten, taktisk, strategisk och strukturerad – och har arbetat med ett antal projekt över tid, då kommer de bra bilderna i tätare intervaller.

(5)

Jag fotograferar också mycket! Ett normalt fotoår för mig ger mig ungefär 40 000 nya bilder till arkivet. Det kan variera något, allt efter vilka motiv jag arbetar mest med. För mig är detta viktigt, det ger ”nytt blod i arkivet”… Och med alla dessa nya bilder blir också de bästa bilderna ännu bättre. För oavsett hur mycket man fotograferar, så blir det alltid några bilder som ”sticker ut mer” än alla andra.

Inte blir man en bra fotograf med att sitta kvar i sin egen lilla värld, att man enbart fotograferar för att sedermera samla bilderna på den egna hårddisken som ett bidrag till eventuella efterföljare… Bra fotografer konsumerar enorma mängder med bilder, båda sina egna och andras.

Jag tror att jag tittar på runt 3000 bilder i månaden från andra fotografer, alltså runt 100 bilder varje dag! Kanske är det ännu fler, jag vet inte helt. Men att det är många bilder, det är jag helt säker på! Många bilder hittar jag på Internet, men bokhyllan här hemma är också extremt välsorterad med runt 2000 böcker med fotografiska bilder – med allt från biografier från kända fotografer, via olika naturböcker rikt illustrerade med naturfotografers bilder, till olika former av fotoläroböcker. Naturfoto dominerar, men jag ser alltmer på annan typ av fotografi. Den sista tiden har jag tittat mycket på bilder från Minor White, Robert Adams, Sally Mann, Josef Koudelka, Brett Weston och Pentti Sammallahti. Bra fotografi är ju inte enbart naturfotografi för en naturfotograf!

Jag tänker aldrig bli en sådan naturfotograf som enbart väljer att titta på och prioritera naturbilder!

(6)

Jag lägger också mycket tid på att studera mina egna bilder. Försöker hitta ett större djup i bilderna, röda trådar och en eventuell personlig stil – men också för att se efter eventuella utvecklingsmöjligheter. Hur kan jag gå vidare? Jag studerar och analyserar flera hundra av mina egna bilder varje vecka, i tillägg till att även granska de nygjorda bilderna. Jag kan titta på mina bilder som jag gjorde för tio år sedan, för att läsa in de förändringar jag gjort fram tills idag. Ser efter tendenser, studerar mina äldre bilder med nya ögon. Allt för att kunna hitta nya vägar för morgondagens fotografering.

Jag är extremt tuff när jag bedömer mina egna bilder. jag är nog min största kritiker! Alla de bilder som jag inte känner att jag kan stå för, de kastar jag. Kill your darlings, med andra ord. Jag ser ingen anledning att spara ”nästanbilder” – om inte jag behöver dem som en start för att utveckla nya idéer. Eller om bilderna skulle ha eventuella nostalgiska värden.

Naturfotografi handlar om något mer än att enbart vara en hobby eller ett yrke. Det är en livsstil, något jag har med mig hela livet. Ett skapande medium där man utvecklar sig själv i takt med de egna bilderna – eller så kanske det är så att de egna bilderna på något sätt kan guida mig vidare fram genom livet.

Kanske är det därför jag väljer att kalla mig för ”amatörfotograf på heltid”, mer än att enbart se mig som yrkesfotograf.

(7)

Detta kräver nödvändig inspiration. Naturfoto måste bli något mer. Något som helst inte ska komma på tjugonde plats på prioriteringslistan… Vill man bli en duktig naturfotograf måste man också göra nödvändiga omprioriteringar.

Jag söker alltid efter viktiga signaler som berikar den nödvändiga inspirationen. Jag lyssnar ofta på musik, egentligen rätt så mycket om jag ska vara ärlig… Jag kör exempelvis inte många meter med bilden utan musik som strömmar ut genom högtalarna. Katatonia, Alter Bridge, Don Henley eller Dare. Jag tror faktiskt att musik är min största källa till inspiration idag!

Men jag läser också mycket. Böcker som kräver en aktiv och vaken läsare. En läsare som måste tänka och fundera, skapa bilder och utveckla de filosofiska tankegångarna. Om empirism, rationalism, moralfilosofi, logik och metafysik. Jag läser om konst; om impressionism och expressionism, om surrealism och futurism. Sista tiden har jag även läst om olika former av new age; inte för att jag delar de tankegångarna, utan mer för att bättre kunna förstå varför människor har så lätt att ledas in i olika märkliga och religiösa funderingar. Vad driver en människa till att tro på det övernaturliga, det överjordiska eller det oklara?

Alla nya tankegångar, all ny kunskap och alla viktiga estetiska impulser som jag tar med mig in i mitt naturfotograferande. För att utveckla mig som människa och som naturfotograf. Det är så jag hittar lösningarna som tar mig vidare mot att bli en bra naturfotograf.

(Bild 1 – Skara, 2017)
(Bild 2 – Tomgång, 2017)
(Bild 3 – Myggan, 1985)
(Bild 4 – Is, 2003)
(Bild 5 – Strömstare, 2015)
(Bild 6 – Duvan, 2015)
(Bild 7 – Råbock, 2017)
(Bild 8 – Skogshare, 1999)

(8)

Pixelminnen – 19 juli 2014…

(1)

Givetvis måste jag i min nya bloggserie Pixelminnen även hitta en bild på min favorit tornseglaren. Genom åren har det dessutom blivit den fågelart jag har flest bilder på i arkivet. Första gången jag gjorde några fotografiska försök var tillbaka till 1985, hemma i Bergen, med analog Nikon F3 och diafilmen Kodachrome 25. Det blev en dyr erfarenhet!

Dels gick det på tok för många filmer, men även antalet lyckade bilder blev försvinnande få. Vill minnas att Kodachrome 25 på den tiden kostade runt 70 kronor för en 36-bilders rulle. Inklusive framkallning. Tror de 4-5 lyckade bilderna från sommaren 1985 kostade mig runt 3000-4000 kronor i filmkostnader. En ren förlustaffär kanske man skulle säga, men med åren gick det ihop sig. Två av bilderna har jag publicerat några gånger, så projektet gick väl så småningom i balans – fast det dröjde sju år innan första publiceringen…

Men om jag nu ska se det lite i perspektiv, så var mina första försök under 1985 en lyckad investering för framtiden. Även om mitt fotograferande av tornseglare fortsatte med relativt växlande framgång under de kommande analoga åren.

Det skulle dröja till 2005 och 2006 när det digitala fotograferandet tog fart för mig. Först då under ett antal somrar i Söderhamn, och sedan vidare här i Mullsjö från 2009, skulle mitt arkiv av tornseglarebilder börja öka rätt rejält. De senaste somrarna har jag haft ett antal ambitiösa projekt på tornseglare – med sådan stor framgång att jag redan hunnit plåga er kära bloggläsare med ett stort antal bilder.

Bilden jag här publicerar här från en riktigt varm sommardag, 19 juli 2014. En bild som jag inte visat tidigare, då jag i denna bloggserie letar fram just opublicerade bilder. Därför blir detta tornseglarebild nummer 444 som jag nu visar för er.

Bilden gjorde jag med Pentax K7 och 35mm. Bländare 11 och 1/800 sekund slutartid. Frihand med 100 ISO – och jag hade placerat mig precis i linje med solskuggan. För att få solen att precis bryta över kanten på husfasaden. Dessutom är bilden rejält underexponerad, för att fånga färgerna som uppstår i tornseglarens vingar i det extremt kraftiga motljuset.

(Bild 1 – Tornseglare, 2014)

Pixelminnen – 4 september 2014…

(1)

Bilden är från en solig och varm sensommardag, 4 september 2014.

Bilden är mycket abstrakt, så mycket att det kan vara mer eller mindre omöjligt att lista ut vad som är motivet. Men det är min enda bild på en storskarv som simmar under vattnet. Jag stod på en liten badbrygga och försökte fånga storskarven när den dök och fiskade. Verkligen inte det lättaste, inte minst var det svårt att se var i det mörka vattnet den skulle komma. Ännu svårare var det att dessutom få in någon skärpa, genom vattenytan och ned i den mörka och grumliga vattnet.

Men detta blev bilden. Ingen bra bild, men en udda bild.

Kameran var Pentax K7 och brännvidden 100mm. Bländare 3.5 och 1/640 sekund slutartid. Bilden gjorde jag på frihand med 100 ISO.

Då och då dyker det upp storskarv i Mullsjön, med det är inte populärt hos den häckande storlommen. Varje gång börjar storlommen attackera storskarven, oftast simmande underifrån – för att sedan komma upp som en plötsligt överraskning. Ett fascinerande skådespel som jag hittills inte lyckats fånga på bild. Men någon gång så kanske…

(Bild 1 – Simmande storskarv, 2014)