Inte hur, men varför…

20923_2004 (1)

För mig är det rätt så enkelt; jag fullkomligt älskar att fotografera! Oavsett om det varit en stor publik eller ingen publik, så har mitt fotograferande alltid haft samma intensitet. Detta har varit genomgående under alla mina år som aktiv naturfotograf. Under mina första år tänkte jag inte alls på detta, men efterhand som åren gått har jag förstått att det måste vara så…

Jag minns föreläsningar inför 5-10 personer, artiklar som jag hållit på med en längre tid och som refuserades av någon nitisk redaktör – men också fotokurser som blev inställda på grund av för få anmälningar. Jag minns perioder i min karriär då delar av publiken inte visste vem jag var, medan andra delar av publiken helt enkelt inte fattade mina bilder. Jag minns hela vägen, från ”ingen” till ”någon”

Därför tar jag aldrig något för givet, utan jag traskar på i mina egna slitna spår – helt enkelt för att det absolut viktigaste för mig är att helt enkelt fotografera. Jag tänker på alla de gånger filmteamet ringde mig för att bli uppdaterade om vad jag gjort på sistone, där mitt standardsvar oftast var: ”jag har fotograferat”… Ett filmteam som följde mig under fyra år, vid olika årstider, innan dokumentären var klar i slutet av november 2020. Jag kunde inte förstå deras intresse för att göra dokumentären, då jag i grunden ser mig som en ”rätt så tråkig person”.

Jag gör ju inte så mycket annat än att fotografera. Nästan dagligen, med stor energi och entusiasm – som jag gjort under alla år. Visst säljer jag bilder, visst föreläser jag, visst undervisar jag, visst har jag fotoutställningar, visst har det blivit några böcker. Men detta blir enbart brottstycken i min varierande karriär som aktiv naturfotograf, där marknaden gått genom stora förändringar. Den röda tråden, den mer bestående delen av min karriär har helt enkelt handlat om att fotografera. Mycket och ofta!

20924_2021 (2)

I perioder skulle man också kunna säga att jag är hysteriskt aktiv, helt enkelt för att det just är själva bildskapandet bakom kameran som är det primära. Att skapa bilder är för mig själva essensen i livet. Det som har format och utvecklat mig som människa, inifrån mig själv och utåt i mina bilder. Jag har ett stort intresse för det bildmässiga vokabulär, det att kunna förändra mitt sätt att uttrycka mig i mina bilder. Ibland har det komplicerade blivit enklare, ibland det motsatta – men jag har genom åren lärt mig allt bättre att uppskatta och se helheten. Det att kunna se detaljer på samma gång som jag kan bedöma allt i en större skala.

Denna livssyn tror jag faktiskt jag skulle haft svårt att tillgodose mig, om jag nu inte hade börjat fotografera.

Jag är min största kritiker. Jag behöver inte en publik för att kritiskt bedöma och utveckla mitt fotograferande. Något som blivit allt tydligare med åren. Jag behöver inte dela med mig av mina bilder på Instagram eller Facebook för att upprätthålla min aktivitet. Jag måste inte föreläsa eller undervisa. Inte för att utveckla mig som fotograf, åtminstone.

Visst har jag en större publik idag, detta fast stora delar av den väljer att vara tysta och inte deklarera sin närvaro. Visst kommer jag framöver ha flera föreläsningar och utställningar, det kommer att publiceras flera böcker – men detta är inte det väsentliga för mig. Jag kommer inte att fotografera mer eller mindre, beroende av min omgivning. Jag kommer fortsätta på mitt sätt, oberoende av hur det ser ut runt mig.

20925_2011 (3)

Jag fotograferar helt enkelt för min egen skull! Jag är också min egen uppdragsgivare. Om jag nu vill utveckla bloggen, om det blir en egen hemsida framöver, om jag ska börja utveckla min närvaro på Youtube. Hur det blir får framtiden visa, men i mellantiden så fotograferar jag som vanligt.

Jag bloggar också aktivt, helt för min egen skull. Jag har upptäckt under dessa år med aktivt bloggande att mitt skrivande har utvecklats rätt så kraftigt. Där jag till en början kunde producera ett tiotal artiklar per år, oftast under stora vedermödor, där kan jag numera få fram lika många på en månad. Samtidigt som jag blivit allt bättre på att formulera mig, hittat bättre sätt att kunna förklara – och genom detta också få en tydligare förankring kring vem jag är som person och som fotograf.

Tack vare mitt skrivande har jag också utvecklat mitt fotograferande. Tack vare detta har jag även haft lättare för att föreläsa och undervisa. Bloggen har alltså varit en viktig del i att förstärka och påverka vägen vidare framåt i mitt bildskapande.

Dessutom är det inte ”marknaden” som skapat bloggen, det är helt och hållet jag själv. Efter mitt eget huvud, på mina egna premisser. En blogg som hade sett ut på precis samma sätt, även fast jag inte hade haft några läsare. Där jag i likhet med mitt fotograferande, bloggar helt och hållet för min egen skull.

20926_2019 (4)

Jag väljer också själv ut vilka bilder jag vill publicera, helt utan någon påverkan av de trender som härskar på ”marknaden”. Trender som alltid tenderar att vara kortvariga, begränsande och mer ytliga. Något jag försöker hålla så långt ifrån mitt eget skapande som möjligt. I mitt eget skapande ser jag inte de begränsningar som ”marknaden” ofta tenderar att förstärka. Jag håller mig helt enkelt långt ifrån alla former för grupptänkande, då det skulle bromsa mitt eget bildskapande. Jag gör helt enkelt som jag vill, inte vad andra förväntar sig att jag borde göra…

Jag kommenterade nyligen en fantastisk bild på järpe från min mångåriga norske vän och kollega Dag Røttereng med orden: Helt enkelt et fantastisk bilde på jerpa. Du kan fortsatt! Jag fick kort därefter ett lite överraskande svar från Dag: Takk, Terje! Ja, jeg kan fortsatt. Det jeg sliter litt med er ikke hvordan, men hvorfor.” Ett svar från honom som sedan motiverade mig till att skriva just denna artikel. Jag skrev givetvis till Dag och frågade honom om jag kunde få använda detta som underlag till en artikel, något han direkt godkände. Han förklarade vidare också vad han menade med det har skrev. Tankegångar som jag tror är naturligt framväxande från fotografer som hållit på lika länge som vi båda gjort. Jag har idag känt honom sedan 1980-talet, vi har fotograferat ungefär lika länge och har i mycket en liknande bildsmak.

Dag har däremot slitit med motivationen för att fotografera. Det var även så att han helt funderade på att lägga kameran på hyllan, sålde undan all sin analoga fotoutrustning och köpte sin första digitala kamera. Under perioder var han helt borta från en mer professionell inriktning på naturfotograferingen. Han berättar hur marknaden för bildbyråer helt försvann, hur svårt det var att tjäna några kronor på sina artiklar för olika tidningar – och såg genom detta ingen motivation för att fortsätta fotograferingen. Övergången mot den digitala marknaden blev riktigt svår för många fotografer, så även för Dag Røttereng.

Så småningom var det ett omfattande projekt i timelapse från den norska ön Smøla som fick honom på banan igen, något han sedan visade på naturfotofestivalen i Vårgårda under hösten 2013.

20927_2022 (5)

Han berättar vidare hur hans bloggande och olika sociala media sedan gett honom motivationen tillbaka. Något som sedan även varit med på att bygga upp en ny marknad som håller motivationen uppe. Han har även ett antal tankar för aktiviteter vidare framöver, något som kan förstärka och utveckla meningen med fotograferandet.

Hans berättelse är på inget sätt ovanlig, jag känner ett flertal andra fotografer som slitit med de samma frågorna – om vad som är meningen med att aktivt fotografera under så många år. Vissa ser också att meningen med livet måste vara så mycket mer än att enbart fotografera hela tiden. En av mina bästa vänner gick till och med så långt och begick självmord på 1990-talet, då han var orolig över hur allt skulle utveckla sig. Han var en av de första som började digitalisera sig och när han försökte sia om hur detta skulle påverka framtiden för honom som fotograf så hamnade han i en djup depression – där han så småningom inte såg någon annan utväg. Jag kommer aldrig glömma det telefonsamtalet när hans sambo ringde och berättade om det fruktansvärda som hade skett…

Det var många naturfotografer som försvann från marknaden när digitaliseringen började utvecklas.

Numera är vi dessutom mitt i en pandemi, något som påverkat marknaden stort ännu en gång. Marknaden för föreläsningar har nästan havererat, även fast det gett grogrund för olika lösningar via Internet där jag kan föreläsa för olika föreningar via Teams eller Youtube – utan att ens vara närvarande fysiskt. I sammanhanget minskar det resandet betydligt riktigt nog, men det tar samtidigt helt bort den närvarande intensitet som uppstår i direkt fysisk kontakt med publiken. Att kunna interagera för spontana reaktioner, det är något som förloras när allt blir på avstånd – och dessutom beroende av en extremt bra uppkoppling…

20983_2021 (6)

Fotokurserna är däremot på väg att öka igen, tack vare vaccin. Även fast de lite större kursarrangemangen påverkats på samma sätt som föreläsningarna. Men mina heldagskurser, mina onlinekontakter som mentor – dessa pågår i någorlunda samma skala. Dessutom har bokförsäljningen börjat öka något.

Jag har heller aldrig varit någon resande fotograf, vilket inte påverkats av varken pandemi eller stegrande klimatfrågor. Jag anser mig fortfarande vara en naturfotograf som arbetar i paritet med klimatet och är heller ingen som aktivt utsätter mig själv eller andra för någon större smittorisk.

Däremot är jag fortfarande lika självgående; oavsett om marknaden blivit heldigital, att man behöver minska sin klimatpåverkan eller motverka spridningen av något virus. Jag måste helt enkelt inte ha några kunder eller uppdragsgivare, jag behöver inte ens vinna några fototävlingar för att få nödvändiga kickar. Jag behöver definitivt inte heller uppdatera mig med ny spännande fotoutrustning, då allt det jag redan har ger mig de bilder jag behöver. Vilket helt går i linje med min bild av konsumtionssamhället som då också blir en klimatfråga.

Att fotografera är helt enkelt mitt livsprojekt, helt oberoende av alla former för yttre påverkan. För att jag helt enkelt älskar att fotografera, oberoende av hur jag gör det. För precis som för Dag Røttereng, så handlar det inte om ”hur”, utan betydligt mer om ”varför”. En inställning som jag idag förstått att jag haft länge. Och som också gett mig de förutsättningar jag behövt under alla år, för att fortsätta utveckla mitt fotograferande – men minst lika mycket för att hålla uppe den entusiasm som är så ofantligt viktig.

Jag är en självgående naturfotograf som hela tiden hittar fram till nya bilder, nya sätt att se och förmedla – detta trots att motiven ofta är de samma.

20984_2019 (7)

Om jag är nyskapande? Det vet jag inte. Det är helt enkelt inte så viktigt för mig, annat än att jag hela tiden försöker undvika att upprepa mig själv. ”Upprepa något enbart om du kan förbättra det, annars måste du gå vidare”, som Ernst Haas en gång i tiden sa.

I april fyller jag 58 år, men jag brinner lika mycket idag som jag gjorde när jag gjorde mina fotoutflykter med första systemkameran när jag var 15 år.

Förhoppningsvis mycket mer erfaren och betydligt klokare, något som verkar komma med åldern. Men under själva bildskapandet är jag tillbaka i de samma känslolägen som den där femtonåringen i naturen utanför Bergen. Jag förstår helt enkelt inte varför det blir så, men det är en fantastisk känsla som gör mig vital i mitt sätt att tänka och agera.

Visst känner jag igen motiven, visst vet jag hur jag exponerar och komponerar. Men jag har blivit automatiserad, jag har märkt att jag ”bara” ställer in de värden jag vill ha. Det är inte ofta jag ger någon större uppmärksamhet till ljusmätaren, om jag ska vara helt ärlig. Jag ”bara gör”, helt enkelt. Fotografen är inställd på ”auto”, inte kameran!

Tack vara alla mina år som aktiv fotograf med viktig kontinuitet och rikliga mängder energi och entusiasm. Och att ”varför” nog är en betydligt viktigare fråga än ”hur”, som ju vännen Dag Røttereng också upptäckt. Nu gäller det bara att få alla nybörjare att förstå detta också…

(Bild 1 – Där skogsrået vilar, 2004)
(Bild 2 – Motljus, 2021)
(Bild 3 – Rådjur, 2011)
(Bild 4 – Forsärla, 2019)
(Bild 5 – Stöphål, 2022)
(Bild 6 – Kungsfiskare, 2021)
(Bild 7 – Strömstare, 2019)
(Bild 8 – På väggen, 2021)

20928_2021 (8)

Den ständiga nyfikenheten…

20702_2017 (1)

Vi skriver år 2022. Ett nytt år har precis börjat. Ute är det mulet och snöfritt. Fyra plusgrader. Jag tittar ut och fascineras av det mjuka vinterljuset, upptäcker intressanta mönster i grenverket bland träden, undrar hur det ser ut med isen vid Ryfors, om rådjuren är kvar där de var för några dagar sedan, funderar på om jag ska försöka göra lite nya bilder på sångsvan. Sitter samtidigt och tänker lite på om jag ska skriva färdigt artikeln om den nyfikenhet och hunger jag känt under alla år som fotograf.

Om varför mitt intresse för att fotografera natur inte verkar mattas av, som det verkar vara för de flesta andra naturfotografer som fotograferat länge. Om varför jag hela tiden försöker att utveckla bildskapandet, hitta fram till olika sätt att förmedla något från mig till andra – om känslor, om tankar, om något jag är engagerad i och vill berätta.

Varför är jag fortfarande lika nyfiken och hungrig, som jag alltid varit?

20703_2005 (2)

De flesta andra tappar intresset eller så har inspirationen börjar tryta. Alla verkar ha någon period i karriären då allt står på sin höjd, för att sedan börja trappa ned. Jag kan fortfarande känna att jag inte kommit fram till den höjden i min karriär, utan kan faktiskt fortfarande känna mig som en rookie – att jag fortfarande jobbar på med fotograferandet och känner att jag inte nått hela vägen fram.

Jag lär mig ju fortfarande, känner mig fortfarande som allt annat än fullärd. Jag är fortfarande på väg fram mot målet, då jag kan få känna mig fullständig i mitt sätt att fotografera. Efter snart femtio år som fotograf kanske jag borde förstå att jag nog aldrig kommer nå dit.

Det finns alltid ett steg till, och ett till – och ett till…

20704_2020 (3)

För varje år upptäcker jag något nytt; nya sätt att få fram bilderna, nya sätt att förmedla något i bilderna. Samtidigt som jag hela tiden är igång och fotograferar, nästan varje dag – utan att visa några signaler på att det avtar. Redan nu under morgonen på årets första dag har jag en stor mängd idéer till bilder jag vill göra under dagen. Att rivstarta det nya året med nya bilder. Som jag kände även för ett år sedan och året innan dess.

Jag sitter inte och tycker mig sakna något; känner inte att inspirationen tryter för att snön försvunnit och att landskapet mer ser ut som ett mjukt landskap i november. Inga skarpa kontraster, inga färgexplosioner, inga ovanliga fåglar i trädtopparna. Utan jag har mer en allmän hunger på att fotografera, att kunna skapa nya intressanta bilder under dessa rådande förhållanden.

Man ska ju vara en aktiv naturfotograf som maximalt försöker utnyttja det som är, än att känna begränsningar för att man ständigt saknar något…

20705_2019 (4)

Ljuset utanför känns ju helt rätt för att eventuellt ta en tur till Ryfors gammelskog. Sedan jag var där senast för någon vecka sedan, har jag fått ett stort antal nya bildidéer som jag vill göra. Varje ny bild jag gör i Gammelskogen ger ju grogrund för nya bilder jag vill göra. Som om hungern aldrig stävjas, att jag helt enkelt aldrig blir mätt och belåten.

Sedan börjar jag visualisera de bilder jag vill göra, medan jag sitter kvar här framför datorn och skriver dessa rader i artikeln. Funderar på om jag ska jobba i svartvitt eller i färg, eller så kanske det blir både och. Undrar om jag ska jobba med täta perspektiv med tele, eller om jag ska göra vidare bilder med stor förgrund och ett stort skärpedjup. Tänker på bilderna jag gjorde förra gången jag var där, bilder som jag känner att jag kan utveckla rätt mycket mer – då jag kan känna en öppning till en helt annat typ av bilder från Gammelskogen.

Normala tankar för mig, en helt vanlig morgon innan jag tar mig ut i Mullsjönaturen…

20706_2000 (5)

En process jag ständigt verkar vara i, som driver mig vidare framåt. Som ger nya bilder och nya infallsvinklar. Kanske blir det en ny artikel här i bloggen, nya funderingar att berätta om under nästa föreläsning eller nya tips att förmedla under nästa fotokurs. Varje dag blir en helt ny dag, varje ny bild blir till helt nya bilder, varje ny föreläsning blir till helt nya föreläsningar…

Jag vet redan att en utflykt till Gammelskogen idag, ger mig helt nya förutsättningar inför imorgon. En aktiv vinter, ger mig en helt annan vår och sommar – och sedan en intensiv höst. Kontot plussas på hela tiden. Kanske är det just därför jag aldrig upplevt någon period i min karriär där jag känt att inspirationen dämpats. Att jag helt enkelt inte haft någon downperiod, sedan jag aktivt började fotografera natur på 1970-talet.

Dessutom är jag dagligen inne i mitt bildarkiv och tittar på bilder jag redan gjort, för att lära mig något i min fotografiska historia och genom det bättre förstå framtiden…

20707_2016 (6)

Bilder som jag redan gjort kan därför aldrig bli inaktuella, då jag ständigt aktualiserar bilderna i nuet. Tar med mig bilder från förra utflykten i min mentala packning under den nya utflykten. Att även vinterbilder som är tio år gamla också får finnas med mig under denna vinter. Det känns som om hela mitt bildarkiv ständigt är med mig ut i skogen, att det kan fylla på min erfarenhet, att tidigare misstag kan få rättas till – ibland många år senare. Eller så har jag helt enkelt mognat, så att vissa bilder som tidigare blev fel nu har en möjlighet att bli till på ett bättre sätt.

Eller så kanske är det så att tidigare bilder och bildidéer behöver sällskap av flera inom samma tema, för att få mer tyngd i sitt uttryck. En ensam ”tiopoängare” behöver kanske några till i samma genre, för att aktivt bli en naturlig del av mitt skapande – mer än att enbart vara ett gyllene undantag…

Varje ny fotoutflykt ger mig ju möjligheterna att kunna komma ett steg längre, och ett steg närmare det perifera slutmålet…

20708_2021 (7)

Jag har svårt att förklara vad som driver mig vidare som naturfotograf, att hitta de rätta orden för den process jag varit i under alla mina år sedan 1970-talet. Men jag vet att varje nytt år kommer ge mig en mängd nya bilder som leder mig vidare framåt.

Jag ogillar starkt att upprepa mig, känner att jag alltid måste vidare. Inte till nya motiv och nya platser, utan till nya bilder. Enbart med att ständigt återkomma kan jag se dessa förändringar genom tiden. Jag kan se hur mitt bildspråk utvecklas och berikas. Jag kan se hur jag i mitt bildskapande kan känna mig nyskapande, där mina egna bilder är de som driver mig vidare framåt.

Den ständiga hungern gör mig omättlig och den ständiga nyfikenheten ger näring åt hungern. Det är nog det enklaste receptet att förmedla vidare till andra.

(Bild 1 – I skogen, 2017)
(Bild 2 – Spegling, 2005)
(Bild 3 – Andra sidan, 2020)
(Bild 4 – Andra sidan, 2019)
(Bild 5 – Sångsvan, 2000)
(Bild 6 – Kardiovaskulärt, 2016)
(Bild 7 – Gammelskogen, 2021)
(Bild 8 – Älgtjur, 2013)

20709_2013 (8)

Mullsjöskogarna har blivit Mullsjöhyggena…

20894_2021 (1)

20895_2021 (2)

20896_2021 (3)

På kort tid har de fantastiska Mullsjöskogarna blivit något helt annat. Ett mer passande namn borde vara Mullsjöhyggena. Helt enkelt för att det i allt större grad börjar breda ut sig det ena stora kalhygget efter det andra. Här verkar det inte vara något större tänk kring biologisk mångfald – om det numera enbart verkar vara i de få naturreservaten som man hittar de örter och det djurliv som hellre vill ha naturskog än planteringar.

Kanske är det så att de flesta skogarna runt Mullsjö har uppnått rätt ålder för att huggas, ungefär samtidigt. Men då undrar jag också hur man har tänkt när Mullsjö om bara några år har blivit helt glest och inte har någon skog kvar. Hur ska man då välja att marknadsföra ”naturriket” Mullsjö, då det kommer bli övertygande klart att det visade sig inte vara så mycket natur i Mullsjö egentligen…

Vart ska djuren då ta vägen? Älgarna, rådjuren, hjortarna, lodjuren, vargarna, vildsvinen, mården… Och alla de örter som behöver den lite äldre skogen, de kommer då givetvis försvinna. Förutom på de få ställen där man hunnit skydda som naturreservat. Resten att Mullsjöskogarna kommer helt enkelt vara en biologisk öken!

Jag är uppriktigt sagt ordentligt orolig över utvecklingen! Är det ingen som tycker sig ha något ansvar att se till att naturen ska få finnas kvar?

(Bild 1 – Mullsjöskogarna 1, 2021)
(Bild 2 – Mullsjöskogarna 2, 2021)
(Bild 3 – Mullsjöskogarna 3, 2021)
(Bild 4 – Mullsjöskogarna 4, 2021)

20897_2021 (4)

Triggermania…

20760_2005 (1)

Varför har inte alla naturfotografer en egen blogg? Där man delar med sig av sina bilder, men också visar sitt engagemang i textform. Jag har nämligen svårt att tänka mig att naturfotografens roll i första hand är att jaga gillningar i sociala media.

Var finns de aktiva naturfotograferna som skarpt uttalar sig och i bild informerar om det brinnande engagemang man känner inför bevarandet av den svenska naturen? Om den aktuella skogspolitiken, om vargens framtid i den svenska naturen – om att naturfotografen egentligen borde synas minst lika mycket i media som skogsbolagen och jägarkåren. Mer än en gång har jag fått känslan att vi naturfotografer anses vara mindre viktiga och kunniga, kanske mer perifera och nördiga, än andra aktiva i bevarandet och utvecklingen av den svenska naturen. Är det verkligen viktigare att få hundra gillningar på sociala media, eller att få en hög placering i en viktig fototävling?

Och vad med den fotografiska bildens betydelse? Om att bild borde vara minst lika viktig och ha en stark kommunikativ betydelse, minst lika viktig som journalistens eller författarens texter. Är det verkligen fortfarande så i samhället, som vi redan lär oss i skolan, att det är viktigare att skriva bra än att skapa bra bilder? Har vi någonstans på vägen glömt att en bild säger mer än tusen ord?

För vilka personer använder den svenska naturen mer än några andra? Vid alla olika tider på året och dygnet – när det inte är jakttid, svamp som behöver plockas, eller en träddunge som ska generera viktigt material för den överdimensionerade skogsindustrin?

Vi finns ju alltid där, ser mer av den svenska naturen än många andra. Vi som inte enbart kan något om var den finaste skogen finns, var svampen växer som mest och vart älgarna oftast betar. Vi som även har kunskap om betydelsen av helhet, om vilka värden naturen har på ett mer själsligt plan – än att enbart producera något vi kan exploatera?

Vart finns naturfotograferna som vill påverka och som vill utbilda, den annars rätt så naturokunniga människan? När ska sakpolitik bli viktigare än att jaga klick och gillanden, där vi utan större kunskap delar vidare något ytligt och ogenomtänkt – för att vi själva ska få minst lika mycket gillanden?

En riktigt bra bild är betydligt viktigare än att enbart vara bra!

(Bild 1 – Troll, 2005)
(Bild 2 – Mot strömmen, 2021)

20761_2021 (2)

Skillnaden…

20343_2021 (1)

Två bilder från samma tillfälle vid Ryfors nyligen. Den första är mer avbildande och trogen verkligen, den andra mer skapad av sinnena och känslorna. Den första mer som de flesta andra vill acceptera en bild från detta tillfälle, den andra mer som något som appellerar till det som berör och som känns mer fantasifullt.

De flesta andra tycker nog att första bilden är den bästa, för att den är i färg och är skarp. Svartvita bilder har oftast en betydligt mindre publik, både från andra fotografer och från allmänheten. Dessutom är skärpan en vägvisare för många. Åtminstone från den del av publiken som hellre jublar av hötorgskonst än av det mer abstrakta och svårsmälta.

Vissa skulle gå så långt som att säga att den andra bilden är flummig och konstig, den första mer som man vill föreställa sig – från natur som man gillar och helst vill vistas i och njuta av.

Mitt eget val är däremot enkelt; just i detta tillfälle väljer jag den andra bilden – och det alla dagar i veckan. Den andra bilden är en sådan som jag vill visa fram på en utställning eller i en bok. Den första bilden är en typ av bild som jag direkt slänger, ofta redan när jag granskar bilderna på skärmen under fotograferingen. Denna gång ville jag dock ha kvar bilden i ett utbildningssyfte – att under föreläsningar eller i artiklar framöver kunna visa skillnaden mellan bilder jag direkt förkastar och vilka bilder jag väljer att spara.

Nu handlar detta inte om att jag prioriterar svartvitt framför färg, det finns många tillfällen då jag hellre väljer färgbilden. Men just här handlar det ju om helhetskänslan i bilderna, där det svartvita enbart är en del av det som gör den andra bilden bättre.

Ser ni detta, eller inte?

(Bild 1 – En sämre bild, 2021)
(Bild 2 – En bättre bild, 2021)

20344_2021 (2)

Jakten på de speciella bilderna…

20316_2021 (1)

Under de snart femtio åren som jag fotograferat har det växt sig allt tydligare, vad som är det centrala i mitt bildskapande. Att avbilda eller dokumentera som det är för många andra fotografer är inte centralt för mig – normen för mig har varit att experimentera. Testa möjligheterna i den fotografiska tekniken, att hitta vägar in till en ny typ av fotografiska bilder. Jag väljer ofta olika former för filter, jag multiexponerar, gör medvetna rörelser med kameran på längre slutartider, väljer annorlunda brännvidder till de olika motiven, fotograferar under ovanliga ljusförhållanden – eller använder diffusa förgrunder som filter för att skapa mer fantasifulla bilder.

Där andra fotografer prioriterar ett mer normalt avbildande eller dokumenterande, där det att experimentera utgör undantaget och något man sysslar med lite då och då när experimentlustan ”trycker på”, där agerar jag precis totalt motsatt. Experimentlustan är mitt normalläge, att avbilda eller dokumentera tillhör undantagen.

20317_2021 (2)

Tittar man genom min blogg med de drygt tjugotusen publicerade bilderna, från de äldre analoga bilderna från en ung och omogen fotograf till bilder från senaste fotoutflykten, så ser man mönstret rätt så tydligt. Det är långt mellan de ”mer normala” bilderna…

Första bilden på strömstaren är en dubbelexponering med två olika skärpeplan, kniporna är fotograferade genom en förgrund och dessutom i en dubbelexponering för att förstärka den softade känslan. Älgen i motljuset på kvällen är också mycket annorlunda, det kan även vara svårt att se att det är en älg. Vidare ser ni en bild på en vitsippa där skärpeplanet ligger på kronbladens kant, skum som rinner på ån i kvällsljuset har blivit ljusa och blå streck, åkergrodan har fått besök av en vitsippa i en dubbelexponering, vattenkaskaden blir som en dubbel bild med två helt olika halvor som känns i osynk med varandra – och skrattmåsen i flykt i sista bilden är så rörelseoskarp att man knappt kan föreställa sig att det är just en skrattmås.

20318_2014 (3)

Märkliga bilder, kanske någon vill säga. Men det är sådana bilder jag oftare söker efter, än de mer avbildande och dokumentära. Ibland får jag faktiskt även frågan om jag passade på att även göra de ”mer normala” bilderna också. Om jag också gjorde bilder som alla andra på strömstaren när den satt där på sin sten i kvällsljuset, eller på älgen som låg så fint där i skogen i motljuset. Som om dessa ”mer märkliga” bilder utgör undantagen även för mig på fotoutflykterna…

Vilket de faktiskt inte gör, då det är just dessa bilder jag i första hand väljer att arbeta med. Helt enkelt för att de olika motiven i naturen inte utgör grunden i mina bilder, utan mer får vara något som jag medvetet väljer att innefatta i mina egna helheter i bilderna. Mina bilder ska ju inte vara andras bilder, utan de ska inte vara annat än mina egna bilder.

Mina val är mina val, andras val är andras val. Just som jag tycker att det ska vara.

20319_1999 (4)

På samma gång som jag tycker att jag ska få ha rätten att göra på mitt sätt, så förväntar jag också att andra ska få agera. Om tio fotografer fotograferar en vitsippa, så vill jag se vitsippsbilder från tio olika fotografer – inte att alla tio per automatik försöker sträcka sitt bildskapande mot en norm som alla förväntas hålla sig till. Jag vill helt enkelt inte se mer eller mindre identiska vitsippsbilder från tio olika fotografer – då hade det räckt med en fotograf från första början…

Jag är den första att beklaga att så många fotografer agerar på samma sätt som de flesta andra fotografer. Kanske är det spöken från bildbyråernas era, när bildernas viktigaste egenskap var att visa olika motiv – och att bilderna skulle vara ”rätt” exponerade och fotograferade i det finaste ljuset. Eller så är det alla dessa oförklarliga fototävlingar där alla deltagande fotografer ska appellera till juryns gunst.

20320_2020 (5)

Fotomiljön har reducerats till en normkultur, där det på något sätt redan är givet hur man förväntas agera. Av fotografer skapade av denna miljö, helt utan erfarenhet för de mer individuella krafterna. Att bilder som visar något helt eget, något man inte kan relatera till sedan tidigare, att det är just de bilderna som kan rättfärdiggöra det stora antalet fotografer. Istället för att mötas med skeptiska blickar, eller att bilderna exekutivt väljs bort som mindre bra. Det man inte kan relatera till, det väljer man bort – det blir enklare så.

Ordet ”flummigt” är egentligen inget annat än en stämpel från de som saknar insikt, där man inte kan se några andra nyanser. Ett samlingsbegrepp på allt som avviker från normen med sådan tydlighet att man inte kan föra logiska samtal, utan att avslöja sin egen okunnighet.

20321_2017 (6)

Man kan inte diskutera bilder som saknar de mer normala substanserna, det man kan relatera till. Ser man inte vad bilden föreställer, då frågar man vad som fotograferats. Som om det egentligen har någon betydelse. Förstår man inte fotografen, då börjar man leta efter något att fästa sig vid – eller så förkastar man helt enkelt, om det blir för svårt.

I denna värld agerar jag som fotograf. Det är min norm. Där jag utgör undantaget från många andra fotografer, det är just där jag också befinner mig som fotograf. Ibland händer det att jag avbildar eller dokumenterar, som de flesta andra – men det tillhör undantagen. Det räcker att titta genom alla bilderna här i min blogg, eller i mina böcker och andra publiceringar. Så ser mina bilder ut även på mina utställningar – det är också så jag pratar under mina föreläsningar eller fotokurser.

20322_2021 (7)

Jag är alltid mig själv närmast. Relaterar till mitt sätt att se och tänka, hur jag arbetar med motiven och kamerautrustningen; vad jag väljer att fotografera – och hur jag väljer att göra det. De som inte förstår mig eller gillar mina bilder, de är välkomna att följa andra fotografer.

Jag tillhör ingen bildbyrå, då jag helt enkelt väljer att sälja mina egna bilder helt själv. Jag lämnar inte bilder till några fototävlingar, då det alltid är viktigare att lyssna till mig själv mer än till en jury – så varför ska jag då anstränga mig med att lägga energi på det. Energi som jag hellre flyttar ut till mitt bildskapande i naturen, under den ständiga jakten på de mer speciella bilderna.

(Bild 1 – Strömstare, 2021)
(Bild 2 – Knipor, 2021)
(Bild 3 – Älg, 2014)
(Bild 4 – Vitsippa, 1999)
(Bild 5 – Skum, 2020)
(Bild 6 – Vitsippa och åkergroda, 2017)
(Bild 7 – Vatten, 2021)
(Bild 8 – Skrattmås, 2021)

20323_2021 (8)

(6)

Att hitta den rätta skärpan…

20279_2012 (1)

Att ständigt jaga efter den mest intensiva och knivskarpa optiska skärpan är att missa en stor del av de häftiga bildeffekter man kan förmedla i sina bilder. Det är lätt att bilderna blir enahanda, de flesta liknar varandra – och den enda variationen kommer fram genom val av olika motiv och ljusförhållanden.

En spännande oskärpa är också en form av skärpa, om man förmedlar detta medvetet genom sina bilder. Jag arbetar medvetet med alla bländaröppningar och slutartider, jag kan ibland välja höga ISO-värden för att framhäva brus och grynighet, jag letar efter oskarpa bakgrunder eller förgrunder, jag kan ibland röra kameran medvetet på lite längre slutartider – eller jag gör olika former av multiexponeringar. Allt för att inte enbart förmedla skärpa, utan minst lika mycket att förmedla rätt form av oskärpa.

20280_2003 (2)

Om skarpa föremål automatiskt drar till sig våra ögon, så kan oskärpan förmedla de mer subtila egenskaperna – känslan, atmosfären, humöret eller rytmen. En bild som helt eller delvis har oskarpa föremål blir sällan statisk, den fortsätter att leva – nästan på ett filmiskt sätt.

Jag använder aldrig autofokus när jag fotograferar. Ibland kanske jag gör ett enkelt test för att få fram en skarp punkt – men kort efter att jag fått in skärpan så slår jag över till manuell fokus igen (synen är inte lika bra som tidigare). För mig är det att manuellt fokusera en grundmurad vana. Så har jag helt enkelt alltid gjort!

20281_2014 (3)

Jag vet åt vilket håll på objektivet jag ska vrida fokus, jag vet även i vilket hastighet jag ska fokusera på rörliga motiv. På något sätt är fotografen inställd på automatik medan kameran har manuella inställningar.

För mig ligger den manuella fokuseringen i fusion med bildkompositionen, eller hur jag arbetar med skärpedjupet. Oavsett om jag väljer litet eller stort skärpedjup. Men då jag också är mycket elastisk i var jag placerar motiven i bildytan, så behöver jag heller inte tänka på eventuella fokuseringspunkter som kameratillverkaren programmerat in.

Om några av mina nya objektiv har en bra eller dålig autofokus har jag heller ingen aning om, helt enkelt för att de enbart används i manuellt läge.

20282_2021 (4)

Motiven är på rätt plats i bildkompositionen redan när jag ställer in skärpan. Vilket direkt också gör mig uppmärksam på vilken oskärpeeffekt jag får i resten av bilden. Jag bedömer hela bilden under hela processen; var jag lägger skärpan, vilken kameravinkel jag väljer, vilken bländaröppning jag väljer – eller om jag ska röra kameran under en del av slutartiden.

Om jag gör någon form av multiexponering, så är det snabbt för mig att vrida på skärpan åt det håll jag önskar mellan exponeringarna.

Allt går per automatik, hos mig som fotograf. Men jag väljer manuellt, helt enkelt för att ha full kontroll. Allt handlar om stor vana och många års erfarenhet. Helt enkelt!

20283_2021 (5)

Jag ser mängder av fotografer som använder autofokus, slutarautomatik, bländarautomatik, flerfältsmätning på ljusmätaren, automatisk ISO eller att vitbalansen är på auto. Gemensamt för de flesta av dessa fotografer är att deras bilder liknar alla andras. Det är sällan bilderna skiljer sig från genomsnittet, alltså de standardinställningar som kameratillverkaren har tänkt ut för oss.

Jag vet att jag provocerar nu, men fundera ett tag och skrolla sedan genom några tusen bilder på Instagram. Visst är det häpnadsväckande hur många lika bilder det finns. Att så fruktansvärt många olika fotografer går runt och gör de samma bilderna…

20284_2015 (6)

Individualiteten blir allt mindre synlig i den enorma strömmen av fotografier som publiceras varje dag på Internet. Helt enkelt för att de flesta agerar på samma sätt som alla andra. Vi tycker oss vara nöjda med de grundinställningar som kameratillverkarna har gett oss…

Men var finns skärpan till bilderna? Var finns skärpan hos fotografen? Var finns intresset för att göra bilder som berättar om vem vi är, rent bildmässigt. Fotografi handlar ju om så mycket mer än att välja motiv och plats. Mest handlar väl fotografi om HUR vi väljer att fotografera, eller?

20285_2014 (7)

Det finns fotografer som inte gör annat än att ständigt byta till senaste kameran eller fylla på med något nytt objektiv. Sedan matas vi med den ena testbilden efter den andra. Men vi får aldrig se några ”riktiga” bilder, allt är som ett ständigt testande. Sedan när man testat klart, då byter man kamera eller köper ännu ett objektiv – för att fortsätta testandet.

För mig är inte detta fotografer, utan de fungerar mer som pryltestare. Som inte skapar några egna bilder, utan enbart vill se hur prylarna fungerar. Som om det nu skulle ha någon betydelse, då deras bilder sällan berättar för fotograferna vad man kan göra. Skärpan är där till det tekniska, men aldrig till det bildmässiga.

20286_2019 (8)

Bland dessa pryltestare finns det sällan några bildmänniskor, då de helt enkelt inte kan (eller vill) kommentera fotografiska bilder ur en bildsynpunkt. De kan enbart relatera till bildernas tekniska detaljer; om bilden är ”rätt” exponerad, om skärpan är ”tillräckligt bra” – eller om kompositionen ”följer regelboken”.

De kvalitetsbedömer andras bilder utan att tänka känslor, tankar, symbolik eller metaforer. Det avfärdas som”flum”, helt enkelt för att det ligger utanför det tryggt tekniska…

Älgtjuren är för blå och diffus, skäktkniven har onaturliga färger, grönsiskan är för liten i bild, snövädret är för konstigt, liljekonvaljen har konstiga gröna slöjor, paddan är kapad i höger bildkant, boken är för blå och märklig i sitt utsnitt, strömstaren är placerad för långt ut mot bildkanten och på väg ur bild, bilden på isen och gräset är suddig och flummig – och rådjuret är inte skarpt…

20287_2020 (9)

Deras bildbedömning är kort och exekutiv – bilderna är helt enkelt inte bra enligt deras recept. I deras värld av ständiga testbilder, så blir alla andra bilder ett potentiellt hot mot deras tillkortakommanden i bildernas värld. Där de har alla former för skärpa i deras testande, brister skärpan rejält när det kommer till att bedöma fotografiska bilder.

Tänker på fågelfotografen Paul Rosenius (1865-1957) och hans bilder på flygande rödspov från början av 1900-talet. Jag har tre böcker från honom på en hedersplats här hemma i bokhyllan. Fascineras över hans flyktbilder på olika fåglar, med långsam och omständlig kamera. Ingen film, utan med glasplåt. Ingen autofokus eller inbyggd ljusmätare. Men snacka om att han hade hittat den rätta skärpan!

(Bild 1 – Älgtjuren, 2012)
(Bild 2 – Skäktkniven, 2003)
(Bild 3 – Grönsiskan, 2014)
(Bild 4 – Snövädret, 2021)
(Bild 5 – Liljekonvaljen, 2021)
(Bild 6 – Paddan, 2015)
(Bild 7 – Boken, 2014)
(Bild 8 – Strömstaren, 2019)
(Bild 9 – Isen och gräset, 2020)
(Bild 10 – Rådjuret, 2012)

20288_2012 (10)

Slaget om skogen…

20248_1996 (1)

Den svenska skogen håller på att försvinna. Om ni nu pratar om ”skog” och inte ”virkesåker”. Skog är nämligen så mycket mer än enbart en samling med träd och virke. Skogen är en hel biotop av levande och döda varelser i en fantastisk helhet. Gamla träd, unga träd, lavar och mossor, blommor och insekter, ett rikt fågelliv och fina djurmöten.

En virkesåker är något helt annat. För den oinvigde kan det se ut som en skog, men vi saknar markfloran och djurlivet. Det är otrevligt tyst i virkesåkern.

De orörda skogarna i Sverige upptar idag inte mer än 10-15 procent. Det vi väljer att kalla för naturskog, eller naturlig skog om ni vill. De rena urskogarna utgör inte mer än 0,1 procent. Vilket är skrämmande!

Jag ser dessa ändringar inte minst här i Mullsjöskogarna. Där vissa oinvigda kan använda argumenten att ”det finns så mycket skog i Mullsjö” så det gör inget om vi hugger ned ett nytt naturskogsområde – där ser vi andra att arealen av naturskog och urskog är något man verkligen får leta efter. Kalhyggen blir också allt fler. Där Mullsjöskogarna var ett intressant skogsland när jag flyttade hit 2009, ser jag idag att skogen helt enkelt håller på att försvinna.

Djurlivet utarmas, växtligheten blir mer enkelriktad, insekterna minskar – men minst lika illa är det att kunna konstatera att de vackra och fantastiska vyerna försvinner. Att sitta på en utsiktsplats och känna sig vara i orörd vildmark, det blir allt svårare. Kalhyggen börjar blir alldeles för många, helt enkelt.

Vill jag fotografera linnea har jag mina favoritplatser sedan innan, men vill jag hitta nya platser så blir det allt svårare. Vill jag uppleva en ren urskog har jag stort sett enbart tillgång till Ryfors gammelskog, som redan blivit naturreservat men som är försvinnande liten till ytan. Precis utanför reservatsgränsen blir det kalt och fattigt. Gammelskogen har blivit som en liten oas för att få sig en stund med ögongodis. Att djurlivet utarmas även i Gammelskogen är det få som tänker på, helt enkelt för att ytan är för liten – men även på grund av att det saknas naturskog i omgivningen, vilket gör det svårt för djuren att hitta dit.

Ikväll visas programmet ”Slaget om skogen – naturskog eller turboskog” på Vetenskapens värld i SVT2 klockan 20. Kanske börjar det bli dags för oss i Sverige att uppmärksamma vårat eget Amazonas. För Sverige är inte bättre än många andra – kanske är vi även sämre. Vi slår oss på bröstet och berättar om det stora engagemanget för naturen och vill gärna vara en förebild i världen, men är detta enbart en fasad?

Läs gärna också: ”Blåbärsriset försvinner från svenska skogar” och vad skogsbiologen Sebastian Kirppu säger i ”Planterade träd är ingen skog”.

På SVT Play kan du redan se ”Slaget om skogen”.

(Bild 1 – Spindelnät i soluppgången, 1996)
(Bild 2 – Skog i Hälsingland, 2008)

20249_2008 (2)

10 år med bloggen…

20201_2021 (1)

Idag är det 10 år sedan jag startade denna blogg. Visst bloggade jag även tidigare, men just denna blogg är 10 år gammal just idag. Sedan dess har det blivit över 8000 blogginlägg, något som skulle innebära ett snitt på mer än 2 inlägg per dag. Totalt har jag i dessa inlägg publicerat 20200 bilder, alltså mer än 2000 publicerade bilder per år.

De absolut flesta av dessa har varit nya bilder, ofta fotograferade samma dag som de publicerades, men jag har också delat med mig av äldre bilder. Allt för att kunna skapa en så varierad blogg som möjligt, där man samtidigt ska kunna få en så bra helhetsbild som möjligt av mig som fotograf.

Det har också blivit rätt många längre artiklar; för närvarande har det blivit 429 publicerade artiklar i bloggen. Dessa längre artiklar har dagligen nya läsare, vilket jag är mycket tacksam över; att så många använder bloggen inte enbart för att uppdatera sig kring de senaste inläggen, utan använder den som ett bibliotek för att inspireras och möjligen få lite fototips kring hur jag tänker och fotograferar.

Det har blivit mest landskapsbilder, för närvarande 6845 publicerade bilder. Mest från de platser jag bott genom åren; Västergötland, Hälsingland, Skåne och Norge. Därefter har det blivit rätt mycket fågelbilder, för närvarande 6407 publicerade bilder. Tornseglaren dominerar med 856 publicerade bilder; men det har även blivit rätt mycket på kaja och sidensvans. Olika makro- och närbilder har det hittills blivit publicerat 3692 bilder, där olika växter dominerar. Växten som dominerar är inte överraskande blåsippa, med 121 publicerade bilder. Men det finns mycket bilder på is, vatten, sländor och grodor. Jag har även publicerat 2943 bilder på olika däggdjur. Här dominerar älgen med 964 publicerade bilder. Rådjur, skogshare och fälthare har jag också publicerat många bilder av. Bilderna på människor är minst till antalet, då jag i första hand är naturfotograf. Under dessa 10 år har det publicerats 277 bilder på människor.

Jag är riktigt tacksam för det stora antalet besökare som bloggen har, för närvarande har jag haft nästan 4 miljoner besökare – vilket skulle innebära runt 400 000 besökare per år. Antalet besökare varierar rätt mycket; vissa dagar lite drygt 100 besökare, där sommaren är lågsäsong. Men jag har även haft uppåt 15 000 besökare, då vid speciella tillfällen. Just när dokumentären ”Terje” visades på SVT förra hösten blev det ett rejält skutt i besöksstatistiken.

Synnerligen tacksam är jag också för alla de som lämnar kommentarer i bloggen; till mina artiklar och de publicerade bilderna, hittills har det blivit över 27 000 kommentarer. Något som jag tackar för av hela mitt hjärta.

Bloggen lever vidare. Det kommer nya inlägg varje dag, ibland med flera bilder i samma inlägg. Nya artiklar kommer med jämna mellanrum, enbart under 2021 har det hittills blivit 17 publicerade artiklar. Jag får också olika meddelanden med synpunkter på vilka ämnen jag bör skriva om framöver, något jag tacksamt tar emot. Nya artiklar är under arbete, så flera kommer under hösten.

Jag vill också passa på att tacka alla de som följer mig på Instagram och alla de som finns på min vänlista på Facebook. Några av dessa kommer också på besök till bloggen, vilket jag är tacksam över.

Vi ses framöver, under de kommande 10 åren här i bloggen!

(Bild 1 – Guldfisk, 2021)

Jag är jag, men vem är du?

20082_2004 (1)

Varje dag publiceras minst ett inlägg här på bloggen. Jag försöker variera mellan de olika motiv jag fotograferar, men gemensamt är att det är bilder som jag på olika sätt är nöjd med. Bilder som då också representerar det bildtänk jag har och arbetar med.

Det finns några som tycker att jag är för aktiv med att blogga, att man inte har någon möjlighet att hänga med – men även att man tycker att jag förtar kvaliteten i några av mina mer personliga bilder. Att de drunknar i mängden med bilder och blogginlägg. Man får ingen möjlighet att kunna fördjupa sig i bilderna, innan det är dags att ta till sig nya.

Jag kan till viss del förstå dessa argument, men då alla bilder och inlägg också stannar kvar – så har man ju ändå alla möjligheter att lugnt kunna studera dessa bilder så länge man vill. Vilket kan vara en orsak till att jag dagligen har läsare till många av mina äldre inlägg. Jag har faktiskt inlägg som ständigt har nya läsare, men där inläggen fortfarande inte fått några kommentarer. Så visst finns det rikliga mängder med tid att i sin egen takt kunna studera bilder man vill ge mer tid.

Sedan är jag ju en mycket aktiv naturfotograf, det blir ett flertal nya bilder varje vecka – bilder som jag känner att jag vill visa fram. Kanske mest för min egen skull, då bloggen på något sätt fungerar som en dagbok för mitt bildtänkande – tankar kring nuets ständiga fotograferande, men även viktiga tankar för mig kring tidigare bilder från karriären.

20083_1989 (2)

Mitt liv som fotograf handlar kanske mer än något annat om tankar och funderingar kring vad jag gör, vad jag gjort och vad jag kommer att göra. Det är en ständigt pågående process av detaljer kring motiv, metaforer, symbolik och att gestalta känslor och intryck. Hur går jag vidare? Vad behöver jag utveckla och hur ska jag göra det?

I mitt fotograferande är kontinuitet en mycket viktig ingrediens. Varje vecka är jag ute i Mullsjöskogarna, ibland till de samma platserna. Jag vill se förändringar, hur något ändras över tid. Men även att aktivt kunna se och känna hur jag som fotograf ändrar mig – hur jag ser på ett annat sätt, hur jag upplever annorlunda, känner olika och vilka nya tankar detta kan generera.

Det finns platser i Mullsjöskogarna där jag varit varje vecka sedan jag flyttade till Mullsjö 2009. Jag har varit där minst 500-600 gånger under tolv år – och kan faktiskt på rak arm säga att jag sett något nytt varje gång. Och då också haft förutsättningar för att skapa helt nya bilder.

Det är så jag arbetar som naturfotograf, det är så jag hämtar fram mina bilder. Och så har jag alltid varit under alla mina år, sedan jag började mer aktivt för mer än 40 år sedan. Så var jag även under de sju åren jag bodde i Söderhamn och Hälsingland, innan dess under de femton åren jag bodde i Ängelholm och Skåne. Så var jag även innan jag flyttade till Sverige 1987, även fast jag under de åtta första aktiva åren som naturfotograf hemma i Bergen och Norge mer var i en inlärande fas i karriären.

20084_1995 (3)

I den inlärande fasen kunde jag aldrig garantera något i bildväg, varken för mig själv eller för andra. Jag kunde vara på fotoutflykter som inte genererade en enda bild att spara i arkivet. Motiven jag hade planerat att fotografera kanske inte ville samarbeta, eller så kunde jag göra grova misstag så att jag fick slänga allt. En inlärande fas som jag tror alla fotografer går genom. Ena stunden var det klang och jubel över bilder jag lyckades göra, där turen nog var en mycket viktig faktor. I nästa stund var domedagen nära då 3-4 nyframkallade filmrullar efter genomgång med luppen fick dyka direkt ned i papperskorgen. Det var sällan långt mellan att känna sig som världsbäst till att känna sig som världens värsta klantskalle…

Men jag var aktiv redan då, var ute och fotograferade varje vecka – ibland blev det lite extra frånvaro från skolan, till mina föräldrars förtvivlan. Men vägen framåt som fotograf var ju redan utstakad, så det fanns aldrig någon tvekan på vad jag ville och önskade.

På något konstigt sätt har jag samma känsla kvar i kroppen. Jag kan nog se att jag fortfarande är i en inlärande fas, känner mig som en rookie även idag som 57-åring. För även om de grova misstagen inte kommer lika ofta, så kommer de fortfarande. Irriterande nog. Det kan handla om märkliga detaljer, som jag kanske är ensam om att se. Men de finns där, tro mig!

Skärpan sitter där oftast, om jag inte slarvar. Exponeringen blir alltid som jag vill, även fast andra tycker att jag ofta exponerar för konstigt och mörkt. Kompositionen sitter klockrent, utan att jag egentligen tänkt på den. Men jag experimenterar fortfarande rätt mycket – och här blir svinnet rätt stort. Då som nu.

20085_1995 (4)

Allt oftare är jag däremot mer spontan i mitt bildskapande, det känns som om jag idag fotograferar utan att tänka på att jag fotograferar. Den enda automatik jag använder är mig själv, allt annat ligger i tryggt förvar bland manuella inställningar. Skärpan är manuell, ljusmätningen är manuell – medan fotografen är inställd på automatik.

Med de risker det innebär, som med all form för automatik. Det är inte alltid jag reagerar och agerar som jag borde gjort, när experimentlustan är som störst. Hur försvarar man ett uselt bildresultat från en situation där vilka andra fotografer som helst skulle ha lyckats – även den grönaste nybörjare? Otur?

Men sedan kommer en ny fotoutflykt där jag lyckas göra en omöjlig bild inom bråkdelen av en sekund, utan att kunna förklara hur jag lyckades… Tur?

Vilken tur att dagens kameror har en deleteknapp, så att man snabbt kan dölja och förhoppningsvis glömma de värsta fadäserna…

Vilken tur att jag också är så aktiv som jag är, så att mina fadäser försvinner i mängden bilder som faktiskt blir bra. För blir det många bra bilder varje vecka, så kan man ju lätt tro att det enbart blir bra bilder. Då antalet bilder ju är så stort.

Genom åren har jag haft ett flertal intressanta diskussioner med andra fotografer om detta med kvalitet och de olika graderna av kvalitet. Vissa fotografer deklarerar då högljutt att kvalitet är viktigare än kvantitet. Hellre en bra bild än hundra halvbra. Diskussioner där jag stöddigt kan få ett provocerande infall och säga att jag hellre önskar mig hundra riktigt bra bilder, än en som är bra…

20086_1996 (5)

Min käre vän och kollega Åke Lindau sa en gång i tiden: ”De riktigt bra fotograferna har ofta större papperskorgar!”

Hundra riktigt bra bilder är bättre än en bra bild, men det kräver en betydligt större papperskorg… Om man då inte också väljer att fotografera nästan varje dag, året om. År efter år.

Kanske då inte så konstigt att det blir minst ett blogginlägg varje dag, för att bloggen någorlunda ska kunna hänga med i svängarna. Något jag tänker fortsätta att INTE skämmas för…

Ibland kan jag få märkliga kommentarer som att jag är alldeles för aktiv som fotograf. Å andra sidan finns det fotografer som även tycker att jag inte är tillräckligt aktiv och oftast visar ”gammal skåpmat”… Tydligen är detta något som engagerar, vilket jag ibland också kan undra över. För varför ska jag skämmas över min aktivitet, varför är det överhuvudtaget något för andra att störas över? Eller för den del; varför ska jag skämmas över att jag fotograferat så länge att jag fortfarande har ett stort antal äldre bilder som jag ännu inte visat?

Eller ska jag kanske göra som många andra fotografer väljer att göra; att inte uppge vilka år bilderna är ifrån?

Enligt mitt sätt att se så är väl min aktivitet helt och hållet min ensak. Och om jag hela tiden växlar mellan nya och äldre bilder, så är väl det bilder? Eller?

Eller kan dessa kommentarer bero på något annat?

20087_2021 (6)

De flesta som följer mig som fotograf har däremot sällan fotograferat längre än tio år och kanske fortfarande är i den första inlärande fasen. Och har de någorlunda samma erfarenheter som jag fick under mina första år, så blir det ibland fotoutflykter där man stort sätt får slänga alla bilderna. Där man börjar ifrågasätta sitt eget kunnande, med ett självförtroende som då får ta mycket stryk. En annan fotograf som hela tiden tycks mata fram bra bilder i en strid ström, kan då lätt bli ett stort irritationsobjekt. Kanske.

Istället för att vara en inspirationskälla..?

Från min synvinkel kan jag ibland undra över varför det finns så många fotografer som inte är mer aktiva än de är? Varför finns det så många riktigt duktiga fotografer som fotograferar så sällan? Varför är det så lätt att komma med en massa ursäkter; om att ljuset inte varit det rätta, om att man jobbar för mycket och inte hinner, om att motiven inte vill samarbeta, om att man inte har den utrustningen man behöver…

Tid är inget man har, utan något man tar. Och utrustningen är inte enbart en begränsning, utan även en möjlighet.

20088_2021 (7)

Jag kommer fortsätta vara aktiv med att fotografera. Mycket och ofta. Med att blogga. Mycket och ofta. Om jag inspirerar eller irriterar, det är inte upp till mig. Men jag hoppas ju givetvis på att jag kan inspirera, om inte till annat än att man inte ska ge upp. Det dåliga självförtroendet man känner ena dagen kan snabbt vändas till det motsatta nästa dag.

Och att en dålig dag direkt bör följas upp med en ny fotodag så snabbt som möjligt, för att uppleva vändningen. Efter en riktigt bra fotodag kan du däremot ta det lugnt ett tag för att få kunna njuta lite. Men vänta inte för länge bara, det är kontinuiteten som utvecklar dig som fotograf – inget annat!

Glöm heller aldrig de bilder du redan har gjort! Det är viktigt att ständigt analysera tidigare bilder, med nya ögon – utan att döma för hårt. Vi har ju alla lärt oss något för första gång; vi lärde oss prata, vi lärde oss gå, vi lärde oss cykla och vi lärde oss fotografera.

Bra bilder är också alltid bra bilder, oavsett om de är från senaste fotoutflykten eller från en utflykt för tio år sedan. Bry dig inte för mycket om dagens fotografer och deras tunnelseende. Det gjordes bra fotografi även 1980 och 1880. De fotografer som ser äldre bilder som sämre än dagens bilder, har antingen en alldeles för stor övertro på dagens fototeknik – eller stora bristande kunskaper i fotohistoria.

Vem är du?

(Bild 1 – Skymningsbjörkar, 2004)
(Bild 2 – Skogshare, 1989)
(Bild 3 – Vårtbitare, 1995)
(Bild 4 – Kofoeds enge, 1995)
(Bild 5 – Sileshår, 1996)
(Bild 6 – Gråhäger, 2021)
(Bild 7 – Tornseglare, 2021)
(Bild 8 – Vallmo, 1993)

20089_1993 (8)