Att hitta den rätta skärpan…

20279_2012 (1)

Att ständigt jaga efter den mest intensiva och knivskarpa optiska skärpan är att missa en stor del av de häftiga bildeffekter man kan förmedla i sina bilder. Det är lätt att bilderna blir enahanda, de flesta liknar varandra – och den enda variationen kommer fram genom val av olika motiv och ljusförhållanden.

En spännande oskärpa är också en form av skärpa, om man förmedlar detta medvetet genom sina bilder. Jag arbetar medvetet med alla bländaröppningar och slutartider, jag kan ibland välja höga ISO-värden för att framhäva brus och grynighet, jag letar efter oskarpa bakgrunder eller förgrunder, jag kan ibland röra kameran medvetet på lite längre slutartider – eller jag gör olika former av multiexponeringar. Allt för att inte enbart förmedla skärpa, utan minst lika mycket att förmedla rätt form av oskärpa.

20280_2003 (2)

Om skarpa föremål automatiskt drar till sig våra ögon, så kan oskärpan förmedla de mer subtila egenskaperna – känslan, atmosfären, humöret eller rytmen. En bild som helt eller delvis har oskarpa föremål blir sällan statisk, den fortsätter att leva – nästan på ett filmiskt sätt.

Jag använder aldrig autofokus när jag fotograferar. Ibland kanske jag gör ett enkelt test för att få fram en skarp punkt – men kort efter att jag fått in skärpan så slår jag över till manuell fokus igen (synen är inte lika bra som tidigare). För mig är det att manuellt fokusera en grundmurad vana. Så har jag helt enkelt alltid gjort!

20281_2014 (3)

Jag vet åt vilket håll på objektivet jag ska vrida fokus, jag vet även i vilket hastighet jag ska fokusera på rörliga motiv. På något sätt är fotografen inställd på automatik medan kameran har manuella inställningar.

För mig ligger den manuella fokuseringen i fusion med bildkompositionen, eller hur jag arbetar med skärpedjupet. Oavsett om jag väljer litet eller stort skärpedjup. Men då jag också är mycket elastisk i var jag placerar motiven i bildytan, så behöver jag heller inte tänka på eventuella fokuseringspunkter som kameratillverkaren programmerat in.

Om några av mina nya objektiv har en bra eller dålig autofokus har jag heller ingen aning om, helt enkelt för att de enbart används i manuellt läge.

20282_2021 (4)

Motiven är på rätt plats i bildkompositionen redan när jag ställer in skärpan. Vilket direkt också gör mig uppmärksam på vilken oskärpeeffekt jag får i resten av bilden. Jag bedömer hela bilden under hela processen; var jag lägger skärpan, vilken kameravinkel jag väljer, vilken bländaröppning jag väljer – eller om jag ska röra kameran under en del av slutartiden.

Om jag gör någon form av multiexponering, så är det snabbt för mig att vrida på skärpan åt det håll jag önskar mellan exponeringarna.

Allt går per automatik, hos mig som fotograf. Men jag väljer manuellt, helt enkelt för att ha full kontroll. Allt handlar om stor vana och många års erfarenhet. Helt enkelt!

20283_2021 (5)

Jag ser mängder av fotografer som använder autofokus, slutarautomatik, bländarautomatik, flerfältsmätning på ljusmätaren, automatisk ISO eller att vitbalansen är på auto. Gemensamt för de flesta av dessa fotografer är att deras bilder liknar alla andras. Det är sällan bilderna skiljer sig från genomsnittet, alltså de standardinställningar som kameratillverkaren har tänkt ut för oss.

Jag vet att jag provocerar nu, men fundera ett tag och skrolla sedan genom några tusen bilder på Instagram. Visst är det häpnadsväckande hur många lika bilder det finns. Att så fruktansvärt många olika fotografer går runt och gör de samma bilderna…

20284_2015 (6)

Individualiteten blir allt mindre synlig i den enorma strömmen av fotografier som publiceras varje dag på Internet. Helt enkelt för att de flesta agerar på samma sätt som alla andra. Vi tycker oss vara nöjda med de grundinställningar som kameratillverkarna har gett oss…

Men var finns skärpan till bilderna? Var finns skärpan hos fotografen? Var finns intresset för att göra bilder som berättar om vem vi är, rent bildmässigt. Fotografi handlar ju om så mycket mer än att välja motiv och plats. Mest handlar väl fotografi om HUR vi väljer att fotografera, eller?

20285_2014 (7)

Det finns fotografer som inte gör annat än att ständigt byta till senaste kameran eller fylla på med något nytt objektiv. Sedan matas vi med den ena testbilden efter den andra. Men vi får aldrig se några ”riktiga” bilder, allt är som ett ständigt testande. Sedan när man testat klart, då byter man kamera eller köper ännu ett objektiv – för att fortsätta testandet.

För mig är inte detta fotografer, utan de fungerar mer som pryltestare. Som inte skapar några egna bilder, utan enbart vill se hur prylarna fungerar. Som om det nu skulle ha någon betydelse, då deras bilder sällan berättar för fotograferna vad man kan göra. Skärpan är där till det tekniska, men aldrig till det bildmässiga.

20286_2019 (8)

Bland dessa pryltestare finns det sällan några bildmänniskor, då de helt enkelt inte kan (eller vill) kommentera fotografiska bilder ur en bildsynpunkt. De kan enbart relatera till bildernas tekniska detaljer; om bilden är ”rätt” exponerad, om skärpan är ”tillräckligt bra” – eller om kompositionen ”följer regelboken”.

De kvalitetsbedömer andras bilder utan att tänka känslor, tankar, symbolik eller metaforer. Det avfärdas som”flum”, helt enkelt för att det ligger utanför det tryggt tekniska…

Älgtjuren är för blå och diffus, skäktkniven har onaturliga färger, grönsiskan är för liten i bild, snövädret är för konstigt, liljekonvaljen har konstiga gröna slöjor, paddan är kapad i höger bildkant, boken är för blå och märklig i sitt utsnitt, strömstaren är placerad för långt ut mot bildkanten och på väg ur bild, bilden på isen och gräset är suddig och flummig – och rådjuret är inte skarpt…

20287_2020 (9)

Deras bildbedömning är kort och exekutiv – bilderna är helt enkelt inte bra enligt deras recept. I deras värld av ständiga testbilder, så blir alla andra bilder ett potentiellt hot mot deras tillkortakommanden i bildernas värld. Där de har alla former för skärpa i deras testande, brister skärpan rejält när det kommer till att bedöma fotografiska bilder.

Tänker på fågelfotografen Paul Rosenius (1865-1957) och hans bilder på flygande rödspov från början av 1900-talet. Jag har tre böcker från honom på en hedersplats här hemma i bokhyllan. Fascineras över hans flyktbilder på olika fåglar, med långsam och omständlig kamera. Ingen film, utan med glasplåt. Ingen autofokus eller inbyggd ljusmätare. Men snacka om att han hade hittat den rätta skärpan!

(Bild 1 – Älgtjuren, 2012)
(Bild 2 – Skäktkniven, 2003)
(Bild 3 – Grönsiskan, 2014)
(Bild 4 – Snövädret, 2021)
(Bild 5 – Liljekonvaljen, 2021)
(Bild 6 – Paddan, 2015)
(Bild 7 – Boken, 2014)
(Bild 8 – Strömstaren, 2019)
(Bild 9 – Isen och gräset, 2020)
(Bild 10 – Rådjuret, 2012)

20288_2012 (10)

Slaget om skogen…

20248_1996 (1)

Den svenska skogen håller på att försvinna. Om ni nu pratar om ”skog” och inte ”virkesåker”. Skog är nämligen så mycket mer än enbart en samling med träd och virke. Skogen är en hel biotop av levande och döda varelser i en fantastisk helhet. Gamla träd, unga träd, lavar och mossor, blommor och insekter, ett rikt fågelliv och fina djurmöten.

En virkesåker är något helt annat. För den oinvigde kan det se ut som en skog, men vi saknar markfloran och djurlivet. Det är otrevligt tyst i virkesåkern.

De orörda skogarna i Sverige upptar idag inte mer än 10-15 procent. Det vi väljer att kalla för naturskog, eller naturlig skog om ni vill. De rena urskogarna utgör inte mer än 0,1 procent. Vilket är skrämmande!

Jag ser dessa ändringar inte minst här i Mullsjöskogarna. Där vissa oinvigda kan använda argumenten att ”det finns så mycket skog i Mullsjö” så det gör inget om vi hugger ned ett nytt naturskogsområde – där ser vi andra att arealen av naturskog och urskog är något man verkligen får leta efter. Kalhyggen blir också allt fler. Där Mullsjöskogarna var ett intressant skogsland när jag flyttade hit 2009, ser jag idag att skogen helt enkelt håller på att försvinna.

Djurlivet utarmas, växtligheten blir mer enkelriktad, insekterna minskar – men minst lika illa är det att kunna konstatera att de vackra och fantastiska vyerna försvinner. Att sitta på en utsiktsplats och känna sig vara i orörd vildmark, det blir allt svårare. Kalhyggen börjar blir alldeles för många, helt enkelt.

Vill jag fotografera linnea har jag mina favoritplatser sedan innan, men vill jag hitta nya platser så blir det allt svårare. Vill jag uppleva en ren urskog har jag stort sett enbart tillgång till Ryfors gammelskog, som redan blivit naturreservat men som är försvinnande liten till ytan. Precis utanför reservatsgränsen blir det kalt och fattigt. Gammelskogen har blivit som en liten oas för att få sig en stund med ögongodis. Att djurlivet utarmas även i Gammelskogen är det få som tänker på, helt enkelt för att ytan är för liten – men även på grund av att det saknas naturskog i omgivningen, vilket gör det svårt för djuren att hitta dit.

Ikväll visas programmet ”Slaget om skogen – naturskog eller turboskog” på Vetenskapens värld i SVT2 klockan 20. Kanske börjar det bli dags för oss i Sverige att uppmärksamma vårat eget Amazonas. För Sverige är inte bättre än många andra – kanske är vi även sämre. Vi slår oss på bröstet och berättar om det stora engagemanget för naturen och vill gärna vara en förebild i världen, men är detta enbart en fasad?

Läs gärna också: ”Blåbärsriset försvinner från svenska skogar” och vad skogsbiologen Sebastian Kirppu säger i ”Planterade träd är ingen skog”.

På SVT Play kan du redan se ”Slaget om skogen”.

(Bild 1 – Spindelnät i soluppgången, 1996)
(Bild 2 – Skog i Hälsingland, 2008)

20249_2008 (2)

10 år med bloggen…

20201_2021 (1)

Idag är det 10 år sedan jag startade denna blogg. Visst bloggade jag även tidigare, men just denna blogg är 10 år gammal just idag. Sedan dess har det blivit över 8000 blogginlägg, något som skulle innebära ett snitt på mer än 2 inlägg per dag. Totalt har jag i dessa inlägg publicerat 20200 bilder, alltså mer än 2000 publicerade bilder per år.

De absolut flesta av dessa har varit nya bilder, ofta fotograferade samma dag som de publicerades, men jag har också delat med mig av äldre bilder. Allt för att kunna skapa en så varierad blogg som möjligt, där man samtidigt ska kunna få en så bra helhetsbild som möjligt av mig som fotograf.

Det har också blivit rätt många längre artiklar; för närvarande har det blivit 429 publicerade artiklar i bloggen. Dessa längre artiklar har dagligen nya läsare, vilket jag är mycket tacksam över; att så många använder bloggen inte enbart för att uppdatera sig kring de senaste inläggen, utan använder den som ett bibliotek för att inspireras och möjligen få lite fototips kring hur jag tänker och fotograferar.

Det har blivit mest landskapsbilder, för närvarande 6845 publicerade bilder. Mest från de platser jag bott genom åren; Västergötland, Hälsingland, Skåne och Norge. Därefter har det blivit rätt mycket fågelbilder, för närvarande 6407 publicerade bilder. Tornseglaren dominerar med 856 publicerade bilder; men det har även blivit rätt mycket på kaja och sidensvans. Olika makro- och närbilder har det hittills blivit publicerat 3692 bilder, där olika växter dominerar. Växten som dominerar är inte överraskande blåsippa, med 121 publicerade bilder. Men det finns mycket bilder på is, vatten, sländor och grodor. Jag har även publicerat 2943 bilder på olika däggdjur. Här dominerar älgen med 964 publicerade bilder. Rådjur, skogshare och fälthare har jag också publicerat många bilder av. Bilderna på människor är minst till antalet, då jag i första hand är naturfotograf. Under dessa 10 år har det publicerats 277 bilder på människor.

Jag är riktigt tacksam för det stora antalet besökare som bloggen har, för närvarande har jag haft nästan 4 miljoner besökare – vilket skulle innebära runt 400 000 besökare per år. Antalet besökare varierar rätt mycket; vissa dagar lite drygt 100 besökare, där sommaren är lågsäsong. Men jag har även haft uppåt 15 000 besökare, då vid speciella tillfällen. Just när dokumentären ”Terje” visades på SVT förra hösten blev det ett rejält skutt i besöksstatistiken.

Synnerligen tacksam är jag också för alla de som lämnar kommentarer i bloggen; till mina artiklar och de publicerade bilderna, hittills har det blivit över 27 000 kommentarer. Något som jag tackar för av hela mitt hjärta.

Bloggen lever vidare. Det kommer nya inlägg varje dag, ibland med flera bilder i samma inlägg. Nya artiklar kommer med jämna mellanrum, enbart under 2021 har det hittills blivit 17 publicerade artiklar. Jag får också olika meddelanden med synpunkter på vilka ämnen jag bör skriva om framöver, något jag tacksamt tar emot. Nya artiklar är under arbete, så flera kommer under hösten.

Jag vill också passa på att tacka alla de som följer mig på Instagram och alla de som finns på min vänlista på Facebook. Några av dessa kommer också på besök till bloggen, vilket jag är tacksam över.

Vi ses framöver, under de kommande 10 åren här i bloggen!

(Bild 1 – Guldfisk, 2021)

Jag är jag, men vem är du?

20082_2004 (1)

Varje dag publiceras minst ett inlägg här på bloggen. Jag försöker variera mellan de olika motiv jag fotograferar, men gemensamt är att det är bilder som jag på olika sätt är nöjd med. Bilder som då också representerar det bildtänk jag har och arbetar med.

Det finns några som tycker att jag är för aktiv med att blogga, att man inte har någon möjlighet att hänga med – men även att man tycker att jag förtar kvaliteten i några av mina mer personliga bilder. Att de drunknar i mängden med bilder och blogginlägg. Man får ingen möjlighet att kunna fördjupa sig i bilderna, innan det är dags att ta till sig nya.

Jag kan till viss del förstå dessa argument, men då alla bilder och inlägg också stannar kvar – så har man ju ändå alla möjligheter att lugnt kunna studera dessa bilder så länge man vill. Vilket kan vara en orsak till att jag dagligen har läsare till många av mina äldre inlägg. Jag har faktiskt inlägg som ständigt har nya läsare, men där inläggen fortfarande inte fått några kommentarer. Så visst finns det rikliga mängder med tid att i sin egen takt kunna studera bilder man vill ge mer tid.

Sedan är jag ju en mycket aktiv naturfotograf, det blir ett flertal nya bilder varje vecka – bilder som jag känner att jag vill visa fram. Kanske mest för min egen skull, då bloggen på något sätt fungerar som en dagbok för mitt bildtänkande – tankar kring nuets ständiga fotograferande, men även viktiga tankar för mig kring tidigare bilder från karriären.

20083_1989 (2)

Mitt liv som fotograf handlar kanske mer än något annat om tankar och funderingar kring vad jag gör, vad jag gjort och vad jag kommer att göra. Det är en ständigt pågående process av detaljer kring motiv, metaforer, symbolik och att gestalta känslor och intryck. Hur går jag vidare? Vad behöver jag utveckla och hur ska jag göra det?

I mitt fotograferande är kontinuitet en mycket viktig ingrediens. Varje vecka är jag ute i Mullsjöskogarna, ibland till de samma platserna. Jag vill se förändringar, hur något ändras över tid. Men även att aktivt kunna se och känna hur jag som fotograf ändrar mig – hur jag ser på ett annat sätt, hur jag upplever annorlunda, känner olika och vilka nya tankar detta kan generera.

Det finns platser i Mullsjöskogarna där jag varit varje vecka sedan jag flyttade till Mullsjö 2009. Jag har varit där minst 500-600 gånger under tolv år – och kan faktiskt på rak arm säga att jag sett något nytt varje gång. Och då också haft förutsättningar för att skapa helt nya bilder.

Det är så jag arbetar som naturfotograf, det är så jag hämtar fram mina bilder. Och så har jag alltid varit under alla mina år, sedan jag började mer aktivt för mer än 40 år sedan. Så var jag även under de sju åren jag bodde i Söderhamn och Hälsingland, innan dess under de femton åren jag bodde i Ängelholm och Skåne. Så var jag även innan jag flyttade till Sverige 1987, även fast jag under de åtta första aktiva åren som naturfotograf hemma i Bergen och Norge mer var i en inlärande fas i karriären.

20084_1995 (3)

I den inlärande fasen kunde jag aldrig garantera något i bildväg, varken för mig själv eller för andra. Jag kunde vara på fotoutflykter som inte genererade en enda bild att spara i arkivet. Motiven jag hade planerat att fotografera kanske inte ville samarbeta, eller så kunde jag göra grova misstag så att jag fick slänga allt. En inlärande fas som jag tror alla fotografer går genom. Ena stunden var det klang och jubel över bilder jag lyckades göra, där turen nog var en mycket viktig faktor. I nästa stund var domedagen nära då 3-4 nyframkallade filmrullar efter genomgång med luppen fick dyka direkt ned i papperskorgen. Det var sällan långt mellan att känna sig som världsbäst till att känna sig som världens värsta klantskalle…

Men jag var aktiv redan då, var ute och fotograferade varje vecka – ibland blev det lite extra frånvaro från skolan, till mina föräldrars förtvivlan. Men vägen framåt som fotograf var ju redan utstakad, så det fanns aldrig någon tvekan på vad jag ville och önskade.

På något konstigt sätt har jag samma känsla kvar i kroppen. Jag kan nog se att jag fortfarande är i en inlärande fas, känner mig som en rookie även idag som 57-åring. För även om de grova misstagen inte kommer lika ofta, så kommer de fortfarande. Irriterande nog. Det kan handla om märkliga detaljer, som jag kanske är ensam om att se. Men de finns där, tro mig!

Skärpan sitter där oftast, om jag inte slarvar. Exponeringen blir alltid som jag vill, även fast andra tycker att jag ofta exponerar för konstigt och mörkt. Kompositionen sitter klockrent, utan att jag egentligen tänkt på den. Men jag experimenterar fortfarande rätt mycket – och här blir svinnet rätt stort. Då som nu.

20085_1995 (4)

Allt oftare är jag däremot mer spontan i mitt bildskapande, det känns som om jag idag fotograferar utan att tänka på att jag fotograferar. Den enda automatik jag använder är mig själv, allt annat ligger i tryggt förvar bland manuella inställningar. Skärpan är manuell, ljusmätningen är manuell – medan fotografen är inställd på automatik.

Med de risker det innebär, som med all form för automatik. Det är inte alltid jag reagerar och agerar som jag borde gjort, när experimentlustan är som störst. Hur försvarar man ett uselt bildresultat från en situation där vilka andra fotografer som helst skulle ha lyckats – även den grönaste nybörjare? Otur?

Men sedan kommer en ny fotoutflykt där jag lyckas göra en omöjlig bild inom bråkdelen av en sekund, utan att kunna förklara hur jag lyckades… Tur?

Vilken tur att dagens kameror har en deleteknapp, så att man snabbt kan dölja och förhoppningsvis glömma de värsta fadäserna…

Vilken tur att jag också är så aktiv som jag är, så att mina fadäser försvinner i mängden bilder som faktiskt blir bra. För blir det många bra bilder varje vecka, så kan man ju lätt tro att det enbart blir bra bilder. Då antalet bilder ju är så stort.

Genom åren har jag haft ett flertal intressanta diskussioner med andra fotografer om detta med kvalitet och de olika graderna av kvalitet. Vissa fotografer deklarerar då högljutt att kvalitet är viktigare än kvantitet. Hellre en bra bild än hundra halvbra. Diskussioner där jag stöddigt kan få ett provocerande infall och säga att jag hellre önskar mig hundra riktigt bra bilder, än en som är bra…

20086_1996 (5)

Min käre vän och kollega Åke Lindau sa en gång i tiden: ”De riktigt bra fotograferna har ofta större papperskorgar!”

Hundra riktigt bra bilder är bättre än en bra bild, men det kräver en betydligt större papperskorg… Om man då inte också väljer att fotografera nästan varje dag, året om. År efter år.

Kanske då inte så konstigt att det blir minst ett blogginlägg varje dag, för att bloggen någorlunda ska kunna hänga med i svängarna. Något jag tänker fortsätta att INTE skämmas för…

Ibland kan jag få märkliga kommentarer som att jag är alldeles för aktiv som fotograf. Å andra sidan finns det fotografer som även tycker att jag inte är tillräckligt aktiv och oftast visar ”gammal skåpmat”… Tydligen är detta något som engagerar, vilket jag ibland också kan undra över. För varför ska jag skämmas över min aktivitet, varför är det överhuvudtaget något för andra att störas över? Eller för den del; varför ska jag skämmas över att jag fotograferat så länge att jag fortfarande har ett stort antal äldre bilder som jag ännu inte visat?

Eller ska jag kanske göra som många andra fotografer väljer att göra; att inte uppge vilka år bilderna är ifrån?

Enligt mitt sätt att se så är väl min aktivitet helt och hållet min ensak. Och om jag hela tiden växlar mellan nya och äldre bilder, så är väl det bilder? Eller?

Eller kan dessa kommentarer bero på något annat?

20087_2021 (6)

De flesta som följer mig som fotograf har däremot sällan fotograferat längre än tio år och kanske fortfarande är i den första inlärande fasen. Och har de någorlunda samma erfarenheter som jag fick under mina första år, så blir det ibland fotoutflykter där man stort sätt får slänga alla bilderna. Där man börjar ifrågasätta sitt eget kunnande, med ett självförtroende som då får ta mycket stryk. En annan fotograf som hela tiden tycks mata fram bra bilder i en strid ström, kan då lätt bli ett stort irritationsobjekt. Kanske.

Istället för att vara en inspirationskälla..?

Från min synvinkel kan jag ibland undra över varför det finns så många fotografer som inte är mer aktiva än de är? Varför finns det så många riktigt duktiga fotografer som fotograferar så sällan? Varför är det så lätt att komma med en massa ursäkter; om att ljuset inte varit det rätta, om att man jobbar för mycket och inte hinner, om att motiven inte vill samarbeta, om att man inte har den utrustningen man behöver…

Tid är inget man har, utan något man tar. Och utrustningen är inte enbart en begränsning, utan även en möjlighet.

20088_2021 (7)

Jag kommer fortsätta vara aktiv med att fotografera. Mycket och ofta. Med att blogga. Mycket och ofta. Om jag inspirerar eller irriterar, det är inte upp till mig. Men jag hoppas ju givetvis på att jag kan inspirera, om inte till annat än att man inte ska ge upp. Det dåliga självförtroendet man känner ena dagen kan snabbt vändas till det motsatta nästa dag.

Och att en dålig dag direkt bör följas upp med en ny fotodag så snabbt som möjligt, för att uppleva vändningen. Efter en riktigt bra fotodag kan du däremot ta det lugnt ett tag för att få kunna njuta lite. Men vänta inte för länge bara, det är kontinuiteten som utvecklar dig som fotograf – inget annat!

Glöm heller aldrig de bilder du redan har gjort! Det är viktigt att ständigt analysera tidigare bilder, med nya ögon – utan att döma för hårt. Vi har ju alla lärt oss något för första gång; vi lärde oss prata, vi lärde oss gå, vi lärde oss cykla och vi lärde oss fotografera.

Bra bilder är också alltid bra bilder, oavsett om de är från senaste fotoutflykten eller från en utflykt för tio år sedan. Bry dig inte för mycket om dagens fotografer och deras tunnelseende. Det gjordes bra fotografi även 1980 och 1880. De fotografer som ser äldre bilder som sämre än dagens bilder, har antingen en alldeles för stor övertro på dagens fototeknik – eller stora bristande kunskaper i fotohistoria.

Vem är du?

(Bild 1 – Skymningsbjörkar, 2004)
(Bild 2 – Skogshare, 1989)
(Bild 3 – Vårtbitare, 1995)
(Bild 4 – Kofoeds enge, 1995)
(Bild 5 – Sileshår, 1996)
(Bild 6 – Gråhäger, 2021)
(Bild 7 – Tornseglare, 2021)
(Bild 8 – Vallmo, 1993)

20089_1993 (8)

Fotograf genom ett decennium…

19922_1985 (1)

Att vara en mycket aktiv naturfotograf under ett decennium är en lång tid. Det finns inte många där ute i naturfotomiljön som varit aktiva längre än så. Det är mycket ovanligt att intresset håller sig i topp under mer än 10 vårar bland blåsipporna, 10 somrar bland älgarna under varma sommarkvällar, 10 vintrar i örngömslet – eller att du reser till fjällen för att fotografera brinnande höstfärger under 10 höstar.

För exakt 10 år sedan hade jag min sista veckokurs i naturfoto här i Mullsjö, 10 år innan dess fotograferade jag storm vid Hovs hallar i Skåne, 10 år före det hade jag mina första sommarkurser i Mullsjö, 10 år före det åkte jag på moped i norska fjällen och 10 år före det började jag i första klass i skolan…

Denna sommar är det exakt 48 år sedan jag fotograferade mina första bilder, i Skottland av alla ställen. Då var jag 9 år gammal och skulle en dryg månad senare börja i tredje klass i skolan. Det är 40 år sedan jag startade Bergen Naturfoto för att försöka samla alla då aktiva naturfotografer i min hemstad Bergen. Ungefär samtidigt höll jag mina första fotokurser.

19923_2021 (2)

Det är 37 år sedan jag valdes in i föreningen Norske Naturfotografer/NN, faktiskt när jag fortfarande var tonåring.

Det är 34 år sedan jag flyttade till Sverige från hemstaden Bergen i Norge. Året efter startade jag föreningen PhotoNatura tillsammans med några vänner i Ängelholm. För 29 år sedan kom min första bok och jag började efter det att aktivt föreläsa runtom i Sverige, i första hand i olika fotoklubbar. 3 år tidigare hade jag min första föreläsning på naturfotofestivalen i Vårgårda.

För 15 år sedan valdes jag in i föreningen Naturfotograferna/N, medan jag höll på med mitt stora årsprojekt som sedan resulterade i min tredje bok. Min andra bok hade kommit ut året innan.

De flesta som idag följer mig som fotograf här i bloggen, eller på Facebook eller Instagram – det är fotografer som börjat fotografera under de senaste 10 åren. Det är mycket ovanligt att naturfotointresset håller längre än under ett decennium, ungefär som det brukar bli med de flesta intressen.

19924_2021 (3)

Sedan finns det sådana som jag som utgör undantaget, där intresset funnits under alla år utan att jag haft några uppehåll. Faktiskt har jag heller aldrig tappat intresset, eller för den del känt att inspirationen börjat tryta.

Denna månad har jag fotograferat massor av bilder; på tornseglare, på olika trollsländor och flicksländor, på fjärilar, näckrosor, morgondimmor och månskäran. För 10 år sedan fotograferade jag mycket rådjur i olika ljus, räv i månsken, morgondimmor, sädesärlor, älg och fälthare. 10 år tidigare blev det massor av bilder på olika fiskande tärnor på Sandön utanför Ängelholm i Skåne. 10 år före det var det också olika tärnor på Sandön. 10 år före det gjorde jag några av mina första älgbilder – och 10 år före det var jag i Skottland.

Däremot kan jag se att aktiviteten ökar med åren. Jag fotograferar oftare, men även betydligt mer. Det blir idag många fler bilder per månad än det blev tidigare. Kanske kan det också bero på att erfarenheten blivit större, så andelen bilder som blir bra är större idag. Vad som kommer ske under de kommande 10 åren kan jag bara drömma om…

19925_1989 (4)

Vad jag däremot vet är att intresset för att fotografera natur inte kommer att mattas. Att fotografera natur är helt enkelt mitt liv, skulle jag sluta fotografera så skulle jag sluta leva.

Facebook eller Instagram är inte viktigt och avgörande för mitt stora naturfotointresse. Det har enbart funnits under en kort del av min karriär. Det är bara 13 år sedan jag blev medlem på Facebook. På Instagram har jag inte varit mer än 4 år. Det är heller inte länge sedan jag började blogga. Denna blogg är 10 år gammal, innan dess hade jag en liknande blogg under 3 år. Innan dess bloggade jag under en kort tid på en egen hemsida och innan dess bloggade jag på Fotosidan under något år. Bloggare har jag varit under ungefär 15 år. Då i augusti för 15 år sedan var jag aktiv med att fotografera dubbelexponeringar och rörelsebilder i Trolldalen i Hälsingland, olika gäss vid Maden utanför Söderhamn, steglitser i en tisteläng och ljungpipare på Stenö.

Jag kan se att jag är samma fotograf idag; som för 10 år sedan, som för 20 år sedan, som för 30 år sedan, som för 40 år sedan. Men jag utvecklas hela tiden. Den fototekniska delen sitter sedan länge, den utgör inget större hinder i mitt fotograferande. Utvecklingen sitter mer i det finstilta, det jag själv ser riktigt tydligt – men som andra kanske inte ens tänker på. Kanske för att publiken jag har idag inte visste vem jag var för 10 år sedan…

19926_2014 (5)

Första bilden är från Norrviken utanför Båstad i Skåne. Bilden är från 1985 och jag var på semester i Skåne, då jag fortfarande bodde i Bergen i Norge. Det är 36 år sedan. Hade jag varit på samma plats i år skulle jag möjligen gjort samma bild, men i en lite mer förfinad form. Kanske i svartvitt, då det svartvita uttrycket har växt genom åren. Möjligen hade jag också haft flera bilder av högre kvalitet, än de drygt 10 bilder jag har sparat från denna sommarkväll för 36 år sedan.

Andra bilden visar en tornseglare mot månen från nu i sommar. Jag har liknande bilder sedan tidigare, fast då har tornseglaren ofta varit i helt svart silhuett eller att månen varit mer diffus. Jag har även ett antal dubbelexponeringar med måne, men här är det alltså en enkelexponering vilket är betydligt svårare. Det är svårt att få fram tillräckligt korta slutartider när månen är framme, samtidigt som tornseglarna är aktiva. Med månen framme under dagtid, i kombination med lite längre avstånd och då bättre skärpedjup, var det möjligt. Dessutom med lite solljus på fjädrarna för att undvika en helt svart silhuett. Fast jag fotograferar tornseglare varje sommar, så finns det alltid detaljer att förfina och utveckla.

Tredje bilden på jungfrusländan är också från nu i sommar. En bild där jag undvek att lockas av att göra ännu fler skarpa närbilder, utan valde att mer aktivt jobba med den diffusa omgivningen som en viktig del av bilduttrycket – tillsammans med en allt annat än ”normal” kompositionsform.

19927_2007 (6)

Fjärde bilden på knölsvanen från Rössjön i Skåne tillhör en av mina äldre svartvita favoritbilder. Bilden är från 1989. Det var dimmigt, jag arbetade med en 28mm vidvinkel och valde lite längre slutartider. Det blev en annorlunda fågelbild av en lite mer abstrakt karaktär, något som kan få bilden att kännas nyskapande även idag, 32 år efter att jag gjorde den.

Femte bilden på råbocken är 7 år gammal, men jag skulle ha kunnat göra bilden även denna sommar – eller på Maden utanför Söderhamn redan för 16 år sedan. Redan under mitt första år i Sverige för 34 år sedan gjorde jag liknande rådjursbilder i Vegeholm utanför Ängelholm i Skåne. Även fast jag då inte hade lyckats få samma erfarenhet som jag numera har. Då kunde jag fortfarande räkna mina rådjursbilder till något hundratal, idag har jag passerat 25 000 rådjursbilder i arkivet.

Sjätte bilden är från Fårö på Gotland, från en underbar semestervecka där vi hade hyrt in oss i en kvarn. Det blev många bilder, särskilt i det intensiva kvällsljuset vid Langhammars på Fårös västsida. Jag har under alla mina år som fotograf haft en förkärlek för mer steniga och sterila landskap. Fårö blev därför snabbt en favoritplats, ungefär som jag hade till Hovs hallar i Skåne – eller till olika landskap på Island under mina resor dit under 1990-talet.

19928_1999 (7)

Sjunde bilden är från Skäralid, på den tiden man kunde vistas där utan att kriga om de finaste fotoplatserna med andra fotografer. Dessutom är bilden från senhösten, en tid på året då de flesta andra fotografer valt att pausa fotograferandet, i väntan på första snön. Att arbeta med olika utsnitt på träd, att försöka skapa intressanta kompositioner med olika mönster utan någon störande himmel har jag alltid varit intresserad av. Visst var jag inspirerad av den japanske landskapsfotografen Shinzo Maeda, men jag valde ofta det blå nattljuset för att få bilderna i en lite mer ”nordisk” tappning. Numera kallas denna typ av bilder för intima landskapsbilder, och är tydligen en ny trend bland dagens aktiva landskapsfotografer. Tänk att jag idag har trendiga bilder, som jag redan gjorde för 22 år sedan…

Åttonde bilden gjorde jag i en tulpan på köksbordet här hemma i Mullsjö för 7 år sedan. Jag hade kunnat göra bilden även i år, eller möjligen redan för 40 år sedan. Redan 1981 började jag experimentera med de mer abstrakta närbilderna, där det inte alls var viktigt för mig att visa vilket motiv jag fotograferat.

Redan då var bilden viktigare än motivet, något jag kan se har funnits där under alla år. För mig är bilden i sig själv den stora upplevelsen, mer än att beskriva vad jag fotograferat. Om det varit en blomma, en fågel, ett landskap eller något däggdjur – det är bilderna i sig själv som är det primära. Och att kunna se hur motiven ständigt återkommer varje år, varje decennium – genom hela livet. Men att det är bilderna som utvecklas, bildspråket, stilen, känslan – att jag idag som 57 år gammal givetvis gör helt andra bilder än jag gjorde som tonåring eller trettioåring. Även fast vitsipporna fortfarande är vitsippor och rådjuren fortfarande är rådjur…

(Bild 1 – Nattljus, 1985)
(Bild 2 – Tornseglare och månen, 2021)
(Bild 3 – Jungfruslända, 2021)
(Bild 4 – Knölsvan, 1989)
(Bild 5 – Råbock, 2014)
(Bild 6 – Fårö, 2007)
(Bild 7 – Skäralid, 1999)
(Bild 8 – Tulpan, 2014)

19929_2014 (8)

En bildkommentar handlar för lite om bilden…

19811_2005 (1)

Det fotomiljön i första hand saknar är bristen på en publik… En sådan som genuint älskar bilder, som tittar på bilder, har sina favoritfotografer, kan urskilja de olika bildstilarna och ser vilka fotografer som har något eget i sitt uttryck – och som i allt detta köper fotografi. Antingen bilder i glas och ram för att ha på väggen hemma, eller som samlar på fotoböcker från favoritfotograferna. Kanske letar man runt i media, köper tidningar där favoritfotograferna presenteras, eller att man aktivt följer dessa på olika sociala media.

Vi fotografer saknar en sådan publik, en sådan som musikerna baserar hela sin verksamhet på. Dessa som sällan vill missa en konsert eller skiva med Coldplay, Iron Maiden eller Håkan Hellström. Fotografernas huvudproblem är att den enda publik vi har är andra som också fotograferar. Som om Coldplay enbart skulle spela inför en kår av andra musiker, eller sådana som har ambitioner att själva bli framgångsrika musiker.

19812_2010 (2)

Jag älskar musik, men jag älskar också foto. Ungefär på samma sätt. Jag vill egentligen konstant få kunna njuta av en favoritlåt från någon av mina favoritmusiker, men njuter gärna också av en fantastisk bild från en av mina favoritfotografer.

I detta känner jag mig stundtals riktigt ensam. Kanske hade jag varit ensam publik om någon av mina favoritfotografer hade dykt upp för en föreläsning i min närhet… Ungefär som när vi hade fotofestivalen här i Mullsjö för ett antal år sedan; den mest internationellt kände fotografen Bruno Barbey från Frankrike hade den minsta publiken – helt enkelt för att de flesta här hemma aldrig hade hört om honom. Man saknade alltså tillgång till en publik som kan och älskar fotografi.

En bildkommentar säger alltid mer om den som kommenterar bilden, än om bilden som kommenteras! En välkänd fras som jag ofta återkommer till i mina texter och under mina kurser och föreläsningar. Vid några tillfällen har jag faktiskt också valt att medvetet provocera med att rakt ut säga till publiken att de inte alls var intresserade av mina bilder, om de inte fick veta hur de själva kunde göra liknande bilder – eller ännu bättre hade kunskapen att göra ännu bättre bilder.

För att publiken bestod av andra fotografer. Som det oftast är.

19813_2021 (3)

Så ser det ut i alla fotoklubbar, på Instagram och på Facebook. På Fotosidan. Alla som tittar på fotografernas bilder vill själva bli bättre fotografer. Som om fotomiljöns öde är att vara en ständig fotoskola. Vill du sälja många fotoböcker bör det helst vara läroböcker som tillräckligt bra avslöjar dina hemligheter för alla de fotografer som köper böckerna. Om du väljer att göra en personlig fotobok och utelämnar fototekniska data till bilderna, då förlorar du nästan hela kundkretsen.

Jag skulle idag kunna erbjuda nybörjarkurser i foto, och jag skulle kunna arbeta dygnet runt. Men om jag istället lägger allt mitt fokus på att utveckla mig själv som fotograf, då skulle det resultera i bilder med minimal publik och kundkrets.

Vill du idag bygga upp en stor verksamhet och sälja mycket böcker och tjäna en bra slant ska du öppna ett konto på Youtube och sedan dela med dig frikostigt hur du får fram dina fantastiska bilder. Jag kan lova att du kommer få stora mängder följare med tusentals fototekniska frågor – och som sedan väntar på en ny lärobok eller dina gyllene genvägar i Photoshop eller Lightroom.

19814_2021 (4)

En stor kundkrets som inte har andra mål med att följa dig än att själva kunna bli minst lika duktiga. När de sedan lyckats försvinner de, öppnar sedan egna konton – för att framställa sig som nya experter med egna följare.

Fotomiljön idag handlar minst av allt om bilder, det handlar inte om att utveckla sig vidare i sin egen riktning – och sedan låta detta vara det bärande i din aktivitet som fotograf. Du får ingen publik om du väljer att inte dela med dig. Enbart bilder räcker inte!

Mönstret är lätt att se, särskilt om man följt fotomiljön över tid. Man ser det tydligt när man läser vilken typ av kommentarer man får till bilderna. Från de rena nybörjarna handlar det oftast om frågor; om vilken kamera man använt eller hur man mätt ljuset. De som hållit på lite längre blir sedan mer fåordiga, där några även blir återhållsamma för att inte förminska sina egna positioner. De riktigt duktiga skiner oftast helt med sin frånvaro, eller så väljer de att vara mer kritiska för att mer lyfta fram sig själva än bilden man kommenterar.

19815_2013 (5)

De som inte själva fotograferar väljer också att vara helt tysta, då de anser sig inte vara tillräckligt kompetenta till att kommentera bilderna. Kan man inte, så väljer man bort – istället för att utveckla sig. Dessa som i tystnad sitter hemma och njuter av senaste skivan till Coldplay. Jag undrar stillsamt hur många sådana beundrare fotograferna har. Sådana som hänföras av Coldplay, deras musikstil, deras förmåga att unikt förmedla sina känslor. Har fotograferna en sådan tyst beundrarkår som verkar i det dolda?

Jag tror inte det, eller jag känner starkt att det sällan är så. Annars hade fotograferna sålt flera böcker, haft flera besökare på sina utställningar, större publik på sina föreläsningar. Men det hade även dykt upp flera mejl med intressanta frågeställningar. Man ser få eller nästan inga tecken på att det finns en sådan publik för fotograferna.

Mina bästa bilder får generellt färre kommentarer än de andra. Och sällan blir det kommentarer som berättar för mig att man verkligen satt sig ned och granskat bilderna. Vanligaste kommentaren jag får är ”snyggt ljus” eller en tumme uppåt. Möjligen även någon flamsig gifbild. De riktigt bra bilderna ska på något sätt marginaliseras bort. För att snabbt kunna ta sig vidare till nästa bild. Ju fler bilder man hinner gilla, desto bättre!

19816_2015 (6)

I alla hänseenden prioriterar jag bloggen före både Instagram och Facebook. Då jag känner att de som ger sig tid med mina bilder på bloggen, verkar har ett större bildintresse. De tusentals följarna på Instagram ser jag mer som passiva radiolyssnare, sådana som sällan lyssnar på annan musik än det som råkar passera i bakgrunden. Det som alla andra också lyssnar på. En form för smal listpop där de så kallade ”hitsen” kommer på löpande band – utan att ens vid något tillfälle spela de bästa låtarna! Direkt när man gillat någon vacker solnedgång från Frankrike, skyndar man snabbt vidare till en röd blomma från Hawaii eller en elefant i Kenya. Motiv, motiv, motiv. Vackra och färgstarka motiv – men inga bestående BILDER. Sådana som nästan kräver att man stannar till och engagerar sig. Sådan musik som kräver att man verkligen LYSSNAR – det som är fel sort musik för radion…

Vill man sedan ha engagerade bildtittare till sina bilder, då får bilderna antingen ha klara brister så att experterna kan få vakna till med sina tips till dig – eller så får motiven ha hög gullighetsfaktor. Hellre linnea än skatnäva, en björn hellre än en ko, en örn istället för en gråsparv. En vacker solnedgång är ALLTID en vacker solnedgång!

Eller att du väljer tillräckligt speciella fototekniska tillvägagångssätt, så att man kan få ställa frågor om hur man gjort.

19817_2021 (7)

En bra fotograf blir alla så småningom, om man lägger ned tillräckligt med tid och väljer att aldrig ge upp. Tillräckligt egen i din bildstil blir du om du mer fotograferar för din egen skull än att lyssna på ”råd” från andra. Något de flesta fotografer idag verkar lida mest av; det finns alldeles för många fotografer idag som mer lyssnar på vad andra tycker än att lyssna på vad man själv tycker. Den största bristen med dagens hysteriska sociala media är att det är viktigare att passa in hos andra, än att själv trivas med det man gör.

Jag har idag runt 3000 följare på Instagram, de absolut flesta av dessa har jag ingen aning om vem det är. En försvinnande del av dessa är genuint intresserade av mina bilder och vad jag försöker visa fram i  mina bilder. De skulle givetvis aldrig komma på tanken att besöka min blogg. Så är det också med de drygt 1200 som följer mig på Facebook.

Det är inte för dessa jag engagerar mig, helt enkelt för att det är betydligt viktigare för mig att fotografera än så. Jag saknar publiken till Coldplay, Iron Maiden och Håkan Hellström…

(Bild 1 – Kor, 2005)
(Bild 2 – Tornseglare, 2010)
(Bild 3 – Vattenfall, 2021)
(Bild 4 – Smörbollar, 2021)
(Bild 5 – Råbock, 2013)
(Bild 6 – Tornseglare, 2015)
(Bild 7 – Skog, 2021)
(Bild 8 – Mjölon, 1995)

19818_1995 (8)

Kvalitet, eller inte…

19406_2021 (1)

Varje dag ser jag bilder som inte är bra, eller tillräckligt bra. I det egna arkivet, men också från andra fotografer. Varje gång jag är ute och fotograferar blir det nya bilder som inte blir bra, eller tillräckligt bra. Mer än en gång har jag undrat över varför.

Efter nästan femtio år som aktiv fotograf, så borde jag ju har lärt mig att göra bilder som är bra, eller tillräckligt bra. Något jag också kan känna när jag tittar på andra fotografers bilder, ibland från sådana som fotograferat längre än vad jag gjort – och därför borde lärt sig ännu mer.

Det händer också att jag ser bilder från framstående fotografer, sådana som jag själv tycker tillhör den absoluta toppen i världen – som plötsligt visar några bilder som inte är bra, eller tillräckligt bra.

Nu tänker jag givetvis inte på bilder som är riktigt dåliga, även om dessa tyvärr också förekommer. Sådana kan det också dyka upp medan jag själv fotograferar, men dessa blir sällan långlivade. Oftast raderar jag dessa direkt på plats efter jag granskat bilden på skärmen i kameran – eller så raderas de i datorn när jag tömt kameran.

19407_2017 (2)

Jag tänker på dessa andra; de bilderna som är bättre än de dåliga. De bilderna som är bra, men inte tillräckligt bra. Varför gör man dessa bilder, hittar en plats i arkivet – eller ännu värre, att man väljer att visa fram bilderna till andra? För vem är dessa bilder egentligen, om bilderna inte har något särskilt dokumentärt värde förstås?

Bilder som visas på Facebook eller Instagram, under någon föreläsning i en förening eller som uppförstoring under en utställning. Varför fyller vi våra hårddiskar med halvmesyr? Sitter vi och hoppas på att alla dessa tusentals eller miljontals bilder ska ha någon form av fotohistoriskt värde?

När jag ligger bland blåsipporna för trettiofjärde våren och fotograferar, finns det då någon tanke med att upprepa mig från tidigare år, att göra de samma bilderna som jag redan gjort? Varför är då en ny medelmåttig blåsippsbild mer intressant än en äldre medelmåttig blåsippsbild? Borde inte minimikravet vara att årets blåsippsbilder blir bättre än de tidigare, eller åtminstone tillräckligt annorlunda?

19408_2021 (3)

Eller är det helt enkelt så att det är själva fotograferandet som är det intressanta; det att komma ut i naturen och få uppleva blåsipporna ännu en vår. Bilderna blir på något sätt enbart en bonus, något man får på köpet…

Bland flera fotografer kan jag märka denna aktualiseringsnoja. Publicerar man en blåsippsbild på Facebook eller Instagram, eller möjligen här i bloggen – då förväntar sig många automatiskt att bilden ska vara aktuell. Om bilden däremot skulle visa sig vara tio år gammal, då blir man besviken. ”Gammal skåpmat” är inget man ska komma med, detta även om det råkar vara en mycket bra bild.

Som om blåsipporna gått genom stora evolutionsförändringar på tio år… En bra bild är väl en bra bild oavsett om den är ny eller gammal. Eller? Som om man ständigt måste bevisa för sina kollegor att man visst är aktiv som fotograf fortfarande, att man visst har fotograferat blåsippor även i år – att man visst inte har tappat förmågan att göra bra bilder… För varför skulle man annars visa en tio år gammal blåsippsbild?

19409_1998 (4)

De riktigt bra bilderna, de som höjer sig kraftigt över genomsnittet, dessa blir aldrig inaktuella. Det är bilder som håller över tid. De bästa bilderna från Ernst Haas eller Ansel Adams från femtiotalet är fortfarande riktigt bra bilder. Detta oavsett hur långt den digitala tekniken kommit med både ögonfokuspunkter eller evaluerande multipunktmätningar. Det spelar heller ingen roll hur duktig man blivit i Lightroom eller Photoshop, de riktigt bra bilderna blir inte sämre.

Jag har sett fantastiska landskapsbilder från tidigt nittonhundratal, från fotografer utan ens tillgång till en ljusmätare. Landskapsbilderna från Robert Demachy tillhör fortfarande något av det bästa jag sett. Faktiskt kan jag se att stort antal digitala landskapsbilder från dagens framstående fotografer, som genom bearbetning i Photoshop, klart visar stor inspiration från just Robert Demachy. Medvetet eller omedvetet.

Skrollar jag genom bilder på Instagram så hittar jag tusentals digitala bilder som lätt hade kunnat slinka ned i Demachys bildarkiv. Rent bildmässigt. Från fotografer som säkert aldrig ens hört talas om Robert Demachy…

Fascinerande!

19410_2021 (5)

Ödmjukt kan man konstatera att det mesta har gjorts tidigare, eller att man sällan kan utropa sig till en nyskapande fotograf. Då man helt enkelt alltid kan hitta någon som gjort något liknande tidigare. Tänk vad lite kunskap om fotohistoria kan få en att se fotografiska bilder i en bättre helhet…

Alla fotografer skulle vinna på att lyfta blicken och titta bortåt och framåt. Inga fotografer blir bättre per automatik; det blir heller inga bättre blåsippsbilder om man tycker det är viktigare att vara där och supa in vårvärmen, eller om man köpt ett nytt objektiv eller en ny kamera. Inga fotografer kan ärligt proklamera sig som nyskapande, innan man själv gjort en djupdykning i fotohistorien. Publiken kan heller inte höja någon fotograf till skyarna, utan att åtminstone ha någon form av elementär kunskap om tidigare fotografer.

Vad är då ett riktigt bra mått på kvalitet? När är en bild bra, eller åtminstone tillräckligt bra? När blir en fotograf bra, eller tillräckligt bra? Och vem gör de bästa bilderna?

Jag vet inte. Men jag vet bättre idag än igår… Och jag har lättare för att utkristallisera det som är riktigt bra idag, än jag hade för tjugo eller trettio år sedan. Helt enkelt för att jag sett många fler bilder, känner till ännu fler fotografer – och inte minst har fått ännu mer kunskap om fotohistoria.

19411_1996 (6)

Mina bilder blir också bättre, då jag fått mer erfarenhet – men också hela tiden har ett allt större bildarkiv att ständigt kunna jämföra mina senaste bilder med. För varje vår blir nålsögat allt mindre för att årets blåsippsbilder ska kunna slinka in i det allt större blåsippsarkivet. Antingen måste bilderna vara bättre, eller så måste de vara tillräckligt annorlunda.

Men det är också enbart genom att återvända till de samma motiven som jag kan se min egen utveckling som fotograf. Om jag hela tiden hade hoppat runt mellan olika motiv, eller alltid sökt mig till nya platser, hade risken varit betydligt större att jag skulle hade upprepat mig hela tiden…

Därför blir jag sällan överraskad eller fascinerad när jag tittar på andra fotografers blåsippsbilder, särskilt om det är första gången eller första året som fotografen fotograferar blåsippor. Vi måste ju alla gå den samma vägen, för att hitta vidare till de riktigt bra blåsippsbilderna – eller de som åtminstone är tillräckligt bra!

19412_2019 (7)

Vi fotografer är kända för att vara otåliga, eller så är det så att det är de otåliga konstnärerna som blir fotografer. På en hundradel eller en tusendel kan vi göra ett nytt konstverk. Många stannar i den tanken, men få vet eller förstår att den hundradelen eller tusendelen också innehåller många år av aktivt seende. Många år av utvecklande; av att jämföra med egna eller andras bilder, genom tusentals misslyckanden och noggranna analyser, av djup kunskap om den fantastiska fotohistorien. Allt detta ska få plats i den hundradelen eller tusendelen…

Ser vi detta? Kan vi tänka så när vi granskar senaste blåsippsbilden? På det egna minneskortet, eller i alla tusentals blåsippsbilder på Instagram eller Facebook? Kan vi hitta guldkornen, kan vi skilja agnarna från vetet? Kan vi hitta till de bästa blåsippsbilderna från andra fotografer, eller ännu viktigare; kan vi se den egna utvecklingen och se att de egna blåsippsbilderna långsamt blir bättre för varje vår?

Eller är du en sådan otålig bildkonstnär som snabbt byter till vitsippa eller svalört, helt enkelt för att du tycker dig fotograferat blåsippor tillräckligt? Eller ännu värre; väljer du bort att titta på blåsippsbilder från framstående fotografer, för att du tröttnat på blåsippor?

Vad är kvalitet, vad är inte kvalitet? När är en bild bra, eller åtminstone tillräckligt bra? Jag hade svaret redan för femtio år sedan, men har därefter fått revidera mig varje år. Nästa år kanske jag har bästa svaret, eller nästa, eller nästa…

Oavsett vilket gäller i alla fall devisen: En bildkommentar säger alltid mer om den som kommenterar än om bilden som kommenteras.

(Bild 1 – Brytning, 2021)
(Bild 2 – Älgtjur, 2017)
(Bild 3 – Hassel, 2021)
(Bild 4 – Skogshare, 1998)
(Bild 5 – Ringar, 2021)
(Bild 6 – Magmaångor, 1996)
(Bild 7 – Tallbit, 2019)
(Bild 8 – Vattenfall, 2021)

19413_2021 (8)

Inre drifter…

19515_2020 (1)

Jag fick dessa frågor från Thomas Eriksson: Hur mycket drivs du av inre drifter vid skapandet? Intelligens eller känsla. Teori eller experimenterande? Barndomens påverkan? ”Tabula rasa” vid fotograferandet?

Ett antal riktigt intressanta frågor som jag ofta återkommer till i mina egna funderingar, frågor som jag vet att även andra fotografer undrar över – eller så är det frågor eller funderingar som känns helt främmande. Jag har en känsla att många som fotograferar sällan kommer fram till en sådan fas i sitt skapande, utan att man stannar till när man lärt sig hantera utrustningen eller lärt sig var de mest intressanta motiven finns. Några går kanske vidare och snabbt försöker bygga upp en karriär; få viktiga kontakter, stärka ett varumärke och sedan få feedback som bekräftar framgångarna.

Ett fåtal fotografer väljer däremot att fortsätta. Att det verkar finnas något osynligt magiskt som leder vidare genom livet. Att fotografera blir livet, där man mer väljer att fokusera på sig själv än andra. Dessa få och mycket intressanta fotografer som finns med oss genom alla år, som ständigt återkommer med nya bilder, som inte verkar tröttna eller tappa inspirationen – fotografer som är självgående och i första hand fotograferar för sin egen skull.

19516_1992 (2)

Dessa fotografer hittar man sällan med bilder i fototävlingarna. Kanske under de första åren när man försöker hitta en skapande grund att bygga vidare på – men man går snabbt vidare då man kan känna att fototävlingen inte kan fortsätta utveckla det egna skapandet i den riktningen man önskar. Detta osynligt magiska har på något sätt redan hittat den vägen som känns rätt att följa vidare mot de egna livsmålen.

Jag fotograferar fortfarande. Aktivt och med samma energi och entusiasm, efter snart 50 års fotograferande. Kameran har alltså varit min fasta följeslagare under ett halvt århundrande… Till en början som en liten kille med en lånad Kodak Brownie, med bilder som inte kunde visa några som helst tecken på en medfödd talang. Men jag visste på något sätt att jag så småningom skulle köpa mig en dyr systemkamera, för pengar jag inte hade under dessa första år. Därför dröjde det fram till 1979 då jag kunde lägga in alla mina konfirmationspengar i en ny Nikon FM med normalobjektiv.

Jag visste redan då att jag ville bli naturfotograf och ha det som yrke. När jag var 15 år gammal hade jag redan bestämt mig för vad jag ville syssla med resten av livet. Däremot hade jag ingen aning om hur jag skulle göra. Mina första bilder med den egna systemkameran visade heller inga som helst tecken på att jag hade talang för att fotografera. Men jag var oerhört nyfiken, med en viljestyrka som jag tror kunde ha flyttat berg.

19517_2014 (3)

Jag hade nog extremt starka drifter, som jag var övertygad om skulle leda mig framåt mot de mål jag då hade. Hade jag redan då vetat vilka enorma krav som skulle ställas för att lyckas, då vet jag inte om det stora intresset hade hållit i sig. Att fotografera har blivit något jag fått lära mig genom åren, steg för steg. Men jag visste ju vad jag ville bli, så det var egentligen inget annat att göra än att nöta på.

De inre drifterna har nog större betydelse än något annat, enligt mina egna erfarenheter. Sedan har det blivit mitt sätt att leva, att andas och frodas. Att ge livet en större mening, att utveckla mig själv som människa på ett sätt som nog hade fått en helt annan väg om jag inte hade börjat fotografera.

Om det handlar om intelligens eller känsla? Jag skulle nog säga att det tveklöst handlar om känsla, till 100 %. Men genom alla dessa år av nötande växer även intelligensen, för själva bildskapandet – och genom detta en allt större kunskap om vad livet kan handla om. Jag har genom mitt bildskapande fått upptäcka glädjen av att se mer än de flesta andra, jag kan genom att aktivt arbeta med perspektivet i mina bilder få ihop delar i livspusslet jag kanske annars inte hade fått upptäcka. Jag känner mig mer vidsynt som människa, i motsats till ett eventuellt tunnelseende som en icke-bildskapare.

19518_2020 (4)

Jag experimenterar mer än att följa eventuella teorier. Genom mitt eget experimenterande har jag genom åren då också hittat egna teorier som jag sedan följer. Jag är av den åsikt att fotograf är inget man blir, det är något man är. Detta fast jag inte kan se någon som helst bildtalang i mina bilder från de första åren. Riktigt nog tecknade jag mycket innan fotograferandet tog över, så bildintresset var nog där redan från början. Men jag tror mer det handlar om att få tid att syssla med något eget, att få förståelse från omgivningen att man måste få jobba på ostört utan pekfingrar och dömanden. Kanske är det viktigare än en eventuell bildtalang.

Men vad som är medfött eller inte, det är inget jag vågar ge mig in på. Även forskare har svårt att hitta svar på dessa gåtor; om vad vi föds med, vilka impulser vi fångar upp under de första åren – och hur detta sedan formar oss till de individer vi blir som vuxna. Nyligen såg jag dokumentären om tvillingexperimentet på Kunskapskanalen, något som riktar fokus mot några av dessa frågor och funderingar. Om hur några trillingar bortadopterades direkt efter födseln och växte upp under helt olika förutsättningar utan att veta om varandra. Och hur detta fick en förödande och traumatiserande effekt på både barnen och föräldrarnas liv.

19520_2005 (5)

Idag har jag mycket svårt att tänka mig något annat än att leva som en naturfotograf. På många sätt kan jag känna att jag valde rätt väg. Vad det hade blivit av mig med ett annat val, det vet jag inte. Det kanske inte hade blivit så bra, eller så hade det blivit bättre. Kan det ha varit ödet som hade en finger med i spelet?

Att hänvisa till den humanfilosofiska teorin tabula rasa har jag däremot lite svårt för. I denna hävdar man att människan föds utan förutbestämda egenskaper, och att alla hennes egenskaper är förvärvade under livets gång. Enligt tabula rasa så föds alltså barnet som ett oskrivet blad, något som skrivs under barnets uppväxt.

Tittar nu på vår kära innekatt Sheldon där hon sitter på vardagsrumsgolvet och tvättar sig. Hur hon sedan kniper med ögonen mot mig för att signalera till mig att hon gillar mig. Hennes kroppsspråk är mer eller mindre identiskt med vårt vilda lodjur i den svenska naturen. Två olika arter, båda däremot kattdjur, med helt olika födslar. Med olika uppväxt; Sheldon mysande i vår säng som stor livsnjutare, lodjursungen ständigt på vakt mot eventuella faror i den hotfulla naturen.

Med olika första sinnesintryck, men under stor prägling av sin mamma, kan det ha varit empirism som formade och skapade ett barns förmåga att tänka? Kanske till viss del. Att något under min barndom så småningom skulle utvecklas till ett bildintresse som sedan växte till ett livsmål att arbeta som naturfotograf.

Jag vet inte och lämnar frågorna vidare till forskarna. Men för min egen del så blev det i vilket fall ett resultat som jag stortrivs med – både under framgångar och motgångar. Och att varje motgång ger mig ny viktig erfarenhet att utveckla mig vidare. De inre drifterna har talat…

(Bild 1 – Åkergroda, 2020)
(Bild 2 – Gökärt, 1992)
(Bild 3 – Mört och rallhäger, 2014)
(Bild 4 – Skum, 2020)
(Bild 5 – Tjäder, 2005)
(Bild 6 – Lodjur, 1985)

19519_1985 (6)

Förstärkande och förgörande känslor…

(1)

Känslor är svårt. Åtminstone att hålla under kontroll, antingen det nu är förstärkande eller förgörande känslor. På gott och ont.

Känslorna är en viktig injektion för den alltid närvarande entusiasmen. En entusiasm som jag ridit på under alla mina år som naturfotograf. För hur hade jag varit som naturfotograf om jag inte hade haft min entusiasm? Åtminstone hade jag inte varit lika aktiv som jag är idag – mitt stora intresse kring natur och foto verkar ju inte avta som det oftast blir för många andra. Hungern är kvar och någon mättnadskänsla infinner sig inte.

Känslorna; entusiasmen och engagemanget – de fortsätter att hålla uppe den energi jag har i mitt fotograferande fortfarande. Dessutom med större aktivitet än jag någonsin haft. Känslorna påverkar allt i mitt bildskapande; de håller uppe den energi jag behöver för att hela tiden hålla igång, de ger näring till den entusiasm jag hela tiden känner oavsett vilka motiv jag fotograferar. Jag tröttnar aldrig på några motiv, detta fast jag redan har tusentals bilder sedan innan. Blåsipporna är lika intressanta i april varje år, som de var när jag fotograferade blåsippor för första gången för mer än trettio år sedan. De tusentals bilder jag redan har på både älg och rådjur får inte mig att känna mindre entusiasm när jag möter ett nytt rådjur och en ny älg. Det finns alltid nya bilder jag känner mig nyfiken på att vilja göra.

(2)

Känslorna ger mig också energi och bränsle till det engagemang jag har till fotograferandet. Att jag är igång varje dag med att tänka bilder, med att skapa bilder och med att utveckla nya idéer. Fortfarande efter nästan femtio år som fotograf har jag även kvar en stor nyfikenhet till allt som handlar om bildskapandet; till vilken typ av bilder jag kan och vill göra, till hur långt man faktiskt kan driva själva bildskapandet mot nya möjligheter, till vilka effekter jag kan klara att få fram genom mitt fotograferande. Att hela tiden ha den viktiga känslan att ingenting är omöjligt; att det finns detaljer i handhavandet av kamerautrustningen som kan generera bilder jag inte tänkt på innan.

Att behålla nyfikenheten, att ständigt våga ifrågasätta, att mina senaste bilder på blåsippor kan ge en öppning till kommande bilder på älg och rådjur. Eller att mitt årliga isfotograferande ger mig nya bildidéer till sommarens fotograferande av sländor och skräddare. Detta ständiga korsbefruktande som mina breda motivval i naturen ger mig – att de olika detaljerna även kan utveckla och förnya varandra. Just att jag fotograferar olika landskap ger mig idéer i mitt makrofotograferande – och att mina nya bilder på olika djur och fåglar ger viktig bildnäring till mitt fotograferande av olika blommor.

Om jag hade varit en mer renodlad landskapsfotograf eller djurfotograf, då hade jag känt mig mer låst i mitt bildskapande och mina bilder hade blivit mer förutsägbara. Tack vare att jag fotograferar alla motiv i naturen ungefär lika mycket, så kan jag alltså känna att varje motivområde tar viktig näring och inspiration från de andra.

(3)

Känslorna kan vara förlamande men också ge superkrafter. Det enda som kan skapa kontroll över känslorna är mitt bildskapande. Som ett filter, som en polariserande effekt – ungefär som ett polarisationsfilter…

Det är känslorna som styr min aktivitet här i bloggen. Som gör att jag visar så många bilder, så frekvent uppdaterar med nya inlägg. Jag vill visa, men väljer att inte visa allt. Jag har ju så mycket bilder, men känner att jag aldrig kommer hinna ifatt med att publicera allt jag har i arkivet. De bilder i arkivet som jag tycker håller tillräckligt hög nivå och kan vara intressanta att se för andra. Förstås. Men å andra sidan, så är jag ju mer aktiv som fotograf än någonsin, så nya bilder arkiveras dagligen. Några normala proportioner finns inte, mot vad gemene man eller kvinna skulle uppfatta som normalt. Att känna mig allt mer onormal, är det nog känslorna som får mig att känna. Fast å andra sidan vill jag ju heller inte vara normal – om det nu skulle innebära att jag inte fullt ut får hänge mig åt det jag älskar mest här i livet; att få vistas i naturen och att få göra personliga bilder från den.

Det finns faktisk de personer som tror att jag är en skrytig person, som hela tiden vill visa hur duktig jag är. Men detta tror jag oftast är från personer som sliter själv med sådana tankar; som man känner sig själv tror man ju om andra.

(4)

Skrytig har jag aldrig varit, helt enkelt för att jag valt en så udda syssla som att ensam vistas i naturen för att göra bilder som är extremt personliga – ibland så personliga att jag nog är den enda person som fullt ut fattar bilderna. Visst är jag en social person som gärna och ofta träffar många människor, men jag älskar också att vara själv. Både med mina tankar och mina bilder. Jag känner mig stundtals rätt så tudelad i detta.

Jag kan också uppleva ett obehag om det blir för mycket positiva kommentarer både till mig som person och fotograf. Men å andra sidan kan jag bli sårad, som de flesta andra, av riktigt taskiga och elaka kommentarer. Andras reaktioner till mig som människa och fotograf styrs ofta av svartvita känslor; antingen hyllas jag upp i skyarna, eller så sågas jag vid fotknölarna. Känslor från andra som kan vara både förstärkande och förgörande.

Kanske är det mina egna känslor i mina bilder, som så tydligt speglas i andras reaktioner? Men också i hur andra människor ibland väljer att möta mig som människa. Det blir antingen full empati eller full antipati.

(5)

Många gånger genom livet har jag önskat att jag kunnat vara mer kylig som en del andra, att kunna hantera extrem press och hårda förlöjligande ord med ett mer stoiskt lugn – där jag bemöter argument med genomtänkta och strukturerade meningar som direkt lugnar. Jag försöker och försöker, men ofta ger det ännu starkare motargument från andra. För att befästa den första bilden de fått av mig. Det är ju som sagt bäst att vara tyst och bli misstänkt för att vara dum, än att öppna munnen och undanröja varje tvivel…

Är man en känslomänniska så kan det vara svårt att hålla tyst, där det hade varit bättre att behålla fokus kring det egna. Att förstärka den inre tryggheten och harmonin, istället för att smittas av andras otrygghet och disharmoni.

Men å andra sidan hade jag nog blivit en betydligt tråkigare människa och fotograf, om jag nu fullt ut hade varit så.

(6)

Jag är lite tudelad här, egentligen. För jag har inget emot att vara en tråkig människa. I mångt och mycket tycker jag redan att jag är det. Men jag vill inte vara en tråkig fotograf. Jag vägrar!

Jag tycker att det finns alldeles för många tråkiga bilder redan, för att jag aktivt ska bemöda mig med att berika den redan stora skörden av tråkiga bilder. Jag kan göra bilder som är roliga, provocerande, tillspetsade… En bild får gärna också vara gravt misslyckad, på gränsen till att helt förlöjliga mina eventuella positioner som bildskapare – men de får inte vara tråkiga!

Det att fotografera är alldeles för roligt för att bilderna ska bli tråkiga! Vilket nog kan vara en viktig orsak till att jag hellre driver mig ut i okänd terräng, än att tryggt stå kvar i det invanda och tråkiga. Därför går jag heller aldrig på rutin när jag fotograferar, utan försöker alltid få in olika moment av chansningar med förhoppningen att det ska göra bilderna mer vitala. Mer radikala och upproriska, mer personliga.

(7)

Eller som den kände fotografen Ernst Haas en gång i tiden sa: ”Upprepa någonting enbart om du kan förbättra det, annars måste du gå vidare”. Och det är just här jag hittar kärnan till hur jag är både som människa och som fotograf; att jag aktivt väljer att hela tiden upprepa mig själv, och i detta ser vägen vidare framåt i hur jag hela tiden förbättrar det. Det är ju enbart i det invanda jag kan se förändring och förbättring, i nyanserna, både som människa och som fotograf. Att jag i detta hela tiden kan gå vidare.

Med mig själv, både som människa och som fotograf. Med alla förstärkande och förgörande känslor, som viktiga vägvisare vidare framåt. Ibland i okänd terräng, men alltid framåt med samma energi och entusiasm. På gott och ont!

(Bild 1 – Älg, 2014)
(Bild 2 – Morgonljus, 2015)
(Bild 3 – Björktrast, 2013)
(Bild 4 – Strå, 2021)
(Bild 5 – Älg, 2020)
(Bild 6 – Blötsnö, 2015)
(Bild 7 – Genom glas, 2007)
(Bild 8 – Berguv, 2005)

(8)

Mobbningen i naturfotomiljön, del 2…

(1)

För ungefär en månad sedan skrev jag artikeln ”Mobbningen i naturfotomiljön”, en artikel om den mobbning som finns och har funnits genom naturfotomiljön genom åren. Sedan dess har inget skett, åtminstone inte på ett öppet och tydligt sätt. Eller så skulle man kunna säga att allt är som vanligt. Jag skrev med ordföranden i föreningen Naturfotograferna/N redan i slutet av januari om detta, något som gav följande svar: ”Hej Terje och tack för ditt meddelande. Jag tar med mig din information i vårt fortsatta arbete. Allt gott!” Inget mer, alltså. Kanske kan man se det som ett svar där han inte vill säga för mycket, men det kan även ses som ett standardsvar. I vilket fall skrev han inget om det jag blivit utsatt för från några av medlemmarna i Naturfotograferna/N. Inget i hans svar visade att han tog ställning; ingen reaktion av varken chock eller avsky.

Jag har även skrivit med ett par medlemmar; den ena tyckte att det var tråkigt att åtminstone en gemensam bekant fortfarande höll på med mobbningen. Att han tidigare hade påtalat det för denna bekant och trodde att det skulle bli förändring. Denne medlem delade mitt inlägg i Naturfotograferna/Ns Facebookgrupp för att informera medlemmarna och ville att dessa skulle bemöta detta. Vad det mynnat ut i vet jag inte, jag kan inte se dolda inlägg i deras grupp då jag inte är medlem. Men inga av medlemmarna har åtminstone hittills lämnat en kommentar under mitt blogginlägg. Den andra medlemmen reagerade med att bli överraskad, visste inte alls att detta pågick. Men i konversationen uttryckte han ett tydligt ogillande mot det jag blivit utsatt för.

Tre olika reaktioner; påfallande olika de övriga som reagerat på inlägget här i bloggen. Men även de andra (som inte är medlemmar) har på olika ställen tydligt tagit avstånd mot detta. Flera kan inte förstå varför man inte utåt sett tar tydligt avstånd mot den mobbning som pågår (och även pågått under många år) i naturfotomiljön.

I naturfotomiljön annars har det mötts med total tystnad. Detta trots att inlägget haft synnerligen många läsare. Sedan inlägget publicerades 9/2 har det haft över 3000 läsare.

Mobbningen i naturfotomiljön är annars rätt så omfattande. Jag är långt ifrån den enda som blivit utsatt för detta genom åren. Till och från har jag fått information från olika naturfotografer som fått utstå kraftig mobbning på olika sätt.

Man kan se det på olika naturfotofestivaler; om vad som sägs till varandra, vad man säger om andra naturfotografer, hur man kommenterar föreläsningar och utställningar, hur man kommenterar varandras bilder. Om vem man försöker tysta bort, vilka man inte släpper in för publiceringar i olika tidskrifter, om en telefon som plötsligt tystnar, om att man slutar hälsa på varandra… Exemplen är riktigt många.

(2)

Detta är något som pågått under alla mina år som naturfotograf, något jag även fått höra från äldre kollegor om hur det varit tidigare – men mest av allt hur det fortsätter även i dagens digitala värld. På sociala media som Facebook och Instagram, i bloggar, på olika forum, i meddelanden till varandra via sms eller Messenger.

Det är bitvis en riktigt otäck form för vuxenmobbning med rätt så dramatiska följder. Det påverkar ekonomin, det påverkar kontaktnätet, det skapar och utvecklar rykten. Om naturfotografer som förstört häckningar till känsliga fågelarter med närgången kamera, om naturfotografer som alltid ljuger, om naturfotografer som gjort misstag på olika sätt. Ibland leder det till polisanmälningar om förtal, med oftast försöker man tysta bort det. Fotograferna som mobbar, grupperna som känner till mobbningen – men även de som blir mobbade väljer oftast att försöka tysta bort den. För att inte problemet ska bli ännu större.

Ingen är ju ytterst ansvariga för att mobbningen pågår. Något annat är det i skolans värld, där skolans rektor är ansvarig för att motverka och eliminera den mobbning som pågår. Man analyser problemet, gör en handlingsplan som alla måste följa.

All mobbning handlar ju om konsekvenser; den som mobbar vill ha fördelar, den som mobbas förminskas. Den som inte ser något kommer undan, den som inte bryr sig tycker att det överdrivs eller att man får skylla sig själv. Sedan har vi den stora gruppen som anpassar sig med att det på något konstigt sätt tillhör spelreglarna – men mest av allt är det för att skydda sig själv.

All forskning om mobbning visar däremot på samma resultat; det går inte att ignorera eller tysta bort. Och den stora gruppen som är tysta; det är dessa som möjliggör att mobbning får fortsätta att existera. Det är denna stora grupp som ger näring till mobbaren, men också som resulterar i en så stor och negativ effekt för den som mobbas.

Tänker på en episod vid en liten damm vid Jönköping här i februari. Om gräsänderna som ständigt höll på med att munhuggas. Att sedan en gräsandhona så småningom fick sätta livet till, till glädje för kråkorna som flockades för att få sig ett skrovmål. Men också hur jag sedan kunde se en rörhöna stå på kroppen och äta från den döda gräsandhonan, medan några andra gräsänder låg bara någon meter bort i vattnet och tvättade sig…

Är naturfotomiljön inget annat än en ankdamm?

(Bild 1 – Sångsvanar, 2000)
(Bild 2 – Kärrskog, 2021)
(Bild 3 – Rådjur, 2008)

(3)