Twin Peaks…

(1)

Det är verkligen inte allt man kan förstå, eller kanske vill förstå. Kanske.

För att det kanske inte alls är meningen att man ska förstå, eller så avviker mina preferenser för mycket för att kunna förstå.

Ibland när jag tittar på några bilder från en annan konstnär, läser en text i en oförståelig bok – eller som när jag exempelvis tittar på ett avsnitt i serien ”Twin Peaks”… Serien från början på 1990-talet har ju nu återkommit med nya avsnitt på HBO Nordic. Så nu sitter man då här och tittar, men förstår absolut inte ett kvidder (som man säger i Norge)…

Precis som när jag tittade på serien under de första åren 1990-91. Till en början en spännande serie, med ett mystiskt kvinnomord. Märklig och suggestiv, men på ett spännande och oemotståndligt sätt. Åtminstone första säsongen…

(2)

Sedan kom säsong 2, minst lika märklig och suggestiv, men nu alltmer mindre spännande och oemotståndligt. Mer bara galet och knäppt…

Dessutom blev det allt svårare att kunna få fram någon form av logisk förklaring till vem som mördade Laura Palmer. Jag tappade intresset innan någon med namnet BOB dök upp, vilket för mig inte hade någon betydelse – då det logiska hade fått allt mindre betydelse. Och jag tappade intresset…

Men på något sätt tror jag idag att jag kan förstå tanken eller tankarna med serien. Som titeln ”Twin Peaks” (Tvillingtopparna), fast peaks kan även betyda höjdpunkter eller spetsar. Att man kanske spetsar till det, eller ser genom livet som olika höjdpunkter.

Och att livet är som två tvillingar; som en klonad parallell mellan dröm och verklighet.

Att drömmen följer verkligheten, och att verkligheten följer drömmen. Fast ändå inte…

(3)

Drömmen kan aldrig bli verklighet, och verkligheten kan aldrig helt falla in i drömmen. Något sker mellan dessa parallella världar, drömmen kan bli något helt annat än verkligheten – på gott och ont. Eller som tur är…

Det verkligheten saknar genom sin tristess eller trivialitet, det kan drömmen täcka över genom sina övernaturliga eller onaturliga händelser. Det drömmen kan ge av symbolik och sammanhängande perspektiv, det kan verkligheten missa genom sina plikter och tråkiga detaljrikedom.

Frågan är inte vilken av tvillingtopparna man vill sitta på för att få översyn, utan att man hela tiden verkar behöva tillgång till båda. Även om gårdagen kan ge underlag till de nattliga drömmarna i sömnen, så kan drömmarna påverka besluten och valen under morgondagen.

Om man bara ”får sova på det”, så kanske man kan göra bättre val. Under morgondagen och vidare genom livet.

Både drömmen och verkligheten kan ge frågor och svar.

(4)

Twin Peaks tycks hela tiden vandra mellan verklighet och dröm, mellan dessa två tvillingtoppar. Kanske mer i drömmen kan jag tycka, eller så är drömmen kanske en verklighet – beroende på vem som ser. Vilka preferenser vi har till livet och vidare genom livet.

Twin Peaks blir med all tydlighet ett välkomnande in i världen till Mark Frost och David Lynch. Till deras verklighet, till deras drömmar. Vilket nog inte alls hittar några gemensamma preferenser till min värld. På gott och ont. Eller som tur är…

Tror det kan finnas de samma tankarna från mig till dem, som mina bilder kan uppfattas av andra. Själv är jag ju gärna en fotograf som hellre är personlig än verklig. Som gärna vandrar genom abstraktion och symbolik, mer än det genom det dokumentära och avbildande.

Ibland blir det bilder som andra fascineras av, men jag gör även bilder där inga andra kommer att förstå. Ibland inte ens jag själv…

(5)

Jag försöker verkligen förstå Twin Peaks, men gör det inte… Men jag kanske kan förstå själva andemeningen med serien, även om jag nu inte förstår själva handlingen. Vilket nog kanske inte heller är meningen. Kanske…

Men serien behövs, det kan jag medge. Som en viktig kontrast till allt det andra; det som är mer inställsamt, förutsägbart och tråkigt. På samma sätt som vi behöver de mer personliga fotografierna; i gräll kontrast till de mer fototekniska, de skarpa och övertydligt avbildande.

Vi behöver verkligheten för att kunna drömma, men vi behöver våra drömmar för att utstå verkligheten.

På gott och ont. Eller som tur är…

(Bild 1 – Sunnmøre, 2012)
(Bild 2 – Klippor, 2001)
(Bild 3 – Nattljus, 2012)
(Bild 4 – Öland, 1995)
(Bild 5 – Båten, 2017)
(Bild 6 – Lärkfalk, 2017)

(6)

Dåtidens nutid…

(1)

Dagarna efter turen hem till Norge har jag använt dels framför datorn för att fortsätta arbetet att få ordning i mappar och filer efter hårddiskkraschen för några veckor sedan, men också för att samla in nya intryck från turer i Mullsjöskogarna. Intryck färgade av resan hem till Bergen.

Mullsjöskogar som badar i försommarvärme med intensiv fågelsång från svarthätta, taltrast och bofink. Med älgar, harar och rådjur. Men också med att leta efter spår från dåtiden. En dåtid som ständigt aktualiseras och revideras för att passa in i nutiden.

Igår stannade vi till vid det lilla torpet som vi stannat till vid så många gånger förut. Ett torp som genom åren blivit allt mer fallfärdigt, men som någon nu bestämt sig för att rusta upp. Det läggs en ny grund, dörrar och fönster är borttagna för att bytas ut med nya. Om inte alltför länge står det nog ett nytt och modernare torp här och glänser i solen.

Kanske med en grind och en skylt som berättar att det är privat – kanske är det inte så länge till vi inte längre kan stanna till här för att fotografera.

Den gamla ladan från 1943 kanske kommer att rivas, grävlingen får nog leta efter en ny plats för sitt gryt. Ängen där rådjur och älg betar, kanske blir en nysådd gräsmatta. Och kanske blir det svårt att hitta både blommande gullvivor och nattviol.

Minnen från dåtiden byts ut mot nya händelser i nutiden. Ibland till det bättre, ibland till det sämre…

(Bild 1 – Torpet, 2017)
(Bild 2 – Stenen, 2017)

(2)

Hemåt, och sedan hemåt igen…

(1)

Söndag 14 maj åkte jag med flyg hemåt igen till Bergen. Det var tolv år sedan senast, jag minns så väl begravningen till min mor i september 2005. Det blev sista gången i Bergen, fram tills nu. Visst har jag varit över till hemlandet Norge rätt många gånger sedan dess, men just Bergen har det inte blivit innan. Det finns ju inte så mycket kvar av den nära familjen, min far bor sedan flera år tillbaka utanför Oslo. Men huset finns kvar, där jag bodde fram tills jag flyttade hemifrån 1985. Och det var här jag skulle bo under återbesöket.

Ett speciellt återbesök, då filmteamet skulle vara med och fånga nästan allt på film. Till dokumentären om mig som är under arbete. Min far hade tagit sig västerut från Oslo för att också kunna vara med i filmen.

(2)

Måndagen var vi runt i Bergen. Bland annat till välkända Bryggen där turisterna samlas i tusental. Så även jag, turist som jag kände mig – så mycket hade ändrats under de tolv åren sedan jag var där senast. Jag kände mig verkligen som turist, med ett norskt språk tydligt påverkat av svenskan – det tar numera ett bra tag för mig att helt kunna prata flytande norska… Svenska ord verkar har en fantastisk förmåga att dyka upp, särskilt när jag minst önskar det – och alltid lika ironiskt uppmärksammade av min far…

Det blev ett större antal smått humoristiska situationer, som när jag pratade svenska med min far och sedan norska med det svenska filmteamet…

(3)

Jag var givetvis till graven till min mor. Det blev riktigt jobbigt! Tankarna började direkt; om hur allt en gång varit, goda minnen helt tillbaka till barndomen. Men också om hur allt blivit efteråt fram tills idag, om händelser som min mor nog inte helt hade önskat sig. När jag stod där vid graven, med filmteamet på respektfullt avstånd, så kunde jag heller inte låta bli att tänka på framtiden. Om hur allt kommer att utveckla sig framöver. Hur det blir med min far, familjen – och inte minst förhållandet till min hemstad Bergen.

För inte behöver det gå tolv år till nästa gång jag besöker Bergen. Det kändes ju så tyst och ensamt där vid graven till min mor. Stora delar av den nära familjen befinner sig ju numera på helt andra platser; som utanför Oslo, i Sverige och även på Irland.

(4)

Min bror finns kvar i Bergen, men jag tror han känner sig rätt ensam… När han inte besöker graven till vår mor.

I mina djupa tankar där vid graven kunde jag heller inte låta bli att lyssna till den intensiva fågelsången från både rödhake och koltrast, som om nuet är det enda som existerar. Det som varit och det som kommer, det finns inte… Eller så har det ingen betydelse. Åtminstone inte för rödhakarna och koltrastarna.

Jag ringde till min dotter i Sverige, hon som bara var sex månader gammal när flytten gick från Bergen. Född i Norge, men pratar inget annat än svenska – med skånsk brytning… Hon som inte varit i Bergen sedan min fars femtioårsdag. Då var hon sex år gammal, nu har hon passerat trettio och är en vuxen kvinna.

(5)

Hon minns Bergen, men med barnets ögon. Jag står där vid graven och också minns Bergen med barnets ögon, men också nu som åldrad femtiotreåring. Tre år äldre än min far var när min dotter var här senast..

Det blir så många perspektivtankar så jag blir snurrig. Gråten börjar arbeta upp sig i halsen, ögonen fuktas. Jag ber filmteamet ta en paus med kameran, det blir för jobbigt…

Jag märker hur tiden stått still i mina tankar, men också hur verkligheten gått vidare. Bergen har inte stått still, verkligen inte – det har blivit en ännu större stad. Dessutom byggs det nya vägar och hus överallt. Det är som om Bergen helt lever i nuet, det Bergen som varit känns rätt avlägset…

(6)

Det blir extra tydligt och viktigt varför jag blev fotograf. Att kunna fånga ögonblicket, det som sker precis exakt nu – men att samtidigt kunna föreviga nuet för att stanna tiden. Innan nuet skyndar vidare..

Jag tar gondolbanan upp till Ulriken, 643 meter över havet. Över Bergensdalen med vid utsikt söderut, västerut och norrut. Ser stora delar av Stor-Bergen, centrumsområdet men också flertalet av de olika förorterna. Längst västerut ser jag havshorisonten och Øygarden, skärgården med bland annat öarna Toftøy och Hellesøy. Toftøy där min farmors släkt kommer ifrån och Hellesøy där min farfars släkt kommer ifrån. Två öar som blivit så centrala och grundläggande viktiga för min fotokarriär.

(7)

Det var där det en gång började, på riktigt. Visst hade jag gjort mina första fotografiska bilder på en resa till Skottland redan 1973, men det mer intensiva och seriösa fotograferandet med första spegelreflexkameran, det var på just Toftøy och Hellesøy.

Jag kan se båda öarna där från toppen av Ulriken, längst norrut ser jag lilla ön Hellesøy genom kikaren. Längtar otåligt dit till tisdagens utflykt.

Jag gör ett stort antal ”turistbilder” med och utan norsk flagga. Fångas av den otroliga utsikten och glömmer för ett tag min sjukliga höjdskräck… Fångas även av det karga kalfjället österut från toppen. En ringtrast sjunger så underbart från en liten höjd, en ny bekantskap då ringtrasten inte fanns här när jag bodde i Bergen – då hade jag nog varit här uppe betydligt oftare. Med teleobjektivet i högsta hugg…

(8)

Den är skygg och låter mig stort sett enbart njuta av den genom kikaren, då jag inte tog med mig ett större teleobjektiv denna gång.

Av någon anledning blev de mer personliga bilderna från Ulriken i svartvitt. Ser i bilderna efteråt att alla mina tankar och känslostormar under hemresan till Bergen ligger där i bilderna. Det finns något ursprungligt, något som döljer sig under ytan och som vill pressa sig uppåt och framåt.

Ser trollen, ser det fysiska i bilderna – tidlösa genom det svartvita, för att få fram bilder som är så mycket mer än ögonblicket. Nuet.

Vill även få fram allt som varit, vem jag är och kommer ifrån – och även hur det kan komma att bli framöver. En röra av tankar och känslor som fastnar i den ena exponeringen efter den andra.

(9)

Det börjar blåsa mer och mer medan jag går där på fjälltoppen. Riktigt ordentligt, vilket gör resan nedåt igen med gondolbanan till en rätt gungig upplevelse…

Sedan blev det en tur till Bryggen igen, nu för att fånga och uppleva skymningsljuset. Och än en gång känner jag mig som turist i min egen hemstad. Ser sådant som jag inte alls tänkte på när jag bodde i Bergen, ser och fascineras av det Bergen som turisterna fångas av. Som jag då inte alls skänkte en tanke, då det var så vanligt och självklart.

Jag var verkligen hemmablind när jag bodde i Bergen, fascinerades av det som för bergensaren var lite mer ovanligt. Glömmer aldrig alla de gånger jag var i bokskogen på Fantoft, eller de vidsträckta stränderna på Herdla. Fjälltopparna och de djupa dalarna var aldrig tillräckligt fascinerande för mig.

(10)

Jag glömmer aldrig när jag skulle ha en av mina första föreläsningar i Skåne, efter flytten dit i januari 1987. De som bokade föreläsningen ville ju att jag skulle visa bilder hemifrån Bergen och Norge. Favoritplatserna och favoritmotiven…

Jag får ju erkänna att bilderna på bokskogar och vidsträckta stränder inte imponerade så mycket på skåningarna…

Tur då att jag hade varit flitig med mitt fotograferande på Toftøy och Hellesøy. Från dessa två fantastiska öar ute i havsbandet utanför Bergen, där jag hade mina rötter – och där jag vistats mer eller mindre från spädbarnsåldern.

När jag var liten fick man ta båten från Bergen centrum, en gammal båt som stannade mer eller mindre vid varje brygga på vägen ut mot Hellesøy. En 4-5 timmars båtresa i en rökfylld kabin och där jag alltid mötte ett underbart och lantligt Hellesøy helt grön i ansikte. Det hände även att jag inte kunde hålla mig under den långa resan, vilket fick mig att ropa på Ulrik ett flertal gånger…

(11)

Numera sätter man sig i bilen och kör de 6-7 milen på under en timme…

Första stoppet blev på Toftøy, vid ett särskilt ställe där jag under mina tidiga år som naturfotograf satt under nätterna och lyssnade på berguvens rop. Den nya vägen går nu rakt genom berget och den hemliga berguvplatsen är numera dekorerad med både trottoar och en busskur.

Tiden har verkligen inte stått still, mina stunder med berguven under tidigt 1980-tal känns som från en helt annan tid. Känns nästan som om allt varit en dröm, då landskapet mer eller mindre totalförändrats.

Kanske är det just dessa tidiga upplevelser med berguven som gjort att den har en helt speciell plats i mitt hjärta. Och att jag därför nästan var tvungen att besöka uvberget varje vår under åren jag bodde i Hälsingland.

(12)

Just att bara få höra den ropa, det räcker för mig. Det måste inte bli några bilder, då upplevelsen med berguv år så förknippat med ljudet – mer än med bilden. Att det sedan genom åren blev rätt många bilder på berguven, det var mer en bonus – då jag aldrig lyckades fotografera berguven här på Toftøy. Till det var den alldeles för skygg, eller så var jag för okunnig med att veta hur jag skulle lyckas med det…

Hellesøy var samma fina idyll som senast. Några fler hus hade byggts sedan senast, ett par hus hade fått ny färg – men annars var det samma Hellesøy. Stannade som vanligt vid skylten som jag alltid brukar göra, men sedan var det tillbaka till min favoritplats på norra sidan om ön. En mytomspunnen plats där det sägs att Gjest Baardsen en gång i tiden gömde sig undan rättvisan i den 4-5 meter djupa grottan.

Blev ett antal nya bilder, även om regnet tilltog alltmer. Bilder i första hand i svartvitt, då det denna gång kändes mest naturligt för mig.

(13)

En plats där jag varit ett flertal gånger efter flytten till Sverige 1987. Senast jag var där var i maj 2005, då var både min mor och far också med. Inte visste jag då att min mor skulle gå bort knappt fyra månader senare…

På vägen tillbaka mot Bergen stannade vi än en gång på Toftøy. Målet var att ta sig ned till Svarteviken på öns östra sida, en plats som har en central plats under mina första år som naturfotograf. Det var här jag gjorde mina första exponeringar med diafilm. Bilder på klippor, trift, engelsk fetknopp, ejder och labb. Där jag övade upp mitt kunnande i bildkomposition, men också där jag lärde mig att nattfotografera – genom att prova mig fram till någorlunda bra exponeringar. Till en början helt utan något kunnande om reciprocitetseffekten…

Senast jag var där var 1986, då kunde jag titta ned mot Svarteviken från sommarstugan – nu hade skogen växt sig både hög och kraftig. Myren där jag gjorde mina första försök på att fotografera tofsvipa höll på att växa igen – och vägen ned mot Svarteviken fick nu bli en skogspromenad.

(14)

Men väl på plats var Svarteviken som den var senast, jag hittade fram till de samma motiven jag fotograferat tidigare – som om tiden hade stått still. Det kändes nästan som om jag varit där senast igår, fast det hade gått 31 år… Senast jag var där och fotograferade var jag en ung och hungrig 22-årig fotograf (och nybliven pappa) med hela livet framför sig, nu en grånad 53-åring med en lång karriär bakom sig.

Däremot är det inget fel på hungern, jag fotograferar ju fortfarande lika ivrigt som jag gjorde då – men med rätt mycket mer rutin och erfarenhet.

Att se mina gamla motiv med de fotografögon jag har idag, det blev den absolut starkaste upplevelsen under hela resan. Allt fångat på film av filmteamet; både hur jag klättrade runt på klipporna som en ”smidig tiger”, men också mina glädjetjut varje gång jag hittade mina kära motiv från då

(15)

Och sedan 17 maj i Bergen, det var inte en dag för tidigt…

18 maj under kvällen kom jag tillbaka till Mullsjö. Och som om alla dessa dagar hade varit en mycket välregisserad film, så önskades jag välkommen tillbaka av en glad Malin och några skrikande tornseglare. Tornseglaren hade precis kommit hem igen efter åtta månader i Afrika – och jag efter fyra dagar på hembesök till mina rötter.

Det var skönt att komma hem igen…

(Bild 1 – Fiskmås, 2017)
(Bild 2 – Skymning på Bryggen, 2017)
(Bild 3 – Statsraad Lehmkuhl, 2017)
(Bild 4 – Gråtrut, 2017)
(Bild 5 – Speglingar, 2017)
(Bild 6 – Speglingar, 2017)
(Bild 7 – Från Ulriken, 2017)
(Bild 8 – Från Ulriken, 2017)
(Bild 9 – Mot Isdalen, 2017)
(Bild 10 – Troll, 2017)
(Bild 11 – Från Toftøy, 2017)
(Bild 12 – Från Hellesøy, 2017)
(Bild 13 – Från Hellesøy, 2017)
(Bild 14 – Från Hellesøy, 2017)
(Bild 15 – Från Toftøy, 2017)
(Bild 16 – Från Toftøy, 2017)

(16)

Tillbaka…

(1)

Igår kom jag tillbaka till Mullsjö, efter härliga och intressanta dagar hemma i Bergen. Tänkte skriva en artikel om resan och de tankar jag fick, så den kommer inom närmsta dagarna.

Men redan nu tänkte jag visa en ny bild från Svarteviken på Toftøy där jag en gång i tiden gjorde mina första riktiga naturbilder, under sommaren 1979. Vid Svarteviken började jag också experimentera rätt tidigt med bilder på långa slutartider, utan att då riktigt veta hur jag skulle göra, rent exponeringsmässigt.

Första bilden från 1982 är en av mina tidiga nattbilder, gjord på Kodachrome 25. Nu var jag alltså där igen, för första gången sedan 1986 för att uppleva de samma motiven. Inte helt det lättaste att gå där på klipporna och leta efter de samma detaljerna, kan man tycka, men det gick förvånansvärt lätt.

Det kändes faktiskt som om det var igår jag hade varit där senast…

Dessutom var det ett helt annat ljus; regnet vräkte ned och det var dessutom blåsigt – då 1982 var det klart och vindstilla.

När jag gick där och letade och fotograferade nu den 16 maj 2017, var filmteamet med och dokumenterade hela händelsen. Ska bli intressant att se hur det hela blir i filmen när den är klar.

Samma motiv, 35 år senare. Då en ivrig fotograf på 18 år, nu en åldrad veteran på 53 år…

(Bild 1 – Toftøy, 1982)
(Bild 2 – Toftøy, 2017)

(2)

Att tänka bakåt och framåt…

(1)

Egentligen handlar allt idag om hur det var igår och hur det kan bli imorgon. Frågorna man har om morgondagen hittar oftast svaren i gårdagen.

Men jag kan aldrig bli den jag varit – och imorgon har jag gått vidare. Mot nya okända mål och nya tankar.

För mig blir detta extra tydligt varje gång jag tittar tillbaka, mot mina bilder som jag gjorde tidigare – om hur jag då tänkte, vilka drömmar och visioner jag då hade inför nutidens och morgondagens fotografering.

Imorgon åker jag tillbaka till Bergen, för att återuppväcka minnen, uppleva mina gamla fotomotiv – men med dagens ögon. Att få den nödvändiga krocken som bildskapandet ibland behöver; just genom att uppleva det som varit med dagens ögon.

(2)

Som att titta på en gammal film jag sett många gånger tidigare; men där jag kan påverka och ändra slutet. Helt enkelt för att jag ser, upplever och tolkar på ett helt annat sätt idag än jag gjorde tidigare.

Vi får se vilka platser jag hinner med under hemresan, då jag bara ska vara där några dagar. Jag kommer tillbaka till Mullsjö igen redan på torsdag.

Ett nytt Mullsjö som jag då kommer få uppleva med nya ögon, men där jag fått viktig näring från det gamla. Kanske från både Toftøy och Hellesøy, där jag gjorde mina första försök som naturfotograf helt tillbaka till slutet av 1970-talet.

Det är tolv år sedan jag var i Bergen senast, så jag undrar givetvis också över hur mycket som förändrats under dessa år.

(3)

Mina bilder i arkivet visar mig hur det såg ut på Hellesøy i maj 2005, men jag undrar mycket över hur det kommer se ut nu i maj 2017. Om motiven ändrats lika mycket som jag ändrat mig som fotograf under dessa tolv år. Och om människorna ändrat sig lika mycket som jag ändrat mig som människa…

Vi får se vilka tankar jag har med mig tillbaka till Mullsjö, vilka nya bilder jag eventuellt kan visa fram här i bloggen – och hur jag blivit påverkad av gårdagen inför morgondagen.

För mig som fotograf är detta oerhört viktiga avstamp. Något jag försöker göra så ofta som möjligt. Kanske är det just därför jag är en sådan fotograf som hellre återvänder till de samma motiven och platserna, än att hela tiden söka mig mot nya okända och avlägsna resmål.

Minns så väl när jag flyttade till Mullsjö 2009. Hur jag kunde återuppleva Ryfors, Brängen och Trollsjön – platser som jag så ofta hade upplevt under sommarkurserna helt tillbaka till 1991. För att se hur Ryfors hade förändrat sig, eller om tiden hade stått still…

(4)

Men där jag också hittade helt andra bilder och motiv än jag hade gjort tidigare. Som om Ryfors hade fått så mycket nytt att erbjuda, fast tiden verkade ha stått still…

På samma sätt som när jag åkt tillbaka till Ängelholm och Skåne, för att se Dagshög och Sandön med nya ögon. Eller tillbaka till skogarna i Hälsingland.

Vilket jag även gör varje år här i Mullsjö. Tillbaka till blåsipporna, tillbaka till rådjuren och älgarna, till morkullornas spel mot skymningshimlen – eller till isblåsorna varje vinter vid Mullsjön.

Kanske är det därför jag hela tiden utvecklar mitt bildspråk; det blir alltid nya infallsvinklar och nya motivkombinationer. Nya bilder med nya uttryck – helt enkelt för att jag hela tiden kan jämföra med tidigare möten och upplevelser. Förändringarna blir extra tydliga, då jag alltid har förlagor att utgå ifrån. För att så tydligt kunna gå vidare.

(5)

Jag tror fullt och fast på att om jag hela tiden skulle rest runt till ständigt nya motiv, nya exotiska resmål runt i världen – då hade risken varit större att jag hade upprepat mig själv hela tiden. Om jag alltid utsätter mig för nya impulser och nya motiv, då hade det kanske blivit mer naturligt att greppa fast vid det invanda – det man känner igen och kan bemästra.

Jag tror jag hade varit en sämre fotograf idag om jag hela tiden hade rest runt till ständigt nya motiv. Kanske hade jag nog stagnerat…

Kärnan i mitt utvecklande som fotograf, att hela tiden kunna vara hungrig och nyfiken – det ligger i något så motsägelsefullt som att hela tiden återvända. Att upprepa platser och motiv, för att ännu mer kunna förändra…

(6)

Efter hårddiskkraschen för några veckor sedan har jag tvingats gå genom mitt liv i ännu större grad. Bilder, upplevelser, texter, minnen. För att återskapa och reparera. Men det blev också livsviktiga funderingar inför framtiden; om att hitta ännu bättre säkerhet för att skydda det som varit, med bättre backup – samtidigt som jag givetvis också hela tiden har fotograferat. Nya bilder att kunna katalogisera på samma gång som jag även tvingats katalogisera det som varit.

Nya bilder på älgar, tranor, rådjur och blåsippor. Nya bildtankar i det svartvita bilduttrycket, samtidigt som jag också gått genom äldre svartvita analoga bilder för att minnas det jag redan gjort.

Jag vet egentligen ingenting om morgondagen, men genom stödet från gårdagen – så kanske jag får vissa fördelar.

(7)

Utan att egentligen ha de egenskaperna, så kanske det blir lättare för mig att sia om morgondagen – helt enkelt för att jag har en så klar bild av gårdagen. Och att jag genom livet redan haft så många avstamp där jag tittat på gårdagen med nuets ögon.

Att jag så många gånger redan har kunnat utveckla skapandet genom att få kunna jämföra, så att jag redan idag vet hur jag kommer göra nästa helg. När jag är ute på nästa fotorunda här i Mullsjöskogarna, efter några dagar i minnenas tecken hemma i Bergen.

Kanske ska jag även skriva en helt ny artikel med helt nya bilder. En artikel utvecklat från denna artikel, från de tankar jag skrivit om här.

Det har alla förutsättningar för att bli en  helt ny artikel med helt nya bilder – helt enkelt för att jag redan tänkt både bakåt och framåt…

(Bild 1 – Svínafellsjökull, 1995)
(Bild 2 – Fjällbjörkdans, 2002)
(Bild 3 – Hundkex, 1985)
(Bild 4 – Gryningsbräken, 1998)
(Bild 5 – Tjäderns kalhygge, 2017)
(Bild 6 – Trana, 2017)
(Bild 7 – Råbock, 2017)
(Bild 8 – Skogshare, 1998)

(8)

Fake news…

(1)

Man ska verkligen inte alltid tro på det man läser i media, något jag tyvärr själv fått erfara vid ett flertal tillfällen genom livet.

Den största skandalen full av mest fel och överdrifter, ja till och med lögner, är från september 2011. Då kunde man läsa i en mängd tidningar, både i Sverige och utomlands, att jag hade manipulerat prisbelönta bilder. Kanske var det även därför som mitt största misstag i livet fick så stor uppmärksamhet i media. Om man alltså inte hade börjat skriva att jag hade manipulerat prisbelönta bilder, utan istället att de flesta manipulerade bilder enbart hade publicerats på min blogg – ja, då hade kanske inte nyheten fått sådant stort genomslag.

Det är svårt att veta så här i efterhand, men de första pressmeddelanden som skickades ut i en stor mängd, dessa var kraftigt överdrivna – ja faktiskt rena lögner.

Jag har faktiskt ALDRIG manipulerat några prisbelönta bilder!

Det är hur lätt som helst för mig att dementera detta; helt enkelt för att jag INTE har några prisbelönta bilder! Jag deltar nämligen inte i några fototävlingar, därför kan jag heller inte ha några prisbelönta bilder. Jag har inte deltagit i någon stor fototävling sedan 1987, och då var det med analoga bilder – vilket gav mig titeln Årets Naturfotograf 1987 i Norge.

(2)

Årets Naturfotograf 2010 i Sverige var ingen fototävling, det var en utmärkelse. Och till grund för utmärkelsen fanns det INGA lodjursbilder. Naturvårdsverket som delar ut utmärkelsen kände inte ens till mitt lodjursprojekt! Utmärkelsen var heller inget som man lämnade in en ansökan till, utan helt och hållet något som tilldelades utifrån vad man gjort genom åren.

Jag har sedan september 2011 dementerat detta ett stort antal gånger, men mina dementier har ju självklart inte fått samma mediala spridning som den ursprungliga nyheten. Vilket jag är den första att beklaga.

Jag låg själv inte bakom dessa pressmeddelanden som spreds, men de som spred den ursprungliga nyheten lyckades ju få den uppmärksamhet som var deras avsikt. Och det blev en nyhet som fortfarande idag cirkulerar runt i fotomiljön och även i media.

Dessutom påverkar det givetvis bilden många har av mig som fotograf, särskilt bland de fotointresserade som inte träffat mig i verkligheten och inte känner mig personligen.

Jag satt för ett par kvällar sedan med en ny vän och kollega och pratade just om detta. En fotograf som kände väl till mig sedan innan, och som då givetvis kände till just att jag manipulerat prisbelönta bilder – då det var detta han hade läst och hört från andra.

En vän och kollega som valde att bilda sin egen uppfattning och inte ville skapa sig en bild av någon utifrån vad andra sa eller vad andra skrev. Han blev riktigt upprörd när jag kunde säga att detta inte ens var sant.

(3)

Jag visade honom även diplomet jag fick tillsammans med utmärkelsen där man kan läsa kommitténs motivering: ”Terje Hellesø får priset för sin mångåriga insats inom svensk naturfotografi. Hellesø, som är född i Norge, har en helt unik stil som fotograf. Hans bilder är målande snarare än registrerande. De är som speglingar av hans kreativa medvetande, där den fotografiska tolkningen är det väsentliga. I Hellesøs fotografi är därför motivet underordnat utförandet. Bilderna är ofta provocerande och ifrågasättande. Med sin karismatiska framtoning och pedagogiska förmåga, har han också förmedlat vidare sitt sätt att se på naturen och öppnat nya dörrar för mängder av naturfotointresserade svenska och nordbor.”

Till en början ville inte Naturvårdsverket frånta mig utmärkelsen eller priset; men pressen blev för stor på grund av den mediala uppmärksamheten och att de även mejlbombades. Och den stora nyheten var ju då att jag hade manipulerat just prisbelönta bilder, vilket ju äventyrade betydelsen av priset som Naturvårdsverket delade ut. Men sanningen är helt och hållet att det INTE fanns några bilder som låg som underlag till utmärkelsen eller priset.

Fortfarande idag får jag med jämna mellanrum dementera den ursprungliga nyheten, men just för att mina dementier inte får samma spridning – och att människor fungerar på det sättet att det alltid är den ursprungliga nyheten som sätter sig och blir den offentliga bilden – så kommer jag nog få fortsätta dementera detta.

Mina prisbelönta bilder är mycket få till antalet – och samtliga av dessa är analoga från 1987 och tidigare. Dessutom tog jag inte emot en enda krona på de manipulerade bilderna – men det är en annan historia som jag kan återkomma till.

(Bild 1 – Vallmo, 1993)
(Bild 2 – Mosippa, 2017)
(Bild 3 – Storlom, 2017)
(Bild 4 – Fälthare, 2017)

(4)

Förändringar…

(1)

Jag har alltid varit en sådan fotograf som bara fotograferar. Hos mig finns det inga nya spännande projekt på gång; inte mer än vanligt åtminstone. Utan min tid har alltid varit koncentrerad mot mitt fotograferande. Nästan varje dag i någon form. Jag tänker egentligen inte så mycket på vad jag gör eller varför, utan jag bara gör det.

Självklart blir det nya böcker eller utställningar, nya artiklar eller föreläsningar. En ny fotokurs också, kanske. Dessutom kommer det nya blogginlägg här i bloggen varje dag. Det är det enda man kan vara säker på; att det alltid kommer något nytt. Därför känner jag inte att jag hela tiden måste säga detta.

Jag går aldrig ut mot media och serverar något för media att ge större uppmärksamhet till. Och om media ringer mig för att ställa många frågor, så blir mitt svar oftast det samma: jag fotograferar, nästan varje dag.

(2)

Och jag återkommer till de samma motiven; varje dag och månad handlar det ju om att uppdatera mig med det som sker i naturen. Vilket jag hela tiden visar här i bloggen. Alltid kommer det helt nya bilder, men jag kan också hela tiden hämta fram nya bilder från arkivet som jag inte visat tidigare. Bilder som på något sätt förklarar och visar mitt sätt att fotografera. Med jämna mellanrum dyker det också upp en ny artikel, där jag antingen skriver om mina bildtankar eller så är det en artikel om något som engagerar mig i stort.

Jag är en aktiv röst kring naturfoto och bildskapande, som jag alltid varit under alla de år jag fotograferat.

Trots denna oerhört massiva kontinuitet, så är mitt bildskapande under ständig förändring. Nya bildtekniker som jag testar och experimenterar med, nya sätt att förmedla både motiv och tankar – min hunger på att utveckla mig som fotograf har verkligen inte mättats genom åren. Tvärtom är det så att jag känner mig mer hungrig än någonsin.

(3)

Jag kan känna att naturfotografin i stort sällan går genom de stora förändringarna; ofta är det en ständig upprepning, med ett bildspråk som känns allt annat än vitalt. Inom naturfotografin handlar det oftast om att uppleva något i naturen, och att förmedla detta till en naturfotografkår där det hela tiden kommer nya fotografer. Och sällan stannar dessa fotografer kvar länge och utvecklar sig, de försvinner och ersätts av nya hela tiden. Därför blir det sällan några förändringar, utan mer dessa ständiga upprepningar.

Och ju längre jag fotograferat, desto tydligare blir detta mönstret.

Att lära sig fotografera, att köpa in nödvändig utrustning – och att resa till de samma platserna som fotografer rest till under många år. Man vill uppleva det samma som andra upplevt tidigare.

Det är inte många som stannat kvar här i min blogg under de år jag haft den, det kommer nya besökare hela tiden – medan andra slutar eller tröttnar.

(4)

Naturfotomiljön förändras genom sina nya fotografer, nya ansikten att möta på en ny fotofestival eller som nya deltagare på en fotokurs. Men det är de samma frågorna, de samma bilderna och de samma visionerna. Som håller i några år, för att sedan upprepas igen med nya fotografer.

Det är få fotografer som stannar kvar, som sedan fortsätter utveckla sitt bildskapande vidare in i de mer avancerade tankegångarna. Vilket gör att det är få fotografer som kan se hur fotografer utvecklar sig under hela sin karriär, helt enkelt för att få fotografer har en varaktig och stabil publik med det tidsperspektivet. Det finns inte många där ute som kan referera till hur mina blåsippsbilder utvecklats och förändrats genom åren, då jag inte haft samma publik genom dessa år.

Så varje ny blåsippsbild blir en ny blåsippsbild, antingen den är från förra veckan här i Mullsjöskogarna eller för tjugo år sedan under en aprilkväll i Ängelsbäckslund i Skåne.

(5)

Egentligen behöver jag inte vara så noggrann med att informera. Det är oftast inte viktigt att skriva vilket årtal bilden är ifrån, annat än att andra ser att det är en gammal bild – eller gammal skåpmat… Detta fast det är en bild som ingen sett tidigare – och som dessutom har ett bildspråk som många andra fotografer gör även idag. Som bilderna här i artikeln, där samtliga är både tio och tjugo år gamla, men som även skulle kunna finnas på minneskortet från senaste fotoutflykten för många fotografer.

Att bilderna är analoga är heller inte så intressant egentligen, då de flesta relaterar till sitt digitala fotograferande idag. Med den skillnaden att flera av de tekniker man då fick göra i kameran, medan man fotograferade, idag kan göras i datorn i efterhand.

Helt enkelt för att de flesta inte kan relatera till hur det såg ut i naturfotomiljön för tio eller tjugo år sedan – då det var långt före man själv började fotografera.

(6)

Det är faktiskt så att många har idag börjat fotografera efter att jag startade upp bloggen igen i oktober 2011, vilket gör att de flesta besökarna här i bloggen inte sett några av mina inlägg från de första åren. Och skulle man backa i bloggarkivet, så skulle man uppleva bilderna som både nya och vitala – bilder att inspireras av i sitt fotograferande även idag.

Men det är få som gör det, helt enkelt för att man inte kan relatera till det. Och långt mindre se de förändringar jag gått genom som fotograf från 2011 och fram till idag, under de senaste sex åren. Därför blir det också extra abstrakt att relatera till bilder som är både tjugo och trettio år gamla. Annat än att konstatera att jag fotograferat länge, rätt länge för de flesta…

Om jag skulle sätta det lite på sin spets; så hade jag kunnat återpublicera mina första blogginlägg utan att så många skulle märkt det…

(7)

För mitt eget fotograferande är dessa förändringar i det egna bildskapandet livsviktiga. Att kunna återkoppla, att se mina egna förändringar genom åren – att helt enkelt se hur mina blåsippsbilder förändrats från 1987 och trettio år framåt till idag. I år är det just trettio år sedan jag gjorde mina första blåsippsbilder, i Ängelsbäckslund i Skåne. För att sedermera ha fotograferat blåsippor under varje vår sedan dess. I trettio år!

Jag kan se förändringarna, jag kan se hur jag utvecklat och förnyat bildspråket. Jag ser också hur jag förfinat och reparerat, misstag från ena året som försvunnit till nästa. Hur jag det ena året varit mer abstrakt, ett annat år mer konkret. Jag ser också hur jag på olika sätt arbetat med miljön, antingen i softad oskärpa eller med stort skärpedjup från några centimeter till oändligheten. Vissa år har jag varit mer svartvit, eller så har jag på olika sätt arbetat med rörelseoskärpan. För att inte tala om all den symbolik jag försökt och försöker förmedla genom blåsippsbilderna…

Men mest av allt så har det handlat om mina egna förändringar, som jag själv kan se och känna. Då jag är den enda som varit med under alla dessa år och därför kan relatera till det.

Man blir nog aldrig en fotograf för annat än sin egen skull…

(Bild 1 – Stelnat, 1995)
(Bild 2 – Kaos, 2005)
(Bild 3 – Flickslända, 1997)
(Bild 4 – Vinterhämplingar, 1991)
(Bild 5 – Skogshare, 1999)
(Bild 6 – Vildkanin, 1993)
(Bild 7 – Kärrsnäppa, 1997)
(Bild 8 – Fältsippor, 1997)

(8)