Att leva med fotografi…

23205_1995 (1)

Om det inte har kommit fram innan, så är det lika bra att deklarera det med all tydlighet: Jag lever med fotografi! Fullkomligt, hela tiden, utan avbrott. Dygnet runt, året om, varje år, hela livet.

Jag fotograferar nästan varje dag, i perioder faktiskt varje dag. Antingen det är en regnig dag i oktober, en snöstorm i januari, en mörk natt i juni eller en dimmig dag i mars. Olika landskapsbilder; vid kusten, i skogen, vid sjöar och åar, vattenfall och bland höga fjälltoppar. I ängen bland olika blommor och insekter, under vattenytan i en skogssjö, på mer eller mindre vanliga eller sällsynta fåglar och olika däggdjur. Antingen i färg eller svartvitt, ibland i mer dokumentär anda men gärna helst i mer abstrakta eller nonfigurativa bilder. Med stativ, eller på frihand – i olika enkelexponeringar, men gärna också olika multiexponeringar. Skarpa, oskarpa, frysta eller i rörelse.

Jag är nog rätt bred i mitt bildspråk, men motiven hittar jag oftast i naturen – så jag väljer att kalla mig naturfotograf. Helt enkelt för att det är just i naturen jag känner mig mest hemma och där jag har min identitet. Det är just i naturen jag är mig själv närmast och där jag hittar de livsperspektiv och tankegångar jag använder som styrmedel i mitt bildskapande.

23206_1989 (2)

Jag kan ibland känna mig rätt ensam. Inte i naturen, där man aldrig känner sig ensam. Utan bland människorna, då människorna helt enkelt oftast är upptagna med att leva sina normala mänskliga liv. Det är sällan man möter andra som brinner lika mycket för fotografi som jag gör, som fullt ut kan förstå och identifiera sig med mitt djupa engagemang. Ett engagemang som bara fortsätter, år efter år. Genom intensiva tonår, upp genom livet som familjefar, bland etablerade medelåldersmänniskor och vidare med full fart mot den mer lugnare pensionärsåldern.

Livet som en aktiv naturfotograf går alldeles utmärkt att kombinera med allt här i livet, det som anses vara viktigt för en normal människa. Men jag undrar varför det är så få andra som upptäckt detta, eller är det helt enkelt så att ”alla andra” inte har fått ett lika djupt intresse? Varför är det så, och varför blev det just jag som fick ett sådant djupt intresse? Att det blev som en livsuppgift, som ett kall. Man går genom ett helt liv som naturfotograf, men det ändras hela tiden – kollegorna ändras, många som tröttnar och vill ta sig vidare mot nya livsmål. Sådana som utvecklar sig som människa med att byta fokus mot annat, hellre än att ändra brännvidden och skärpedjupet på de samma motiven…

Det är mycket ovanligt att någon är riktigt aktiv med sitt fotograferande mer än i tio år, sedan är det ju hög tid att börja göra något helt annat.

23207_2014 (3)

De flesta fotografer ser inte detta, då de inte stannar kvar i fotomiljön och ser dessa ständiga förändringar. Nya fotografer som upptäcker det fascinerande med att fotografera, tittar på andras bilder och låter sig inspireras – kopierar och utvecklar. Några blir sig själva, andra gör enbart som andra för att passa in. Vi är ju alla olika, men det nyupptäckta ger oss en ny värld och vi känner oss som en upptäcktsresande där vi tror oss upptäcka något ingen annan gjort tidigare. Helt enkelt för att vi inte fanns där tidigare och känner inte till vad andra fotografer gjort innan vi upptäckte den fascinerande fotovärlden.

Men innan vi etablerat oss fullt ut, fått djupare insyn i fotohistoria och även lyckats utveckla ett mer personligt sätt att uttrycka oss genom egna bilder, då går vi vidare. Från fotovärlden och till något helt annat. Kanske för att vi kände att vi inte kunde komma vidare som fotograf, helt enkelt för att det inte var ett livsmål – eller så var vi helt enkelt rädda för att fastna i något vi inte hade talang för. Vi blev otåliga.

Ibland träffar jag gamla bekanta som ofta kommer med frågan om vad jag gör idag, om jag fortfarande fotograferar. Och jag reagerar varje gång med förvåning och svarar: Varför inte?

23208_2023 (4)

Idag har jag aktivt fotograferat i snart 50 år. Är det onormalt? Är det något fel på mig, som stannat kvar i samma område när alla andra gått vidare mot andra mål? Att jag så tydligt kan se att jag även idag kan utveckla mitt fotograferande, in i detaljer som jag möjligen är ensam om att se. Är jag onormal som fortfarande kan vara entusiastisk när jag fotograferar ismönster i en sjö, med samma entusiasm som i början 1980-talet när jag gjorde mina första bilder på ismönster. Eller som att jag blir lika glad varje gång jag får ett nära möte med älg och rådjur, nästan som det var första gången jag fick se älg och rådjur.

Vid vattenfallen ute vid Ryfors tar jag mig en tur varje vecka, ibland flera gånger under en vecka. Många skulle nog kanske tycka att stället är fullkomligt utfotograferat numera, då jag fotograferat där under mer än trettio år. Trots detta hittar jag alltid nya bilder som jag vill göra, med samma entusiasm som när jag var där första gången 1991. Dessutom med större aktivitet och entusiasm än andra fotografer som är där för första gång…

Jag är nog helt körd, ett hopplöst fall. Givetvis också synnerligen konstig som efter alla dessa år ännu inte upptäckt att världen kan ge så oändligt mycket annat än att bara fotografera natur. Men å andra sidan; det jag ser och upplever idag är också något som få andra får uppleva – att se alla fascinerande motiv i naturen med ögon som numera tränat aktivt i snart femtio år.

Det är nog ändå rätt skönt att vara konstig och onormal… Att leva utan fotografi skulle nog bli ett alldeles för fattigt liv.

(Bild 1 – Maneter, 1995)
(Bild 2 – Skogshare, 1989)
(Bild 3 – Skog, 2014)
(Bild 4 – Is, 2023)
(Bild 5 – Knipa, 2014)

23209_2014 (5)

Uppgiven…

23022_2004 (1)

För tillfället är det två saker i människans förhållande till naturen som nästan gör mig uppgiven… Dels är det hur man i Sverige sköter skogarna med en rovdrift som utarmar naturens mångfald, men även hur man inom jägarkåren och bland våra politiker väljer att sköta våra vargar. Helst ska all skog i Sverige ge ekonomisk vinst i virkesform och helst ska vi inte ha några vargar i den svenska naturen. Vargen hotar människans roll att få kunna ha rätten att använda naturen precis som människan vill…

Som om det är människan som ska ha den ensamrätten, före alla andra levande varelser…

Vinterns licensjakt på varg tillåter 75 vargar att fällas, från ett bestånd på mellan 400 och 500 individer. I procent så innebär det i siffror att om man i Mullsjö kommun med 7200 invånare, att drygt 1100 personer plötsligt skulle flytta från kommunen – och sedan hoppas på att det inte skulle påverka kommunen i någon form…

Vargen är ett rovdjur som bland annat jagar älg, rådjur och vildsvin. Finns det varg, blir det mindre djur kvar för människan att jaga. Vi har en konkurrent, något människan inte gillar. Vi anser oss ha rätten att kunna hösta precis det vi behöver från naturen, när det passar oss och i den mängd vi själva tycker oss ha rätten att bestämma. Naturen själv har ingen talan.

Helst vill vi få kunna fortsätta ha våra kor och får fritt strövande runt i vårt kära och värdefulla kulturlandskap, gärna omslingrade av vackra stenmurar eller gärdesgårdar. Taggtråd gillar vi inte och rovdjurssäker stängsling gillar vi ännu mindre. Det blir helt enkelt för fult, detta fast det skulle ge oss en garanti för att de blodtörstiga vargarna inte skulle kunna döda våra kära tamdjur – vi vill själv få kunna slakta djuren när vi känner för det. Vi dödar ju djuren på ett mer humant sätt än vargarna…

I Sverige har det idag gått så långt att mediabilden av oss som står på vargarnas sida, att vi får rollen som aktivister. Att vi vidare ser jakten som något oetiskt och att människan helst ska äta vegetariskt. Vilken inte alls stämmer! Jag ser inte mig själv som aktivist, för mig är jägarna större aktivister än vi som vill naturens bästa. Vidare så är jag heller ingen motståndare till jakt och heller ingen vegetarian. Jag vill helt enkelt inget annat än naturens bästa och jag anser att naturen är det viktigaste vi har! Visst får man jaga och fiska, om det är till eget förbruk och för att få kunna hösta lite av naturens rikedom.

Rovdrift gillar jag däremot inte, och här tycker jag att jägarkåren biter sig själv i svansen, alldeles för ofta. Mycket vill ha mer, känns det som. Ingen ska kunna komma till mig och säga att vargstammen är för stor, eller såpass stor att det borde tillåtas jakt – minst 1500 vargar behövs för att kunna garantera vargens framtid i Sverige.

Tänk så oroliga jägarna hade varit om vi enbart hade haft 500 älgar kvar i Sverige? Visst hade det varit obefintligt med betesskador på den värdefulla skogsplanteringen, men jägarna hade heller inte haft några älgar att skjuta för att älgen då hade varit fridlyst. Licensjakt på 75 älgar från ett bestånd på 500 älgar hade varit ett politiskt självmord att ta beslut om.

Jag förstår helt enkelt inte hysterin, som numera också planterats i vårt politiska system. Idag är det enbart Miljöpartiet och Vänsterpartiet som motsätter sig licensjakten på varg. Det anses inte vara någon större risk för våra politiker att proklamera licensjakten, då den allmänna opinionen säger att vi borde ha licensjakt på varg. Det lär vi oss genom rubriker i media och ett ordval som förankrar det, men även jägarlobbyns allt större framgångar. Diskuteras vargen i någon form, antingen på riksnivå eller lokalt där det finns varg, så är det allt som oftast jägarna som är framme med sina domedagsprofetior.

Märk väl: Jag bor granne med tre vargrevir och delar inte jägarnas ständiga oro för vargen, något jag delar med många andra i området som också står på vargens sida.

Det kommer äventyra vargens framtid i Sverige om vi inte får en mer nyanserad bild av vargen, inte minst i media. Det är väl det som är meningen, att media på något sätt ska belysa den allmänna opinionen, som en viktig motvikt till politiker och beslutsfattare. Jag är även anhängare till en betydligt större transparens i beslutsfattandet, som det är nu skapar det enbart grogrund för misstankar. Från jägarhåll klagas det ofta på att kvoterna är för låga, från oss som står på naturens sida för att kvoterna är för höga. Intrycket jag kan få idag är att nästan alla tänker som jägarna och att dessa för vår talan, helt enkelt för att jägarna så ofta använder ”vi” när de uttalar sig. De tar på sig rollen som allas talespersoner, åtminstone om vi tittar till hur vargfrågan oftast omtalas – både lokalt och på riksnivå. Hade vargfrågan presenterats mer nyanserat, så hade det även kunnat påverka beslutsfattarna i Riksdagen och inom Naturvårdsverket. Läser detta i SVT Nyheter från Jönköping.

Jag har tidigare skrivit ett flertal inlägg om vargen här i bloggen, men jag vill särskilt lyfta fram ”Samhällets fiende”, ”Att skilja mellan vi och jag” och ”Jägare ska inte döda varg och lodjur”.

Läser även denna aktuella nyhetsartikel på engelska The Guardian… En bild av vad omvärlden tycker om det som sker i Sverige.

Nedan ser ni SLU/Umeå universitets attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning, från 2021:

Varg 1

Varg 2

(Bild 1 – Varg i Järvzoo, 2004)

Läraren…

22951_2019 (1)

Jag började undervisa under hösten 1980 som lärare för en nybörjarkurs i foto hemma i Bergen. Jag var då 16 år och gick i gymnasiet. Jag kommer fortfarande ihåg det läskiga med att deltagarna var minst dubbelt så gamla och borde ha långt mer erfarenhet än jag. Jag hade ju köpt min första systemkamera bara lite drygt ett år tidigare…

Sedan blev det en ny fotokurs och ännu en. Att jag som extremt blyg skolelev plötsligt nu hade fått möjligheten att få ta mer plats och dessutom kunna få dela med mig av mina kunskaper inför en publik. Jag var nog inte så okunnig och efterbliven ändå, något min extrema blygsamhet så framgångsrikt hade fått mig att tro. Jag visste det nog inte redan då, men min roll i samhället blev lärarens roll. Att lära ut, att inspirera och motivera – att försöka få andra att se det fantastiskt fascinerande med att leva med att fotografera.

Därefter har det blivit 42 år som fotolärare; allehanda kvällskurser för olika studieförbund, olika veckokurser på olika ställen, seminarier för kulturella evenemang, fotoresor till Island och Irland och ett stort antal workshops för ett varierande antal av deltagare.

22952_2022 (2)

Det blev aldrig att jag utbildade mig till lärare, mest för att jag nog inte såg mig själv som en potentiell lärare när åldern var där för vidareutbildning. Utan det blev bara så, jag blev en lärare helt enkelt – efterhand som åren gick. Numera har jag även undervisat i en lång rad ämnen utanför fotoområdet. Många kurser har det blivit även i konsthistoria, konstsociologi och kreativt tänkande. Ibland på grundskolan; men också på gymnasienivå, högskolenivå och universitetsnivå – och på olika folkhögskolor givetvis. Men i takt med ett ökande pedagogiskt kunnande även i ämnen som svenska, SO, NO, matte, engelska, idrott, musik och hemkunskap. Mitt intresse för fotografi och att lära andra att fotografera har alltså gett mig en växande allmänkunskap och även ett allt växande intresse för pedagogik och psykologi.

Något jag då också tar med mig tillbaka till fotograferandet och som också utvecklar mina fotokurser. Idag skulle jag kunna skryta med att ett flertal av medlemmarna i Naturfotograferna/N och PhotoNatura började sina fotokarriärer på någon av mina fotokurser. Över 12 000 olika personer har idag gått någon av mina fotokurser, men jag har inte det exakta antalet numera. Jag har idag även haft föreläsningar i pedagogik för behöriga lärare – men även utbildat fotografer som idag fått en bättre utbildning på pappret än vad jag själv någonsin haft.

22953_2007 (3)

Jag glömmer inte när jag för ett antal år sedan sökte jobbet som fotolärare på en folkhögskola någonstans i Sverige, ett jobb jag inte fick då jag inte hade utbildat mig på fotohögskolan. Jag frågade då lite syrligt om det räknades att ha undervisat och föreläst på fotohögskolan? Att jag även varit fotolärare på folkhögskola sedan tidigare och dessutom hade stor vana att göra både studieplan och ett större utbildningsprogram, möttes dessutom med tystnad.

För många år sedan, när grundskolan i Sverige var statlig och inte kommunal som den numera är, fick jag erbjudande ett flertal gånger om tillsvidareanställningar som lärare – något jag då tackade nej till. Helt enkelt för att min verksamhet som fotograf tog alldeles för mycket tid. Jag fick även erbjudanden om kortare kurser för att läsa in behörighet på högskolan i Malmö, då jag hade praktiserat under så många år som lärare på olika nivåer. Något jag också tackade nej till, då jag då fortfarande mer såg mig som fotograf än som lärare.

22954_2022 (4)

På senare år har jag även fått nej till jobb jag sökt av orsaker som varit mer eller mindre obskyra. Vid ett tillfälle för att jag hade provat på narkotika som ung och dessutom fanns i polisens register hemma i Norge. Något som inte alls är sant! Jag som aldrig någonsin ens varit i närheten av narkotika! Att jag beställde papper från belastningsregistret från polisen i Norge, det hjälpte föga. Nyligen fick jag också veta varför jag inte fick jobbet på en grundskola som resurspedagog – att jag hade instabilt psyke och hade problem med mitt humör, om att jag ofta fick raseriutbrott. Då fick jag inte veta anledningen, utan den kom fram mer än fyra år senare när det inte alls var aktuellt längre.

Att jag aldrig haft problem med mitt humör, än mindre har ett instabilt psyke, var tydligen något man godtog som en orsak till varför jag inte fick jobbet. Detta helt utan att söka efter om det hade någon sanning i sig. Att vara en känd person som många har en åsikt om, det gör alla rykten och osanningar till legitima orsaker för att välja bort. Tänka sig att det finns personer där ute i samhället, ibland även i beslutande positioner, som kan fara med lögner och osanningar om andra personer – och alltid tycks komma undan. Medan andra ska fastna med skägget i postlådan stup i kvarten.

22955_2022 (5)

Jag är fortfarande en obehörig lärare, detta fast jag arbetat som lärare i mer än 40 år. Åratal av erfarenhet, ett alltmer omfattande CV som för en utomstående kan verka synnerligen skrytsamt, det är något som aldrig någonsin kan jämställas med en nyutexaminerad behörig lärare. Hur okunnig och dålig denna behöriga lärare än måste vara! Visst är Sverige fantastiskt?

Jag som varit en aktiv del av utbildningsapparaten under så många år är inte det minsta förvånad över varför den svenska skolan har sådana stora problem som den har. Oerfarna men utbildade lärare, ett utbildningssystem som oftare är på experimentstadiet än vilar på grundläggande logik – där man kunde ha blivit bättre på att framställa ny kunskap som alltid relaterar till elevernas egna bilder av det svenska samhället. Det saknas sociala och sociologiska referensramar, alla måste stöpas i samma form då tusentals kopior alltid är bättre än nya original! Det är viktigare att alla är som alla andra, än att vi utbildar fler människor som i större utsträckning vågar vara sig själva.

22956_2021 (6)

I dagens trendkänsliga samhälle ser vi problemet i allt större omfattning, mer än en gång har jag undrat vem som ska få finnas kvar i framtiden och som dessutom vågar lyfta fram massans växande idioti. Varför alla fotografer måste göra som alla andra fotografer. Varför alla politiker har talskrivare för att framställas på ett bättre medialt sätt, vilket får alla politiker att låta precis som de andra – för att dumma och dåligt insatta personer ska förstå så mycket att man kan lägga sin röst på dem.

Erfarenhet och kunnande, det har vi bytt ut mot trendighet och ett vitare leende. Får man inte utbilda nya och mer samhällskritiska medborgare längre? En långhårig och skäggig gubbe kan ju inte bete sig som en normal medborgare, än mindre ha samma kunskap som den högskoleutbildade. Än mindre en grinig och till åren kommen gubbe, som hela sitt liv varit ur fokus med övrigheten.

Jag har mött många studenter som känt sig dummare och mer korkade, enbart för att de inte varit som alla andra. Både bland barn i grundskolan och bland vuxna fotointresserade på någon av mina fotokurser. När man rätt snabbt upptäcker att de besitter minst lika högt intellekt, några även med högre intellekt, men där man inte passar in i mallen. Detta trots att man försöker, men hela tiden misslyckas – och där detta ständiga misslyckandet sätter sig på ett allt sämre självförtroende. Dessutom med allt sämre självbild och växande självförakt.

22957_2022 (7)

Dagens ideologier och förutbestämda ageranden pyr ned i utbildningsapparaten. Det är fult att vara annorlunda, detta fast ett annorlunda sätt att tänka kan vara en öppning mot framtida innovationer. Det är faktiskt så att nästan alla av världens bästa och mest framgångsrika fotografer inte alls gått någon fotoutbildning, att välkända filosofer genom tiderna sällan var några ljushuvuden i skolan. Många behöriga lärare idag är inget annat än anpassade lärare efter dagens utbildningsform och sällan bryter mot utbildningens lärare på högskolan. Man kan också känna igen fotohögskoleelever i fotomiljön, många av dessa fotograferar på liknande sätt och har inte blivit sig själva som fotografer. Först efter 10-20 år som yrkesfotografer kan dessa kanske ha fått något eget i sitt bildskapande och själva kan vara delaktiga med att utveckla morgondagens fotografi.

Om en utbildning, oavsett nivå, är konstruerad på fel sätt kan den vara mer hämmande än utvecklande – och inte alls utbildande. Mitt sätt att se! Vi är idag många som tyckte att matte var ett tråkigt ämne i skolan, för att vi tyckte att matte var tråkigt – utan att tänka på att det istället var matteläraren som var tråkig… Vi färgas alltså mer av våra lärare än vi tror, vi gör våra karriärval i vuxenlivet många gånger efter hur vi uppfattade vuxenlivet genom hur skolan undervisade om vuxenlivet…

22958_2019 (8)

Det finns en grundbult i mitt lärande och det är ”entusiasm” – att alla som går någon av mina kurser eller är elever till mig på någon skola, att dessa ska känna sig trygga med sig själva. Det är enbart genom trygghet man kan skapa modet att våga gå vidare. Det spelar då mindre roll om ämnet är matte, svenska, fotografi eller konsthistoria. Att våga vara en lärare som är mänsklig och operfekt, som kan vara både långhårig och skäggig – men som genom entusiasm kan inspirera andra till att våga utveckla sig i takt med sig själva.

Numera har jag för min egen del tagit del av det mesta man lär sig på lärarhögskolan, men har också vågat välja bort och omprioritera det som känns fel. Med risken att jag måste ta mig genom hela livet som obehörig lärare, som också får acceptera att nej ibland har mer obskyra orsaker än en vattentät lärarlegitimation kan visa – och att man fortsätter prata skit om mig och sprider lögner, helt enkelt genom att hålla tillbaka mig för att lyfta fram sig själva.

22959_2022 (9)

Jag har ingen egen fotoutbildning, men har utbildat tusentals fotografer. Jag är obehörig men ger andra behörighet, vilket nog kanske är min lott här i livet. Men jag får ta del av massor med människor som mer än gärna kommer tillbaka till mig långt senare i livet och berättar om vilken betydelse jag haft – det är nog den största vinsten av alla. Något som ingen utbildning kan förmedla och som ligger långt bortom nutidens eventuella modenycker. Om att få en stor blombukett av någons farmor flera år efter att jag fick en skoltrött kille att vända tillbaka till skolan och bli klar med sin utbildning med sundare livssyn. Om att få veta om någons yrkesval på grund av något jag sa under en nybörjarkurs i foto på högstadiet…

Var det någon som undrade varför jag blev lärare, trots min obehörighet och ovilja att bli som alla andra? Är det någon som undrar varför jag blev fotograf, om att göra värdefulla ögonblick till något värdefullt och varaktigt? Att en vaken blick, att se en värdefull människa under 1/100 sekund – att detta blir något välexponerat och uttrycksfullt längre fram.

Lärare eller fotograf, det är inget man blir. Det är något man är.

(Bild 1 – Rinnande vatten, 2019)
(Bild 2 – Is, 2022)
(Bild 3 – Brunsiska, 2007)
(Bild 4 – Dovhjortar, 2022)
(Bild 5 – Vinter, 2022)
(Bild 6 – Guldfisk, 2021)
(Bild 7 – Mötet, 2022)
(Bild 8 – Älg, 2019)
(Bild 9 – Märken, 2022)
(Bild 10 – Frost, 2022)

22960_2022 (10)

Den heliga kon…

(1)

Då har naturfotomiljön avslöjat en ny fuskare… Hennes namn är Kittiya Pawlowski, en amerikansk fotograf, som visat fram ett antal bilder på snöleopard. Några av bilderna har visat sig vara klassiska ”klippa-och-klistra”, en inte helt obekant teknik för undertecknad…

Naturfotomiljön rasar! De klassiska argumenten som ”för bra för att vara sant” kommer som på beställning, presenterat på ett sätt som om mängder av fotografer är ”överraskade”. Som om vi inte redan ser några miljoner sådana bilder på Instagram, med den ena fantastiska landskapsbilden efter den andra. Sedan alla dessa ”omöjliga” bilder på insekter som sitter så fantastiskt välplacerade på olika dekorativa blommor att man förstår att den klassiska kylsprejen varit framme. Vi känner till bilder med rörelseoskärpa sedan de berömda bilderna på tjurfäktning från Ernst Haas redan på 1950-talet, vi har sett mängder av bilder på märkliga dubbelexponeringar redan från början av 1900-talet. Vi reagerar inte alls på alla dessa ”omöjliga” bilder på björn och järv längre, då de flesta känner till de välbesökta fotogömslen i Finland. Men lodjur reagerar vi på – och nu också på snöleopard.

Den kände franske naturfotografen Vincent Munier, som enligt vad jag läst i detta avslöjandet själv haft kontakt med snöleopard, reagerade på bilderna till Kittiya Pawlowski, med att snöleoparder oftast inte stannar på fjällkanter med mycket snö utan rör sig snabbt över dessa – vilket fick honom att bli misstänksam… Det ska inte mycket till för att ”förstoringsglasen” i naturfotomiljön plockas fram – påfallande ofta när det är ”svårfångade” motiv som gett bilder som är ”för bra för att vara sanna”.

Det är just här som jag får en dålig smak i munnen, drivkraften som får vissa fotografer att ifrågasätta andra fotografers bilder. Genom åren har jag också varit vittne till ett antal sådana avslöjanden, där man faktiskt blivit besviken när det visat sig att bilderna i slutändan varit både sanna och riktiga. Som om naturfoto bör inlemmas i kategorin ”sport” och jämförbar med de stenhårda etiska kraven vi har inom pressfoto och journalistik. Naturfoto får alltså fullt ut inte vara konst, då konsten enbart får röra sig fritt så länge det handlar om icke-svårfångade motiv. Vi bryr oss inte om all bildmanipulation som florerar inom landskapsfoto och allehanda vardagsmotiv – men är motiven mer svårfångade, då ska fotografen sättas dit med full kraft och ivriga ”förstoringsglas”.

Att naturfoto i allt större grad blivit mer en sport än bildkonst kan vi tacka den stora mängden av olika fototävlingar för, där fotograferna hittat ett effektivt sätt att berika sitt eget CV. Kan man inte komplettera verksamheten med spännande texter, underhållande föreläsningar eller en fantastisk pedagogisk förmåga att skapa intressanta fotokurser, då blir man nästintill en professionell letare efter allehanda fototävlingar. För att möjligen kunna vinna, med den fulla övertygelsen att tillräckligt många vinster i olika fototävlingar automatiskt höjer ens position i naturfotohierarkin. Enligt Kittiya Pawlowskis egen hemsida har hon mängder av vinster i olika fototävlingar, vinster som man nu framöver kommer granska med de berömda ”förstoringsglasen”. Jag kommer så väl ihåg min svenske kollega Björn Persson som ”avslöjades” med att ha ändrat i sina djurbilder från Afrika, mest för att han vunnit olika fototävlingar. Det blev ett ramaskri i den svenska naturfotomiljön, trots att de flesta som rasade högst knappt hade hört om någon av fototävlingarna han hade vunnit innan han avslöjades.

Människans behov av att lyncha personer som gjort olika oförrätter består sedan medeltidens halshuggningar…

Jag försvarar inte det Kittiya Pawlowski gjort, lika lite som jag försvarar det jag gjorde för 11 år sedan. Men naturfotomiljön fortsätter att vara någon form av helig ko, utan att någonsin egentligen ha varit det.

(Bild 1 – Ohelig ko, 2017)

Det positiva med det negativa…

22868_2019 (1)

Det absolut stora flertalet av fotograferna lägger mest arbete på att få motivet skarpt och bilden ”rätt” exponerad, något man också kan se i hur dessa fotografer använder sin utrustning när de fotograferar. Oftast blir det autofokus och sedan någon hel- eller halvautomatisk ljusmätning som ser till att bilden blir som den blir. Några känner kanske till att bilden bör vara välkomponerad och gör enklare justeringar till var man placerar motivet i bilden. Utan att tänka i några större banor på hur bildspråket kan utvecklas än mer.

De flesta fotografer tänker inte så mycket på det positiva och det negativa rummet, eller för den delen på den positiva eller negativa ytan. Om vad som finns med i bilden och hur det finns med i bilden – och sedan hur detta kan skapa förnimmelser till hur det ser ut utanför bildytan, eller vilken känsla av helhet man aktivt kan skapa inom bildytan.

22880_2022 (2)

Bildens positiva rum är det man kan se i bilden, det negativa rummet är vad bildbetraktarna kan fylla i kring det som finns utanför bilden. Alltså vilken känsla du som fotograf kan skapa till atmosfären som helhet; till vad som sker utanför bilden och hur det såg ut på platsen. Här har vi fotografer betydligt större makt med våra bilder, än vad de flesta fotografer själva tror – att vi till det yttersta kan förmedla en plats eller ett tillfälle på ett sätt som inte alls stämmer överens med den verkliga händelsen. Eller så arbetar vi metodiskt med att komponera bilderna på ett sätt som helt överensstämmer med verkligheten, utan att man rent fysiskt visar den i bilden. Tar man med for mycket i bilderna är det ju annars lätt att bildbetraktarna går vilse i bilderna, något som kraftigt minskar möjligheterna att aktivt kunna förmedla något med bilderna.

Det positiva rummet kan också påverkas stort av fotograferna; med hjälp av ljus, färger och kontraster, avstånd och brännvidd, slutartid och bländaröppning, olika multiexponeringar och vad man har i skärpa och oskärpa. Inget är givet, allt handlar om aktiva val från fotografens sida. Hur man vill att motiven ska förmedlas i bilden, vilket ögonblick man väljer att exponera – alltså om vilka uttryck motiven ska ha och vilka intryck man kan få till dem.

22872_2022 (3)

Den positiva och negativa ytan, däremot, handlar om hur man väljer att placera motiven i bilden. Om vad man vill ha som huvudmotiv och sedan vilka aktiva bimotiv bilden ska innehålla. Ett motiv som rör sig eller riktar sig mot höger blir snabbare och enklare, mot vänster blir det mer långsamt och svårare. Lite mer motsträvigt. Vi läser ju en bild i samma riktning som vi lärt oss att läsa en text, vi börjar därför oftast till vänster i bild och tar oss sedan mot höger. Ett litet motiv till höger i bildytan blir därför tydligare, då vi avslutar där – än om det lilla motivet hade varit till vänster och därför snabbt hade kunnat passeras.

Vi rör oss aktivt genom bildytan när vi studerar den som bildbetraktare, detta sker automatiskt utan att vi aktivt tänker på det. Något fotografer kan lära sig att utnyttja, för att kunna skapa bilder som bättre förmedlar det fotograferna vill visa. Den fotografiska bilden visar ju så mycket mer än enbart ljus, motiv och ögonblick.

22873_2018 (4)

Den positiva ytan i bilden är det aktiva motivet, den negativa ytan är tomrummet i resten av bildytan. Om ni tittar på den första bilden här i artikeln; varför placerade jag inte strömstaren mitt i bild? Och varför är den inte större och täcker en större del av bildytan? Att jag placerat strömstaren till vänster och sedan har en stor tom yta som täcker större delar av bildytan. Tror ni detta är omedvetet från min sida?

Den negativa ytan måste heller inte vara helt fysiskt tom för ingredienser; det kan vara särskilda färgtoner, diffusa fält eller något som rör sig och blir oskarpt genom en rörelse. Eller så har man valt att aktivt lägga fokus på något annat än vad man förväntar sig. Den negativa ytan har alltså lika stor betydelse för bilden som den positiva ytan. Bimotiven är alltså lika viktiga för vad en bild kan förmedla som det givna och tydliga huvudmotivet.

22874_2021 (5)

Vi vill kunna skapa bilder som känns mindre statiska. Vi vill kunna skapa bilder som gärna håller över tid, bilder man snabbt tröttnar på blir oftast ointressanta och onödiga. Vi vill kunna röra oss genom bilden och upptäcka, vi vill aktivt kunna fundera och även fascineras. Att vad som finns inom bildens fyra kanter kan vara så extremt mycket, där det mesta är så förbryllande odefinierbart. Men vi vill också kunna få sväva vidare, fundera över hur det såg ut utanför bilden – att bilden ska kunna ge oss det behovet, oavsett om det överensstämmer med verkligheten eller inte.

Vi vill få kunna njuta av det positiva rummet, samtidigt som vi fantiserar om det negativa rummet. Men vi vill också kunna förundras över den positiva ytan, samtidigt som vi frapperas över betydelsen av den negativa ytan. Det negativa kan alltså bli avgörande för hur vi upplever det positiva.

Helt enkelt!

(Bild 1 – Strömstare, 2019)
(Bild 2 – Älg, 2022)
(Bild 3 – I skogen, 2022)
(Bild 4 – Vattenfall, 2018)
(Bild 5 – Guldfisk, 2021)
(Bild 6 – Dovhjortar, 2022)

22875_2022 (6)

Så ofta som möjligt…

22566_2022 (1)

Jag har aldrig varit en ”sprutmålare”, en sådan fotograf som gör bild på bild i en strid ström. Hundratals, tusentals – för att vara säker på att åtminstone någon av bilderna ska bli lite bättre. Kanske har detta med alla mina analoga år som fotograf, att film var dyrt och att man fick tänka på kostnaderna. Men jag fungerar på samma sätt idag, detta trots att jag varit digital fotograf i mer än sjutton år. Jag skulle kunna göra tusentals bilder under varje fotoutflykt, men å andra sidan kan jag heller inte förstå vad det skulle tjäna till – annat än extra mycket tid i efterhand vid datorn för att rensa bort en massa dubbletter…

Varför ska jag ha mängder av snarlika eller identiska exponeringar – det är ju inte mängden av exponeringar som utvecklar mig som fotograf. Hellre lägger jag extra tid på att fundera över hur jag ska utveckla bilderna – kanske kompositionen behöver förbättras eller att perspektivet känns lite mesigt?

När jag är ute och fotograferar surrar tankarna kring vad jag vill berätta med bilderna; kan några filter förstärka symboliken, eller ligger exponeringen lite för mörkt eller ljust? Kan det också finnas något störande som kommer med i bild? För mig ligger själva bildskapandet mer i den funderande processen, än i den kontinuerligt exponerande. Dessutom ogillar jag starkt att upprepa mig, jag vill kunna känna att jag tar mig ett steg vidare i bildskapandet – mer eller mindre varje gång jag försöker göra nya bilder!

Vilket givetvis inte är lätt, men å andra sidan känner jag att jag är på väg att inte uppnå något annat än en upprepning från vad jag gjort tidigare då väljer jag hellre att låta bli att fotografera. Eller så väljer jag att stånga mig i den kreativa väggen ett tag till – min extrema envishet har ju genom åren gett mig några viktiga genombrott där det hade varit mer bekvämt att ge upp… Mer än en gång har jag stått i flera timmar och glott in en stubbe innan bilderna har börjat komma till mig!

22567_2022 (2)

I mitt fotograferande handlar det ju alltid om att lyckas förmedla ibland mina innersta känslor, samtidigt som jag hela tiden försöker höja ribban. I år är jag en bättre fotograf än förra året och året innan dess. Något som fungerat som en klocka under alla mina dryga fyrtiofem aktiva år som naturfotograf. Dessutom i täta intervall, nästan varje dag under alla dessa år. Har jag inte fotograferat på en vecka, vilket sker mycket sällan, då kryper det i hela kroppen! Jag måste ut i naturen, måste fotografera – måste testa nya tankar och idéer. Måste se hur känslorna kan leda mig vidare i mitt bildskapande.

Jag tror stenhårt på att mina täta intervaller har gjort mig till den fotograf jag är idag. Många av mina mest framgångsrika bilder hade nog aldrig blivit till om jag fotograferat mer sällan. Kanske hade jag då känt mig mer ringrostig under fotoutflykterna och därmed också mindre vital och öppen i den bildskapande processen. Det är ju så lätt att glömma från gång till gång – att känna sig osäker på om man är på rätt väg. Eller så har man helt enkelt glömt hur vissa fotoprylar fungerade på bästa sätt; att glömma hyperfokalen, att formerna kan brinna ut mot bakgrunden, att de dova tonerna i skogen förändrar färgintrycket – eller att bildvinkeln så lätt kan bli statisk… Det är så fruktansvärt lätt att bli bekväm, något som aldrig är utvecklande!

Det är lätt att bli slarvig och okoncentrerad, men det är också lätt att bli omotiverat självsäker så att ribban inte hamnar tillräckligt högt. Jag måste vara så ärlig som möjligt, att vara min största kritiker – å ena sidan sällan känna mig riktigt nöjd, men att jag också genom experimenterande och leklust gör mig öppen för nya visioner.

22568_2021 (3)

Jag fotograferar så ofta som möjligt, hellre än att fotografera mycket under färre tillfällen. Genom alla år har jag haft mitt lilla rättesnöre; att jag hellre gör en bild om dagen i trettio dagar än att göra trettio bilder en gång i månaden.

Kanske behöver man vara mer intresserad än genomsnittet för att vara igång så ofta med att fotografera, med tiden blir det ju också en stor mängd bilder som man vill känna användning för. Men jag behöver heller inte basera min aktivitet genom att ständigt planera nya resor; nya bilder blir det även på väg till affären eller om jag har andra ärenden. Bilder finns ju överallt, om man nu lärt sig att ”alltid” fotografera. Kameran finns ju alltid med, även om det inte alltid blir så att jag fotograferar. Det är ju inte viktigt att alltid fotografera, minst lika viktigt är det också att veta när det är bäst att inte fotografera. Är inte skaparlusten riktigt där, att man kan känna lite motstånd på något sätt – då är det ju bäst att låta bli. Om man inte tycker sig ha tid och ork med att stånga sig genom den kreativa väggen…

Redan dagen efter kan det ju gå vägen… Det är ju det mest fantastiska med att fotografera, det går alltid att hitta tid för att göra nya bilder – om man är tillräckligt intresserad förstås… Att fotografera handlar ju inte om att jaga efter ovanliga motiv, det handlar om att se.

Bilder finns ju överallt, helt enkelt! Om man fotograferar nästan varje dag förstår man detta – och man behöver aldrig leta.

(Bild 1 – Luttra gånggrift, 2022)
(Bild 2 – Två höstlöv, 2022)
(Bild 3 – Kungsfiskare, 2021)
(Bild 4 – Vinterälg, 2010)

22569_2010 (4)

Alla…

 (1)

Alla kan spela fotboll, alla kan skriva, alla kan skådespela, alla kan fotografera…

Sägs det.

Men få kan skilja agnarna från vetet, eller hitta de finaste guldkornen. Alla utgår ju från sina egna preferenser; några förstår helt enkelt inte storheten hos Picasso, Strindberg eller Clapton.

Kan vi säga vem som var bäst av Maradona och Pelé?

Några presenterar sig också som världsbäst och får då mer uppmärksamhet, andra skakar på huvudet. I en värld av ständigt jämförande, men där stora delar av publiken inte ens har en grundläggande kunskap för att faktiskt kunna jämföra…

Jante finns inte där Jante behövs, utan Jante florerar där Jante inte har betydelse.

Enkelt…

(Bild 1 – Trappen, 2022)

Terje…

22422_1982 (1)

Jag föddes 27 april 1964 i Bergen i Norge. Nästa år blir jag 59 år gammal och det känns som åren gått alldeles för snabbt. Fast ändå inte, då jag hunnit med rätt mycket egentligen. Jag började i första klass 1971 på Eidsvåg skole och under mina två första skolår gick vi i skolan sex dagar i veckan, alltså även under lördagar. Redan 1973 började jag fotografera under en resa till Skottland, då med min mormors Kodak Brownie som jag fick låna. Första egna kameran fick jag i present av min mormor 1976, en Fuji Instamatic och snabbt började jag ge mig ut i naturen för att fotografera. Mina första naturbilder gjorde jag i Kanadaskogen i Fyllingsdalen, dit vi flyttade 1973, på gamla träd i ett fint urskogsområde.

Första systemkameran köpte jag 1979 för konfirmationspengarna, en Nikon FM. En helmanuell kamera där jag redan från början tvingades lära mig grunderna i att välja rätt inställningar om bilderna skulle bli någorlunda. Redan på första filmrullen gjorde jag min första dubbelexponering, min far hade när han satte i filmrullen och visade hur man skulle göra också berättat att det fanns en liten spak man kunde dra ut så att filmen stannade kvar och man kunde göra en exponering till som då lade sig uppå det förra. Nyfiken som jag var kunde jag inte låta bli att testa detta; det blev en bild på en flaska med linsvätska som svävade över en fotbollsplan, då jag kort efter hade gett mig ut för att testa att fotografera utan min fars inblandning.

22423_1987 (2)

Mitt intresse för fåglar kom rätt så tidigt, redan 1981 var jag minst lika mycket en fågelskådare som jag var naturfotograf. Jag glömmer inte resan till Danmark under sommaren 1981 där det blev bilder på både tofslärka, kornsparv och rödhuvad dykand – bilder som i dagens ögon håller synnerligen låg kvalitet men som också ger mig härliga minnen när jag tittar på dem. 1982 blev jag ordförande i den lokala avdelningen av Norsk Ornitologisk Förening, startade den lokala naturfotoklubben Bergen Naturfoto, hade föreläsningar och visade bilder och gick 1983 även in i naturfotoföreningen BioFoto. 1983 tog jag studenten och började arbeta som naturfotograf på heltid. Hade jag inte fortfarande bott hemma hos mina föräldrar så hade ekonomin havererat, då min första årsinkomst var blygsamma 5000 kronor.

Hösten 1983 åkte jag in i lumpen och hamnade så småningom i Kirkenes i norra Norge. Jag hade själv sökt mig upp dit för att tjänstgöra som gränsvakt i Pasvik mot gränsen till Sovjetunionen, helt enkelt för att få tillgång till den fantastiska naturen i området. I februari 1984 valdes jag in i Norske Naturfotografer/NN, en naturfotoförening som samlade många av de bästa naturfotograferna i Norge, där mina stora förebilder också var medlemmar (bland annat Jørn Bøhmer Olsen och Rolf Sørensen). Det blev en stor morot i mitt naturfotograferande och jag kunde fortsätta utveckla mig och även flytta fram positionerna ännu mer. Mina bilder publicerades i allt större mängd i olika media i Norge och jag kunde se allt bättre möjligheter att utveckla mitt yrke som naturfotograf.

22424_1995 (3)

Jag gifte mig första gången 1984 med Pernilla i Kirkenes. Mitt dotter Linnea föddes 1986 och i februari 1987 flyttade vi från Bergen till Ängelholm i Skåne. Den svenska marknaden för en naturfotograf var på den tiden mycket större än hemma i Norge, så jag såg med spänning på hur framtiden skulle bli. Rätt snabbt hade jag en föreläsning och upptäckte då att det skulle bli en frontalkrock med min bildstil och den svenska marknaden. Där jag höll på med rätt mycket nyfiket experimenterande, där var den svenska naturfotomiljön rätt så fast förankrat i det dokumentära och ett biologiskt avbildande. Inte minst såg man detta i den tidens fototidningar (FOTO och Aktuell Fotografi). Kortaste brännvidden var 28mm och längsta telet var 600mm, medan jag höll på med både 16mm fisheye och 1000mm spegeltele. Dessutom med olika filter, multiexponeringar, riktigt långa slutartider även med rörlig kamera, nattfoto utan blixt och rätt så udda former för bildkomposition.

Den etablerade delen av naturfotomiljön skakade på huvudet och mer eller mindre förkastade stora delar av mina bilder, men utanför naturfotomiljön och även bland amatörerna var man nyfikna och ville lära sig mer om mitt sätt att fotografera. Relativt snabbt ökade antalet föreläsningar, olika artiklar i främst fototidningarna och ett stort antal fotokurser. Jag undervisade i ICM (det som idag har blivit rätt så populärt) när det fortfarande kallades ”effektfull rörelseoskärpa” redan i slutet av 1980-talet, hade fotokurser där man fick lära sig olika former för multiexponeringar, nattfotokurser där man lärde sig bemästra reciprocitetseffekten, stora telen till blommor och insekter, vidvinkel och fisheye till fåglar – men också hur man kunde få fram personligheter när man fotograferade skogshare. För att nämna ett fåtal av de områden inom min fotografering som väckte stor uppmärksamhet.

22425_1997 (4)

I maj 1988 startade jag Bildgruppen PhotoNatura (tillsammans med Staffan Andersson, Anders Borggren och Ola Olsson) i Ängelholm. Vi kände att vi ville kunna träffas och lägga mer fokus på naturfoto än vad vi tyckte den lokala fotoklubben gjorde. Några månader senare utökade vi gruppen med Per Holm och Jarl von Schéele och vi började aktivera oss med att planera fotoutställningar och hade olika fotoutflykter. Det gemensamma var också att lyfta fram ett större bildtänk i naturfotomiljön, i kontrast till hur det såg ut på den tiden. 1989 hade vi utställning på Vårgårda Naturfotofestival. Jag hade också min första föreläsning, där jag aldrig kommer glömma hur nervös jag var innan – med en publik av massa kända naturfotografer. Min framtid som naturfotograf i Sverige stod och föll på hur bra jag skulle göra det. Det blev succé med extra visning och jag svävade på moln efteråt…

1992 kom min första bok ”Naturen som fotomotiv” med boksläpp mot Fotomässan i Nybro. Jag hade då börjat bli någorlunda känd i fotomiljön så intresset för boken var riktigt stort och det var en riktigt lång kö av personer som ville få den signerad. Föreläsningarna blev nu ännu fler och det blev ännu fler fotokurser där min nya bok blev populär som kurslitteratur. 1991 började jag med mina naturfotokurser i Mullsjö och dessa utökades sedan tack vare den nya boken – från 1992 hade jag 3 kursveckor varje sommar, något som sedan skulle pågå enda fram till sommaren 2011 (med några års paus 2002-2008). 1997 utökade jag även med fotokursveckor i Grövelsjön som pågick fram till 2010. Antalet fotokurser ökade och ökade, ett tag kändes det som att jag lade mer tid på att få andra att utvecklas som fotografer än vad jag lade på mitt eget fotograferande – men det hade också blivit min viktigaste inkomst som naturfotograf.

22426_1998 (5)

1995 och 1996 var jag till Island och hade fotokurser, totalt blev det sex veckors intensivt fotograferande med deltagare från Sverige. 1995 hade jag också fotokurser på västra Irland. Genom åren kan jag skryta med att jag haft mer än 12 000 olika deltagare på mina fotokurser. Förutom veckokurserna i Mullsjö och Grövelsjön, hade jag olika kvällskurser i Ängelholm och Lund, lördagskurser i Ängelholmsnaturen – och olika workshops/seminarier på olika håll i Sverige, Norge och Danmark. Jag har även varit till Finland och Tyskland.

Jag och Pernilla skilde oss 2001 och jag drog hem till Bergen under tre månader för att samla mig. Januari 2002 var jag tillbaka i Ängelholm i egen lägenhet och plötsligt hade jag också tillgång till Internet. Blev rätt snabbt ny och aktiv medlem på Fotosidan där jag så småningom träffade Malin och vi träffades i hennes hemstad Söderhamn i Hälsingland. Vi förlovade oss och gifte oss 2003 i Söderala kyrka.

22427_2005 (6)

Jag flyttade upp till henne 2002 och började en ny karriär som naturfotograf med Söderhamn som bas. Givetvis med olika fotokurser och föreläsningar, men vi utökade även med uppdragsfotografering med egna lokaler och galleri på Lokstallarna i Söderhamn. Min andra bok ”Min plats i ljuset” släpptes 2005 på eget förlag och 2008 kom tredje boken ”Året” där jag hade fotograferat varje dag under ett helt år. 2009 flyttade vi till Mullsjö, tillsammans med Malins dotter Beatrice. Veckokurserna som jag hade haft sedan 1991 fortsatte, fast nu bodde jag på andra sidan Mullsjön. Jag hade nu även tillgång till den vackra Mullsjönaturen under hela året.

2010 öppnade vi ett fotogalleri centralt i Mullsjö där vi bjöd in olika kända fotografer som utställare, jag var värd för årsmötet i Naturfotograferna/N (där jag hade valts in som medlem 2006) och så småningom arrangerade vi Mullsjö International Photo Festival i juni 2011. Det kändes alltmer som jag drunknade i arbete med alla projekt jag hade startat och som också jag deltog i. Föreläsningar på olika håll, olika workshops, publiceringar i olika media och framträdanden i radio och teve.

22428_2009 (7)

2011 blev vändpunkten i mitt liv som naturfotograf, något som numera är välbekant för de flesta. Jag avslöjades att ha manipulerat bilder på lodjur, mårdhund och grävling – där jag hade hämtat djurbilder på Internet, klippt ut dessa i Photoshop och klistrade sedan in i egna miljöbilder från Mullsjöskogarna. Jag erkände vad jag gjort i september 2011 och allt kollapsade. Ekonomin havererade totalt, vänner vände ryggen, mina medlemskap i Naturfotograferna/N och PhotoNatura upphörde, arbetet som redaktör för tidningen Natur og Foto upphörde – men mest av allt så blev jag utsatt för ett enormt näthat, ofta med ursprung från forumet Flashback som hade avslöjat mig. Det blev även en personlig kris, jag hamnade på psyk i Jönköping, började gå till psykolog – och jag och min familj levde under extremt tuffa villkor!

Jag kan fortfarande idag inte riktigt förstå varför allt blossade upp i sådana extrema proportioner. Det kändes som att jag hade varit en mycket större och mer erkänd naturfotograf än vad jag hade uppfattat mig som. Jag kan fortfarande inte förstå vilken position jag tydligen hade nått, helt enkelt för att jag mest hade varit upptagen med att hålla på med mitt. Jag hade heller aldrig känt av graden av erkännande i den egna plånboken, då jag alltid fått kämpa för att få ihop ekonomin. Jag kunde också alltid känna att andra naturfotografer ständigt uppnådde erkännande, något jag själv kände att jag inte fick. Detta kan jag fortfarande idag känna – efter alla mina år som naturfotograf. Jag kan idag se ironin i detta, att det jag gjorde 2011 förstörde en karriär för mig som naturfotograf som jag kände att jag ännu inte hade nått fram till.

22429_2010 (8)

Från ett läge där jag tidigare upplevde en märklig tystnad, hade jag nu plötsligt hamnat i ett läge där jag önskade mig tystnad. Alla naturfotografer (även sådana som hade varit tysta under alla år) ville uttala sig. Det absurda i att få läsa vilken betydelse jag hade haft, som jag innan 2011 ständigt kände att jag inte hade. Från att ha skakat på huvudet bakom ryggen på mig, gick man till att skaka huvudet mitt framför mitt ansikte! En milt sagt märklig utveckling!

Själv tvekade jag aldrig på att fortsätta som naturfotograf, tack vare stödet från familjen och mina närmaste vänner – men också genom viktiga råd från psykologen jag gick till. Jag valde att fortsätta som naturfotograf, jag valde att fortsätta blogga – och jag valde att bo kvar i Mullsjö. Varför skulle jag ändra det liv jag levt under hela mitt liv – för att andra använde sina ständiga pekpinnar?

Vi gör alla våra misstag, där mitt misstag blev spritt överallt och medialt uppmärksammat på alla möjliga sätt. Tänk ett samhälle där alla människors olika misstag hade fått samma mediala uppmärksamhet…

Jag fick hatkommentarer i bloggen, oftast från anonyma som inte sparade på krutet precis. Några kollegor (och vissa jag trodde var vänner) använde situationen för att få egen uppmärksamhet och gynna den egna karriären och olika samarbetspartners som märkligt nog ”bara försvann” från Jordens yta – jag blev paria i naturfotomiljön!

22430_2012 (9)

Det som har skett efter 2011 är en märklig vändning för egen del. Naturfotografin blev ännu viktigare för mig, jag började titta ännu mer inåt för att stärka mina bilduttryck från benmärgen och utåt. Mina bilder blev ännu bättre, ännu mer ärliga mot mig själv och därför ännu viktigare! Jag kunde fritt utveckla mitt bildspråk helt utan att ta hänsyn till vad naturfotomiljön kunde förvänta sig – och givetvis också helt utan eventuella kommersiella hänsyn. Jag hade ju per definition ingen marknad längre, man hade ju sett till att ingen ville ens ta i mig med tång…

Jag behöver idag aldrig marknadsföra mig mer, alla vet redan vem jag är. På gott och ont! All publicitet är ju bra publicitet, sägs det. Jag kunde känna att jag hade allt att vinna – och inget mer att förlora. I detta kunde jag fullkomligt skita i vad andra tyckte, något som med facit i hand har utvecklat mig där jag idag befinner mig som naturfotograf och bildskapare.

Precis som innan, när alla så lätt trodde mig vara en naturfotograf jag aldrig varit – kan jag idag fortsätta visa vem jag är och visa vem jag alltid varit, för en publik som långsamt börjar förstå detta. Idag har jag kursdeltagare som vet mer vem jag är på riktigt, än den naturfotograf många trodde jag var tidigare.

Hur konstigt det än låter…

22431_2015 (10)

Under mina föreläsningar lägger jag ännu mer tonvikt på mina tankar och känslor, vad jag vill förmedla i mina bilder – och där publiken till min förvåning inte fokuserar på utrustning och fototeknik. Jag kan idag berätta vem jag är – och publiken förstår på riktigt också vem jag alltid varit. Jag behöver inte låtsas, jag behöver inte framställa mig som något annat än den jag är – och detta accepteras i allt större grad.

Mer än en gång, men också allt oftare, kan jag känna att det jag gjorde 2011 och vad jag då gick genom – att det var det bästa som kunde ske mig som naturfotograf och bildskapare. Visst möter jag andra fotografer fulla av antipatier mot mig som naturfotograf, men påfallande ofta är detta fotografer som hade svårt för mig även tidigare! Sedan beror deras antipatier ofta på ”bilder av mig” som är skapade av andra, mer än vad jag själv bidragit med. De flesta som idag fortfarande tycker illa om mig, är fotografer jag inte träffat i verkligheten – eller så är det kollegor som vill försvara sina egna karriärer och inte vill förlora de positioner de själva uppnått.

2013 kom min hittills senaste bok ”Svartvita landskap”, en e-bok med enbart svartvita landskap, men också en bok som blir en illustration av den bildskapare jag idag utvecklats till. Det blir mycket svartvitt idag, faktiskt blev det påfallande många svartvita bilder för mig under hösten 2011, när krisen var som störst. Bilder som i all sin tydlighet berättar om det jag gick genom som bildskapare. Man måste ju lära sig att fotografera även när man mår som sämst!

22432_2018 (11)

Idag fotograferar jag mer än någonsin, ofta varje dag på något sätt. Bilder som jag själv styr över, på motiv jag väljer totalt oberoende av vad andra naturfotografer visar fram. Naturfotograferna/N och PhotoNatura är avslutade kapitel för mig, så även att ha föreläsningar på olika naturfotofestivaler. Problemen inom naturfotomiljön som jag känt till under hela min karriär, kom fram i all sin tydlighet under 2011 – och fortfarande är det moment som den lider av. Den är motivstyrd, den är teknikstyrd – och naturfotograferna fortsätter att enbart titta på varandras bilder. En internstyrd miljö, en hierarki med sina tydliga ramar och trender, där jag känner en oerhörd befrielse av att inte vara delaktig.

Jag är fortfarande naturfotograf, något jag kommer vara resten av mitt liv. Jag kommer hinna se flera naturfotografer etablera sig, få framgång och hyllningar, för att sedan varva ned eller tröttna. Jag kommer fortfarande åka runt i Mullsjöskogarna och fotografera precis det jag vill, känna av lyxen att inte vara anpassad, att få kunna vara helt fri i mitt bildskapande. Andra får bråka om restriktioner, andra får bråka om vem jag är, andra får prata hur mycket skit som helst om mig – utan att det påverkar min karriär som naturfotograf en enda millimeter.

Det känns skönt att ha kommit till den insikt, sent omsider efter alla mina år som naturfotograf. Att få vara mig själv – långt in i mitt liv som en helt och hållet subjektiv naturfotograf!

(Bild 1 – Fotografering i Sædalen, 1982)
(Bild 2 – Från Hallandsåsen, 1987)
(Bild 3 – Från Geysir på Island, 1995)
(Bild 4 – Vid Sydvattnet på Hökensås, 1997)
(Bild 5 – Från Hallands Väderö, 1998)
(Bild 6 – I björngömslet, 2005)
(Bild 7 – Från Trandansen, 2009) (Foto: Malin Ellisdotter Hellesø)
(Bild 8 – Från en föreläsning, 2010) (Foto: Malin Ellisdotter Hellesø)
(Bild 9 – Fotografering i Mullsjöskogarna, 2012) (Foto: Malin Ellisdotter Hellesø)
(Bild 10 – Från Mullsjöskogarna, 2015) (Foto: Malin Ellisdotter Hellesø)
(Bild 11 – Fotografering i gammal skog, 2018) (Foto: Gustav Rappestad)
(Bild 12 – Malin fotograferar mig, 2019) (Foto: Robert Müller)

22433_2019 (12)

Jag har tappat tron på naturfotografin…

22395_2012 (1)

Det är så lätt att missuppfattas, särskilt när man försöker förklara hur fotomiljön utvecklas – och de trender man kan se. Det blir lätt ömma tår där man antingen går i försvar eller så möter man mina synpunkter med billiga motargument. Kritiserar man naturfotomiljön blir det extra tydligt, då naturfoto på något konstigt sätt är fotomiljöns ”heliga ko”, som går runt i sina tillfälligheter och sällan eller aldrig får utstå kritik. Eller så väljer man helt enkelt att ignorera den, kanske för att det blir lättare…

Jag är själv naturfotograf och kommer så vara resten av mitt liv. Jag brinner för naturfotografi, för naturen och för bildskapandet. Jag har också hållit på länge, detta utan att tappa varken inspirationen eller hungern. Nästan varje dag fotograferar jag, det blir hela tiden nya bilder – bilder som ligger nära den jag är som person och väljer att visa fram för andra. Från mig själv!

Idag dominerar amatörfotograferna i stort, jag tror aldrig det varit så många naturfotografer någonsin som idag – och absolut största flertalet är amatörerna. De som inte fotograferat så länge, som håller på med sitt bildskapande när det finns tid över. De som har begränsat med tid, men samtidigt vill kunna se att bilderna också långsamt blir bättre. Amatörerna som lyssnar på oss som är erfarna, som väljer kamera efter proffsens rekommendationer – och som gärna söker sig till platser där de bra bilderna är lätta att komma över. Antingen det är vid olika betalgömslen eller på spännande platser i naturen – där det är lättare att lyckas. Helt i tron att allt handlar om tillgången till bra motiv, för att bilderna också ska bli bra.

22396_2017 (2)

Flera anmäler sig också till olika fotokurser eller workshops, med erkända och duktiga naturfotografer, för att tillgodogöra sig de hemligheter som verkar vara nyckeln till de riktigt bra bilderna. Ju snabbare man når framgång, desto bättre då det gynnar den viktiga motivationen maximalt! En form för jakt på spännande motiv och viktig kunskap. Häri ligger intresset!

Man köper fotoböcker med spännande bilder man själv vill göra, man läser olika fototidningar för att uppdateras om allehanda nyheter på prylmarknaden – för att man fullt och fast tror på snabba lösningar!

Många av dessa amatörfotografer har ingen eller ringa intressen för konst i största allmänhet, fortfarande är det så att de absolut flesta som blir naturfotografer kommer genom ett stort intresse för teknik eller natur. Bildintresset kommer liksom lite grann på köpet…

En bilds kvaliteter bedömer man genom sitt spännande ljus, bra skärpa och intressanta motiv. Och enbart där, tills någon ny naturfotograf dyker upp med ett helt annat bildperspektiv – då ändrar man om fokus och försöker kopiera. Utan att egentligen förstå varför!

Många av dessa förstår inte konst, eller vill förstå konst. Det är för konstigt och flummigt, för svårt att definiera och verkar helt sakna tydliga recept för framgång. Man saknar den ingången till sitt naturfotograferande, vilket gör att det blir ett omöjligt språk att lära sig. Några väljer då bort betydelsen av detta och i sitt okunnande ifrågasätter konstens märkliga värld – enbart för att försvara sina egna tillkortakommanden…

22397_2012 (3)

Bra naturbilder kopieras i tusentals, man söker upp de motiven som de erfarna naturfotograferna jobbar med, man har en dröm om samma framgång. Om andra fotografers bilder är för bra, så bra att man känner det som en omöjlighet att uppnå – då kommer bortförklaringarna… Antingen tror man att bilderna blivit till på felaktiga grunder, att man känner sig lurade och då misstänker fusk – eller så har man helt enkelt mindre tur än de andra. Man skyller på sämre ekonomi, att man bor på fel plats och har sämre tillgång till spännande motiv.

Istället för att se möjligheter, så ser man enbart sina begränsningar. Kanske för att allt inom naturfotografin egentligen handlar om en enda stor tävling. Den som har de bästa bilderna vinner, den som har bästa kameran vinner, den som kan leva ut sina drömmer vinner.

När det egentligen handlar mindre om att vinna, utan mer om att berätta och beröra med egna bilder som inte är kopior från andra fotografer. Lägg avundsjukan helt åt sidan – och börja koncentrera dig på att fotografera. Där du står och går!

Naturen behöver fler sådana naturfotografer, för att alla andra ska förstå hur viktig naturen är för vår överlevnad – mer än att på kort sikt enbart finnas till för att stjäla bildmässiga framgångar!

Inte konstigt att jag börjat tappa tron på naturfotografin…

(Bild 1 – Lärkfalk, 2012)
(Bild 2 – Mönster, 2017)
(Bild 3 – Älg, 2012)
(Bild 4 – Trollet, 2020)

22398_2020 (4)

Debatt: Naturfotografins självmord…

22272_2022 (1)

De senaste åren har naturfotografin rört sig mot en riktning som handlar allt mindre om bildskapande och allt mer om kamerajakt. Antingen så erbjuder man allehanda betalgömslen där andra naturfotografer kan erbjudas olika speciella djurmotiv maximalt tillrättalagda för spännande bilder i otroligt ljus och där beställda djur gör precis det fotograferna önskar – eller så har vi en stor mängd naturfotografer som mer eller mindre åker runt mellan dessa färdiga betalgömslen och berikar sitt stora bildarkiv med ännu flera otroliga och regisserade djurbilder. Eller så anmäler man sig ständigt till det allt större utbudet av olika fotosafaris i olika delar av Norden och övriga världen.

Vi förslavas genom täta gillanden till våra bilder i sociala media som Instagram och Facebook, där bildmängden publiceras i allt större antal – och där betydelsen av ”det otroliga” ger högsta vinsten i form av maximalt antal hyllningar. Eller så skickar vi in våra bilder till betydelsefulla fototävlingar om vi känner att hyllningarna behöver få ännu högre status. Finns det inga andra drivkrafter i naturfotograferandet än att bli hyllade? Är det människans nedärvda girighet som driver naturfotografin mot ett kollektivt självmord?

Vi ser tusentals bilder på björnar i blå nattdimma, vargar som cirkulerar runt arga björnar, biätare som slänger med humlor genom öppna näbb, olika hägrar i låga och spännande kameravinklar, havsörnar i fantastiska torrakor, olika skogsfåglar i finaste ljuset från mest riktiga kameravinkeln, badande fåglar, ugglor som jagar möss över snövita fält eller brölande kronhjortar i perfekt morgondimma.

Vart tog vardagsnaturen vägen? Den natur vi har runt i närområdet, som vi tagit oss till och upptäckt själva? Bilder på det tillfälliga mötet med ett rådjur eller en taltrast. Bilder från hemmaskogen, från majkvällen i blomsterängen eller i krusningarna från några skräddare i den lilla gölen.

22273_2017 (2)

Varför finns det fler bilder på björn och varg, på havsörn och lappuggla – än på talgoxe, turkduva och rådjur? Varför ser vi flest naturbilder från Öland, Gotland och Lappland – än från Närke, Södermanland och Dalsland? Varför ser vi inte lika många bilder på det vanliga som på det ovanliga?

Varför ser vi fler bilder på skogen vi drömmer om än om den skogen som faktiskt finns?

Vi ser en allt större form för naturfotografi där det är viktigare att vinna än att man har något att berätta. Som om naturfotografin börjat lida under ”popmusiksyndromet”, där alla mäter framgångarna i listplaceringar – mer än att man håller på med musiken för att beröra och kommunicera. Var tog idealisterna vägen? De som håller på med naturfotografi av en djupare och mer personlig orsak, än att charma sin publik?

Jag har sett naturfotografer som hoppat av detta tåget och börjat fotografera annat. Som valt bort den allt mer troféjagande naturfotomiljön, helt enkelt för att bildskapandet hade en annan betydelse och låg på ett djupare plan. Naturfotografer som slutat fotografera, som tröttnat – men som man inte märker så mycket av, då mängden nya naturfotografer hela tiden ökar. Antalet naturfotografer idag har aldrig varit större, men är det ”naturfotografer” egentligen?

Visst har jag ibland känt en viss lockelse mot att boka in mig i några av alla dessa betalgömslen, vid ett tillfälle gjorde jag detta i Hälsingland när jag bodde där, för att fotografera björn – men det kändes betydligt mindre anpassat och hade en stor portion osäkerhet kopplat till sig, vilket nog fick mig att göra det. Jag vill fortfarande att naturen ska få finnas, på naturens villkor – jag är ju i grunden en naturmänniska som stortrivs med att vistas i naturen. Vilket nog är största drivkraften för att jag fotograferar natur.

22274_2000 (3)

Dessutom är kommunikationen med naturen, identiteten, hemmahörandet – det som sedan skapar en grund för mina tankar i mina bilder. Från naturens synvinkel, mot det mänskliga samhället – och inte tvärtom! När jag fotograferar en älg, så ska det vara på älgens fria villkor – att den bestämt sig för att jag ska få fotografera den. På en plats älgen själv bestämt!

Det låter kanske naivt, eller möjligen barnsligt – men på något sätt där ligger min grundsyn till mitt naturfotograferande. Kanske är det just i känslan av tillhörighet, som jag hittar ingången mot mina mest personliga bilder. Att alltid stå på naturens sida, mer än att jaga efter motiviska troféer.

Jag är ingen motståndare till alla dessa betalgömslen, utan mer till vad som är den egentliga drivkraften för många av dagens naturfotografer. Sådana som parkerar vid dessa gömslen och på olika fotosafaris och sällan gör annat!

Jag är ingen jägare, ingen kamerajägare, ingen motivjägare – jag är bildskapare och naturfotograf! Jag skadar inget i naturen, jag stör så lite som möjligt, anpassar mitt liv för att naturen inte ska ta skada. För naturen är detta livsviktigt. Alternativet är en planet för och av människan – med bilder och engagemang som enbart innehåller listettor och en prydligt sminkad världsbild.

En bildtroféjakt – utan naturligt innehåll!

(Bild 1 – Zebra, 2022)
(Bild 2 – Näckrosblad, 2017)
(Bild 3 – Sångsvan, 2000)
(Bild 4 – Älg, 2020)

22275_2020 (4)