Transparens…

(1)

Jag försöker hela tiden ha en öppen dialog i mitt fotograferande. Öppen med vem jag är, med vad jag fotograferar och hur jag fotograferar. Jag har inga hemligheter!

Jag finns heller aldrig längre bort än i en kommentar här i bloggen, kanske med några frågor – och sedan kommer det ett svar från mig. Om vi bortser från vissa elaka och anonyma kommentarer som ibland dyker upp, så publiceras alla kommentarer som jag får i bloggen – och av dessa så besvarar jag dessutom på samtliga.

Jag finns även tillgänglig via Facebook och Instagram. Med bilder och svar på kommentarer. Ibland dyker det också upp ett meddelande via Facebook eller som sms direkt i mobilen. Eller så får jag ett mejl.

Vissa tar också mod till sig och ringer, vilket kan bli rätt så långa och trevliga samtal.

Jag är med andra ord en fotograf som är rätt så lätt att få kontakt med, dessutom är det alltid lätt att få svar på eventuella frågor man skulle ha om mina bilder eller om mitt fotograferande i stort.

(2)

Jag är en rätt så transparent person, dessutom med ett liv som har insyn från ett rätt så stort antal personer. Jag tror nog inte jag har en enda hemlighet kvar, som inte ett flertal redan känner till.

På gott och ont!

För det är ju också så att jag givetvis har min integritet. Börjar frågorna bli för personliga, så backar jag direkt. Vissa saker i mitt liv tillhör givetvis enbart mig personligen, min familj och mina närmaste vänner. Så är det, vilket jag nog tror de flesta både förstår och respekterar.

Men trots min öppenhet, så är det förvånansvärt ofta så att det uppstår allehanda rykten. Konstigt nog räcker inte min öppenhet till i alla fall…

Jag kan även ibland möta människor som på fullt allvar undrar vad jag håller på med för tiden, om jag exempelvis fortfarande fotograferar… Människor som annars verkar följa med rätt så bra på vad jag gör, men som har missat ett stort antal väsentligheter.

(3)

Många har fullkomligt missat min blogg, inte läst en enda intervju i någon av alla de tidningar jag figurerat i under de senaste åren – och även missat alla framträdanden jag haft i både radio och teve.

Trots den transparens jag haft under alla år, så är det många som verkar missa det mesta. Och som svar på om jag fortfarande fotograferar, så borde väl denna blogg vara ett tillräckligt tydligt bevis på det.

Här kan man se vad jag fotograferar, hur jag fotograferar, vilka tankar jag har och förmedlar i mina texter. I viss mån berättar jag även om visioner inför framtiden, även om jag numera är mycket tystlåten med vad jag har på gång.

Jag berättar knappt något alls om kommande projekt, om det kommer nya böcker, utställningar eller annat. Helt enkelt för att jag medvetet lagt locket på. Av försiktighetsskäl, skulle man kunna säga.

Bloggen är ju offentlig, och alla läsare av bloggen är inte fördelaktiga för min karriär – om jag nu ska försöka uttrycka mig någorlunda försiktigt.

 (4)

Jag marknadsför mig aldrig! Jag kontakar aldrig media, media kontaktar mig om det är något. Rätt ofta händer det också faktiskt att det skrivs något om mig som jag inte ens kände till – och där ingen heller har pratat med mig innan.

Plötsligt kan telefonen ringa, en tidning har läst något som en annan tidning skrivit och vill göra en uppföljning. Eller så ringer en radiokanal eller tevekanal.

Efter det som skedde 2011, så kan jag lugnt konstatera att jag nog aldrig behöver marknadsföra mig någonsin – resten av mitt liv! Vilket ju är trevligt, men också skrämmande på samma gång.

Dessutom blir det alltid något som blir fel… Tror inte jag läst något under de senaste åren som varit helt fritt för faktafel. Alltid är det något, kanske ibland några felformuleringar – eller att det blivit några missförstånd. Och har det först blivit fel en plats, så sprider det sig snabbt som ringar på vattnet…

Därför känns bloggen helt underbar att ha tillgång till, att kunna referera till – eller så behöver jag helt enkelt klargöra något jag läst eller hört.

(5)

På sistone har man även börjat uppmärksamma mina inlägg på annat håll, för att sedan länka till bloggen och någon artikel. Fotosidan uppmärksammade nyligen min artikel ”Gör inget du skäms för att redovisa”. Vilket jag givetvis kände mig tacksam över, fast jag inte alls hade en aning om detta innan jag såg det på Fotosidans framsida.

Givetvis blev det en storm i ett vattenglas. På Fotosidan givetvis, av deras medlemmar som flitigt kommenterade nyhetsartikeln med länk till min bloggartikel. Bitvis var tonen riktigt hård, man kan säga att jag riktigt ordentligt fick mitt pass påstämplat… Jag valde att gå in för att besvara några av kommentarerna, men jag gav upp – det blev för mycket trollkänsla från vissa som kommenterade. Att försöka hålla en seriös och mer konstruktiv ton, det kändes nästan omöjligt.

Däremot höll sig stormen på Fotosidan, jag märkte knappt något alls i kommentarsfältet här i bloggen. Även fast jag såg tydligt i statistiken att min artikel blev flitigt läst och analyserad.

(6)

Särskilt första bilden i artikeln, den svartvita bilden på koltrasten med speglande lampor. En mer än trettio år gammal svartvit bild blev starkt ifrågasätt. Och med tanke på vad jag tidigare gjort och erkänt 2011, så måste jag ju då gjort något fuffens även denna gång. Det slutade med att jag fotograferade av det gamla svartvita negativet med min mobil och publicerade den på Fotosidan (se här).

Men den måste ju i alla fall ha varit en dubbelexponering, detta fast jag redan besvarat att det var en enkelexponering. Andra medlemmar gjorde egna testfotograferingar, för att komma fram till att bilden inte gick att göra i en enkelexponering – alltså kunde man då konstatera att jag antingen ljög, eller möjligen inte kom ihåg hur jag hade gjort…

Alltså var det ingen enkelexponering, fast jag ju vet att det var det. Men det hade ju ingen betydelse. Bilden många hade av mig var ju den bild de hade fått av mig 2011, men säkerligen också senare genom vad de läst eller hört från andra.

Att bilden gjordes med en Nikon F3P som inte kunde dubbelexponera, det var ju fel för att jag inte kom ihåg rätt. Och jag kan heller inte bevisa att jag har rätt, då det inte går att utläsa ur det trettio år gamla negativet…

(7)

Om nu sanningen ska fram så har ju detta egentligen ingen större betydelse, då jag under alla år varit öppen med mina dubbel- och multiexponeringar – och haft detta som ett centralt moment i en naturfotostil som fått många efterföljare…

Kanske skulle jag hållit mig helt undan diskussionen, låtit medlemmarna spekulera sig blåa i ansiktet. Jag har fått den känslan många gånger att jag i min iver efter transparens, så blir min inblandning bara ännu mer fel.

Då är det nog kanske bättre att fullt ut acceptera rollen som offentlig person, se alla spekulationer som någon form av marknadsföring – all PR är ju god PR…

Kanske någon gång i framtiden så träffar jag en av dessa inbitna medlemmar i verkligheten, så att jag kan visa i praktiken hur jag gjorde. Jag ser redan fram emot att få se det långa ansiktet den personen då kommer att få… Men att då kanske även få ett litet ”förlåt”, det tror jag däremot blir att önska sig för mycket…

Vill ni läsa vad Fotosidan skrev och sedan läsa de kommentarer som kom in, så kan ni klicka här.

(Bild 1 – Rörelse, 2017)
(Bild 2 – Stenar, 1986)
(Bild 3 – Ljung, 1992) (Dubbelexponering!!!)
(Bild 4 – Skräddare, 2017)
(Bild 5 – Gräsand, 1986)
(Bild 6 – Gräsand, 2017)
(Bild 7 – Rådjur, 2016)
(Bild 8 – Älgtjur, 2017)

(8)

Annonser

Hög svansföring…

(1)

Det är verkligen inte alltid lätt att vara den man är, helt enkelt för att det alltid kommer finnas de som tycker att man är en annan…

På sistone har jag ett flertal gånger blivit beskriven som en person som har haft eller har en hög svansföring. Jag undrar ibland varför det blivit så, jag har även mött dessa beskrivningar eller påståenden med en undran, men jag har också givetvis påtalat att så inte är fallet.

Några har förklarat vidare med att jag tyckte mig vara mer än alla andra, då jag hela tiden ville framhäva att jag inte gjorde en massa i Photoshop – och att jag då också ifrågasatte andra som då gjorde korrigeringar eller förändringar i efterhand.

Nu tror jag detta i viss mån ligger inom den gärningsmannaprofil man försökt sprida om mig efter september 2011. Men jag förstår också att rykten lätt kan utvecklas och förstärkas, för att sedan bli en sanning i mångas ögon.

Jag förstår också att mitt sätt att skriva och prata, att det även kan väcka ett antal missförstånd. Helt enkelt för att när jag förklarar mitt sätt att arbeta, att det då också tolkas som om andras sätt är fel. Mitt sätt att arbeta blir facit, tror jag flera tror.

Fast så är det inte. Har man läst lite mer av allt jag skrivit, eller varit på ett flertal av mina föreläsningar och fotokurser genom åren – då nyanseras den bilden rätt mycket.

Visst följer jag mina egna intentioner och övertygelser, men detta är i mitt eget sätt att arbeta. Att jag väljer att inte göra en massa i Photoshop, det är ju givetvis inte för att det är fel att göra en massa i Photoshop. Det är enbart en beskrivning av hur jag arbetar – inget annat!

Självklart blev det fel 2011, det har jag erkänt och förklarat ett stort antal gånger. Och att jag då bröt mot mitt eget sätt att skapa och fotografera. Dessutom ljög jag med att jag inte hade gjort något. Det är häri själva misstaget ligger.

För annars gör jag inte mycket i Photoshop. Nästan inget alls, om jag ska vara ärlig.

Men andra får givetvis göra som de vill – och precis så ska det ju vara. Som jag skrivit ett mycket stort antal gånger genom åren, så uppskattar jag fotografer som vågar vara sig själva. Vilket då naturligtvis även innebär att man ska våga vara någon annan än den jag är.

Jag har aldrig haft någon hög svansföring, jag vet så väl hur jag varit genom alla år. Jag har givetvis varit säker på min sak i mitt eget fotograferande, men samtidigt också extremt öppen mot andras sätt att fotografera.

Jag har många gånger fått undrande kommentarer när jag hyllat bilder och fotografer som har en helt annan stil än min egen. Dessutom har jag, i motsats till många andra naturfotografer, även uppmärksammat helt andra motivkategorier.

Jag har heller inte brytt mig om bilderna varit digitalt bearbetade, en bra bild är ju en bra bild – oavsett hur nu fotografen valt att göra.

Jag har heller aldrig varit en sådan arrogant skitstövel, som ett flertal fotografer ibland kan bli när framgången stiger upp i huvudet. Helt enkelt för att jag starkt ogillar sådana attityder – då jag haft stora problem med att hantera ett flertal sådana fotografer genom åren.

Mina framgångar har aldrig stigit mig upp i huvudet, på samma sätt som att mina motgångar aldrig fått lägga ett lock över min entusiasm och iver. Tvärtom känner jag ofta att lite motvind kan vara väl så stärkande för självförtroendet – för att sedan kunna använda och förmedla dessa erfarenheter vidare under mina fotokurser, föreläsningar och i min artiklar.

(Bild 1 – Ren, 2008)

Det är bättre när det svåra blir enkelt, än när det enkla blir svårt…

(1)

Under alla år som naturfotograf har jag haft en viktig vision med alla mina föreläsningar och fotokurser, att det inte är så svårt att lyckas. Jag har alltid försökt förmedla att göra det svåra enkelt, istället för att krångla till det i onödan. Det är ju annars så lätt att det man gör hela tiden ska framställas som märkvärdigt, med att i detalj berätta om alla omständigheter man fick anpassa sig till för att lyckas göra bilderna.

Det blir lätt en diskussion om att man måste ha en dyr och omfattande fotoutrustning, eller att man fick vänta länge på både motivet och det rätta ljuset. Där jag då oftast försöker få fram att man kan göra det bästa bilderna även med enklaste fotoutrustning, eller att man kan lära sig att utnyttja det rådande ljuset på bästa sätt – eller att man med att få bästa möjliga kunskap om motiven, så behöver man kanske inte vänta så länge.

(2)

Vissa motiv är givetvis svårare att lyckas fotografera, vissa ljusförhållanden mer ovanliga att få uppleva – och givetvis kan det ibland behövas specialutrustning för att kunna göra vissa bilder. Men i det stora är det inte så svårt.

Gör man bara nödvändiga prioriteringar, eller har ett tillräckligt stort och brinnande intresse, så kommer också de riktigt bra bilderna. Om inte kanske med en gång, så garanterat efter en viss tid. Lägger man bara ned tillräckligt med tid, så går det alltid vägen! Övning ger färdighet.

Jag tog mig givetvis ut med kameran i snöstormen, hittade klätten vid Kåseberga där jag fått information om att den skulle finnas, och var på en av alla mina utflykter till Sandön utanför Ängelholm och hittade plötsligt den smalnäbbade simsnäppan. Fanns jag på Hallands Väderö under en hel vecka för att fotografera skogshare, så var det också klart att det också kom gyllene tillfällen att fånga skogshararna i det underbara kvällsljuset…

(3)

Givetvis finns det inga genvägar, utan den enda och säkra vägen till de bättre bilderna är att ge fotograferandet tillräckligt med tid. Och gör man det, så är det ju inte så svårt egentligen att lyckas.

Jag har mött fotografer helt utan bildtalang, men som genom tålmodigt och långsiktigt arbete slutligen lyckades bli riktigt bra fotografer. Å andra sidan har jag också mött talangfulla fotografer som tog för lätt på det, där nonchalansen dullade bort möjligheterna – och man tröttnade rätt så snart på att fotografera.

Jag fotograferar nästan varje dag, och har gjort så i många år. Det skulle vara konstigt om det inte hade blivit en och annan bra bild under alla dessa dryga 40 åren…

(Bild 1 – Snöväder, 2010)
(Bild 2 – Klätt, 1983)
(Bild 3 – Smalnäbbad simsnäppa, 1988)
(Bild 4 – Skogshare, 1999)

(4)

Gör inget du skäms för att redovisa…

(1)

Bildmanipulering… Smaka på ordet! Vad tänker du på?

Genom alla år som jag varit aktiv naturfotograf har inget framkallat så häftiga diskussioner som just ordet ”bildmanipulering”. Ett ord som i diskussionerna oftast fått en negativ klang, vilket då också fått till följd att de flesta givetvis tar kraftigt avstånd från det. Ingen vill ju hålla på med något som andra uppfattar som negativt…

Men vad betyder det egentligen? När har man som fotograf gjort en ”bildmanipulering”? Har det något med bildskapandet att göra; att man genom att förändra motiven på något sätt och gjort en personlig tolkning – att det är att göra en bildmanipulering? Eller handlar det om att man vill luras, att i bilden bedriva någon form av fusk för att förenkla eller skapa ett bättre resultat – för att sedan hålla tyst om det. Eller ännu värre; att man medvetet ljuger för att dölja sanningen…

I dagens digitala bildvärld har ”bildmanipulering” näst intill blivit det samma som att göra förändringar i Photoshop i efterhand. Antingen för att reparera eller förändra, kanske även förbättra så pass mycket att en hyfsad exponering i slutändan kan presenteras som en fantastisk bild.

Diskussionen är ingalunda ny egentligen; liknande tankar fanns även tidigare på den analoga tiden. Fast då handlade det mer om hur duktig man var på att trolla i mörkrummet. Det gick ibland så långt att vissa tidningsredaktioner hade egna mörkrumsassistenter, för att kunna få fram bättre papperskopior än vad fotograferna själva skulle ha lyckats med.

(2)

Jag kommer så väl ihåg fotografen Christer Strömholm, som för övrigt var en mycket duktig fotograf – men som samtidigt var mer medelmåttig i mörkrummet. Först när han anlitade en mycket duktig mörkrumsassistent kunde han presentera riktigt bra gjorda papperskopior av bilderna. Något mörkrumsassistenten också kunde medge, då han stundtals verkligen hade fått trolla med några av Strömholms extremt underexponerade bilder och mycket ”tunna” negativ.

En annan framstående fotograf var Ansel Adams. Men till skillnad för Strömholm var inte Adams enbart duktig på att fotografera, han var dessutom en magiker i mörkrummet. Jag har själv sett några av hans originalkopior på en utställning för ett antal år sedan, jag minns så väl den extremt högklassiga kvaliteten. En ren njutning, kan jag lugnt säga.

Jag minns också de surrealistiska landskapsbilderna till Jerry Uelsmann, bilder från en fördigital period, där man idag direkt skulle misstänkt att fotografen använt Photoshop. Men då tänkte man inte så, utan man hänfördes av det fascinerande mörkrumsarbete han hade gjort för att skapa dessa fullständiga fantasilandskap. Alla visste ju att han hade använt ett mörkrum (något annat fanns ju inte), men få kunde förstå hur han hade lyckats.

Skulle man presentera hans bilder idag för en okunnig publik skulle de flesta inte ens höja på ögonbrynen. Helt enkelt för att hans bilder som var mycket svåra att göra i det traditionella mörkrummet, idag kan göras mycket enklare i Photoshop. Det finns faktiskt appar till mobilen som kan ge liknande effekter enbart med en knapptryckning…

(3)

Graden av fotografisk kvalitet vägs oftast tillsammans med graden av svårighet. Då som nu. Därför finns det inget som väcker så mycket reaktioner som om en fotograf gjort en genväg mot resultatet. Det blir särskilt provocerande, särskilt mot de fotografer som lyckats göra liknande bilder – men valt den mer traditionella och tidskrävande vägen.

Genom åren har genvägarna varit många. Förr i tiden kunde det dyka upp fantastiska bilder på rovfåglar i flykt och även spelande tjädrar, tills man upptäckte att fåglarna var uppstoppade… Man kunde också visa fantastiska närbilder på björn och lodjur, tills det avslöjades att bilderna var fotograferade i en djurpark…

Föreningen Naturfotograferna/N startades 1966 i Sverige för att belysa detta, men också för att visa fram mer äkta naturfotografi som en motvikt. En utveckling som gett gott resultat i naturfotomiljön i Sverige. Idag finns en grundläggande etik bland svenska naturfotografer som spridit sig vidare runt till naturfotomiljöer över hela världen.

Även om man i vissa länder fortfarande töjer på gränserna… Många av de fantastiska djurbilder man ibland kan se från europeiska naturfotografer, på bland annat kronhjort och vildsvin, är fotograferade i olika jakthägn. Sedan har vi alla ”game parks” i USA som kan erbjuda fantastiska möjligheter till bilder på en rad olika tränade rovdjur. Att få en puma att gäspa så fint med Monument Valley snyggt i bakgrunden är inte svårt, om du betalar för det…

(4)

Jag tror faktiskt inte att det finns så många fantastiska bilder på puma, som egentligen är fotograferade under helt naturliga förhållanden…

Idag har det också växt fram en stor industri av betalgömslen på olika håll i Europa, där man snabbt kan lyckas göra de mest fantastiska bilder. Det har faktiskt blivit så etablerat att en relativt nystartad naturfotograf kan satsa 1 miljon kronor, köpa en bra utrustning för halva det beloppet – för att sedan lägga resten på olika betalgömslen.

Med bra utrustning, som avancerade programfunktioner och snabb autofokus, så kan man snabbt etablera sig i toppen. På ett par år och med frekvent besök i olika betalgömslen är man plötsligt världsbäst; med bilder på fiskande havsörn eller fiskgjuse, björnar i nattdimma, vargar som jagar björn, aftonfalkar som parar sig, pelikaner i låg kameravinkel med vidvinkel, badande småfåglar med effektfull spegelbild, dykande kungsfiskare, spelande orrar och tjädrar – allt samlat ihop från olika betalgömslen i Sverige, Norge, Finland, Ungern och Grekland. Sitter man väl i betalgömslet är allt så fantastiskt förberett och anpassat, att det är svårt att misslyckas.

Men få vet hur lätt det är. Bilderna som presenteras för den stora folkmassan blir översållade av lovord, helt enkelt för att man inte känner till hur lätt det var att göra bilderna.

(5)

Om nu alla verkligen hade vetat och inte svalt illusionerna, så hade inte vi fotografer satt oss i alla dessa betalgömslen. Ingen hade imponerats av våra bilder, vilket hade gjort det mindre intressant. Visst hade vi fått fina upplevelser av varg, björn och järv i det vilda – men vi hade kanske inte fotograferat med samma iver.

Ungefär på samma sätt som bilderna kan fascinera om fotografen väl lärt sig de olika tekniska trick man kan göra i kameran. Vad man kan lyckas åstadkomma genom multiexponeringar, olika spännande filter, kamerarörelser på längre slutartider, blixt på andra ridån, eller för den del med olika udda brännvidder – som stora telen eller extremt korta vidvinklar och fisheyeobjektiv.

Ju mer man kan, både om fototeknik och motiv, desto lättare är det att uppnå fascinerande bilder. För fortfarande är det så att våra naturbilder kvalitetbedömas genom svårighetsgrad, mer än genom ett avancerat och väl utvecklat bildspråk!

På samma sätt som en fotografs svartvita bilder kunde nå större framgång på den analoga tiden med riktigt bra mörkrumsarbete, kan en digital fotograf idag uppnå samma resultat med att vara duktig i Photoshop. Det finns idag fotografer som är så fantastiskt duktiga i Photoshop att ingen skulle kunna avslöja att bilden är förändrad i efterhand.

Inom modefotografin finns det exempelvis inte många bilder som presenteras utan att först ha gjort ”nödvändiga korrigeringar” i Photoshop.

(6)

Inom naturfotografin är det däremot mindre vanligt, av flera orsaker. Dels prioriteras inte Photoshopkunnandet, men också för att naturfotografin har en mer puritan väg mot bilderna. Den grundläggande etiken som en gång i tiden utvecklades av Naturfotograferna/N finns kvar, men minst lika viktig är just den bild allmänheten har till oss naturfotografer; att våra bilder förväntas vara naturliga och mer verklighetstrogna. Vi ställer därför lika krav till naturfotograferna som till pressfotograferna.

Vi anses vara lika dokumentära och nära det ursprungliga och verkliga.

Detta fast vi idag knappt ser en enda digital naturbild som presenteras direkt från kameran. Ungefär som det var på den analoga tiden med alla som fotograferade med diafilm. Det vi hade gjort innan vi tryckte av, det var just precis det som diabilden också visade.

Vad få då visste, var att diafotografen helt enkelt blev en mästare på att hitta olika hjälpmedel för att få fram bästa möjliga resultat redan vid fotograferingen. Jag tror inte det fanns många naturfotografer på den tiden som inte kände till både polarisationsfilter eller avtonat gråfilter. Och att man kunde få fram många spännande bilder genom olika dubbel- och multiexponeringstekniker.

Fotograferna har genom alla tider gjort olika former för bildmanipulering; att vi förändrat resultatet (bilden) så pass mycket från förlagan (motivet), att publiken helt enkelt manipuleras. Vi blir presenterade för en rad illusioner, så att vi slutligen tror på det vi ser. Och det vi sett, ställer om fokus mot vidare förändringar framöver. Graderna för manipulation flyttas fram hela tiden, längre och längre från förlagan…

(7)

För många är bildmanipulation ett negativt laddat ord. Fast det enda som egentligen visas är graden av skapande och tolkande som fotografen själv lägger fram. Vill man uppnå något bra, eller något bättre – då måste man förändra, eller förbättra.

Därför sitter dagens naturfotografer där i Photoshop; vi ändrar i färgmättnad, petar lite i kontrast och nivåer, kanske gör en svag softning, ändrar lite i kompositionen genom en lättare beskäring, mörkar himlen något…

Vi manipulerar, fast vi inte manipulerar…

För egentligen har vi enbart två saker att tänka på; att vi inte under några omständigheter skadar naturen på väg mot våra bilder, eller att vi ljuger om hur vi gjort.

Vill du klona bort några störande strån i Photoshop, så är det klart att du skadar naturen mindre än om du hade gjort det i verkligheten. Men berätta i så fall att du gjort det!

Eller om vi ska förenkla det ännu mer; gör inget du skäms för att redovisa!

(Bild 1 – Koltrast, 1987)
(Bild 2 – Höst, 1995)
(Bild 3 – Tjäder, 2017)
(Bild 4 – Skogsharar, 1987)
(Bild 5 – Hjärta, 2017)
(Bild 6 – Nyfött land, 1996)
(Bild 7 – Varg, 1987)
(Bild 8 – Goðafoss, 1996)

(8)

Bloggen är mitt fönster utåt…

(1)

Igår hade jag 650 besökare i bloggen. Jag undrar ibland vilka alla mina besökare är. Är det trogna besökare sedan lång tid som följer mig och mitt fotograferande, eller är det många tillfälliga besökare som valt att hälsa på av ren nyfikenhet.

Jag vet ju att det cirkulerar många rykten om mig som fotograf, ibland helt otroliga rykten som jag undrar hur de kan uppstå. Men så är det ju i världen, det är så lätt att man tror på information som presenteras. Från andra som oftast inte alls känner mig som person och fotograf.

Därför är min blogg viktig. Här förmedlar jag mina egna ord; jag skriver om mina tankar och funderingar och visar fram mina egna bilder. Oftast nya och aktuella, men även ibland äldre bilder från den analoga tiden.

Bilder som verkligen visar vem jag är som fotograf, idag och även tidigare.

Jag är inte någon annan fotograf än den jag presenterar här. Jag har heller inte avvikande åsikter än det jag skriver om i mina mer än 350 publicerade artiklar hittills.

(2)

Jag försöker heller inte framstå som något annat än det jag är, helt enkelt för att mitt personliga närmande i min fotografering kräver en ärlighet till mig själv. Från mig själv.

Mina bilder som jag visar här i bloggen skulle jag inte ens ha kunnat utveckla, om jag inte hela tiden försöker vara mig själv närmast.

Hittills har jag publicerat 11 965 egna bilder här i bloggen, från 1979 och framåt. Bilder som i sin helhet tydligt visar vem jag är som fotograf, vilken bildstil jag ofta arbetar med, vilka motiv jag oftast återkommer till – men inte minst också bilder som med all tydlighet även kan avfärda några av de rykten som surrar om mig och mina bilder.

Hur många av mina besökare under gårdagen som redan hade skapat en bild av mig som fotograf, det vet jag givetvis inte. Kanske var det en positiv bild som skapade nyfikenhet, men det kan också varit en negativ bild där min blogg förhoppningsvis kunde överraska och möjligen avfärda något som man hade hört eller läst.

(3)

Så länge jag har min blogg så kommer även mina egna ord och bilder finnas där, som en motvikt till alla de rykten som sprids om mig. Vill andra på något sätt ta patent på vem jag är, både som människa och fotograf, så finns alltid min blogg att hänvisa till. Förhoppningsvis för att bevisa motsatsen, även om många också har blivit fantastiskt duktiga på att vända och vrida på allt; man läser mellan raderna i mina texter, eller så tror man sig veta en annan sanning om mina bilder än den som är korrekt.

Har man väl skapat en ”gärningsmannaprofil” så är den cementerad för resten av livet. Om mig, både människa och fotograf.

Har jag ljugit med mina manipulerade lodjursbilder, så har jag då givetvis ljugit om allt. Och har jag väl manipulerat en gång, så har jag alltid gjort det. Och jag kommer då givetvis även fortsätta både ljuga och manipulera även framöver.

Dessutom har jag ju inte erkänt allt, sägs det…

(4)

Ungefär lika logiskt som att man varit på fest med goda vänner, kanske fått lite för mycket – och sedan stämplas som alkoholist.

Fortfarande finns det faktiskt människor som fullt ut tror jag är alkoholist, fast jag aldrig haft problem med alkohol. Jag har givetvis heller aldrig kört bil ens med en droppe alkohol i kroppen!

Jag tänker ibland på en bekant som gick bort för några år sedan. Han led av polyneuropati (tror jag det hette), vilket gjorde att han genom åren fick allt större problem med att gå. Han kunde berätta hur han vid flera tillfällen blivit stoppad av polisen för att man misstänkte honom för att vara onykter. Han undrade ibland vad andra trodde om honom, de som inte kände honom personligen och då visste att han hade varit nykterist under hela sitt liv.

Dessa människor som sprider osanna rykten verkar vara de enda som aldrig gjort några egna misstag…

Inga egna misstag annat än att de tydligen inte lyckats skapa egna liv. Har man ingen egen information att komma med, fyller man ju på med information om andra. Letar man fel hos andra, är det ju oftast ett tecken på att man inte kan hantera sina egna fel.

(5)

Givetvis är jag även mån om min egen integritet. Självklart informerar jag inte om allt, trots att jag är både öppen och ärlig med vem jag är här i bloggen.

Vis av erfarenhet så har jag blivit mer försiktig. Jag skriver nästan inget om mina planer inför framtiden, inget om vilka fotoprojekt jag håller på med – annat än det jag redan gjort och kan presentera.

Jag skriver heller inget om min familj och mina vänner, sådant som jag tycker allmänheten inte har något med att göra.

Jag skriver inget om min ekonomi, hur mycket jag tjänar – eller för den del; vilka skulder jag har. Helt enkelt för att det är en privatsak.

Men jag är inte sjukskriven eller förtidspensionär, har inga bidrag eller för den del försörjningsstöd. Jag tjänar mina pengar genom att arbeta och under senaste året har jag minskat mina skulder med ungefär 150 000 kronor.

Annat tycker jag inte offentligheten har med att göra.

(6)

Jag skriver heller inget negativt om andra namngivna personer; inget om vilka människor som sprider falska rykten om mig, vilka fotografer som motarbetar mig – eller som för den del lyckats utmanövrera mig från vissa delar av marknaden. Skulle jag komma med en ”namedropping”, då skulle jag ju sjunka till deras nivå. Det skulle i så fall vara under min värdighet!

Dessutom skulle jag inte trivas med mig själv om jag skulle syssla med någon form av personlig vendetta mot andra. Jag har redan tillräckligt med dåligt samvete för det jag gjorde och erkände 2011, för att jag skulle få ännu sämre samvete genom att börja behandla andra som skit.

Men följer man någorlunda med i vad som sker i fotomiljön, då vet man också vem som gör vad – och vem som pratar skit om andra. För att lyfta fram sig själva.

Det finns människor som idag tycker illa om mig, inte för mina manipulerade lodjursbilder – utan för allt det andra man hört och läst om mig…

(7)

Jag kommer så väl ihåg de viktiga tips min psykolog gav mig under senhösten 2011: Sluta INTE fotografera, sluta INTE blogga och flytta INTE från Mullsjö.

Genom att fortsätta fotografera kunde jag motverka eventuella trauman kopplade till fotograferandet, bland annat i Mullsjöskogarna. Genom att fortsätta blogga kunde jag förmedla mina egna ord, som kontrast till offentlighetens ord om mig. Genom att stanna kvar i Mullsjö, kunde jag också med tiden förändra den bild som många Mullsjöbor då hade skapat av mig.

Därför är min blogg viktig! Den är helt klart mitt viktigaste fönster utåt…

(Bild 1 – Morgondimma, 1987)
(Bild 2 – Storm, 2000)
(Bild 3 – Flugan, 2001)
(Bild 4 – Mussla, 1997)
(Bild 5 – Svartvit flugsnappare, 1995)
(Bild 6 – Kaja, 2017)
(Bild 7 – Älgtjur, 2012)
(Bild 8 – Skogshare, 1989)

(8)

Glädjen…

(1)

Även om jag nu fotograferat i mer än 40 år, så finns glädjen där fortfarande. Faktiskt är det så att den egentligen aldrig varit större. Märkligt nog, verkar det vara så att fotograferandet tar några skutt framåt varje år. Några trötthetstecken kan jag inte se och känna.

Varför det är så vet jag nog inte riktigt, utan jag kan bara spekulera. Kanske är det för att fotograferandet blivit en så integrerad del av mitt liv. Att det varit med på att skapa den människa jag är idag, den karriär jag hittills haft som fotograf har på något sätt också varit den utveckling jag haft som människa.

Mitt sökande efter nya uttryckssätt har även varit en resa inåt i mig själv, att utveckla mitt sätt att se och vara. Att utveckla bilden har blivit en väg till att utveckla mig själv.

(2)

Jag ser detta tydligt i vardagen. Den jag är idag är ett resultat av den jag blivit som fotograf. Jag ser vardagen med fotografens ögon, jag samtalar som en bild kan tala, jag lyssnar på musik som jag läser bilder. Jag läser en bok och skapar nya bilder,  jag fotograferar och hittar nya sätt att konversera – att tala och samtala.

Jag söker utmaningar i symboliken, lär mig att utveckla det abstrakta för att komma ett steg längre. Det jag ser utvecklar tankarna och känslorna, det jag fotograferar definierar och tar mig till nästa steg.

Varför skulle jag tröttna och kanske sluta fotografera, det skulle ju vara som att tacka nej till livet. Slutar jag se, då tackar jag även nej till den sprudlande iver och nyfikenhet som tar mig vidare till nästa livsögonblick. Och nästa.

(3)

Ingen kan ta detta ifrån mig. Ingen skulle få mig att sluta fotografera, att vidare kunna utveckla mig som bildskapare – och som människa.

Och jag fotograferar oavsett!

Det är viktigt att inte enbart fotografera när jag mår bra, även i perioder med dålig mående är fotograferandet viktigt. Eller kanske ännu viktigare!

Även när mörka moln drar fram över himlen finns det ett ljus som är värt att förmedla. För att ännu bättre lära känna mig själv. För att få fram nyanserna.

Skulle jag hela tiden rymma från det dåliga måendet skulle jag bli mer endimensionell som person – och kanske sakna det så livsviktiga djupet som förankrar det mer konstnärliga.

Det mer personliga och ärliga.

(4)

Visst har jag gjort ett antal misstag genom livet, precis som alla andra människor. Misstag som därför också blev stora misstag för mig som fotograf, helt enkelt för att mitt mående i olika former också kan synas i bilderna.

Att manipulera några lodjursbilder var ju rätt dumt och korkat, verkligen! Men jag skulle heller inte gjort det om jag hade mått bra i mig själv. Och med mig själv. Därför att jag tänkte mer utåt än inåt…

Med manipulerade lodjursbilder som egentligen var rätt så lätta att genomskåda. Då de saknade känsla och djup, men viktigast av allt så var de också rätt så taffligt gjorda. Om man tänker efter…

Slutar man lyssna till sig själv, då blir det också bilder som inte är egna. Helt enkelt! Antingen genom att fotografera på ett sätt som man inte gillar, eller att manipulera ihop bilder från någon form av låtsasvärld.

(5)

Mår man dåligt som människa är också risken stor att man möter andra människor på fel sätt. Jag tror inte det finns en enda människa som mår bra med sig själv, som pratar skit om andra människor. På samma sätt är det med fotografer; mår man inte bra som fotograf, då är det lättare att prata skit om andra fotografer. Eller förlöjliga dem.

Jag pratade aldrig skit om andra, men jag ljög med vem jag var.

Idag har jag däremot hittat tillbaka. Jag mår riktigt bra, även när jag har mina dåliga dagar så hittar jag näring till mitt bildskapande. Och kan utvecklas vidare som fotograf och människa.

Och jag lyssnar hela tiden inåt, känner efter – och hittar fram till ännu ärligare bilder. Bilder som visar den jag är, på riktigt. För mig själv och vidare till andra!

(6)

Jag har en trygg tillvaro, med en fantastisk familj och goda vänner. Ekonomin är bättre än på länge. Jag jobbar för fullt, har god hälsa och ser livet framåt med tillförsikt.

Jag vet också att det kommer att komma tyngre dagar, men jag stärker mig själv så pass mycket när jag mår bra – att jag kan möta de tyngre dagarna med mer styrka och energi.

Vilket jag inbillar mig att man även kan se i mina bilder. För de som vill se, förstås!

Jag fotograferar nästan dagligen, då jag helt enkelt inte kan låta bli. Att fotografera är ju livet självt, att inte fotografera är ju som att tacka nej till livet.

Dessutom gör jag med jämna mellanrum djupdykningar i arkivet. Hittar fram till äldre analoga bilder som jag skannar in. Som en ren nostalgitripp, men också för att påminna mig själv om hur livet varit.

(7)

Och när jag tittar på mina bilder från olika perioder genom karriären, så ser jag att jag egentligen har haft ett riktigt bra liv. Ett rikt och aktivt liv. Något jag känner djup tacksamhet över.

Ett liv som människa och fotograf, ett liv fullt av glädje och med ett djupt intresse för alla vardagliga ögonblick.

2011 blev en viktig vändpunkt för mig som fotograf – och som människa. För genom mitt stora misstag hittade jag tillbaka till mig själv. Genom att bli hatad och förlöjligad av så många, har jag hittat ännu mer styrka i mig själv.

För att kunna gå vidare genom livet och i mitt fotograferande.

Därför pratar jag fortfarande inte skit om andra människor och andra fotografer. Helt enkelt för att jag är rätt nöjd egentligen…

(Bild 1 – Hveravellir, 1995)
(Bild 2 – Kvällsljus, 1998)
(Bild 3 – Frost, 1987)
(Bild 4 – Varglav, 2001)
(Bild 5 – Spovsnäppa, 1985)
(Bild 6 – Kungsfiskare, 1994)
(Bild 7 – Kronhjort, 1989)
(Bild 8 – Älg, 2017)

(8)

Hur ser verkligheten ut?

(1)

Hur ser verkligheten egentligen ut? Kan ett fotografi egentligen visa verkligheten som den ser ut? Eller kan ett fotografi aldrig bli annat än en personlig tolkning, hur verklighetstrogna vi än skulle anstränga oss att vara när vi fotograferar?

På flera sätt verkar detta vara viktiga frågor för många fotografer. Att vara dokumentära, att visa det ovanliga, att imponera eller informera. Våra bilder ska vara något att hålla fast vid, att kunna referera till – som någon form av bevis för hur något ser ut. Ett motiv eller en situation.

Vi naturfotografer har ett stort ansvar, eller så tycker vi att vi har det. Av någon outgrundlig anledning likställs vi med pressfotograferna, till det grundläggande dokumentära och verklighetstrogna.

Fast vi nästan aldrig kommer längre än att jaga efter det finaste ljuset, de vackraste motiven och de skyggaste djuren.

(2)

En naturbild ska ju vara vacker. Sägs det! Naturen är ju vacker…

Sedan fortsätter vi att förankra de redan invanda illusionerna, de trolska skogarna och den orörda vildmarken. Vi har blivit mästare på att sortera bort kalhyggen, elledningar och bilvägar. Det får inte finnas plats för detaljer vi kan koppla till människan, som om människan inte får eller kan vara en del av naturen…

Jag har upplevt naturbilder från naturfotografer som tycker det är viktigt att inte avvika för mycket från verkligheten. Att inte förändra, eller möjligen manipulera. Naturbilder som ska kategoriseras som dokumentära, men som ändå inte är det. Till det är de för kliniskt perfekta, utan störande strån eller elledningar…

Naturbilder med perfekt ljus, kraftfulla färger och dramatiskt perspektiv. Som om naturen inte innehåller gråmulna dagar, grådassiga färger eller felplacerade elstolpar.

Naturbilder som sällan kan vara riktigt dokumentära, men heller inte genuint konstnärliga. Helt enkelt för att bilderna aldrig upplevs som ärliga. Ärliga mot andra, eller ärliga mot konstnären själv.

(3)

Kanske är det också därför som vi naturfotografer har så svårt att komma överens om vad som är tillåtet, eller förbjudet, när vi skapar våra bilder. Kan jag plocka bort ett störande strå i Photoshop eller inte? Utan att ljuga med bilderna.

Eller är det bättre att plocka bort det störande strået i naturen, för att vi inte tycker att det hör hemma där?

Är vi mer dokumentära om vi plockar bort strået i naturen, innan vi fotograferar?

I vår kamp att försköna blir vi varken mer dokumentära eller mer konstnärliga. Vi hamnar i ett konstigt Ingenmansland, där våra bilder oftast inte duger till annat än att dekorera med, eller möjligen så kan vi imponera på våra kollegor…

Jag har upplevt naturfotografer som i puritansk iver säger ”ajabaja” till det mesta som känns främmande; antingen det är omfattande efterarbete i Photoshop, eller att man gjort avancerade multiexponeringar för att skapa olika bildeffekter.

Naturfotografer som inte kan visa fram några bilder från det egna arkivet som ärligt skulle kunna kallas för dokumentära.

”Jag är dokumentär i mitt fotograferande, men…”

(4)

”Jag vill inte förändra något, men…”

Du kan använda avtonat gråfilter när du fotograferar, men får inte tona ned himlen i efterhand i Photoshop – som om ett avtonat gråfilter bättre visar verkligheten som den ser ut…

Vissa tillåter inte svartvitt, helt enkelt för att naturen har färger… Men vi kan förstärka färgerna som finns, för att göra bilden mer dekorativ. Med så kraftiga färger, att det blir lika onaturligt som att å andra sidan fotografera i svartvitt.

Och vad med alla de bilder som gjordes innan färgfotografin kom? Eller för den del; kan man fotografera i infrarött?

Vad med att hela tiden försöka få bort färgsticket från bilderna; blåstick, gulstick eller grönstick. Naturen har ju nästan aldrig några rena färger, utan färgerna är alltid påverkade av ljuset. Snön är blå inne i skuggan, fiskmåsen är inte vit i det varma kvällsljuset – och i den vårgröna bokskogen har alla detaljer ett grönt skär över sig. Helt naturligt och synnerligen viktigt att förmedla, om man nu verkligen vill vara dokumentär…

(5)

Jag har medvetet valt att inte placera mig i något fack; det är inte viktigt för mig att vara varken dokumentär eller konstnärlig. Jag följer helt och hållet mina egna intentioner, gör mina egna personliga tolkningar. Ibland blir det bilder som kan upplevas som dokumentära, utan att vara det. Ibland med bilder som kan upplevas som konstnärliga, utan att vara det.

Men det är alltid med bilder som är ärliga mot mig själv, bilder som visar det jag ser och känner. Det jag vill förmedla; ibland inställsamt vackert, men ofta även irriterande provokativt.

Om jag bortser från mitt misstag med manipuleringarna av lodjursbilderna som jag erkände 2011, så har det under alla år varit viktigt att vara mig själv närmast.

Och inte som jag gjorde då; med lodjursbilder som kunde upplevas som dokumentära, men som verkligen inte var det. Men som heller inte var konstnärliga, då jag inte hade varit ärlig mot mig själv.

(6)

Just därför har jag också valt att tacka nej till alla de förfrågningar jag fått om att ställa ut lodjursbilderna för en konstpublik, helt enkelt för att bilderna inte är representativa för mig som fotograf och konstnär. Och tro mig; vissa har verkligen tjatat på mig om detta – något jag konsekvent valt att tacka nej till.

Jag har idag hittat tillbaka till mig själv, gör de bilder jag själv känner för – men kan också utan problem redovisa hur jag gjort. Om det känns aktuellt.

Men jag har inte blivit mer dokumentär, det har verkligen inte blivit viktigare för mig att inte förändra och påverka. Jag är lika öppen i mitt bildskapande idag som jag alltid varit – eller så har jag blivit ännu mer öppen.

Kanske har jag blivit ännu mer konstnärlig, då jag utvecklat mitt fotograferande mer inåt än utåt. Att ännu mer hitta mig själv och få fram en starkare personlig tolkning.

(7)

Kanske gjorde mitt misstag att jag kunde stärka mitt eget fotograferande. Att jag för att överleva hatet och förlöjligandet från andra fotografer, fick gå ännu mer in i mig själv.

Idag gillar jag den förändringen jag gått genom. Jag kan faktiskt tycka att 2011 blev ett uppvaknande, en vändpunkt för mig att hitta vidare mot den vägen som är rätt för mig som naturfotograf.

Jag kan fortfarande skämmas för det jag gjorde, men jag skäms inte för den jag blivit idag; en naturfotograf som nästan aldrig försöker fånga någon allmän verklighetsbild, då min verklighet ju är en helt annan.

Mina bilder visar min verklighet. Helt enkelt!

(Bild 1 – Decemberregn, 1986)
(Bild 2 – Minnen, 1999)
(Bild 3 – Is, 1987)
(Bild 4 – Pestskråp, 1988)
(Bild 5 – Silvertärna, 2007)
(Bild 6 – Skärfläcka, 1998)
(Bild 7 – Älg, 2017)
(Bild 8 – Skogshare, 1999)

(8)