Alltid en etikett…

(1)

Jag är nog för mycket naturfotograf för att se mig själv som konstnär… Å andra sidan kan jag känna att jag är för mycket konstnär för att andra ska kunna se och uppleva mig som naturfotograf. Jag är på något konstigt sätt alldeles för mycket mig själv i mitt fotograferande, vilket kan göra det svårt för andra att sätta en etikett.

Ibland kan det kännas som att andra fotografer och naturfotografer väljer att se mig som konstnär, för att kanske bli av med mig… Kanske är jag alldeles för egen och speciell för att passa in? Som att etiketten konstnär blir någon form av benämning för de som inte passar in i något annat.

Om jag nu varit en riktig konstnär, då hade jag kanske erkänt 2011 med att påstå att de manipulerade lodjursbilderna var ett konstprojekt. Kanske som en personlig reaktion mot alla de begränsande normer jag kan känna att naturfotomiljön är full av. För att provocera fram reaktioner och genom mitt grova övertramp så kunde jag rikta fokus mot ett ännu mer personligt uttryckssätt. Men så var det ju faktiskt inte, det hade varit som att fortsätta ljuga – något som jag bestämde mig för att det var dags att sluta med. Jag valde ärligheten och erkände att jag hade gjort fel. Visst väntade jag tills andra avslöjade mig, då jag var rädd för konsekvenserna av lögnen. Mina manipulerade lodjursbilder var ju helt enkelt inte något jag kunde stå för, jag skämdes för mina lögner och valde slutligen att helt enkelt erkänna.

För mig är en konstnär någon som står för det man gör, oavsett hur provocerande det än kan upplevas för andra. I viss mån kan det ju passa in på mig som naturfotograf, då jag inte är rädd för att stå ut med mina övertygelser – men jag kände ingen övertygelse i det jag hade gjort. Det var fel av mig att göra så som jag gjorde, därför erkände jag. Men jag valde då också att vända ryggen till en väg vidare ut i konstens värld, som hade varit en naturlig konsekvens för det jag gjorde.

(2)

Jag valde att stanna upp och backa bandet, för jag är ju egentligen mer naturfotograf än en fri konstnär. Sedan valde jag att vända mig mot de andra naturfotograferna och jag bad om förlåt. Erkände att jag hade gjort fel, för att sedan fortsätta med det som jag alltid varit – som en enveten, men personlig naturfotograf.

Många naturfotografer valde att välja bort mig. Att se mig som en ”persona non grata”. Bland vissa naturfotografer finns inget utrymme för att göra misstag, naturfotografi är något heligt. Att fuska är bland det allvarligaste man kan göra, ett klart övertramp i en värld av ärliga naturbilder.

Men jag vill fortsätta att vara den jag alltid varit, då jag vägrar anpassa mig till normer som andra sätter upp. Jag gör mina bilder på det sätt som jag själv önskar, kallar mig naturfotograf helt enkelt för att det är i naturen jag hämtar mina motiv. Det är också genom naturen jag ser mitt livsperspektiv, där jag känner att jag har mest att berätta – från mig till andra.

I stället för att skena vidare in i konstens värld, utan några styrmedel – valde jag att stanna upp och titta inåt. Långt inåt, där jag hämtar min glöd och entusiasm. Det som får mig att fotografera något som jag brinner för; en blomma, en blåmes eller en hare. Det som på något sätt identifierar mig som person, där jag får ny syre som ger mig den energi jag behöver i livet.

Jag kommer fortsätta vara egen och speciell, följa mina egna personliga övertygelser oberoende av andra. Kommer fortsätta att provocera, helt enkelt för att jag vill få kunna bestämma över mig själv i mitt eget bildskapande. Normer är begränsande, etiketter är egentligen enbart till för att göra det lättare för andra att hitta förklaringar.

(3)

Jag blev inte naturfotograf för att jag ville förklara. Jag blev inte naturfotograf för att göra det enklare för andra att förstå naturen. Naturen är så komplex att vi människor nog aldrig kommer förstå den, fullt ut. Naturen ser inte ut på ett visst sätt, den ser ut på lika många olika sätt som det finns ögon som granskar den. Som ser och tolkar, som känner och lever. Av den, i den, genom den. Naturen är helt enkelt förutsättningen för allt liv som är och som varit. Det är detta jag fotograferar, ser och tolkar.

Jag väljer mina ögon som vapen, mina känslor som styrmedel – och min entusiasm för att hela tiden hämta ny energi. Till nya bilder. Bilder på mitt sätt, förstås.

Mina bilder är inte gjorda för att visa naturen som den ser ut, utan helt och hållet gjorda för att tolka det jag upplever och känner. Naturfotografi är inte, och kan heller aldrig bli, någon vetenskap. Ändå är det många som försöker få till det, genom olika regler och normer. Fotografi är till för att visa verkligheten, som om det enbart finns en typ av verklighet. Utan utrymme för olika exponeringar, bländaröppningar och slutartider. Utan några filter.

Men så är det ju inte… Vi väljer alla när vi vill reagera och känna, vi är subjektiva varelser som alltid ser något eget. Något som andra inte kan se, då vi ju alla har helt egna erfarenheter. Egna preferenser till allt det vi ser och upplever.

Det går inte att sätta en etikett på livet, på de flyktiga känslorna. På smaken och upplevelsen.

(4)

Rött är rött och svart är svart. Men rött är inte mer rätt än svart. Svart är heller inte mindre viktig än rött. Vi kan fortsätta tolka rött och svart, försöka hitta normer och regler för hur vi ska se och uppleva färgerna. Men i slutändan är fortfarande rött och svart, just rött och svart.

Naturfotografi är inget annat än fotografi på natur. En naturfotograf är en fotograf som fotograferar natur. En bild kan däremot vara något helt annat… Den är en upplevelse, en tanke, en känsla, en tolkning. Graden av äkthet och sanning, blir ett sätt att objektifiera det subjektiva. Dömt att misslyckas.

Är du ärlig mot dig själv, i ditt sätt att uttrycka dig, oavsett hur mycket du än ruckar på normerna – då kan du aldrig ljuga. Väljer du lögnen som ledstjärna, tappar du dig själv och kärnan i ditt personliga uttryck. Lögnen kan vara en genväg, men blir aldrig den sanna vägen. Äktheten för en naturfotograf ligger i att arbeta med den sanna vägen. Hur mycket konstnär du än skulle upptäcka att du blivit…

Som om man inte kan vara både naturfotograf och konstnär. Dags att hitta en ny etikett, kanske…?

(Bild 1 – Morgonljus, 2020)
(Bild 2 – Tranor, 2018)
(Bild 3 – Maskrosfrön, 1997)
(Bild 4 – Gammelskogen, 1993)
(Bild 5 – Älg, 2020)

(5)

Rutin, ren tur – eller en stor utmaning…

(1)

Rutinen växer med åren, helt klart. Men ändå inte, kan det kännas som. För fortfarande kan jag känna att flera av mina bilder blivit till genom stora portioner med tur. Att jag lyckades med skärpan på den flygande tornseglaren, eller att älgen råkade stå precis på rätt plats. Men är det egentligen turen det beror på, om jag nu ska försöka backa lite och tänka efter?

Jag går ibland genom arkivet med bilder på tornseglare, där alla är olika flyktbilder. Bland de äldre bilderna ser jag lika skarpa flyktbilder som bland de senaste flyktbilderna jag gjort. Men jag ser vissa skillnader. Bland de äldre är det längre mellan bilderna; alltså jag kan utgå ifrån att jag tidigare misslyckades med skärpan betydligt oftare. Vilket är en helt korrekt iakttagelse då jag tänker tillbaka till sommaren 1985, första året jag hade ett längre och mer intensivt projekt på tornseglare. Jag minns hur jag offrade runt 50-60 filmrullar (huvudsakligen Kodachrome 25 som var en dyr diafilm), men att det inte gav fler än runt 10 bilder som höll tillräckligt hög kvalitet (vilket på den tiden innebar att tornseglaren fanns med i bild och var skarp).

Vilket innebar att jag gjorde runt 1800 exponeringar, som resulterade i 10 bilder – där jag ska vara ärlig och säga att högst 3 av dessa fortfarande håller relativt hög nivå. Ingen hög träffsäkerhet – och dessutom också rätt dyrt. På den tiden kostade Kodachrome 25 runt 65 kronor rullen, vilket innebar att jag hade en filmkostnad på uppåt 3500 kronor för att få fram 3 bilder som jag sedan kunde känna mig riktigt nöjd med. Mycket pengar för 35 år sedan!

Lägger jag dessutom till den tiden jag höll på med projektet, vill minnas att det var under 2-3 veckor – så innebär det att varje lyckad bild hade kostat mig runt 2000 kronor i rena utgifter…

Går jag genom sommaren 2019, är siffrorna betydligt bättre. Dels fotograferar jag numera digitalt, vilket gör själva fotograferandet billigare – men andelen lyckade bilder ligger också högre. Totalt gjorde jag mer än 5000 exponeringar på tornseglare, något som resulterade i runt 500 arkiverade bilder. Det är kanske runt 10 procent, vilket är en betydligt högre träffsäkerhet än jag hade under sommaren 1985.

(2)

Idag har tornseglaren blivit min mest fotograferade fågelart; i arkivet har jag uppskattningsvis runt 6000 bilder som jag känner mig riktigt nöjd med. Samtliga är dessutom flyktbilder! Jag känner idag att jag nog skulle kunna klara mig, rent publiceringsmässigt, med de bilder jag redan har under resten av min karriär som fotograf. Trots det väljer jag att fortsätta; även denna sommar har jag ett antal nya bilder på tornseglare som jag ska försöka realisera.

Genom alla dessa år kan det kännas som jag fått mer tur i mitt fotograferande av tornseglare, just för att antalet lyckade bilder har blivit så mycket högre. Men så är ju givetvis inte fallet. Alla dessa år har ju också givit mig värdefull rutin. Jag har blivit bättre på att fokusera, att kunna följa dessa extremt snabbflygande fåglar och hålla skärpan kvar under längre bildserier. Jag arbetar alltid med manuell fokusering då jag har svårt att se den autofokus som skulle kunna hänga med i svängarna…

Där turen med åren genererat allt bättre rutin, där har jag också flyttat fram positionerna. En annan egenhet hos mig som fotograf… Att när jag känner att utmaningen inte är tillräckligt stor längre, då börjar jag genast planera bilder som är ännu svårare att lyckas göra. Jag gillar dessa utmaningar!

Tornseglarna har blivit större i bild, då jag varit närmre. Idag gör jag bilder på tornseglare med brännvidder mellan 18mm och 250mm. Tidigare arbetade jag mer med 300mm, 400mm, 500mm och 600mm. Största andelen bilder från de senaste somrarna är sällan fotograferade med mer än 100mm. Dessutom har jag mer aktivt börjat arbeta med ljuset som en viktig ingrediens; det räcker inte att tornseglaren är skarp och nära, ljuset och situationen ska vara lite utöver det vanliga. Tornseglarna är också fångade i flyktsituationer som är mer speciella, ofta sådana som uppstår i extrem hög fart där jag knappt uppfattar vad som sker. Förra året började jag också få fram bilder där jag kombinerar med insekter i flykt, något jag under denna sommar ska försöka utveckla ännu mer.

Här i bloggen har jag hittills publicerat 627 bilder på tornseglare, vilket är rätt många. Kanske för många, enligt vissa. Men det kommer att öka, helt klart, då jag fortsätter med tornseglare även denna sommar. Det gäller ju att inte fastna i motivtänk, som att om man har ”tillräckligt” med bilder på tornseglare så bör man gå vidare och fotografera annat. Om jag tänker mer i bilder, tittar på hur jag metodiskt kan gå vidare och utveckla bilderna – då ser jag allt det jag har kvar som jag vill försöka realisera.

(3)

Precis så jobbar jag som fotograf med alla motiv jag fotograferar. Exempelvis som mitt stora projekt på skogshare som pågick mellan 1987 och 2001, där jag metodiskt utvecklade bilderna genom åren. Från skarpa skogsharar, till skogsharar i speciellt ljus – och sedan vidare till skogsharar som gör något speciellt i ett speciellt ljus. Sista åren arbeta jag i speciella ljusförhållanden med skogsharar som både sov, gäspade och nös…

Här i Mullsjö har jag sedan flytten hit i augusti 2009, haft ett flertal liknande projekt. Förutom nämnda tornseglare har jag exempelvis arbetat metodiskt med älg, rådjur, fälthare, storlom, strömstare, forsärla, lärkfalk och paddor. Bilder ni hittar många av här i bloggen. Denna sommar ska jag försöka utveckla detta vidare i motiv jag påbörjade förra året. Jag är exempelvis extremt nyfiken på vad jag kan göra för att utveckla mina bilder på rödstjärt och jungfruslända. Om jag har turen på min sida, vill säga…

Jag brukar vara fåordig med vad jag har som kommande fotoprojekt, men just rödstjärt och jungfruslända kan jag nämna då jag redan förra året lyckades göra ett stort antal bilder jag anser mig nöjd med. Sedan får vi se efterhand här i bloggen vilka andra bilder och motiv som kommer dyka upp.

På liknande sätt arbetar jag med alla motiv jag fotograferar, inte enbart olika djur. Jag fotograferar ju också en stor andel landskapsbilder och olika närbilder. Antingen det är bilder från vattenfallen vid Ryfors, där jag hela tiden försöker få fram andra ingredienser i bilderna än de som redan känns givna. Eller i morgondimmor kring sjöarna, mystiska skogsbilder kopplade till andeväsen eller till den pågående coronakrisen. Varje vinter jobbar jag också med nya isbilder, varje vår med nya blåsippsbilder, varje sommar med nya näckrosbilder, varje höst med nya bilder på höstlöv.

Systematiskt och metodiskt utmanar jag turen som faktor, med att utveckla och stärka mina rutiner – och sedan genom dessa söka nya utmaningar. Utmaningar som jag möter med stor nyfikenhet och brinnande entusiasm.

(4)

Genom åren har jag också upptäckt hur jag får allt mindre tid över att resa till andra ställen. Närmiljöns miljontals möjligheter tycks hela tiden öka i antal. Jag hinner helt enkelt inte ta mig längre med kameran än max 10 mil hemifrån. Något jag kände började utvecklas redan under de 15 åren jag bodde i Ängelholm i Skåne, som fortsatte under de 7 åren jag bodde i Söderhamn i Hälsingland – och som nu förstärkts ännu mer under de 11 åren jag hittills bott i Mullsjö här i Västergötland.

Den speciella och underbara känsla att jag alltid har haft turen att bo på precis rätt plats! Att bo mitt-i-smöret, med en ständig tillgång till fantastiska motiv. Bara en sådan sak som att se att jag hittills publicerat drygt 800 bilder här i bloggen, enbart från Ryfors utanför Mullsjö. En plats jag besökte för första gång redan 1991, då jag började med mina sommarkurser i naturfoto. 18 år senare flyttade jag hit och fick tillgång till Ryfors hela året, på inte mer än 2 kilometers avstånd hemifrån.

Om jag tröttnat på Ryfors? Gissa…

Faktiskt längtar jag redan till nästa utflykt dit; för att kolla till forsärlorna och strömstararna, vattenångorna vid vattenfallen, speglingarna, snokarna, den vackra Pinnabron, den intilliggande Gammelskogen, möjligen någon kungsfiskare eller bäver. Och mycket mycket annat; då varje utflykt även innebär ett stort antal bonusupplevelser som jag inte kunnat förbereda.

Ibland har jag tur, riktigt hiskligt mycket tur – men efterhand som rutinen förbättras och jag dessutom ger mig själv större och större utmaningar, så kommer Ryfors även framöver att vara en minst lika fantastisk plats som jag tyckte redan under första besöket i juni 1991. Eller så är det helt enkelt så att Ryfors blir mer och mer fantastisk – för det är väl så att ju mer jag utvecklar mina rutiner och utmaningar, desto mer ser jag också som fotograf!

Som tur är…

(Bild 1 – Leirhnjúkur, 1996)
(Bild 2 – Lungört, 1993)
(Bild 3 – Lövsångare, 2020)
(Bild 4 – Älg, 2020)
(Bild 5 – Fotografer på Island, 1995)

(5)

Älgen – en följeslagare genom alla år…

(1)

Tittar på en av mina tidiga älgbilder. Bilden är från juli 1980, från skogarna utanför Båstad i Østfold. Det var i det området jag hade mina enda upplevelser med älg under mina första år som naturfotograf. Hemma i Bergen fanns det inga älgar, så det fick bli under somrarna hos min mormor som älgfotograferingen utvecklades. När jag gjorde denna bild 1980 så hade jag totalt inte mer än kanske 10-15 älgbilder i arkivet, de flesta av bristfällig kvalitet. Därför blev detta ett speciellt tillfälle där jag lyckades göra slut på nästan en halv filmrulle, alltså runt 15 bilder – och därmed ökade älgarkivet med runt 100 procent…

Kameran var den helmanuella Nikon FM och objektivet var Vivitar 400mm utan internfokusering med en ljusstyrka på 5,6. Filmen var Sakurachrome 100, en diafilm av tveksam kvalitet men till halva priset mot Kodachrome 25 som jag oftast använde. Men skulle jag iväg under hela sommaren för att fotografera så handlade det ju om att maximera antalet filmrullar, vilket för den fattiga studenten innebar att jag kompletterade med ett antal rullar Sakurachrome. Oftast var det också de filmerna jag väntade in i det längsta med att använda, när Kodachromerullarna var slut.

(2)

Bilden från 1980 håller ingen hög kvalitet som älgbild, annat än att den för mig har ett nostalgiskt och historiskt värde. Just för att det är en av mina tidiga älgbilder. Flera av bilderna i serien har jag redan slängt, då ju mina älgbilder genom åren successivt blivit bättre och bättre. Men några har jag alltså sparat, bilder som jag ibland kan använda i föreläsningar där temat är att titta bakåt i karriären – men också för att ha några illustrationer till den kommande självbiografin.

Resten av bilderna i artikeln är från april 2020, nästan 40 år senare. 40 år där mycket har skett i min karriär som naturfotograf; från 16-åringens darriga försök där vid älgkon i sommarskogen utanför Båstad i Østfold, till 56-åringens nästan dagliga möten med älgar här i Mullsjöskogarna. Långsamt har älgen blivit ett av mina mest fotograferade däggdjur, det är enbart rådjur jag har fler bilder på i arkivet, med uppåt 30 000 bilder. Jag har inte det exakta antalet älgbilder idag, men det borde ligga på runt 20 000 bilder. Nästan tusen gånger så många älgbilder som jag hade, den där varma sommardagen i juli 1980.

(3)

Innan flytten till Sverige 1987 så var alla mina älgbilder antingen från skogarna intill min mormors gård i Østfold, eller så var de från året i lumpen uppe i Pasvik i norra Norge. Jag hade även några enstaka älgbilder från olika semestrar i Sverige, som till Skåne och till Finnskogen i Värmland – men huvuddelen av älgbilderna var alltså i skogarna i Østfold. Jag kommer inte ihåg antalet, men kan ha haft ett par hundra älgbilder i arkivet när jag flyttade till Sverige.

Inte hade jag någon större erfarenhet heller; jag hade visserligen lärt mig att smyga i motvind och hade fått en någorlunda kunskap om var det var bäst att leta efter älg, men längre än så sträckte sig inte kunskaperna. Visst hade jag blivit mer erfaren som fotograf, men när det gäller att fotografera vilda djur så räcker det inte med enbart bild- och fotokunskaper. Det behövs rätt mycket kunskaper om djuren också.

1987 flyttade jag alltså till Sverige och Skåne. Ängelholm blev då min nya bas som naturfotograf. Plötsligt fick jag en mycket rikare tillgång till olika vilda djur än vad jag hade haft hemma i Bergen.

(4)

Rådjuren och dovhjortarna blev ett kärt motivområde, då de var vanliga runt Ängelholm. Med älgen var det däremot lite värre. Jag kunde ha turen att få möte älg i Kronoskogen precis intill Ängelholm, men möjligheterna blev genast större om jag tog mig lite längre bort; till skogarna på Hallandsåsen eller till södra Småland runt Markaryd.

Men redan i september 1987 tog jag en tur till de klassiska älgmarkerna på Halle- och Hunneberg vid Trollhättan i Västergötland. En plats där älgarna var mycket mindre skygga än på andra ställen. Alla naturfotografer tog sig dit, helt enkelt för att förbättra älgarkivet betydligt, mot hur det kunde bli på andra platser. Inte att förglömma de välkända ”äppleälgarna” kring Ekbacken på Halleberg. Det blev några turer dit under de kommande åren, vilket fick till följd att de flesta av mina bästa analoga älgbilder just är därifrån. Ett älgarkiv som med åren utökades med även mer bildmässigt intressanta älgbilder, inte bilder som enbart blev intressanta för att en älg var motivet…

(5)

Innan flytten 2002 till Söderhamn och Hälsingland hade älgarkivet blivit rätt mycket större; även om nu andra däggdjur var betydligt fler till antalet. Flest bilder hade jag på skogshare och rådjur, men även bilderna på dovhjort ökade tack vare alla åren i Skåne. Åren i Hälsingland kom att förändra detta, då jag för första gången i mitt liv skulle bo på samma plats som där det fanns ett stort bestånd av älg.

2004 fick jag körkort för första gången och kunde även därefter ta mig runt på skogsvägarna med egen bil för att titta efter älg. Bilen är nog i särklass bästa medlet för att just lokalisera älg. Jag blev under åren en van älgfotograf; jag visste vart jag skulle åka där möjligheten var störst för att fotografera älg, men givetvis också när på året och dygnet det kunde bli bäst bilder.

Efter sju år i Hälsingland flyttade vi till Mullsjö, till vad som verkar vara ett fantastiskt älgrike. Jag har aldrig sett så mycket älg så ofta som efter att jag kom till Mullsjö. Numera kan jag lämna älggaranti inför varje tur ut i Mullsjöskogarna.

(6)

Jag har lärt mig skogarna innantill och utantill, vet hur många älgar det finns och kan nästan pricka in var älgarna kommer vara – innan jag ens får se dem. Jag har mina favoritplatser som jag besöker mer frekvent, så skulle jag varit ute i Mullsjöskogarna varje dag skulle jag också se älg varje dag.

Visst kan det låta självsäkert att skriva så, men det är nog inte långt ifrån sanningen. Andra fotografer som varit med mig ut i Mullsjöskogarna kan skriva under på detta. Även om det inte blir nya bilder, så ser jag älg varje gång. Så även rådjur och harar. Lite därför brukar jag inför utflykter med andra fotografer kunna lämna älg-, rådjur- och haregaranti. Oavsett årstid!

Det blir några tusen nya älgbilder varje år, något som säger rätt mycket om hur jag fungerar som fotograf. Dels att älgen givetvis är ett kärt favoritmotiv – men minst lika mycket att jag efter alla dessa år, med hur många älgbilder som helst i arkivet, fotograferar den med lika stor ihärdighet och entusiasm. Nästan med samma känsloläge som den där heta julidagen 1980.

(7)

Visst skakar kroppen inte lika mycket som då, idag behåller jag lugnet på ett sätt som gör att jag kan tänka klart. Så när älgen väl står där framför kameran, kan jag njuta av upplevelsen utan att hjärnan ”går i stå”… Därmed kan jag då metodiskt både komponera och mäta ljuset – att tänka bild och även ”tänka utanför boxen”, något som är oerhört viktigt för att kunna få till sådana älgbilder som skiljer sig från mängden av de tusentals älgbilder som publiceras varje år.

”Den ultimata älgbilden” kommer man givetvis aldrig att uppnå, men samtidigt känner jag att jag hela tiden kommer lite närmare. Och lite till, och lite till…

Jag är ju ingen tävlingsmänniska och det som driver mig vidare är heller inte för att bli bästa fotografen, utan processen är helt och hållet en individuell grej. Kanske skulle man kunna säga att jag tävlar mot mig själv, om ni förstår hur jag menar.

(8)

Mitt mål är att tänka ut något i bildväg som jag tycker fungerar, vid varje tillfälle som jag ser en älg. Testa fantasin från den bildvärld man hela tiden bär inom sig som till en början ter sig både otydlig och abstrakt – på gränsen till flummig. Men som genom fotograferandet blir till någon form av verklighet genom förevigandet med kameran.

Att testa okonventionella brännvidder; jag har älgbilder i arkivet både med 16mm fisheye som med 1000mm spegeltele. Jag har krupit på magen och letat diffusa förgrunder, där älgen knappt är synlig i ett softat inferno. Jag har använt olika filter, arbetat med infrarött, i både färg och svartvitt. På senare tid har jag ofta ”pjattat” ljuset, som i bild 9, där jag håller handen framför objektivet för att helt enkelt tona ned den ljusa kvällshimlen. För att få en något sånär enhetlig exponering – där både varma och kalla toner får mötas i bilden.

(9)

Jag har även testat mängder av olika kombinationer där älgen inte enbart agerar som ensamt motiv, utan där jag väljer att ta med annat; ett speciellt träd, en vägskylt, ett litet strå – eller att jag helt enkelt väljer att lägga älgen i oskärpa. Jag har genom åren visat ett flertal bilder på olika däggdjur (så även älg) där en växt i förgrunden fått bli det skarpa huvudmotivet – och inte det som alla förväntar sig ska vara skarpt. En typ av bilder jag är allt annat än ensam om att göra numera…

Exemplen är många; dels i bilderna som illustrerar artikeln, men minst lika mycket i de 629 älgbilder jag hittills publicerat här i bloggen. Går ni till sökrutan och skriver ”älg” borde ni hitta många älgbilder att titta på. Min första älgbild från 1979 finns redan publicerad i detta inlägg, men ni hittar många exempel på älgbilder från alla mina år som fotograf. Med olika tekniker och uttryck.

Vad ger nästa utflykt för nya älgbilder? Ja, det får bli en senare historia. Men att det blir nya älgbilder även framöver, det kan jag lova…

(Bild 1 – Älgko, 1980)
(Bild 2 – Skymningsälg, 2020)
(Bild 3 – Älg i kvällsljus, 2020)
(Bild 4 – Älg äter gräs, 2020)
(Bild 5 – Klöven, 2020)
(Bild 6 – I guldljuset, 2020)
(Bild 7 – Nyfiken, 2020)
(Bild 8 – Ryggljus, 2020)
(Bild 9 – Kvällsljus, 2020)
(Bild 10 – Vägvisaren, 2020)

(10)

Inblick i en fotografs hjärna…

(1)

Jag har inte nått fram riktigt än. Att få en bra inblick i hur jag fungerar som fotograf, hur det egentligen ser ut inne i min fotografhjärna. Men jag räknar nog med att hitta dit så småningom. Jag har ju enbart varit aktiv som fotograf i drygt 40 år…

Varför fotograferar jag som jag gör? Varför väljer jag de motiv jag gör, vilken typ av motiv engagerar mig mest? Och varför är jag mer aktiv än någonsin, som fotograf? Vad är det med själva fotograferandet som är så oerhört fascinerande för mig?

För varje år tycker jag mig komma närmare dessa frågor, där jag idag tror mig har hittat svar på varför jag började fotografera – på vad som en gång i tiden fick mig att ta det livsavgörande beslutet att jag ville arbeta som fotograf och naturfotograf resten av livet. Ett viktigt val så personligt att allt annat inte kan få mig att ändra på detta.

Inga andra kommer heller inte kunna lyckas få mig på andra tankar.

(2)

Tro mig; många har försökt få mig att ifrågasätta mitt val, några har även försökt få mig att inse att jag nog borde haft klokheten att ge upp för länge sedan. Under de första åren var det många som hade svårt att inte lämna kommentarer som att jag inte hade någon talang, det fanns redan många andra fotografer som var riktigt duktiga – och att jag nog egentligen inte hade en chans…

Som om det hade någon större betydelse för mig att bli bäst… Jag ville ju inte hålla på med fotografi hela livet av en sådan trivial orsak.

Med åren följde ständiga ifrågasättanden som att jag borde tänka om, kanske börja fotografera mer som andra, kanske göra bilder som kunde anses vara mer säljbara och få större positiv uppmärksamhet.

Som om mitt grundläggande val handlade om att bli som alla andra, tjäna mycket pengar och bli hyllad. Som om mitt livsval skulle utvecklas att handla om sådana triviala orsaker.

(3)

Sedan kom 2011 när jag avslöjades som fuskare; när jag hade gjort mina manipuleringar på bland annat ett flertal lodjursbilder. Snabbt blev jag givetvis idiotförklarad, många ville också påtala offentligt att jag nog hade fuskat under hela min karriär. Och när jag inte kunde påvisas med fusk, så var det enbart bilder som då höll en uselt låg nivå. Givetvis med målet att få alla andra att inse att jag inte kunde leva upp till det rykte jag under många år hade lyckats uppnå. Att alla hade blivit lurade under alla år…

Som om jag gjorde mitt viktiga livsval tillbaka i maj 1979, för att genom hela livet livnära mig genom fusk – för att dölja att jag inte var något annat än en flopp. Många försökte också diagnostisera mig med både det ena och andra; det ena mer allvarligt än det andra.

När jag egentligen inte är något mer än en högst vanlig människa med ett mycket större intresse för fotografi än de flesta andra. Och att jag rätt så tidigt var målmedveten, och sedan systematiskt och med stort tålamod genom åren fortsatt med samma iver. Att få fotografera det jag vill, på det sätt jag vill – och sedan följa min egen övertygelse.

(4)

Jag anser mig vara en synnerligen tråkig person. Förutom mitt stora intresse för fotografi och årtal av erfarenhet genom min verksamhet som fotograf, så är det inget speciellt med mig. Mina tankar kan ofta sträcka sig djupt in i mer konstnärliga och filosofiska resonemang, något som växt sig allt starkare med åren. Men andra kanske då upplever mig som synnerligen konstig och flummig…

Jag älskar naturen och står alltid på naturen sida; är lika entusiastisk varje gång jag är ute i skogen, på fjället, kring ett vattenfall eller ute längs kusten. Gör glädjeskutt när jag får uppleva något speciellt och fascinerande, men kan även bli otröstligt sorgsen när jag upplever något tråkigt och tragiskt.

Jag är ingen anhängare av vårt ekonomiskt styrda kommersiella samhälle, där den med störst plånbok och bäst kontaktnät är den som får avgöra och bestämma. Jag värdesätter kunskap och idogt arbete mer än ytligt smicker och kortsiktig vinning. Kämpar mot exploatering, fattigdom, utnyttjande och hat. Ogillar rasism, kapitalism och fundamentalism i alla former.

Att vara populist är också så långt ifrån mig man kan komma…

(5)

Visst kan även jag göra misstag, men jag tror inte jag gjort fler eller färre misstag än andra. Men jag försöker undvika att upprepa misstagen; försöker ta viktig lärdom av mina olika misslyckanden. Både som människa i vardagen, men också som fotograf – både bland motiven och i karriären.

Visst har jag genom åren fått ett antal motståndare och fiender, konstigt vore annars. Blir man på olika sätt framgångsrik, eller gör något i livet som andra också vill göra – då får man motståndare och fiender. Som ett brev på posten.

Men jag har också fått ett antal vänner och medhjälpare. Som finns där som stöd och tröst, inte minst när jag är i tunga perioder i livet. Efter mitt stora misstag 2011 har jag fått ett stort antal nya vänner och medhjälpare, men jag förlorade givetvis ett flertal också. Tyvärr, men kanske inte så svårt att förstå. Att många vänder ryggen i ett sådant läge är lätt att räkna ut.

I viss mån kan man även räkna ut innan vem som kommer stanna kvar, men också vem som vänder ryggen till och försvinner…

(6)Viss

Allt detta har jag med mig in i mina bilder, i vad de får uttrycka – och på vilket sätt jag väljer att uttrycka mig genom bilderna. Rädd är jag inte, fast jag många gånger varit det genom åren. Jag vågar stå för det jag tycker, både i mina bilder och i mina texter. Men också hur jag pratar, undervisar och föreläser. Jag står för den jag är, i hela mitt lyckande och misslyckande. Berättar om den jag är, för de som vill lyssna och se.

Inte för alla de andra.

Något ni under många år sett prov på, inte minst här i min blogg. En blogg som pågått i snart nio år i sin nuvarande form. Räknar man in mina två tidigare bloggar så har jag bloggat i sexton år. Sedan finns allt annat jag också gjort; alla föreläsningar, kurser, publiceringar och utställningar. Det har blivit rätt mycket sedan den dagen i maj 1979 när jag bestämde mig för att bli fotograf. Och att sedan vilja få vara det resten av livet.

Det är snart 41 år sedan jag gjorde mitt livsavgörande val.

(7)

Det börjar bli rätt länge sedan, även fast jag också kan känna att det inte var så länge sedan. Jag känner mig ju fortfarande som nybörjare, i början av min fotografiska karriär.

Jag kan fortfarande känna mig som en nybörjare när jag fotograferar, då jag fortfarande kan göra pinsamma misstag med bristande skärpa och exponering – men också med att plötsligt känna mig osäker på hur jag ska lyckas fotografera på ett bra sätt när fågeln flyger över trädtopparna.

Men jag har samtidigt också kvar den livsviktiga entusiasmen, som är så viktig för nybörjaren. Jag är minst lika ivrig på att lyckas få fram en bra bild på något. Varje sommar sitter jag där med kameran och försöker göra nya flyktbilder på tornseglare, som om jag inte har några sådana bilder alls i arkivet sedan tidigare.

Jag har också blivit en mästare på att hela tiden söka mig mot sådant jag känner mig osäker på. Något jag hoppas kunna lösa så det ger bilder jag känner mig nöjd med. Ju svårare och mer hopplöst det känns, desto mer drar det som en magnet…

Så är det alltså att försöka beskriva hur min hjärna fungerar. Som jag tror mig veta idag.

Konstigare än så är det nog inte…

(Bild 1 – Spegling, 2018)
(Bild 2 – Forsärla, 2018)
(Bild 3 – Självporträtt, 2018)
(Bild 4 – Ljuset, 2020)
(Bild 5 – I skogen, 2018)
(Bild 6 – Älgko, 2017)
(Bild 7 – Mot det inre, 2019)
(Bild 8 – Vattenfall, 2018)

(8)

Synpunkter på exploatering av Kärleksudden…

(1)

Jag har idag skickat in synpunkter skriftligen till Mullsjö kommun, vilket jag och många andra också gjort. Min förhoppning är att jag ska kunna vara med om att påverka att det inte blir en exploatering av Kärleksudden. Följande skrev jag i mejlet:

Jag var första gången i Mullsjö under juni 1991. Sedan blev det ungefär en månad varje år helt fram till 2009, då vi under augusti valde att bosätta oss fast i Mullsjö. I år blir det 11 år sedan, plus mer än ett år tillsammans som besökare under somrarna.

Varje år sedan 1991 har Kärleksudden varit ett kärt och ständigt återkommande utflyktsmål under somrarna helt fram till 2009, därefter till alla tider på året sedan vi flyttade hit.

Jag är där i snitt varje vecka året om, till vissa tider nästan dagligen. Fascineras av den fina skogen, med alla torrakor och med fina områden av naturskog. Dessutom finns det alltid något spännande bland lav, mossa och olika växter. Bland annat orkidén knärot.

Kärleksudden hyser också en spännande fauna; ekorrarna har fast tillhåll, ibland även rådjur, men mest speciella är de olika fladdermössen. Bland annat vattenfladdermus som jagar över Mullsjön under sommarnätterna, för att dagtid sova i Kärleksuddens olika hålträd. Tre spännande fågelarter har jag konstaterat häckande varje år sedan 2010; tofsmes, korp och lärkfalk. Sedan ser jag ofta den starkt hotade mindre hackspetten, en fågel som har haft så kraftig nedgång att man är orolig för att den inom en tioårsperiod kan försvinna som häckfågel i Sverige. Än så länge har jag inte hittat den häckande på Kärleksudden, men den verkar trivas där då jag ofta ser den. Vid en exploatering kommer den däremot försvinna.

Jag har upplevt många fina skogsområden i Sverige genom alla mina år som naturfotograf. Men det känns lyxigt att ha tillgång till Kärleksudden på gångavstånd, med en skogskvalitet av hög standard. Jag har under många år undrat varför Kärleksudden inte är skyddad som tätortsnära naturreservat, men har också under alla mina år som boende i Mullsjö förstått det känsliga att prata om just detta.

Naturskyddsföreningen i Mullsjö har kämpat i mer än 10 år, haft namninsamlingar, gett ut en skogsbok med särskilt känsliga skogsområden i Jönköpings län (där Kärleksudden också finns med). Här finns också ett riksintresse vad gäller särskilda spår från senaste istiden, förutom att ju området hyser ett stort antal rödlistade arter (varav några av dessa är omnämnda tidigare här i texten).

Jag förstår att det är ekonomiska intressen som styr planerna om exploatering av Kärleksudden, målet är att Mullsjö ska växa. Som om detta ska kunna skapa ett bättre samhälle med kanske en ökning med 2000 invånare inom de kommande tio åren, som en viktig del av den växande stadsregionen Jönköping. Som om det automatisk blir bättre för ett samhälle uppåt 9000 invånare (mot nuvarande 7000 invånare).

Jag har valt att aktivt delta i ett bevarande av Kärleksudden i sin nuvarande form, kanske även med ett nybyggt Naturum i närheten där man informerar om Mullsjö kommun och kommunens olika spännande naturklenoder (platser som idag lockar långväga besökare från även Norge, Danmark och Tyskland). Jag har själv tagit hit, guidat intresserade naturfotografer från många olika platser i Norden – helt sedan de första sommarveckorna i naturfoto på folkhögskolan 1991. Totalt har jag fram till idag ensam dragit hit över 4000 olika fotointresserade personer genom mina olika fotokurser och guidningar här i Mullsjönaturen (där Kärleksudden varit ett populärt utflyktsmål).

Jag lämnar dessa synpunkter där jag starkt motsätter mig alla former för exploatering av Kärleksudden, välkomnar istället en kartläggning av den speciella natur som finns där, ser en bättre turistsatsning med Naturum – och att då kunna fortsätta att få njuta av vardagslyxen med tillgång till Kärleksudden på gångavstånd från Mullsjö samhälle.

Jag har varit i kontakt med olika media i frågan, i oktober 2020 finns Kärleksudden också med i en entimmes dokumentär om mig som naturfotograf på SVT – samt att jag skrivit och föreläst om Kärleksudden i en rad olika sammanhang. Något jag kommer fortsätta med, även fast kommunen väljer att gå vidare för att få laga kraft för att påbörja exploateringen.

Ju flera som känner till Kärleksudden (både i Mullsjö och i andra delar av Sverige och utomlands), desto flera kommer förstå betydelsen av att bevara Kärleksudden!

Mvh Terje Hellesø, naturfotograf och författare

Vill du också vara med på att påverka detta kan du skicka ett mejl till planobygg@mullsjo.se senast 26/1-2020.  Bilderna här i inlägget gjorde jag under dagens utflykt till Kärleksudden.

(Bild 1 till 3 – Från Kärleksudden idag, 2020)

(2)

(3)

Kärleksudden – ännu en oas som kan förloras…

Precis intill Mullsjö samhälle ligger Kärleksudden. Ett idylliskt litet skogsområde längs sydvästra sidan av Mullsjön. Här sjunger rödstjärt, tofsmes och kungsfågel. Här trummar större och mindre hackspett, ibland även både spillkråka och gröngöling. Lärkfalk och korp sitter i någon av uddens alla fantastiskt fina torrakor. Ekorren kommer på nyfiket besök när man sätter sig på en gammal stubbe och tar fram fikat.

Längs uddens strand simmar storlommen, några knipor eller en skäggdopping. Kanske har du tur att få se en rörhöna som snabbt försöker gömma sig inne i vassruggen. Eller så sitter du där i skymningen medan fullmånen står upp över andra sidan sjön och försöker få syn på vattenfladdermöss som jagar insekter precis över vattenytan på Mullsjön. Fladdermöss som tillbringar dagen inne i flera av Kärleksuddens gamla hålträd.

Kärleksudden är även av riksintresse för sina speciella spår efter senaste istiden, en sällsam flora med flera rödlistade arter – och sedan alla de stora tallarna med hög ålder. Det tar inte lång tid innan man fastnar framför en av uddens många majestätiska torrakor; antingen för att i detalj kolla efter ovanliga lavarter – men det kan även sitta en korp eller lärkfalk och tyst speja på de som passerar på stigen nedanför. Dessutom finns det ett flertal mycket ovanliga svampar. Inte så konstigt att Kärleksudden lockar många naturfotografer, ofta möter jag långväga naturfotografer som tagit sig enda vägen till Mullsjö för att hoppas kunna fotografera den fantastiskt fina lärkfalken, eller de förhållandevis oskygga storlommarna på Mullsjön i vacker morgondimma.

Den lilla tofsmesen är en personlig favorit som häckar med 2-3 par årligen. Lärkfalk och korp häckar också årligen. Den mindre hackspetten har jag däremot inte hittat häckande ännu, men den syns ofta – och då oftast bland de gamla alarna nära stranden.

Nu kan allt detta vara förlorat för all framtid. Det finns en detaljplan för byggnation – ungefär 370 lägenheter i olika hus på upp till sju våningar, en förskola och ett dagis. Strandskyddet på 100 meter har ändrats till 50-80 meter, så trots att man tänkt spara skogen längst ned mot sjön så blir det försvinnande lite kvar. Med såpass många nya människor som sedan ska bo på en relativt liten yta, så kommer dessutom trafiken av människor öka rätt mycket längs den lilla smala strandskogen som är tänkt lämnas kvar – så djur och växter kommer utsättas för så stort tryck att det slutligen mer blir en park än den skyddsvärda natur som udden är idag.

Längs den hårt trafikerade Jönköpingsvägen innanför Kärleksudden blir det mycket buller för de som tänker bosätta sig på Kärleksudden, så det behövs en bullervall i någon form – eventuellt i kombination med ett högt bullerstaket. Kanske inte den finaste välkomsthälsning när man eventuellt för första gång anländer till Mullsjö i framtiden; med ett industriområde på ena sidan och ett högt bullerstaket på den andra.

Vi är flera i Naturskyddsföreningen som kämpar för att bevara Kärleksudden, helt intakt och med möjligheten att det istället blir ett tätortsnära naturreservat. Förutom alla de andra privatpersoner som förstår att detta kommer förändra hela Mullsjö samhälle i grunden. Mullsjö är idag en idyll, det är naturnära och sedan har vi ju Mullsjön med sitt rika fågelliv. Mer eller mindre mitt i samhället. Att sitta och fika utanför konditoriet, unna sig en god gräddbakelse medan man samtidigt fotograferar storlom – det kan man nog inte göra på många andra ställen här i Sverige.

Storlommen kommer försvinna om Kärleksudden försvinner.

Vi är många (men kanske inte tillräckligt många?) som gärna ser Kärleksudden som naturreservat, kanske även med ett Naturum som informerar om allt det fantastiska som Mullsjönaturen kan erbjuda. För alla tillresande turister, men kanske ännu mer för alla de Mullsjöbor som ännu inte upptäckt det fantastiska som man kan hitta på gångavstånd från Mullsjö centrum.

Vi får hoppas att de ekonomiska marknadskrafterna inte ännu en gång blir segraren; utan att lärkfalkarna, korparna, den mindre hackspetten och tofsmesarna också kan få en röst i debatten.

En utsikt…

(1)

Varje Nyårsafton sitter jag på en vidsynt utsiktsplats där jag kan se långt bort mot horisonten. Så långt som Jordens krökning tillåter…

Ser mot framtiden, funderar över det stundande året och de olika händelserna. Som kommer att ske, men som också kan komma att ske. Något som redan är planerat – men också allt detta plötsliga, impulsiva och chockartade.

Tänker tillbaka på det året som passerat, men också på de vyer som påverkat mig mest genom livet. Både känslomässigt och symboliskt, men även de andra favoritvyer som jag bär med mig genom livet. Som där uppe på Nipfjället i Dalarna, tillsammans med vännen Åke Lindau i september 1987. En plats jag sedan återvände till drygt tio år senare – och sedan som ett fast utflyktsmål under alla åren med kursveckor på Grövelsjöns Fjällstation.

Tänker på vyn över Skäralid från Kopparhatten. Första gången var under en sommarsemester 1983, för att sedan efter flytten till Ängelholm bli ett av mina absoluta smultronställen under åren jag bodde i Skåne. Tänker även på vyn från Nattlandsfjellet, två hundra meter rakt över huset hemma i Bergen. En vy där jag fotograferade med 1000mm spegeltele, med naiv iver under mina absolut första år som naturfotograf. Några som håller fortfarande, och där flera redan publicerats här i bloggen.

(2)

Tänker tillbaka på åren i Hälsingland och utsikten från Västra berget i Söderhamn. Blånorna med skogslandskap helt bort mot horisonten, hela vägen mot det branta Kasberget och den mystiska berguven. Men jag tänker även på utsikten från min balkong, från de tio senaste åren jag bott här i Mullsjö. Tänker på flockarna av sidensvans i gryningsljuset, ropen från storlommen i Mullsjön – men också på alla mina upplevelser med tornseglare som snabbt seglat förbi upp bland molnen.

Tänker på alla dessa vyer och utsikter, från naturfotografens barndom med mål och ambitioner mot att utveckla fotograferandet mot ett yrke. Att kunna fotografera natur hela året och hela dygnet. Landskap, makro, fåglar och däggdjur. Både från fascinerande möten, men minst lika mycket genom ett personligt och abstrakt skapande i en närliggande vattenpöl. Tankar om vad ett liv som naturfotograf kan komma att innebära, långt bortom vardagens trivialiteter.

Blev det som jag tänkt? Kommer framtiden bli som jag hoppas?

Hur ser utsikten och vyerna ut, om jag nu blickar framåt mot 2020 och det nya året?

(3)

Vissa motiv vet jag redan att jag kommer fotografera; som blommande hassel någon gång i början av mars, blåsipporna i april, möjligen en tur till Trandansen igen, tornseglarna i flykt i motljuset, dimmorna över skogssjön med storlommarna, paddornas lek, höstfärgerna, forsärlorna, snokarna, olika isbilder, rådjur och älg. Som jag fotograferar varje år.

Men sedan blir det ju alltid mängder av överraskningar; motiv jag innan inte kunde planera. Som tallbitarna som hittade hit till Mullsjö under sista veckorna 2019. Som sädesärlan som fångade dagsländor i flykt, tornseglarna som jagade flugor, kungsörn och glada i Mullsjöskogarna, strömstare i flykt över skumvirvlar, sjungande rödstjärt, dansande jungfrusländor, ägretthäger i Hornborgasjön, nära möte med gök, taggbock i nattljuset, simmande snok i Motala ström och invasionen av amiral under augusti och september. Bilder och möten jag inte hade i huvudet för ett år sedan.

Vad får jag uppleva under 2020, som jag idag inte kan förutse? Visst har jag drömmar och önskemål, men det försöker jag ligga lågt med – åtminstone offentligt här i bloggen.

(4)

Sedan finns ju ett antal speciella händelser under 2020 som jag redan känner till och som redan är inbokat. Som min första separatutställning på flera år med vernissage 28 mars, på annan ort här i Sverige. En utställning med personliga bilder, som visar vem jag är – inte enbart som fotograf, utan minst lika mycket som människa. Jag sitter i dagarna och väljer ut bilder till utställningen, full av vånda och med rekordnivå av prestationsångest… Just nu känns det både kaotiskt och ostrukturerat, som det brukar kännas tidigt i processen. Kommer det komma några personer till vernissagen?

Dessutom är det redan klart att dokumentären om mig ska visas på SVT i oktober, ett arbete som pågått sedan 2016. Det kommer även då bli mycket vånda, när visningstiden börjar närma sig. Hur kommer reaktionerna vara – blir det nytt mediedrev, eller förbigås den i total tystnad?

Sedan finns ju ett antal lite lösare planeringar; som en poddintervju under närmaste månaden och en radiodokumentär som varit på gång en längre tid och möjligen drar igång framåt våren. Mina fotokurser som heldagarna finns kvar, där några är på gång framåt våren. Dessutom olika förfrågningar om föreläsningar och annat, något jag numera sällan informerar om initialt här i bloggen.

(5)

Men innan allt detta bar det iväg till Ryfors för årets sista fotoutflykt. Strömstaren var på plats som vanligt. Det var vindstilla, lugnt och snöfritt. Dessutom milt med fyra plusgrader. En ovanlig Nyårsafton då det ju brukar vara betydligt vintrigare i slutet av december.

Nu väntar jag otåligt på att det ska bli lite mer vinter; med mer snö och is… Vi får se hur det blir med det… Just nu ser det inte så lovande ut…

Oroliga tankar om det stegrande klimathotet påkallar om min uppmärksamhet, där jag sitter på min lilla utsikt. Blickar ut över en allt varmare värld där ägretthägern redan etablerat sig som svensk häckfågel – och där jag ser nya häckfåglar som skedstork och styltlöpare inom närmsta åren.

Jag försöker svälja mina mest pessimistiska tankegångar, försöker tänka positivt och andas framtidstro.

Vi får se vad det nya året kan erbjuda.

(Bild 1 – Åke Lindau, 1987)
(Bild 2 – Sothöna, 2000)
(Bild 3 – Svarteviken, 2017)
(Bild 4 – Tallbit, 2019)
(Bild 5 – Årets sista dag, 2019)
(Bild 6 – Vinterskog, 2010)

(6)

Tankar om ett mer abstrakt bildspråk…

(1)

Så länge jag kan komma ihåg har de mer abstrakta tankegångarna varit en viktig del i mitt fotografiska bildskapande. Fotografiska bilder som inte imiterar eller direkt avbildar den yttre verkligheten, utan som har ett antal element som väcker frågor eller förundran – och ger näring till fantasin, mer än till intellektet. Bilder där form och färg, några linjer eller en rörelse ska kunna påverka betraktaren – mer än ett verkligt och beskrivande motiv.

De mer abstrakta bilderna berättar enbart på visuella premisser. Bilderna blir till metaforer, som ger näring åt ett mer fantasifullt tänkande och en mer utvecklad begreppsbildning. Metaforerna vidgar bildspråkets uttrycksregistrer, där det abstrakta bildspråket mer appellerar till det mer dolda – och ger bilder som ofta växer över tid. Det blir bilder som det tar längre tid att läsa eller förstå, men också längre tid att tröttna på. Helt enkelt för att de abstrakta bilderna tränger på lite i taget, och inte som de konkreta bilderna med sitt ofta mer brutala och övertydliga bildspråk.

(2)

De dolda metaforerna gör också de abstrakta bilderna mer öppna; de kan upplevas tydliga som bilder – men kan tolkas på lika många sätt som det antal personer som tittar på bilderna. I de abstrakta bilderna kan man verkligen säga att ”konsten ligger i betraktarens ögon”, mer än att man upplever bilderna som tydligt regisserade från bildskaparen.

Man kan relatera metaforen till olika teman inom retoriken. En av dessa är jämförelse, då en metafor är baserad på en underförstådd jämförelse. Ett annat exempel är likhet eller skillnad. Genom detta tema är det vanligt att man argumenterar genom analogi; det vill säga att bildspråket blir en retorisk liknelse mellan begreppen ”som” eller ”liksom”. Liknelser kan som en idiom vara språkspecifika och därför vara svåra att översätta. Vi känner ju till idiomatiska begrepp som ”flitig som en myra”, ”ulv i fårakläder” eller ”slå sig för sitt bröst”.

(3)

Här kan det abstrakta bildspråket vara med på att skapa tankeställare som bättre kan fundera ut en mening eller att vilja söka mer kunskap. De abstrakta bilderna blir som en värld som av egen kraft skapar underlag för idiomatiska begrepp, med utgångspunkt i bildbetraktarens egen fantasivärld.

Som bildskapare vill jag ge den grogrund av känslor och metaforer som det abstrakta synsättet kan skapa. Att vilja göra just bilder som skapar sitt eget liv, och då gärna ett så långt liv som möjligt. Att det genom detta blir bilder som man därför inte tröttnar på, en typ av bilder som jag kallar för ”smygare”.

(4)

Vårt vardagliga språk innehåller en stor mängd metaforer. Det abstrakta bildspråket kan utmana oss utöver de mer klassiska metaforerna och retoriken inom poesin, så att man ser metaforer mer som konceptuella strukturer vilka kopplar samman olika begreppsvärldar så långt att de kan utgöra gränsen för vår kognition.

Det finns tre typer av dessa konceptuella metaforer; de strukturella, orienterade och de ontologiska. De strukturella tydliggörs kring våra mer vanliga erfarenheter, som exempelvis ”tid är pengar”. De orienterade metaforerna använder sig av spatiala begrepp i vår rymduppfattning för att konceptualisera något; till exempel att glad kan vara uppåt och ledsen är neråt. De ontologiska metaforerna är med på att konkretisera abstrakta företeelser som påtagliga enheter.

(5)

Kanske är det just de ontologiska metaforerna som mest motiverar mig när jag gör mina abstrakta bilder. Här kan jag resonera kring abstrakter, substanser och egenskaper – och ibland även tid. Att på något sätt kunna utröna hur något existerar – och försöka få fram vad existensen kan innebära. Här söker jag ofta olika vägar för att skilja mellan det verkliga och det fiktiva. I mina bilder samexisterar fysiska föremål med tankar och förnimmelser. Men också tal och geometriska former med olika fenomen vid varseblivningens gränser. Dessutom med både tydlig och mindre tydlig symbolik.

De mer fysiska föremålen i bilderna tillerkänns existens genom varaktigheten i våra sinnesförnimmelser av dem. De uppfattas lika av olika personer vid olika tidpunkter, men dessa personer kan också bekräfta detta för varandra. Om jag då inte ger drömmen ännu större inflytande i bildernas struktur, något som ger föremål med svagare krav på existens. Som man ser tydligare spår av i mina mer nonfigurativa bilder. Då detta är bilder som mer sällan kan bekräftas av de som betraktar bilderna.

(6)

I mitt abstrakta bildspråk känner jag sällan några behov av att definiera, utan det är viktigare för mig att skapa känslomässiga reaktioner. Som att några av mina bilder nästan kan upplevas bättre med att blunda, hur konstigt det än måste låta. Helt enkelt för att man så lätt blir låst av olika kända och mer allmängiltiga begreppsvärldar. Jag brukar här ofta säga att de sämsta personerna att visa mina mer abstrakta bilder för är för andra fotografer. För att man just är så låst i en mer fotografisk begreppsvärld. Man tittar mer på ett fotografi än på en bild…

Ännu sämre är det att visa mina abstrakta bilder för andra naturfotografer. Då mångas begreppsvärld av naturfoto är att man ska visa något som det ser ut. Hur nu detta ens skulle kunna vara möjligt egentligen… En naturbild ska visa natur; inte något fantasifullt drömmande med en obskyr symbolik eller märkliga metaforer. Vi vill kunna använda vår kunskap, våra erfarenheter och välkända begrepp för att kunna organisera innehållet och definiera bilden som ett naturfotografi.

(7)

Det är rätt länge sedan jag tröttnade på fotografernas iver av att strukturera och viljan att begränsa fantasins utrymme. Att naturfotograferna ofta visat ännu större ihärdighet har inte gjort det bättre. Redan i början av 1980-talet fick jag uppleva en naturfotomiljö av bildskapande pionjärer som  Jørn Bøhmer Olsen, Pål Hermansen, Leif Rustand och Rolf Sørensen –  norska naturfotografer som vågade visa fram en annan typ av naturbilder. Och att naturfoto kunde vara så mycket mer än de etablerade och mer konservativa krafterna.

Att naturfoto inte nödvändigtvis måste visa naturen som den ser ut; utan att den på samma sätt som inom alla former för bildskapande fullt ut också kan få ge utrymme för tolkningar, för metaforer och drömmar. Givetvis då också långt in i det synnerligen fascinerande abstrakta bildspråket.

Där finns jag än. För att fortsätta finnas – och att fortsätta utvecklas!

(Bild 1 – Höst, 2015)
(Bild 2 – Älgtjur, 2013)
(Bild 3 – Mås, 2007)
(Bild 4 – Maskrosfrön, 1988)
(Bild 5 – Dettifoss, 1996)
(Bild 6 – Råbock, 2013)
(Bild 7 – Padda, 2019)
(Bild 8 – Gräsänder, 2019)

(8)

Jag fotograferar för att jag fotograferar…

(1)

Jag är en sådan konstig varelse som gör något enbart för att jag gillar att göra det. Som när jag fotograferar, då är det enbart för att jag gillar att fotografera. Jag gillar att fotografera så extremt mycket att jag helst vill göra det hela tiden. Att vara ute i naturen med kamera, se efter olika motiv – och sedan gå genom det underbara att försöka visualisera det jag ser.

Här ligger mitt huvudsakliga intresse; just det att stå där med kameran och arbeta fram en bild som jag önskar eller har ambitioner att få till. Att testa mig själv, att flytta fram positionerna, att känna att jag utvecklas. Gärna i bilder som kräver rätt mycket av de som tittar på mina bilder.

Jag fotograferar INTE för att vinna några fototävlingar. Jag fotograferar INTE för att ge ut böcker. Jag fotograferar INTE för att jag vill föreläsa. Jag fotograferar INTE för att kunna lära ut till andra som vill bli bättre fotografer. Jag fotograferar INTE för att publicera artiklar i olika tidskrifter. Jag fotograferar INTE för att kunna producera en ny utställning. Jag fotograferar INTE för att kunna uppdatera bloggen med jämna mellanrum med nya bilder. Jag fotograferar INTE för att uppdatera Facebook eller Instagram. Jag fotograferar ENBART för att jag gillar att fotografera.

Kanske mer än de flesta andra?

(2)

Men jag ger ut böcker för att jag fotograferar, har en utställning någon gång då och då för att jag fotograferar – eller uppdaterar min blogg helt enkelt för att jag fotograferar och vill dela med mig. Det är mitt bildarkiv som på något sätt indikerar för mig vad jag vill fotografera; vad jag saknar, vad jag vill utveckla, vad jag vill återkomma till, vad jag vill uppleva. Inget annat!

Det finns fotografer där ute som har jättesvårt att fotografera om man inte har en tillräckligt bra anledning; en bok, utställning eller något annat. Det finns faktiskt de fotografer som har en blogg för att det ska kunna öka motivationen i det egna fotograferandet. Jag har mött fotografer som hela tiden har olika projekt på gång, fotografer som också anpassar sitt sätt att fotografera efter de nya projektens inriktning. Testar nya infallsvinklar, nya tekniker – förnyar sig för att hitta ett nytt vinnande koncept.

Så har jag aldrig varit, utan jag är en sådan fotograf som enbart fotograferar – hela tiden! Sedan får tiden visa vad jag eventuellt känner att jag kan använda alla mina bilder till; om jag kan få ihop en ny bok eller en ny utställning. Och bloggen uppdateras helt enkelt inte av någon annan orsak än att jag hittar några bilder jag vill visa. Antingen äldre från arkivet, eller nya från senaste fotograferingen. Artiklar skriver jag när jag känner att jag vill berätta något; antingen det är några bildtankar jag gått runt med en längre tid och känner att jag vill ventilera, eller att jag fått ett uppslag genom något jag fångat upp från samhället. Något jag är engagerad i och vill uttala mig om.

(3)

Jag ger ut böcker för att jag fotograferar, jag fotograferar alltså INTE för att ge ut böcker. Annars skulle den svenska skogen fullkomligt försvinna, då jag hade tvingats släppa minst 4-5 böcker varje år. Helt enkelt för att hänga med i min ständiga fotografering. Idag hade nog min boksamling innehållit minst 200 boktitlar, om jag i min nästan dagliga fotografering skulle fått ut allt i bokform. Om det nu var så att jag skulle fotografera för att ge ut böcker.

Det skulle falla på sin orimlighet med så många boktitlar, dessutom med kanske så många som 500 bilder i varje bok. I större upplagor för att det skulle generera en någorlunda vinst vid försäljning. Undrar hur många kalhyggen jag då ensam hade varit orsak till i Sverige…

Dessutom hade varje bok inte varit tillräckligt unik.

Eller kanske en ny fotoutställning i månaden, 20-50 nya inlägg i bloggen varje dag – eller så är det så att jag borde ge ut en ny fototidning, enbart med mina bilder, varje månad… Kanske borde jag utöka med ännu fler fotokurser, så att jag skulle känna att jag var mer aktiv med att få andra fotografer att bli bättre än att utveckla mitt eget fotograferande. Under perioder genom livet har det faktiskt redan varit så, men numera har jag blivit mer restriktiv på detta med betydligt färre fotokurser.

Jag är heller inte den som är ständigt på resande fot runt i världen av i första hand tre anledningar; det är för dyrt, jag gillar inte att resa – och kanske viktigast av allt; det är inte bra för miljön. Jag har vid några tillfällen varit ledare på fotoresor, i första hand till Island och Irland – men det är inget jag känner mig lockad av att fortsätta med. Det blev för mycket fokus på att göra andra fotografer nöjda, än att jag själv skulle känna mig nöjd i mitt eget fotograferande.

(4)

Det gäller att kunna skala ned hela verksamheten till att i första hand fokusera på det som är viktigast för att utveckla mitt eget fotograferande. Jag måste vara mer egoistisk och självcentrerad, utveckla mig själv på det sätt som jag själv tycker är det viktigaste. Inte fotografera för att göra andra nöjda, utan helt och hållet fotografera för att jag själv ska bli nöjd. Är det viktigare för mig att åka ut till Ryfors och fotografera forsärla, helt enkelt för att jag känner att jag kan utveckla mina bilder på forsärlor ännu ett snäpp? Är det viktigare att vara ute i Mullsjöskogarna och uppleva ännu en älg, ännu några rådjur eller möjligen en flock med vildsvin – än att ständigt uppdatera Facebook och Instagram med bilder som ger mer gillningar?

Vad gör mig egentligen till en bättre fotograf? Vad får mig att må bättre som fotograf? Är det lysande recensioner av en ny bok, några hundra klapp på axeln under vernissagen på en ny utställning, stigande försäljningssiffror på senaste boken eller en ny vinst i någon fototävling?

Eller är det kanske för att kunna lämna intressanta uppdateringar till olika människor man möter i vardagen? När man för tusende gången får frågan ”vad gör du?” och den automatiska följdfrågan ”har du en ny fotoutställning eller bok på gång?”

För visst har jag en ny fotoutställning på gång – och visst håller jag på med några nya böcker. Men det är inte intressant innan fotoutställningen är klar och det kommer ut invitationer till vernissagen, eller att en ny bok gått i tryck och har fått releasedatum. Fram tills dessa är det absolut viktigaste att man fotograferar, mycket och ofta. Som vanligt!

(5)

För visst är jag aktiv, något mina läsare här i bloggen kan se klart och tydligt. Med snart 16 000 publicerade bilder under åtta år, kan det inte vara tydligare. Men om man inte har intresse för att besöka min blogg och ta reda på svaret på frågan, då behöver man väl inte få ett svar på frågan. Annat än att ”jag fotograferar, nästan varje dag, som vanligt”. För det är enbart här i bloggen, inte på varken Facebook eller Instagram eller någon annan plats, som svaret på frågan framträder med stor tydlighet.

Även fast bloggen heller inte är hundraprocentig, då jag ju inte uppdaterar den med ALLT. Men väl så pass mycket att det blir tydligt att jag åtminstone fotograferar rätt så ofta.

Om någon skulle fråga mig eller andra om jag är en duktig fotograf, vilket inte är så viktigt för mig – så kanske bloggen också kan ge några svar. Även fast smaken är som baken, och att jag har en bildstil som mer är åt det personliga hållet och där det blir extra subjektivt. Men vad jag gör och hur ofta jag gör det, borde i alla fall vara kristallklart.

Jodå, jag är aktiv! Böcker, utställningar, artiklar, föreläsningar, fotokurser, fotoresor – självklart! Jag har redan gjort allt detta, riktigt många gånger! Och mer kommer det, när tiden är mogen. Men fram tills dess så fotograferar jag aktivt, nästan varje dag – och hela tiden försöker flytta fram positionerna i mitt bildskapande för de som vill se detta.

Och att jag fotograferar för att jag fotograferar!

(Bild 1 – Natt i skogen, 2015)
(Bild 2 – Rådjur, 2013)
(Bild 3 – Höstdimma, 2015)
(Bild 4 – Tistel, 1993)
(Bild 5 – Gråhakedopping, 2000)
(Bild 6 – Vinternatt, 2018)

(6)

Stör ej, jag fotograferar!

(1)

Jag satt intill ett av vattenfallen vid Ryfors idag. Det var underbart lugnt och tyst. En forsärla var på gång att börja posera så fint framför vattenfallet. Det såg rätt så lovande ut för att det skulle kunna bli några trevliga bilder.

Men, efter ett kort tag såg jag folksamlingen… En grupp människor på någon form av guidad tur runt Ryforsområdet. Givetvis stannade också stora delar av flocken uppe på bron över vattenfallet och började peka ned mot mig, där jag satt hopkrupen med mitt 400mm teleobjektiv. Var jag plötsligt ett intressant objekt att studera och förundras över?

Sedan kom de alla ned mot där jag satt, mer än tjugo personer. Jag försökte undvika ögonkontakt, kröp ihop än mer och fixerade blicken mot där jag hade sett forsärlan senast. En forsärla, som givetvis då hade dragit därifrån – skygg och försiktig som den brukar vara.

Plötsligt sa en liten kille ”HEJ!!!” direkt bakom mig, så jag nästan hoppade två meter. Kort därefter böjde killen sig fram mot mig på min högra sida och tittade på mitt ansikte, inte mer än max 50 centimeter ifrån. ”Hej, igen”, han var kanske lite irriterad då jag inte visade någon större entusiasm över hans närvaro… ”Filmar du?”

”Här är det dessutom förbjudet att filma…” Jaha, tänkte jag… Varför det nu skulle vara det, vid ett vattenfall i svensk natur…

Sedan kom en kvinna och ställde sig precis bredvid, helt synlig för forsärlan om den nu eventuellt hade tänkt tanken att komma tillbaka… ”Vill du byta rakt av?” Vadå, undrade jag frågande. Men sedan förstod jag att hon skämtsamt ville byta sin lilla kompaktkamera med min Nikonkamera och det stora telet. Tror jag fick ur mig ett litet försiktigt skratt och skakade lite på huvudet, ville ju inte vara direkt otrevlig. Även fast jag kände att det började bli dags att resa sig opp och argt bröla till hela gruppen att den störde mig i mitt arbete. Och att den skygga fågeln hade flugit iväg på grund av deras högljudda och oförsiktiga närvaro.

Sedan avlöstes kvinnan av en äldre man som satte sig ned på huk vid min högra sida och frågade försiktigt om jag sett något. ”Ja, det fanns en forsärla här som flög iväg”, fick jag bryskt ur mig (men på ett lite mer försiktigt sätt, för att inte vara otrevlig). ”Du har inte sett kungsfiskaren då?”

”Nej, inte idag”, fick jag ur mig. Sedan drog han sig tillbaka med ett leende och några hövliga nick med huvudet.

Men gruppen stod kvar, pratade högljutt och stod rätt bakom mig – bara för att säkra alla omöjligheter för att forsärlan eventuellt skulle tänka på att komma tillbaka.

Sedan kom regnet, och jag kände att det nog var ännu ett tecken på att jag nog hade valt fel dag för att hälsa på forsärlorna vid Ryfors…

Undrade irriterat över varför jag trots dessa extrema störningar, att jag valde att vara förhållandevis tyst och lugn – där jag kanske borde vara tydligare med att markera vad jag tyckte. Men samtidigt borde väl dessa vuxna personer också förstå att de var mer än lagligt respektlösa i sina beteenden. För det borde väl vara upp till dessa personer att själv kunna räkna ut detta, eller?

Var efteråt rätt så irriterad på mig själv, om varför jag alltid måste vara så förbannat mån om att framställa mig själv som lugn och trevlig. Även mot personer som med sådan tydlighet inte visade mig någon som helst respekt.

Är detta ett tecken på nyare tiders beteenden, som jag nu redan blivit för gammal för att förstå?

Funderar på att tillverka en skylt med fet text som lyder: STÖR EJ, JAG FOTOGRAFERAR! Tror jag tar den med mig till Ryfors nästa gång…

(Bild 1 – Forsärla, 2019)