Synpunkter på exploatering av Kärleksudden…

(1)

Jag har idag skickat in synpunkter skriftligen till Mullsjö kommun, vilket jag och många andra också gjort. Min förhoppning är att jag ska kunna vara med om att påverka att det inte blir en exploatering av Kärleksudden. Följande skrev jag i mejlet:

Jag var första gången i Mullsjö under juni 1991. Sedan blev det ungefär en månad varje år helt fram till 2009, då vi under augusti valde att bosätta oss fast i Mullsjö. I år blir det 11 år sedan, plus mer än ett år tillsammans som besökare under somrarna.

Varje år sedan 1991 har Kärleksudden varit ett kärt och ständigt återkommande utflyktsmål under somrarna helt fram till 2009, därefter till alla tider på året sedan vi flyttade hit.

Jag är där i snitt varje vecka året om, till vissa tider nästan dagligen. Fascineras av den fina skogen, med alla torrakor och med fina områden av naturskog. Dessutom finns det alltid något spännande bland lav, mossa och olika växter. Bland annat orkidén knärot.

Kärleksudden hyser också en spännande fauna; ekorrarna har fast tillhåll, ibland även rådjur, men mest speciella är de olika fladdermössen. Bland annat vattenfladdermus som jagar över Mullsjön under sommarnätterna, för att dagtid sova i Kärleksuddens olika hålträd. Tre spännande fågelarter har jag konstaterat häckande varje år sedan 2010; tofsmes, korp och lärkfalk. Sedan ser jag ofta den starkt hotade mindre hackspetten, en fågel som har haft så kraftig nedgång att man är orolig för att den inom en tioårsperiod kan försvinna som häckfågel i Sverige. Än så länge har jag inte hittat den häckande på Kärleksudden, men den verkar trivas där då jag ofta ser den. Vid en exploatering kommer den däremot försvinna.

Jag har upplevt många fina skogsområden i Sverige genom alla mina år som naturfotograf. Men det känns lyxigt att ha tillgång till Kärleksudden på gångavstånd, med en skogskvalitet av hög standard. Jag har under många år undrat varför Kärleksudden inte är skyddad som tätortsnära naturreservat, men har också under alla mina år som boende i Mullsjö förstått det känsliga att prata om just detta.

Naturskyddsföreningen i Mullsjö har kämpat i mer än 10 år, haft namninsamlingar, gett ut en skogsbok med särskilt känsliga skogsområden i Jönköpings län (där Kärleksudden också finns med). Här finns också ett riksintresse vad gäller särskilda spår från senaste istiden, förutom att ju området hyser ett stort antal rödlistade arter (varav några av dessa är omnämnda tidigare här i texten).

Jag förstår att det är ekonomiska intressen som styr planerna om exploatering av Kärleksudden, målet är att Mullsjö ska växa. Som om detta ska kunna skapa ett bättre samhälle med kanske en ökning med 2000 invånare inom de kommande tio åren, som en viktig del av den växande stadsregionen Jönköping. Som om det automatisk blir bättre för ett samhälle uppåt 9000 invånare (mot nuvarande 7000 invånare).

Jag har valt att aktivt delta i ett bevarande av Kärleksudden i sin nuvarande form, kanske även med ett nybyggt Naturum i närheten där man informerar om Mullsjö kommun och kommunens olika spännande naturklenoder (platser som idag lockar långväga besökare från även Norge, Danmark och Tyskland). Jag har själv tagit hit, guidat intresserade naturfotografer från många olika platser i Norden – helt sedan de första sommarveckorna i naturfoto på folkhögskolan 1991. Totalt har jag fram till idag ensam dragit hit över 4000 olika fotointresserade personer genom mina olika fotokurser och guidningar här i Mullsjönaturen (där Kärleksudden varit ett populärt utflyktsmål).

Jag lämnar dessa synpunkter där jag starkt motsätter mig alla former för exploatering av Kärleksudden, välkomnar istället en kartläggning av den speciella natur som finns där, ser en bättre turistsatsning med Naturum – och att då kunna fortsätta att få njuta av vardagslyxen med tillgång till Kärleksudden på gångavstånd från Mullsjö samhälle.

Jag har varit i kontakt med olika media i frågan, i oktober 2020 finns Kärleksudden också med i en entimmes dokumentär om mig som naturfotograf på SVT – samt att jag skrivit och föreläst om Kärleksudden i en rad olika sammanhang. Något jag kommer fortsätta med, även fast kommunen väljer att gå vidare för att få laga kraft för att påbörja exploateringen.

Ju flera som känner till Kärleksudden (både i Mullsjö och i andra delar av Sverige och utomlands), desto flera kommer förstå betydelsen av att bevara Kärleksudden!

Mvh Terje Hellesø, naturfotograf och författare

Vill du också vara med på att påverka detta kan du skicka ett mejl till planobygg@mullsjo.se senast 26/1-2020.  Bilderna här i inlägget gjorde jag under dagens utflykt till Kärleksudden.

(Bild 1 till 3 – Från Kärleksudden idag, 2020)

(2)

(3)

Kärleksudden – ännu en oas som kan förloras…

Precis intill Mullsjö samhälle ligger Kärleksudden. Ett idylliskt litet skogsområde längs sydvästra sidan av Mullsjön. Här sjunger rödstjärt, tofsmes och kungsfågel. Här trummar större och mindre hackspett, ibland även både spillkråka och gröngöling. Lärkfalk och korp sitter i någon av uddens alla fantastiskt fina torrakor. Ekorren kommer på nyfiket besök när man sätter sig på en gammal stubbe och tar fram fikat.

Längs uddens strand simmar storlommen, några knipor eller en skäggdopping. Kanske har du tur att få se en rörhöna som snabbt försöker gömma sig inne i vassruggen. Eller så sitter du där i skymningen medan fullmånen står upp över andra sidan sjön och försöker få syn på vattenfladdermöss som jagar insekter precis över vattenytan på Mullsjön. Fladdermöss som tillbringar dagen inne i flera av Kärleksuddens gamla hålträd.

Kärleksudden är även av riksintresse för sina speciella spår efter senaste istiden, en sällsam flora med flera rödlistade arter – och sedan alla de stora tallarna med hög ålder. Det tar inte lång tid innan man fastnar framför en av uddens många majestätiska torrakor; antingen för att i detalj kolla efter ovanliga lavarter – men det kan även sitta en korp eller lärkfalk och tyst speja på de som passerar på stigen nedanför. Dessutom finns det ett flertal mycket ovanliga svampar. Inte så konstigt att Kärleksudden lockar många naturfotografer, ofta möter jag långväga naturfotografer som tagit sig enda vägen till Mullsjö för att hoppas kunna fotografera den fantastiskt fina lärkfalken, eller de förhållandevis oskygga storlommarna på Mullsjön i vacker morgondimma.

Den lilla tofsmesen är en personlig favorit som häckar med 2-3 par årligen. Lärkfalk och korp häckar också årligen. Den mindre hackspetten har jag däremot inte hittat häckande ännu, men den syns ofta – och då oftast bland de gamla alarna nära stranden.

Nu kan allt detta vara förlorat för all framtid. Det finns en detaljplan för byggnation – ungefär 370 lägenheter i olika hus på upp till sju våningar, en förskola och ett dagis. Strandskyddet på 100 meter har ändrats till 50-80 meter, så trots att man tänkt spara skogen längst ned mot sjön så blir det försvinnande lite kvar. Med såpass många nya människor som sedan ska bo på en relativt liten yta, så kommer dessutom trafiken av människor öka rätt mycket längs den lilla smala strandskogen som är tänkt lämnas kvar – så djur och växter kommer utsättas för så stort tryck att det slutligen mer blir en park än den skyddsvärda natur som udden är idag.

Längs den hårt trafikerade Jönköpingsvägen innanför Kärleksudden blir det mycket buller för de som tänker bosätta sig på Kärleksudden, så det behövs en bullervall i någon form – eventuellt i kombination med ett högt bullerstaket. Kanske inte den finaste välkomsthälsning när man eventuellt för första gång anländer till Mullsjö i framtiden; med ett industriområde på ena sidan och ett högt bullerstaket på den andra.

Vi är flera i Naturskyddsföreningen som kämpar för att bevara Kärleksudden, helt intakt och med möjligheten att det istället blir ett tätortsnära naturreservat. Förutom alla de andra privatpersoner som förstår att detta kommer förändra hela Mullsjö samhälle i grunden. Mullsjö är idag en idyll, det är naturnära och sedan har vi ju Mullsjön med sitt rika fågelliv. Mer eller mindre mitt i samhället. Att sitta och fika utanför konditoriet, unna sig en god gräddbakelse medan man samtidigt fotograferar storlom – det kan man nog inte göra på många andra ställen här i Sverige.

Storlommen kommer försvinna om Kärleksudden försvinner.

Vi är många (men kanske inte tillräckligt många?) som gärna ser Kärleksudden som naturreservat, kanske även med ett Naturum som informerar om allt det fantastiska som Mullsjönaturen kan erbjuda. För alla tillresande turister, men kanske ännu mer för alla de Mullsjöbor som ännu inte upptäckt det fantastiska som man kan hitta på gångavstånd från Mullsjö centrum.

Vi får hoppas att de ekonomiska marknadskrafterna inte ännu en gång blir segraren; utan att lärkfalkarna, korparna, den mindre hackspetten och tofsmesarna också kan få en röst i debatten.

En utsikt…

(1)

Varje Nyårsafton sitter jag på en vidsynt utsiktsplats där jag kan se långt bort mot horisonten. Så långt som Jordens krökning tillåter…

Ser mot framtiden, funderar över det stundande året och de olika händelserna. Som kommer att ske, men som också kan komma att ske. Något som redan är planerat – men också allt detta plötsliga, impulsiva och chockartade.

Tänker tillbaka på det året som passerat, men också på de vyer som påverkat mig mest genom livet. Både känslomässigt och symboliskt, men även de andra favoritvyer som jag bär med mig genom livet. Som där uppe på Nipfjället i Dalarna, tillsammans med vännen Åke Lindau i september 1987. En plats jag sedan återvände till drygt tio år senare – och sedan som ett fast utflyktsmål under alla åren med kursveckor på Grövelsjöns Fjällstation.

Tänker på vyn över Skäralid från Kopparhatten. Första gången var under en sommarsemester 1983, för att sedan efter flytten till Ängelholm bli ett av mina absoluta smultronställen under åren jag bodde i Skåne. Tänker även på vyn från Nattlandsfjellet, två hundra meter rakt över huset hemma i Bergen. En vy där jag fotograferade med 1000mm spegeltele, med naiv iver under mina absolut första år som naturfotograf. Några som håller fortfarande, och där flera redan publicerats här i bloggen.

(2)

Tänker tillbaka på åren i Hälsingland och utsikten från Västra berget i Söderhamn. Blånorna med skogslandskap helt bort mot horisonten, hela vägen mot det branta Kasberget och den mystiska berguven. Men jag tänker även på utsikten från min balkong, från de tio senaste åren jag bott här i Mullsjö. Tänker på flockarna av sidensvans i gryningsljuset, ropen från storlommen i Mullsjön – men också på alla mina upplevelser med tornseglare som snabbt seglat förbi upp bland molnen.

Tänker på alla dessa vyer och utsikter, från naturfotografens barndom med mål och ambitioner mot att utveckla fotograferandet mot ett yrke. Att kunna fotografera natur hela året och hela dygnet. Landskap, makro, fåglar och däggdjur. Både från fascinerande möten, men minst lika mycket genom ett personligt och abstrakt skapande i en närliggande vattenpöl. Tankar om vad ett liv som naturfotograf kan komma att innebära, långt bortom vardagens trivialiteter.

Blev det som jag tänkt? Kommer framtiden bli som jag hoppas?

Hur ser utsikten och vyerna ut, om jag nu blickar framåt mot 2020 och det nya året?

(3)

Vissa motiv vet jag redan att jag kommer fotografera; som blommande hassel någon gång i början av mars, blåsipporna i april, möjligen en tur till Trandansen igen, tornseglarna i flykt i motljuset, dimmorna över skogssjön med storlommarna, paddornas lek, höstfärgerna, forsärlorna, snokarna, olika isbilder, rådjur och älg. Som jag fotograferar varje år.

Men sedan blir det ju alltid mängder av överraskningar; motiv jag innan inte kunde planera. Som tallbitarna som hittade hit till Mullsjö under sista veckorna 2019. Som sädesärlan som fångade dagsländor i flykt, tornseglarna som jagade flugor, kungsörn och glada i Mullsjöskogarna, strömstare i flykt över skumvirvlar, sjungande rödstjärt, dansande jungfrusländor, ägretthäger i Hornborgasjön, nära möte med gök, taggbock i nattljuset, simmande snok i Motala ström och invasionen av amiral under augusti och september. Bilder och möten jag inte hade i huvudet för ett år sedan.

Vad får jag uppleva under 2020, som jag idag inte kan förutse? Visst har jag drömmar och önskemål, men det försöker jag ligga lågt med – åtminstone offentligt här i bloggen.

(4)

Sedan finns ju ett antal speciella händelser under 2020 som jag redan känner till och som redan är inbokat. Som min första separatutställning på flera år med vernissage 28 mars, på annan ort här i Sverige. En utställning med personliga bilder, som visar vem jag är – inte enbart som fotograf, utan minst lika mycket som människa. Jag sitter i dagarna och väljer ut bilder till utställningen, full av vånda och med rekordnivå av prestationsångest… Just nu känns det både kaotiskt och ostrukturerat, som det brukar kännas tidigt i processen. Kommer det komma några personer till vernissagen?

Dessutom är det redan klart att dokumentären om mig ska visas på SVT i oktober, ett arbete som pågått sedan 2016. Det kommer även då bli mycket vånda, när visningstiden börjar närma sig. Hur kommer reaktionerna vara – blir det nytt mediedrev, eller förbigås den i total tystnad?

Sedan finns ju ett antal lite lösare planeringar; som en poddintervju under närmaste månaden och en radiodokumentär som varit på gång en längre tid och möjligen drar igång framåt våren. Mina fotokurser som heldagarna finns kvar, där några är på gång framåt våren. Dessutom olika förfrågningar om föreläsningar och annat, något jag numera sällan informerar om initialt här i bloggen.

(5)

Men innan allt detta bar det iväg till Ryfors för årets sista fotoutflykt. Strömstaren var på plats som vanligt. Det var vindstilla, lugnt och snöfritt. Dessutom milt med fyra plusgrader. En ovanlig Nyårsafton då det ju brukar vara betydligt vintrigare i slutet av december.

Nu väntar jag otåligt på att det ska bli lite mer vinter; med mer snö och is… Vi får se hur det blir med det… Just nu ser det inte så lovande ut…

Oroliga tankar om det stegrande klimathotet påkallar om min uppmärksamhet, där jag sitter på min lilla utsikt. Blickar ut över en allt varmare värld där ägretthägern redan etablerat sig som svensk häckfågel – och där jag ser nya häckfåglar som skedstork och styltlöpare inom närmsta åren.

Jag försöker svälja mina mest pessimistiska tankegångar, försöker tänka positivt och andas framtidstro.

Vi får se vad det nya året kan erbjuda.

(Bild 1 – Åke Lindau, 1987)
(Bild 2 – Sothöna, 2000)
(Bild 3 – Svarteviken, 2017)
(Bild 4 – Tallbit, 2019)
(Bild 5 – Årets sista dag, 2019)
(Bild 6 – Vinterskog, 2010)

(6)

Tankar om ett mer abstrakt bildspråk…

(1)

Så länge jag kan komma ihåg har de mer abstrakta tankegångarna varit en viktig del i mitt fotografiska bildskapande. Fotografiska bilder som inte imiterar eller direkt avbildar den yttre verkligheten, utan som har ett antal element som väcker frågor eller förundran – och ger näring till fantasin, mer än till intellektet. Bilder där form och färg, några linjer eller en rörelse ska kunna påverka betraktaren – mer än ett verkligt och beskrivande motiv.

De mer abstrakta bilderna berättar enbart på visuella premisser. Bilderna blir till metaforer, som ger näring åt ett mer fantasifullt tänkande och en mer utvecklad begreppsbildning. Metaforerna vidgar bildspråkets uttrycksregistrer, där det abstrakta bildspråket mer appellerar till det mer dolda – och ger bilder som ofta växer över tid. Det blir bilder som det tar längre tid att läsa eller förstå, men också längre tid att tröttna på. Helt enkelt för att de abstrakta bilderna tränger på lite i taget, och inte som de konkreta bilderna med sitt ofta mer brutala och övertydliga bildspråk.

(2)

De dolda metaforerna gör också de abstrakta bilderna mer öppna; de kan upplevas tydliga som bilder – men kan tolkas på lika många sätt som det antal personer som tittar på bilderna. I de abstrakta bilderna kan man verkligen säga att ”konsten ligger i betraktarens ögon”, mer än att man upplever bilderna som tydligt regisserade från bildskaparen.

Man kan relatera metaforen till olika teman inom retoriken. En av dessa är jämförelse, då en metafor är baserad på en underförstådd jämförelse. Ett annat exempel är likhet eller skillnad. Genom detta tema är det vanligt att man argumenterar genom analogi; det vill säga att bildspråket blir en retorisk liknelse mellan begreppen ”som” eller ”liksom”. Liknelser kan som en idiom vara språkspecifika och därför vara svåra att översätta. Vi känner ju till idiomatiska begrepp som ”flitig som en myra”, ”ulv i fårakläder” eller ”slå sig för sitt bröst”.

(3)

Här kan det abstrakta bildspråket vara med på att skapa tankeställare som bättre kan fundera ut en mening eller att vilja söka mer kunskap. De abstrakta bilderna blir som en värld som av egen kraft skapar underlag för idiomatiska begrepp, med utgångspunkt i bildbetraktarens egen fantasivärld.

Som bildskapare vill jag ge den grogrund av känslor och metaforer som det abstrakta synsättet kan skapa. Att vilja göra just bilder som skapar sitt eget liv, och då gärna ett så långt liv som möjligt. Att det genom detta blir bilder som man därför inte tröttnar på, en typ av bilder som jag kallar för ”smygare”.

(4)

Vårt vardagliga språk innehåller en stor mängd metaforer. Det abstrakta bildspråket kan utmana oss utöver de mer klassiska metaforerna och retoriken inom poesin, så att man ser metaforer mer som konceptuella strukturer vilka kopplar samman olika begreppsvärldar så långt att de kan utgöra gränsen för vår kognition.

Det finns tre typer av dessa konceptuella metaforer; de strukturella, orienterade och de ontologiska. De strukturella tydliggörs kring våra mer vanliga erfarenheter, som exempelvis ”tid är pengar”. De orienterade metaforerna använder sig av spatiala begrepp i vår rymduppfattning för att konceptualisera något; till exempel att glad kan vara uppåt och ledsen är neråt. De ontologiska metaforerna är med på att konkretisera abstrakta företeelser som påtagliga enheter.

(5)

Kanske är det just de ontologiska metaforerna som mest motiverar mig när jag gör mina abstrakta bilder. Här kan jag resonera kring abstrakter, substanser och egenskaper – och ibland även tid. Att på något sätt kunna utröna hur något existerar – och försöka få fram vad existensen kan innebära. Här söker jag ofta olika vägar för att skilja mellan det verkliga och det fiktiva. I mina bilder samexisterar fysiska föremål med tankar och förnimmelser. Men också tal och geometriska former med olika fenomen vid varseblivningens gränser. Dessutom med både tydlig och mindre tydlig symbolik.

De mer fysiska föremålen i bilderna tillerkänns existens genom varaktigheten i våra sinnesförnimmelser av dem. De uppfattas lika av olika personer vid olika tidpunkter, men dessa personer kan också bekräfta detta för varandra. Om jag då inte ger drömmen ännu större inflytande i bildernas struktur, något som ger föremål med svagare krav på existens. Som man ser tydligare spår av i mina mer nonfigurativa bilder. Då detta är bilder som mer sällan kan bekräftas av de som betraktar bilderna.

(6)

I mitt abstrakta bildspråk känner jag sällan några behov av att definiera, utan det är viktigare för mig att skapa känslomässiga reaktioner. Som att några av mina bilder nästan kan upplevas bättre med att blunda, hur konstigt det än måste låta. Helt enkelt för att man så lätt blir låst av olika kända och mer allmängiltiga begreppsvärldar. Jag brukar här ofta säga att de sämsta personerna att visa mina mer abstrakta bilder för är för andra fotografer. För att man just är så låst i en mer fotografisk begreppsvärld. Man tittar mer på ett fotografi än på en bild…

Ännu sämre är det att visa mina abstrakta bilder för andra naturfotografer. Då mångas begreppsvärld av naturfoto är att man ska visa något som det ser ut. Hur nu detta ens skulle kunna vara möjligt egentligen… En naturbild ska visa natur; inte något fantasifullt drömmande med en obskyr symbolik eller märkliga metaforer. Vi vill kunna använda vår kunskap, våra erfarenheter och välkända begrepp för att kunna organisera innehållet och definiera bilden som ett naturfotografi.

(7)

Det är rätt länge sedan jag tröttnade på fotografernas iver av att strukturera och viljan att begränsa fantasins utrymme. Att naturfotograferna ofta visat ännu större ihärdighet har inte gjort det bättre. Redan i början av 1980-talet fick jag uppleva en naturfotomiljö av bildskapande pionjärer som  Jørn Bøhmer Olsen, Pål Hermansen, Leif Rustand och Rolf Sørensen –  norska naturfotografer som vågade visa fram en annan typ av naturbilder. Och att naturfoto kunde vara så mycket mer än de etablerade och mer konservativa krafterna.

Att naturfoto inte nödvändigtvis måste visa naturen som den ser ut; utan att den på samma sätt som inom alla former för bildskapande fullt ut också kan få ge utrymme för tolkningar, för metaforer och drömmar. Givetvis då också långt in i det synnerligen fascinerande abstrakta bildspråket.

Där finns jag än. För att fortsätta finnas – och att fortsätta utvecklas!

(Bild 1 – Höst, 2015)
(Bild 2 – Älgtjur, 2013)
(Bild 3 – Mås, 2007)
(Bild 4 – Maskrosfrön, 1988)
(Bild 5 – Dettifoss, 1996)
(Bild 6 – Råbock, 2013)
(Bild 7 – Padda, 2019)
(Bild 8 – Gräsänder, 2019)

(8)

Jag fotograferar för att jag fotograferar…

(1)

Jag är en sådan konstig varelse som gör något enbart för att jag gillar att göra det. Som när jag fotograferar, då är det enbart för att jag gillar att fotografera. Jag gillar att fotografera så extremt mycket att jag helst vill göra det hela tiden. Att vara ute i naturen med kamera, se efter olika motiv – och sedan gå genom det underbara att försöka visualisera det jag ser.

Här ligger mitt huvudsakliga intresse; just det att stå där med kameran och arbeta fram en bild som jag önskar eller har ambitioner att få till. Att testa mig själv, att flytta fram positionerna, att känna att jag utvecklas. Gärna i bilder som kräver rätt mycket av de som tittar på mina bilder.

Jag fotograferar INTE för att vinna några fototävlingar. Jag fotograferar INTE för att ge ut böcker. Jag fotograferar INTE för att jag vill föreläsa. Jag fotograferar INTE för att kunna lära ut till andra som vill bli bättre fotografer. Jag fotograferar INTE för att publicera artiklar i olika tidskrifter. Jag fotograferar INTE för att kunna producera en ny utställning. Jag fotograferar INTE för att kunna uppdatera bloggen med jämna mellanrum med nya bilder. Jag fotograferar INTE för att uppdatera Facebook eller Instagram. Jag fotograferar ENBART för att jag gillar att fotografera.

Kanske mer än de flesta andra?

(2)

Men jag ger ut böcker för att jag fotograferar, har en utställning någon gång då och då för att jag fotograferar – eller uppdaterar min blogg helt enkelt för att jag fotograferar och vill dela med mig. Det är mitt bildarkiv som på något sätt indikerar för mig vad jag vill fotografera; vad jag saknar, vad jag vill utveckla, vad jag vill återkomma till, vad jag vill uppleva. Inget annat!

Det finns fotografer där ute som har jättesvårt att fotografera om man inte har en tillräckligt bra anledning; en bok, utställning eller något annat. Det finns faktiskt de fotografer som har en blogg för att det ska kunna öka motivationen i det egna fotograferandet. Jag har mött fotografer som hela tiden har olika projekt på gång, fotografer som också anpassar sitt sätt att fotografera efter de nya projektens inriktning. Testar nya infallsvinklar, nya tekniker – förnyar sig för att hitta ett nytt vinnande koncept.

Så har jag aldrig varit, utan jag är en sådan fotograf som enbart fotograferar – hela tiden! Sedan får tiden visa vad jag eventuellt känner att jag kan använda alla mina bilder till; om jag kan få ihop en ny bok eller en ny utställning. Och bloggen uppdateras helt enkelt inte av någon annan orsak än att jag hittar några bilder jag vill visa. Antingen äldre från arkivet, eller nya från senaste fotograferingen. Artiklar skriver jag när jag känner att jag vill berätta något; antingen det är några bildtankar jag gått runt med en längre tid och känner att jag vill ventilera, eller att jag fått ett uppslag genom något jag fångat upp från samhället. Något jag är engagerad i och vill uttala mig om.

(3)

Jag ger ut böcker för att jag fotograferar, jag fotograferar alltså INTE för att ge ut böcker. Annars skulle den svenska skogen fullkomligt försvinna, då jag hade tvingats släppa minst 4-5 böcker varje år. Helt enkelt för att hänga med i min ständiga fotografering. Idag hade nog min boksamling innehållit minst 200 boktitlar, om jag i min nästan dagliga fotografering skulle fått ut allt i bokform. Om det nu var så att jag skulle fotografera för att ge ut böcker.

Det skulle falla på sin orimlighet med så många boktitlar, dessutom med kanske så många som 500 bilder i varje bok. I större upplagor för att det skulle generera en någorlunda vinst vid försäljning. Undrar hur många kalhyggen jag då ensam hade varit orsak till i Sverige…

Dessutom hade varje bok inte varit tillräckligt unik.

Eller kanske en ny fotoutställning i månaden, 20-50 nya inlägg i bloggen varje dag – eller så är det så att jag borde ge ut en ny fototidning, enbart med mina bilder, varje månad… Kanske borde jag utöka med ännu fler fotokurser, så att jag skulle känna att jag var mer aktiv med att få andra fotografer att bli bättre än att utveckla mitt eget fotograferande. Under perioder genom livet har det faktiskt redan varit så, men numera har jag blivit mer restriktiv på detta med betydligt färre fotokurser.

Jag är heller inte den som är ständigt på resande fot runt i världen av i första hand tre anledningar; det är för dyrt, jag gillar inte att resa – och kanske viktigast av allt; det är inte bra för miljön. Jag har vid några tillfällen varit ledare på fotoresor, i första hand till Island och Irland – men det är inget jag känner mig lockad av att fortsätta med. Det blev för mycket fokus på att göra andra fotografer nöjda, än att jag själv skulle känna mig nöjd i mitt eget fotograferande.

(4)

Det gäller att kunna skala ned hela verksamheten till att i första hand fokusera på det som är viktigast för att utveckla mitt eget fotograferande. Jag måste vara mer egoistisk och självcentrerad, utveckla mig själv på det sätt som jag själv tycker är det viktigaste. Inte fotografera för att göra andra nöjda, utan helt och hållet fotografera för att jag själv ska bli nöjd. Är det viktigare för mig att åka ut till Ryfors och fotografera forsärla, helt enkelt för att jag känner att jag kan utveckla mina bilder på forsärlor ännu ett snäpp? Är det viktigare att vara ute i Mullsjöskogarna och uppleva ännu en älg, ännu några rådjur eller möjligen en flock med vildsvin – än att ständigt uppdatera Facebook och Instagram med bilder som ger mer gillningar?

Vad gör mig egentligen till en bättre fotograf? Vad får mig att må bättre som fotograf? Är det lysande recensioner av en ny bok, några hundra klapp på axeln under vernissagen på en ny utställning, stigande försäljningssiffror på senaste boken eller en ny vinst i någon fototävling?

Eller är det kanske för att kunna lämna intressanta uppdateringar till olika människor man möter i vardagen? När man för tusende gången får frågan ”vad gör du?” och den automatiska följdfrågan ”har du en ny fotoutställning eller bok på gång?”

För visst har jag en ny fotoutställning på gång – och visst håller jag på med några nya böcker. Men det är inte intressant innan fotoutställningen är klar och det kommer ut invitationer till vernissagen, eller att en ny bok gått i tryck och har fått releasedatum. Fram tills dessa är det absolut viktigaste att man fotograferar, mycket och ofta. Som vanligt!

(5)

För visst är jag aktiv, något mina läsare här i bloggen kan se klart och tydligt. Med snart 16 000 publicerade bilder under åtta år, kan det inte vara tydligare. Men om man inte har intresse för att besöka min blogg och ta reda på svaret på frågan, då behöver man väl inte få ett svar på frågan. Annat än att ”jag fotograferar, nästan varje dag, som vanligt”. För det är enbart här i bloggen, inte på varken Facebook eller Instagram eller någon annan plats, som svaret på frågan framträder med stor tydlighet.

Även fast bloggen heller inte är hundraprocentig, då jag ju inte uppdaterar den med ALLT. Men väl så pass mycket att det blir tydligt att jag åtminstone fotograferar rätt så ofta.

Om någon skulle fråga mig eller andra om jag är en duktig fotograf, vilket inte är så viktigt för mig – så kanske bloggen också kan ge några svar. Även fast smaken är som baken, och att jag har en bildstil som mer är åt det personliga hållet och där det blir extra subjektivt. Men vad jag gör och hur ofta jag gör det, borde i alla fall vara kristallklart.

Jodå, jag är aktiv! Böcker, utställningar, artiklar, föreläsningar, fotokurser, fotoresor – självklart! Jag har redan gjort allt detta, riktigt många gånger! Och mer kommer det, när tiden är mogen. Men fram tills dess så fotograferar jag aktivt, nästan varje dag – och hela tiden försöker flytta fram positionerna i mitt bildskapande för de som vill se detta.

Och att jag fotograferar för att jag fotograferar!

(Bild 1 – Natt i skogen, 2015)
(Bild 2 – Rådjur, 2013)
(Bild 3 – Höstdimma, 2015)
(Bild 4 – Tistel, 1993)
(Bild 5 – Gråhakedopping, 2000)
(Bild 6 – Vinternatt, 2018)

(6)

Stör ej, jag fotograferar!

(1)

Jag satt intill ett av vattenfallen vid Ryfors idag. Det var underbart lugnt och tyst. En forsärla var på gång att börja posera så fint framför vattenfallet. Det såg rätt så lovande ut för att det skulle kunna bli några trevliga bilder.

Men, efter ett kort tag såg jag folksamlingen… En grupp människor på någon form av guidad tur runt Ryforsområdet. Givetvis stannade också stora delar av flocken uppe på bron över vattenfallet och började peka ned mot mig, där jag satt hopkrupen med mitt 400mm teleobjektiv. Var jag plötsligt ett intressant objekt att studera och förundras över?

Sedan kom de alla ned mot där jag satt, mer än tjugo personer. Jag försökte undvika ögonkontakt, kröp ihop än mer och fixerade blicken mot där jag hade sett forsärlan senast. En forsärla, som givetvis då hade dragit därifrån – skygg och försiktig som den brukar vara.

Plötsligt sa en liten kille ”HEJ!!!” direkt bakom mig, så jag nästan hoppade två meter. Kort därefter böjde killen sig fram mot mig på min högra sida och tittade på mitt ansikte, inte mer än max 50 centimeter ifrån. ”Hej, igen”, han var kanske lite irriterad då jag inte visade någon större entusiasm över hans närvaro… ”Filmar du?”

”Här är det dessutom förbjudet att filma…” Jaha, tänkte jag… Varför det nu skulle vara det, vid ett vattenfall i svensk natur…

Sedan kom en kvinna och ställde sig precis bredvid, helt synlig för forsärlan om den nu eventuellt hade tänkt tanken att komma tillbaka… ”Vill du byta rakt av?” Vadå, undrade jag frågande. Men sedan förstod jag att hon skämtsamt ville byta sin lilla kompaktkamera med min Nikonkamera och det stora telet. Tror jag fick ur mig ett litet försiktigt skratt och skakade lite på huvudet, ville ju inte vara direkt otrevlig. Även fast jag kände att det började bli dags att resa sig opp och argt bröla till hela gruppen att den störde mig i mitt arbete. Och att den skygga fågeln hade flugit iväg på grund av deras högljudda och oförsiktiga närvaro.

Sedan avlöstes kvinnan av en äldre man som satte sig ned på huk vid min högra sida och frågade försiktigt om jag sett något. ”Ja, det fanns en forsärla här som flög iväg”, fick jag bryskt ur mig (men på ett lite mer försiktigt sätt, för att inte vara otrevlig). ”Du har inte sett kungsfiskaren då?”

”Nej, inte idag”, fick jag ur mig. Sedan drog han sig tillbaka med ett leende och några hövliga nick med huvudet.

Men gruppen stod kvar, pratade högljutt och stod rätt bakom mig – bara för att säkra alla omöjligheter för att forsärlan eventuellt skulle tänka på att komma tillbaka.

Sedan kom regnet, och jag kände att det nog var ännu ett tecken på att jag nog hade valt fel dag för att hälsa på forsärlorna vid Ryfors…

Undrade irriterat över varför jag trots dessa extrema störningar, att jag valde att vara förhållandevis tyst och lugn – där jag kanske borde vara tydligare med att markera vad jag tyckte. Men samtidigt borde väl dessa vuxna personer också förstå att de var mer än lagligt respektlösa i sina beteenden. För det borde väl vara upp till dessa personer att själv kunna räkna ut detta, eller?

Var efteråt rätt så irriterad på mig själv, om varför jag alltid måste vara så förbannat mån om att framställa mig själv som lugn och trevlig. Även mot personer som med sådan tydlighet inte visade mig någon som helst respekt.

Är detta ett tecken på nyare tiders beteenden, som jag nu redan blivit för gammal för att förstå?

Funderar på att tillverka en skylt med fet text som lyder: STÖR EJ, JAG FOTOGRAFERAR! Tror jag tar den med mig till Ryfors nästa gång…

(Bild 1 – Forsärla, 2019)

Wallin och Virtanen…

(1)

Jag känner varken Cissi Wallin eller Fredrik Virtanen, vilket gör att jag inte känner till den egentliga sanningen. Om vem som ljuger, men också om Wallin har rätt att hänga ut Virtanen på Internet – och genom detta få honom dömd inför allmänhetens ögon. Kanske för att skipa rättvisa, eller för att hämnas. Jag vet inte, då jag helt enkelt inte känner till den egentliga sanningen.

Därför kan jag heller inte döma, eller för den del anse mig ha rätten att göra det. Jag tror nämligen inte på lynchstämningar, näthat eller kränkningar. Jag är heller ingen anhängare till förtal av en annan namngiven person. Även om nu Virtanen skulle vara skyldig, och att Wallin kände sig maktlös och valde att gå ut med hans namn – så blev det fel. Helt enkelt för att Sverige är ett rättssamhälle, och därför inte ska bedriva någon form av privat agenda inför allmänhetens ögon. Som en modern gapstock.

Jag skulle därför inte ens komma på tanken att skicka någon hatkommentar till varken Virtanen eller Wallin. Även fast nu Wallin gick för långt med att namnge honom, så vet jag ju heller inte hur den eventuella händelsen har påverkat henne och under åren efteråt. Jag har därför inte rätten att döma henne, då jag inte vet. Men jag skulle heller inte komma på tanken att skicka en hatkommentar till Virtanen, då jag ju inte vet heller om han är skyldig. Även fast det är ett avskyvärt brott, så vet jag ju inte om det skett. Långt mindre anser jag att jag har någon roll som domare eller jury.

Cissi Wallin har nu gått ut med information om att hon åtalas för grovt förtal. Hon skriver: ”Eftersom jag inte anser att jag gjort något brottsligt, och därmed inte har någonting att dölja så välkomnar jag allmänhet och press till denna rättegång”. Hon säger vidare till SVT Nyheter: ”Åtalet är ett otroligt bakslag för metoo-rörelsen. Det är som att tala om för oss att vi borde vara tysta. Nu tror jag ännu färre kommer våga berätta och anmäla”.

Fredrik Virtanen kommenterar nyheten med: ”Det känns väldigt skönt att det äntligen blir ett åtal”. I en kortare intervju med SVT Nyheter säger han: ”Jag har ju vetat om det väldigt länge, men det har dragit ut på tiden. Så det är bra och kan innebära någon slags upprättelse – även om jag personligen skulle vilja att medierna som publicerade lögnerna skulle åtalas också”. Virtanen menar också att han har utsatts för den ”extremaste typen av näthat” och säger att det är ”bra att staten ser allvarligt på det”.

Rättsexperter är inte förvånade över att Cissi Wallin åtalas för grovt förtal. De hoppas nu att åtalet, oavsett hur det går, ska leda till att fler förstår att förtal är lika allvarligt i sociala medier som på gatan. ”Man har hoppats att sociala medier ska självsaneras med tiden, men så har det inte blivit”, säger Ulrika Borg, juridikexpert och advokat på KRIM advokater.

Rättsexperter som SVT Nyheter har varit i kontakt med är inte förvånade över åtalet. ”Metoo handlade för mig aldrig om att hänga ut människor med namn och bild. Vi har ett rättssystem som bygger på att man anmäler till polisen och så får domstolar avgöra”, säger Ulrika Rogland, advokat på Rogland advokatbyrå och tidigare åklagare.

Ulrika Borg, rättsexpert och advokat på KRIM advokater, hoppas att åtalet ska leda till att fler nu tänker efter innan de publicerar något i sociala medier. ”Man förstår förhoppningsvis nu att det är lika fel att förtala någon på sociala medier som när man står på tunnelbanan. Det andra har vi lättare att relatera till. Det är svårare att se att man kan åtalas när man sitter själv på kammaren”, säger Ulrika Borg.

Ingen av dem vågar sia om hur rättegången kommer att sluta. Däremot varnar de sociala medie-användare från att tro att en eventuellt friande dom i sin tur skulle göra det fritt fram att namnge människor på sociala medier.

Själv hoppas jag innerligt på att detta möjligen kan vara en försiktig början på slutet för den extrema utveckling vi har sett av näthat och grova förtal av namngivna personer som blivit allt vanligare på Internet. Även fast det lugnat ned sig betydligt med allt det näthat jag fått utstå sedan hösten 2011, som gick långt över alla vettiga proportioner – och att alla rykten som började cirkulera också blev mycket större än själva mina manipuleringar, så hoppas jag att rättvisa så småningom kan skipas även kring detta.

Jag tror också att detta åtal kan blir det första i en lång rad liknande åtal framöver, där Internet möjligen kan saneras för denna ohyra.

Lynchstämningar, gapstockar och allmänna domslut hör medeltiden till – det är inget som man ska acceptera i vårt mer civiliserade samhälle.

(Bild 1 – Älg, 2000)
(Bild 2 – Soffa, 2019)

(2)