Kvalitet, eller inte…

19406_2021 (1)

Varje dag ser jag bilder som inte är bra, eller tillräckligt bra. I det egna arkivet, men också från andra fotografer. Varje gång jag är ute och fotograferar blir det nya bilder som inte blir bra, eller tillräckligt bra. Mer än en gång har jag undrat över varför.

Efter nästan femtio år som aktiv fotograf, så borde jag ju har lärt mig att göra bilder som är bra, eller tillräckligt bra. Något jag också kan känna när jag tittar på andra fotografers bilder, ibland från sådana som fotograferat längre än vad jag gjort – och därför borde lärt sig ännu mer.

Det händer också att jag ser bilder från framstående fotografer, sådana som jag själv tycker tillhör den absoluta toppen i världen – som plötsligt visar några bilder som inte är bra, eller tillräckligt bra.

Nu tänker jag givetvis inte på bilder som är riktigt dåliga, även om dessa tyvärr också förekommer. Sådana kan det också dyka upp medan jag själv fotograferar, men dessa blir sällan långlivade. Oftast raderar jag dessa direkt på plats efter jag granskat bilden på skärmen i kameran – eller så raderas de i datorn när jag tömt kameran.

19407_2017 (2)

Jag tänker på dessa andra; de bilderna som är bättre än de dåliga. De bilderna som är bra, men inte tillräckligt bra. Varför gör man dessa bilder, hittar en plats i arkivet – eller ännu värre, att man väljer att visa fram bilderna till andra? För vem är dessa bilder egentligen, om bilderna inte har något särskilt dokumentärt värde förstås?

Bilder som visas på Facebook eller Instagram, under någon föreläsning i en förening eller som uppförstoring under en utställning. Varför fyller vi våra hårddiskar med halvmesyr? Sitter vi och hoppas på att alla dessa tusentals eller miljontals bilder ska ha någon form av fotohistoriskt värde?

När jag ligger bland blåsipporna för trettiofjärde våren och fotograferar, finns det då någon tanke med att upprepa mig från tidigare år, att göra de samma bilderna som jag redan gjort? Varför är då en ny medelmåttig blåsippsbild mer intressant än en äldre medelmåttig blåsippsbild? Borde inte minimikravet vara att årets blåsippsbilder blir bättre än de tidigare, eller åtminstone tillräckligt annorlunda?

19408_2021 (3)

Eller är det helt enkelt så att det är själva fotograferandet som är det intressanta; det att komma ut i naturen och få uppleva blåsipporna ännu en vår. Bilderna blir på något sätt enbart en bonus, något man får på köpet…

Bland flera fotografer kan jag märka denna aktualiseringsnoja. Publicerar man en blåsippsbild på Facebook eller Instagram, eller möjligen här i bloggen – då förväntar sig många automatiskt att bilden ska vara aktuell. Om bilden däremot skulle visa sig vara tio år gammal, då blir man besviken. ”Gammal skåpmat” är inget man ska komma med, detta även om det råkar vara en mycket bra bild.

Som om blåsipporna gått genom stora evolutionsförändringar på tio år… En bra bild är väl en bra bild oavsett om den är ny eller gammal. Eller? Som om man ständigt måste bevisa för sina kollegor att man visst är aktiv som fotograf fortfarande, att man visst har fotograferat blåsippor även i år – att man visst inte har tappat förmågan att göra bra bilder… För varför skulle man annars visa en tio år gammal blåsippsbild?

19409_1998 (4)

De riktigt bra bilderna, de som höjer sig kraftigt över genomsnittet, dessa blir aldrig inaktuella. Det är bilder som håller över tid. De bästa bilderna från Ernst Haas eller Ansel Adams från femtiotalet är fortfarande riktigt bra bilder. Detta oavsett hur långt den digitala tekniken kommit med både ögonfokuspunkter eller evaluerande multipunktmätningar. Det spelar heller ingen roll hur duktig man blivit i Lightroom eller Photoshop, de riktigt bra bilderna blir inte sämre.

Jag har sett fantastiska landskapsbilder från tidigt nittonhundratal, från fotografer utan ens tillgång till en ljusmätare. Landskapsbilderna från Robert Demachy tillhör fortfarande något av det bästa jag sett. Faktiskt kan jag se att stort antal digitala landskapsbilder från dagens framstående fotografer, som genom bearbetning i Photoshop, klart visar stor inspiration från just Robert Demachy. Medvetet eller omedvetet.

Skrollar jag genom bilder på Instagram så hittar jag tusentals digitala bilder som lätt hade kunnat slinka ned i Demachys bildarkiv. Rent bildmässigt. Från fotografer som säkert aldrig ens hört talas om Robert Demachy…

Fascinerande!

19410_2021 (5)

Ödmjukt kan man konstatera att det mesta har gjorts tidigare, eller att man sällan kan utropa sig till en nyskapande fotograf. Då man helt enkelt alltid kan hitta någon som gjort något liknande tidigare. Tänk vad lite kunskap om fotohistoria kan få en att se fotografiska bilder i en bättre helhet…

Alla fotografer skulle vinna på att lyfta blicken och titta bortåt och framåt. Inga fotografer blir bättre per automatik; det blir heller inga bättre blåsippsbilder om man tycker det är viktigare att vara där och supa in vårvärmen, eller om man köpt ett nytt objektiv eller en ny kamera. Inga fotografer kan ärligt proklamera sig som nyskapande, innan man själv gjort en djupdykning i fotohistorien. Publiken kan heller inte höja någon fotograf till skyarna, utan att åtminstone ha någon form av elementär kunskap om tidigare fotografer.

Vad är då ett riktigt bra mått på kvalitet? När är en bild bra, eller åtminstone tillräckligt bra? När blir en fotograf bra, eller tillräckligt bra? Och vem gör de bästa bilderna?

Jag vet inte. Men jag vet bättre idag än igår… Och jag har lättare för att utkristallisera det som är riktigt bra idag, än jag hade för tjugo eller trettio år sedan. Helt enkelt för att jag sett många fler bilder, känner till ännu fler fotografer – och inte minst har fått ännu mer kunskap om fotohistoria.

19411_1996 (6)

Mina bilder blir också bättre, då jag fått mer erfarenhet – men också hela tiden har ett allt större bildarkiv att ständigt kunna jämföra mina senaste bilder med. För varje vår blir nålsögat allt mindre för att årets blåsippsbilder ska kunna slinka in i det allt större blåsippsarkivet. Antingen måste bilderna vara bättre, eller så måste de vara tillräckligt annorlunda.

Men det är också enbart genom att återvända till de samma motiven som jag kan se min egen utveckling som fotograf. Om jag hela tiden hade hoppat runt mellan olika motiv, eller alltid sökt mig till nya platser, hade risken varit betydligt större att jag skulle hade upprepat mig hela tiden…

Därför blir jag sällan överraskad eller fascinerad när jag tittar på andra fotografers blåsippsbilder, särskilt om det är första gången eller första året som fotografen fotograferar blåsippor. Vi måste ju alla gå den samma vägen, för att hitta vidare till de riktigt bra blåsippsbilderna – eller de som åtminstone är tillräckligt bra!

19412_2019 (7)

Vi fotografer är kända för att vara otåliga, eller så är det så att det är de otåliga konstnärerna som blir fotografer. På en hundradel eller en tusendel kan vi göra ett nytt konstverk. Många stannar i den tanken, men få vet eller förstår att den hundradelen eller tusendelen också innehåller många år av aktivt seende. Många år av utvecklande; av att jämföra med egna eller andras bilder, genom tusentals misslyckanden och noggranna analyser, av djup kunskap om den fantastiska fotohistorien. Allt detta ska få plats i den hundradelen eller tusendelen…

Ser vi detta? Kan vi tänka så när vi granskar senaste blåsippsbilden? På det egna minneskortet, eller i alla tusentals blåsippsbilder på Instagram eller Facebook? Kan vi hitta guldkornen, kan vi skilja agnarna från vetet? Kan vi hitta till de bästa blåsippsbilderna från andra fotografer, eller ännu viktigare; kan vi se den egna utvecklingen och se att de egna blåsippsbilderna långsamt blir bättre för varje vår?

Eller är du en sådan otålig bildkonstnär som snabbt byter till vitsippa eller svalört, helt enkelt för att du tycker dig fotograferat blåsippor tillräckligt? Eller ännu värre; väljer du bort att titta på blåsippsbilder från framstående fotografer, för att du tröttnat på blåsippor?

Vad är kvalitet, vad är inte kvalitet? När är en bild bra, eller åtminstone tillräckligt bra? Jag hade svaret redan för femtio år sedan, men har därefter fått revidera mig varje år. Nästa år kanske jag har bästa svaret, eller nästa, eller nästa…

Oavsett vilket gäller i alla fall devisen: En bildkommentar säger alltid mer om den som kommenterar än om bilden som kommenteras.

(Bild 1 – Brytning, 2021)
(Bild 2 – Älgtjur, 2017)
(Bild 3 – Hassel, 2021)
(Bild 4 – Skogshare, 1998)
(Bild 5 – Ringar, 2021)
(Bild 6 – Magmaångor, 1996)
(Bild 7 – Tallbit, 2019)
(Bild 8 – Vattenfall, 2021)

19413_2021 (8)

Inre drifter…

19515_2020 (1)

Jag fick dessa frågor från Thomas Eriksson: Hur mycket drivs du av inre drifter vid skapandet? Intelligens eller känsla. Teori eller experimenterande? Barndomens påverkan? ”Tabula rasa” vid fotograferandet?

Ett antal riktigt intressanta frågor som jag ofta återkommer till i mina egna funderingar, frågor som jag vet att även andra fotografer undrar över – eller så är det frågor eller funderingar som känns helt främmande. Jag har en känsla att många som fotograferar sällan kommer fram till en sådan fas i sitt skapande, utan att man stannar till när man lärt sig hantera utrustningen eller lärt sig var de mest intressanta motiven finns. Några går kanske vidare och snabbt försöker bygga upp en karriär; få viktiga kontakter, stärka ett varumärke och sedan få feedback som bekräftar framgångarna.

Ett fåtal fotografer väljer däremot att fortsätta. Att det verkar finnas något osynligt magiskt som leder vidare genom livet. Att fotografera blir livet, där man mer väljer att fokusera på sig själv än andra. Dessa få och mycket intressanta fotografer som finns med oss genom alla år, som ständigt återkommer med nya bilder, som inte verkar tröttna eller tappa inspirationen – fotografer som är självgående och i första hand fotograferar för sin egen skull.

19516_1992 (2)

Dessa fotografer hittar man sällan med bilder i fototävlingarna. Kanske under de första åren när man försöker hitta en skapande grund att bygga vidare på – men man går snabbt vidare då man kan känna att fototävlingen inte kan fortsätta utveckla det egna skapandet i den riktningen man önskar. Detta osynligt magiska har på något sätt redan hittat den vägen som känns rätt att följa vidare mot de egna livsmålen.

Jag fotograferar fortfarande. Aktivt och med samma energi och entusiasm, efter snart 50 års fotograferande. Kameran har alltså varit min fasta följeslagare under ett halvt århundrande… Till en början som en liten kille med en lånad Kodak Brownie, med bilder som inte kunde visa några som helst tecken på en medfödd talang. Men jag visste på något sätt att jag så småningom skulle köpa mig en dyr systemkamera, för pengar jag inte hade under dessa första år. Därför dröjde det fram till 1979 då jag kunde lägga in alla mina konfirmationspengar i en ny Nikon FM med normalobjektiv.

Jag visste redan då att jag ville bli naturfotograf och ha det som yrke. När jag var 15 år gammal hade jag redan bestämt mig för vad jag ville syssla med resten av livet. Däremot hade jag ingen aning om hur jag skulle göra. Mina första bilder med den egna systemkameran visade heller inga som helst tecken på att jag hade talang för att fotografera. Men jag var oerhört nyfiken, med en viljestyrka som jag tror kunde ha flyttat berg.

19517_2014 (3)

Jag hade nog extremt starka drifter, som jag var övertygad om skulle leda mig framåt mot de mål jag då hade. Hade jag redan då vetat vilka enorma krav som skulle ställas för att lyckas, då vet jag inte om det stora intresset hade hållit i sig. Att fotografera har blivit något jag fått lära mig genom åren, steg för steg. Men jag visste ju vad jag ville bli, så det var egentligen inget annat att göra än att nöta på.

De inre drifterna har nog större betydelse än något annat, enligt mina egna erfarenheter. Sedan har det blivit mitt sätt att leva, att andas och frodas. Att ge livet en större mening, att utveckla mig själv som människa på ett sätt som nog hade fått en helt annan väg om jag inte hade börjat fotografera.

Om det handlar om intelligens eller känsla? Jag skulle nog säga att det tveklöst handlar om känsla, till 100 %. Men genom alla dessa år av nötande växer även intelligensen, för själva bildskapandet – och genom detta en allt större kunskap om vad livet kan handla om. Jag har genom mitt bildskapande fått upptäcka glädjen av att se mer än de flesta andra, jag kan genom att aktivt arbeta med perspektivet i mina bilder få ihop delar i livspusslet jag kanske annars inte hade fått upptäcka. Jag känner mig mer vidsynt som människa, i motsats till ett eventuellt tunnelseende som en icke-bildskapare.

19518_2020 (4)

Jag experimenterar mer än att följa eventuella teorier. Genom mitt eget experimenterande har jag genom åren då också hittat egna teorier som jag sedan följer. Jag är av den åsikt att fotograf är inget man blir, det är något man är. Detta fast jag inte kan se någon som helst bildtalang i mina bilder från de första åren. Riktigt nog tecknade jag mycket innan fotograferandet tog över, så bildintresset var nog där redan från början. Men jag tror mer det handlar om att få tid att syssla med något eget, att få förståelse från omgivningen att man måste få jobba på ostört utan pekfingrar och dömanden. Kanske är det viktigare än en eventuell bildtalang.

Men vad som är medfött eller inte, det är inget jag vågar ge mig in på. Även forskare har svårt att hitta svar på dessa gåtor; om vad vi föds med, vilka impulser vi fångar upp under de första åren – och hur detta sedan formar oss till de individer vi blir som vuxna. Nyligen såg jag dokumentären om tvillingexperimentet på Kunskapskanalen, något som riktar fokus mot några av dessa frågor och funderingar. Om hur några trillingar bortadopterades direkt efter födseln och växte upp under helt olika förutsättningar utan att veta om varandra. Och hur detta fick en förödande och traumatiserande effekt på både barnen och föräldrarnas liv.

19520_2005 (5)

Idag har jag mycket svårt att tänka mig något annat än att leva som en naturfotograf. På många sätt kan jag känna att jag valde rätt väg. Vad det hade blivit av mig med ett annat val, det vet jag inte. Det kanske inte hade blivit så bra, eller så hade det blivit bättre. Kan det ha varit ödet som hade en finger med i spelet?

Att hänvisa till den humanfilosofiska teorin tabula rasa har jag däremot lite svårt för. I denna hävdar man att människan föds utan förutbestämda egenskaper, och att alla hennes egenskaper är förvärvade under livets gång. Enligt tabula rasa så föds alltså barnet som ett oskrivet blad, något som skrivs under barnets uppväxt.

Tittar nu på vår kära innekatt Sheldon där hon sitter på vardagsrumsgolvet och tvättar sig. Hur hon sedan kniper med ögonen mot mig för att signalera till mig att hon gillar mig. Hennes kroppsspråk är mer eller mindre identiskt med vårt vilda lodjur i den svenska naturen. Två olika arter, båda däremot kattdjur, med helt olika födslar. Med olika uppväxt; Sheldon mysande i vår säng som stor livsnjutare, lodjursungen ständigt på vakt mot eventuella faror i den hotfulla naturen.

Med olika första sinnesintryck, men under stor prägling av sin mamma, kan det ha varit empirism som formade och skapade ett barns förmåga att tänka? Kanske till viss del. Att något under min barndom så småningom skulle utvecklas till ett bildintresse som sedan växte till ett livsmål att arbeta som naturfotograf.

Jag vet inte och lämnar frågorna vidare till forskarna. Men för min egen del så blev det i vilket fall ett resultat som jag stortrivs med – både under framgångar och motgångar. Och att varje motgång ger mig ny viktig erfarenhet att utveckla mig vidare. De inre drifterna har talat…

(Bild 1 – Åkergroda, 2020)
(Bild 2 – Gökärt, 1992)
(Bild 3 – Mört och rallhäger, 2014)
(Bild 4 – Skum, 2020)
(Bild 5 – Tjäder, 2005)
(Bild 6 – Lodjur, 1985)

19519_1985 (6)

Förstärkande och förgörande känslor…

(1)

Känslor är svårt. Åtminstone att hålla under kontroll, antingen det nu är förstärkande eller förgörande känslor. På gott och ont.

Känslorna är en viktig injektion för den alltid närvarande entusiasmen. En entusiasm som jag ridit på under alla mina år som naturfotograf. För hur hade jag varit som naturfotograf om jag inte hade haft min entusiasm? Åtminstone hade jag inte varit lika aktiv som jag är idag – mitt stora intresse kring natur och foto verkar ju inte avta som det oftast blir för många andra. Hungern är kvar och någon mättnadskänsla infinner sig inte.

Känslorna; entusiasmen och engagemanget – de fortsätter att hålla uppe den energi jag har i mitt fotograferande fortfarande. Dessutom med större aktivitet än jag någonsin haft. Känslorna påverkar allt i mitt bildskapande; de håller uppe den energi jag behöver för att hela tiden hålla igång, de ger näring till den entusiasm jag hela tiden känner oavsett vilka motiv jag fotograferar. Jag tröttnar aldrig på några motiv, detta fast jag redan har tusentals bilder sedan innan. Blåsipporna är lika intressanta i april varje år, som de var när jag fotograferade blåsippor för första gången för mer än trettio år sedan. De tusentals bilder jag redan har på både älg och rådjur får inte mig att känna mindre entusiasm när jag möter ett nytt rådjur och en ny älg. Det finns alltid nya bilder jag känner mig nyfiken på att vilja göra.

(2)

Känslorna ger mig också energi och bränsle till det engagemang jag har till fotograferandet. Att jag är igång varje dag med att tänka bilder, med att skapa bilder och med att utveckla nya idéer. Fortfarande efter nästan femtio år som fotograf har jag även kvar en stor nyfikenhet till allt som handlar om bildskapandet; till vilken typ av bilder jag kan och vill göra, till hur långt man faktiskt kan driva själva bildskapandet mot nya möjligheter, till vilka effekter jag kan klara att få fram genom mitt fotograferande. Att hela tiden ha den viktiga känslan att ingenting är omöjligt; att det finns detaljer i handhavandet av kamerautrustningen som kan generera bilder jag inte tänkt på innan.

Att behålla nyfikenheten, att ständigt våga ifrågasätta, att mina senaste bilder på blåsippor kan ge en öppning till kommande bilder på älg och rådjur. Eller att mitt årliga isfotograferande ger mig nya bildidéer till sommarens fotograferande av sländor och skräddare. Detta ständiga korsbefruktande som mina breda motivval i naturen ger mig – att de olika detaljerna även kan utveckla och förnya varandra. Just att jag fotograferar olika landskap ger mig idéer i mitt makrofotograferande – och att mina nya bilder på olika djur och fåglar ger viktig bildnäring till mitt fotograferande av olika blommor.

Om jag hade varit en mer renodlad landskapsfotograf eller djurfotograf, då hade jag känt mig mer låst i mitt bildskapande och mina bilder hade blivit mer förutsägbara. Tack vare att jag fotograferar alla motiv i naturen ungefär lika mycket, så kan jag alltså känna att varje motivområde tar viktig näring och inspiration från de andra.

(3)

Känslorna kan vara förlamande men också ge superkrafter. Det enda som kan skapa kontroll över känslorna är mitt bildskapande. Som ett filter, som en polariserande effekt – ungefär som ett polarisationsfilter…

Det är känslorna som styr min aktivitet här i bloggen. Som gör att jag visar så många bilder, så frekvent uppdaterar med nya inlägg. Jag vill visa, men väljer att inte visa allt. Jag har ju så mycket bilder, men känner att jag aldrig kommer hinna ifatt med att publicera allt jag har i arkivet. De bilder i arkivet som jag tycker håller tillräckligt hög nivå och kan vara intressanta att se för andra. Förstås. Men å andra sidan, så är jag ju mer aktiv som fotograf än någonsin, så nya bilder arkiveras dagligen. Några normala proportioner finns inte, mot vad gemene man eller kvinna skulle uppfatta som normalt. Att känna mig allt mer onormal, är det nog känslorna som får mig att känna. Fast å andra sidan vill jag ju heller inte vara normal – om det nu skulle innebära att jag inte fullt ut får hänge mig åt det jag älskar mest här i livet; att få vistas i naturen och att få göra personliga bilder från den.

Det finns faktisk de personer som tror att jag är en skrytig person, som hela tiden vill visa hur duktig jag är. Men detta tror jag oftast är från personer som sliter själv med sådana tankar; som man känner sig själv tror man ju om andra.

(4)

Skrytig har jag aldrig varit, helt enkelt för att jag valt en så udda syssla som att ensam vistas i naturen för att göra bilder som är extremt personliga – ibland så personliga att jag nog är den enda person som fullt ut fattar bilderna. Visst är jag en social person som gärna och ofta träffar många människor, men jag älskar också att vara själv. Både med mina tankar och mina bilder. Jag känner mig stundtals rätt så tudelad i detta.

Jag kan också uppleva ett obehag om det blir för mycket positiva kommentarer både till mig som person och fotograf. Men å andra sidan kan jag bli sårad, som de flesta andra, av riktigt taskiga och elaka kommentarer. Andras reaktioner till mig som människa och fotograf styrs ofta av svartvita känslor; antingen hyllas jag upp i skyarna, eller så sågas jag vid fotknölarna. Känslor från andra som kan vara både förstärkande och förgörande.

Kanske är det mina egna känslor i mina bilder, som så tydligt speglas i andras reaktioner? Men också i hur andra människor ibland väljer att möta mig som människa. Det blir antingen full empati eller full antipati.

(5)

Många gånger genom livet har jag önskat att jag kunnat vara mer kylig som en del andra, att kunna hantera extrem press och hårda förlöjligande ord med ett mer stoiskt lugn – där jag bemöter argument med genomtänkta och strukturerade meningar som direkt lugnar. Jag försöker och försöker, men ofta ger det ännu starkare motargument från andra. För att befästa den första bilden de fått av mig. Det är ju som sagt bäst att vara tyst och bli misstänkt för att vara dum, än att öppna munnen och undanröja varje tvivel…

Är man en känslomänniska så kan det vara svårt att hålla tyst, där det hade varit bättre att behålla fokus kring det egna. Att förstärka den inre tryggheten och harmonin, istället för att smittas av andras otrygghet och disharmoni.

Men å andra sidan hade jag nog blivit en betydligt tråkigare människa och fotograf, om jag nu fullt ut hade varit så.

(6)

Jag är lite tudelad här, egentligen. För jag har inget emot att vara en tråkig människa. I mångt och mycket tycker jag redan att jag är det. Men jag vill inte vara en tråkig fotograf. Jag vägrar!

Jag tycker att det finns alldeles för många tråkiga bilder redan, för att jag aktivt ska bemöda mig med att berika den redan stora skörden av tråkiga bilder. Jag kan göra bilder som är roliga, provocerande, tillspetsade… En bild får gärna också vara gravt misslyckad, på gränsen till att helt förlöjliga mina eventuella positioner som bildskapare – men de får inte vara tråkiga!

Det att fotografera är alldeles för roligt för att bilderna ska bli tråkiga! Vilket nog kan vara en viktig orsak till att jag hellre driver mig ut i okänd terräng, än att tryggt stå kvar i det invanda och tråkiga. Därför går jag heller aldrig på rutin när jag fotograferar, utan försöker alltid få in olika moment av chansningar med förhoppningen att det ska göra bilderna mer vitala. Mer radikala och upproriska, mer personliga.

(7)

Eller som den kände fotografen Ernst Haas en gång i tiden sa: ”Upprepa någonting enbart om du kan förbättra det, annars måste du gå vidare”. Och det är just här jag hittar kärnan till hur jag är både som människa och som fotograf; att jag aktivt väljer att hela tiden upprepa mig själv, och i detta ser vägen vidare framåt i hur jag hela tiden förbättrar det. Det är ju enbart i det invanda jag kan se förändring och förbättring, i nyanserna, både som människa och som fotograf. Att jag i detta hela tiden kan gå vidare.

Med mig själv, både som människa och som fotograf. Med alla förstärkande och förgörande känslor, som viktiga vägvisare vidare framåt. Ibland i okänd terräng, men alltid framåt med samma energi och entusiasm. På gott och ont!

(Bild 1 – Älg, 2014)
(Bild 2 – Morgonljus, 2015)
(Bild 3 – Björktrast, 2013)
(Bild 4 – Strå, 2021)
(Bild 5 – Älg, 2020)
(Bild 6 – Blötsnö, 2015)
(Bild 7 – Genom glas, 2007)
(Bild 8 – Berguv, 2005)

(8)

Mobbningen i naturfotomiljön, del 2…

(1)

För ungefär en månad sedan skrev jag artikeln ”Mobbningen i naturfotomiljön”, en artikel om den mobbning som finns och har funnits genom naturfotomiljön genom åren. Sedan dess har inget skett, åtminstone inte på ett öppet och tydligt sätt. Eller så skulle man kunna säga att allt är som vanligt. Jag skrev med ordföranden i föreningen Naturfotograferna/N redan i slutet av januari om detta, något som gav följande svar: ”Hej Terje och tack för ditt meddelande. Jag tar med mig din information i vårt fortsatta arbete. Allt gott!” Inget mer, alltså. Kanske kan man se det som ett svar där han inte vill säga för mycket, men det kan även ses som ett standardsvar. I vilket fall skrev han inget om det jag blivit utsatt för från några av medlemmarna i Naturfotograferna/N. Inget i hans svar visade att han tog ställning; ingen reaktion av varken chock eller avsky.

Jag har även skrivit med ett par medlemmar; den ena tyckte att det var tråkigt att åtminstone en gemensam bekant fortfarande höll på med mobbningen. Att han tidigare hade påtalat det för denna bekant och trodde att det skulle bli förändring. Denne medlem delade mitt inlägg i Naturfotograferna/Ns Facebookgrupp för att informera medlemmarna och ville att dessa skulle bemöta detta. Vad det mynnat ut i vet jag inte, jag kan inte se dolda inlägg i deras grupp då jag inte är medlem. Men inga av medlemmarna har åtminstone hittills lämnat en kommentar under mitt blogginlägg. Den andra medlemmen reagerade med att bli överraskad, visste inte alls att detta pågick. Men i konversationen uttryckte han ett tydligt ogillande mot det jag blivit utsatt för.

Tre olika reaktioner; påfallande olika de övriga som reagerat på inlägget här i bloggen. Men även de andra (som inte är medlemmar) har på olika ställen tydligt tagit avstånd mot detta. Flera kan inte förstå varför man inte utåt sett tar tydligt avstånd mot den mobbning som pågår (och även pågått under många år) i naturfotomiljön.

I naturfotomiljön annars har det mötts med total tystnad. Detta trots att inlägget haft synnerligen många läsare. Sedan inlägget publicerades 9/2 har det haft över 3000 läsare.

Mobbningen i naturfotomiljön är annars rätt så omfattande. Jag är långt ifrån den enda som blivit utsatt för detta genom åren. Till och från har jag fått information från olika naturfotografer som fått utstå kraftig mobbning på olika sätt.

Man kan se det på olika naturfotofestivaler; om vad som sägs till varandra, vad man säger om andra naturfotografer, hur man kommenterar föreläsningar och utställningar, hur man kommenterar varandras bilder. Om vem man försöker tysta bort, vilka man inte släpper in för publiceringar i olika tidskrifter, om en telefon som plötsligt tystnar, om att man slutar hälsa på varandra… Exemplen är riktigt många.

(2)

Detta är något som pågått under alla mina år som naturfotograf, något jag även fått höra från äldre kollegor om hur det varit tidigare – men mest av allt hur det fortsätter även i dagens digitala värld. På sociala media som Facebook och Instagram, i bloggar, på olika forum, i meddelanden till varandra via sms eller Messenger.

Det är bitvis en riktigt otäck form för vuxenmobbning med rätt så dramatiska följder. Det påverkar ekonomin, det påverkar kontaktnätet, det skapar och utvecklar rykten. Om naturfotografer som förstört häckningar till känsliga fågelarter med närgången kamera, om naturfotografer som alltid ljuger, om naturfotografer som gjort misstag på olika sätt. Ibland leder det till polisanmälningar om förtal, med oftast försöker man tysta bort det. Fotograferna som mobbar, grupperna som känner till mobbningen – men även de som blir mobbade väljer oftast att försöka tysta bort den. För att inte problemet ska bli ännu större.

Ingen är ju ytterst ansvariga för att mobbningen pågår. Något annat är det i skolans värld, där skolans rektor är ansvarig för att motverka och eliminera den mobbning som pågår. Man analyser problemet, gör en handlingsplan som alla måste följa.

All mobbning handlar ju om konsekvenser; den som mobbar vill ha fördelar, den som mobbas förminskas. Den som inte ser något kommer undan, den som inte bryr sig tycker att det överdrivs eller att man får skylla sig själv. Sedan har vi den stora gruppen som anpassar sig med att det på något konstigt sätt tillhör spelreglarna – men mest av allt är det för att skydda sig själv.

All forskning om mobbning visar däremot på samma resultat; det går inte att ignorera eller tysta bort. Och den stora gruppen som är tysta; det är dessa som möjliggör att mobbning får fortsätta att existera. Det är denna stora grupp som ger näring till mobbaren, men också som resulterar i en så stor och negativ effekt för den som mobbas.

Tänker på en episod vid en liten damm vid Jönköping här i februari. Om gräsänderna som ständigt höll på med att munhuggas. Att sedan en gräsandhona så småningom fick sätta livet till, till glädje för kråkorna som flockades för att få sig ett skrovmål. Men också hur jag sedan kunde se en rörhöna stå på kroppen och äta från den döda gräsandhonan, medan några andra gräsänder låg bara någon meter bort i vattnet och tvättade sig…

Är naturfotomiljön inget annat än en ankdamm?

(Bild 1 – Sångsvanar, 2000)
(Bild 2 – Kärrskog, 2021)
(Bild 3 – Rådjur, 2008)

(3)

Att fotografera är viktigt – och på riktigt…

(1)

Jag lever och bokstavligen andas fotografi och bildskapande. Det kan inte enbart bli någon lättsam förströelse – något jag sysslar med i mån av tid, när jag har semester eller att ljuset är fantastiskt. Jag är aktiv varje dag. Fotograferar, tittar på bilder, skriver om mina tankar, planerar föreläsningar och fotokurser, filosoferar, lyssnar på musik och tänker bilder, läser böcker och studerar konst.

99.99 procent av alla som fotograferar har inget annat förhållande till fotografi än att försöka dokumentera eller förmedla något från sina liv; i ett fotoalbum, på Facebook och Instagram. Andra fotografer som är intressanta är eventuella fotograferande vänner, som man eventuellt åker iväg och fotograferar tillsammans med i närmiljön eller på någon fotoresa. Dessa fotografer kan nästan inget alls om fotohistoria, känner knappt till några andra framstående fotografer, annat än de man mött i den lokala fotoklubben eller i en fotogrupp på Facebook. Möjligen finns man på Fotosidan där man delar med sig av egna bilder och kommenterar andras.

Får man en fråga om man känner till några kända fotografer, så letar man frenetiskt i minnet; kanske har man någon bok hemma av en känd fotograf, eller så läste man nyligen några tips på fotografer i ett forum på Fotosidan. Vem som var aktiva fotografer för mer än tio år sedan har man ingen aning om.

Så är det alltså för 99.99 procent av alla de som fotograferar. Intresset sträcker sig sällan längre än så.

(2)

Man kan dela in fotomiljön eller naturfotomiljön i tre grupperingar. Dels har vi de riktigt duktiga, de som ofta placeras bland de bästa – dessa är inte så många, på världsbasis kanske inte mer än några tusen. Sedan har vi de aktiva som uppnått en viss nivå med sina bilder, några är aktiva med att lämna in sina bilder till olika nationella och internationella fototävlingar. Flera är också aktiva medlemmar i någon fotoklubb, är aktiva med att publicera bilder på Instagram och Facebook. Dessa utgör kanske några tusen, enbart i Sverige.

Resten av alla de miljoner som fotograferar utgör dessa 99.99 procent som egentligen inte har någon koll alls. De flesta av dessa publicerar sällan bilder för andra än en liten grupp människor; för familjen och de närmsta vännerna. Man köper inga fotoböcker, går aldrig på några fotoutställningar, sitter inte bland publiken under en föreläsning eller anmäler sig till en fotokurs. Här i bloggen har jag få besök från dessa 99.99 procent; de absolut flesta tillhör den kategorin som inte är flera än några tusen här i Sverige.

Filmen ”Terje” som hade premiär på SVT i början av december förra året hade drygt 400 000 tittare. 99.99 procent av alla dessa tittare kommer jag aldrig se någonstans i min fortsatta karriär som naturfotograf. Kanske inte mer än några tusen av dessa hittade sedan till min blogg, jag fick runt 500 nya följare på Instagram och får ungefär 2-5 nya vänförfrågningar per dag på Facebook.

(3)

99.99 procent av alla de som såg filmen eller som någon gång sett eller läst om mig som naturfotograf, de kan inget annat om mig som naturfotograf än det de just läst eller sett. Ibland i förbifarten, där minnet också är kort – men där man också saknar ett djupare intresse att gå vidare och fördjupa sig. All form för reklam är ju bra reklam, sägs det. Men då de absolut flesta aldrig går vidare och kollar upp det man läst eller sett, så resulterar det enbart i en offentlig bild av mig som naturfotograf – en offentlig bild som ofta ligger rätt långt från den egentliga sanningen.

Fotografi eller naturfotografi anses inte tillräckligt viktigt för att fördjupa sig i. Inte alls som det är med musik och sport. Fotografer eller naturfotografer syns inte alls lika ofta i media, som vi hör musik. Vi fyller heller inte Friends Arena under en föreläsning. Men vi är betydligt fler som fotograferar, än som spelar musik eller spelar fotboll. Fotografi är idag världens i särklass största hobby och intresse, fullkomligt helt utan konkurrens!

Tar jag mig till Ryfors utanför Mullsjö för att fotografera, möter jag idag ett flertal andra fotografer. Några som är mer seriösa i sitt fotograferande, med både stativ och systemkamera – men det största flertalet väljer en enklare utrustning och föredrar att fotografera med mobilen. Alla de fotografier som möjligen görs varje dag vid Ryfors är bilder som sedan inte dyker upp någon annanstans. Inte i min värld; i någon blogg, på Facebook eller Instagram. Kanske visar man fram sina bilder för närmsta familjen och vännerna. Bilder som visar hur fint det är vid Ryfors, som visar det fina vädret – eller så är de flesta av bilderna på de andra som var med på utflykten. Bilder vars enda funktion är att bevara minnen.

(4)

Jag älskar både musik och fotboll. Men jag älskar foto ännu mer. I min värld är en fotoutställning en större upplevelse än en fotbollsmatch. Att aktivt kunna fotografera är viktigare för mig än att lyssna på musik. Jag väljer vattenfallen vid Ryfors före både rockkonserter, melodifestival eller Champions League. Jag studerar och filosoferar kring det fotografiska bildskapandet, betydligt oftare än något annat. Jag fullkomligen andas fotografi, dygnet runt varje år. Något jag gjort helt tillbaka till mina första fotografiska försök på 1970-talet.

Jag har ett eget bildarkiv större än hos de flesta andra; helt enkelt för att det inte finns så många andra fotografer som fotograferat lika aktivt lika länge, som jag gjort. Under alla dessa år har jag studerat fotografi verkligen på djupet; under de analoga åren var jag en flitig gäst på biblioteken, idag är jag minst lika aktiv på Internet. Jag har plöjt genom fotoböcker, läst om olika fototekniker som fascinerar mig – men mest av allt har jag tittat på bilder. Oftast från de bästa fotograferna; från Ernst Haas, Minor White och Josef Koudelka. De svenska storheterna från förr; som Hilding Mickelsson, Sune Jonsson, Pål-Nils Nilsson och Hans Hammarskiöld. Jag har läst om deras liv, sett på deras bilder – försökt förstå riktigt på djupet. Jag har hämtat viktig inspiration från mina fyra norska förebilder Pål Hermansen, Jørn Bøhmer Olsen, Leif Rustand och Rolf Sørensen. Jag har fascinerats av den sagolika kontinuiteten hos Jim Brandenburg, Gregory Colbert, Frans Lanting och Bence Maté.

(5)

På sistone har jag även fördjupat mig i bildspråket till Roman Vishniac; särskilt hans bilder på judar i andra världskrigets ghetton. Om bildernas uttryck, hur judarnas ögon blir som projektiler från deras misär i ett polskt ghetto på 1940-talet och når mig som en knytnäve i dagens stillsamma och vintriga Mullsjö. Om hur en helt annan plats i världen, från en helt annan tid – kan nå mig och påverka mig, på dagens fridfulla och småpyssliga svenska landsbygd. Jag kan känna deras förtvivlan och hjälplöshet, de svartvita bildernas tonskala kan nästan få mig att kunna ta på dem och känna närhet – precis exakt just det som är den fotografiska bildens ofantliga styrka.

Därför fotograferar jag. Därför är jag idag minst lika aktiv som när jag fick mitt fotografiska intresse för nästan femtio år sedan. Fotografi är så viktigt, på riktigt! För mig, för andra – för vår världsbild, för vår historia och vår identitet. Hur hade våra liv sett ut idag, om det inte fanns fotografer och fotografier? Vilken bild hade vi haft av de olika länderna vi sett bilder ifrån, länder där vi själva inte varit fysiskt. Vilken bild hade vi haft av alla de olika människor som finns runt i världen, kända och okända, om vi inte sett några bilder på dessa människor?

Från alla dessa fotografer; med sina bildsinnen, sina bildstilar och sina egna personliga perspektiv. Att alla dessa subjektiva bilder som visar något vi själva inte upplevt – att dessa bilder utvecklar våra egna tankar; antingen med utslag för sympati eller antipati. Om vad vi väljer att gilla eller ogilla, om hur vi tycker oss kunna återge en objektiv världsbild vilande på andras subjektiva bilder.

(6)

Fotografi är verkligen på riktigt, för utan fotografi hade våra liv sett betydligt fattigare ut. Att även våra perifera och sekundära intressen är under starkt inflytande, antingen vi vill eller inte! Att vi påverkas hela tiden.

Hur många hade valt att lägga sin söndagspromenad till just Ryfors, om vi inte sett andra fotografers bilder därifrån? Hur många hade ens vetat var Mullsjö ligger i Sverige, om inte många aktiva fotografer tagit sig till Mullsjö och Mullsjöskogarna för att fotografera? Som genom sina bilder visar en Mullsjönatur som är helt unik i Sverige – detta fast samtliga platser i Sverige egentligen är minst lika unika.

Våra val blir helt enkelt styrda av andras val. Av fotografernas val.

Jag tänker på fotografi stort sett hela tiden. Jag tittar på fotografiska bilder i mängder varje dag, både egna och andras. Jag läser mängder av böcker; om fotografi och om fotografer nästan varje dag, jag är inne på Facebook och Instagram nästan dagligen. Jag missar heller inte tillfället att titta på en fotoutställning eller en föreläsning från en intressant fotograf. Jag fotograferar mer eller mindre varje dag; på en utflykt i Mullsjöskogarna eller till ett annat intressant område. Men även under promenaden runt Mullsjön eller när jag ska handla på Coop eller Ica. Jag har stort sett alltid en kamera med mig även i bilen, oavsett vilka ärenden jag har.

(7)

För att jag inte vill missa något; antingen det är ett älgmöte vid skogskanten, ett vackert ismönster på en liten pöl på parkeringen, solen som bryter genom dimman när jag är på väg till Habo eller att vi ska hälsa på familjen eller några vänner. Jag har genom åren lärt mig att det fotografiska seendet som är så ofantligt viktigt för att det ska generera intressanta bilder, det behöver daglig uppdatering. Det behöver ett kontinuerligt fotograferande för att utvecklas och förnyas.

Därför väljer jag också att blogga varje dag, ibland med flera inlägg, för att jag har så extremt mycket nytt att uppdatera er läsare med. Nya bilder, nya tankar – men också äldre bilder som jag inte visat. Bilder som också kan visa vilken fotograf jag var som tonåring, som tjugoåring, som trettioåring och som fyrtioåring. Då jag varit aktiv fotograf helt sedan jag som nioåring gjorde mina första försök under en resa till Skottland, så kan man i mina bilder också ta del av de olika synsätt jag haft genom livet – helt fram till dagens femtiosexåring. I april blir jag 57 år och är fortfarande minst lika aktiv, då jag för varje år kan summera alla mina tidigare aktiva år som fotograf – och därför får ett allt rikare seende i mitt bildskapande.

Idag ser jag så ofantligt mycket mer på mina fotoutflykter, tack vare min långa farttid som fotograf.

Men mest av allt; fotografi blir för mig allt viktigare. Och att min livslånga fascination verkligen visar att det är på riktigt. Till ett hundra procent!

(Bild 1 – Där trollen bor, 2015)
(Bild 2 – Älg, 2020)
(Bild 3 – Lappuggla, 2009)
(Bild 4 – Syren, 2017)
(Bild 5 – Tjäder, 2017)
(Bild 6 – Blåsippor, 2018)
(Bild 7 – Vasasjön, 2000)
(Bild 8 – Mörker, 2020)

(8)

Älgens själ…

(1)

Det har blivit många älgbilder genom åren; mest från åren jag nu bott här i Mullsjö. Och jag fotograferar älg med samma intensitet, för utomstående kan jag ge intryck av att inte ha några älgbilder alls. Däremot handlar det för mig om att hela tiden försöka tänka nytt. Jag är ju inte den avbildande fotografen, där målet är att få älgen på bild. Om så hade varit fallet, hade jag nog tröttnat för länge sidan.

Det är med älgen, som med alla andra motiv jag fotograferar i naturen – för mig handlar fotograferandet om att skapa BILDER. Att hela tiden försöka hämta fram något helt nytt i bildväg – känslor, symbolik, speciella uttryck.

Därför blir det säkerligen många nya älgbilder även i år.

För absolut de flesta, om jag ser till vilken typ av kommentarer mina älgbilder ofta får, så handlar det om ljus och situation. ”Snyggt ljus”, ”häftigt” eller ”vilken skärpa”. Få ser längre i bilden än till älgen, situationen och ljuset. Kanske för att de flesta fotograferar själva på just det sättet.

Som man känner sig själv, tror man ju om andra.

Bilden på älgen är från sent i skymningen, vilket är lika med blått ljus. Den är en dubbelexponering, i kameran som alltid. Ena exponeringen är med skärpa på älgkon, den andra där ställde jag i oskärpa hitom älgkon och ändrade utsnittet något. Det är älgkon i oskärpa på den andra exponeringen som ger sken av själen ovanför älgkon.

Jag gjorde ett flertal liknande bilder från samma tillfälle.

(Bild 1 – Älgens själ, 2017)

Mobbningen i naturfotomiljön…

(1)

Naturfotomiljön är ingen rolig miljö, den är genomrutten… Mellan olika naturfotografer råder en speciell form av tystnadskultur, där vissa naturfotografer tystas bort och andra pratas det skit om. Men det stannar inte där. Det skapas myter av det överdrivna slaget, starkt influerade av lögner och halvsanningar – ofta genom att svärta ned kollegor för att lyfta fram sig själva. Målet är tydligt; kan man inte konkurrera mer rättvist, så väljer man de mer oschyssta metoderna.

Särskilt utsatta är de som är framgångsrika och dessutom har hittat något eget som frångår de gängse normerna. Alla naturfotografer som varit aktiva en längre tid och har ett större umgänge i miljön känner till detta.

Det är inget nytt fenomen, tyvärr. Historier från förr med anonyma hatiska brev, postade grishuvuden, sabotage av varandras åtlar vid fotografering av örn – men också spridning av lögner om fadäser andra fotografer gjort. Välkända naturfotografer som i det dolda agerat som småbarn.

När jag tittade på Kalla Fakta igår om kollegornas hämnd inom poliskåren fick jag många tankar till hur det även fungerar inom naturfotomiljön. För poliskåren är alltså inget undantag, sådana problem finns inom de flesta grupperingar av människor – så alltså även inom naturfotomiljön. I den mer aktiva delen av naturfotomiljön. Bland de rena amatörerna och nybörjarna är det mer gemytligt, kanske för att ambitionsnivån inte är lika stor.

Under mina första år som nybörjare märkte jag inget, helt enkelt för att ingen utanför familjen visste vem jag var. Men när jag började aktivera och profilera mig i fotomiljön och naturfotomiljön började jag märka av det. Sedan har det ökat allt eftersom mina framgångar ökat.

Idag har jag ingen kontroll, men har förstått att det cirkulerar mycket skitsnack i det dolda då jag numera blivit en rätt så välkänd naturfotograf. Mitt rättvisetänkande som ligger djupt i min personlighet har däremot stundtals haft svårt för att acceptera detta. Det har blivit många dementier och onödiga förklaringar för att bromsa ryktesspridningen – något som egentligen inte resulterat i annat än att den bara ökar.

(2)

Det är nämligen omöjligt att värja sig. Säkraste sättet att bli omtalad under en naturfotofestival är att inte vara närvarande, men skulle man närvara ändå så skulle det kunna ge näring åt ännu mer ryktesspridning och skitsnack. Säkraste sättet att få fiender är alltså att bli framgångsrik, det kommer som ett brev på posten.

Det finns framgångsrika naturfotografer som satt det i system att hata och förlöjliga andra naturfotografer, helst de som fotograferar på ett liknande sätt som de själva. De som har ambitioner att vara nyskapande ser gärna att de fotografer som inspirerat till den egna karriären, att dessa förminskas i olika former – för att de ska kunna ta över. Jag har själv haft ett antal sådana i min närhet – men också sådana som finns kvar med större envishet än andra. En av de mest envisa har förföljt mig i nästan tio år utan avbrott. Jag är dessutom övertygad att denne naturfotograf kommer fortsätta i minst tio år till, helt enkelt för att jag fortsätter att vara aktiv med mitt fotograferande – och dessutom har den irriterande ovanan att även utveckla mitt bildskapande.

Varför denne naturfotograf använder alla möjliga medier för att svartmåla mig – och även ibland försöker framställa sig som en martyr, det måste bero på något. Vad vet jag inte. Presenteras han i någon form utnyttjar han alltid tillfället att ge en känga till mig, i sociala medier missar han heller inte en chans att förlöjliga och skratta åt mig både som fotograf och person. Helt öppet, oftast utan att någon reagerar. Eller så hänger hans anhängare på och skrattar med honom. Ungefär som det fungerar bland mobbarna i skolan; att man hämtar näring till sin egen förträfflighet genom ryggdunkar från den egna flocken. Om ingen däremot skulle skratta med, utan välja att vara tysta eller i bästa fall säga ifrån, då skulle mobbaren sprungit därifrån med svansen mellan benen.

Det finns även naturfotografer som blir medlemmar på olika forum, antingen anonymt eller under falskt namn, för att få kunna fortsätta sin personliga vendetta mot sina motståndare. För att på något sätt försöka etablera en allmän negativ bild av vissa fotografer. Att verka i det dolda kan många gånger faktiskt ge en ännu större effekt, då det inte blir lika tydligt att genomskåda.

(3)

Min envise förföljare/stalker som under tio år ömsom svartmålat mig, ömsom marknadsfört sig själv finns även på Flashback. Under användarnamnet Fnoden har han varit en av de mer aktiva i en evighetstråd om mig där ett flertal personer inte gör annat än försöker få mig att framstå i sämsta tänkbara dager som människa och naturfotograf. Ni kan längst ned läsa det senaste inlägget som Fnoden gjort i denna tråd, skarpa ord som man inte behöver någon större fantasi att förstå syftet med. Fnoden har även använt en humoristisk bild på mig som profilbild, enbart för att förstärka bilden att jag är en galen psykopat. Men ni kan alla se vilken nivå han väljer för att beskriva mig!

Behöver jag informera om att denne fotograf också skickat vänförfrågan till mig under falskt namn på Facebook (då jag inte har en offentlig profil), helt enkelt för att få kunna snoka… Godtroget accepterade jag vänförfrågan, vilket lämnade fältet öppet för att få kunna skriva hånande kommentarer om mig på Flashback. Hittills har det blivit 129 inlägg på Flashback från Fnoden, det står alla fritt att gå in och läsa vad han skriver om mig.

Jag har skrivit till en annan naturfotograf som känner honom om detta beteende, helt enkelt för att han skulle få honom att sluta. Utan resultat! Nyligen skrev jag även till ordföranden i Naturfotograferna/N för att föreningen skulle få honom att sluta, då han är medlem där. Men också för att det finns andra i Naturfotograferna/N som gärna finns med som hejaklack runt honom. Det finns även en person som dessutom arbetar som lärare, en yrkesgrupp som verkligen borde engagera sig för att motverka mobbning, i alla sina former.

Sedan har vi alla dessa tysta som cirkulerar runt honom, där flera redan vet hur han beter sig, men som väljer att acceptera. Som inte tar tydlig ställning och säger ifrån, som fortsätter att gilla hans bilder, som är vän med honom på Facebook – fast han så tydligt visar sig vara en mobbare av rang.

Jag tar tydligt avstånd från alla former för mobbning, bland annat reagerar jag omedelbart och tar bort vänner från Facebook om jag ser att de är mobbare. Jag vill helt enkelt inte ha några mobbare i mitt umgänge. Därför väljer jag också bort att numera figurera aktivt i naturfotomiljön, dels för att skydda mig själv – men mest av allt för att markera att jag står utanför en miljö som i stora delar är genomrutten.

Så enkelt är det. Tyvärr.

(Bild 1 – Död skarv, 1994)
(Bild 2 – Sothöns, 2000)
(Bild 3 – Död gräsand, 2021)

(En liten detalj: Bilden som han använder som profilbild på Flashback är fotograferad av min fru Malin och är från en härlig utflykt till Stenö utanför Söderhamn tillsammans med Moderskeppet. En utflykt med gott humör, där vi skojade till det ordentligt.)

Bakom fotografens öga…

(1)

Fotografer är ett märkligt släkte, då man oftast saknar förmågan att titta efter bilderna i fotografierna. Fotografer tänker sällan bild, utan det mesta som verkar uppta deras världsbild reduceras till bländaröppningar och slutartider.

Detta är inget nytt fenomen, utan det är något som följt fotograferna under massor av år. Allt man ser i en bild måste ha en fototeknisk referens, annars kan man helt enkelt inte ta till sig bilden. Fast å andra sidan går man sällan så långt att bilden får tala, om inte motiven är av tillräckligt högt intresse.

Fotografens skarpa öga tittar genom okularet och ut genom objektivet. Med ett öga bestämmer man sig för vilken bild man vill göra, men nästan aldrig tänker vi på vad som finns bakom fotografens skarpa öga. Innanför.

(2)

Några fotografer tror att hemligheterna ligger i val av rätt kamera, andra i val av objektiv av tillräckligt hög optisk kvalitet. Sedan gäller det ju att utveckla sig till en virtuos när man väljer rätt bländaröppning och slutartid, att ISO-värdet garanterar nödvändig skärpa på de rörliga motiven och att man har en tillräckligt stor arsenal av allehanda filter. En tillräckligt stor och dyr kamerautrustning är en förutsättning för att bli en bra fotograf, tror man!

Några fotografer tror sedan att hemligheterna ligger i att de duktiga fotograferna hittat några gyllene vägar som de inte vill förklara, av risk för att andra fotografer ska kunna sno deras framgångsrika recept. Det finns faktiskt fotografer som väljer att vara fåordiga med hur de gjort, av rädsla för att få för många konkurrenter – i tron att några bra recept är nyckeln till de riktigt bra bilderna. I den extremt tävlingsinriktade fotomiljön vill man ju inte riskera sina surt tillskansade positioner och låta konkurrenterna få några möjligheter att åka snålskjuts…

Det finns fotografer som faktiskt tror att deras hemliga tekniska recept är enda vägen fram till att uppnå deras bilder!

(3)

De riktigt bra fotograferna når man däremot inte, hur många recept man än skulle få tillgång till. Helt enkelt för att hemligheten till de riktigt bra bilderna, det ligger bakom fotografens öga. Inga andra platser!

De riktigt bra fotograferna kan faktiskt göra fantastiska bilder med enklaste utrustning, en sådan som skulle få de flesta amatörer och nybörjare att skämmas. I värsta fall väljer man till och med att misstro de duktiga fotografernas eventuella ”hemliga” recept. Det är väl först när man står jämte den duktiga fotografen, har tillgång till samma motiv och kanske även en bättre fotoutrustning – men ändå inte lyckas nå samma nivå, som man får det stora uppvaknandet. Den duktiga fotografens bild på kameraskärmen ljuger ju inte och kan heller inte ha gjort några varv genom Photoshop. Något man annars skulle ha misstänkt…

Några slutar att fotografera när man förstår detta, helt enkelt för att man var övertygad om att det fanns några snabba vägar fram mot de riktigt bra bilderna.

(4)

Hur fotografer väljer att kommentera andra fotografers bilder berättar också om hur de själva fungerar som fotografer. ”Som man känner sig själv, tror man om andra.” Eller så kan man säga att ”en bildkommentar säger alltid mer om den som kommenterar, än om bilden som kommenteras”.

Så enkelt är det!

Jag är själv ingen tävlingsinriktad fotograf; för mig är det inte viktigt att eventuellt ha den bästa bilden. Varken i mitt tycke eller i andras tyckanden. Då en fotografisk bild förtjänar så mycket mer än att alltid måste jämföras med andras bilder. Jag tänker i bilder, i mina bilder – och fokuserar kring vad jag vill berätta med bilderna. Det är inte viktigt vad jag väljer att fotografera, ej heller hur jag gjort för att få fram bilden.

Receptet för att få fram bilden, det var rätt recept för just DEN BILDEN. Inte nödvändigtvis för några andra bilder.

(5)

Mina bilder är oftast ett resultat av en ett spontant infall med en grund i mina tankar och känslor. Jag gör inga bilder för att jag sett någon annan göra liknande bilder tidigare. Jag gör inga bilder enbart för att testa nya kameran eller det senaste objektivet. Eller för att få fram bilder som ska kunna mäta sig med andra fotografers bilder i en fototävling. Jag fotograferar ENBART för min egen skull, och väljer det tillvägagångssätt som känns mest rätt för att få fram de bilderna jag känner att jag behöver göra.

Ibland i färg, ibland i svartvitt. Skarpt eller oskarpt, med rörelseoskärpa eller bakom en hög med konstiga filter. Det blir vad det blir, utan att jag känner mig låst av några fotografiska mallar. Som fotomiljön eventuellt valt att acceptera.

Ibland gör jag bilder som är trendiga eller nyskapande, men det är inte avgörande. Ibland väljer jag ett udda objektiv eller att göra några multiexponeringar, men det är inte för att jag vill vara märkvärdig – utan enbart för att det kändes rätt för mig för att jag skulle få fram den bilden jag önskade.

(6)

Senaste åren har jag märkt en stor skillnad i hur andra ser på mina bilder. Numera är det mindre viktigt för de flesta hur jag gjort, då de absolut flesta väljer att titta på mina bilder och ser efter det jag vill berätta. En utveckling som jag verkligen uppskattar. Jag måste inte längre deklarera vad jag gjort, bjuda på tekniska recept eller rättfärdiggöra mina val. Min publik vill se mina bilder, för att det just är MINA BILDER.

Det måste inte vara bilder gjorda med häftigaste objektivet eller den mest minutiöst planerade multiexponeringen. Det måste inte vara ovanliga motiv eller spektakulära ljusförhållanden – de av mina bilder som idag får mest uppskattning är de bilder som känns mest genuina i mitt eget bildskapande. Bilder som är typiska för mig som fotograf – och bilder som berör på djupet.

Som att mina bilder blir lästa för sitt innehåll och att man tar till sig detta, mer än att kommentera eventuella val av typsnitt och papperskvalitet.

(7)

Extra tydligt blev detta efter filmen ”Terje” då mitt fotograferande och mina bilder nådde en ännu större publik. En publik som inte förväntar sig något annat än just MINA BILDER.

Idag kan jag faktiskt ha en föreläsning utan att få frågor om hur jag gjort, utan att berätta om vilken kamera jag har – eller för den del bjuda på detaljer kring bländaröppning, slutartid eller ISO-värde. Jag måste inte längre plugga tekniska data till mina bilder för att hela tiden kunna erbjuda detaljerad information.

Idag tittar min publik i första hand på mina bilder! Där jag förlorat publik inom den trångsynta fotomiljön, har jag vunnit bland bildmänniskorna. Det blev faktiskt även en större publik, som dessutom är mer intresserade av vad som finns bakom mitt fotografiska öga.

(Bild 1 – Insida och utsida, 2003)
(Bild 2 – Rördrom, 2018)
(Bild 3 – I skogen, 2020)
(Bild 4 – Tjäder, 2017)
(Bild 5 – Linjer, 2021)
(Bild 6 – Växtlighet, 2003)
(Bild 7 – Flyktighet, 2017)
(Bild 8 – Älg, 2017)

(8)

Brängenreviret…

(1)

Redan 2013 skrev jag ett blogginlägg som egentligen var ett aprilskämt. Men det var ett skämt med ett visst mått av allvar, då det en längre tid observerats varg i Mullsjöskogarna. Redan förra våren visste jag att det hade etablerats ett vargrevir, men nu har det blivit offentligt. Mullsjöskogarna kan nu stoltsera med ett eget vargrevir som fått namnet Brängenreviret, efter den fantastiskt vackra sjön Brängen väster om Mullsjö. Min egen favoritsjö har nu alltså blivit centrum för det första vargreviret i Jönköpings län i modern tid.

Det är dessutom genetiskt värdefulla vargar, ett syskonpar som kommit från Tivedenreviret i Örebro län ungefär tio-tolv mil längre norrut. Syskonparet härstammar från en invandrad finsk-rysk varg, något som anses oerhört viktigt för att motverka inavelsproblematiken som vi har i den svenska vargstammen.

Mullsjöskogarna har inte enbart en fast stam av lodjur, utan kan nu även stoltsera med ett eget vargrevir. Oerhört spännande och glädjande! Att det lite då och då även vandrar någon ensam björn genom Mullsjöskogarna gör inte saken sämre.

Det råder ingen brist på föda heller; Mullsjöskogarna har en stor och god stam av både älg och rådjur. Dessutom har både vildsvin och dovhjort ökat rätt mycket på sistone. Kronhjort och mufflon håller också på att etablera sig. Förutom god tillgång på hare och skogshöns. Det kommer alltså inte råda någon brist på mat för vargparet, vilket är oerhört viktigt då det kommer minska risken för angrepp på boskapsdjuren.

(Bild 1 – Varg, 2004)
(Bilden är från Järvzoo)

 

Att skapa – före, under och efter fotograferingen…

(1)

Den skapande processen består av tre delar; före, under och efter fotograferingen. Mest tid lägger jag givetvis under själva fotograferingen, det är då jag använder mig av de olika detaljerna som i första hand ger mig den bild jag önskar.

Tiden före fotografering handlar mycket om idéer och tankar, om att hämta fram inspiration till nya bilder, om att välja när jag ska fotografera – och inte minst vart jag ska fotografera. Jag lyssnar på musik, läser intressanta böcker, tittar på kartor, kollar väderprognosen mm. Allt det som på olika sätt leder mig fram till det ögonblick när jag står på en särskild plats vid ett särskilt tillfälle och bestämmer mig för att fotografera.

Orsaken till att jag vid just det tillfället står just intill ett av vattenfallen vid Ryfors, att jag valt att arbeta i svartvitt, att jag prioriterar små bländaröppningar för maximalt skärpedjup, att jag använder ett ND-filter för att få så långa slutartider som möjligt – och att jag gör dubbelexponeringar där jag kombinerar fast och rörlig kamera. Jag kan ha lyssnat på en speciell låt, jag kan ha läst en intressant text eller att jag i det ihållande regnvädret hittat bästa ljuset för att just göra en viss typ av bilder.

Men jag kan också ha valt att söka mig till en speciell äng där jag lärt mig att älgarna ofta står mellan 21 och 23 en varm junikväll, där jag hittat en låg kameravinkel med oskarpa växter i förgrunden – och sedan valt att jobba med älgporträtt där jag försöker få fram ett uppstudsigt uttryck. En idé jag fick när jag tittade på ett underhållningsprogram där en deltagarna var på ett särskilt sätt – och att jag sedan vill försöka få fram något liknande i mina älgbilder.

(2)

Jag väljer plats och motiv, efter det gör jag ett urval av den utrustning jag väljer att ta med mig och som jag i första hand ska prioritera. Efter något jag hört eller sett, eller att jag är i en särskild situation i livet som framkallar speciella känslor i mig som jag vill försöka få fram i bilderna. Idéer till nya bilder som ständigt väller fram och som jag sedan lagrar i ett mentalt arkiv någonstans i hjärnan, för att sedan kunna plocka fram när tillfället är det bästa. Jag kan ju få sommaridéer under kalla januaridagar, eller tydliga bildidéer på is under en het julidag. Men jag kan också titta ut genom fönstren, studera ljus och väder – för att sedan veta exakt vart jag ska åka och vilka bilder jag vill göra. Bilder som jag lagrat sedan innan i det mentala arkivet.

Eller så kan jag sitta vid frukostbordet, titta på Malin och sedan fråga om ska vi inte åka till bokskogen i Habo en sväng. Det kan ju ha varit ett tag sedan vi var där senast… Just denna dag kan det vara ett mjukt fint ljus, kanske lite skir grönska bland löven och möjligheten att få se och höra den mindre flugsnapparen. I det mentala arkivet finns det ju redan en stor mängd ogjorda bildidéer på både bokskog och mindre flugsnappare. Dessutom kan det vara rätt tillfälle för ett antal multiexponeringar som jag länge har velat göra, just därifrån.

Efter mer än 40 aktiva år som naturfotograf har det mentala arkivet växt sig allt större; det finns så vansinnigt många bilder jag ännu inte hunnit göra. Från ett mentalt arkiv som varje år växer sig allt större. Det känns lite som att ju mer jag fotograferar, desto större blir det mentala arkivet. Att jag nog aldrig kommer lyckas tömma det, detta oavsett hur mycket jag fotograferar.

 (3)

Jag kommer aldrig tappa inspirationen eller tröttna på att fotografera, helt enkelt för att det finns så vansinnigt många nya spännande bilder som jag ännu inte hunnit göra. Årstiderna skiftar, motiven skiftar, ljuset skiftar. Dessutom vandrar jag mellan svartvitt och färg, mellan vidvinklar och telen, mellan enkelexponeringar och multiexponeringar, mellan fryst skärpa och rörlig oskärpa.

När jag därefter kommit till det ögonblicket när jag väljer att fotografera kommer jag in i den mer aktiva och konkreta delen av bildskapandet. Det är just under själva fotograferingen som själva bilden blir till för mig. Där jag aktivt väljer brännvidd, bländaröppning, slutartid och ISO-värde. Hur jag ska gå tillväga för att få fram precis den bilden jag önskar. Behöver jag något filter; ett avtonat gråfilter, ett polarisationsfilter, ett ND-filter, ett softfilter? Och om jag fotograferar i svartvitt så behöver jag välja det färgfilter som ger mig exakt den gråskalan jag önskar i bilden; vill jag ha ljusare löv väljer jag ett grönfilter, vill jag ha ljusare snö i det blå skymningsljuset så väljer jag ett blåfilter. Med rätt val av färgfilter kan jag kontrollera vad jag vill lyfta fram och vad jag vill tona ned. Behöver jag pjatta ljuset i en multiexponering? Behöver jag exponera in olika färger i landskapsbilden?

Hur ska jag mäta ljuset? Vill jag ha dova toner i low-key eller ljusa toner i high-key? Vill jag i första hand jobba med hårda ljuskontraster; stora ljusa fält i kontrast till små silhuetter, eller vill jag ha stora mörka fält runt ett fåtal ljusa detaljer? Vill jag välja bort himlen eller ha med den? Behöver jag ett avtonat gråfilter? Vill jag softa eller vill jag ha hårdare bilder? Vill jag ha högt ISO-tal för att få mer brus, eller vill jag ha lågt ISO-tal för att få fram så många nyanser som möjligt?

(4)

Hur ska jag komponera? Motiven lågt i bild eller högt i bild, liggande format eller stående format? Diagonala linjer eller vertikala, eller horisontala? Ska jag förenkla, eller vill jag jobba med Fasrummet? Vill jag att motiven ska samarbeta med varandra, eller att de motarbetar varandra? Ska jag tänka i cirklar eller i fyrkanter? Tänker jag Tredelningsregeln eller Femdelningsregeln eller Gyllene snittet? Vart ska jag lägga fokus?

Ibland har jag tänkt klart innan jag ger mig ut, men ofta börjar denna process på plats bland motiven.

Hjärnan går på högvarv, ögonen skannar av omgivningen. Jag tittar mot kameraväskan; ska jag byta brännvidd? Behöver jag blixt eller ficklampa – eller någon annan form för belysning? Kameran är redan kalibrerad för att ge mig de grundläggande kontraster eller färgnyanser jag önskar, oftast så att jag har samma utgångspunkt som jag hade på den analoga tiden när jag fotograferade med diafilm. Vitbalansen är inställd på ”sol” för att få rätt utgångspunkt till de färger som naturen ger mig, från mörkret i skuggorna till högdagrarna uppe på himlen. Blå skugga ska vara blå, gula solbelysta partier ska vara gula, den röda solen ska vara röd, grönskan i boklöven i rätt grön ton.

Jag har valt bort alla automatiklägen helt enkelt för att få ha maximal kontroll; antingen jag jobbar långsamt med landskapsfotografering, eller snabbt med tornseglare i flykt. Är jag ute för att fotografera olika djur, där situationer kan uppstå snabbt och spontant, då har jag gjort nästan allt innan djuret dyker upp. Jag har redan mätt ljuset efter vilken typ av bilder jag vill ha, jag har redan den brännvidden jag vill arbeta med – det enda jag behöver jag när älgen plötsligt dyker upp är att ställa in skärpan och komponera. Skärpan ställer jag givetvis också in manuellt, då jag vill få kunna jobba friare och lägga fokus precis där jag vill – direkt med en gång.

(5)

Att fokusera manuellt är idag så inarbetat för mig att om jag skulle börja jobba med autofokus då blir det till en extra parameter att ta hänsyn till som skulle få mig att missa vissa bilder, där jag nu med manuell fokusering hamnar rätt redan från början. Jag har redan ställt in skärpan på teleobjektivet på 30 meter, för att hamna någorlunda i närheten när älgen väl står där på fältet.

Det är heller inte alltid jag vill ha skärpa där som de flesta förväntar sig att den ska vara. Jag tänker ju alltid BILD, mer än att tänka motiv. En älg är inte per automatik en bild för mig, utan den är aldrig mer än en av flera ingredienser som tillsammans ger mig en viss typ av bild.

En skarp älg som står och glor i kvällsljuset behöver inte vara något mer än just en skarp älg i kvällsljuset… Vill jag har en bra bild på älgen när den står där i kvällsljuset så måste jag alltid tänka ett steg längre. Jag måste bedöma bakgrunden, vilken vinkel jag väljer att fotografera ifrån, var i bildytan den gör sig bäst, vilka andra element jag väljer att ha med i bilden. Vill jag ha älgen i skärpa eller i oskärpa, vill jag softa, göra liggande eller stående bild mm? Det finns alltid en massa parametrar som jag behöver tänka på – och det är också graden av deras betydelse och mina val och prioriteringar som lyfter bilden till att eventuellt bli en bra BILD på älgen som står där och glor i kvällsljuset.

Jag är ju så mycket mer än en jägare med kamera. Jag söker inte efter troféer, jag arbetar fram bilder. Jag tar inga bilder, jag får inga bilder – jag GÖR bilder!

(6)

Graden av bildmedvetenhet är sedan den samma, oavsett vilka motiv jag väljer att fotografera. Mitt bildtänk är lika aktivt antingen motivet är ett större landskap, en isdetalj, en skalbagge, en tornseglare i flykt eller ett hoppande rådjur. Oavsett vad jag fotograferar så är jag alltså den samma fotografen – och några standardursäkter kommer jag aldrig med… Som att jag ”inte hann få in skärpan”, att jag ”inte hann komponera” eller att jag ”inte hann mäta ljuset”.

För visst gör jag också bilder som inte blev bra, men jag väljer att inte visa dessa bilder – om inte jag har en särskild tanke med det. Dåliga bilder gör vi ju alla, men med åren har jag blivit en allt hårdare bödel när jag bedömer de egna bilderna. Oftast tar jag bort bilden direkt i kameran, vilket gör att det urvalet av bilder som jag har med mig hem på minneskortet, att det håller ett högre genomsnitt.

Men även i datorn tar jag bort sådant som inte håller tillräckligt hög kvalitet. Däremot har jag med åren blivit allt bättre på att ge bilder lite mer tid, de bästa bilderna som håller över tid är oftast sådana bilder som arbetar sig fram mer långsamt. Det jag väljer att kalla för ”smygare”. Jag kan ibland få ångest när jag tänker på alla de bilder jag slängt genom åren; att det nog har varit ett antal mycket intressanta ”smygare”.

Men å andra sidan kan jag ju inte spara på allt, det skulle falla på alla sina orimligheter att ha ett ofantligt stort bildarkiv där jag alltid får leta långa stunder innan jag hittar något jag vill använda och visa fram. Efter mer än 40 års aktivt fotograferande har bildarkivet ändå blivit rätt så stort med uppåt 600 000 bilder, hur stort arkivet hade varit om jag aldrig hade slängt något det vill jag inte ens tänka på…

(7)

Efter många års aktivt fotograferande med analog film, där man lärde sig att vara sparsam då film var dyrt, så är jag ungefär lika i mina rutiner även idag som digital fotograf. Jag ”sprutmålar” mycket sällan, inte ens när jag fotograferar snabba tornseglare i flykt. Det är sällan jag ”fotograferar in mig” som man brukar säga – utan jag är oftast rätt redan från början, tack vare den rutin jag samlat på mig.

Jag har även valt att fotografera i JPG och inte i RAW, helt enkelt för att göra det enklare utan extra moment – men minst lika mycket då jag sällan behöver göra några större ändringar med bilderna i datorn i efterhand. Dessutom kräver mitt bildarkiv inte lika stort utrymme på hårddiskarna – jag har även en kamera som kan jobba snabbare under fotograferingen, men även minneskort där jag får plats med mer bilder när jag är ute.

Mitt bildarbete i Photoshop sträcker sig sällan längre än till lite ”småpet” i kontrast och nyanser, lite enklare beskärning för att förbättra eller anpassa kompositionen, en eventuell konvertering från färg till svartvitt – och att maximera bildfilen för det ändamål den ska användas till. Givetvis plockar jag även bort damm eller färgpixlar. Originalfilerna gör jag givetvis absolut inget med, då JPG är ett förstörande format, så jag kopierar valda bildfiler till en annan mapp innan jag öppnar upp dessa i Photoshop och gör mitt efterarbete.

Att konvertera bildfilerna från Adobe RGB, som jag använt när jag fotograferade, till sRGB när jag visar fram bilderna här i bloggen var något jag lärde mig för bara några år sedan. Vilket gjort att många bilder tidigare här i bloggen fått tokiga färger, fortfarande går jag tillbaka till äldre inlägg här i bloggen och ändrar bildfilerna till sRGB för att det ska bli rätt färger. Jag vill ju att bilderna här i bloggen helst ska vara så lika som möjligt den bilden jag såg på skärmen i kameran när jag fotograferade, eller att de inskannade analoga bilderna ska se ut i digital form som de såg ut i analog form. De bilder som annars kräver mest efterarbete från mig i Photoshop är de inskannade analoga bilderna.

Ungefär så tänker jag i mitt bildskapande – både före, under och efter själva fotograferingen. Varken mer eller mindre.

(Bild 1 – Frostmorgon, 1992)
(Bild 2 – Guldbagge, 1994)
(Bild 3 – Tjäder, 2017)
(Bild 4 – Älg, 2020)
(Bild 5 – Vinterljus, 1988)
(Bild 6 – Vintergräs, 2020)
(Bild 7 – Tornseglare, 2020)
(Bild 8 – Älg, 2017)

(8)