NEJ & JA, del 5…

(1)

(2)

Visar två bilder från idag, i närheten av Risa utanför Mullsjö.

Den första bilden i färg är mer ett snapshot, rakt på motivet utan någon större tanke eller fingertoppskänsla. Den andra bilden gjorde jag i svartvitt, som jag tyckte bättre passade till motivet och ljuset – och den känslan jag ville förmedla. Den svartvita bilden är dessutom med blåfilter för att få fram den gråskala jag önskade, med lite mer ljus i stammarna utan att snön blev ännu ljusare. Bilden är dessutom en dubbelexponering; en bild i skärpa och en lite grann i oskärpa – för att förstärka de ljusa detaljerna i bilden och få fram lite större djupkänsla bland träden.

I den svartvita bilden fick jag också fram en bättre högerhalva, rent kompositionsmässigt – vilket ger bilden lite större atmosfärkänsla i sig. Bilden har också bättre balans.

(Bild 1 och 2 – Stammar, 2015)

NEJ & JA, del 4…

(1)

(2)

När jag fotograferar olika landskap så arbetar jag mycket med ljuset och färgerna. Även i bilder där det är mindre framträdande och tydligt. Visar här två landskapsbilder från Skäralid i Skåne, rätt långt in i ravinen. Den andra bilden är den som jag anser vara den bästa, och även den bilden som jag oftast valde att visa under mina diaföreläsningar. Bilderna är från 17 oktober 1998 och båda är med Fujichrome Velvia 50.

Jag använde Nikon F3 och 28mm vidvinkel, en liten bländare på 22 för att få stort skärpedjup. Slutartiden blev 20 sekunder inne i den mörka och regntunga skogen. Ett polarisationsfilter gav större mättnad i bilderna, men jag var samtidigt inte helt nöjd med hur uttrycket i bilderna blev. De kändes tama, saknade lyster och en inre glöd. Just den inre glöden är en känsla som jag ofta arbetar hårt med att försöka få fram i mina bilder.

Länge stod jag och klurade på hur jag skulle göra. Ljuset var ju inte så varierande med den helmulna himlen och det ihållande regnet. Det blev till att använde ljuset från en ficklampa, och under den andra bilden målade jag upp föremål i förgrunden under den 20 sekunder långa slutartiden. Det var precis det bilden behövde för att bli ”något mer” än en mer traditionell landskapsbild.

Studerar ni bilderna riktigt noga så ser ni också att jag gjort några små justeringar av utsnittet för att göra kompositionen ännu bättre.

(Bild 1 – Skäralid 1, 1998)
(Bild 2 – Skäralid 2, 1998)

NEJ & JA, del 3…

(Nej, 2013)

När jag började med att experimentera med så kallade ”vertikalpanoreringar” på skog runt 1980-81 var det inte många som förstod något alls. Bilderna såg mer ut som målningar än som ett fotografi, och då uppfattades det ofta som en nackdel. Dessutom var ju bilderna ”suddiga”. Men många gillade också de mer speciella skogsbilderna, vilket man särskilt förstår idag – jag tror det har blivit en av de starkaste och tydligaste trenderna inom natur- och landskapsfotografi.

Då och då återkommer jag själv till vertikalpanoreringarna. Där jag tidigare arbetade med stativ för att få så raka linjer som möjligt i bilderna, där arbetar jag idag nästan uteslutande på frihand. Just för att undvika det spikraka, då jag idag tycker att de bilderna blir för kliniska och ”perfekta”. Känslan, och då i synnerhet skogskänslan, den försvinner. Bilderna kan i värsta fall se ut som en randig tapet, helt utan någon känsla av skog.

Vi var ute en runda i Mullsjöskogarna igår. Det blev då ytterligare några vertikalpanoreringar. Vid ett skogsparti i det starka motljuset gjorde jag några sådana bilder. Kameran var en Pentax K7 och brännvidderna var mellan 18mm och 35mm. Med små bländaröppningar (22 och 29) blev slutartiden 1/6 sekund för att få fram den rörelsen jag önskade. Det blev ett antal bilder som är både drömska och effektfulla – men också ”innehållslösa”, utan den rätta känslan och helheten.

Den första bilden är ok, men inte mer. Enligt mitt sätt att se. Det blev mer spännande bilder först när jag började kombinera med blixt och kunde lyfta fram detaljerna från några grenar i förgrunden. I en grenklyka hittade jag ett huvud och grenarna blev då både kropp och armar. Den vertikalpanorerade skogen fick ytterligare ett moment och jag fick fram den helheten jag önskade.

(Ja, 2013)

NEJ & JA, del 2…

(Nej, 2013)

(Ja, 2013)

Ibland är det små detaljer som blir avgörande. Och det kan även kännas som tillfälligheter för vissa. Några väljer att kalla det för ”slumpen” eller ”turen”… I mitt fotograferande är det något jag oftast inte räknar med, även om jag vet att det kan ha stor betydelse särskilt när jag fotograferar olika däggdjur och fåglar. Det är ju aldrig helt säkert att jag kommer få möte ett rådjur eller en tjäder på nästa fotoutflykt…

Inom landskapsfotografin är det annorlunda. Där är det svårare att komma med ursäktar; till det egna fotograferandet som till andra fotografers bilder.

Sedan handlar det också om att minimera betydelsen av slumpen eller turen. I de två första bilderna på det täta snöfallet visste jag från tidigare erfarenheter att det kunde bli små detaljer som skilde de bra bilderna från mängden. Därför valde jag att göra en lång serie bilder – och detta fick jag bekräftat i efterhand då det inte fanns två bilder som var identiska.

I nejbilden saknar jag ett sammanhang mellan bildelementen. Grenarna har ingen ordning i hur de löper genom bilden och det finns ett mycket störande ljust fält uppe i höger hörn som får alldeles för stor uppmärksamhet. Detta drar till sig blicken alldeles för mycket från bildens mer försiktiga men viktigare delar. Snövädret har heller ingen klarhet i sig och verkar dra åt olika håll utan någon ordning.

I jabilden finns inte det störande ljusa fältet i höger hörn, då jag gjort små justeringar i utsnittet när jag fotograferade. Ni kan också se att grenarna samverkar på ett helt annat sätt i kompositionen. Här fick jag också med en större snöflinga i bilden som jag mer ser som en bonus, än en störande detalj.

Båda bilderna är med Samsung Pro 815 och 420mm. Bländare 8 och 1/50 sekund på 50 ISO. Bilderna är från 4 februari 2013.

I bilderna från lekplatsen är skillnaderna än mindre. Här är det enbart en liten skillnad i utsnittet. I nejbilden är utsnittet lite mer åt höger, vilket gör att det kommer med en liten störande detalj vid högerkanten. Dessutom är det lite för trångt vid trädet i bakgrunden till vänster. En liten justering av utsnittet till vänster ordnade detta för mig. I jabilden hänger elementen ihop bättre. Ni kan även se en liten justering i höjdled.

Jag gillar dessa ”kombinationsbilder” som detta är. Trädet och ”det naturliga” i kombination med lekplatsen och skolbyggnaden. Det ger nästan ett surrealistiskt intryck.

Båda dessa bilder är också med Samsung Pro 815 och 135mm. Bländare 8 och 1/60 sekund på 50 ISO. Dessa bilder är också från 4 februari 2013.

(Nej, 2013)

(Ja, 2013)

NEJ & JA…

(Nej, 2013)

(Ja, 2013)

Jag startar nu en ny bloggserie, där jag med jämna mellanrum kommer visa hur jag arbetar fram en bild.

Dessa två bilder är från en promenad ned till Mullsjön i det fina vintervädret igår. Jag fastnade för en liten bäck som rann ut i sjön i motljuset.

Den första bilden är en typisk ”hastighetsbild”, inte bra alls! Rakt på och klick. En viss tanke med kompositionen fanns, men den saknar fingertoppkänsla. Dessutom finns det detaljer i bilden som visar på ogenomtänkta element. Nere i vänster hörn finns det några störande vita punkter och i bildens överkant kommer det in små störande detaljer. Bilden saknar också en värdefull helhetskänsla. Dessutom har jag använt bländare 6.3 vilket inte ger mig det skärpedjupet jag önskade. Brännvidden var 70mm. Jag har riktigt nog använt både manuell fokusering och manuell ljusmätning, som jag alltid använder. Men i övrigt är det en bild som saknar ”det” – bilden är mer motiv än bild!

I den andra bilden har jag tänkt till lite extra. Här har jag använt bländare 22 för att få önskat skärpedjup. Jag har vridit till högkant, backat lite med kameran – och sedan försökt skapa en värdefull helhetskänsla. Brännvidden var nu 22mm. Jag ändrade också till svartvitt i kameran, då jag inte tyckte att färgerna i motivet tillförde bilden något. Jag använde sedan också infraröd inställning i det svartvita läget för att få fram den gråskalan jag önskade; att de solbelysta grässtråna började ”gnistra” och att grenmönstret som speglade sig i vattenytan i överkant skulle framträda tydligare.

I den första hastighetsbilden var slutartiden 1/80 sekund, i den svartvita bilden blev slutartiden 1/6 sekund då jag använde en mycket mindre bländaröppning.

När jag är ute och fotograferar undviker jag alltid att göra de bilder som i ”nej”-bilden. Men nu ska jag passa på att göra fler sådana bilder i ett pedagogiskt syfte, bland annat i denna bloggserie som jag nu startar. Hoppas att ni kommer uppskatta bloggserien.

Bjuder även på en extra bild från samma tillfälle. Ett stramare utstnitt med 250mm där jag enbart visar det strömmande vattnet. En mer abstrakt bild, som bygger på ljus och linjer och rörelse. Här använde jag bländare 40 och 1/6 sekund.

(Bonus, 2013)