Ville tilstander…

7125 (1)

Då har reportaget publicerats i norska tidningen Dagens Næringsliv och deras veckomagasin D2. Ni kan läsa det intressanta reportaget ”Ville tilstander” här. Jag tycker journalisten Ola Jordheim Halvorsen verkligen har fått fram ett mycket intressant reportage, som säkerligen kommer diskuteras rätt intensivt i naturfotomiljön.

(Edit kl 14.10: Ser nu att man måste logga in för att kunna läsa hela artikeln, vilket tidningen nu ändrat. Beklagligt att detta skett efter att jag länkat till artikeln. Men ibland ligger hela artikeln där, så de ändrar tydligen hela tiden.)

(Bild 1 – Gammelskogen, 2010)
(Bild 2 – Gräsand, 2015)

7126 (2)

Dödssynderna…

5257 (1)

I senaste numret av Vi (9/2014) finns det en mycket intressant artikel av Ann Lagerström, om Stefan Einhorn och de sju dödssynderna. En artikel som verkligen startar tankarna och ger olika funderingar till den egna självinsikten. Tankar och funderingar som vi alla behöver göra, inte bara en gång utan kanske med jämna mellanrum.

Det började med en frukost där Stefan Einhorn och hans vänner ägnade morgonen åt att avslöja för varandra vilken mänsklig egenskap de tyckte sämst om. Initiativtagaren till diskussionen började med att säga ”besserwisser”, och Einhorn hörde sig själv säga ”snålhet”. Kanske var det denna diskussion som gav Einhorn idén till hans nya bok ”De nya dödssynderna”.

De sju gamla dödssynderna som formulerades av munken Johannes Cassianus redan på 400-talet, är dessa aktuella även idag? Ni kanske känner till dem; högmod, vällust, frosseri, girighet, lättja, vrede och avund. Stefan Einhorn gjorde tre olika opinionsundersökningar med totalt över 1200 deltagare och med relativt god vetenskaplig trovärdighet – och lyckades få fram vår tids sju mest avskyvärda och destruktiva synder; falskhet, hat, hänsynslöshet, översitteri, trångsynthet, främlingsfientlighet och girighet. Falskhet är alltså vår tids största dödssynd, då 83 procent i undersökningen ansåg detta.

Så här resonerar Einhorn: ”Tillit är ett av våra mest grundläggande behov. Ett litet barn är hjälplöst och helt beroende av sina vårdnadsgivare. Hen måste kunna lita på att de där händerna som bär och matar inte är falska och bedrägliga. Och behovet av att känna förtroende tar vi med oss in i vuxenlivet. Att bli lurad eller ljugen rakt upp i ansiktet tar oss hårt.”

5258 (2)

Tillit visar sig vara en av de viktigaste faktorerna för att ett samhälle ska fungera. Om vi människor inte litar på varandra och på samhällets olika institutioner, leder det till en negativ spiral med korruption och segregation som resultat. Och vi lever i ett av de mest tillitsfulla samhällena i världen. Falskhet är ett hot mot detta, skriver Einhorn.

Så nåde den som offentligt avslöjas med obetalda räkningar eller klippta kvitton – det orsaker krigsrubriker, medialt gatlopp och krav på avgång eller helpudel.

Detta fast vi alla glider med sanningen, pratar bakom ryggen och säger inte som det är. Redan i 2-3-årsåldern är barn beredda att ljuga för att det gynnar dem själva. Och under ett tio minuters samtal med en främling hinner 60 procent dra till med minst en lögn.

Hur är det då med självinsikten? Vilka synder lider man själv av? Stefan Einhorn menar att det hos alla finns en destruktivitet som det gäller att få syn på och erkänna. Om jag ska titta på mig själv, så blir det dessa tankar och funderingar.

Falskhet: Egentligen är jag ingen falsk person, utan mot andra personer är jag ärligt genuin med mina känslor. Min stora lögn som avslöjades september 2011, har jag erkänt och offentligt bett om ursäkt för. Så även mot min familj och mina nära vänner. Men i övrigt är jag ingen ljugande person – och definitivt inte falsk! Men en liten oskyldig vit lögn får jag plats för lite då och då – och då alltid om det handlar om att skydda någon annan. Mitt liv som skapande konstnär är dessutom totalt beroende av ärlighet mot mig själv och mina känslor. Och i hur jag förmedlar mina bilder och upplevelser. Däremot är jag ingen skitpratare; jag undviker sprida rykten om andra och är allmänt helt ointresserad av skvaller. Jag är av den åsikten att personer som samtalar med varandra ska prata om varandra, inte om andra!

5259 (3)

Hat: Djup känsla av avsky och fiendskap för en annan individ har aldrig varit en fallenhet för mig. Jag kan känna ett visst ogillande mot vissa, oftast till hur dessa personer betett sig mot andra. Men ”hat” är ett alldeles för starkt ord for mig, och jag har aldrig varit den person som reagerar häftigt i någon större utsträckning. Däremot kan jag aktivt gå in och försvara någon eller några andra, med stöd och empati. Jag skulle heller inte i ilska demonstrera mot nazister på ett torgmöte, utan tycker effekten är större om man står där i tystnad med ryggen till – och på så sätt visar med tydlighet vad man tycker.

Hänsynslöshet: Handlingar eller målsättningar som eftersträvas utan att man bryr sig om andras lidande eller övriga former av skadeverkningar, är heller inte min melodi. Jag har vi några tillfällen i livet avslöjat konstnärer som målat av mina bilder och glömt ange detta. Vid ett tillfälle skickade jag också en faktura på 20 000 kronor, efter råd från jurist. Men det gjordes sedan upp i godo över telefon, utan att fakturan behövde betalas. Och sedan var det ur världen, mitt sätt att se. Jag gillar inte att skada eller såra andra människor; jag har en naiv önskan att man alltid ska tro gott om allt och alla. Och att alla människor kan göra misstag, men alltid förtjänar en ny chans. Sedan tror jag stenhårt på människans förmåga att lära av sina misstag, även om jag då och då också kan känna mig tveksam.

Översitteri: Handlingar som syftar till att trycka ner andra personer strider fullkomligt mot vem jag är. Jag har mött ett antal sådana människor genom åren, och jag kan säga med tydlighet att jag inte gillar det beteendet. När jag kommenterar andra fotografers bilder så koncentrerar jag mig oftast på det som är bra, och sedan nyanserar detta. Att fokusera på det som inte är bra, ger lätt låsningar och begränsningar – och inte lösningar och öppningar. Alla människor har också lika värden!

Trångsynthet: Det har aldrig varit ett problem för mig. Dessutom har jag alltid kämpat mot det fördomsfulla och intoleranta – det att sakna ett perspektivtänkande. Världen hade varit en mycket bättre plats om alla kunde se momenten från olika perspektiv. Däremot kan jag kanske upplevas som trångsynt av andra; särskilt om man tänker på mina miljötankar, som hur vi behandlar vår miljö och vår natur – och att jag inte kan förstå varför vi inte kan ha en större och mer livskraftig vargstam i Sverige och Norge. Här kan vi säga att andra mer kan uppfatta mig som trångsynt, där jag själv tycker att jag har ett större perspektivtänkande och försöker tänka miljömässigt långsiktigt.

5260 (4)

Främlingsfientlighet: En rädsla och avsky för människor som inte är som den egna gruppen är också främmande för mig. I likhet med att jag tycker att ”hat” och ”hänsynslöshet” är starka uttryck, så gäller även med hänsynslöshet. Jag anser mig heller inte vara fördomsfull, utan mer liberal och öppen för det mesta. Jag tror på den fria tanken och att alla ska få vara med om att bestämma och påverka. Jag är heller ingen rasist i någon form, och jag tror fullt ut på ett mångkulturellt samhälle. Jag skulle aldrig möta en främmande människa med rädsla eller avsky, utan mer med intresse och nyfikenhet. Sedan älskar jag fotboll och har varit hängiven supporter till Leeds United sedan tidigt 70-tal. Men jag skulle inte hata supportrar från andra lag, det är ju bara löjligt och primitivt.

Girighet: När det gäller att ha en överdriven längtan efter att samla pengar och materiella tillgångar, ofta kombinerad med en ovilja att dela med mig – så är jag lite tudelad. När det varit tungt ekonomiskt måste jag erkänna att jag varit mycket fokuserad på pengar, kanske ibland även för mycket. Och att detta även påverkat mig i mitt fotograferande. Men det har inte vara viktigt för mig att jaga efter materiella tillgångar; då jag tycker att upplevelser alltid varit viktigare än prylar. Och jag vill också känna mig fri och ha ett öppet sinne. Vidare har jag alltid varit den typen som alltid delar med mig, jag har aldrig varit snål – utan mer den som tycker det är mer intressant att ge än att få.

Stefan Einhorn är inte så naiv att han tror att hans bok kan få läsarna att förändra världen. Men det kan ge nyttiga tankar, och kanske ge öppningar till en bättre självinsikt. Och att det kan vara nyttigt för alla att se vilka dödssynder vi själva sliter med, kanske för att få oss att börja tänka till lite mer. Att tänka till lite extra, innan vi agerar.

Allt som allt var det en mycket intressant artikel, och jag kommer också köpa boken för att kunna fördjupa mig ännu mer. Återkommer i så fall om detta längre fram.

(Ni kan läsa artikeln här)

(Bild 1 – Morgondimma, 2014)
(Bild 2 – Lingon, 2000)

(Bild 3 – Gråsugga, 1999)

(Bild 4 – Sothöna, 2000)

(Bild 5 – Björn, 2005)

5261 (5)

En berättelse från verkligheten…

5127 (1)

Vem har ansvaret, egentligen? Om en människa med stor tydlighet behöver hur mycket hjälp som helst, för att få ett liv som alla oss andra? Är det denna människa som bär det yttersta ansvaret, även om denna människa inte är förmögen att bära det? Eller har samhället också ett ansvar?

Man kan lyssna på fantastiska tal från vilken politiker som helst, läsa om individens rätt i det civiliserade samhället; om vad våra skattepengar går till. Egentligen. Men ofta kan jag känna att våra skattepengar mer är till för att täcka olika personers lönekostnader – mer än att fullt ut gå till aktiv hjälp. För att kunna göra vårt samhälle så civiliserat som vi så gärna vill marknadsföra det som.

Det finns så mycket som är fel, så mycket som inte fungerar. Men varje kritik möts av fantastiska ursäkter, eller så utnyttjar man tillfället att skylla allt på de politiska motståndarna. Men bakom kulisserna är allt som förr, ingenting sker egentligen. Och varje dag ska man bli påmind om att vårt samhälle borde bli som det alltid varit, men som det aldrig varit…

Alla tänker mest på sig själv, och andras problem är just inget annat än andras problem…

En människa kan ha stora psykiska problem, kanske även ett antal diagnoser som aldrig blivit ställda. För att psykvården ännu inte lärt sig att summera ett plus ett… Eller att ingen gått till media och undrat, med tydliga exempel. Det är väl först då som det hade börjat ske något, när löpsedlarna blivit tillräckligt stora.

Denna människa hamnar sedan i ett allt större drogberoende, först genom receptbelagda mediciner – för att sedan spåra ur allt mer… Människan hamnar hos sociala myndigheter, får en god man – och möter psykolog och psykiatriker med frekventa mellanrum. Men ingenting sker! Människan sjunker allt djupare i beroendet; och saknar helt den psykiska hälsan för att kunna hantera det.

Man fixar till det så att de fasta räkningarna blir betalda varje månad. Sedan får man 500 kronor i fickpengar varje vecka, och ibland ett extra tillskott på 500-1000 kronor beroende på om det skulle dyka upp något speciellt. Pengar som går till droger. Sällan till mat, aldrig till kläder – och efter ett par dagar går människan runt och plockar fimpar från gatan. Pengarna räcker aldrig till, för att människan aldrig fått lära sig att hantera pengar – aldrig fått hjälp till att få ett anständigt liv.

Sociala myndigheter känner till människans problem, men kan inte göra något. Psykologen småpratar, psykiatrikern använder pekfingret – och de anhöriga känner sig hjälplösa. Kanske stoppar man dit någon extra hundralapp, handlar in lite mat – till en människa som känns som ett stort svart hål. Det spelar ingen roll hur mycket man slänger i det svarta hålet, allt bara försvinner hela tiden – och hålet minskar aldrig. Tvärtom känns det som hålet hela tiden blir större och djupare – och svartare!

De anhöriga har samtalat med sociala myndigheter och med vården, men ingen lyssnar eller agerar. Tvångsvård som är den sista möjligheten är det ingen som vill ta beslut om, fast alla vet att det är det enda som skulle hjälpa.

Människan skulle fortfarande kunna få ett drägligt liv; 45 år är ju ingen ålder. Men åren av problem har börjat sätta sina spår. Kunskapen och insikten saknas, heller inga normala rutiner. Har man aldrig haft ett normalt vuxenliv, så vet man inte hur man lever ett sådant. Så människan har kanske gett upp? Drogerna döver smärtan och alla besvikelser – och driver människan mot ett segt och långdraget självmord…

Och det civiliserade samhället verkar också ha gett upp, trots alla regler och normer. All expertis, alla instanser. Utan att ens ha försökt!

De anhöriga sitter hela tiden med oron; någon dag kommer telefonsamtalet man inte vill ha. Om att allt slutade som alla förstod att det skulle sluta. Då är det också alldeles för sent att komma med några ursäkter eller bortförklaringar; oavsett färgen på den politiska inriktningen, oavsett vad sociala myndigheter eller vården kan redovisa.

Ytterst är alla ansvariga för sitt eget liv, även i det civiliserade samhället… Och de anhöriga är det aldrig någon som lyssnar på…

Samhället har inte gjort några fel, då det inte finns några som är skyldiga…

(Bild 1 – Höst, 2009)
(Bild 2 – Höst, 2009)

5128 (2)

Ryfors gammelskog kommer att skövlas…

4337 (1)

Det är med sorg i hjärtat som jag nås av nyheten… Att Ryfors gammelskog utanför Mullsjö, och en av södra Sveriges finaste urskogar, kommer att skövlas. Skogen är naturreservat, men då den samtidigt är privatägd, så har man nu beslutat att skövla skogen helt. Tanken är att utvidga golfbanan vid Ryfors och göra Ryfors till ett stort golfcentrum. Målet är att öka turismen med upp emot tio procent.

Arbetet med att skövla den fantastiska urskogen, som även är ett av mina finaste och käraste smultronställen, har redan påbörjat. Man räknar med att vara klar med skövlingen inom utgången av april för att påbörja arbetet med den nya golfbanan redan under maj.

Jag tänker protestera mot detta, och ger mig till skogen idag för att ställa mig framför skogsmaskinerna!

(Bild 1 – Ryfors gammelskog, 2012)

Edit 2014-0-01 kl 17.49 – APRIL, APRIL!  Jag hoppas verkligen att detta inte kommer vara annat än ett aprilskämt för många år framåt. Jag vet ju tyvärr att många fantastiska skogar skövlas varje år, så mitt aprilskämt kunde har varit sant. Men som tur var, så var det alltså inte det. Ryfors gammelskog kommer finnas kvar att uppleva och njuta många år framöver, och något större golfcentrum blir det nog kanske inte heller vid Ryfors.

Hur tänker miljöministern egentligen?

(Björn, 2005)

Det är verkligen inte lätt att vara rovdjur i Sverige. Nu har miljöminister Lena Ek uttalat sig om regeringens begrepp för gynnsam bevarandestatus av den svenska rovdjursstammen. Hon säger att den svenska vargstammen bör ligga i intervallet 170-270 djur, vilket är ungefär hälften av de vargar som idag finns i Sverige och Norge. Både Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden är kritiska, vilket jag kan förstå. Man undrar väl var miljöministern får sina kunskaper ifrån, om vad som är en gynnsam bevarandestatus?

Enligt miljoministern ska större hänsyn tas i framtiden till privatpersoner och företagare i rovdjursområden. Vilka privatpersoner och företag man ska ta större hänsyn till, informeras det inte om. Det stora antal företag som bedriver ekoturism, olika naturfotografer, forskare, de som gillar rovdjuren – dessa utgår jag ifrån att miljöministern inte har haft i åtanke.

Möjligheten att få ersättning för rovdjursangrepp ska förbättras, säger också miljöministern. Vilket ju är mycket bra, självklart! Samerna ska också få mer hjälp att både förebygga och ersätta skador på renar, i ett renland där det redan är mer eller mindre vargfritt. Jag har inget emot samer och tycker att behandlingen av våra samer är under all kritik i övrigt, men jag kan inte sluta undras över varför vargen inte alls får finnas på 35 procent av Sveriges yta…

De föreslagna nivåerna för björn är 1100-1400 djur (ungefär en tredjedel av dagens nivå), för järv 500-600 djur (vilket ungefär motsvarar dagens nivå) och för lodjur 700-1000 djur (vilket är ungefär hälften av dagens nivå).

Uttalandet från miljöministern är rätt märkligt. Den statliga Vargkommittén presenterade för några veckor sedan en utredning där poängen var att experterna skulle avgöra storleken på vargstammen. Kommittén ville komma bort från den politiska fixeringen vid ett exakt antal vargar. Att just experterna, och inte politikerna, skulle avgöra vargstammens storlek var något de flesta kunde leva med, från jägareförbund till miljöorganisationer.

Mer finns att läsa här.

Sorg och oro…

(Ungen tigger mat, 2013)

(Storlomparet, 2013)

(Parets band, 2013)

(Hejdå, 2013)

Var en tur till Mullsjön nu på morgonen. Hittade storlommarna, men reagerade direkt med att jag inte kunde hitta årsungen någonstans. Spanade med kikaren runt hela sjön, men såg den inte någonstans. Paret höll dock ihop hela tiden, de var sällan mer än 10 meter ifrån varandra. Och varje gång de simmade mot varandra så ställde de sig mot varandra, för att stärka bandet. Ungefär som de gör under våren innan parningen.

Har läst någonstans att paret får starkare band om de förlorar ungen, och jag undrar starkt om detta är orsaken. I förrgår under kvällen såg jag alla tre tillsammans. Hannen, honan och årsungen. Ungen tiggde mat och höll sig nära honan hela tiden. Hannen var då ofta lite längre ifrån, men när han hade lyckats få mat så simmade han mot ungen och delade maten. I förrgår var det alltså en riktig familjeidyll i det varma kvällsljuset, idag under morgonen hade allt ändrat sig…

Om ungen på något sätt skulle ha gett sig av, har jag svårt att tro. Då den fortfarande verkade mycket bunden och beroende av sina föräldrar.

Efter ett tag nu på morgonen började paret bli mer oroliga. Först lyfte honan och sedan hannen. Kanske var det ett ”hejdå” för denna sommar?

Jag måste ner mot sjön senare idag för att kolla läget. Se om paret fortfarande finns kvar, eller om det var så att de flög iväg just denna morgon. Sedan måste jag se om jag kan få några svar på vad som skett med ungen…

Edit 2013-08-29 kl 13.37: Har precis kommit tillbaka igen från en längre runda vid Mullsjön. Hittade årsungen ensam och sovande längst inne i en vik. Kunde sedan komma rätt nära, satt på stranden innanför med den sovande årsungen 15 meter ut på vattnet… Började undra om den var sjuk, då den inte verkade ta någon notis av mig alls. Jag började försiktigt locka och ungen reagerade direkt med att svara mig. Sedan började den locka och simma lugnt runt i viken. Inga föräldrar någonstans… Kontaktade då Ingemar Fritzsson på telefon för att göra flera uppmärksamma på den övergivna och ensamma ungen. Han i sin tur kontaktade Tore Landh som kom dit. Ungen hade nu blivit piggare, började springa bortöver vattenytan, men utan att kunna lyfta. Tänkte då direkt att den inte kunde flyga. Men slutligen lyckades den lyfta och ta en runda. Landade och fortsatte locka på föräldrarna. Och tog sedan en ny flygrunda. Det ser alltså rätt lovande ut, även om den nu verkar övergiven. Men vi är nu flera som kommer följa med framöver vad som sker med den. Hoppas det kommer sluta lyckligt!