Hiawathas sång…

21231_1990

”O mina barn! Mina stackars barn!
Lyssna på visdomsord,
lyssna på varningens ord,
från den stora andens läppar,
från livets mästare, som skapade dig!
” Jag har gett dig länder att jaga i ,
Jag har gett dig strömmar att fiska i,
jag har gett dig björn och bison,
jag har gett dig rådjur och renar,
jag har gett dig brant och bäver,
fyllda myrar fulla av vildfåglar,
fyllda floder fulla av fiskar:
Varför är du då inte nöjd?
Varför ska ni då jaga varandra?
”Jag är trött på dina gräl,
trött på dina krig och blodsutgjutelse,
trött på dina böner för hämnd,
av dina stridigheter och splittringar;
All din styrka är i din förening,
all din fara är i oenighet;
Var därför i fred framöver,
och när bröder lever tillsammans.

(Hiawathas sång, dikt av Henry Wadsworth Longfellow 1855)

Vargmotståndarnas argument…

21196_2021 (1)

I media har det på sistone blivit stor uppmärksamhet med att Mullsjöskogarna numera har två olika vargrevir. Helt enkelt otroligt, men också synnerligen fantastiskt! Vilket givetvis förbättrar möjligheterna avsevärt för oss naturfotografer i området, att någon av dessa vargar så småningom kanske kan hitta vägen förbi våra kameror…

Det absoluta flertalet av de som bor här i området är positiva, men som vanligt har detta också väckt liv i vargmotståndarna som blivit särskilt aggressiva i olika diskussioner (kanske för att de känner sig vara i mindretal). Ofta med hårresande argument, där man ibland inte tror sina ögon. Om deras argument är signifikativa för vargmotståndarna i stort, då undrar jag verkligen hur man lyckats lobba fram både licensjakt och ett flertal skyddsjakter.

Det ska inte mycket intellekt till för att se argumenten som oerhört genomskinliga, vilket borde göra det rätt så lätt för politikerna att ta bättre beslut framöver, som är mer gynnsamma för vargens framtid här i Sverige.

Jag har givetvis retat gallfeber på ett flertal vargmotståndare genom att gå in i dessa diskussioner (särskilt på Facebook) och har här samlat några av deras mest otroliga argument (några av dessa är motkommentarer till mig). De värsta kommentarerna var däremot bortplockade nu när jag precis kollade, men kvar finns dessa:

Hade du verkligen stått för vår natur o dess djur sida då hade du inte varit för varg i vår natur.”

”Jag vill gärna ha kvar räv o lo t ex i vår natur. För att inte tala om alla andra djur i naturen som kommer försvinna iom ökad vargstam.”

”Det som är skrämmande är att det är ni som är okunniga, vargen skapar ingen balans, det gör den inte någon stans, den bidrar inte till en levande landsbygd.”

”Hade du levt med naturen och förstått hur naturen fungerar, då hade du insätt att det funkar inte med vargen och ett liv på landet.”

”Om du förstod hur naturen fungerar så skulle du inse hur många djurarter, insekter mm som vargen tar död på, det är inte bara bytesdjuren.”

”Det du kallar balans i ekosystemet innebär att du ser inte att vargen armar ut en viltstam genom att ta 80-90 % av alla kalvar år efter år, och vet du hur ekosystemet av betesmarker och åkersmarker påverkas av att det inte går att bedriva djurskötsen på grund av att vargen omöjliggör det.”

”Varför ska vi på landsbygden acceptera att vargen begränsar våra liv?”

”Jag har varken licens eller eget vapen. Men om en varg närmar sig mina djur så hade jag gjort allt som jag kan för att odjuret ska dö.”

”Jag tror ni politisk tillhör Miljöpartiet som och knappas gott utanför stan, så antar jag att ni aktivister o bara jävlas med vanligt folk o äter inte kött o använder bara gummistövlar o cyklar.”

”Återigen en stabo som uttalade sig! Undrar hur det är ställt med förståndet!”

Det är för jävligt att detta får fortsätta o ansvariga politiker blundar o inte ser till att beslut om som är taget på 170-270 vargar gäller! Utan naturvårdverk o länstyrelserna har sett till att vi närmar oss 500 vargar så det slutar med att vi inte har några lantbrukare med djurhållning kvar o jägare med löshundsjakt. Och eftersöksjägare som städar o avlivar skadat vilt efter alla trafikolyckor samt jägarkåren som ser till att det finns balans i naturen o håller efter skadedjur m.m. Det begriper inte dom som bor i städer o alldrig blivit drabbade.”

Är det inte dax för den lilla rara malariamyggan att etablera sig här i Sverige snart? I takt med ett varmare klimat ska vi kanske få tillfälle att välkomna den lille stackaren snart? Även den har väl rätt till ett liv???”

Hade varg som gick igenom vår trädgård dagen före Nyårsafton o med hund katter o nötboskap så vill jag inte ha dom så nära, att dom går så nära bebyggelsen är ett tecken på,att det är hybrider, vilda djur beter sig inte så!”

”sgt”

Jag kan avsluta med att informera om att det klassiska ”sgt” betyder ”skjut, gräv och tig” – vilket figurerar bland de mer ljusskygga delarna av varghatarkåren. Glädjande i dessa diskussioner är däremot att antalet anhängare till vargarna är mycket större, inte minst bland de som bor på landet mitt i vargreviren. Det lovar gott inför framtiden, om nu våra beslutsfattare blir bättre framöver på att ignorera lobbyisterna från jägarkåren och mer börjar lyssna på forskarna. Glädjande är också ett flertal jägare som uttrycker sig kritiskt mot vargmotståndarna.

(Bild 1 – Höstlöv i bäcken, 2021)

Slaget om skogen…

20248_1996 (1)

Den svenska skogen håller på att försvinna. Om ni nu pratar om ”skog” och inte ”virkesåker”. Skog är nämligen så mycket mer än enbart en samling med träd och virke. Skogen är en hel biotop av levande och döda varelser i en fantastisk helhet. Gamla träd, unga träd, lavar och mossor, blommor och insekter, ett rikt fågelliv och fina djurmöten.

En virkesåker är något helt annat. För den oinvigde kan det se ut som en skog, men vi saknar markfloran och djurlivet. Det är otrevligt tyst i virkesåkern.

De orörda skogarna i Sverige upptar idag inte mer än 10-15 procent. Det vi väljer att kalla för naturskog, eller naturlig skog om ni vill. De rena urskogarna utgör inte mer än 0,1 procent. Vilket är skrämmande!

Jag ser dessa ändringar inte minst här i Mullsjöskogarna. Där vissa oinvigda kan använda argumenten att ”det finns så mycket skog i Mullsjö” så det gör inget om vi hugger ned ett nytt naturskogsområde – där ser vi andra att arealen av naturskog och urskog är något man verkligen får leta efter. Kalhyggen blir också allt fler. Där Mullsjöskogarna var ett intressant skogsland när jag flyttade hit 2009, ser jag idag att skogen helt enkelt håller på att försvinna.

Djurlivet utarmas, växtligheten blir mer enkelriktad, insekterna minskar – men minst lika illa är det att kunna konstatera att de vackra och fantastiska vyerna försvinner. Att sitta på en utsiktsplats och känna sig vara i orörd vildmark, det blir allt svårare. Kalhyggen börjar blir alldeles för många, helt enkelt.

Vill jag fotografera linnea har jag mina favoritplatser sedan innan, men vill jag hitta nya platser så blir det allt svårare. Vill jag uppleva en ren urskog har jag stort sett enbart tillgång till Ryfors gammelskog, som redan blivit naturreservat men som är försvinnande liten till ytan. Precis utanför reservatsgränsen blir det kalt och fattigt. Gammelskogen har blivit som en liten oas för att få sig en stund med ögongodis. Att djurlivet utarmas även i Gammelskogen är det få som tänker på, helt enkelt för att ytan är för liten – men även på grund av att det saknas naturskog i omgivningen, vilket gör det svårt för djuren att hitta dit.

Ikväll visas programmet ”Slaget om skogen – naturskog eller turboskog” på Vetenskapens värld i SVT2 klockan 20. Kanske börjar det bli dags för oss i Sverige att uppmärksamma vårat eget Amazonas. För Sverige är inte bättre än många andra – kanske är vi även sämre. Vi slår oss på bröstet och berättar om det stora engagemanget för naturen och vill gärna vara en förebild i världen, men är detta enbart en fasad?

Läs gärna också: ”Blåbärsriset försvinner från svenska skogar” och vad skogsbiologen Sebastian Kirppu säger i ”Planterade träd är ingen skog”.

På SVT Play kan du redan se ”Slaget om skogen”.

(Bild 1 – Spindelnät i soluppgången, 1996)
(Bild 2 – Skog i Hälsingland, 2008)

20249_2008 (2)

Tack Björn!

safe_image.php

Jag är själv ingen jägare, men känner många som är det. Har även ett antal jägare som är goda vänner. Vänner som jag många gånger diskuterat jakt med. Jag förstår dessa, då mina vänner är goda djurvänner men samtidigt är jägare. De är engagerade i djurens bästa, men jagar själva och dödar djuren – ungefär med samma infallsvinkel som ett rovdjur dödar sina bytesdjur. Jakt är naturligt, jakt behöver finnas för att ekosystemen ska kunna fungera på bästa möjliga sätt.

Men jakt behövs inte om man ser det som ett nöje. Att få en trofé, att få en kick i själva dödandet. Men mest av allt; att man inte kan se att Sverige behöver större bestånd av våra stora rovdjur för att naturen mer ska vara i balans. Att hata varg har inget med jakt att göra – det handlar om att hata. En varg hatar ju inte älgen som dödas, älgen är mat som behövs för vargens överlevnad. Men också för att kunna skapa balans; för många älgar skulle skapa obalans i naturen, stora betesskador som skulle påverka hela ekosystemet. Därför behövs vargen, därför behövs även jägaren.

Jägare som kan acceptera att man är en del av ett ekosystem i balans.

Troféjakt handlar om pengar och kickar. Något jag aldrig kommer förstå. Ungefär som vissa naturfotografer som jagar bildtroféer på sällsynta och skygga djur för att få kunna imponera. Och kanske tjäna en bra slant.

Jakt ska inte handla om troféer, det ska handla om mat – och balans i ekosystemet.

Tyvärr är det sällan naturfotografer gör något större väsen i jaktdebatten. Varför har jag aldrig förstått, då naturfotograferna borde stå på naturens sida, på ideella villkor med ett ekosystem i balans. Att värna om en livskraftig vargstam i Sverige, att kritisera troféjakten som något fullkomligt onaturligt – och helt i obalans med naturen.

Därför vill jag rikta ett stort tack till naturfotografen Björn Persson i senaste avsnittet av Mötet på SVT. Han hade argumenten, han hade frågorna och en undran som nog många känt en lång tid. Men som ingen vågat ta upp mot den mäktiga jägarkåren. Jägaren kritiserade Björn med argument som vändes tillbaka till jägaren. Jägaren vacklade under de argument som Björn hade, som jag tycker flera borde få komma med.

Direkt i media inför en stor publik.

Hur kommer det gå för rödspoven?

(1)

Bilden på den döda rödspoven och det förstörda ägget är från en häckningsplats vid Ölands ostkust. En bild som kan symbolisera rödspovens status som häckningsfågel i Sverige. Sedan slutet av 1980-talet har den minskat kraftigt och 2009 var det inte mer än 90 häckande par i Sverige; de flesta på Öland och Gotland. På senare tid har man dock blivit lite försiktigt positiva med en liten uppgång; 2020 konstaterades 230 reproduktiva individer.

För mig är rödspoven själva sinnesbilden av de öländska ängarna där den vaksamt står på toppen av en stengärdsgård.

Bilden är från 1990 när man oroades över den kraftiga minskningen, något som förstärktes när vi hittade den döda rödspoven och det förstörda ägget.

(Bild 1 – Död rödspov, 1990)

Våldtäkt på Kärleksudden…

(1)

I torsdags grät jag…

Än en gång fick jag uppleva när en fantastisk skog som den på Kärleksudden bli reducerad till några kronor på någons konto.

Än en gång fick jag uppleva en fruktansvärd våldtäkt på en värdefull skog, så värdefull att den egentligen borde blivit naturreservat istället.

Nu har man börjat skövla (skogsvård kallas det för…), givetvis för att reducera Kärleksuddens naturvärden så mycket att det blir lättare att få ett nytt bygglov, så man kan få bygga sina lägenheter för de som vill ha ett sjönära boende. Undrar hur många som inte kan se vad Mullsjö nu förlorat för all framtid?

Friluftsriket Mullsjö (som man vill kalla sig) är nog enbart en illusion, precis som den numera löjligt placerade skylten som någon hade satt upp tidigare, vid gränsen till Kärleksudden…

Jag kommer alltid stå på naturens sida – och ännu mer nu!!!

(Bild 1 – Illusion, 2020)

Synpunkter på exploatering av Kärleksudden…

(1)

Jag har idag skickat in synpunkter skriftligen till Mullsjö kommun, vilket jag och många andra också gjort. Min förhoppning är att jag ska kunna vara med om att påverka att det inte blir en exploatering av Kärleksudden. Följande skrev jag i mejlet:

Jag var första gången i Mullsjö under juni 1991. Sedan blev det ungefär en månad varje år helt fram till 2009, då vi under augusti valde att bosätta oss fast i Mullsjö. I år blir det 11 år sedan, plus mer än ett år tillsammans som besökare under somrarna.

Varje år sedan 1991 har Kärleksudden varit ett kärt och ständigt återkommande utflyktsmål under somrarna helt fram till 2009, därefter till alla tider på året sedan vi flyttade hit.

Jag är där i snitt varje vecka året om, till vissa tider nästan dagligen. Fascineras av den fina skogen, med alla torrakor och med fina områden av naturskog. Dessutom finns det alltid något spännande bland lav, mossa och olika växter. Bland annat orkidén knärot.

Kärleksudden hyser också en spännande fauna; ekorrarna har fast tillhåll, ibland även rådjur, men mest speciella är de olika fladdermössen. Bland annat vattenfladdermus som jagar över Mullsjön under sommarnätterna, för att dagtid sova i Kärleksuddens olika hålträd. Tre spännande fågelarter har jag konstaterat häckande varje år sedan 2010; tofsmes, korp och lärkfalk. Sedan ser jag ofta den starkt hotade mindre hackspetten, en fågel som har haft så kraftig nedgång att man är orolig för att den inom en tioårsperiod kan försvinna som häckfågel i Sverige. Än så länge har jag inte hittat den häckande på Kärleksudden, men den verkar trivas där då jag ofta ser den. Vid en exploatering kommer den däremot försvinna.

Jag har upplevt många fina skogsområden i Sverige genom alla mina år som naturfotograf. Men det känns lyxigt att ha tillgång till Kärleksudden på gångavstånd, med en skogskvalitet av hög standard. Jag har under många år undrat varför Kärleksudden inte är skyddad som tätortsnära naturreservat, men har också under alla mina år som boende i Mullsjö förstått det känsliga att prata om just detta.

Naturskyddsföreningen i Mullsjö har kämpat i mer än 10 år, haft namninsamlingar, gett ut en skogsbok med särskilt känsliga skogsområden i Jönköpings län (där Kärleksudden också finns med). Här finns också ett riksintresse vad gäller särskilda spår från senaste istiden, förutom att ju området hyser ett stort antal rödlistade arter (varav några av dessa är omnämnda tidigare här i texten).

Jag förstår att det är ekonomiska intressen som styr planerna om exploatering av Kärleksudden, målet är att Mullsjö ska växa. Som om detta ska kunna skapa ett bättre samhälle med kanske en ökning med 2000 invånare inom de kommande tio åren, som en viktig del av den växande stadsregionen Jönköping. Som om det automatisk blir bättre för ett samhälle uppåt 9000 invånare (mot nuvarande 7000 invånare).

Jag har valt att aktivt delta i ett bevarande av Kärleksudden i sin nuvarande form, kanske även med ett nybyggt Naturum i närheten där man informerar om Mullsjö kommun och kommunens olika spännande naturklenoder (platser som idag lockar långväga besökare från även Norge, Danmark och Tyskland). Jag har själv tagit hit, guidat intresserade naturfotografer från många olika platser i Norden – helt sedan de första sommarveckorna i naturfoto på folkhögskolan 1991. Totalt har jag fram till idag ensam dragit hit över 4000 olika fotointresserade personer genom mina olika fotokurser och guidningar här i Mullsjönaturen (där Kärleksudden varit ett populärt utflyktsmål).

Jag lämnar dessa synpunkter där jag starkt motsätter mig alla former för exploatering av Kärleksudden, välkomnar istället en kartläggning av den speciella natur som finns där, ser en bättre turistsatsning med Naturum – och att då kunna fortsätta att få njuta av vardagslyxen med tillgång till Kärleksudden på gångavstånd från Mullsjö samhälle.

Jag har varit i kontakt med olika media i frågan, i oktober 2020 finns Kärleksudden också med i en entimmes dokumentär om mig som naturfotograf på SVT – samt att jag skrivit och föreläst om Kärleksudden i en rad olika sammanhang. Något jag kommer fortsätta med, även fast kommunen väljer att gå vidare för att få laga kraft för att påbörja exploateringen.

Ju flera som känner till Kärleksudden (både i Mullsjö och i andra delar av Sverige och utomlands), desto flera kommer förstå betydelsen av att bevara Kärleksudden!

Mvh Terje Hellesø, naturfotograf och författare

Vill du också vara med på att påverka detta kan du skicka ett mejl till planobygg@mullsjo.se senast 26/1-2020.  Bilderna här i inlägget gjorde jag under dagens utflykt till Kärleksudden.

(Bild 1 till 3 – Från Kärleksudden idag, 2020)

(2)

(3)

Ville tilstander…

7125 (1)

Då har reportaget publicerats i norska tidningen Dagens Næringsliv och deras veckomagasin D2. Ni kan läsa det intressanta reportaget ”Ville tilstander” här. Jag tycker journalisten Ola Jordheim Halvorsen verkligen har fått fram ett mycket intressant reportage, som säkerligen kommer diskuteras rätt intensivt i naturfotomiljön.

(Edit kl 14.10: Ser nu att man måste logga in för att kunna läsa hela artikeln, vilket tidningen nu ändrat. Beklagligt att detta skett efter att jag länkat till artikeln. Men ibland ligger hela artikeln där, så de ändrar tydligen hela tiden.)

(Bild 1 – Gammelskogen, 2010)
(Bild 2 – Gräsand, 2015)

7126 (2)

Dödssynderna…

5257 (1)

I senaste numret av Vi (9/2014) finns det en mycket intressant artikel av Ann Lagerström, om Stefan Einhorn och de sju dödssynderna. En artikel som verkligen startar tankarna och ger olika funderingar till den egna självinsikten. Tankar och funderingar som vi alla behöver göra, inte bara en gång utan kanske med jämna mellanrum.

Det började med en frukost där Stefan Einhorn och hans vänner ägnade morgonen åt att avslöja för varandra vilken mänsklig egenskap de tyckte sämst om. Initiativtagaren till diskussionen började med att säga ”besserwisser”, och Einhorn hörde sig själv säga ”snålhet”. Kanske var det denna diskussion som gav Einhorn idén till hans nya bok ”De nya dödssynderna”.

De sju gamla dödssynderna som formulerades av munken Johannes Cassianus redan på 400-talet, är dessa aktuella även idag? Ni kanske känner till dem; högmod, vällust, frosseri, girighet, lättja, vrede och avund. Stefan Einhorn gjorde tre olika opinionsundersökningar med totalt över 1200 deltagare och med relativt god vetenskaplig trovärdighet – och lyckades få fram vår tids sju mest avskyvärda och destruktiva synder; falskhet, hat, hänsynslöshet, översitteri, trångsynthet, främlingsfientlighet och girighet. Falskhet är alltså vår tids största dödssynd, då 83 procent i undersökningen ansåg detta.

Så här resonerar Einhorn: ”Tillit är ett av våra mest grundläggande behov. Ett litet barn är hjälplöst och helt beroende av sina vårdnadsgivare. Hen måste kunna lita på att de där händerna som bär och matar inte är falska och bedrägliga. Och behovet av att känna förtroende tar vi med oss in i vuxenlivet. Att bli lurad eller ljugen rakt upp i ansiktet tar oss hårt.”

5258 (2)

Tillit visar sig vara en av de viktigaste faktorerna för att ett samhälle ska fungera. Om vi människor inte litar på varandra och på samhällets olika institutioner, leder det till en negativ spiral med korruption och segregation som resultat. Och vi lever i ett av de mest tillitsfulla samhällena i världen. Falskhet är ett hot mot detta, skriver Einhorn.

Så nåde den som offentligt avslöjas med obetalda räkningar eller klippta kvitton – det orsaker krigsrubriker, medialt gatlopp och krav på avgång eller helpudel.

Detta fast vi alla glider med sanningen, pratar bakom ryggen och säger inte som det är. Redan i 2-3-årsåldern är barn beredda att ljuga för att det gynnar dem själva. Och under ett tio minuters samtal med en främling hinner 60 procent dra till med minst en lögn.

Hur är det då med självinsikten? Vilka synder lider man själv av? Stefan Einhorn menar att det hos alla finns en destruktivitet som det gäller att få syn på och erkänna. Om jag ska titta på mig själv, så blir det dessa tankar och funderingar.

Falskhet: Egentligen är jag ingen falsk person, utan mot andra personer är jag ärligt genuin med mina känslor. Min stora lögn som avslöjades september 2011, har jag erkänt och offentligt bett om ursäkt för. Så även mot min familj och mina nära vänner. Men i övrigt är jag ingen ljugande person – och definitivt inte falsk! Men en liten oskyldig vit lögn får jag plats för lite då och då – och då alltid om det handlar om att skydda någon annan. Mitt liv som skapande konstnär är dessutom totalt beroende av ärlighet mot mig själv och mina känslor. Och i hur jag förmedlar mina bilder och upplevelser. Däremot är jag ingen skitpratare; jag undviker sprida rykten om andra och är allmänt helt ointresserad av skvaller. Jag är av den åsikten att personer som samtalar med varandra ska prata om varandra, inte om andra!

5259 (3)

Hat: Djup känsla av avsky och fiendskap för en annan individ har aldrig varit en fallenhet för mig. Jag kan känna ett visst ogillande mot vissa, oftast till hur dessa personer betett sig mot andra. Men ”hat” är ett alldeles för starkt ord for mig, och jag har aldrig varit den person som reagerar häftigt i någon större utsträckning. Däremot kan jag aktivt gå in och försvara någon eller några andra, med stöd och empati. Jag skulle heller inte i ilska demonstrera mot nazister på ett torgmöte, utan tycker effekten är större om man står där i tystnad med ryggen till – och på så sätt visar med tydlighet vad man tycker.

Hänsynslöshet: Handlingar eller målsättningar som eftersträvas utan att man bryr sig om andras lidande eller övriga former av skadeverkningar, är heller inte min melodi. Jag har vi några tillfällen i livet avslöjat konstnärer som målat av mina bilder och glömt ange detta. Vid ett tillfälle skickade jag också en faktura på 20 000 kronor, efter råd från jurist. Men det gjordes sedan upp i godo över telefon, utan att fakturan behövde betalas. Och sedan var det ur världen, mitt sätt att se. Jag gillar inte att skada eller såra andra människor; jag har en naiv önskan att man alltid ska tro gott om allt och alla. Och att alla människor kan göra misstag, men alltid förtjänar en ny chans. Sedan tror jag stenhårt på människans förmåga att lära av sina misstag, även om jag då och då också kan känna mig tveksam.

Översitteri: Handlingar som syftar till att trycka ner andra personer strider fullkomligt mot vem jag är. Jag har mött ett antal sådana människor genom åren, och jag kan säga med tydlighet att jag inte gillar det beteendet. När jag kommenterar andra fotografers bilder så koncentrerar jag mig oftast på det som är bra, och sedan nyanserar detta. Att fokusera på det som inte är bra, ger lätt låsningar och begränsningar – och inte lösningar och öppningar. Alla människor har också lika värden!

Trångsynthet: Det har aldrig varit ett problem för mig. Dessutom har jag alltid kämpat mot det fördomsfulla och intoleranta – det att sakna ett perspektivtänkande. Världen hade varit en mycket bättre plats om alla kunde se momenten från olika perspektiv. Däremot kan jag kanske upplevas som trångsynt av andra; särskilt om man tänker på mina miljötankar, som hur vi behandlar vår miljö och vår natur – och att jag inte kan förstå varför vi inte kan ha en större och mer livskraftig vargstam i Sverige och Norge. Här kan vi säga att andra mer kan uppfatta mig som trångsynt, där jag själv tycker att jag har ett större perspektivtänkande och försöker tänka miljömässigt långsiktigt.

5260 (4)

Främlingsfientlighet: En rädsla och avsky för människor som inte är som den egna gruppen är också främmande för mig. I likhet med att jag tycker att ”hat” och ”hänsynslöshet” är starka uttryck, så gäller även med hänsynslöshet. Jag anser mig heller inte vara fördomsfull, utan mer liberal och öppen för det mesta. Jag tror på den fria tanken och att alla ska få vara med om att bestämma och påverka. Jag är heller ingen rasist i någon form, och jag tror fullt ut på ett mångkulturellt samhälle. Jag skulle aldrig möta en främmande människa med rädsla eller avsky, utan mer med intresse och nyfikenhet. Sedan älskar jag fotboll och har varit hängiven supporter till Leeds United sedan tidigt 70-tal. Men jag skulle inte hata supportrar från andra lag, det är ju bara löjligt och primitivt.

Girighet: När det gäller att ha en överdriven längtan efter att samla pengar och materiella tillgångar, ofta kombinerad med en ovilja att dela med mig – så är jag lite tudelad. När det varit tungt ekonomiskt måste jag erkänna att jag varit mycket fokuserad på pengar, kanske ibland även för mycket. Och att detta även påverkat mig i mitt fotograferande. Men det har inte vara viktigt för mig att jaga efter materiella tillgångar; då jag tycker att upplevelser alltid varit viktigare än prylar. Och jag vill också känna mig fri och ha ett öppet sinne. Vidare har jag alltid varit den typen som alltid delar med mig, jag har aldrig varit snål – utan mer den som tycker det är mer intressant att ge än att få.

Stefan Einhorn är inte så naiv att han tror att hans bok kan få läsarna att förändra världen. Men det kan ge nyttiga tankar, och kanske ge öppningar till en bättre självinsikt. Och att det kan vara nyttigt för alla att se vilka dödssynder vi själva sliter med, kanske för att få oss att börja tänka till lite mer. Att tänka till lite extra, innan vi agerar.

Allt som allt var det en mycket intressant artikel, och jag kommer också köpa boken för att kunna fördjupa mig ännu mer. Återkommer i så fall om detta längre fram.

(Ni kan läsa artikeln här)

(Bild 1 – Morgondimma, 2014)
(Bild 2 – Lingon, 2000)

(Bild 3 – Gråsugga, 1999)

(Bild 4 – Sothöna, 2000)

(Bild 5 – Björn, 2005)

5261 (5)