Gör inget du skäms för att redovisa…

(1)

Bildmanipulering… Smaka på ordet! Vad tänker du på?

Genom alla år som jag varit aktiv naturfotograf har inget framkallat så häftiga diskussioner som just ordet ”bildmanipulering”. Ett ord som i diskussionerna oftast fått en negativ klang, vilket då också fått till följd att de flesta givetvis tar kraftigt avstånd från det. Ingen vill ju hålla på med något som andra uppfattar som negativt…

Men vad betyder det egentligen? När har man som fotograf gjort en ”bildmanipulering”? Har det något med bildskapandet att göra; att man genom att förändra motiven på något sätt och gjort en personlig tolkning – att det är att göra en bildmanipulering? Eller handlar det om att man vill luras, att i bilden bedriva någon form av fusk för att förenkla eller skapa ett bättre resultat – för att sedan hålla tyst om det. Eller ännu värre; att man medvetet ljuger för att dölja sanningen…

I dagens digitala bildvärld har ”bildmanipulering” näst intill blivit det samma som att göra förändringar i Photoshop i efterhand. Antingen för att reparera eller förändra, kanske även förbättra så pass mycket att en hyfsad exponering i slutändan kan presenteras som en fantastisk bild.

Diskussionen är ingalunda ny egentligen; liknande tankar fanns även tidigare på den analoga tiden. Fast då handlade det mer om hur duktig man var på att trolla i mörkrummet. Det gick ibland så långt att vissa tidningsredaktioner hade egna mörkrumsassistenter, för att kunna få fram bättre papperskopior än vad fotograferna själva skulle ha lyckats med.

(2)

Jag kommer så väl ihåg fotografen Christer Strömholm, som för övrigt var en mycket duktig fotograf – men som samtidigt var mer medelmåttig i mörkrummet. Först när han anlitade en mycket duktig mörkrumsassistent kunde han presentera riktigt bra gjorda papperskopior av bilderna. Något mörkrumsassistenten också kunde medge, då han stundtals verkligen hade fått trolla med några av Strömholms extremt underexponerade bilder och mycket ”tunna” negativ.

En annan framstående fotograf var Ansel Adams. Men till skillnad för Strömholm var inte Adams enbart duktig på att fotografera, han var dessutom en magiker i mörkrummet. Jag har själv sett några av hans originalkopior på en utställning för ett antal år sedan, jag minns så väl den extremt högklassiga kvaliteten. En ren njutning, kan jag lugnt säga.

Jag minns också de surrealistiska landskapsbilderna till Jerry Uelsmann, bilder från en fördigital period, där man idag direkt skulle misstänkt att fotografen använt Photoshop. Men då tänkte man inte så, utan man hänfördes av det fascinerande mörkrumsarbete han hade gjort för att skapa dessa fullständiga fantasilandskap. Alla visste ju att han hade använt ett mörkrum (något annat fanns ju inte), men få kunde förstå hur han hade lyckats.

Skulle man presentera hans bilder idag för en okunnig publik skulle de flesta inte ens höja på ögonbrynen. Helt enkelt för att hans bilder som var mycket svåra att göra i det traditionella mörkrummet, idag kan göras mycket enklare i Photoshop. Det finns faktiskt appar till mobilen som kan ge liknande effekter enbart med en knapptryckning…

(3)

Graden av fotografisk kvalitet vägs oftast tillsammans med graden av svårighet. Då som nu. Därför finns det inget som väcker så mycket reaktioner som om en fotograf gjort en genväg mot resultatet. Det blir särskilt provocerande, särskilt mot de fotografer som lyckats göra liknande bilder – men valt den mer traditionella och tidskrävande vägen.

Genom åren har genvägarna varit många. Förr i tiden kunde det dyka upp fantastiska bilder på rovfåglar i flykt och även spelande tjädrar, tills man upptäckte att fåglarna var uppstoppade… Man kunde också visa fantastiska närbilder på björn och lodjur, tills det avslöjades att bilderna var fotograferade i en djurpark…

Föreningen Naturfotograferna/N startades 1966 i Sverige för att belysa detta, men också för att visa fram mer äkta naturfotografi som en motvikt. En utveckling som gett gott resultat i naturfotomiljön i Sverige. Idag finns en grundläggande etik bland svenska naturfotografer som spridit sig vidare runt till naturfotomiljöer över hela världen.

Även om man i vissa länder fortfarande töjer på gränserna… Många av de fantastiska djurbilder man ibland kan se från europeiska naturfotografer, på bland annat kronhjort och vildsvin, är fotograferade i olika jakthägn. Sedan har vi alla ”game parks” i USA som kan erbjuda fantastiska möjligheter till bilder på en rad olika tränade rovdjur. Att få en puma att gäspa så fint med Monument Valley snyggt i bakgrunden är inte svårt, om du betalar för det…

(4)

Jag tror faktiskt inte att det finns så många fantastiska bilder på puma, som egentligen är fotograferade under helt naturliga förhållanden…

Idag har det också växt fram en stor industri av betalgömslen på olika håll i Europa, där man snabbt kan lyckas göra de mest fantastiska bilder. Det har faktiskt blivit så etablerat att en relativt nystartad naturfotograf kan satsa 1 miljon kronor, köpa en bra utrustning för halva det beloppet – för att sedan lägga resten på olika betalgömslen.

Med bra utrustning, som avancerade programfunktioner och snabb autofokus, så kan man snabbt etablera sig i toppen. På ett par år och med frekvent besök i olika betalgömslen är man plötsligt världsbäst; med bilder på fiskande havsörn eller fiskgjuse, björnar i nattdimma, vargar som jagar björn, aftonfalkar som parar sig, pelikaner i låg kameravinkel med vidvinkel, badande småfåglar med effektfull spegelbild, dykande kungsfiskare, spelande orrar och tjädrar – allt samlat ihop från olika betalgömslen i Sverige, Norge, Finland, Ungern och Grekland. Sitter man väl i betalgömslet är allt så fantastiskt förberett och anpassat, att det är svårt att misslyckas.

Men få vet hur lätt det är. Bilderna som presenteras för den stora folkmassan blir översållade av lovord, helt enkelt för att man inte känner till hur lätt det var att göra bilderna.

(5)

Om nu alla verkligen hade vetat och inte svalt illusionerna, så hade inte vi fotografer satt oss i alla dessa betalgömslen. Ingen hade imponerats av våra bilder, vilket hade gjort det mindre intressant. Visst hade vi fått fina upplevelser av varg, björn och järv i det vilda – men vi hade kanske inte fotograferat med samma iver.

Ungefär på samma sätt som bilderna kan fascinera om fotografen väl lärt sig de olika tekniska trick man kan göra i kameran. Vad man kan lyckas åstadkomma genom multiexponeringar, olika spännande filter, kamerarörelser på längre slutartider, blixt på andra ridån, eller för den del med olika udda brännvidder – som stora telen eller extremt korta vidvinklar och fisheyeobjektiv.

Ju mer man kan, både om fototeknik och motiv, desto lättare är det att uppnå fascinerande bilder. För fortfarande är det så att våra naturbilder kvalitetbedömas genom svårighetsgrad, mer än genom ett avancerat och väl utvecklat bildspråk!

På samma sätt som en fotografs svartvita bilder kunde nå större framgång på den analoga tiden med riktigt bra mörkrumsarbete, kan en digital fotograf idag uppnå samma resultat med att vara duktig i Photoshop. Det finns idag fotografer som är så fantastiskt duktiga i Photoshop att ingen skulle kunna avslöja att bilden är förändrad i efterhand.

Inom modefotografin finns det exempelvis inte många bilder som presenteras utan att först ha gjort ”nödvändiga korrigeringar” i Photoshop.

(6)

Inom naturfotografin är det däremot mindre vanligt, av flera orsaker. Dels prioriteras inte Photoshopkunnandet, men också för att naturfotografin har en mer puritan väg mot bilderna. Den grundläggande etiken som en gång i tiden utvecklades av Naturfotograferna/N finns kvar, men minst lika viktig är just den bild allmänheten har till oss naturfotografer; att våra bilder förväntas vara naturliga och mer verklighetstrogna. Vi ställer därför lika krav till naturfotograferna som till pressfotograferna.

Vi anses vara lika dokumentära och nära det ursprungliga och verkliga.

Detta fast vi idag knappt ser en enda digital naturbild som presenteras direkt från kameran. Ungefär som det var på den analoga tiden med alla som fotograferade med diafilm. Det vi hade gjort innan vi tryckte av, det var just precis det som diabilden också visade.

Vad få då visste, var att diafotografen helt enkelt blev en mästare på att hitta olika hjälpmedel för att få fram bästa möjliga resultat redan vid fotograferingen. Jag tror inte det fanns många naturfotografer på den tiden som inte kände till både polarisationsfilter eller avtonat gråfilter. Och att man kunde få fram många spännande bilder genom olika dubbel- och multiexponeringstekniker.

Fotograferna har genom alla tider gjort olika former för bildmanipulering; att vi förändrat resultatet (bilden) så pass mycket från förlagan (motivet), att publiken helt enkelt manipuleras. Vi blir presenterade för en rad illusioner, så att vi slutligen tror på det vi ser. Och det vi sett, ställer om fokus mot vidare förändringar framöver. Graderna för manipulation flyttas fram hela tiden, längre och längre från förlagan…

(7)

För många är bildmanipulation ett negativt laddat ord. Fast det enda som egentligen visas är graden av skapande och tolkande som fotografen själv lägger fram. Vill man uppnå något bra, eller något bättre – då måste man förändra, eller förbättra.

Därför sitter dagens naturfotografer där i Photoshop; vi ändrar i färgmättnad, petar lite i kontrast och nivåer, kanske gör en svag softning, ändrar lite i kompositionen genom en lättare beskäring, mörkar himlen något…

Vi manipulerar, fast vi inte manipulerar…

För egentligen har vi enbart två saker att tänka på; att vi inte under några omständigheter skadar naturen på väg mot våra bilder, eller att vi ljuger om hur vi gjort.

Vill du klona bort några störande strån i Photoshop, så är det klart att du skadar naturen mindre än om du hade gjort det i verkligheten. Men berätta i så fall att du gjort det!

Eller om vi ska förenkla det ännu mer; gör inget du skäms för att redovisa!

(Bild 1 – Koltrast, 1987)
(Bild 2 – Höst, 1995)
(Bild 3 – Tjäder, 2017)
(Bild 4 – Skogsharar, 1987)
(Bild 5 – Hjärta, 2017)
(Bild 6 – Nyfött land, 1996)
(Bild 7 – Varg, 1987)
(Bild 8 – Goðafoss, 1996)

(8)

Annonser

Fantasibilder vid Ryfors…

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

(9)

Var en tur till Ryfors idag… För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det blir alltid något nytt iallafall… Ryfors verkar vara en plats som aldrig ”tar slut”, som tur är…

Arbetade mest i svartvitt med gulfilter. Rätt mycket hålkamera, långa slutartider, små bländaröppningar, rörelse med kameran under delar av slutartiden, softfilter, vinjettering i kameran, varmtonsfilter mm. Kreativiteten var det inget fel på. Ett antal bilder är också med blixt (under en liten del av slutartiden).

(Bild 1 till 9 – Svartvitt vid Ryfors, 2017)
(Bild 10 – Färg vid Ryfors, 2017)

(10)

Nyinskannat…

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

(9)

(10)

(11)

(12)

(13)

(14)

Det har blivit rätt mycket inskanningar på sistone. Jag försöker ju med jämna mellanrum hinna ifatt med mitt stora analoga bildarkiv.

Kanske hinner jag lyckas skanna in allt så småningom…

Här några bilder från lite olika ställen genom åren; Skåne, Halland, Västergötland, Hälsingland, Norge och Öland.

(Bild 1 – Ormbunke, 1989)
(Bild 2 – Lappuggla, 2000)
(Bild 3 – Klippor, 1989)
(Bild 4 – Frusna strån, 1992)
(Bild 5 – Is, 1988)
(Bild 6 – Ljuset i droppen, 1987)
(Bild 7 – Snökristaller, 1990)
(Bild 8 – Sileshår, 1994)
(Bild 9 – Harens dröm, 1989)
(Bild 10 – Större hackspett, 2005)
(Bild 11 – Tofsvipa, 1985)
(Bild 12 – Havstrut, 1990)
(Bild 13 – Strandskata, 1993)
(Bild 14 – Försommarnatt, 1987)