(1)
(2)
(3)
Jag älskar att arbeta aktivt med perspektivet när jag fotograferar. Antingen det nu är överdrivet med kraftig vidvinkel och dramatiska proportioner, eller att jag jobbar med ”det täta och sammansmältande” med ett teleobjektiv. Ibland lockas jag också av att göra bilder där det är näst intill omöjligt att göra en bedömning om motiven är små eller stora, som i den första bilden här i artikeln. En bild som kunde varit ett större landskap på Grönland eller Svalbard, men som egentligen är några små snöhögar på Valdalsfjellet i Norge, fotograferade med ett 16mm fisheyeobjektiv.
Andra bilden på ett lavafält från Island är faktiskt fotograferat nedåt, från toppen av en vulkan – så det som man tror är ett berg som reser sig i bakgrunden är egentligen ett platt lavafält. Förgrunden är stenar som sticker ut från branten nedåt.
I tredje bilden fick några speglande granar ”leka” tillsammans med det ensamma näckrosbladet på vattenytan. Bilden är från Finnskogen i Värmland. Den lilla rödhaken är fotograferad genom massor av vegetation, och där jag gett mer utrymme och uppmärksamhet åt den suddiga vegetationen i förgrunden än den lilla rödhaken i bakgrunden. Bilden är från Askvik i Hordaland, hemma i Norge.
(4)
(5)
(6)
Två par med höstlöv från Ängelholm i Skåne ligger exakt i samma skärpeplan, med en fiktiv rörelseoskärpa som jag skapat med hjälp av vaselin som jag målade ut på ett filter framför objektivet. Haren som springer genom skogen på Hallands Väderö i Skåne ger mer utrymme åt träden som svischar förbi i förgrunden. Sjunde bilden är en dubbelexponering, där både exponeringarna är från Mullsjö fiskdammar. Första bilden är på träden, fotograferade med en upp-och-nervänd kamera – andra bilden är på vattenmönster.
Åttonde bilden är på örnbräken med några björklöv, fotograferad med 16mm fisheye. Bilden är från Pennebo i Halland. Nionde bilden på gråsuggan i sitt landskap ger en storslagenhet tack vare det stora skärpedjupet på bländare 64. Bilden är från Nörre skog på Hallands Väderö. Kronhjortarna från Sædalen utanför Bergen i Norge står tätt tillsammans och där rörelseoskärpan ger extra liv åt bilden. Grågässen i rörelseoskärpa mot kvällshimlen, fotograferade med 1000mm spegeltele. Bilden är från Sandön utanför Ängelholm. Och slutligen den lite annorlunda bilden på Oscarsborg i Söderhamn, i nattbelysning och med en Lensbaby istället för ett vanligt objektiv framför kameran.
Samtliga bilder är mer eller mindre abstrakta i perspektivet. Ögonen luras av överdrivna dimensioner, medvetna suddiga förgrunder, multiexponeringar eller udda objektivval. Vilket är precis som jag vill ha det, och även något jag ofta återkommer till när jag fotograferar.
(7)
(8)
(9)
På många sätt kan man säga att just ”perspektivet” är det område jag mest arbetar aktivt med när jag fotograferar. För det är kanske perspektivet, mer än något annat, som fångar bildbetraktarna och som fascinerar visuellt. Ett udda eller oförklarligt perspektiv överraskar alltid, och får bildbetraktarna att stanna till – antingen för att man fascineras eller förundras.
Jag låter alltså gärna perspektivet få vara mer åt det abstrakta hållet, än att vara tydligt ock konkret. Att vara för konkret och verklighetsbeskrivande kan göra bilderna ”tråkiga” eller ”för självklara”. Och därmed så får bilderna inget eget värde; det blir mer bilder på motiv, än intressanta bilder som lever sitt eget liv.
För er som följer min blogg eller känner till mina bilder sedan flera år, så framgår detta tydligt i nästan alla mina bilder. Visst händer det att jag väljer mer konkreta bildlösningar, men oftast lockar det abstrakta betydligt mer. Jag anser ju att jag är mer bildskapare än att illustrera med motiv på ett mer avbildande sätt.
(10)
(11)
(12)
(Bild 1 – Vinterlandskap, 2001)
(Bild 2 – Lavalandskap, 1995)
(Bild 3 – Näckrosblad, 1983)
(Bild 4 – Rödhake, 1986)
(Bild 5 – Höstlöv, 1997)
(Bild 6 – Skogshare, 1988)
(Bild 7 – Spegling, 1994)
(Bild 8 – Björklöv, 1989)
(Bild 9 – Gråsugga, 1998)
(Bild 10 – Kronhjortar, 1985)
(Bild 11 – Grågäss, 1997)
(Bild 12 – Oscarsborg, 2008)
