Vøringfossen…

19551_1985 (1)

Hittade denna bild från en utsiktsplats vid Vøringfossen i Norge. En plats där det genom åren har skett ett stort antal dödsolyckor. Jag med min extrema höjdskräck höll mig på betryggande avstånd från det gamla och rostiga staketet…

Gjorde några snabba bilder, sedan fick jag vända mig om. Jag kunde inte titta på de som hängde över staketet för att kunna se vattenfallet bättre.

Bilden är från 1985. Idag finns en nybyggd gångbro (från 2020) där man kan gå över den svindlande ravinen lite längre till höger för bilden. Om jag någonsin kommer gå över den nya gångbron?

Gissa…

(Bild 1 – Vøringfossen, 1985)

25 bilder…

19526_2020 (1)

19527_2020 (2)

19528_1998 (3)

19529_2021 (4)

19530_2020 (5)

19531_2021 (6)

19532_2020 (7)

19533_2016 (8)

19534_2010 (9)

19535_2019 (10)

19536_2019 (11)

19537_2021 (12)

19538_1995 (13)

19539_2019 (14)

19540_2021 (15)

19541_2019 (16)

19542_2000 (17)

19543_2016 (18)

19544_2016 (19)

19545_2021 (20)

19546_2021 (21)

19547_2020 (22)

19548_2021 (23)

19549_2015 (24)

19550_1998 (25)

Har valt ut 25 olika bilder som jag inte visat tidigare. Det blev en lätt blandning.

(Bild 1 – Speglingar i vatten, 2020)
(Bild 2 – Kvällsljus, 2020)
(Bild 3 – Skogshare, 1998)
(Bild 4 – Rådjur, 2021)
(Bild 5 – Skräddare, 2020)
(Bild 6 – Kungsfiskare, 2021)
(Bild 7 – Älg, 2020)
(Bild 8 – Älg, 2016)
(Bild 9 – Fullmåne, 2010)
(Bild 10 – Tornseglare, 2019)
(Bild 11 – Droppen, 2019)
(Bild 12 – Gråhäger, 2021)
(Bild 13 – Cikadavårtbitare, 1995)
(Bild 14 – Jungfruslända, 2019)
(Bild 15 – Ismönster, 2021)
(Bild 16 – Väggen, 2019)
(Bild 17 – Senhöst, 2000)
(Bild 18 – Kanadagäss, 2016)
(Bild 19 – Älg, 2016)
(Bild 20 – Snöväder, 2021)
(Bild 21 – Regnväder, 2021)
(Bild 22 – Vattenfall, 2020)
(Bild 23 – Is, 2021)
(Bild 24 – Norrsken, 2015)
(Bild 25 – Haresilhuett, 1998)

Inre drifter…

19515_2020 (1)

Jag fick dessa frågor från Thomas Eriksson: Hur mycket drivs du av inre drifter vid skapandet? Intelligens eller känsla. Teori eller experimenterande? Barndomens påverkan? ”Tabula rasa” vid fotograferandet?

Ett antal riktigt intressanta frågor som jag ofta återkommer till i mina egna funderingar, frågor som jag vet att även andra fotografer undrar över – eller så är det frågor eller funderingar som känns helt främmande. Jag har en känsla att många som fotograferar sällan kommer fram till en sådan fas i sitt skapande, utan att man stannar till när man lärt sig hantera utrustningen eller lärt sig var de mest intressanta motiven finns. Några går kanske vidare och snabbt försöker bygga upp en karriär; få viktiga kontakter, stärka ett varumärke och sedan få feedback som bekräftar framgångarna.

Ett fåtal fotografer väljer däremot att fortsätta. Att det verkar finnas något osynligt magiskt som leder vidare genom livet. Att fotografera blir livet, där man mer väljer att fokusera på sig själv än andra. Dessa få och mycket intressanta fotografer som finns med oss genom alla år, som ständigt återkommer med nya bilder, som inte verkar tröttna eller tappa inspirationen – fotografer som är självgående och i första hand fotograferar för sin egen skull.

19516_1992 (2)

Dessa fotografer hittar man sällan med bilder i fototävlingarna. Kanske under de första åren när man försöker hitta en skapande grund att bygga vidare på – men man går snabbt vidare då man kan känna att fototävlingen inte kan fortsätta utveckla det egna skapandet i den riktningen man önskar. Detta osynligt magiska har på något sätt redan hittat den vägen som känns rätt att följa vidare mot de egna livsmålen.

Jag fotograferar fortfarande. Aktivt och med samma energi och entusiasm, efter snart 50 års fotograferande. Kameran har alltså varit min fasta följeslagare under ett halvt århundrande… Till en början som en liten kille med en lånad Kodak Brownie, med bilder som inte kunde visa några som helst tecken på en medfödd talang. Men jag visste på något sätt att jag så småningom skulle köpa mig en dyr systemkamera, för pengar jag inte hade under dessa första år. Därför dröjde det fram till 1979 då jag kunde lägga in alla mina konfirmationspengar i en ny Nikon FM med normalobjektiv.

Jag visste redan då att jag ville bli naturfotograf och ha det som yrke. När jag var 15 år gammal hade jag redan bestämt mig för vad jag ville syssla med resten av livet. Däremot hade jag ingen aning om hur jag skulle göra. Mina första bilder med den egna systemkameran visade heller inga som helst tecken på att jag hade talang för att fotografera. Men jag var oerhört nyfiken, med en viljestyrka som jag tror kunde ha flyttat berg.

19517_2014 (3)

Jag hade nog extremt starka drifter, som jag var övertygad om skulle leda mig framåt mot de mål jag då hade. Hade jag redan då vetat vilka enorma krav som skulle ställas för att lyckas, då vet jag inte om det stora intresset hade hållit i sig. Att fotografera har blivit något jag fått lära mig genom åren, steg för steg. Men jag visste ju vad jag ville bli, så det var egentligen inget annat att göra än att nöta på.

De inre drifterna har nog större betydelse än något annat, enligt mina egna erfarenheter. Sedan har det blivit mitt sätt att leva, att andas och frodas. Att ge livet en större mening, att utveckla mig själv som människa på ett sätt som nog hade fått en helt annan väg om jag inte hade börjat fotografera.

Om det handlar om intelligens eller känsla? Jag skulle nog säga att det tveklöst handlar om känsla, till 100 %. Men genom alla dessa år av nötande växer även intelligensen, för själva bildskapandet – och genom detta en allt större kunskap om vad livet kan handla om. Jag har genom mitt bildskapande fått upptäcka glädjen av att se mer än de flesta andra, jag kan genom att aktivt arbeta med perspektivet i mina bilder få ihop delar i livspusslet jag kanske annars inte hade fått upptäcka. Jag känner mig mer vidsynt som människa, i motsats till ett eventuellt tunnelseende som en icke-bildskapare.

19518_2020 (4)

Jag experimenterar mer än att följa eventuella teorier. Genom mitt eget experimenterande har jag genom åren då också hittat egna teorier som jag sedan följer. Jag är av den åsikt att fotograf är inget man blir, det är något man är. Detta fast jag inte kan se någon som helst bildtalang i mina bilder från de första åren. Riktigt nog tecknade jag mycket innan fotograferandet tog över, så bildintresset var nog där redan från början. Men jag tror mer det handlar om att få tid att syssla med något eget, att få förståelse från omgivningen att man måste få jobba på ostört utan pekfingrar och dömanden. Kanske är det viktigare än en eventuell bildtalang.

Men vad som är medfött eller inte, det är inget jag vågar ge mig in på. Även forskare har svårt att hitta svar på dessa gåtor; om vad vi föds med, vilka impulser vi fångar upp under de första åren – och hur detta sedan formar oss till de individer vi blir som vuxna. Nyligen såg jag dokumentären om tvillingexperimentet på Kunskapskanalen, något som riktar fokus mot några av dessa frågor och funderingar. Om hur några trillingar bortadopterades direkt efter födseln och växte upp under helt olika förutsättningar utan att veta om varandra. Och hur detta fick en förödande och traumatiserande effekt på både barnen och föräldrarnas liv.

19520_2005 (5)

Idag har jag mycket svårt att tänka mig något annat än att leva som en naturfotograf. På många sätt kan jag känna att jag valde rätt väg. Vad det hade blivit av mig med ett annat val, det vet jag inte. Det kanske inte hade blivit så bra, eller så hade det blivit bättre. Kan det ha varit ödet som hade en finger med i spelet?

Att hänvisa till den humanfilosofiska teorin tabula rasa har jag däremot lite svårt för. I denna hävdar man att människan föds utan förutbestämda egenskaper, och att alla hennes egenskaper är förvärvade under livets gång. Enligt tabula rasa så föds alltså barnet som ett oskrivet blad, något som skrivs under barnets uppväxt.

Tittar nu på vår kära innekatt Sheldon där hon sitter på vardagsrumsgolvet och tvättar sig. Hur hon sedan kniper med ögonen mot mig för att signalera till mig att hon gillar mig. Hennes kroppsspråk är mer eller mindre identiskt med vårt vilda lodjur i den svenska naturen. Två olika arter, båda däremot kattdjur, med helt olika födslar. Med olika uppväxt; Sheldon mysande i vår säng som stor livsnjutare, lodjursungen ständigt på vakt mot eventuella faror i den hotfulla naturen.

Med olika första sinnesintryck, men under stor prägling av sin mamma, kan det ha varit empirism som formade och skapade ett barns förmåga att tänka? Kanske till viss del. Att något under min barndom så småningom skulle utvecklas till ett bildintresse som sedan växte till ett livsmål att arbeta som naturfotograf.

Jag vet inte och lämnar frågorna vidare till forskarna. Men för min egen del så blev det i vilket fall ett resultat som jag stortrivs med – både under framgångar och motgångar. Och att varje motgång ger mig ny viktig erfarenhet att utveckla mig vidare. De inre drifterna har talat…

(Bild 1 – Åkergroda, 2020)
(Bild 2 – Gökärt, 1992)
(Bild 3 – Mört och rallhäger, 2014)
(Bild 4 – Skum, 2020)
(Bild 5 – Tjäder, 2005)
(Bild 6 – Lodjur, 1985)

19519_1985 (6)