(Linjer, 2010)
Det är inte motiven som skapar bilderna, det är fotografen!
Hur lätt är det inte att glömma just detta. Att jag som naturfotograf börjar jaga efter de häftigaste och ovanligaste motiven, en ovanlig fågelart, den mest trolska urskogen, den mest storslagna fällvyn, de mest färggranna höstlöven, den mest dimmiga höstmorgonen, finaste vitsippan eller ett ovanligt lodjur. I tron att det räcker för att det ska bli speciella och bra bilder. Genom hela min karriär har jag upptäckt mer än en gång att det verkligen inte är så. Det är enbart jag, fotografen, och hur jag kan se och sammanställa, som skapar bilderna. Är jag tillräckligt skärpt och vaken för alla intryck, det är då jag kan se bilderna. Inte annars!
Jag brukar ofta återkomma till hur lätt det är för naturfotografen att fastna i de ovanliga motiven. Att svårigheten med att fånga något på bild, är just det som ger de största applåderna. Att det är just i detta som vi har de riktigt bra fotograferna med de bästa bilderna. För att sedan upptäcka att det är just så det inte är egentligen. En tråkig bild på en björn är verkligen inte bättre än en bra bild på några snöfläckar i vägkanten! Så tycker jag, och häri ligger mitt egentliga bildskapande. För det är just BILDER jag är fascinerad av att titta på och studera, inte passiva avbildningar på olika motiv. Och då helst bilder där fotografen säger något, använder sina specifika fingeravtryck, gör en egen tolkning – och utmanar mig som bildbetraktare.
Mer än en gång har jag upptäckt att det faktiskt kan vara icke-motiven som blir de riktigt bra bilderna. För det är just bland dessa icke-motiv som det blir extra tydligt vilken förmåga fotografen har – som bildskapare. Bilden på linjerna är just ett sådant icke-motiv; en ledning (vilken som helst) vid en parkering i Valdres i Norge. Just från en särskild vinkel blev det ett kombinerat linjespel med kondensstrimmorna på himlen, en triangel gav dynamik till bildytan. Ett moln ger dimensioner, och sedan var bara bilden där. Hur enkelt som helst, egentligen.
Vilken förhållande har ni till dessa icke-motiv?
Terje Hellesø 
”Ikkemotiv” er spennende å lete etter, vanskligere, men når en først føler at en lykkes er det inspirerende fotografi. Av en eller annen merkelig grunn finner jeg bedre slike motiv med min gamle analoge Hasselblad. Den ”vil” ha andre motiver enn den digitale ”maskinen”
Takk Kjell! 🙂
Det er merkelig dette med utstyret og hvordan vi tilpasser oss utstyret. Jeg vet hva du prater om, og jeg kan selv kjenne dette. Jeg er en annen fotograf når jeg fotograferer analogt enn digitalt. Med Holga blir det ytterligere helt andre bilder. Selv føler jeg at jeg er friere digitalt, så jeg har vel motsatt erfaring enn deg. Men det er fascinerende hvordan vi tilpasser oss det utstyret vi bruker.
Når jeg fotograferte med Hasselblad gjorde jeg andre bilder enn med Nikonkameraene. Eller med Holga, eller Fuji mellomformat. Jeg merker også hvordan jeg kan styre min fotografering helt etter hvilket utstyr jeg velger å ta med meg på utflukten. Iblandt velger jeg å låse meg bevisst, tar meg ut i naturen for å fotografere fugler men velger å bare ta med vidvinkelobjektiv. At jeg bevisst velger bort teleobjektiv som alternativ. Det påvirker bildene jeg gjør, och ikke minst hva jeg ser etter.
Det där du skriver att det är fotografen som skapar motiven och inte tvärtom påminner mig om en upplevelse jag haft. På den tiden målade jag figurativt. Jag var en stor beundrare av Vincent van Gogh och älskade hans starka färger i sina målningar. Han arbetade och levde länge i Arles. Jag reste dit med stora förväntningar på att upptäcka alla de fantastiska, underbara färger som finns i hans målningar men upptäckte ingenting! Visst fanns det vallmo,sädesfält och blått hav. Men färgerna verkade urvattnade och bleka. Först kände jag en enorm besvikelse. Jag skulle ju hämta inspiration!
Men sedan insåg jag att färgerna fanns inom honom. Jag reste hem och började måla abstrakt i stället. Stora färgstarka bilder bara sprugna ur mitt inre.
Nu för tiden fotar jag natur och jag ser färger överallt. Jag letar inte efter det häftigaste motiven. Det behövs inte. Tycker att jag ser en potential i allt.
Tack vare Vincent van Gogh som av många betraktades som en looser. Men hur hyllad är han inte idag och i mitt hjärta finns hans färger med mig i allt mitt fotande.
Vänliga hälsningar Ylva Sjögren
Tack Ylva för din mycket fina kommentar och berättelse! 🙂
Det är ju precis så det är. Fotograferna skapar illusioner, och tolkar motiven på sitt speciella sätt. Det samma kan väl också sägas om exempelvis Cezanne och hans Provence. Såg en dokumentär för några år sedan där man uppsökte de platser där han gjorde flera av sina mest uppmärksammade tavlor. Inte såg det ut som i hans bilder, verkligen inte.
Samma är det med den serie jag påbörjat här i bloggen, ”Personliga platser”, där jag är övertygad om att andra fotografer som åka till dessa platser skulle få en helt annan uppfattning än jag fått. Och det är just detta som är så intressant; ett fotografi talar precis lika lite sanning som annan bildkonst. 🙂
Känner igen mig att hamna i motivfällan och jaga dessa ”det finaste höstlövet”, ”den mest storslagna vyn” samt drömmer om att kunna fånga den där häftiga djurbilden. Blir ju onekligen lite hjärntvättad med alla böcker och bilder i olika fotografiska tidningar som svämmar över oss.
Och bara det är bilder på ovanliga platser eller ovanliga arter så finns det inga gränser på ovationerna över dessa bilder.
Håller med om att en bild på snöfläckar i ett spännande mönster eller en himmel, moln, kondens strimmor och en elledning känns mer spännande, än ännu en isbjörn på ett isflak. Det är då som fotografen som du säger skapar bilden och inte ”bara” avbildar motivet.
Känner att jag gång på gång hamnar i motivfällan och får svårt att se motiven just för att man låst hjärnan, men tackochlov så brukar hjärnkrampen ge med sig, det är då visionerna och bilderna dyker upp 🙂 Och efter brukar jag bli förundrad ”varför såg jag inte detta uppenbara, när jag kom” 🙂
Mycket intressant inlägg om de svåra och viktiga ”icke-motiven” och mästerligt illustrerad också.
Två fotografer som verkligen inspirerar till dessa icke-motiv är ju du och Malin, sitter ofta med ett leende på läpparna när jag konstaterar dessa motivs själklarhet. När de väl är färdiga bilder… 😉
/Christer K
Tack Christer för din mycket fina kommentar, och dina intressanta funderingar. Och tack för din fina hälsning till både mig och Malin! 🙂