En utsikt…

(1)

Varje Nyårsafton sitter jag på en vidsynt utsiktsplats där jag kan se långt bort mot horisonten. Så långt som Jordens krökning tillåter…

Ser mot framtiden, funderar över det stundande året och de olika händelserna. Som kommer att ske, men som också kan komma att ske. Något som redan är planerat – men också allt detta plötsliga, impulsiva och chockartade.

Tänker tillbaka på det året som passerat, men också på de vyer som påverkat mig mest genom livet. Både känslomässigt och symboliskt, men även de andra favoritvyer som jag bär med mig genom livet. Som där uppe på Nipfjället i Dalarna, tillsammans med vännen Åke Lindau i september 1987. En plats jag sedan återvände till drygt tio år senare – och sedan som ett fast utflyktsmål under alla åren med kursveckor på Grövelsjöns Fjällstation.

Tänker på vyn över Skäralid från Kopparhatten. Första gången var under en sommarsemester 1983, för att sedan efter flytten till Ängelholm bli ett av mina absoluta smultronställen under åren jag bodde i Skåne. Tänker även på vyn från Nattlandsfjellet, två hundra meter rakt över huset hemma i Bergen. En vy där jag fotograferade med 1000mm spegeltele, med naiv iver under mina absolut första år som naturfotograf. Några som håller fortfarande, och där flera redan publicerats här i bloggen.

(2)

Tänker tillbaka på åren i Hälsingland och utsikten från Västra berget i Söderhamn. Blånorna med skogslandskap helt bort mot horisonten, hela vägen mot det branta Kasberget och den mystiska berguven. Men jag tänker även på utsikten från min balkong, från de tio senaste åren jag bott här i Mullsjö. Tänker på flockarna av sidensvans i gryningsljuset, ropen från storlommen i Mullsjön – men också på alla mina upplevelser med tornseglare som snabbt seglat förbi upp bland molnen.

Tänker på alla dessa vyer och utsikter, från naturfotografens barndom med mål och ambitioner mot att utveckla fotograferandet mot ett yrke. Att kunna fotografera natur hela året och hela dygnet. Landskap, makro, fåglar och däggdjur. Både från fascinerande möten, men minst lika mycket genom ett personligt och abstrakt skapande i en närliggande vattenpöl. Tankar om vad ett liv som naturfotograf kan komma att innebära, långt bortom vardagens trivialiteter.

Blev det som jag tänkt? Kommer framtiden bli som jag hoppas?

Hur ser utsikten och vyerna ut, om jag nu blickar framåt mot 2020 och det nya året?

(3)

Vissa motiv vet jag redan att jag kommer fotografera; som blommande hassel någon gång i början av mars, blåsipporna i april, möjligen en tur till Trandansen igen, tornseglarna i flykt i motljuset, dimmorna över skogssjön med storlommarna, paddornas lek, höstfärgerna, forsärlorna, snokarna, olika isbilder, rådjur och älg. Som jag fotograferar varje år.

Men sedan blir det ju alltid mängder av överraskningar; motiv jag innan inte kunde planera. Som tallbitarna som hittade hit till Mullsjö under sista veckorna 2019. Som sädesärlan som fångade dagsländor i flykt, tornseglarna som jagade flugor, kungsörn och glada i Mullsjöskogarna, strömstare i flykt över skumvirvlar, sjungande rödstjärt, dansande jungfrusländor, ägretthäger i Hornborgasjön, nära möte med gök, taggbock i nattljuset, simmande snok i Motala ström och invasionen av amiral under augusti och september. Bilder och möten jag inte hade i huvudet för ett år sedan.

Vad får jag uppleva under 2020, som jag idag inte kan förutse? Visst har jag drömmar och önskemål, men det försöker jag ligga lågt med – åtminstone offentligt här i bloggen.

(4)

Sedan finns ju ett antal speciella händelser under 2020 som jag redan känner till och som redan är inbokat. Som min första separatutställning på flera år med vernissage 20 mars, på annan ort här i Sverige. En utställning med personliga bilder, som visar vem jag är – inte enbart som fotograf, utan minst lika mycket som människa. Jag sitter i dagarna och väljer ut bilder till utställningen, full av vånda och med rekordnivå av prestationsångest… Just nu känns det både kaotiskt och ostrukturerat, som det brukar kännas tidigt i processen. Kommer det komma några personer till vernissagen?

Dessutom är det redan klart att dokumentären om mig ska visas på SVT i oktober, ett arbete som pågått sedan 2016. Det kommer även då bli mycket vånda, när visningstiden börjar närma sig. Hur kommer reaktionerna vara – blir det nytt mediedrev, eller förbigås den i total tystnad?

Sedan finns ju ett antal lite lösare planeringar; som en poddintervju under närmaste månaden och en radiodokumentär som varit på gång en längre tid och möjligen drar igång framåt våren. Mina fotokurser som heldagarna finns kvar, där några är på gång framåt våren. Dessutom olika förfrågningar om föreläsningar och annat, något jag numera sällan informerar om initialt här i bloggen.

(5)

Men innan allt detta bar det iväg till Ryfors för årets sista fotoutflykt. Strömstaren var på plats som vanligt. Det var vindstilla, lugnt och snöfritt. Dessutom milt med fyra plusgrader. En ovanlig Nyårsafton då det ju brukar vara betydligt vintrigare i slutet av december.

Nu väntar jag otåligt på att det ska bli lite mer vinter; med mer snö och is… Vi får se hur det blir med det… Just nu ser det inte så lovande ut…

Oroliga tankar om det stegrande klimathotet påkallar om min uppmärksamhet, där jag sitter på min lilla utsikt. Blickar ut över en allt varmare värld där ägretthägern redan etablerat sig som svensk häckfågel – och där jag ser nya häckfåglar som skedstork och styltlöpare inom närmsta åren.

Jag försöker svälja mina mest pessimistiska tankegångar, försöker tänka positivt och andas framtidstro.

Vi får se vad det nya året kan erbjuda.

(Bild 1 – Åke Lindau, 1987)
(Bild 2 – Sothöna, 2000)
(Bild 3 – Svarteviken, 2017)
(Bild 4 – Tallbit, 2019)
(Bild 5 – Årets sista dag, 2019)
(Bild 6 – Vinterskog, 2010)

(6)

Sidensvansar…

(1)

Det är svårt att tänka sig att jag 2002, när jag flyttade från Skåne till Hälsingland, nästan inte hade några bilder på sidensvans i arkivet. 2003 i Söderhamn började det bli ändring – för att sedan utvecklas under de sju åren i Hälsingland och sedan här i Mullsjö de senaste tio åren, till att bli en av mina mest fotograferade fågelarter. För närvarande ligger sidensvans som god trea (efter tornseglare och kaja) i antal arkiverade bilder på fåglar.

Detta är en av de första analoga bilderna på sidensvans från Söderhamn och Hälsingland, fotograferad med Nikon F5 och 400mm på Ektachrome 100 VS.

(Bild 1 – Sidensvansar, 2003)