(Skomakartorpet, 2004)
Det finns platser som är oerhört speciella, utan att jag direkt kan säga varför. Platser som haft och har stor betydelse för mig som person och bildskapare. Vissa av dessa platser har även påverkat mig i så stor grad att jag förändrat mitt skapande, att jag fått ett annat perspektiv till livet och till mig själv. I denna serie i bloggen tänker jag presentera dessa platser för er. Kanske kan jag ge er tips på intressanta fotoplatser, kanske kan jag tipsa er om ställen där ni själv också kommer upptäcka något speciellt. Kanske kan även ni känna av att platserna är speciella. I vilket fall så kommer jag framöver presentera några av de platser som är mest speciella för mig som människa och som bildskapare. Jag fortsätter nu i Hälsingland, inte långt från Söderhamn. Platsen är Kilbo intill Svedja i Mo socken.
Där hittade jag och Malin det gamla soldattorpet Wesths under hösten 2004. Där hade en skomakare bott och verkat fram till 1960-talet. Hans änka levde kvar i torpet en bra bit in på 1970-talet. Vi vet inte så mycket mer om platsen, annat än att vi under fem år följde ödetorpet och det sorgliga förfallet. Från början fanns det både dörr och fönster. Sedan försvann dörren. Sedan rensades torpet på allehanda föremål av värden. Sedan rasade taket in efter en snörik vinter. Nu har vi inte varit där sedan 2009, om torpet fortfarande finns kvar vet vi inte. Förfallet gick ju alldeles för snabbt under de fem åren vi följde ödetorpet.
Vi hade ett antal ödetorp som vi följde under dessa år som exemplvis även Östbo och Mosstorpet. Men Kilbo blev på något sätt favoritplatsen; det utvecklades ett personligt förhållande till platsen. Vi kände oss på något sätt hemma när vi kom hit. Dessutom satt ofta sparvugglan och flöjtade i träden precis vid torpet, och i ett av bergen i närheten ropade berguven.
Det blev många bilder från Kilbo, och ofta blev det svartvita bilder. Kanske för att det svartvita kändes som det mest rätta, jag vet inte. Nästa gång vi åker till Hälsingland måste vi titta till skomakartorpet i Kilbo igen…
Terje Hellesø 