Näckrosblad…

(1)

En bild från utflykten till Stråken idag. Ett näckrosblad och rörlig vattenyta med speglingar.

Pentax K7, 200mm, bländare 29, 1/2 sekund och 100 ISO.

(Bild 1 – Näckrosblad, 2018)

Annonser

Tornseglare dyker upp från andra sidan huset…

(1)

Och snabbt går det också… Ser knappt tornseglaren i kameran, mer än som ett streck som passerar bildytan.

Pentax K7, 200mm, bländare 8, 1/2500 sekund och 100 ISO.

(Bild 1 – Tornseglare, 2018)

Independence Day…

(1)

Har precis kommit tillbaka från en kortare utflykt till Stråken utanför Mullsjö. Lägre vattenstånd även här, på grund av den långvariga värmen och torkan. Blev lite bilder på olika fynd längs stranden, både i färg och svartvitt.

Svettigt i 28 grader…

Denna bild gjorde jag i svartvitt med cyanfilter (för rätt gråskala). Kameran var Pentax K7 och brännvidden 18mm. Bländare 29 och 1/2 sekund på 100 ISO. Bilden är dessutom en dubbelexponering (en fryst och en med rörelseoskärpa). Stativ, givetvis.

(Bild 1 – Independence Day, 2018)

En slusk i paradiset…

(1)

Vi lever i dollargrinets tidsålder…

Allt oftare, särskilt när jag tittar på teve, så förvånas jag av alla dessa människor som knappt verkar ha använt tänderna till någon föda. Där leendet avslöjar en bländvit och perfekt tandrad – och detta oavsett ålder. Om personen ifråga är yngre än 25 så kanske det inte är så förvånansvärt, särskilt om personen valt bort godis i alla former. Sedan kan det ju också vara så att personen ifråga aldrig någonsin glömt borsta tänderna, eller för den del kanske hittat en rutin med tandborstning mer än två gånger om dagen…

Men om personen ifråga börjar komma lite mer upp i åren så blir det allt mer förvånansvärt. Att se personer som hunnit passera 40-strecket, men som trots detta ler sitt vitaste leendet mot tevekamerorna, då kan man börja undra. Särskilt om man kan minnas tidigare teveframträdanden där tänderna hade en tydligt gulare och mer normal ton…

Jag ser bländande vita leenden, men också män med skägg som är så välansade att det nog behövts ett par timmar framför spegeln – eller så berättar frisyren att personen nog måste ha kommit direkt från frisören till tevestudion…

(2)

Men det stannar inte där… Klädseln vittnar dessutom om att personen nog enbart har på sig helt nya kläder, allt verkar så fantastiskt skinande rent och snyggt att man undrar lite försiktigt om personen ifråga ens har uppehållit sig ute i verkligheten… De vita gympadojorna tror jag nog inte har gått många steg innan besöket i tevestudion…

Jag hittar inte ens pressveck från strykjärnet…

Vi lever i en värld som tenderar att bli allt mer perfekt. Jag ser detta på teve i olika program, men även på Facebook i en rad olika inlägg där livet tycks vara minst lika perfekt.

Ett besök på Instagram bekräftar detta ytterligare, där alla perfekta foton krigar färgglatt om det lilla utrymmet i tumnagellistorna. Selfies på perfekta leenden, perfekta kroppar och solvarma bad i Thailand. Blå himmel, högsta färgmättnad i grönskan och solnedgången – eller så verkar alla bo i perfekt designade hem. Hem som mer liknar ett galleri än ett mysigt och ompysslat hem.

(3)

Det känns som om vi alla blivit ”amerikaniserade”, alltså mer blivit måna om hur vi ser ut och hur vi presenterar oss själva – mer än hur vi egentligen är på riktigt. Med alla eventuella upp- och nedgångar.

För det är ju precis så livet egentligen är. Allt är inte rosenskimrande och underbart, det finns även många dagar när livet känns mer som ett regelrätt helvete. Tragedier, slit och tristess – i en salig röra. Tyvärr.

De flesta dagar är väl mer sådär ”grå”, ibland i ljusare ton – men ofta är gråtonen rätt så mörk. Nästan på gränsen till svart.

”Sök inget djup, där inget djup finns”, är ett klassisk citat av Ingmar Bergman. Ett citat fylld av mycket självironi, men även säkerligen med rätt mycket cynism mot konstmiljön i stort. Det finns många där ute som anstränger sig för att leva upp till myten av en plågad konstnär, men där det mesta är just det – en myt…

Det kan ju lätt bli så att vi blir mer måna om att se ut som en konstnär och presenterar oss som det, än att kanske vara det. På riktigt. I alla toner och nyanser. Med spår av både upp- och nedgångar.

 (4)

Det är så lätt att glömma att ”imperfect is perfect” – att tanken måste ge plats även för känslan. Att bilder med fantastisk yta, även måste ha ett djup för att fullt ut kunna fungera. På sikt. På riktigt. För att kunna skilja agnarna från vetet…

Vilket inte är det lättaste, tro mig. I tevens programtablå kan det vara svårt att hitta guldkornen, så även bland tusentals tumnaglar på Instagram. Och i en orgie av färg, drunknar de mer lågmälda och försiktiga bilderna. Bilderna som mer viskar, än skriker om uppmärksamhet. I färgens värld distanseras och marginaliseras även de svartvita bilderna alltmer.

När allt blir så mycket av allt, då orkar vi stort sätt enbart med att ta till oss ytan. Helt enkelt för att djupet tar lite längre tid. Det kräver större ansträngning, vilket vi inte orkar eller har tid med.

Vi jobbar och jobbar för att kunna klara av de allt mer stegrande utgifterna. Utgifter för att upprätthålla en viss standard, en fasad att visa fram och berätta om. Om hur vi ändrat och designat om vårat kök, bytt till senaste volvon – och förbättrat solbrännan i Kroatien. Vi har det så bra, och det visar vi gärna fram för alla andra.

Med bländvita leenden… Och färgstarka solnedgångsbilder på Instagram.

(5)

Med senaste modellen från Nikon, Canon eller Sony. Vi visar fram våra senaste bilder från våra perfekta liv.

Men vi har glömt att fotografera, att skapa bilder som berättar ”något mer”. Om oss själva. Om hur vi egentligen mår och ser på vår omgivning.

För att vi inte vågar, kanske för att vi inte vill ”tappa ansiktet”.

I konsumtionssamhället med sina övertydliga kommersiella intressen, där sopberget blir allt större – vill vi inte framstå som udda och avvikande. Vi vill inte visa fram det operfekta, det som kanske är mer ärligt. Om man vill vara sig själv för en stund…

Bilder där kompositionen avviker från mallen, ljuset inte är sådär solnedgångigt – och bilderna från hemmet är lite mörkare än det alltid lika bländande vita, med lite mänsklig röra både här och där.

Är den största lyckan alltid den som är direkt mätbar, och som man på död och liv måste visa fram för allt och alla?

(6)

Kan man känna lycka utan ett dollargrin? Med svartvita bilder under en regntung himmel, från semestern i Måndagsholm eller Torsdagsborg? Med en tio år gammal kamera – och skit under naglarna…

Läste nyligen att vi svenskar idag lever ett liv där vi förbrukar fyra jordklot per år. Om nu hela världen skulle levt som vi svenskar. Känns det sunt och normalt?

Hur blir då morgondagen? Eller bryr vi oss inte, för att vi helt enkelt inte har tid att bry oss. Vi skyfflar under mattan och bleker tänderna, byter kök och bil. Sedan blir det senaste kameran Nikon, Canon eller Sony – blänkande med nydoft. Därefter en tur till frisören och klädaffären.

Sedan är problemen borta. Och vi har förbrukat ännu ett jordklot…

Lever vi i botoxens tidsålder?

(7)

Flyr vi verkligheten helt enkelt för att den blivit för jobbig att ta till sig? Eller är det så att vi alla fått det alldeles för bra i våra liv, så att vi helt enkelt tappat fotfästet?

Det kanske inte är en tillfällighet att den psykiska ohälsan växer sig allt större i Sverige. För att så många helt enkelt klappar ihop, vårt psyke mäktar inte med att ständigt måste uppdatera sig – och dessutom presentera detta för andra. På Facebook och Instagram.

Ingen vill ju visa fram att man inte har det bäst, inte har senaste kameran eller senaste köket. Ingen vill ju vara handikappad och till belastning för samhället – i ett samhälle där ytligheten gått så långt att vi inte längre ser det som inte är bra.

I vår ytliga fixering blir vi allergiska mot det som påverkar fasaden. Vi måste ju visa att vi lyckats.

Och för att visa att vi mår bra på riktigt, då måste vi också ha det bäst…

(Bild 1 – Vinterdimma, 2011)
(Bild 2 – Vinterljus, 2018)
(Bild 3 – Mjölkört, 2013)
(Bild 4 – Fluga, 2013)
(Bild 5 – Padda, 2018)
(Bild 6 – Skata, 2013)
(Bild 7 – Tranor, 2018)
(Bild 8 – Rådjur, 2016)

(8)