(1)
Vem har ansvaret, egentligen? Om en människa med stor tydlighet behöver hur mycket hjälp som helst, för att få ett liv som alla oss andra? Är det denna människa som bär det yttersta ansvaret, även om denna människa inte är förmögen att bära det? Eller har samhället också ett ansvar?
Man kan lyssna på fantastiska tal från vilken politiker som helst, läsa om individens rätt i det civiliserade samhället; om vad våra skattepengar går till. Egentligen. Men ofta kan jag känna att våra skattepengar mer är till för att täcka olika personers lönekostnader – mer än att fullt ut gå till aktiv hjälp. För att kunna göra vårt samhälle så civiliserat som vi så gärna vill marknadsföra det som.
Det finns så mycket som är fel, så mycket som inte fungerar. Men varje kritik möts av fantastiska ursäkter, eller så utnyttjar man tillfället att skylla allt på de politiska motståndarna. Men bakom kulisserna är allt som förr, ingenting sker egentligen. Och varje dag ska man bli påmind om att vårt samhälle borde bli som det alltid varit, men som det aldrig varit…
Alla tänker mest på sig själv, och andras problem är just inget annat än andras problem…
En människa kan ha stora psykiska problem, kanske även ett antal diagnoser som aldrig blivit ställda. För att psykvården ännu inte lärt sig att summera ett plus ett… Eller att ingen gått till media och undrat, med tydliga exempel. Det är väl först då som det hade börjat ske något, när löpsedlarna blivit tillräckligt stora.
Denna människa hamnar sedan i ett allt större drogberoende, först genom receptbelagda mediciner – för att sedan spåra ur allt mer… Människan hamnar hos sociala myndigheter, får en god man – och möter psykolog och psykiatriker med frekventa mellanrum. Men ingenting sker! Människan sjunker allt djupare i beroendet; och saknar helt den psykiska hälsan för att kunna hantera det.
Man fixar till det så att de fasta räkningarna blir betalda varje månad. Sedan får man 500 kronor i fickpengar varje vecka, och ibland ett extra tillskott på 500-1000 kronor beroende på om det skulle dyka upp något speciellt. Pengar som går till droger. Sällan till mat, aldrig till kläder – och efter ett par dagar går människan runt och plockar fimpar från gatan. Pengarna räcker aldrig till, för att människan aldrig fått lära sig att hantera pengar – aldrig fått hjälp till att få ett anständigt liv.
Sociala myndigheter känner till människans problem, men kan inte göra något. Psykologen småpratar, psykiatrikern använder pekfingret – och de anhöriga känner sig hjälplösa. Kanske stoppar man dit någon extra hundralapp, handlar in lite mat – till en människa som känns som ett stort svart hål. Det spelar ingen roll hur mycket man slänger i det svarta hålet, allt bara försvinner hela tiden – och hålet minskar aldrig. Tvärtom känns det som hålet hela tiden blir större och djupare – och svartare!
De anhöriga har samtalat med sociala myndigheter och med vården, men ingen lyssnar eller agerar. Tvångsvård som är den sista möjligheten är det ingen som vill ta beslut om, fast alla vet att det är det enda som skulle hjälpa.
Människan skulle fortfarande kunna få ett drägligt liv; 45 år är ju ingen ålder. Men åren av problem har börjat sätta sina spår. Kunskapen och insikten saknas, heller inga normala rutiner. Har man aldrig haft ett normalt vuxenliv, så vet man inte hur man lever ett sådant. Så människan har kanske gett upp? Drogerna döver smärtan och alla besvikelser – och driver människan mot ett segt och långdraget självmord…
Och det civiliserade samhället verkar också ha gett upp, trots alla regler och normer. All expertis, alla instanser. Utan att ens ha försökt!
De anhöriga sitter hela tiden med oron; någon dag kommer telefonsamtalet man inte vill ha. Om att allt slutade som alla förstod att det skulle sluta. Då är det också alldeles för sent att komma med några ursäkter eller bortförklaringar; oavsett färgen på den politiska inriktningen, oavsett vad sociala myndigheter eller vården kan redovisa.
Ytterst är alla ansvariga för sitt eget liv, även i det civiliserade samhället… Och de anhöriga är det aldrig någon som lyssnar på…
Samhället har inte gjort några fel, då det inte finns några som är skyldiga…
(Bild 1 – Höst, 2009)
(Bild 2 – Höst, 2009)
(2)
Terje Hellesø 