En berättelse från verkligheten…

5127 (1)

Vem har ansvaret, egentligen? Om en människa med stor tydlighet behöver hur mycket hjälp som helst, för att få ett liv som alla oss andra? Är det denna människa som bär det yttersta ansvaret, även om denna människa inte är förmögen att bära det? Eller har samhället också ett ansvar?

Man kan lyssna på fantastiska tal från vilken politiker som helst, läsa om individens rätt i det civiliserade samhället; om vad våra skattepengar går till. Egentligen. Men ofta kan jag känna att våra skattepengar mer är till för att täcka olika personers lönekostnader – mer än att fullt ut gå till aktiv hjälp. För att kunna göra vårt samhälle så civiliserat som vi så gärna vill marknadsföra det som.

Det finns så mycket som är fel, så mycket som inte fungerar. Men varje kritik möts av fantastiska ursäkter, eller så utnyttjar man tillfället att skylla allt på de politiska motståndarna. Men bakom kulisserna är allt som förr, ingenting sker egentligen. Och varje dag ska man bli påmind om att vårt samhälle borde bli som det alltid varit, men som det aldrig varit…

Alla tänker mest på sig själv, och andras problem är just inget annat än andras problem…

En människa kan ha stora psykiska problem, kanske även ett antal diagnoser som aldrig blivit ställda. För att psykvården ännu inte lärt sig att summera ett plus ett… Eller att ingen gått till media och undrat, med tydliga exempel. Det är väl först då som det hade börjat ske något, när löpsedlarna blivit tillräckligt stora.

Denna människa hamnar sedan i ett allt större drogberoende, först genom receptbelagda mediciner – för att sedan spåra ur allt mer… Människan hamnar hos sociala myndigheter, får en god man – och möter psykolog och psykiatriker med frekventa mellanrum. Men ingenting sker! Människan sjunker allt djupare i beroendet; och saknar helt den psykiska hälsan för att kunna hantera det.

Man fixar till det så att de fasta räkningarna blir betalda varje månad. Sedan får man 500 kronor i fickpengar varje vecka, och ibland ett extra tillskott på 500-1000 kronor beroende på om det skulle dyka upp något speciellt. Pengar som går till droger. Sällan till mat, aldrig till kläder – och efter ett par dagar går människan runt och plockar fimpar från gatan. Pengarna räcker aldrig till, för att människan aldrig fått lära sig att hantera pengar – aldrig fått hjälp till att få ett anständigt liv.

Sociala myndigheter känner till människans problem, men kan inte göra något. Psykologen småpratar, psykiatrikern använder pekfingret – och de anhöriga känner sig hjälplösa. Kanske stoppar man dit någon extra hundralapp, handlar in lite mat – till en människa som känns som ett stort svart hål. Det spelar ingen roll hur mycket man slänger i det svarta hålet, allt bara försvinner hela tiden – och hålet minskar aldrig. Tvärtom känns det som hålet hela tiden blir större och djupare – och svartare!

De anhöriga har samtalat med sociala myndigheter och med vården, men ingen lyssnar eller agerar. Tvångsvård som är den sista möjligheten är det ingen som vill ta beslut om, fast alla vet att det är det enda som skulle hjälpa.

Människan skulle fortfarande kunna få ett drägligt liv; 45 år är ju ingen ålder. Men åren av problem har börjat sätta sina spår. Kunskapen och insikten saknas, heller inga normala rutiner. Har man aldrig haft ett normalt vuxenliv, så vet man inte hur man lever ett sådant. Så människan har kanske gett upp? Drogerna döver smärtan och alla besvikelser – och driver människan mot ett segt och långdraget självmord…

Och det civiliserade samhället verkar också ha gett upp, trots alla regler och normer. All expertis, alla instanser. Utan att ens ha försökt!

De anhöriga sitter hela tiden med oron; någon dag kommer telefonsamtalet man inte vill ha. Om att allt slutade som alla förstod att det skulle sluta. Då är det också alldeles för sent att komma med några ursäkter eller bortförklaringar; oavsett färgen på den politiska inriktningen, oavsett vad sociala myndigheter eller vården kan redovisa.

Ytterst är alla ansvariga för sitt eget liv, även i det civiliserade samhället… Och de anhöriga är det aldrig någon som lyssnar på…

Samhället har inte gjort några fel, då det inte finns några som är skyldiga…

(Bild 1 – Höst, 2009)
(Bild 2 – Höst, 2009)

5128 (2)

Annonser

Hela tiden nya självporträtt…

5119 (1)

Det är allt annat än en tillfällighet. Egentligen. Jag blev inte fotograf för att dokumentera min omgivning. Jag blev heller inte just en naturfotograf för att jag enbart tycker att det är naturen som är intressant att fotografera. Sanningen till varför det blev som det blev ligger inne i mig, djupt inne där tankar och känslor styr mina handlingar och det jag sedan ser med ögonen.

Det är ju inte ögonen som ser. Egentligen. Utan jag ser med mina tankar och känslor. Mina ögon ser ju inget annat än det hjärnan och hjärtat lärt ut; och hur ögonen sedan gör sina sorteringar. Till vad som är viktigt, vad som är viktigare än något annat just för stunden – och inte minst de helheter jag vill förmedla i bilderna.

Ju mer jag fotograferar, ju fler bilder jag har med mig i bagaget –  desto tydligare blir mönstret. Om varför jag fotograferar som jag gör, varför jag väljer de motiven jag väljer; eller varför jag under perioder prioriterar vissa tekniker mer än andra.

Mina skogsbilder förmedlar humör, temperament och individualism i ett sammanhang. Mina bilder på olika detaljer blir som punktmarkeringar på var jag står i livet och vad jag söker efter. Bilderna på olika djur blir mer en spegling av min personlighet; hur jag agerar i olika sammanhang, de olika uttrycken jag är uppmärksam på hos mig själv och andra – men även individen i förhållande till gruppen och sammanhanget.

Jag jagar inte efter troféer, utan söker efter bilder som definierar mig. För mig själv och mot andra. Om mig själv och för andra.

Allt annat är oväsentligt. Egentligen.

5120 (2)

Jag skulle inte kunna fotografera som andra; härma tillvägagångssätt eller försöka kopiera eller utveckla det andra gjort. Då skulle jag inte vara ärlig mot mig själv. Och jag skulle definitivt inte kunna sitta still i tystnad med bara mig själv som sällskap. Jag skulle heller inte veta vad jag gör och varför jag gör som jag gör. Jag skulle då inte veta vad jag skulle skriva om, vad jag skulle lära ut, vad jag skulle berätta om under föreläsningarna – och mest av allt; jag skulle inte veta vad och hur jag skulle fotografera.

Jag är verkligen mer än bara mitt utseende, min hårfrisyr, min kroppshydda och min klädsel. Jag är inte enbart mina kameror och objektiv, jag är inte enbart en fångare av naturmotiv. Jag är egentligen så mycket mer än bara en naturfotograf.

Egentligen.

Men som fotograf eller naturfotograf ska man fortsätta att bedömas genom det yttre, genom det som uppfattas utåt. Sällan får man möta andra med den man är, och bli bedömd för den man är. Utan hela tiden ska man uppfattas genom utseendet, kamerautrustningen och motiven man exponerat. I värsta fall blir man dömd och bedömd helt efter vad andra säger om hur man ser ut…

Det är så fruktansvärt lätt att glömma för många, att bilderna måste ha en inre sanning för att verkligen kunna fungera. Det mer ytliga kan aldrig ge annat än en kortsiktig framgång. Varför är det då så lätt att bortse från detta, när det är enda vägen mot originalitet och personlighet?

Bilderna berättar alltid sanningen, men enbart för de som ser eller vill se. Egentligen.

5121 (3)

Jag visar här fyra bilder; en landskapsbild, en detalj och två älgbilder. Det är motiven. Men det är inte bilderna. Bilderna säger något mer, och det är ingen tillfällighet att jag valt just dessa fyra för att illustrera. Samtliga är på något sätt även självporträtt. Bilderna säger också vem jag är och hur jag är.

Dessutom ser vi det personliga perspektivet, där bilderna visar mig i ett sammanhang. Hur jag upplever miljön och det som finns runt mig, och då mest på det personliga planet.

För det är ju så att ”mina bilder är jag, och jag är mina bilder”. Helt enkelt.

Faktiskt.

Egentligen.

(Bild 1 – Skog, 2012)
(Bild 2 – Is, 2012)
(Bild 3 – Älgtjur, 2013)
(Bild 4 – Älgko, 2013)

5122 (4)

Workshop i Harstad 26-28 september…

4913

Tema för workshopen: Vad naturbilden kan berätta

Här är en unik möjlighet att lära sig vad man kan berätta med sina naturbilder. En workshop som handlar om att kontrollera det visuella, det symboliska och att få fram en personlig känsla i naturbilderna. Workshopen handlar om vad man vill och kan berätta, och att använda tekniken och bildkompositionen som medel för att skapa bilderna.

4880

Terje är bland de fotograferna som har gjort mest för nordisk naturfoto med sitt säregna och personliga bildspråk. Han är renommerad kursledare och föreläsare, och nu är tiden inne för en helg i Nord-Norge. Terje vill få dig att bli mer medveten på vad dina naturbilder berättar och kan berätta, att få dig att tänka mer på innehållet i bilderna och hur du kan förstärka den  personliga profilen.

4831

Program för helgen:
Fredag 26/9: Bildvisning och teori.
Lördag 27/9: Bildvisning och teori, utflykt under eftermiddag/kväll.
Söndag 28/9: Utflykt under morgon/förmiddag, bildvisning och teori (avslutning ca kl 15.

Pris: 2000 norska kronor per person. Bindande anmälan senast 5/9. Anmälan på mejl till: hakon.langmo@gmail.com
Namnge mejlen med Workshop Hellesø och skriv under med namn, telefon och adress.

Mer information kan du få här, och genom att kontakta Håkon Langmo.

4663