Från igår och inatt…

(1)

(2)

(3)

(4)

Första bilden är från igår, sent på kvällen. De andra är från nu inatt.

Samtliga är gjorda med infrarött filter och Pentax K7.

(Bild 1 – Uppbrott, 2017)
(Bild 2 – Vakaren, 2017)
(Bild 3 – Månsken, 2017)
(Bild 4 – Månsken, 2017)

Annonser

Tjugo fågelbilder…

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

(9)

(10)

(11)

(12)

(13)

(14)

(15)

(16)

(17)

(18)

(19)

(20)

Visar tjugo blandade fågelbilder; dels nya från i år, men även ett antal äldre analoga nyinskannade bilder. En rätt så rejäl blandning, om man säger så…

(Bild 1 – Kungsfågel, 2017)
(Bild 2 – Skogssnäppa, 2017)
(Bild 3 – Gulärla, 2017)
(Bild 4 – Gulärla och sädesärla, 2017)
(Bild 5 – Tornseglare, 2017)
(Bild 6 – Korp, 2017)
(Bild 7 – Ormvråk, 2017)
(Bild 8 – Tornseglare, 2017)
(Bild 9 – Tornseglare, 2017)
(Bild 10 – Nötkråka, 2017)
(Bild 11 – Nötkråka, 2017)
(Bild 12 – Sångsvanar, 2000)
(Bild 13 – Vigg, 1986)
(Bild 14 – Häger, 1982)
(Bild 15 – Kungsörn, 1989)
(Bild 16 – Blåmes, 1987)
(Bild 17 – Talgoxe, 1987)
(Bild 18 – Talgoxe, 1988)
(Bild 19 – Sparvuggla, 1991)
(Bild 20 – Knölsvanar, 1987)

Några tankar om objektiv…

(1)

Idag tänker jag aldrig på vilka objektiv jag använder, men det har verkligen inte alltid varit så…

Jag minns alla de gånger där jag gått fram och tillbaka mellan stativet och kameraväskan och haft svårt att bestämma mig för vilket objektiv jag skulle använda. Det kunde bli en lång process, givetvis mycket på grund av att jag under de flesta år huvudsakligen arbetade med fasta brännvidder. Jag har verkligen inte haft många zoomobjektiv genom åren.

Av flera orsaker. Mest för att zoomobjektiven oftast var av sämre optisk kvalitet; men ofta handlade det också om att de fasta brännvidderna hade bättre närgräns och även bättre ljusstyrka.

(2)

Särskilt när jag arbetar med vidvinkelobjektiv har närgränsen stor betydelse. En fast 28mm med en närgräns på 25 cm är ju klart mer intressant att använda än en 28-85mm zoom med en närgräns på 1 meter. Och 1 meters närgräns på en 28mm är direkt dåligt, detaljerna i förgrunden blir rätt så små på 1 meters avstånd.

De fasta teleobjektiven har oftast också bättre ljusstyrka än telezoomarna. Om man vill hålla sig till en någorlunda vettig budget förstås… Jag arbetar ofta med ljusstarka telen; 180mm/2.8, 300mm/2.8, 400mm/2.8, 500mm/4, 600mm/4 eller 800mm/5.6.

De mer ljussvaga teleobjektiven eller telezoomarna använder jag oftast till landskapsfoto då jag på dessa ofta har tillgång till ännu mindre bländaröppningar. Jag har exempelvis en 135mm/3.5 som jag köpte helt tillbaka till 1984 som jag fortfarande använder flitigt. Den har 32 som minsta bländaröppning – och med en 2x telekonverter får jag 64 som minsta bländaröppning på en 270mm. Min 300mm har annars 22 som minsta bländaröppning vilket ger en betydligt sämre skärpedjupsförmåga i landskapsbilderna…

(3)

Vidare så är objektivens motljusförmåga mycket viktig, jag vill helst inte ha varken många reflexer eller ljusslöja i mina motljusbilder. Om jag då inte önskar det till vissa bilder förstås…

Jag är heller inte förtjust i vinjettering, något som är vanligt förekommande på flera av zoomobjektiven. På de mer billiga objektiven är det också vanligare med kromatisk aberration; att jag får färgskiftningar i motivens kanter i bilderna, något jag kan se tydligt när jag detaljförstorar. Min erfarenhet är att kromatisk aberration är mer vanligt förekommande på nyare objektiv än på de mer äldre.

Vilket man även kan se som en signal på hur man pressat priserna, jämfört med äldre objektiv. Det var betydligt dyrare att köpa ett objektiv för tjugo år sedan i den tidens penningvärde, än motsvarande objektiv idag.

(4)

En nog så viktig orsak till att jag sällan förnyar min objektivpark. Ett riktigt bra objektiv håller helt klart under hela min fotokarriär, kamerorna har däremot betydligt kortare levnadstid…

Däremot har jag märkt att objektiven idag generellt har bättre närgräns än de äldre objektiven, vilket fått mig att göra vissa komplement genom åren. Men det är som sagt mycket sällan jag gör nya inköp av objektiv. Dessutom har jag redan det mesta; i olika zoomar och fast brännvidder, med och utan diverse telekonvertrar, så har jag idag tillgång till alla brännvidder mellan 10mm och 2000mm.

Men zoomobjektiven har blivit fler med åren; tack vare bättre optisk kvalitet och bättre närgräns så har de blivit mer intressanta. Idag använder jag zoomobjektiv rätt ofta; ett av mina mest använda objektiv numera är en 28-250mm zoom, med en fast närgräns på 45 cm i hela zoomområdet… Ett objektiv jag använder nästan dagligen till alla möjliga motiv; med allt från flugor och vattendroppar till olika landskapsperspektiv.

(5)

Både bild 2 och 5 är gjorda med zoomobjektiv, där bild 5 är med zoomen 28-250mm. Bild 2 är gjord med en annan ”omöjlig” zoom, en 28-420mm på en digital kompaktkamera – med en närgräns på 30 cm i hela zoomområdet…

Bild 1 är med 28mm vidvinkel, bild 2 är med 28mm vidvinkel, bild 3 är med 105mm makro, bild 4 är med 210mm makro, bild 5 är med 28mm, bild 6 är med 300mm tele, bild 7 är med 600mm tele och bild 8 är med 400mm tele. Bild 2 och 5 är digitala, resten är analoga inskannade diabilder.

Bilderna är på något sätt även ett tvärsnitt av de motiv jag söker efter i naturen; med allt från olika landskapsbilder, via olika närbilder till större djur som fåglar och olika däggdjur. Jag är egentligen ingen utpräglad motivspecialist i naturen, annat än att det huvudsakligen är natur jag fotograferar.

(6)

Vilket också är en orsak till den stora objektivmängden jag har. Jag tror det idag är drygt 40 olika objektiv… Objektiv som ingalunda är låsta till olika motiv; då jag även här är lite av en udda fågel. Teleobjektiv använder jag givetvis till olika djur, som så många andra – men jag har också en stor mängd djurbilder med olika vidvinkelobjektiv. Jag har faktiskt fågelbilder som jag gjort med min kortaste brännvidd på 10mm.

Och teleobjektiven kommer givetvis till användning även till landskap, insekter och växter. De är ingalunda renodlade objektiv för fåglar och däggdjur.

Idag tänker jag verkligen inte alls på vilka objektiv jag använder, med åren har mitt ”brännviddseende” blivit allt mer automatiserat. Jag vet oftast direkt vilket objektiv jag ska använda redan från början när jag fotograferar, sedan byter jag sällan brännvidd när jag är i gång med fotograferandet. Först när jag gör en paus och tänker in en annan typ av bilder; antingen på ett annat motiv eller att jag stannar kvar vid samma motiv, först då byter jag.

(7)

Jag får ofta frågor om vilken utrustning jag använder, oftast då frågor om kameror och objektiv. Det finns många som vill ha olika råd till vilka objektiv naturfotografen behöver i sin kameraväska.

Ser jag till de brännvidderna jag oftast använder; 28mm, 100mm och 400mm – så kanske det kan vara ett svar på frågan. Men glöm inte att objektivfrågan INTE handlar om motivval, utan om bildval. För alla objektiv kan egentligen användas till SAMTLIGA motiv i naturen, om du är öppen för alla de spännande bildmöjligheter din fantasi kan skapa!

(Bild 1 – Låga, 1998)
(Bild 2 – Kvällsljus, 2007)
(Bild 3 – Adam och Eva, 1999)
(Bild 4 – Blåklockor, 1999)
(Bild 5 – Tornseglare, 2017)
(Bild 6 – Sädesärla, 1999)
(Bild 7 – Vildkanin, 1993)
(Bild 8 – Skogshare, 1999)

(8)

Svartvita landskap…

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

(9)

(10)

(11)

(12)

(13)

(14)

(15)

(16)

För ni som följer mig på Instagram så har ni säkert sett att jag där enbart publicerar svartvita bilder. Därför känns det naturligt för mig även här i bloggen att bjuda på lite svartvitt. Sexton svartvita landskapsbilder från lite olika platser i Norge, Sverige och på Island.

(Bild 1 – Nesseby, 1984)
(Bild 2 – Habo, 2017)
(Bild 3 – Ekornavallen, 1994)
(Bild 4 – Öxarárfoss, 1995)
(Bild 5 – Landmannalaugar, 1996)
(Bild 6 – Bergen, 2017)
(Bild 7 – Valdalsfjellet, 1998)
(Bild 8 – Hellesøy, 2000)
(Bild 9 – Båthusberget, 2002)
(Bild 10 – Gettlinge gravfält, 1998)
(Bild 11 – Kaland, 1985)
(Bild 12 – Borgholm, 1987)
(Bild 13 – Steinsdalsfossen, 1986)
(Bild 14 – Hallands Väderö, 1988)
(Bild 15 – Norrviken, 1987)
(Bild 16 – Mullsjö, 2017)

Tolv analoga landskapsbilder…

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

(9)

(10)

(11)

(12)

Visar tolv nyinskannade analoga landskapsbilder; från Västergötland, Skåne, Norge, Öland och Dalarna.

(Bild 1 – Mullsjö fiskdammar, 1998)
(Bild 2 – Trollehallar, 1997)
(Bild 3 – Hallands Väderö, 1998)
(Bild 4 – Bergsethskallen, 1997)
(Bild 5 – Bergsethskallen, 1998)
(Bild 6 – Byrums raukar, 1997)
(Bild 7 – Gettlinge gravfält, 1998)
(Bild 8 – Gettlinge gravfält, 1998)
(Bild 9 – Nipfjället, 1999)
(Bild 10 – Femunden, 1999)
(Bild 11 – Hovs hallar, 1997)
(Bild 12 – Båthusberget, 1999)

Att tänka utanför boxen…

(1)

Ibland gör jag mer traditionella naturbilder, men oftast försöker jag ”tänka utanför boxen”. Att göra bilder som har något annorlunda över sig.

Vilket inte alltid är lätt, men alltid lika intressant.

Jag tror inte jag skulle hållit på under så många år, eller för den delen hållit intresset på hög nivå, om jag hela tiden skulle gjort bilder efter standardmallen. Naturbilder kan ju vara så mycket mer än så man oftast få se dem.

Det finns alltid något mer man kan pressa ur en situation, alltid en lite mer intressant vinkling, eller en lite mer udda kombination av motiv. Om jag bara försöker vara öppen och vaken. Ibland kan det också vara överraskande att försöka skapa bilder på något man oftast inte ser på bild. Något vardagligt, så vardagligt att det blir originellt.

(2)

Ett spännande mönster i en havsklippa, lite rost på en metallplatta, en skräddare på vattenytan och skuggan av en kedja, två ljusa ögon bakom en spelande tjäder, en silvertärna i flykt med några moln i bakgrunden som ser ut som flygande fåglar, kvarglömda bildäck vid ett ödetorp, en fälthare i en dubbelexponering med strån – eller en älg i skymningsskogen, på en slutartid på en halv sekund…

Alla bilder i artikeln har något lite annorlunda över sig, där jag försökt ”tänka utanför boxen”. Vilket också gör att man tittar en gång till, fastnar och kanske fascineras. Av en bild som kanske säger lite mer, än vad bilder annars kanske oftast gör. Det är ju så lätt att man oftast gör bilder som blir för självklara, som definierar det man redan vet – och som därför blir förutsägbara.

Det är ju annars så lätt att upprepa sig själv in i oändligheten. Och däri förlora vitaliteten, den extra kryddan som behövs för att hitta nya bilder. I motiv man sett för, många gånger.

(3)

I dagens bildvärld där vi drunknar i miljoner av bilder så är det lätt att försvinna. Bilder som enbart visar det alla andra bilder också visar, de fångar oss inte – de upprepar det vi redan sett och vi går snabbt vidare. Vilket gör att vi också förlorar möjligheten att kommunicera med våra bilder.

Men det är ju så; att har vi inget nytt att säga, så är det ingen som vill lyssna. Har vi inte förmågan att i bilderna visa något nytt, så vill ingen titta på bilderna. Åtminstone inte tillräckligt länge för att vi ska kunna kommunicera med dem.

Det är så lätt att man söker sig vidare mot andra motiv, mot nya jaktmarker – i förhoppningen att fortsätta kunna göra nya bilder. Ju längre man fotograferat, desto större är risken att bli blasé.

Kanske söker man sig vidare mot Afrika, Australien eller Nordamerika – för att få ny inspiration till nya bilder.

(4)

Eller så försöker man se efter nya bildmöjligheter i de samma motiven, helt enkelt genom att hela tiden försöka ”tänka utanför boxen”…

Jag är fortfarande lika entusiastisk varje gång jag får se en älg eller ett rådjur. Jag fotograferar med lika stor iver idag, som när jag för över trettio år sedan gjorde mina första bilder på älg och rådjur. Jag har också blivit allt bättre på att undvika fotoutflykter där jag åker hem igen – med ursäkter om att ljuset inte var det rätta eller att djuren inte ville samarbeta. Det blir alltid något i alla fall, helt enkelt för att jag låter rådande omständigheter få visa mig vägen mot nya bilder.

Det måste inte vara en smäktande solnedgång eller trolsk morgondimma, även om det givetvis är trevliga ljus att arbeta med. Det får gärna vara hällregn, kraftig blåst, grått och mulet, mörkt och dunkelt – omständigheterna är ju alltid föränderliga, vilket ger en uppsjö av bildmöjligheter om jag bara kan se dem.

(5)

Behåller jag nyfikenheten och entusiasmen, då finns det spännande bildmöjligheter vid alla möjliga tillfällen. Ge mig en älg eller ett rådjur, en kamera och ett objektiv – och det kan bli spännande bilder av det! Helt enkelt med att hela tiden aktivt försöka ”tänka utanför boxen”…

Och skulle det inte dyka upp några älgar eller rådjur, så finns det säkert något annat jag kan rikta kameran mot. För bilder i någon form kan det ALLTID bli, dessutom spännande bilder!

Att åka hem utan att det ”blivit något”, det finns inte på kartan. Om jag då inte aktivt väljer att låta bli att fotografera…

Märkvärdigheten i att lyckas göra bra bilder handlar INTE om att ljuset inte var spännande. Det handlar heller inte om att jag inte hade rätt objektiv eller var tillräckligt snabb… Ett ”tråkigt” ljus, fel objektiv och långsam fotograf – det kan också ge riktigt spännande bilder. Om jag lyckats ”tänka utanför boxen”…

(6)

Genom åren har jag märkt att jag alltmer sällan kommer hem utan bilder. Däremot blir det ibland bilder som jag inte alls hade planerat, vilket ju är en viktig del av charmen med naturfoto.

Där jag hade en älg kvällen innan, där sitter det nu en fälthare. En fälthare som kanske inte är på rätt humör att klia sig eller gäspa på kommando. Ljuset är också grått och mjukt. Men jag ser några strån i förgrunden och väljer att göra en dubbelexponering – en exponering med skärpa på haren, en exponering med skärpa på stråna. Och det blev en bild i alla fall…

Jag har mött många fotografer som med åren blivit allt bättre på att hitta ursäkter till att inte fotografera. Med ett allt större kvalitetskrav har bildantalet minskat. Jag vet heller inte hur många gånger jag hört mantrat ”kvalitet hellre än kvantitet”, för att på något sätt legitimera den allt minskande bildskörden.

När det egentligen inte handlar om annat än att man blivit blasé, eller att man fastnat i ett tankesätt som inte ger öppningar mot nya och bättre bilder.

(7)

När man utvecklar sitt fotograferande ska egentligen bildskörden öka med åren. För varje gång man möter en älg eller ett rådjur ska det bli flera bilder, bättre bilder och nya bilder! För allt det man tar med sig till varje nytt älgmöte eller rådjursmöte, är summan av alla tidigare möten. Alla lyckade bilder, men också alla misslyckanden. Alltid finns det något att korrigera, eller något nytt att testa och experimentera med. För inte är det väl tillräckligt att upprepa det man gjort så många gånger tidigare?

Målet måste väl alltid vara att man lyckats göra en bild som är ”något mer” än förra gången. En bild som är bättre, eller att den är tillräckligt annorlunda – helt enkelt för att man hade tränat upp förmågan att hela tiden aktivt kunna ”tänka utanför boxen”…

(Bild 1 – Havsklippa, 1996)
(Bild 2 – Rost, 2004)
(Bild 3 – Skräddare, 2017)
(Bild 4 – Tjäder, 2017)
(Bild 5 – Silvertärna, 2007)
(Bild 6 – Öde, 2007)
(Bild 7 – Fälthare, 2017)
(Bild 8 – Älg, 2017)

(8)