Ses om nio dagar…

(Nära älgmöte, 2013)

Imorgon kör vi norrut via Söderhamn, Umeå, Kiruna och Narvik till Harstad i norra Norge. Därför blir det tyst i bloggen till ungefär nästa onsdag. Då med förhoppningsvis spännande nya bilder från den nordnorska naturen att visa. Vi har beställt både norrsken och rikligt med havsörn… Vi får se vad det blir. Jag ser även fram emot en spännande workshop som jag håller i nu till helgen.

Visar fram en bild från Mullsjöskogarna från igår. Ett nära möte med en ungälg.

Annonser

Att gå i de egna spåren, men ändå inte…

(Vinterskog, 2013)

Långt efter att nästan alla andra har tröttnat för länge sedan, då fortsätter jag att uppsöka de samma platserna. De samma motiven. Återser, återupplever – men med nya ögon och nya tanker. Däri ligger min verksamhet som naturfotograf. Jag har under alla år varit på det sättet; gillar egentligen inte att alltid måste se nya motiv och nya platser. Jag trivs i närmiljön, känner någon form för trygghet – men älskar på samma gång att hämta fram nya bilder. Givetvis händer det att jag åker iväg, ibland lite längre bort. Nästa vecka åker jag upp till Nord-Norge, för att uppleva och fotografera – men också för att hålla i en intensiv workshop i personlig naturfotografi (mer info här).

Jag vet inte hur många gånger jag återkommit till de samma platserna här i Mullsjöskogarna. Vid olika årstider, olika tider på dygnet – och i alla möjliga väderförhållanden. Jag har hälsat på de samma rådjuren och älgarna, de samma blåsipporna och stannat till vid krusningarna i den samma lilla skogsbäcken. Ofta har även fotoutrustningen varit den samma. Men det blir alltid nya bilder, nya tankar jag vill testa och uttrycka i nya bilder.

Jag funderar mycket och ofta; på bilder jag vill göra och på budskap jag vill förmedla. Efteråt analyserar jag mina bilder, både noggrannt och intensivt. Blev bilderna som jag ville? Kan jag göra det ännu bättre? Till nästa gång jag är tillbaka på samma plats.

Båda dessa bilder är från platser jag ofta besöker. Skogsbilden är från ett område där jag fotograferat synnerligen ofta, men jag har faktiskt inte fotograferat just detta motiv – på just detta sätt. I detta ljus, vid denna tid på året. Bilden är en dubbelexponering (i kameran givetvis) med Pentax K20D och 43mm. Båda exponeringarna är med bländare 6.3 och 1/200 sekund. Bilden på taggtråden och rådjuret är från en plats där jag inte fotograferat lika ofta, men varje gång har det varit på rådjur. Taggtråden har jag däremot inte ens tänkt på vid tidigare tillfällen, kanske för att jag då koncentrerat mig på en helt annan form för rådjursbilder (bilden ”Rådjur i vinterlandskap” i detta inlägg är från samma plats). Här använde jag Nikon D200, 400mm, bländare 2.8 och 1/2000 sekund.

Båda bilderna är från igår.

(Taggtråden, 2013)

Fågelflykt…

(Fågelflykt 1, 2013)

(Fågelflykt 2, 2013)

(Fågelflykt 3, 2013)

(Fågelflykt 4, 2013)

Några bilder på skator och fiskmåsar i flykt, från igår och idag. Sedan jag började arbeta med rörelseoskärpan som ett bildbegrepp i 1980 så har det varit ständigt närvarande för mig. Det har blivit många bilder på fåglar i flykt med längre slutartider. Jag återkommer också med jämna mellanrum, hittar nya rörelseformer och nya sätt att förmedla flykten i bilden.

Fågelflykt 1 – Pentax K20D, 250mm, bländare 6.3, 1/13 sekund och 100 ISO.
Fågelflykt 2 – Pentax K20D, 250mm, bländare 6.3, 1/30 sekund och 100 ISO.
Fågelflykt 3 – Pentax K20D, 220mm, bländare 45, 1/6 sekund och 100 ISO.
Fågelflykt 4 – Pentax K20D, 143mm, bländare 40, 1/6 sekund och 100 ISO.

16 februari…

(Sparvhök, 2013)

(En liten gran, 2013)

(I skogen, 2013)

Tre bilder från lördagens tur i Mullsjöskogarna.

Sparvhök – Nikon D200, 400mm, bländare 2.8, 1/500 sekund och 400 ISO.
En liten gran – Samsung Pro 815, 190mm, bländare 8, 1/60 sekund och 50 ISO.
I skogen – Samsung Pro 815, 170mm, bländare 8, 1/60 sekund och 50 ISO.

Några porträtt på skogshare…

(Benjamin, 1998)

(Krisse 1, 1999)

(Krisse 2, 1999)

(Krisse 3, 1999)

Visar en serie porträtt på skogshare från Hallands Väderö i Skåne. Samtliga bilder är fotograferade med Nikon F5. Första bilden på Benjamin är med 300mm, bilderna på Krisse är med 400mm. Fujichrome Velvia 50 på bilden på Benjamin, de andra är med Ektachrome 100 VS. Bländare 2.8 på samtliga bilder och även stativ.

Den svenska avundsjukan…

(Flykt, 2013)

Vi hade en god vän på besök för några dagar sedan och det blev samtal kring allt som skett sedan september 2011. Den centrala frågan som svävade i luften var ”hur det kunde bli så stort”. Ju mer vi tänkte på det desto fler tankar började snurra. Vad skedde egentligen och varför skedde det? Vilka kommentarer har figurerat i olika offentliga sammanhang; vad har blivit sagt, vem har sagt vad – och vad har man egentligen lagt fokus på? Ett flertal vänner och bekanta säger till mig att jag ska lägga allt åt sidan och gå vidare, vilket jag idag också har gjort. Men tack vare att man gått vidare, så har tankarna kring allt det som skett också börjat bli mer konstruktiva. Vad var det egentligen som skedde och hur kunde allt bli så fruktansvärt stort? Idag vet jag att olika pressmeddelanden började spridas över hela världen medan jag fortfarande låg på sjukhuset. Pressemeddelanden som innehöll vilseledande information, givetvis för att uppmärksamheten också skulle bli så stor som möjligt. De som hade avslöjat mitt fusk ville ju få så mycket cred som möjligt, vilket också är förståeligt. I detta valde man därför att salta informationen om mig å det grövsta, annars hade väl nyheten enbart blivit en liten notis i media – och inget mer.

Idag har jag förstått att man fick ut denna information till stort sett alla. Och det var denna välsaltade information som blev den offentliga bilden av mig som fotograf. En offentlig bild som jag inte alls kunde känna igen mig i. Innan jag hann blinka två gånger så hade man startat olika bloggar som handlade om mig, det sändes debattprogram i tv – och jag fanns mer eller mindre överallt. Utan att jag knappt sagt ett enda ord. Det var först efter att jag kom tillbaka från sjukhuset som jag började uttala mig till ett fåtal tidningar, och jag ställde upp i ett radioprogram och ett tv-program där jag fick tala till punkt. Jag var mycket restriktiv, men oavsett vad jag sa eller inte sa så var spekulationskarusellen redan i full gång. Särskilt på olika Internetforum och i olika bloggar. Jag fick redan då en stark känsla av att jag inte ägde mig själv längre, jag hade blivit en offentlig person där jag aldrig någonsin skulle få stopp på rykteskarusellen. En karusell som blivit betydligt lugnare idag, men som i vissa kretser förvånansvärt nog fortsätter.

I allt som skett har det som jag egentligen gjorde, och som jag även erkänt, fått allt mindre betydelse. Det som har gjort allt detta så mycket större är alla de spekulationer som har cirkulerat och som fortfarande cirkulerar. Här finns det personer som fortsätter mala på om att jag inte lagt alla korten på bordet. Som om det skulle vara möjligt att få slut på dessa spekulationer eller ”övertygelser” som vissa har. Det spelar egentligen ingen roll hur många bilder jag skulle erkänt, så skulle det alltid finnas kvar några bilder som dessa personer hade känt en övertygelse över att de var manipulerade. Det räcker för mig att se vilka olika elaka kommentarer jag fått till min blogg även efter att jag öppnade upp för möjligheten att kommentera i december 2011. Givetvis var de flesta från anonyma personer, och självklart var kommentarerna av en sådan karaktär att det inte gick att publicera dem. Idag har man mer aktivt börjat uppmärksamma näthatet och de kommentarer jag valde att inte publicera var av den karaktären. Det räcker också att se vilka spekulationer som även cirkulerat kring ett flertal av de bilder som jag publicerat i bloggen. Varje nytt inlägg ger näring till nya spekulationer. Kanske för att hitta något som rättfärdigar att hatkampanjen fortsätter den dag idag.

Kan dessa personer inte ”bevisa” att jag klippt-och-klistrat, så har jag antingen fotograferat i djurpark eller så har det varit uppstoppade djur. Har det sedan varit andra bilder än djurbilder, så har mina bilder varit så usla att man förundras över hur jag kunde anses vara en så duktig naturfotograf. Givetvis har inte en enda bild blivit hyllad av dessa personer, det skulle ju förstöra ”kampanjen”. Men tro för all del inte att spekulationerna enbart handlat om mina bilder. Man har valt att spekulera i en helhetsbild; kring mina böcker, mina föreläsningar, mina kurser, min ekonomi, mitt psyke… Det mesta av detta har jag valt att inte bemöta. Om alla osanna spekulationer, alla rykten – om hur jag skriver och pratar, hur jag ser ut… Tänk vad många som stör sig på hela mitt väsen, och tyvärr säkerligen också gjort detta under lång tid. Det finns ju så många skelett i garderoben som man vill gräva fram…

Jag har ett stort bildarkiv, det vet jag. Jag skulle idag kunna fortsätta att blogga varje dag resten av mitt liv och hela tiden visa fram nya bilder – enbart med bilder jag redan har. Jag har också under alla år gått min egen väg som naturfotograf, det vet jag också. Jag har bevisat att man kan lyckas som naturfotograf utan att göra som alla andra, vilket stört många. Jag vet också att jag haft många fotokurser, under perioder har jag haft 4-5 kurser per vecka. Min första fotokurs höll jag redan 1980 eller 1981. Mer än 12 000 kursdeltagare har det blivit genom åren.

Riktigt många föreläsningar har jag också haft, och jag blev en allt bättre föreläsare med åren. Från att ha varit en blyg torrboll som stort sett bara bläddrade fram bilder i projektorn och ramsade upp tekniska data, så blev jag med tiden en bra föreläsare. Övning ger som sagt färdighet. Under alla år har jag även fått höra att jag har förmågan att inspirera andra – även om man nu idag mer vill framställa mig som hjärntvättare, sektledare och manipulatör av stora mått…

I allt som skett så kan det därför vara en bra idé att backa några steg och sedan försöka se allt i ett större perspektiv. Vem är det egentligen som har kritiserat? Hur har man kritiserat – och vilken andemening har man hela tiden varit ivrig med att försöka förmedla? En god vän och kollega; är det någon som väljer att ta diskussionen direkt med mig eller någon som väljer att diskutera mig offentligt? Vad är det sedan man väljer att diskutera offentligt? Handlar det om att vilja diskutera det man redan vet, eller vill man diskutera det man tror jag gjort som man hört från andra? En god vän eller kollega, är det någon som väljer att uttrycka sin besvikelse offentligt eller som tar det direkt med mig? Väljer en god vän och kollega att ställa frågor till mig offentligt, eller väljer man att ställa frågorna direkt till mig? Går det att diskutera mig offentligt utan att vinkla uppmärksamheten till sig själv? Vinner man mer på att diskutera mig offentligt, eller att ta diskussionen direkt med mig? När slutar man vara en riktig vän och enbart agerar för egen vinnings skull?

(Genom, 2005)

Varför sitter det fortfarande anonyma personer och analyserar allt jag gör? Är det för att jag fortsätter med att manipulera och fortsätter med att klippa-och-klistra? Eller beror det på annat? Ser man sig verkligen som sanningens apostlar, givetvis fortfarande arga och besvikna över det jag gjorde – eller handlar det om något helt annat? Varför väljer man då att spekulera så mycket? Är det någon rättspatos som är drivkraften, så borde man väl hålla sig från personliga påhopp och elaka kommentarer där man samtidigt roas över det man skriver? Om ni sedan tänker efter lite extra; skulle inte jag framstå som världens mest korkade människa om jag valde att fortsätta med att klippa-och-klistra – och sedan förneka detta? En korkad människa som genom åren blev en rätt framgångsrik föreläsare, undervisare och författare? Tycker ni verkligen att räknestycket går ihop?

Hur gick diskussionerna om mig som naturfotograf innan allt detta skedde? Vad tror ni? En naturfotograf som valde att gå sin egen väg och som trots detta hade stor publik på föreläsningarna, väldigt många besökare i bloggen, mängder av olika kursdeltagare. Var detta verkligen för att jag var så bra på att ljuga och manipulera? Framstår inte detta som en osedvanligt korkad människa? Jag brinner verkligen för naturfotografi och bildskapande – skulle jag då göra på det viset om det jag brinner mest för? Och om det nu verkligen var så att jag var sjukligt besatt av att få uppmärksamhet, skulle jag då verkligen välja att gå min egen väg. Att bli hyllad mästare och miljonär på ”konstiga” naturbilder, det känns väl ändå inte som ett väl genomtänkt koncept?

Jag var medlem i Naturfotograferna/N. Jag behövde inte ansöka om medlemskap på vanligt sätt, utan jag blev tillfrågad och blev medlem 2006. Då hade jag fortfarande inte börjat tänka på ett lodjursprojekt och jag hade inte ens sett en vild varg i Sverige. Samtliga av de bilder man idag fortfarande misstänker som manipulerade hade jag då fortfarande inte gjort! PhotoNatura, den andra naturfotoföreningen, var det jag som startade 1988. Det var jag som kom på namnet ”PhotoNatura”, och jag var med på att utforma både stadgar och inriktning. Båda dessa föreningar gick jag givetvis ur när jag hade brutit så tydligt mot stadgarna. Stadgar jag själv hade utformat! Varför då? Är det någon som egentligen sökt ett svar på den frågan, utan att börja spekulera hejvilt?

Jag tog även initiativ till ”Förenade Naturfotografer” under 2010. Någon som minns varför?

Fortfarande kan jag läsa att jag manipulerat prisbelönta bilder. Vilket jag aldrig gjort! Det börjar bli rätt tröttsamt att förneka detta, att den offentliga bilden av mig ska innehålla ett sådant fullkomligt stort faktafel! Jag har tidigare skrivit om detta med utmärkelsen ”Årets Naturfotograf 2010”, om varför jag fick utmärkelsen. Även om jag har kvar diplomet med formuleringen, en formulering som blev uppläst under mitt framförande på Publicistklubben i januari 2012 – så väljer man fortfarande att sprida denna bild av mig som naturfotograf. Men om man hade hållit sig till en mer nykter sanning i avslöjandet, så hade ju inte uppmärksamheten blivit så stor.

Men sedan har jag ju fortsatt med att ljuga och manipulera, säger rykterna. Det sägs att jag stulit texter från andra, vilket jag inte gjort! Det sägs att jag har copyrightskyddat material i en av mina böcker, vilket jag också förklarat här i bloggen! Det finns även rykten om att jag inte varit sanningsenlig när jag gjorde dagens bilder till boken ”Året”, vilket är en ren lögn! Ett projekt som jag gjorde helt för min egen skull, projektet finns förklarat i bokens inledningstext. Jag skulle tydligen varit på två helt olika ställen samma datum, vilket då givetvis tyder på att datumet måste vara fel? Bildernas datum är i vilket fall helt riktiga, fotograferade just där och då! Allt annat är rykten.

Tydligen har jag även fotograferat lodjur i Borås djurpark… Det finns det också ”bevis” för. Och jag som aldrig någonsin varit i Borås djurpark. När jag så småningom tar mig dit och visar fram hela bildserien för djurparkens personal, då ska det bli mycket intressant att få höra deras kommentarer. Eller att det lodjuret som jag fotograferade 1 januari 2012 har exakt de samma kännetecknen på ett lodjur som man fångat två gånger med en lodjurskamera här i Mullsjöskogarna. Konstigt va?

Men det finns ju inga lodjur här i Mullsjöskogarna, eller? Jag har ju åtminstone inte sett några, enligt rykterna. Rykten som spridits av personer som påstår sig veta. Det går heller inte att komma så nära ett lodjur som jag gjort heller, påstås det.

(Spår, 2013)

Hur många lodjur tror ni det finns i Mullsjöskogarna idag? Om man enbart räknar in kvalitetssäkrade observationer från andra personer? Tror ni antalet är det samma som jag informerade om under sommaren 2011? Eller kan det kanske även finnas fler? Jag har däremot idag valt att inte skriva något alls om mitt lodjursprojekt, ingen information alls någonstans. Beror det på att jag inte vet, inte har sett några – och heller inte har en enda bild på en vild lo från Mullsjöskogarna? Eller beror det på annat?

Kan det finnas personer som dagligen läser min blogg för att själv uppsöka allehanda platser där jag fotograferar eller sett något? Vilken skog jag varit i, var den fina blomsterängen ligger, var jag fotograferade jagande lärkfalk och kraxande korp, var hittar jag de stora älgtjurarna? Var ligger Klosterfallet eller Helvetesfallet? Vet ni hur många nyfikna naturfotografer det finns ute i Mullsjöskogarna? Många letar också efter lodjur, som ju bara finns i mina fantasier…Vad tror ni detta beror på?

Det var jag som kom på detta med en internationell fotofestival här i Mullsjö, ingen annan! Det var jag som tog initiativ till Mullsjö Fotoklubb och även drog igång fotogalleriet i Mullsjö. Hade jag inte flyttat till Mullsjö, trott på detta och tagit initiativet – då hade inget av detta funnits idag. Varför tror ni jag plockades bort från både fotofestivalen och fotogalleriet, redan när jag fortfarande låg kvar på sjukhuset – och inte hade hunnit prata med någon? Min utställning som hängde på galleriet under juli-augusti 2011, den plockades hastigt och lustigt ned. Hur kunde detta ske helt utan några samtal med mig? Tror ni verkligen att det fanns några oegentligheter i mitt arbete med både fotofestivalen och fotogalleriet? Har ni hört mina ord i allt detta någonstans? Och några av de personer som spekulerat och även kritiserat mig, finns några av dessa idag med i arbetet med festivalen och galleriet? Tror ni det fanns skitsnack om mig innan här i Mullsjö?

Vet ni varför jag egentligen gick ur Mullsjö Fotoklubb? Jo, för att några föräldrar till ett antal av ungdomarna i klubben inte ville släppa iväg dessa till mötena så länge jag fanns kvar som medlem! Det är sanningen, inget annat! Jag gick ur fotoklubben jag själv hade startat för att skydda fotoklubben.

Jag var faktiskt på väg att även hoppa av fotofestivalen – innan jag avslöjades och erkände. Visste ni detta? Och varför ville jag hoppa av? Har ni hört min berättelse?

Är man en framgångsrik naturfotograf, tror ni då att man får några motståndare genom åren? Varför tror ni att det finns fotografer som fullkomligt adopterat mitt koncept och min stil, men som sedan också offentligt väljer att fortsätta kritisera och häckla mig? Vem gömmer sig egentligen bakom ett flertal av medlemskapen på några av Internetforumen?

Och varför är så många av dessa anonyma så arga och hela tiden vill motarbeta mig? Varför skulle Fotohögskolan i Göteborg bli mejlbombad för att jag skulle föreläsa där? Varför blev fotofestivalen i Stranda varnad för att plocka in mig som föreläsare? Varför blev bokhandlare hotade med att svartlistas om de fortsatte med att sälja mina böcker? Och varför hotade prenumeranter att hoppa av den engelske fototidningen Landscape Photography om de publicerade min artikel? En artikel om personlig naturfoto och illustrerat med svartvita landskapsbilder…

Varför är det så viktigt för dessa personer att på alla möjliga sätt stoppa mig från att synas; att bli publicerad, att få föreläsa, att få undervisa? Vad är man rädd för egentligen? Om vissa av dessa personer är så måna om att behålla yttrandefriheten – varför ska då inte jag också få ha min yttrandefrihet? Jag ska tydligen cencureras bort…

Vad tror ni varit värst för mig sedan jag avslöjades och erkände? Jag har redan skrivit ett stort antal inlägg i bloggen om detta, som givetvis finns kvar att läsa för de som är intresserade. Mina ord finns här i bloggen, vad andra skriver om mig och spekulerar kring – det är inte mig! Alla dessa oerhörda spekulationer som spridits överallt, hatkommentarerna till bloggen, förföljelserna, hoten… Det var det värsta, alla kategorier. Och att detta självklart påverkat mina närmaste vänner och min familj.

Jag beklagar verkligen det jag gjorde! Jag har erkänt och jag har bett om förlåt. Men jag kommer givetvis aldrig någonsin erkänna något jag inte gjort!

Mitt bästa tips till er alla: sortera det som sägs och skrivs. Gör dina egen tolkning av vad någon säger om mig i ett telefonsamtal, i en kommentar i din blogg, i ett personligt mejl eller på annat håll. Möjligheten finns alltid att kontakta mig direkt. En saklig dialog har jag aldrig varit motståndare till, jag lider inte av någon avundsjuka och behöver heller inte prata skit om andra namngivna fotografer. Men gömmer du dig under pseudonym och gillar på något konstigt sätt att vara elak och hatisk, då försvinner du helt. Jag kommunicerar verkligen inte med falska människor eller skitstövlar. Och min respekt får enbart de som också behandlar mig med respekt.

Hur kan jag nu våga skriva om allt detta? Hetsen kommer ju bara bli ännu större. Man ska ju inte ge gamarna ny näring, brukar man säga. Eller var det som sagt så att yttrandefriheten inte gällde mig?

(Nattmöte, 2011)

Växter i sitt landskap…

(Skogsnäva, 1991)

(Vitsippa, 1988)

(Svamp, 1992)

(Vit och gul fetknopp, 1995)

(Polarull, 1996)

Ofta återkommer jag till växterna som motiv. Fast det är mycket sällan jag gör de mer klassiska närbilderna. Det kan ofta bli både diffust och abstrakt, men minst lika ofta gör jag landskapsbilder på växterna. Med olika vidvinkelobjektiv, oftast 20mm och 28mm. Nästan alltid på minsta bländaröppning, samtliga av dessa fem bilder är på bländare 22. Finns himlen med så plockar jag också fram det avtonade gråfiltret, för att undvika bleka himlar när jag lyfter upp förgrunderna.

Skogsnävorna är från Flatered utanför Mullsjö, tidigt i gryningen. Vitsippsbilden är från Dalby hage i Skåne, sent i skymningen. Svampbilden är från Skäralid i Skåne, en regnig sen eftermiddag. Fetknoppsbilden är från Bårby horva på Öland, mitt uten på Stora Alvaret. Den blå skymningsbilden på polarull är från Landmannalaugar på Island.