Gillad eller ogillad…

(1)

Jag tror att de flesta av oss gillar att vara gillade, helst från så många som möjligt. Och att vi anpassar vårt sätt att bemöta andra människor för att vi ska bli gillade, eller så åtminstone för att vi inte ska bli ogillade. Något som jag tror börjar redan från vi är riktigt små, redan som barn mäter vi vårt sätt att vara med att se hur många som gillar oss. I tonåren fortsätter processen, vi vill bli gillade och gärna vara med i populära gänget…

Många fotografer agerar också efter denna mall när man fotograferar; vi uppskattar att få många gillningar till våra bilder på Facebook och Instagram – och givetvis värmer det lite extra om bilden hade turen att vinna senaste fototävlingen. Vissa av oss tar det ett steg längre; vi anpassar vårt sätt att fotografera efter att få så många som möjligt att gilla våra bilder.

Jag tycker själv det är trevligt att få uppskattning; extra tydligt blir det när jag har föreläsningar i olika former. Det blir alltid lite nervöst innan, man undrar hur många som ska komma. Skräcken finns där i bakgrunden; tänk om det inte kommer någon…

Och sedan den enorma kick man får när det blir fullsatt, när man upptäcker att så många valde att komma för att titta på ”lilla mig” när jag föreläser och visar fram mina bilder. Att upptäcka att så många gillar mina bilder, att så många är intresserade av mig som fotograf – det brukar alltid bli de bästa föreläsningarna just när man får den där extra kicken.

Och visst kan jag plocka fram bilder som appellerar lite extra, som ger några extra skratt eller att det går ett sus genom publiken när vissa bilder kommer på den stora skärmen. Det är inte fel att hänge sig åt publikfrieri, att föreläsa är ju också att få fram ett visst mått av underhållningsvärde – men annars så får man givetvis passa sig så man inte blir en publikens fotograf.

Just att så många väljer att komma till mina föreläsningar beror ju också på att jag just är den fotograf jag är, att jag går mina egna vägar – och att det ofta blir bilder som överraskar eller kanske chockerar… Jag tror faktiskt att publikmängden skulle minska drastiskt för mig om jag blev mer slätstruken eller populär i mitt sätt att fotografera.

(2)

Jag kan även se det här i bloggen; antalet läsare är som störst när jag publicerar en artikel som provocerar eller upprör. Gärna med bilder som är typiska för min bildstil. Jag ser också vilka av mina bilder som har flest besökare, vilka som är mest populära. Och det är faktiskt sällan de bilder som påminner om andra fotografers bilder.

Och jag gör det allt annat än lätt för min publik; jag tror inte det finns någon som gillar allt jag gör, helt enkelt för att jag alltid försöker gå vidare i mitt bildskapande. Ibland till och med i en helt annan riktning än den som min publik hade önskat sig. Det finns de som helst vill att jag helt ska hänge mig att de mer abstrakta eller experimentella bilderna och därför har svårt för de mer ”vanliga”. Samtidigt som det finns de som har svårt för mina mest ”konstiga” experiment. Och så måste det få fortsätta att vara.

Jag har idag rätt många som gillar mina bilder, jag har en känsla att publiken har blivit större med åren. Men efter mitt stora misstag 2011, så har jag också flera som direkt ogillar mig som fotograf. Som letar efter något att kritisera, ifrågasätta eller förlöjliga. Naturligt nog, då mitt stora misstag väckte ett stort antal misstänksamma ögon. Och en stor besvikelse för många. Vilket jag är den första att beklaga, jag har innerligt bett om förlåt till en stor del av fotovärlden vid många tillfällen. Och fortsätter gärna göra det resten av min karriär!

Många har förlåtit mig idag, vilket jag känner en stor tacksamhet över. Men många finns kvar som helt enkelt hatar mina bilder, ja hela min verksamhet som fotograf. En publik som granskar det jag publicerar, vilket är bra – men som också förlöjligar, för att rättfärdiggöra sina antipatier mot mig, vilket är mer tveksamt…

Det har egentligen aldrig varit lätt att vara den jag är som fotograf, och idag är det ännu svårare… Men med åren har jag blivit än mer hårdhudad, jag är inte lika känslig för kritik idag som jag var i mina yngre dagar. Faktiskt känns det som jag idag är helt opåverkad av alla som ogillar mig, det har åtminstone blivit allt mindre viktig att göra bilder som många gillar – vilket även har utvecklat mig som fotograf, till något ännu bättre.

(3)

Jag är idag ännu mer ärlig mot mig själv, följer ännu mer mina helt egna intentioner – oberoende av publikens reaktioner. I allt som skett har jag än mer hittat min konstnärliga identitet, hur konstigt det än kan låta. Genom att fullkomligt trampa i klaveret, bli hånad och förlöjligad, fullkomligt nollad – så kunde jag ändra fokus från de externa frågorna till de mer interna. De inre och mer personliga, utan tankar på publiken.

Riktigt nog är jag fortfarande lika vänlig och tillmötesgående mot andra, försöker förstå hur andra tänker och agerar, undviker att bedöma andra människor utan att vara nyanserad och diplomatisk. Det är viktigt att ha respekt för medmänniskan och att hela tiden försöka förstå, även när det är mer svårt – att vara en skitstövel har aldrig varit min natur. Men det handlar inte om att andra ska gilla mig, utan mer en samvetsfråga för att stå ut med mig själv – och givetvis min djupa och innerliga medmänsklighet.

Jag har alltså ingen baktanke med att vara vänlig mot andra, vilket genomsyrar hela min konstnärliga verksamhet. Visst kan jag fortfarande provocera, men det är inte för att skapa reaktioner från andra – utan mer för att berätta vem jag är.

Visst är det trevligt att vara gillad, mindre trevligt att vara ogillad. Men idag handlar inget i mitt liv om de frågorna, det handlar helt enkelt att berätta för andra vem jag är, oavsett om det gillas eller ogillas. Jag behöver inte bevisa något för andra, annat än för mig själv. Och genom att förstå mig själv än mer, så blir jag mer förstående även mot andra.

Helt enkelt!

(Bild 1 – Stadig, 1997)
(Bild 2 – Marig, 2004)
(Bild 3 – Uppgiven, 1996)
(Bild 4 – Trygg, 1989)

(4)

Man kan aldrig vinna mot skitsnack…

9477 (1)

Bland det värsta som finns är skitsnack. Det kan jag tydligt konstatera efter att jag genom livet fått erfara baksidan av det ett stort antal gånger. Och jag är tyvärr heller inte ensam. Skitsnack är ett alldeles för vanligt fenomen, och det förstör dagligen livet för mängder av människor.

Skitsnack finns överallt, vilket gör det näst intill omöjligt att värja sig mot. Jag känner personer som valt att isolera sig, att minimera sitt umgänge – och även undvika så långt som möjligt kontakt med andra människor. Helt enkelt för att skydda sig själva mot skitsnacket. Men tyvärr vet vi alla hur lätt det kan uppstå rykten om andra människor som få känner till. Och ju mindre man vet, desto mer otroliga kan dessa rykten bli.

Människor som plötsligt kan komma till sitt arbete en dag, för att sedan se hur kollegorna är undvikande. Människor som tar sig till mataffären, för att sedan upptäcka att plötsligt så har andra slutat hälsa. Eller hur ett vänligt ansikte den ena dagen, kan vara någon som plötsligt tar en omväg nästa dag – allt för att undvika ännu ett vänligt och förtroligt samtal.

Eller det vänliga telefonsamtalet som sedan ska generera ett viktigt och positivt beslut, och där allt verkar gå vägen – men där det sedan blir tyst. Personen ringer inte tillbaka, eller så får man undvikande svar när man ringer tillbaka och undrar. Standardsvaren ”jag ska återkomma” eller ”jag har inte haft tid”. Och man vet direkt att det inte blir något, där det från början var hur säkert som helst.

9478 (2)

I dagens samhälle har skitsnacket flyttats från Krösa-Majas gärdesgård och in i den digitala världen. Det finns otaliga forum på Internet där man i stort sett inte gör annat än att prata skit om andra människor. Rykten, lögner och fantastiska slutsatser – mer än en gång har jag undrat hur många hönsfarmer man kan producera av ett enda ägg… Alla våra skvallertidningar har verkligen fått framgångsrika konkurrenter.

Och våra sociala medier, som exempelvis Facebook och Twitter, är våra främsta verktyg för att sprida skitsnacket. Om bekanta, om kollegor, om våra invandrare, om olika kändisar…

Jag är en sådan ”kändis”, eller offentlig person som det också kallas för. Och tro mig; jag har genom åren fått höra de mest otroliga rykten om mig som person. Oftast från människor som jag inte har en aning om vilka de är. Men rykten och skitsnack som inte alls skulle fått någon spridning från början, om det inte hade kommit från ”säkra källor” eller initierade personer. Från personer som känner mig, som mött mig personligen, som sett mig på håll – eller vad det nu skulle vara.

Vem kan man egentligen lita på? Hur få vettiga människor finns det?

9479 (3)

Att det finns skitsnack har jag slutat förvånas över för länge sedan, då jag tror att det vilar något grundläggande mänskligt i fenomenet. Men det som jag ännu inte lyckats förstå är alla dessa människor som hör skitsnacket och alla rykten – och som heller inte konfronterar mig. Med tanke på allt jag hört och läst, så är det förvånansvärt få människor som kontaktar mig och ställer den enkla frågan: Stämmer detta verkligen Terje?

Eller alla dessa människor som tar olika beslut, eller gör sina val – helt enkelt med utgångsläge i de rykten man hört. Och utan att verkligen ta reda på faktan. Jag har förlorat arbeten på grund av skitsnack, personer har slutat hälsa, vänner har plockat bort mig på Facebook, några har slutat ta kontakt – och detta fullkomligt helt utan att vi haft någon form av kommunikation.

Tänk så många fega människor som finns också; som inte kan ta konflikten, som inte vågar ta ställning offentligt. Man kan ringa ett telefonsamtal, kanske skickar man ett mejl eller ett privat meddelande på Facebook. Men man skulle aldrig våga stå för detta. Skriva om det, blogga om det, stötta, ta ställning, våga säga ifrån – helt enkelt av rädsla för att själva råka illa ut…

Finns det verkligen så fruktansvärt många människor som inte kan tänka själva?

(Bild 1 – Vargdödad älg, 2008)
(Bild 2 – Vinterfåglar, 2008)
(Bild 3 – Rådjur, 2008)
(Bild 4 – Höstlöv, 1994)

9480 (4)