Hovs hallar…

(Storm, 2000)

(Öppningen, 1998)

(Ljusa stenen, 1999)

(Sömn, 1996)

(Sommarnatt, 1997)

Under åren jag bodde i Ängelholm i Skåne (1987-2002) så blev Hovs hallar ute på Bjäre en av mina favoritplatser. Första gången jag var här var dock redan 1983, fast då som turist på snabbvisit mitt på dagen under enbart 1-2 timmar. Men efter att jag flyttade till Sverige och Ängelholm i 1987 blev Hovs hallar en av de platser jag oftast besökade. Jag fascinerades av landskapet, klipporna, klapperstensfälten, kontrasterna – och jag fick med åren nästan ett personligt förhållande till vissa av stenarna. Stenar jag återvände till flera gånger varje år.

Hovs hallar blev en plats jag besökte till alla årstider, men sommaren blev väl den tiden jag var den minst. Mycket på grund av alla badturister som verkade hitta till varende plats längs stranden, och alla var väl heller inte så noggranna vad gäller baddräkt… Inte en höjdare då att hoppa runt med en kamera mellan dessa mer eller mindre nakna sol- och havsbadarna.

Vinterstid var jag där ofta. Den låga vinterssolen gav ljusstämningar i klipplandskapet som verkligen fångade mig. Och var det storm, var det nästan omöjligt att hålla mig därifrån. Jag lyckades även ta mig dit under en orkan, och jag glömmer aldrig allt det virvlande saltet och skummet i luften – och att det nästan var omöjligt att titta utan att ögonen blev fullständigt tårfyllda…

Med åren märkte jag också att Hovs hallar blev en alltmer populär plats för fotograferna. Under de första åren gick jag runt där nästan helt ensam, men under de sista åren jag bodde i Skåne så träffade jag alltid på andra fotografer. Och då fotografer från alla möjliga ställen i Sverige och även utomlands.

Jag har även haft svårt att hålla mig därifrån även efter att jag flyttade från Skåne, och det kommer säkerligen bli många fler utflykter dit under åren framöver. Här visar jag dock en serie analoga bilder från åren jag bodde i Skåne. Första bilden fotograferade jag under en storm, med Nikon F5 och 400mm. Andra bilden under en kall senhöstdag, med Nikon F3 och 28mm. Tredje bilden under en sen kväll, med Nikon F3 och 28mm – och även ett avtonat gråfilter. Fjärde bilden under en lekfull senhöstdag, med Nikon F3 och 28mm. Dessutom med ett repigt glasfilter, ett avtonat gråfilter och ett avtonat orangefilter. Femte bilden är från en sommarnatt, ungefär mitt i natten. Nikon F3, 28mm och avtonat gråfilter. Jag vill minnas att slutartiden här var runt 9 minuter. Förste och tredje bilden är med Ektachrome 100 VS, de andra med Fujichrome Velvia 50.

Annonser

Sidensvansarna har kommit till Mullsjö…

(Sidensvans 1, 2012)

(Sidensvans 2, 2006)

(Sidensvans 3, 2011)

(Sidensvans 4, 2006)

(Sidensvans 5, 2006)

(Sidensvans 6, 2009)

Idag kom sidensvansarna till Mullsjö. Såg nyss en flock på drygt 50 sidensvansar. Blev några bilder, men hoppas det blir flera närmsta dagarna. Bjuder därför på en bildserie på sidensvansar från olika tillfällen.

Första bilden är från idag här i Mullsjö. Nikon D200, 400mm, bl 2.8 och 1/1600 sek. Andra bilden är från Söderhamn i Hälsingland, 1 november 2006. Nikon D200, 400mm, bl 2.8 och 1/1600 sek. Tredje bilden är från Mullsjö, 9 november 2011. Pentax K20D, 50mm, bl 6.3 och 1/4000 sek. Fjärde bilden är från Söderhamn, 2 november 2006. Nikon D200, 400mm, bl 2.8 och 1/800 sek. Femte bilden är också från Söderhamn, 2 november 2006. Nikon D200, 400mm, bl 2.8 och 1/3200 sek. Sjätte bilden är från Mullsjö, 19 december 2009. Nikon D200, 400mm, bl 2.8 och 1/250 sek.

Smålommen badar i skymningsljuset…

(Smålom, 1996)

Ibland kommer frågorna över mig, om varför jag fotograferar som jag gör. Varför väljer jag att fotografera en smålom i skymningsljuset på detta sätt? Den är såpass suddig att man knappt kan se att det är en smålom – varför ansträngde jag mig inte då att försöka få det att se ut som en smålom? Ett högre ISO-värde hade ju gett en kortare slutartid. Bilden gjorde jag med Fujichrome Velvia på 50 ISO, och slutartiden var 1/2 sekund. Bilden är från Knuthöjdsmossen i Västmanland, 7 augusti 1996.

Och färgerna i ljuset ser ju nästan onaturliga ut. Har jag gjort några färgändringar i Photoshop efter att jag skannat in bilden? Bilden är dessutom dimmig eller disig, och inte ens bakgrunden ser skarp ut.

Nåja, det är lätt att man bedömer naturbilder utifrån dokumentära referensramar, även om bilden inte alls är menat att vara dokumentär. Jag har alltid undrat varför. Varför naturbilder alltid förväntas vara naturliga, och allt i bilderna som uppfattas som onaturligt – det gillar vi oftast inte. Detta fast graden av vad som är onaturligt är något som helt vilar i subjektiva värderingar. Det vi inte sett, finns ju inte. Eller?

Färgerna är däremot inte alls onaturliga, den analoga diabilden ser exakt lika ut som bilden ni här ser inskannad. Det var tidigt i gryningen, det var tät morgondimma och molnen på himlen hade börjat bli riktigt ordentligt röda. Denna rödfärg påverkade tonarna i dimman och gav detta rosa skimmer. Dessutom visste jag ju också att Velvian gillade rött och förstärkte dessa färger lite extra. Rörelseoskärpan i smålommen gillar jag, det förstärker känslan som vilar i hela bilden. Att det är en smålom är egentligen inte viktigt för mig, utan det viktiga är just helhetskänslan i bilden. Vad förmedlar hela bilden?

Det är vanligt när man visar en naturbild att man vill ha förklaringar först, innan man väljer att kommentera. Jag tillhör motsatsen, jag kommenterar gärna innan jag får veta. Och många gånger vill jag heller inte veta efteråt, då jag tycker bilden ska få tala av egen kraft.

Några svartvita landskapsbilder…

(Vattenfall, 2012)

(Motljus, 1995)

(Dyningar, 2012)

(Hjärtat, 2012)

(Mullbärsträd, 2012)

Visar fem svartvita landskapsbilder, som en liten förberedelse inför föreläsningen och workshopen nu i helgen. Vattenfallet är från Röttle i Småland, 12 juli 2012. Pentax K7, 110mm, bl 20, 0.4 sek och ett rödfilter för svartvitt. Det gav mörk grönska och ljust skimmer åt rödtonarna. Motljusbilden är från Námaskarð på Island i september 1995. Nikon F3, 16mm, bl 22 och 1/8 sekund. Fujichrome Velvia 50 konverterad till svartvitt i Photoshop. Dyningarna är från sydspetsen av Visingsö i Småland, 2 juli 2012. Pentax K20D, 18mm, bl 3.5, 1/1600 sek och IR-inställning i kameran. Hjärtat är från Röttle i Småland, 3 juli 2012. Pentax K20D, 155mm, bl 5.6, 1/10 sekund och grönfilter för svartvitt. Även softfilter. Mullbärsträden är från Visingsö i Småland, 2 juli 2012. Pentax K20D, 25mm, bl 25, 1/2 sek och grönfilter för svartvitt.

Lite tråkig teknisk information…

(Självporträtt, 2008)

På grund av senaste dagarnas enorma spekulationer och ”bevis” som figurerat på Flashback/Fotosidan, känner jag mig tvungen att komma med lite teknisk information kring hur jag gör en bild klar innan den visas här i min blogg. Detta gäller i första hand bilden på berguv (se förra inlägget här i bloggen), som man nu tydligen har ”bevisat” är manipulerad. Bilden är givetvis INTE manipulerad, vilket jag även skrev i förra inlägget, oavsett vad nu dessa olika människor på Flashback/Fotosidan än skulle övertyga varandra.

Steg 1 – Jag fotograferar eller gör bilden på plats i naturen. Jag säger ”gör” vilket jag använt som begrepp under samtliga av mina år som naturfotograf. Vilket man givetvis också valt att häckla och mobba om i hela processen eller kampanjen mot mig det senaste året. Vilket jag givetvis fortsättningsvis kommer använda även i åren framöver. Jag fotograferar inte i RAW, det har jag aldrig gjort – utan jag fotograferar direkt i JPEG i högsta upplösning. Då jag nästan aldrig gör något med bilden efteråt så har jag kommit fram till detta. Jag är noggrann med exponering, komposition, färgnyanser/vitbalans mm. Så det finns egentligen knappt något för mig att göra i efterhand. Vitbalansen står oftast inställd i ”sol”; antingen jag fotograferar med Nikon, Pentax eller Samsung. Däremot går jag in i färgkaliberingen direkt i kameran för att få en grundinställning som passar mig, men också för att få de olika kamerorna att reagera ungefär lika. Detta gör det även enklare för mig att kunna kombinera med olika kameror under samma tillfälle, något som ger ungefär samma utgångsläge.

Steg 2 – När jag kommer hem går jag genom bilderna, tittar på dem, tar bort de bilder som inte är bra eller mindre bra. Detta gör jag i det utmärkta programmet ACDSee 10 Photo Manager, som fungerar som ett Utforskaren fast för tumnaglar. När jag rensat bort de mindre bra bilderna, skapar jag en ny bildmapp i arkivet namngiven efter bildernas datum. Mappen skapar jag som en undermapp under månad och sedan under år. Sedan klistrar jag in bilderna i denna mapp. Därefter markerar jag alla bildfilerna och döper om dem efter datum och fotograferingsordning, som exempelvis 121029-0001 på första bilden till exempelvis 121029-0124. I detta exempel kan man då också se att jag arkiverat 124 bilder från just detta datum. Allt detta gör jag alltså i ACDSee 10 Photo Manager.

Steg 3 – Därefter går jag genom bilderna från detta datum ännu en gång. Tittar genom och ser efter favoriter, eller om det är några av dessa bilder jag vill göra helt klar. Dessa bilder markerar jag sedan och kopierar till en helt annan mapp på en annan hårddisk, som heter FÄRDIGA BILDER. Under denna mapp finns liknande undermapper efter årtal och datum. De bilderna som jag valt ut, exempelvis fem bilder, öppnar jag sedan i Photoshop CS4. I Photoshop letar jag sedan efter damm som jag klonar bort, jag gör kanske lite enklare justeringar av nyanser/kontrast eller färgbalans – och sedan gör jag en eventuell beskäring. Det händer också att jag konverterar en färgbild till svartvitt, men oftast ställer jag in för svartvitt direkt i kameran. Märk väl; det finns många tillfällen då jag inte behöver klona bort damm, jag inte gör någon justering alls och gör heller ingen beskäring. Överlag har jag rätt lite att göra med mina bilder i efterhand i Photoshop, då jag försöker vara så noggrann som möjligt redan när jag fotograferar. När jag sedan anser mig vara klar med bilden ändrar jag längsta bildsida till 1500 pixlar och en upplösning på 1800 dpi. Sedan är bilden klar.

Steg 4 – Jag stänger sedan ner Photoshop och öppnar upp ACDSee igen och tittar på de färdiga bilderna från datumet. Eller så tittar jag på andra bilder från andra datum. Funderar kring vilka bilder jag ska visa fram i kommande blogginlägg. Dessa bilder markerar jag och sedan kopierar till en egen mapp på datorns huvuddisk under MINA BILDER som heter BLOGGEN. Här börjar jag med att döpa om filen, då jag har en egen numrering av bilderna i bloggen. Sedan öppnar jag upp den i Edit i ACDSee, ändrar sedan storleken på bilden till 600 pixlar, gör en enklare skärpning av bilden, eventuellt gör en enklare justering av kontrast (då bilden minskar rätt kraftigt i formatet) och sparar sedan ner bildfilen i Bitmapp. Detta för att rensa bort all exif ur bilden innan den publiceras på Internet. När bilden sedan ligger sparad i Bitmapp gör jag avslutningsvis en konvertering tllbaka till JPEG – och sedan är bilden klar för att publiceras på Internet.

Samtliga 1800 bilder som ligger på min blogg har gått genom denna process. Inga av de publicerade bilderna i bloggen är manipulerade i den form som menas på Flashback eller Fotosidan. Än en gång, jag sysslar inte med sådant – oavsett vilket mantra man än försöker sprida via dessa communities. Jag vill under inga omständigheter påstå att jag är duktig på den digitala processen, utan jag följer min väg som jag lärt mig efterhand genom åren som digital fotograf. Jag har inga direkta hemligheter som fotograf, jag har under alla år inte haft några problem att visa fram mina exponeringar för andra fotografer direkt på skärmen i kameran. Många har fått se ett flertal av mina bilder på det sättet, och jag har också haft fotografer som sett mig öppna upp bildfiler och sedan jobba klart dessa i Photoshop.

Jag lämnar nu denna diskussion, låter Flashback och Fotosidan få vara just vad det är, fortsätter med mitt. Och låter alla dessa människor få fortsätta att spekulera sig blåa i ansiktet. Det är nog så att det är just detta som ger innehåll i deras liv – att spekulera och sedan uppvigla varandra med en massa nya övertygelser. I mellantiden är jag fullt upptagen med mitt, med att fotografera, med att blogga, med att skriva – och sedan arbeta med kommande föreläsningar och workshops. Många förstår redan vad som sker och har skett, människor som kan läsa mellan raderna och sortera – människor som säger till mig att jag ska lämna skiten och titta framåt. Jag förstår att det är så jag måste göra; att inte låta människor som på olika sätt mår dåligt få påverka eller förstöra mitt skapande. Därför lämnar jag nu denna diskussion helt och hållet, och fortsätter med mitt.

Det är kanske meningen att samtliga bilder som jag publicerar ska visas högupplöst med fullständig exif, och sedan en detaljerad beskrivning exakt vad jag gjort i Photoshop. För att dessa människor ska fullkomligt få hänge sig åt sin granskande hobby. Det kommer däremot inte ske! Det är bilden och tankarna det handlar om, och som alltid är det viktiga. Med risk för att dessa människor inte får precis den näring de behöver, och istället måste hänge sig åt uppseendeväckande spekulationer. För märk väl; dessa människor har alltid rätt och jag har alltid fel! Eller?

”I don’t take pictures, I make them” – Ansel Adams

Förhoppningsvis sista inlägget om all skit man fått/får utstå…

(Berguv, 2007)

Jag fick veta att min bild på berguv som jag publicerade i min blogg här (se även här ovan) har blivit ifrågasatt som manipulerad på Fotosidan av en kvinnlig medlem. Hon heter Helena Wiking. Detta fick mig att skicka följande meddelande till henne på Facebook: ”Vet inte vad du vill eller önskar… Men har fått tips om dina spekulationer på Fotosidan om min bild på berguv. Fortsätt för all del spekulera, den är givetvis INTE det minsta manipulerad. Förutom det jag erkänt redan förra hösten, så sysslar jag inte med sådant. Vet inte vad du är ute efter, så det får stå för dig. Tro sedan vad du vill, eller varför inte fortsätta att spekulera i samtliga av de 1800 bilder som ligger i bloggen redan. Du kommer givetvis få mycket uppmärksamhet, min blogg kommer få många besökare – men i slutändan så är det inte jag som kommer stå med skäggen i postlådan. Jag har faktiskt redan erkänt det jag gjort, för mer än ett år sedan!”

Kort därefter fick jag följande svar från henne: ”Hör inte av dig hit. Ta det på Fotosidan.”

Jag svarade då kort tillbaka till henne: ”Då får det vara så alltså. Är inte medlem på FS, och kommer inte bli det heller. Ok, då vet jag.”

Nu väljer hon däremot att skriva följande på Fotosidan: ”Jag har precis fått ett privat meddelande från Terje Hellesö angående min frågan om hans foto på hans blogg. Terje, ta inte kontakt med mig privat, all kommunikation sker här då detta är en öppen dialog! Du framstår som hotfull i ditt privata meddelande och jag uppskattar det inte! Jag vill enbart diskutera dina fotografier. Du är inte intressant i denna fråga. Skilj på detta. Jag är fotograf. Jag skriver här som fotograf, inte som privatperson. Mitt privatliv är privat. Jag vill enbart föra denna dialog i detta forum. Respektera detta! Jag lyfter en fråga om ditt fotografi, inte om dig. Jag förstår att du inte har det lätt men det är tyvärr din situation som du själv satt dig i. Jag känner med dig och jag hoppas att du kommer ut på andra sidan med bättre självinsikt och med mer respekt för dig själv och ditt arbete som fotograf.”

Undrar hur det kan bli såhär? Vart i mitt meddelande till henne var jag hotfull, och varför väljer hon att fortsätta diskutera på just Fotosidan, och inte med mig direkt? Undrar också när all denna skit ska få ett stopp? Och sedan undrar jag ju varför jag plötsligt ska respektera henne, enligt det hon skriver på Fotosidan. En respekt som jag under inga omständigheter upplever från henne mot mig. Varför citerade hon mig inte, utan gjorde en egen bedömning offentligt om hur jag hade skrivit till henne?

Ni kan läsa diskussionen på Fotosidan här. Viktigt: Om någon av er vill ge er in i diskussionen på Fotosidan, så var så snälla att försöka hålla en seriös nivå i kommentarerna. Ingen vinner på om det blir sandlådenivå. Tack!

Har även läst ett antal av de senaste inläggen i diskussionen och börjar egentligen undra. Dels hur man förtsätter analysera bilden som om den är manipulerad. Ser också i diskussionen hur vissa kan måla på och säga det mest otroliga om mig och tyckas vara sakliga, medan de som försvarar mig blir ifrågasatta även från redaktionen på Fotosidan. Suck, det är så otroligt så jag vet inte! Men det är väl så i all denna skit som finns om mig; att jag är en mycket sjuk människa, medan alla de som fortsätter hålla på är normala. Välkommen till omvända världen!

Och nej, bilden är inte manipulerad! Den är fotograferad sent i skymningen, genom mörk och diffus förgrund. Inget konstigt alls, egentligen!

Edit: Jag rekommenderar ALLA att läsa denna tråd på Fotosidan. Men diskussionen blir efterhand rätt märklig då redaktionen mycket flitigt tar bort inlägg som de anser är påhopp/personangrepp. Ett antal av de som stödjer mig har fått sina inlägg raderade. Läs däremot vilka inlägg som finns kvar och undras över vilka inlägg redaktionen INTE anser vara påhopp/personangrepp. Följande kommentar har lämnats i diskussionen och tycks tydligen INTE vara ett påhopp, då den inte raderats av redaktion: ”Terje har systematiskt under mycket lång tid manipulerat både bilder och människor, och han har fortsatt med det även efter avslöjandet om lodjuren, som visade sig bara vara toppen av ett isberg.”

Vi existerar under ett kort ögonblick…

(Ladan, 2006)

Den stora frågan är nog hur mycket vi människor egentligen påverkar i den stora bilden… Under de ungefär två miljoner år människan har existerat, så har vi ju rätt snabbt börjat se på oss själva som universums härskare. Och då är vi ännu inte ens i närheten av hur länge dinosaurierna existerade… Först om sådär ungefär 38 miljoner år vet vi vilken betydelse människan egentligen kommer få. Om vi då ens fortfarande existerar som art. Det vet vi inte idag, även om vi så gärna önskar få svar på alla de stora frågorna. Just nu idag vill vi helst få veta allt. Vilket nog kommer vara en omöjlighet, hur gärna vi önskar det.

Har jag hälsan under kontroll kanske jag kommer få leva i 30-40 år till. Vad som sker därefter vet jag inte. Antingen blir allt svart och ingenting sker, eller så kanske jag hamnar i evigheten uppe på något moln och spelar harpa. Jag hoppas givetvis att våra religiösa tankegångar är de rätta, men jag vet ju inte helt säkert. Jag kan välja att tro på ett liv i någon form av evighet, det är mitt val – men det finns samtidigt något i mig som försöker se någon logik i allt detta. Och därför är tveksam till att det kommer vara så. Vår planet har ju funnits i över fyra miljarder år, människan som art har enbart existerat i två miljoner år. En försvinnande liten del av planetens historia egentligen. Så varför skulle vi människor då vara ”de valda” som får komma till evigheten. Varför just vi? Eller finns redan alla dinosaurierna i sin egen himmel någonstans, där de i sin evighet nu har möjlighet att titta på oss människor och hur vi väljer att hantera planeten idag. Jag vet inte, men det är fascinerande att filosofera kring alla dessa frågor. Om inget annat, så för att se sig själv och den egna existensen i ett mer ödmjukt perspektiv. Ett perspektiv som jag tror är nyttigt för människan.

Hur länge efter att jag inte finns längre kommer spåren efter mig få finnas kvar? Mina bilder, mina böcker, mina tankar som lagrats i olika former. Kommer fotograferna någon gång i framtiden prata om mig? Det kanske inte ens finns några fotografer i framtiden – och vilken beständighet har det jag skapat egentligen? Kommer framtidens arkeologer kunna hitta tusen år gamla fotografier, eller kommer fotografierna vara urblekta och utan spår? Kommer ens fotopappret finnas kvar? Och vad med alla våra hårddiskar? Hur mycket av allt det som idag lagras kommer vi se något värde i att spara om tusen år?

Vi sitter idag och tror oss vara eviga. Vi tror att det vi gör och skapar kommer finnas för alltid. Men vetenskapen kan visa på flera exempel som tydligt talar emot detta. Om ungefär 250 miljoner år måste vi även revidera våra kartor helt och hållet. Då bildas nämligen nästa superkontinent, som forskarna redan gett namnet Pangea Ultima. Vi behöver då inte längre ta oss över ett stort hav för att komma till New York eller Miami. Någonstans längs Portugals nuvarande kust kommer vi att kunna gå torrskodda över till dagens Patagonien. Sedan kommer hela afrikanska kontinenten ha lagt sig mellan dagens Grönland och dagens Kanada. Och Australien kommer ha växt ihop med Antarktis, någonstans i dagens Sydatlanten… Och det Atlanten vi idag känner till ligger då öster om Japan och ha växt ihop med Stilla havet…

Undrar hur den tidens natur kommer se ut för den tidens naturfotografer… Vilka djur kommer vi kunna fotografera och vilka bildtrender kommer då existera? Om vi ens finns kvar då som människor förstås. Vi kanske redan är borta och nya livsformer täcker då vår planet. Kanske är det mer avancerade livsformer, eller så är de mer primitiva och inte alls kan föreställa sig något som helst om hur det har varit tidigare i planetens historia. Den tidens livsformer kanske inte alls kan tänka varken i perspektiv eller i livscykler. Vi vet inte – och det är kanske lika bra…

Om jag då inte redan sitter där på mitt moln och spelar harpa in i evigheten – och då får se allt detta. Frågan är om jag kommer gilla det jag får se och om jag fullt ut kommer njuta av mitt liv i evigheten… Jag hoppas i vilket fall som helst att jag fortfarande är fotograf – det finns då så mycket jag mer än gärna skulle vilja fotografera.

Tänker då särskilt på dessa fantastiska ljusfenomen vi får uppleva på natthimlen om ungefär sådär 3,75 miljarder år. När Andromedagalaxen kolliderar med Vintergatan. De ljusfenomen vi då får uppleva de påföljande två miljarder åren kommer överstiga allt jag hittills fått uppleva av ljusfenomen under de senaste trettio åren… Jag lovar att det kommer bli rätt många oerhört spännande bilder. Vilken kamera jag då använder vet jag däremot inte, det kanske blir en sådan där framtidsvision där jag kan ställa in skärpan efteråt. Efter att jag exponerat alltså! Kameror som redan idag håller på att utvecklas.

Det kan bli några intressanta blogginlägg framöver, om ungefär drygt tre miljarder år. Och vilka intressanta perspektiv det kommer ge till naturfotografin! Jag hoppas då givetvis att jag även har kvar er som bloggläsare…