Snabbare än tanken…

(Sparvhök 1, 2007)

(Sparvhök 2, 2007)

(Sparvhök 3, 2007)

Ibland händer det jag inte kan förklara. Ibland blir det bilder, innan jag egentligen uppfattat att jag fotograferat. Denna serie från Fårö på Gotland, 10 juni 2007, är en sådan serie bilder där jag inte uppfattade vad jag fotograferat förrän efteråt…

Det var ett härligt släpande kvällsljus när jag gick iväg ut för att fotografera. Plötsligt blir jag uppmärksam på att det är ett himla liv på pilfinkarna. Sedan ser jag något som fladdrar till i kvällsljuset. Snabbt slänger jag upp kameran. Skärpan var redan förinställd på ett avstånd jag sedan tidigare lärt mig kan vara ett bra utgångsläge, och ljuset hade jag redan mätt i tillfälle något oväntat skulle dyka upp. Snabbt fick jag motivet i exakt skärpa och jag började direkt tänka bildutsnitt. Sedan en snabb serie med bilder, det blev 4-5 bilder innan situationen var över.

Efteråt kunde jag se att det var en sparvhök, och en underbart utfärgad hanne dessutom. Jag kan se att den fick tag i en pilfink, och fjädrarna från pilfinken flyger i bilden.

(Serien är fotograferat med Nikon D200 och 400mm. Bländare 2.8 och 1/1000 sekund. Manuell ljusmätning och manuell fokus som alltid, och 100 ISO)

Annonser

De speciella icke-motiven…

(Linjer, 2010)

Det är inte motiven som skapar bilderna, det är fotografen!

Hur lätt är det inte att glömma just detta. Att jag som naturfotograf börjar jaga efter de häftigaste och ovanligaste motiven, en ovanlig fågelart, den mest trolska urskogen, den mest storslagna fällvyn, de mest färggranna höstlöven, den mest dimmiga höstmorgonen, finaste vitsippan eller ett ovanligt lodjur. I tron att det räcker för att det ska bli speciella och bra bilder. Genom hela min karriär har jag upptäckt mer än en gång att det verkligen inte är så. Det är enbart jag, fotografen, och hur jag kan se och sammanställa, som skapar bilderna. Är jag tillräckligt skärpt och vaken för alla intryck, det är då jag kan se bilderna. Inte annars!

Jag brukar ofta återkomma till hur lätt det är för naturfotografen att fastna i de ovanliga motiven. Att svårigheten med att fånga något på bild, är just det som ger de största applåderna. Att det är just i detta som vi har de riktigt bra fotograferna med de bästa bilderna. För att sedan upptäcka att det är just så det inte är egentligen. En tråkig bild på en björn är verkligen inte bättre än en bra bild på några snöfläckar i vägkanten! Så tycker jag, och häri ligger mitt egentliga bildskapande. För det är just BILDER jag är fascinerad av att titta på och studera, inte passiva avbildningar på olika motiv. Och då helst bilder där fotografen säger något, använder sina specifika fingeravtryck, gör en egen tolkning – och utmanar mig som bildbetraktare.

Mer än en gång har jag upptäckt att det faktiskt kan vara icke-motiven som blir de riktigt bra bilderna. För det är just bland dessa icke-motiv som det blir extra tydligt vilken förmåga fotografen har – som bildskapare. Bilden på linjerna är just ett sådant icke-motiv; en ledning (vilken som helst) vid en parkering i Valdres i Norge. Just från en särskild vinkel blev det ett kombinerat linjespel med kondensstrimmorna på himlen, en triangel gav dynamik till bildytan. Ett moln ger dimensioner, och sedan var bara bilden där. Hur enkelt som helst, egentligen.

Vilken förhållande har ni till dessa icke-motiv?

Bildskaparens manifest # 17

(Talgoxe, 2011)

”Fotografier kan utmana våra föreställningar om världen genom att skapa oväntade samband.”

(Bilden på talgoxen är från Mullsjö, 18 december 2011. Den satt i trädet utanför om jag fotograferade den genom fönstret, men ljuset från en ljusstake i förgrunden. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 250mm. Bländare 6.3 och 1/250 sekund, på 400 ISO)

Bildskaparens manifest # 16

(Lappuggla, 2008)

”Om jag i varje given situation enbart ser vad andra ser, då kan man påstå att jag i hög grad är prepresentativ för vår kultur och att jag är ett offer för den.”  (S I Hayakawa)

(Lappugglan är fotograferat vid Östansjö söder om Söderhamn i Hälsingland, 29 december 2008. Lappugglan uppehöll sig i området en längre tid, var inte alls skygg och svår att komma nära, och gav mig rätt många bilder. Oftast valde jag att arbeta med mer okonventionella bildidéer och udda perspektiv. Här dök den ner från en telefonledning för att ta en sork, telefonledningen är precis utanför bilden i överkant. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 18mm. Bländare 4 och 1/1250 sekund direkt mot kvällssolen. 100 ISO)