En bild från dagens korta kvällspromenad…

(Skata, 2012)

Jag och Malin har precis kommit tillbaka från en kortare kvällspromenad. Kameran följde givetvis med. Man vet ju aldrig. Någon skata, kanske en flock med kajor, en talgoxe eller en större hackspett. När det blir sådana promenader är det ofta de kortare brännvidderna som kommer till användning. Och fåglarna kan komma tillräckligt nära för de kortare brännvidderna. Vi hade precis kommit utanför huset när en skata kom flygande. Upp med kameran och med brännvidden 32mm kunde jag kombinera skatan med trädgrenar och spännande moln. De flesta bilder som jag har på skator har blivit till vid just sådana tillfällen.

Slutartiden var 1/500 sekund och bländare 4. Som vanligt använde jag 100 ISO.

Det finns tyvärr mängder av falska människor…

(Tornseglare i kvällsljus, 2010)

Jag vet inte hur många gånger jag fått lyssna på person A när det pratas om person B och person C. Om att B är på det sättet, och C kan man ju inte lita på överhuvudtaget. Tiden går och sedan är A, B och C jättebra vänner – och jag är utanför. Helt utanför, mer eller mindre utfryst av både A, B och C. Sedan försvann även person D och E, för de kände B… Efter ett tag träffar jag person F som ställer mig en massa frågor. Frågor som hela tiden avslutas med: Stämmer verkligen detta Terje?

Jag kan inte annat än dementera. Och de senaste månaderna har jag verkligen fått en fantastisk erfarenhet i att dementera. Och det utan att ge tillbaka med samma mynt. För varför ska det vara så intressant att till F berätta sanningen om A, B, C, D och E. Jag har alltid varit av den meningen att det är mer intressant att prata om det man själv gjort. Vad jag gjort, och att lyssna på vad F gjort senaste tiden. Skitpratare har jag aldrig varit, och jag kommer heller inte vara det. Jag kommer givetvis heller inte berätta här i bloggen om varken A, B, C, D, E och F – där jag med att använda deras riktiga namn skvallrar om en massa. Om hur falsk A är, hur mycket skit om allt och alla som B berättar, hur mycket som C ljuger om, att D har manipulerat själv en massa som fotograf, att jag är grymt besviken på E och att jag inte kan fatta hur någon kan tycka att F är en bra fotograf.

Vad jag vet är rätt mycket! Faktiskt otroligt mycket, och mycket har riktigt ordentligt ”smaskiga” detaljer. Men att knäcka en annan människa på det sättet är låååångt under min värdighet! Och falsk har jag aldrig någonsin varit som människa. Jag ljuger inte, jag är inte ytlig, har inga spetsiga armbågar – och går inte över lik för att få egen framgång. Jag ljög med några av mina egna bilder, som jag redan erkänt ett stort antal gånger i olika media och här i bloggen. Jag har även bett om förlåt till alla jag kunde komma på; både här i bloggen och i olika media. I dagstidningar, i kvällstidningar, i radio och TV. Men jag har inte en enda gång känt något behov av att hämnas på varken A, B, C, D, E eller F. Och person G och H som helt tystnade i detta, där kan man ju undra varför. Är det en tillfällighet att båda dessa börjat umgås med A och B?

Vad som sägs om mig därute har jag tack och lov mycket begränsad insyn i. Men jag är inte dum och korkad. Jag kan räkna ihop 1 + 1…

Vad jag däremot har fått i rikliga mått är ett sagolikt bra tålamod. Både som människa och som fotograf. Den perioden då jag gick för långt med att manipulera är en kort del av mitt liv, som jag nu sätter en parantes runt. Med tiden kommer alltfler förstå. Förhoppningsvis finns det också människor därute som kan sortera. Människor som redan genomskådat A, B, C, D, E, F, G och H. Som förstått och sett det spelet som pågår. Ett spel som tyvärr inte började med de fel jag gjorde. Spelet är tyvärr äldre än så, det har säkerligen pågått så länge människan funnits som art på vår planet.

Frågan är bara varför dessa människor mer eller mindre alltid verkar komma undan. Är det meningen att man ska bli falsk och ytlig, att en skitpratare är de människor som verkligen kommer någon vart här i livet. Vi andra däremot, vi som kan sortera och som inte dömer en annan människa – är det oss det är fel på?

Nåja, bara lite tankar här på lördagsförmiddagen…

När en del av ett djur förstärker helhet och personlighet…

(Älgtjur, 2010)

En bildteknik som jag arbetat rätt mycket med under senare år är att inte återge djuren i sin helhet i bilden. Jag har upptäckt att det kan vara lättare att fånga personligheten och uttrycket i ett djur, om jag inte visar djuret i sin helhet i bilden. Jag bryter upp en välkänt form, vilket gör att djurets form blir underordnat uttrycket i djuret. Man går direkt mot ögon och utstrålning, mer än det ”vanliga” sättet man oftast får se och uppleva djuren i naturen. Med jämna mellanrum, när tillfälle finns, så letar jag efter föremål i omgivningen att ställa tillsammans med djuret. Ibland kan dessa föremål också ytterligare förstärka, eller rikta fokus mot djurets uttryck eller utstrålning. Eller djurets personlighet för den delen. Visar här två bilder i denna kategori av bilder, jag har tidigare visat andra sådana bilder och jag kommer säkerligen visa fram flera även framöver.

Älgtjuren är från Baremosse norr om Mullsjö, 18 maj 2010. Rådjuret är från Baremossö, 19 januari 2010. Båda är fotograferade med Nikon D200 och 400mm. Båda bilderna är också med 100 ISO.

Arbetar ni med liknande tekniker för att förstärka uttrycken i djurbilderna?

(Rådjur, 2010)