Neptunus och Oscarsborg…

(1)

En skymningsbild från Söderhamn. I förgrunden Neptunus och i bakgrunden syns Oscarsborg. Bilden gjorde jag 19 april 2006 med Nikon D100 och 45mm. Bländare 4.5 och 1/2 sekund. Inga filter eller multiexponering. Inga ändringar i Photoshop i efterhand.

(Bild 1 – Neptunus och Oscarsborg, 2006)

Din jävla hora!

(1)

På sistone har jag ofta tänkt på August Strindberg och hans ledmotiv ”Det är synd om människorna” från hans teaterpjäs ”Ett drömspel” från 1901. Är det verkligen så? Mer än en gång har jag tänkt på just denna fras från Strindberg. Och att människan egentligen är en lika primitiv varelse som hon alltid varit.

Tittar jag i dagens tidningar så blir rubrikerna fetare och fetare. Löpsedlarna använder allt kraftfullare ord. Det handlar om fuskare, idioter, fifflare och mördare. Skandaler, avslöjanden, skvaller och spekulationer. Vi får se bilder på en död Khadaffi, vi får se nidbilder på Juholt – eller varför inte alla förlöjligande bilder på ”fuskfotografen Terje Hellesø”… Det finns så fruktansvärt många människor som mår dåligt idag, att det enda som vi önskar att se är nyheter om människor som mår ännu sämre…

Jag är ingen person som är religiös i normal mening, men jag kan inte undvika att tänka på det budskap som religionen försöker förmedla till oss människor. Om att förlåta, om att ha respekt för varandra – och om att få en inre ro och harmoni. Om att kort och gott skapa en inre trygghet, för att genom den också kunna älska andra människor. På riktigt! Jag tänker på Jesus, som hyllades av så många människor – för att senare bli bespottad av de samma människorna på Golgata. Eller varför inte all masshysteri som man annars kan läsa om i historieböckerna; om häxbränning, halshuggningsceremonier och hängningsceremonier – tills idag där människorna står i kö för att få se en död och lemlästad Muammar Khadaffi.

Det blir lätt masshysteri bland människorna, eller masspsykos kanske man också skulle säga. Inte är det då så konstigt att de människor som spelar på just dessa krafter också har en möjlighet att få en maktposition i världen; som exempelvis Adolf Hitler, Josef Stalin, Saddam Hussein eller Muammar Khadaffi. Och vad är det egentligen som sker om en person som är just en fredens man, som pastor Martin Luther King, är en sådan person som blir mördad. Finns det verkligen människor där ute som inte vill ha fred? Hur kunde en organisation som Ku-Klux-Klan överhuvudtaget få några sympatisörer? Och hur kunde ett parti som Sverigedemokraterna hamna i den svenska riksdagen?

Kan det vara för att vi människor inte har lärt oss något som helst? Att vi är lika primitiva som vi alltid varit, och att det med att vi blivit mer civiliserade egentligen är något vi bara säger för att trösta oss själva. För vi är väl den mest intelligenta djurarten, är vi inte..?

Jag undrar hur ofta en tonårstjej får höra din jävla hora eller ditt anorektiska luder eller ditt feta arsle? Oftast från fega människor på Internet som gömmer sig bakom ett löjligt pseudonym. Samma sorts fega människor som jublade varje gång giljotinen kapade ännu ett huvud – eller som stod i den tusenfalliga folkmassan och skrek sieg heil när storhataren Adolf Hitler höll ett av sina många brinnande missnöjestal.

Det är verkligen synd om människorna; när hatet är mer intressant än kärleken. Det är verkligen synd om människorna när det är mer intressant och uppfriskande att tillhöra lynchmobben, än att gå fram till en ensam människa och ge en kram för att visa sin sympati och förståelse. Det är verkligen synd om de människor som fyller sitt liv med att på olika Internetforum spy ur sig en massa galla om människor de aldrig träffat i verkligheten. Givetvis då på det fega sättet, med att gömma sig bakom ett löjligt pseudonym. Rätten att vara anonym på Internet har verkligen spelat ut sin roll, om nu anonymiteten enbart ska användas på det sättet. Vilken rätt har vi människor att vara anonyma om det enda vi vill göra är att skada andra människor?

Har jag någon rätt att ringa till någon annan och säga: Du måste vara sjuk i huvudet, sök hjälp! Har jag rätt att skicka ett mejl till en annan person och skriva: Jag har alltid vetat att du är en jävla mytoman! Har jag rätt att sitta på ett Internetforum och skriva: Han visar alla tecken på att vara en alkoholist! Har jag rätt att skicka ett brev till någon med orden Jag vill rekommendera dig att flytta härifrån! Har jag rätt att skriva en kommentar i en blogg med orden Du är ett benrangel med ett stort skithål!

Man är väl då egentligen inget annat än en människa som själv mår dåligt, och genom detta vill polarisera det över till en annan människa. Om det senare skulle visa sig att man hade fel, och kanske reagerade något överilat, så kan man ju be om ursäkt… Tills nästa gång!

Det finns många bra människor där ute som inte klarar av att utsättas för allt detta. Som trycks ner i ett allt sämre mående. Några av dessa ser slutligen ingen annan utväg än att göra självmord. Mobbarna är helt enkelt för många, och man vet ju heller inte vad den stora tysta folkmassan tycker. Håller de med mobbarna, eller vågar de inte stödja den som mobbas av rädsla för att själv bli mobbade?

Jag undrar verkligen om människan någon gång kommer utvecklas…

(Bilden ”Hemma hos trollen” gjorde jag 1987 vid Djupadal inte långt från Klippan i Skåne. Bilden är en multiexponering (4 eller 5 exponeringar) och gjord med Nikon F3. Brännvidden var 135mm och samtliga exponeringar var på bländare 32. Några av slutartiderna var på uppåt 10 sekunder. Filmen var Kodachrome 25. Den inskannade filen är nästan identisk med diabilden.)

(Bild 1 – Hemma hos trollen, 1987)

Den skapande kameran…

(1)

Jag har alltid prioriterat de manuella kamerorna. Både när jag arbetade analogt och även nu när jag huvudsakligen arbetar digitalt. Min första riktiga kamera var en Nikon FM som jag köpte för konfirmationspengarna i 1979. Den var helmanuell och batterierna var enbart till för att ljusmätaren skulle fungera. Fast allt oftare efterhand som mitt fotograferande utvecklades hade jag inga batterier i kameran. Jag lärde mig att mäta ljuset efter Bländare 16-metoden och genom den lärde jag mig ännu mer aktivt att verkligen förstå ljuset.

Jag kompletterade efterhand med Nikon FE och när plånboken hade blivit lite större köpte jag in mina första F3:or. Nikon FE köpte jag för att göra nattfotograferandet lite lättare. På den tiden var det få naturfotografer som arbetade med ren nattfotografering ute i naturen. Reciprocitetseffekten var det få som egentligen kände till effekterna av; i läroböcker som jag fick tag i på biblioteket fanns det ingen detaljerad information. Allt var mycket schematiskt förklarat. Nikon FE hade den fantastiska funktionen att jag kunde ställa slutartiden på A (auto), och sedan stod kamerans slutare öppen ute i mörkret tills exponeringen var klar, oavsett hur lång tid som behövdes. På den tiden var batteriförbrukningen i kamerorna mycket lägre än idag, vilket gjorde att batterierna räckte till rätt många långtidsexponeringar. Med klockan tog jag tiden och när slutaren stängdes hade jag sedan slutartidens längd. Därefter ställde jag om till B (bulb), och gjorde sedan en beräkning där jag ytterligare förlängde slutartiden för att kompensera mot reciprocitetseffekten. I början på vinst och förlust, men sedermera tack vare mina anteckningar kunde jag alltmer förstå hur mycket jag behövde förlänga slutartiden för att exponeringarna skulle bli korrekta – och det oavsett hur mörkt det var när jag fotograferade!

När jag sedan kompletterade med Nikon F3 upptäckte jag att den fungerade på samma sätt som FE. Vilket gjorde det möjligt att utveckla mina kunskaper i nattfotografering än mera. F3:an hade dessutom funktionen T (time), vilket gjorde det möjligt för mig att göra riktigt långa nattexponeringar utan att det gick någon batteriström alls!

F3:an hade även en mycket bra ljusmätare som gjorde det ännu lättare att mäta ljuset när det var riktigt mörkt. Med kameran inställt på 6400 ISO och objektivet på 2.8 kunde jag få slutartidsvärden som jag kunde lita på som utgångsläge till ytterligare kompensering för att motverka reciprocitetseffekten. Sedan ställde jag om till rätt bländaröppning och ISO-värde och även räknade om slutartiden. F3:ans ljusmätare hade EV -6 vilket gjorde det till en fantastisk nattfotokamera.

Så småningom kom Nikon F4 och då försvann tyvärr möjligheten att kunna dra fram filmen manuellt; den var motordriven och kunde inte användas utan batterier. Men den hade även T och dessutom en ännu mer ljuskänslig ljusmätare, nu på EV -8. Om man bara tänkte på att ha färska batterier med sig för att ljusmätaren och motorfunktionen skulle fungera, så var F4:an den bästa nattfotokameran Nikon någonsin producerat. Med Nikon F5 försvann alla de möjligheterna, då F5:ans ljusmätare hade EV 1. För actionfoto var den däremot suverän, kanske den bästa Nikon gjort – men den var obruklig för nattfoto. Funktionen T hade också försvunnit!

Genom åren har jag lärt mig att fotografera helt utan olika former för program- och automatikfunktioner. Jag använder alltid manuella funktioner; bländaröppning, slutartid och ISO-värde ställer jag in manuellt. Autofokus använder jag enbart på några av mina digitala kompaktkameror – aldrig annars!

Kamerorna måste även ha självutlösare, en funktion jag ofta använder vid makrofotografering för att minimera skakningar i kamerakroppen när bilden exponeras. En kamera utan skärpedjupskontroll eller nedbländningsknapp är också alltid oaktuell för mig. Om jag även kan låsa spegeln i uppfällt läge är också en fördel – även om dagens digitala systemkameror har spegelrörelser som ger minimal rörelse i kamerakroppen. På den analoga tiden använde jag nästan alltid spegeluppfällning när jag fotograferade landskap eller närbilder – ofta per automatik! Kameran stod ju alltid på stativ, så det var aldrig några problem.

Jag har fortfarande kvar all min analoga utrustning – kan inte släppa det analoga helt, och särskilt vid nattfotografering är det en förutsättning att arbeta analogt. På slutartider längre än 10 minuter ger det digitala fortfarande förskräckligt dåligt resultat!

På de flesta av mina kameror kan jag också multiexponera, något jag ofta använder i mitt bildskapande. Skulle jag enbart ha kameror utan den kreativa möjligheten – då skulle jag idag inte fotograferat digitalt! En skapande kamera är för mig viktigare än att vara digital. Möjligheten att multiexponera fanns ju på nästan alla analoga kameror, men är märkligt nog en bristvara på många av dagens digitala kameror. Ursäkten som man får höra från branschen är att det är en funktion som dagens fotografer hellre arbetar med i Photoshop…

I mitt fotograferande idag använder jag ofta digitala kompaktkameror! Detta för att de ofta kan ge mig fantastiska närgränser som jag innan bara kunde drömma om. Idag använder jag ofta en Samsung Pro 815 eller en Samsung NV7. Med NV7:an har jag en närgräns på 1 cm från linsytan och med 30mm, om jag har manuell fokus. Det gör det möjligt att göra bilder på insekter, blommor och ismönster som var omöjliga att göra på den analoga tiden.

(Bilden ”Hon står där i vattnet” gjorde jag 18 maj 2006 vid Kvarnen i Söderhamn. Kameran var Samsung Pro 815 och brännvidden 240mm. Bländare 8 och 1/25 sekund. Inga filter eller multiexponering. Inga ändringar i Photoshop i efterhand. Texten har tidigare publicerats.)

(Bild 1 – Hon står där i vattnet, 2006)

Mina tre böcker…

Jag har hittills gjort tre böcker. Den första boken kom ut 1992, och är en lärobok i naturfoto. Den heter Naturen som fotomotiv och kom ut på Spektras Förlag. Längst bak i boken finns en enklare studieplan. Text på svenska. Boken trycktes i en upplaga på 6 000 ex, och det har under en tid planerats en ny och helt omreviderad upplaga. Det är inte klart när den nya upplagan kommer, då jag själv hittills inte skrivit klart texten. Det är mycket som behöver skrivas om, dessutom är manuskriptet till boken skriven på skrivmaskin så allt måste skrivas in i datorn. Den första upplagan är slut sedan länge, och en av de vanligaste frågorna jag får bland annat via mejl eller telefon är om jag har flera böcker kvar till försäljning. Tyvärr har jag inte det, så enda sättet att få tag i boken är på antikvariat eller via Blocket eller liknande. Boken är på 248 sidor och innehåller 173 analoga bilder, samtliga i färg. Nypris på boken var 250 kronor när den kom ut. Boken finns för utlån på ett flertal bibliotek i Sverige. ISBN 91-7136-427-7

Den andra boken kom ut 2005 och heter Min plats i ljuset. Den gavs ut på eget förlag och trycktes i en upplaga på 5 000 ex. På många sätt är boken en fortsättning på läroboken från 1992, fast nu ligger bildskapandet helt i en personlig och symbolisk form. Boken är också mycket ett självporträtt av mig som fotograf och människa, med personliga texter. Text på svenska. Boken är i stort format och är på 288 sidor. Boken innehåller 435 bilder, både i färg och svartvitt. Huvuddelen av bilderna är anaologa. Boken finns till försäljning på en rad olika ställen, bland annat på Neva Books. Jag har också ett antal böcker kvar som man kan köpa direkt från mig för 400 kronor plus porto. Det finns då möjlighet att få boken signerad om så önskas. Boken kan beställas med att skicka ett mejl till terje.helleso@gmail.com, och kom ihåg att märka mejlet med ”Bokbeställning”. Kort därefter får du ett svar från mig som bekräftar till beställning. Boken finns även på ett antal bibliotek i Sverige. ISBN 91-631-7584-3

Den tredje boken kom ut 2008 och heter Året. Boken är utgiven av Hammar Förlag. Boken presenterar samtliga bilder i det årsprojektet jag hade under 2006, då jag fotograferade varje dag. Målet var att lyckas göra minst en riktigt bra bild varje dag hela året. Boken är tryckt i en upplaga på 3 000 ex, är på 415 sidor och innehåller 365 bilder. Bilderna är i både färg och svartvitt, och samtliga är digitala. Samtliga bilder presenteras med info om motiv, lokalitet, datum och klockslag. Längst bak i boken finns bildregistrer med fototekniska data till samtliga bilder. Text är både på svenska och engelska. Boken finns till försäljning på en rad olika ställen, bland annat på Neva Books. Jag har också ett antal böcker kvar som man kan köpa direkt från mig för 250 kronor plus porto. Det finns då möjlighet att få boken signerad om så önskas. Boken kan beställas med att skicka ett mejl till terje.helleso@gmail.com, och kom ihåg att märka mejlet med ”Bokbeställning”. Kort därefter får du ett svar från mig som bekräftar till beställning. Boken finns även på ett antal bibliotek i Sverige. ISBN 978-91-85786-37-4

Vänskap…

(1)

Har hittat ett antal mycket intressanta citat om vänskap:

”Det är en större skam att misstro sina vänner än att bli bedragen av dem.” (Benjamin Franklin)

”Det är en svår konst att se folk i ögonen – samtidigt som man går bakom ryggen på dem.” (Stig Johansson)

”Frukta inte när dina fiender kritiserar dig. Men se upp när de applåderar.” (Vo Dong Giang)

”Förlåt alltid dina fiender – det finns inget som plågar dem så mycket.” (Simone de Beauvoir)

”Tala en vän tillrätta i hemlighet men beröm honom inför andra.” (Leonardo da Vinci)

(Grönfinkarna är fotograferade vid Fridsbacka utanför Söderhamn 22 februari 2007. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/4000 sekund. Inga filter eller multiexponering. Inga ändringar i Photoshop i efterhand.)

(Bild 1 – Grönfinkar, 2007)

Den abstrakta bilden…

(1)

Den mest spännande bilden är den som inte är så konkret eller självklar, den som inte berättar allt med sådan självklar tydlighet. Den spännande bilden känns tidlös, den finns kvar länge och den fascinerar med sina hemligheter och gåtor. Det är den abstrakta bilden.

Vi fotografer kan välja att vara konkreta eller abstrakta; vi kan antingen avbilda och berätta med skarp tydlighet eller så väljer vi att skapa bilder som mer förmedlar känslor och tankar. I den abstrakta bilden söker vi symboliska berättelser mer än definitiva berättelser.

Den fotografiska bilden används oftast för att bevara minnen; från barndopet eller bröllopet, från den senaste semestern i Spanien eller från grillkvällen tillsammans med grannarna hemma i trädgården. Vi använder kameran vid högtiderna eller i speciella vardagssituationer.

Naturfotografen dokumenterar med biologens eller jägarens ögon; antingen det är en bild på årets första blåsippa eller ett spännande och nära möte med älgtjuren i den dimmiga höstmorgonen.

Vi avbildar och bevarar. Med kameran fångar vi de speciella ögonblicken vi vill ta med oss in i framtiden. Ögonblicket blir tidlöst; sekunden efter exponeringen är bilden historia och händelsen är för evigt bevarad. De flesta fotograferar för att bevara något för eftervärlden. För sig själva eller för andra. Men den fotografiska bilden kan ju också vara så betydligt mycket mer.

Även om jag givetvis dokumenterar med kameran som de flesta andra fotografer, så är jag även mycket fascinerad i hur den fotografiska bilden kan förmedla andra intryck än de mer självklara.  Med åren har mitt eget fotograferande mer och mer blivit ett sätt att förmedla mina egna känslor, än att ständigt avbilda den gängse verkligheten.

Hur kan jag transformera motiven till mina bilder?

Många fotografer har svårt för att acceptera eller att kunna läsa abstrakta bilder. I bilder där känslor, fantasier, symbolik och fenomen är bärande ingredienser blir det svårt att kommentera. Man vill ha handfasta tekniska ramar, tydliga motiv och klara begrepp om bildens svårighetsgrad. Utan dessa är det svårt att gilla bilderna.

Flera gånger när jag visat abstrakta naturbilder för en publik med fotografer har jag försökt få i gång diskussioner kring bilderna efteråt. Men det blir ofta tyst – bilderna ligger utanför de vanliga bildformerna. Särskilt svåra är de nonfigurativa bilderna. Många tycks ha svårt att uttala sig om bilder innan man vet vad bilderna föreställer…

Det finns fotografer som strikt avfärdar alla abstrakta bilder. ”Jag ser inte vad det är…” verkar vara en stående kommentar. Bland icke-fotografer är förståelsen däremot oftast större. Kanske för att man inte har en teknisk infallsvinkel – bilderna får kommunicera helt fritt.

Icke-fotografer har lättare att acceptera abstrakta fotografiska bilder än fotograferna. Konstigt…

När jag arbetar med abstrakta fotografiska bilder är jag betydligt närmare mig själv än genom de mer konkreta dokumentära bilderna. Jag kan vara biolog med kamera, jag kan välja att hänge mig åt spännande och fascinerande ljussituationer eller jag kan välja att briljera med mina fotografiska kunskaper – men jag är då heller inte mig själv genom bilderna.

Varför fascineras jag av abstrakta bilder? Varför väljer jag att kamouflera en berättelse med dolda ingredienser? Varför är jag inte rak och tydlig, varför är jag tillkrånglad och ”flummig”?

För att jag är sådan som person! Jag gillar utmaningar, jag har aldrig varit intresserad av fina ytor utan innehåll och djup. Jag fascineras av det som inte är så självklart och definitivt. Frågan intresserar mig alltid mer än vad svaret gör.

Dessutom vill jag inte tappa intresset! Jag väljer musik och litteratur av de samma orsakerna – jag undviker ”listpop” och ”kiosklitteratur”. Jag gillar att göra bilder som kommer smygande. Lite försiktigt till en början, men för att sedan komma mer och mer.

Jag har upptäckt att de abstrakta bilderna är vinnarna i längden, de konkreta bilderna dör efter en kort och intensivt förtjusande inledning.

När jag gör mina abstrakta bilder är det en stor utmaning att bestämma uttrycken som de olika elementen i bilden ska ha. Det tydliga huvudmotivet har jag med enbart för att fånga intresset. Jag arbetar mer med de dolda motiven; stämningen, humöret, konturerna, skuggorna, rörelserna, rytmen, dynamiken, färgerna och rörelserna. Det som underbygger, som förmedlar helheten i bilderna.

Det är där man inte ser något som bilden har något!

(Bilden ”Korpen har landat” gjorde jag vid Trollkil utanför Söderhamn 17 maj 2006. Kameran var Samsung Pro 815 och brännvidden 35mm. Bländare 6.3 och 1/6 sekund. Jag kom gående på en stig i skogen när jag hittade en korpvinge. Jag valde en låg kameravinkel för att korpvingen skulle komma upp mot landskapet i bakgrunden. För att förstärka känslan som jag ville förmedla så andades jag på linsen. Inga filter annars och ingen multiexponering. Inga ändringar i Photoshop i efterhand. Texten har tidigare publicerats.)

(Bild 1 – Korpen har landat, 2006)