Idag har våren tagit en paus…

(Vinter 1, 2010)

(Vinter 2, 2010)

(Vinter 3, 2010)

(Vinter 4, 2010)

(Vinter 5, 2010)

Idag har våren tagit en tillfällig paus här i Mullsjö. Utanför vräker snön ner… Det är vitt, kallt och blåsigt. Undrar lite hur det går för blåsipporna idag…

Kanske skulle jag varit en tur dit, men det känns lite motigt då bilen precis fått på sig sommardäck… Fast å andra sidan är det ju aldrig fel med lite spårsnö…

Bjuder därför istället på en serie vinterbilder från Mullsjöskogarna, samtliga fotograferade 21 december 2010. Fem möjliga julkort är det kanske också – glöm inte att det är mindre än nio månader till jul…

Acceptans – ett förhållningssätt till tankar…

(Knipa, 2012)

Kan vi lära oss att acceptera vad som sker, runt oss i vardagen men också hur detta påverkar våra tankar? Det finns ett intressant psykologiskt exempel som jag gärna vill dela med mig till er läsare. Det ligger inom kognitiv beteendeterapi, i hur vi ska bli bättre på att hantera vår vardag. Inte minst hur vi ska bli bättre på att hantera att vi ständigt påverkas av våra egna tankar, och hur vi väljer att anpassa oss i vardagen för att hantera den stress eller ångest som dessa tankar kan ge oss. Det kan vara svårt att försöka kontrollera tankar och känslor. Ett alternativ till att försöka kontrollera dem skulle kunna vara att sluta slåss mot dem och att istället låta dem komma och gå som de vill. För att lättare kunna göra detta är det bra om vi kan förhålla oss till tankar och känslor med viss distans. Kanske inte det lättaste om man dessutom är en konstnärssjäl och beroende av både tankar och känslor i rikliga mått för att kunna fortsätta att skapa. Exemplet är som följer:

”Tänk dig att du är en busschaufför och att du kör längs en väg som har ett speciellt mål. Under vägens gång stiger det på många passagerare. Tänk dig att de här passagerarna som stiger på är din smärta, dina tankar, dina känslor, dina kroppsliga tillstånd, dina minnen och dina andra upplevelser. Vissa av passagerarna byter du gärna några ord med, några är sakliga och vissa är till och med trevliga. Andra passagerare är mycket skräckinjagande och bråkiga. Någon skriker högt och för ett herrans liv. De här högljudda och otäcka passagerarna försöker påverka hur du kör: Nu ska du minsann svänga vänster, gör det!

Allra helst skulle du vilja att de här passagerarna steg av bussen och du har också försökt få dem att göra det på många sätt. Du har stannat bussen flera gånger och sagt till dem vänligt och bestämt att gå av. De har trots det inte stigit av. Det har lett till att du blivit så upprörd att du gått bak i bussen för att resonera eller argumentera med dem. Du har till och med försökt slänga av dem. Du har dock inte lyckats. Med tiden har du hanterat situationen genom att göra vissa saker som passagerarna säger åt dig att göra för att de inte ska vara så högljudda och störa dig gång på gång. Du har börjat svänga vänster där du vet att de här bråkiga passagerarna vill och du har slutat att ta de vägarna du egentligen vill köra. Du kör inte på den väg som leder i den riktning du värderar högt.

Försöker oron och tankarna få dig att undvika vissa vägar? Kan det vara så att du har anpassat dig för att lugna de störande passagerarna, eftersom du inte vill att de ska vara så högljudda?

Du kan tyvärr inte styra över om dessa passagerare stiger på eller inte. Det du kan bestämma över är istället hur mycket passagerarna ska få styra vart du som chaufför är på väg, i vilken riktning bussen ska åka.

Bussliknelsen innehåller exempel på hur vi i våra försök att kontrollera tankar och känslor faktiskt egentligen låter dem kontrollera oss. Ett alternativt förhållningssätt skulle alltså vara att låta passagerarna få åka med bussen, låta dem skräna och väsnas, samtidigt som du kör bussen mot ett önskat resmål. Med andra ord, att låta de negativa tankarna komma och gå, utan att du låter dessa bestämma över vilken riktning du ska röra dig i. Liknelsen illustrerar även hur mycket svårare det blir att köra bussen mot våra mål när vi argumenterar och bråkar med passagerarna. Vi slutar då automatiskt att köra bussen mot det resmål som verkligen betyder något för oss.”

Idag är jag busschauffören som kör bussen mot ett bestämt resmål, oavsett hur bråkiga och skräniga passagerarna än skulle vara. Och detta fast dessa passagerare även skulle komma fram till mig i bussen och ta mig på axeln för att få min uppmärksamhet. Bussen fortsätter i samma riktning mot det bestämda resmålet och de enda passagerare jag samtalar med är de som är sakliga, men också vänliga och trevliga.

(Självporträtt, 2008)

Bildkommentaren – ”Vinter” av Kjell Harangen

(Vinter, foto: Kjell Harangen)

Det är en vacker och visuellt tilltalande bild som Kjell Harangen har lämnat in till ”Bildkommentaren”. På samma gång som bilden vilar i vintriga färger i blått och gult, så är det också en landskapsbild med få element i en stilren och nästan klinisk komposition.

Kjell har inte lämnat någon berättelse till bilden, och heller inte informerat om var bilden är ifrån. Men jag gissar på Norge, hemlandet till både Kjell och mig. Dessutom någonstans på Østlandet, där just dessa broar är ett typiskt inslag i landskapet.

Det första jag tänker på när jag tittar på bilden är ”linjer” och ”ljus”, så är det också just dessa som är de starkaste och mest typiska visuella elementen i bilden. Redan i bildens format märks och förstärks linjeföringen i det smalare liggande formatet. Panormaformatet förstärker med all tydlighet alla de liggande linjerna i bilden; från de mer horisontella till de försiktigt diagonala. Följer man bildens alla linjer runt i bilden så ser man också att det bildas ett tydligt ”kryss” eller ”x”, och mitt i centrum ligger bron. Klinisk, tydligt och bra!

Det är inte ofta som det fungerar med motiv mitt i bilden, men här är bilden som helhet byggt upp i en tydlig form så det fungerar alldeles utmärkt. Dessutom upplever jag inte bron som ett huvudmotiv, mer som ett viktigt och berättande bimotiv. Jag ser mer solen som huvudmotiv, dels genom solens placering i bildytan, men också hur solen på ett mycket tydligt sätt bildar viktiga linjer för bilden. Linjer av ljus och skugga, av värme och kyla.

När vi läser en bild så läser vi i samma riktning som vi läser en text. Detta sker omedvetet, och genom kunskap kan vi givetvis lära oss att läsa bilder i andra riktningar. Men oftast är det så att vi läser en bild från vänster till höger. Och som bilden nu ser ut, så kommer vi snabbt och direkt till solen – när vi tittar på bilden. Solen är också bildens ljusaste punkt, och våra blickar söker sig automatiskt alltid till en bilds ljusaste punkter. Men tack vare att solen är till vänster i bilden, så tvingas vi tack vare läsriktningen att fortsätta vidare genom bilden mot höger. Vi ser då bildens nästa mycket ljusa område i dimman precis framför bron, och genom de grafiska effekterna i och med att bron är mörk och kontrasterar mot dimman, så framträder bron tydligt som ett viktigt element. Bron blir en tydlig mörk form som avvikar i landskapet.

Därefter följer vi den nedgående diagonalen mot bildens nedre höger hörn. Tack vare denna tydliga linje upptäcker vi också de tydliga linjerna i den blå snön i förgrunden. Sedan följer vi älven från nedre vänster hörn, och vi kommer tillbaka till bron.

Prova med att spegelvända bilden och ni kommer upptäcka en helt annan bild, där helt andra element främträder och blir viktiga!

En sådan klinisk och enkel komposition som denna kan lätt ge landskapsbilderna en plattare karaktär. Det kan lätt bli banalt eller tråkigt. Men linjerna i den blå snön i förgrunden ger liv och djup. Dessutom möter solen träd längs bildens högerkant och vi kan känna den nödvändiga texturen. Och just texturen är ju så viktig många gånger i landskapsbilderna, för att de ska få en mer ”påtaglig” känsla. Den påtagliga känslan är viktig för bildens djupverkan, och även en känsla mellan ”närhet” och ”avständ”.

På himlen ser vi ljusa horisontella linjer i molnen och kompositionen förstärks ytterligare! Det är sällan jag ser landskapsbilder där bildformatet med sådan tydlighet får förstärka bildkompositionen. Det är lätt att fotograferna missar bildformatets betydelse för hur vi ska uppleva och läsa bilden. I Kjells vinterlandskap får vi se när allt detta fungerar!

Allt som allt; en riktigt fin och visuellt tilltalande landskapsbild Kjell. Gratulerar!

________________________________________________________________________________________________

BILDKOMMENTAREN
Ni läsare kan när som helst skicka in en av era bilder för att få mina kommentarer. Ni skickar då in en bildfil över mejl till terje.helleso@gmail.com, och glöm inte att märka mejlet med ”Bildkommentaren”. Bilden ska vara i jpeg med längsta bildsida 600 pixlar, motivet spelar ingen roll. Naturbild eller inte. Ni lämnar med en liten berättelse om bilden med en bildtitel till bilden. Enbart 1 bild kan ni skicka in, ni kan först skicka in nästa bild när er bild har blivit kommenterad. Ni får heller inte vara anonyma! Har ni en egen blogg eller hemsida, glöm inte att lämna även denna i mejlet så länkar jag vidare när bilden publiceras och kommenteras.

Jag kommer med jämna mellanrum presentera en av dessa inlämnade bilder, och lämnar sedan en lång och omfattande kommentar till bilden. Har ni frågor om er bild kan ni lämna dessa i berättelsen till bilden, så kommer jag göra så gott jag kan med att besvara dessa frågor. Välkomna att skicka en bild över mejl från och med idag.

Några digitala favoritbilder på djur…

(Sidensvans, 2006)

(Rådjur, 2008)

(Vitkindad gås, 2006)

(Väjningsplikt, 2006)

(Vildsvinsnatt, 2010)

Visar fem digitala djurbilder som på olika sätt är lite favoritbilder. Fyra av bilderna har publicerats på olika ställen, några ett flertal gånger. Sidensvansen som ryttlar är från Söderhamn i Hälsingland, 2 november 2006. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/8000 sekund på 100 ISO. Rådjuret är från Brattåsen i Värmland, med Nikon D200 och 400mm. Bländare 2.8 och 1/250 sekund på 100 ISO. Den vitkindade gåsen är från Mariehill utanför Söderhamn, 17 augusti 2006. Kameran var Nikon D100 och 400mm. Bländare 2.8 och 1/1600 sekund på 200 ISO. Bilden ”Väjningsplikt” är från Söderala utanför Söderhamn, 10 juli 2006. Kameran var Nikon D100 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/100 sekund på 200 ISO. Vildsvinet är från Mullsjöskogarna, 14 juli 2010. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/320 sekund på 400 ISO.

Fälthare och skogshare…

(Fälthare i vinterdräkt, 2012)

När jag bodde hemma i Bergen i Norge var en hare en hare… Det fanns liksom inget annat alternativ. Såg jag ett långörat djur som var vitt under vintern och brunt under sommaren, då kunde det inte vara något annat än en hare. I 1987 när jag flyttade till Sverige och Skåne blev det inte så självklart längre… För plötsligt fanns det två andra långörade djur som skuttade omkring som jag knappt hade haft någon kontakt med tidigare; den vanliga haren hade nu en mindre kusin i vildkaninen och en större kusin i fältharen. Den vanliga haren, den som blir vit under vintern, såg jag nästan aldrig längre. Särskilt inte ute i det skånska landskapet. Men om jag tog mig ut till Hallands Väderö blev ordningen återställd, där finns det bara ett långörat djur och det var den vanliga haren. Alltså skogsharen, fast den var inte lika vit som jag hade lärt mig hemma i Norge. Under alla de år jag fotograferade den vanliga haren på Hallands Väderö fick jag aldrig se en riktigt vit vinterhare… Mer grå eller gråblå, eller fläckig…

Ibland hände det att jag fick se en gråblå eller fläckig hare någon gång på Hallandsåsen, djupt inne i skogslandet. Eller upp mot Smålandsgränsen. Men det kändes under de femton åren jag bodde i Skåne att detta skedde mer och mer sällan. Sommaren 1991 hade jag de första sommarkursveckorna här i Mullsjö, och jag fick än en gång mer frekventa kontakter med den vanliga haren. Sommaren 2002 flyttade jag från Skåne till Hälsingland, och ordningen blev nu helt återställt. Här fanns det igen enbart ett långörat djur i skogarna, den vanliga haren. Och den kändes igen även vinterstid med att bli vit som snö. Fast, ibland fick jag se några gråblå och mer fläckiga vinterharar…

I augusti 2009 flyttade vi till Mullsjö, men det var inte lika enkelt längre med de långörade djuren. Någon enstaka vit eller gråblå hare fick jag se vinterstid, men alla andra långörade djur jag hittills fått se i Mullsjöskogarna är den större fältharen. Även mitt inne i de djupaste skogarna! Jag tror heller aldrig jag sett så mycket hare så ofta som efter att vi flyttade till Mullsjö. Och nästan alla är fältharar… Den större kusinen till den vanliga haren, en större och mer robust kusin som inte blir vit under vintern. Eller inte ens gråblå eller fläckig…

Fast, det stämmer inte heller längre. Det händer att jag ser ”fältharar” som är något mindre än vanliga fältharar, och som dessutom är något fläckiga vinterstid. I samtal med harforskare får jag detta bekräftat; att det ofta sker korsningar mellan skogshare och fälthare. Den större fältharehannen imponerar alltså på skogsharehonan… Och dessa korsningar ser mer ut som fältharar än skogsharar. Harforskarna berättar också att man nu sett fältharar i Dalarnas skogar som får en allt ljusare vinterdräkt. I Hälsingland däremot finns det fortfarande enbart vanliga harar, fast fälthararna numera hunnit etablera sig i norra Gästrikland bara några mil från hälsingegränsen…

Hemma i Bergen i Norge är det däremot fortfarande lugnt… Närmsta fältharar är ungefär trettio mil österut, och däremellan finns höga berg och djupa dalar…

Egentligen tycker jag mycket om alla dessa tre långörade djur; vildkaninen, fältharen och skogsharen. Och jag har numera fotograferat alla ett stort antal gånger. Senast igår blev det en serie bilder på en fin och personlig fälthare… Fast, de ljusare fläckarna i ansiktet vittnar om att det inte var en ”vanlig” fälthare.

Hur framtiden på sikt ser ut för skogsharen, vet jag däremot inte…

(Fältharen fotograferade jag igår här i Mullsjöskogarna, med Nikon D200 och 400mm. Bländare 2.8 och 1/320 sekund på 100 ISO. Skogsharen fotograferade jag vid Skärjån i södra Hälsingland, 6 maj 2006. Kameran var Nikon D100 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/50 sekund på 400 ISO.)

(Skogshare i vinterdräkt, 2006)

Några bilder på blåsippor från igår…

(Blåsippa 1, 2012)

(Blåsippa 2, 2012)

(Blåsippa 3, 2012 – ”Till Malin”)

(Blåsippa 4, 2012)

(Blåsippa 5, 2012)

Igår var vi i blåsippeskogen ett flertal timmar. Arbetade mest med 90mm makro, men även med fisheye på 10mm. Gjorde också ett antal multiexponeringar, arbetade med rörelseoskärpa och använde blixt. Det blev många bildkombinationer. Har hittat en helt fantastisk plats där skogen är helt blå av blåsippor. Det var bara att kasta sig ner på marken och börja fotografera. Visar här en serie på fem bilder; det blev rätt många bilder kan jag säga. Men jag vill ju inte trötta ut er med för många blåsippsbilder…