Månadsarkiv: april 2020

CITY BURIALS…

Publicerat i Musik, Personligt av

(1)

För en vecka sedan kom ännu en fantastisk skiva, denna gång City Burials med svenska gruppen Katatonia. På något sätt blev musikåret 2020 komplett redan nu i april, med nya skivor av både Nightwish och Katatonia.

City Burials innehåller 11 starka låtar; Heart Set to Divide, Behind the Blood, Lacquer, Rein, The Winter of Our Passing, Vanishers, City Glaciers, Flicker, Lachesis, Neon Epitaph och Untrodden. Låtar som fortsätter att markera gruppens fortsatta utveckling från en mer ångestladdad doom metal, mot dagens mer melodiska och stämningsladdade rytmer med mycket melankoli.

Rösten till Jonas Renkse blir bara bättre och bättre och en ren fröjd för öronen. Även efter ett flertal lyssningar har jag svårt att plocka ut en klar favorit, även fast låten Lacquer är stark i sin lågmäldhet.

Jag har hittat två bra recensioner: Hymn och Metal Injection.

Du kan njuta av skivan här innan du väljer att köpa den.

(Bild 1 – City Burials, 2019)

HUMAN :||: NATURE

Publicerat i Musik, Personligt av

(1)

De sista två veckorna har jag njutit av senaste skivan till Nightwish. Den har titeln Human :||: Nature och är en dubbel-CD. Första skivan innehåller 9 låtar; Music, Noise, Shoemaker, Harvest, Pan, How’s The Heart, Procession, Tribal och Endlessness. Andra skivan är instrumental och innehåller de 8 spåren Vista, The Blue, The Green, Moors, Aurorae, Quiet As The Snow, Anthropocene och Ad Astra. Du kan njuta av skivan här, innan du väljer att köpa den.

Det är en fantastisk skiva med fantastisk variation och mycket hög originalitet i kompositionerna. Här varvas fantastiska sångprestationer, grymt gitarrspel och otroliga rytmer – i något man skulle kalla för en blandning av power metal, folklore och opera i en atmosfärisk tappning. Jag älskar skivan och kan säga efter ett stort antal genomlyssningar att den hela tiden växer, den smyger sig på och fastnar fullkomligt. Favoritlåten är Shoemaker, där avslutningen med Floor Jansens sopranröst fick mig att fullkomligt få gåshud över hela kroppen!

Jag ger den absolut högsta betyg – en av årets absolut bästa skivor!

Här kan du läsa två bra recensioner av skivan: The Maloik Rock Blog och Metalstorm.

(Bild 1 – Nature, 2020)

Älgen – en följeslagare genom alla år…

Publicerat i Artiklar, Bildtankar, Photography av

(1)

Tittar på en av mina tidiga älgbilder. Bilden är från juli 1980, från skogarna utanför Båstad i Østfold. Det var i det området jag hade mina enda upplevelser med älg under mina första år som naturfotograf. Hemma i Bergen fanns det inga älgar, så det fick bli under somrarna hos min mormor som älgfotograferingen utvecklades. När jag gjorde denna bild 1980 så hade jag totalt inte mer än kanske 10-15 älgbilder i arkivet, de flesta av bristfällig kvalitet. Därför blev detta ett speciellt tillfälle där jag lyckades göra slut på nästan en halv filmrulle, alltså runt 15 bilder – och därmed ökade älgarkivet med runt 100 procent…

Kameran var den helmanuella Nikon FM och objektivet var Vivitar 400mm utan internfokusering med en ljusstyrka på 5,6. Filmen var Sakurachrome 100, en diafilm av tveksam kvalitet men till halva priset mot Kodachrome 25 som jag oftast använde. Men skulle jag iväg under hela sommaren för att fotografera så handlade det ju om att maximera antalet filmrullar, vilket för den fattiga studenten innebar att jag kompletterade med ett antal rullar Sakurachrome. Oftast var det också de filmerna jag väntade in i det längsta med att använda, när Kodachromerullarna var slut.

(2)

Bilden från 1980 håller ingen hög kvalitet som älgbild, annat än att den för mig har ett nostalgiskt och historiskt värde. Just för att det är en av mina tidiga älgbilder. Flera av bilderna i serien har jag redan slängt, då ju mina älgbilder genom åren successivt blivit bättre och bättre. Men några har jag alltså sparat, bilder som jag ibland kan använda i föreläsningar där temat är att titta bakåt i karriären – men också för att ha några illustrationer till den kommande självbiografin.

Resten av bilderna i artikeln är från april 2020, nästan 40 år senare. 40 år där mycket har skett i min karriär som naturfotograf; från 16-åringens darriga försök där vid älgkon i sommarskogen utanför Båstad i Østfold, till 56-åringens nästan dagliga möten med älgar här i Mullsjöskogarna. Långsamt har älgen blivit ett av mina mest fotograferade däggdjur, det är enbart rådjur jag har fler bilder på i arkivet, med uppåt 30 000 bilder. Jag har inte det exakta antalet älgbilder idag, men det borde ligga på runt 20 000 bilder. Nästan tusen gånger så många älgbilder som jag hade, den där varma sommardagen i juli 1980.

(3)

Innan flytten till Sverige 1987 så var alla mina älgbilder antingen från skogarna intill min mormors gård i Østfold, eller så var de från året i lumpen uppe i Pasvik i norra Norge. Jag hade även några enstaka älgbilder från olika semestrar i Sverige, som till Skåne och till Finnskogen i Värmland – men huvuddelen av älgbilderna var alltså i skogarna i Østfold. Jag kommer inte ihåg antalet, men kan ha haft ett par hundra älgbilder i arkivet när jag flyttade till Sverige.

Inte hade jag någon större erfarenhet heller; jag hade visserligen lärt mig att smyga i motvind och hade fått en någorlunda kunskap om var det var bäst att leta efter älg, men längre än så sträckte sig inte kunskaperna. Visst hade jag blivit mer erfaren som fotograf, men när det gäller att fotografera vilda djur så räcker det inte med enbart bild- och fotokunskaper. Det behövs rätt mycket kunskaper om djuren också.

1987 flyttade jag alltså till Sverige och Skåne. Ängelholm blev då min nya bas som naturfotograf. Plötsligt fick jag en mycket rikare tillgång till olika vilda djur än vad jag hade haft hemma i Bergen.

(4)

Rådjuren och dovhjortarna blev ett kärt motivområde, då de var vanliga runt Ängelholm. Med älgen var det däremot lite värre. Jag kunde ha turen att få möte älg i Kronoskogen precis intill Ängelholm, men möjligheterna blev genast större om jag tog mig lite längre bort; till skogarna på Hallandsåsen eller till södra Småland runt Markaryd.

Men redan i september 1987 tog jag en tur till de klassiska älgmarkerna på Halle- och Hunneberg vid Trollhättan i Västergötland. En plats där älgarna var mycket mindre skygga än på andra ställen. Alla naturfotografer tog sig dit, helt enkelt för att förbättra älgarkivet betydligt, mot hur det kunde bli på andra platser. Inte att förglömma de välkända ”äppleälgarna” kring Ekbacken på Halleberg. Det blev några turer dit under de kommande åren, vilket fick till följd att de flesta av mina bästa analoga älgbilder just är därifrån. Ett älgarkiv som med åren utökades med även mer bildmässigt intressanta älgbilder, inte bilder som enbart blev intressanta för att en älg var motivet…

(5)

Innan flytten 2002 till Söderhamn och Hälsingland hade älgarkivet blivit rätt mycket större; även om nu andra däggdjur var betydligt fler till antalet. Flest bilder hade jag på skogshare och rådjur, men även bilderna på dovhjort ökade tack vare alla åren i Skåne. Åren i Hälsingland kom att förändra detta, då jag för första gången i mitt liv skulle bo på samma plats som där det fanns ett stort bestånd av älg.

2004 fick jag körkort för första gången och kunde även därefter ta mig runt på skogsvägarna med egen bil för att titta efter älg. Bilen är nog i särklass bästa medlet för att just lokalisera älg. Jag blev under åren en van älgfotograf; jag visste vart jag skulle åka där möjligheten var störst för att fotografera älg, men givetvis också när på året och dygnet det kunde bli bäst bilder.

Efter sju år i Hälsingland flyttade vi till Mullsjö, till vad som verkar vara ett fantastiskt älgrike. Jag har aldrig sett så mycket älg så ofta som efter att jag kom till Mullsjö. Numera kan jag lämna älggaranti inför varje tur ut i Mullsjöskogarna.

(6)

Jag har lärt mig skogarna innantill och utantill, vet hur många älgar det finns och kan nästan pricka in var älgarna kommer vara – innan jag ens får se dem. Jag har mina favoritplatser som jag besöker mer frekvent, så skulle jag varit ute i Mullsjöskogarna varje dag skulle jag också se älg varje dag.

Visst kan det låta självsäkert att skriva så, men det är nog inte långt ifrån sanningen. Andra fotografer som varit med mig ut i Mullsjöskogarna kan skriva under på detta. Även om det inte blir nya bilder, så ser jag älg varje gång. Så även rådjur och harar. Lite därför brukar jag inför utflykter med andra fotografer kunna lämna älg-, rådjur- och haregaranti. Oavsett årstid!

Det blir några tusen nya älgbilder varje år, något som säger rätt mycket om hur jag fungerar som fotograf. Dels att älgen givetvis är ett kärt favoritmotiv – men minst lika mycket att jag efter alla dessa år, med hur många älgbilder som helst i arkivet, fotograferar den med lika stor ihärdighet och entusiasm. Nästan med samma känsloläge som den där heta julidagen 1980.

(7)

Visst skakar kroppen inte lika mycket som då, idag behåller jag lugnet på ett sätt som gör att jag kan tänka klart. Så när älgen väl står där framför kameran, kan jag njuta av upplevelsen utan att hjärnan ”går i stå”… Därmed kan jag då metodiskt både komponera och mäta ljuset – att tänka bild och även ”tänka utanför boxen”, något som är oerhört viktigt för att kunna få till sådana älgbilder som skiljer sig från mängden av de tusentals älgbilder som publiceras varje år.

”Den ultimata älgbilden” kommer man givetvis aldrig att uppnå, men samtidigt känner jag att jag hela tiden kommer lite närmare. Och lite till, och lite till…

Jag är ju ingen tävlingsmänniska och det som driver mig vidare är heller inte för att bli bästa fotografen, utan processen är helt och hållet en individuell grej. Kanske skulle man kunna säga att jag tävlar mot mig själv, om ni förstår hur jag menar.

(8)

Mitt mål är att tänka ut något i bildväg som jag tycker fungerar, vid varje tillfälle som jag ser en älg. Testa fantasin från den bildvärld man hela tiden bär inom sig som till en början ter sig både otydlig och abstrakt – på gränsen till flummig. Men som genom fotograferandet blir till någon form av verklighet genom förevigandet med kameran.

Att testa okonventionella brännvidder; jag har älgbilder i arkivet både med 16mm fisheye som med 1000mm spegeltele. Jag har krupit på magen och letat diffusa förgrunder, där älgen knappt är synlig i ett softat inferno. Jag har använt olika filter, arbetat med infrarött, i både färg och svartvitt. På senare tid har jag ofta ”pjattat” ljuset, som i bild 9, där jag håller handen framför objektivet för att helt enkelt tona ned den ljusa kvällshimlen. För att få en något sånär enhetlig exponering – där både varma och kalla toner får mötas i bilden.

(9)

Jag har även testat mängder av olika kombinationer där älgen inte enbart agerar som ensamt motiv, utan där jag väljer att ta med annat; ett speciellt träd, en vägskylt, ett litet strå – eller att jag helt enkelt väljer att lägga älgen i oskärpa. Jag har genom åren visat ett flertal bilder på olika däggdjur (så även älg) där en växt i förgrunden fått bli det skarpa huvudmotivet – och inte det som alla förväntar sig ska vara skarpt. En typ av bilder jag är allt annat än ensam om att göra numera…

Exemplen är många; dels i bilderna som illustrerar artikeln, men minst lika mycket i de 629 älgbilder jag hittills publicerat här i bloggen. Går ni till sökrutan och skriver ”älg” borde ni hitta många älgbilder att titta på. Min första älgbild från 1979 finns redan publicerad i detta inlägg, men ni hittar många exempel på älgbilder från alla mina år som fotograf. Med olika tekniker och uttryck.

Vad ger nästa utflykt för nya älgbilder? Ja, det får bli en senare historia. Men att det blir nya älgbilder även framöver, det kan jag lova…

(Bild 1 – Älgko, 1980)
(Bild 2 – Skymningsälg, 2020)
(Bild 3 – Älg i kvällsljus, 2020)
(Bild 4 – Älg äter gräs, 2020)
(Bild 5 – Klöven, 2020)
(Bild 6 – I guldljuset, 2020)
(Bild 7 – Nyfiken, 2020)
(Bild 8 – Ryggljus, 2020)
(Bild 9 – Kvällsljus, 2020)
(Bild 10 – Vägvisaren, 2020)

(10)