Med en 10-17mm fisheyezoom…

(Backsippa, 2010)

(Groda, 2009)

(Lavskrika, 2010)

(Hussvala och humla, 2009)

(Flugbaggar, 2011)

(Skräddare, 2010)

(Tickor, 2010)

Första gången jag började fotografera med ett fisheyeobjektiv var i 1984, då jag köpte ett 16mm Fisheye-Nikkor. Ett objektiv jag fortfarande har i kameraväskan. Numera sedan några år tillbaka kombinerar jag ofta med en 10-17mm fisheyezoom till mina Pentaxkameror. Ett objektiv med en helt fantastisk närgräns, och när jag bländar ner till minsta bländaröppning för skärpedjupets skull, då kan förgrunden ligga direkt på linsen… Fantastiska dimensioner att arbeta med. Fisheyeobjektiven använder jag till alla motiven i naturen; men faktiskt mest till insekter, blommor och fåglar. Kommer jag riktigt nära blir det ju gigantiska motiv i ett minilandskap…

Här visar jag några av de bilder jag gjort under senare år med fisheyezoomen. Backsippan är från Ljunghems kullar norr om Mullsjö med 10mm och blixt. Grodan är från Gysinge i Gästrikland, med 10mm och blixt. Lavskrikan är från Bergsethskallen på gränsen mellan Dalarna och Norge, med 17mm och blixt. Svalan och humlan är från Landa i Hälsingland, med 16mm. Flugbaggarna är från Ängelstorp norr om Mullsjö, med 10mm. Skräddarna är från Ryfors utanför Mullsjö, med 10mm och blixt. Tickorna är från Ekedalen i Västergötland, med 10mm och blixt. Samtliga bilder är på bländare 22. Tickorna är med 400 ISO, alla de andra med 100 ISO.

Annonser

Niostegsmodellen…

(Rådjursfunderingar, 2011)

Jag får ofta frågor om vad som är en bra bild. Vad får mig att välja just den bilden, och sortera bort de andra. Vilken bild är egentligen den bästa, kanske i en serie på ett flertal relativt likartade bilder. Just dessa tankegångar har jag fördjupat mig i under kursen ”Den personliga naturbilden” som jag haft ett flertal gånger genom åren. Bland annat här i Mullsjö under somrarna. Jag utvecklade då ”Niostegsmodellen”, där jag i prioriteringsform går genom de begrepp och funderingar som jag har när jag bedömer de egna bilderna. Den viktigaste tankegången är nummer 1, och sedan fortsätter tankarna ner mot nummer 9. Och samtliga nio punkter är fast förankrade i personliga omdömen – vilket det givetvis ska vara när man bedömer just de egna bilderna.

Prioritet nummer 1 – Bildens omedelbara känsla…
Prioritet nummer 2 – Bilden ska ”dansa” framför ögonen…
Prioritet nummer 3 – Bilden växer med tiden, en ”smygare”…
Prioritet nummer 4 – Bilden ska ha egna ”fingeravtryck”…
Prioritet nummer 5 – När man lyckats fånga något ovanligt…
Prioritet nummer 6 – Bildens tekniska kvaliteter…
Prioritet nummer 7 – Bilden förmedlar ett budskap…
Prioritet nummer 8 – Bilden är ”innovativ”…
Prioritet nummer 9 – Perspektiv och komposition – att bilden ”fungerar”…

(Månsken, 2011)

En talgoxe, en grönsiska, två grönfinkar och en blåmes…

(En talgoxe, 2012)

(En grönsiska, 2006)

(Två grönfinkar, 2006)

(En blåmes, 2008)

Det finns fågelbilder som är så usla att de blir mycket intressanta… Kanske är dessa fyra fågelbilder i den kategorin. Fyra bilder som är svåra att motstå, fast de är usla, på gränsen till humoristiska. Talgoxen är från Mullsjö. Jag höll på med att fotografera kråkor och kajor mot månen när en talgoxe bara plötsligt pep förbi. Pentax K7, 200mm och 1/2000 sekund. Grönsiskan är från Skatön utanför Söderhamn i Hälsingland. Bilden är från mitt årsprojekt, och just denna dag hade jag ”Mitt i naturen” med mig ut när jag skulle göra dagens bild. Inslaget gick sedan under december 2006 i SVT. Detta är en av bilderna från fotograferingen av en flock grönsiskor som vi mer eller mindre helt oplanerat snubblade över. Nikon D200, 400mm och 1/800 sekund. De två grönfinkarna är från Söderhamn och visar när fåglarna flyger direkt från mig mot kvällshimlen. Nikon D200, 400mm och 1/2500 sekund. Blåmesen är från Ålsjön och är fotograferad under en kurs jag hade. Precis intill baslägret dök plötsligt blåmesen upp och snabbt plockade jag fram kameran och lyckades göra en bild precis när den flög från grenen. Samsung GX-10, 55mm och 1/100 sekund.

Egentligen är det helt obetydligt vilka fågelarter som är i bilderna, och det är nog mer eller mindre omöjligt att artsbestämma dem också. Men det blir en extra rolig grej att också kunna säga vilka arter det är i bilderna. Tycker jag. Eller vad tycker ni?

Att alltid söka efter nya bildmöjligheter…

(Sädesärla, 2010)

Jag är oerhört intresserad i naturen, det är just där som jag har min utgångspunkt som människa. Och därför är det också där som jag har min utgångspunkt som bildskapare. Naturen är vacker och speciell, men naturen är också så mycket mer. Därför är jag inte så intresserad av att enbart visa hur naturen ser ut, i mer generella ögon. För mig är naturen något att uppleva på det rent personliga planet, en meditation och grund för livet i stort. Därför söker jag ofta efter bilder som säger någon mer, än att enbart visa hur något ser ut. Så har jag alltid varit som naturfotograf. Och så kommer jag även i fortsättningen vara.

För mig är en riktigt bra naturbild något som visar en visuell upplevelse, starkt kopplad till fotografen ifråga. Att göra som alla andra, det får mig sällan att stanna till. Ett unikt uttryck, ett levande bildspråk, en ovanlig och udda bildupplevelse, en dold men stark symbolik, en helhet som berättar en hel historia eller att bilden är så speciell att det är hur lätt som helst att se vem som är fotografen. Det personliga fingeravtrycket är det absolut viktigaste, i själva bilden och bildspråket – inte i upplevelsen och motivet.

Detta är vad jag tycker givetvis. Så är en riktigt bra naturbild, för mig.

Denna bild på en sädesärla som satt så fint på taket på den gamla kvarnen vid Ryfors utanför Mullsjö är en sådan bild för mig. Här finns en annorlunda helhet; dels skapad genom en dubbelexponering som ger en softad ingrediens i bilden, men också att jag fotograferade i infrarött något som ger bilden lite udda gråtoner. Den blå himlen blev helt svart och fick sädesärlan att framträda i bilden på ett mer kraftfullt sätt. Softningen ger bilden liv och rörelse, och ett speciellt perspektiv uppstår.

Bilden gjorde jag med Pentax K20D och brännvidden 230mm. Bländare 6.3 och 1/320 sekund (båda exponeringarna). Kameran stod på stativ för att inte få för stora förflyttningar av motiven inom bildkanterna mellan de två exponeringarna. 100 ISO.