Dessa respektlösa idioter…

(1)

Jag är riktigt förbannad!!!

Jag hade rätt svårt att behålla lugnet när vi stannade till vid ödegården Risa. Något vi gör rätt ofta, året om. Därför kan vi också se vilka förändringar som skett sedan förra besöket. Jag tror inte det finns många andra som har så bra koll på vad som sker ute i Mullsjöskogarna, även förändringar vid de olika ödegårdarna vi återkommer till.

Nu ikväll var måttet rågat… Någon eller några hade tagit sig det omfattande uppdraget att krossa nästan alla fönster, dels i boningshuset men även runt på de olika uthusen. Det fanns faktiskt inte många hela glas kvar…

Och bara för att göra min ilska ännu större, den eller dessa personer hade tydligen haft någon form av fest – men glömt kvar ett antal burkar med öl och energidryck…

Så enormt onödigt och respektlöst!

Krossade fönster, vandalism – men också nedskräpning.

Full pott, ärade idioter!

(Bild 1 – Sommar vid Risa, 2017)

Annonser

Känslan vinner över tanken…

11195 (1)

Det är tyvärr inga roliga signaler på vad som sker i världen. En enorm populism som hämtar näring från växande oro och missnöje mot etablissemanget.

Våra ”ytterkantsdiskussioner” kommer bli alltfler. Sorglig utveckling där sakfrågor blir allt mindre viktiga, känslorna styr tankarna alltmer i världen.

(Bild 1 – Oro, 2016)

Nine eleven…

10876 (1)

Idag är det femton år sedan… Dagen när det omöjliga skedde. Jag kommer fortfarande ihåg exakt hur det var.

Klockan 16 anlände vi till Sågliden söder om Grövelsjön för att tanka minibussen, efter att ha varit vid Njupeskär under dagen. Kommer ihåg hur kvinnan på macken började ”svamla” om en terroristattack mot World Trade Center i New York, att man hade kapat flygplan och krockat in i skyskraporna. Jag trodde hon pratade i nattmössan, att hon möjligen hade sett en film…

När vi anlände till fjällstationen var det tomt, inte en människa. Ingen personal, inga gäster någonstans. En märklig och lite spöklik tystnad. Vad hade skett?

Vi var drygt 20 fotografer som tillsammans hade varit vid Njupeskär och fotograferat, och nu hade vi kommit tillbaka till ”civilisationen”…

Efter ett tag hörde vi ljud från källaren och ett av teverummen. Där satt all personal och alla andra gäster. Teven var på och jag glömmer aldrig bilderna som gick i repris i slow motion…

Idag, femton år senare, har jag suttit och tittat genom bilderna jag gjorde under den dagen, analoga landskapsbilder. Tittade på ungefärliga klockslag. Till min stora förundran visade det sig att just när det hände i New York, när det andra flygplanet kraschade in i södra tornet – just då gjorde jag den första bilden ni ser i inlägget. Närbilder på Njupeskär med 400mm, på fallande vatten och ånga.

Ser likheten, ser symboliken…

Vilket oerhört sammanträffande…

(Bild 1 – Njupeskär, 2001)
(Bild 2 – Krutbrännare, 1990)

10877 (2)

Hur dum får man vara?

9542 (1)

Det finns många som tror att jag är en lättlurad typ. En sådan jovial, godmogen och godtrogen snubbe som man tror sig kunna lura i vad som helst. Med fantastiska ursäkter och förklaringar, eller så försöker man att ändra fokus – i tron att jag ska förstå, eller svälja vad som helst.

Visst kan jag hålla med om att jag ofta kan vara trögtänkt, eller att jag ofta vill tro det bästa – men oftast får jag ihop räknestycket.

Jag har hört de mest fantastiska bortförklaringar, men även tvingats försöka avdramatisera de tydligaste pekpinnar. Kanske för att det finns många som tror att jag är dum och korkad, med ett lägre intellekt än de flesta andra.

Jag får uppleva detta nästan varje dag. Antingen genom att andra människor försöker förleda mig in i en särskild tro, där orsaken egentligen är en helt annan. Eller så upplever jag hur andra människor har en vendetta mot mig, i tron att kunna påverka alla till att få samma negativa bild av mig.

Antingen till mig som människa, eller som fotograf.

Ett mönster som ibland blir skrattretande tydligt, men där jag också kan undra om inte också andra kan se detta.

9543 (2)

Eller har vi alla blivit offer för kommersialismens marknadskrafter, även när vi bedömer andra? Har vårt samhälle idag blivit så polariserat; att det antingen består av människor som leder massorna precis i den riktning de önskar – och sedan en stor folkmassa som av olika anledningar helt och hållet låter sig ledas. Eller manipuleras…

För att man inte har tid att tänka en individuell tanke, som skiljer oss från alla andra. Eller så har vi kanske inte orken eller insikten?

Såg senaste avsnittet av Uppdrag granskning på SVT, om alla bränder på svenska asylboenden. Reagerade särskilt på de möten där vanliga människor samlades för att uttala sig om att få asylboenden i sitt närområde. Var det rädsla och okunskap som fick dessa människor att komma med trångsynta och korkade kommentarer? Men jag kunde heller inte låta bli att undra över var människorna som kunde tänka själva hade tagit vägen – satt de tysta på mötet, eller var de inte alls närvarande?

Eller är det vår rädsla för att bli grundlurade, som får oss att bete oss som grundlurade? Och att vårt politikerförakt eller misstänksamhet till överheten, automatiskt leder oss rakt in i famnen till de mer ljusskygga krafterna? Är det därför Donald Trump får en allt större folkmassa med sig; inte för vilka sakfrågor han kan komma med, utan mer för att han kritiserar överheten?

9544 (3)

Och inom konstvärlden tar vi hellre risken att kritisera en Picasso, än att hylla en målning gjort av en schimpans…

För att vi inte vill känna oss dumma, så är det precis det vi blir… Och för att inte framstå som trögtänkta, så blir vi vilseledda direkt från första början… Hade Hitler fått med sig de stora massorna som hyllade honom, om alla hade varit lite mer trögtänkta? Eller försökt skapa sig en egen bild av vad som höll på att ske, innan man bestämde sig för att agera?

Vi hade kanske heller inte haft reklam på TV, för att reklamen helt enkelt inte kunde påverka oss. Hade den stora folkmassan inte varit så lätt att förleda, då hade vi kanske heller inte haft någon reklam alls?

Vi fotografer hade också vågat kritisera en bild som alla andra hyllar, eller att hylla en bild som alla andra kritiserar… Genom att agera klokare och med större insikt, då vågar man också ta risken att bli framställd som dum och godtrogen, av den stora folkmassan…

Ju högre pris, desto bättre produkt! Det som oftast omtalas och hyllas, det är också det bästa!

Eller?

9545 (4)

Historieboken är full av händelser där alla som haft en rädsla för att bli framställda som dumma, precis också blir framställda som dumma – när vi fått distans till händelsen och fått tänka till lite. Och det är lätt att känna känslan att vi var mer primitiva förr; både när vi tänker på alla trollen vi trodde på, eller alla häxor vi brände till döds…

Men vi glömmer att det även kommer en morgondag, och att vi är minst lika primitiva idag – om vi tittar med ögonen till en människa någon gång i framtiden.

Helt enkelt för att vi aldrig kan lära oss av våra misstag.

Hur dumma får vi egentligen vara?

(Bild 1 – Ljuset, 2007)
(Bild 2 – På väg hem från festen, 2006)
(Bild 3 – Sländor, 1993)
(Bild 4 – Sparvuggla, 2013)
(Bild 5 – Vildsvin, 2010)

9546 (5)

Man kan aldrig vinna mot skitsnack…

9477 (1)

Bland det värsta som finns är skitsnack. Det kan jag tydligt konstatera efter att jag genom livet fått erfara baksidan av det ett stort antal gånger. Och jag är tyvärr heller inte ensam. Skitsnack är ett alldeles för vanligt fenomen, och det förstör dagligen livet för mängder av människor.

Skitsnack finns överallt, vilket gör det näst intill omöjligt att värja sig mot. Jag känner personer som valt att isolera sig, att minimera sitt umgänge – och även undvika så långt som möjligt kontakt med andra människor. Helt enkelt för att skydda sig själva mot skitsnacket. Men tyvärr vet vi alla hur lätt det kan uppstå rykten om andra människor som få känner till. Och ju mindre man vet, desto mer otroliga kan dessa rykten bli.

Människor som plötsligt kan komma till sitt arbete en dag, för att sedan se hur kollegorna är undvikande. Människor som tar sig till mataffären, för att sedan upptäcka att plötsligt så har andra slutat hälsa. Eller hur ett vänligt ansikte den ena dagen, kan vara någon som plötsligt tar en omväg nästa dag – allt för att undvika ännu ett vänligt och förtroligt samtal.

Eller det vänliga telefonsamtalet som sedan ska generera ett viktigt och positivt beslut, och där allt verkar gå vägen – men där det sedan blir tyst. Personen ringer inte tillbaka, eller så får man undvikande svar när man ringer tillbaka och undrar. Standardsvaren ”jag ska återkomma” eller ”jag har inte haft tid”. Och man vet direkt att det inte blir något, där det från början var hur säkert som helst.

9478 (2)

I dagens samhälle har skitsnacket flyttats från Krösa-Majas gärdesgård och in i den digitala världen. Det finns otaliga forum på Internet där man i stort sett inte gör annat än att prata skit om andra människor. Rykten, lögner och fantastiska slutsatser – mer än en gång har jag undrat hur många hönsfarmer man kan producera av ett enda ägg… Alla våra skvallertidningar har verkligen fått framgångsrika konkurrenter.

Och våra sociala medier, som exempelvis Facebook och Twitter, är våra främsta verktyg för att sprida skitsnacket. Om bekanta, om kollegor, om våra invandrare, om olika kändisar…

Jag är en sådan ”kändis”, eller offentlig person som det också kallas för. Och tro mig; jag har genom åren fått höra de mest otroliga rykten om mig som person. Oftast från människor som jag inte har en aning om vilka de är. Men rykten och skitsnack som inte alls skulle fått någon spridning från början, om det inte hade kommit från ”säkra källor” eller initierade personer. Från personer som känner mig, som mött mig personligen, som sett mig på håll – eller vad det nu skulle vara.

Vem kan man egentligen lita på? Hur få vettiga människor finns det?

9479 (3)

Att det finns skitsnack har jag slutat förvånas över för länge sedan, då jag tror att det vilar något grundläggande mänskligt i fenomenet. Men det som jag ännu inte lyckats förstå är alla dessa människor som hör skitsnacket och alla rykten – och som heller inte konfronterar mig. Med tanke på allt jag hört och läst, så är det förvånansvärt få människor som kontaktar mig och ställer den enkla frågan: Stämmer detta verkligen Terje?

Eller alla dessa människor som tar olika beslut, eller gör sina val – helt enkelt med utgångsläge i de rykten man hört. Och utan att verkligen ta reda på faktan. Jag har förlorat arbeten på grund av skitsnack, personer har slutat hälsa, vänner har plockat bort mig på Facebook, några har slutat ta kontakt – och detta fullkomligt helt utan att vi haft någon form av kommunikation.

Tänk så många fega människor som finns också; som inte kan ta konflikten, som inte vågar ta ställning offentligt. Man kan ringa ett telefonsamtal, kanske skickar man ett mejl eller ett privat meddelande på Facebook. Men man skulle aldrig våga stå för detta. Skriva om det, blogga om det, stötta, ta ställning, våga säga ifrån – helt enkelt av rädsla för att själva råka illa ut…

Finns det verkligen så fruktansvärt många människor som inte kan tänka själva?

(Bild 1 – Vargdödad älg, 2008)
(Bild 2 – Vinterfåglar, 2008)
(Bild 3 – Rådjur, 2008)
(Bild 4 – Höstlöv, 1994)

9480 (4)