Kärleksudden – ännu en oas som kan förloras…

Precis intill Mullsjö samhälle ligger Kärleksudden. Ett idylliskt litet skogsområde längs sydvästra sidan av Mullsjön. Här sjunger rödstjärt, tofsmes och kungsfågel. Här trummar större och mindre hackspett, ibland även både spillkråka och gröngöling. Lärkfalk och korp sitter i någon av uddens alla fantastiskt fina torrakor. Ekorren kommer på nyfiket besök när man sätter sig på en gammal stubbe och tar fram fikat.

Längs uddens strand simmar storlommen, några knipor eller en skäggdopping. Kanske har du tur att få se en rörhöna som snabbt försöker gömma sig inne i vassruggen. Eller så sitter du där i skymningen medan fullmånen står upp över andra sidan sjön och försöker få syn på vattenfladdermöss som jagar insekter precis över vattenytan på Mullsjön. Fladdermöss som tillbringar dagen inne i flera av Kärleksuddens gamla hålträd.

Kärleksudden är även av riksintresse för sina speciella spår efter senaste istiden, en sällsam flora med flera rödlistade arter – och sedan alla de stora tallarna med hög ålder. Det tar inte lång tid innan man fastnar framför en av uddens många majestätiska torrakor; antingen för att i detalj kolla efter ovanliga lavarter – men det kan även sitta en korp eller lärkfalk och tyst speja på de som passerar på stigen nedanför. Dessutom finns det ett flertal mycket ovanliga svampar. Inte så konstigt att Kärleksudden lockar många naturfotografer, ofta möter jag långväga naturfotografer som tagit sig enda vägen till Mullsjö för att hoppas kunna fotografera den fantastiskt fina lärkfalken, eller de förhållandevis oskygga storlommarna på Mullsjön i vacker morgondimma.

Den lilla tofsmesen är en personlig favorit som häckar med 2-3 par årligen. Lärkfalk och korp häckar också årligen. Den mindre hackspetten har jag däremot inte hittat häckande ännu, men den syns ofta – och då oftast bland de gamla alarna nära stranden.

Nu kan allt detta vara förlorat för all framtid. Det finns en detaljplan för byggnation – ungefär 370 lägenheter i olika hus på upp till sju våningar, en förskola och ett dagis. Strandskyddet på 100 meter har ändrats till 50-80 meter, så trots att man tänkt spara skogen längst ned mot sjön så blir det försvinnande lite kvar. Med såpass många nya människor som sedan ska bo på en relativt liten yta, så kommer dessutom trafiken av människor öka rätt mycket längs den lilla smala strandskogen som är tänkt lämnas kvar – så djur och växter kommer utsättas för så stort tryck att det slutligen mer blir en park än den skyddsvärda natur som udden är idag.

Längs den hårt trafikerade Jönköpingsvägen innanför Kärleksudden blir det mycket buller för de som tänker bosätta sig på Kärleksudden, så det behövs en bullervall i någon form – eventuellt i kombination med ett högt bullerstaket. Kanske inte den finaste välkomsthälsning när man eventuellt för första gång anländer till Mullsjö i framtiden; med ett industriområde på ena sidan och ett högt bullerstaket på den andra.

Vi är flera i Naturskyddsföreningen som kämpar för att bevara Kärleksudden, helt intakt och med möjligheten att det istället blir ett tätortsnära naturreservat. Förutom alla de andra privatpersoner som förstår att detta kommer förändra hela Mullsjö samhälle i grunden. Mullsjö är idag en idyll, det är naturnära och sedan har vi ju Mullsjön med sitt rika fågelliv. Mer eller mindre mitt i samhället. Att sitta och fika utanför konditoriet, unna sig en god gräddbakelse medan man samtidigt fotograferar storlom – det kan man nog inte göra på många andra ställen här i Sverige.

Storlommen kommer försvinna om Kärleksudden försvinner.

Vi är många (men kanske inte tillräckligt många?) som gärna ser Kärleksudden som naturreservat, kanske även med ett Naturum som informerar om allt det fantastiska som Mullsjönaturen kan erbjuda. För alla tillresande turister, men kanske ännu mer för alla de Mullsjöbor som ännu inte upptäckt det fantastiska som man kan hitta på gångavstånd från Mullsjö centrum.

Vi får hoppas att de ekonomiska marknadskrafterna inte ännu en gång blir segraren; utan att lärkfalkarna, korparna, den mindre hackspetten och tofsmesarna också kan få en röst i debatten.

Tillfälligheter och eldsjälar avgör…

(1)

Jag hittade en artikel i tidskriften Respons av Jenni Sandström som är mycket intressant och som jag tycker behöver riktigt många läsare. Artikeln kan ni läsa här. Det handlar om Nätverket Nationellt ansvar för fotografi i Sverige.

– Det finns ingen paraplyblick på svensk fotografi, allt händer på små isolerade öar, säger Mia Bengtsson Plynning i artikeln.

(Bild 1 – skog, 2019)

Hatet får aldrig vinna!

 (1)

Idag är det 7 år sedan hatet fick ännu ett ansikte. En högerextrem terrorist bestämde sig för att förändra världen…

77 människor blev dödade, de flesta barn och ungdomar. Först i Oslo, sedan på Utøya.

Vi får aldrig glömma! Detta fruktansvärda dåd, men sedan alla andra som kommit därefter. Inte minst på Drottninggatan i Stockholm.

Allt detta hat mot våra demokratiska samhällen; från olika extremister som inte önskar ett fritt samhälle.

Varför detta hat?

(Bild 1 – Ett hjärta, 2018)

Dessa respektlösa idioter…

(1)

Jag är riktigt förbannad!!!

Jag hade rätt svårt att behålla lugnet när vi stannade till vid ödegården Risa. Något vi gör rätt ofta, året om. Därför kan vi också se vilka förändringar som skett sedan förra besöket. Jag tror inte det finns många andra som har så bra koll på vad som sker ute i Mullsjöskogarna, även förändringar vid de olika ödegårdarna vi återkommer till.

Nu ikväll var måttet rågat… Någon eller några hade tagit sig det omfattande uppdraget att krossa nästan alla fönster, dels i boningshuset men även runt på de olika uthusen. Det fanns faktiskt inte många hela glas kvar…

Och bara för att göra min ilska ännu större, den eller dessa personer hade tydligen haft någon form av fest – men glömt kvar ett antal burkar med öl och energidryck…

Så enormt onödigt och respektlöst!

Krossade fönster, vandalism – men också nedskräpning.

Full pott, ärade idioter!

(Bild 1 – Sommar vid Risa, 2017)

Känslan vinner över tanken…

11195 (1)

Det är tyvärr inga roliga signaler på vad som sker i världen. En enorm populism som hämtar näring från växande oro och missnöje mot etablissemanget.

Våra ”ytterkantsdiskussioner” kommer bli alltfler. Sorglig utveckling där sakfrågor blir allt mindre viktiga, känslorna styr tankarna alltmer i världen.

(Bild 1 – Oro, 2016)

Nine eleven…

10876 (1)

Idag är det femton år sedan… Dagen när det omöjliga skedde. Jag kommer fortfarande ihåg exakt hur det var.

Klockan 16 anlände vi till Sågliden söder om Grövelsjön för att tanka minibussen, efter att ha varit vid Njupeskär under dagen. Kommer ihåg hur kvinnan på macken började ”svamla” om en terroristattack mot World Trade Center i New York, att man hade kapat flygplan och krockat in i skyskraporna. Jag trodde hon pratade i nattmössan, att hon möjligen hade sett en film…

När vi anlände till fjällstationen var det tomt, inte en människa. Ingen personal, inga gäster någonstans. En märklig och lite spöklik tystnad. Vad hade skett?

Vi var drygt 20 fotografer som tillsammans hade varit vid Njupeskär och fotograferat, och nu hade vi kommit tillbaka till ”civilisationen”…

Efter ett tag hörde vi ljud från källaren och ett av teverummen. Där satt all personal och alla andra gäster. Teven var på och jag glömmer aldrig bilderna som gick i repris i slow motion…

Idag, femton år senare, har jag suttit och tittat genom bilderna jag gjorde under den dagen, analoga landskapsbilder. Tittade på ungefärliga klockslag. Till min stora förundran visade det sig att just när det hände i New York, när det andra flygplanet kraschade in i södra tornet – just då gjorde jag den första bilden ni ser i inlägget. Närbilder på Njupeskär med 400mm, på fallande vatten och ånga.

Ser likheten, ser symboliken…

Vilket oerhört sammanträffande…

(Bild 1 – Njupeskär, 2001)
(Bild 2 – Krutbrännare, 1990)

10877 (2)