(1)
För tillfället är det två saker i människans förhållande till naturen som nästan gör mig uppgiven… Dels är det hur man i Sverige sköter skogarna med en rovdrift som utarmar naturens mångfald, men även hur man inom jägarkåren och bland våra politiker väljer att sköta våra vargar. Helst ska all skog i Sverige ge ekonomisk vinst i virkesform och helst ska vi inte ha några vargar i den svenska naturen. Vargen hotar människans roll att få kunna ha rätten att använda naturen precis som människan vill…
Som om det är människan som ska ha den ensamrätten, före alla andra levande varelser…
Vinterns licensjakt på varg tillåter 75 vargar att fällas, från ett bestånd på mellan 400 och 500 individer. I procent så innebär det i siffror att om man i Mullsjö kommun med 7200 invånare, att drygt 1100 personer plötsligt skulle flytta från kommunen – och sedan hoppas på att det inte skulle påverka kommunen i någon form…
Vargen är ett rovdjur som bland annat jagar älg, rådjur och vildsvin. Finns det varg, blir det mindre djur kvar för människan att jaga. Vi har en konkurrent, något människan inte gillar. Vi anser oss ha rätten att kunna hösta precis det vi behöver från naturen, när det passar oss och i den mängd vi själva tycker oss ha rätten att bestämma. Naturen själv har ingen talan.
Helst vill vi få kunna fortsätta ha våra kor och får fritt strövande runt i vårt kära och värdefulla kulturlandskap, gärna omslingrade av vackra stenmurar eller gärdesgårdar. Taggtråd gillar vi inte och rovdjurssäker stängsling gillar vi ännu mindre. Det blir helt enkelt för fult, detta fast det skulle ge oss en garanti för att de blodtörstiga vargarna inte skulle kunna döda våra kära tamdjur – vi vill själv få kunna slakta djuren när vi känner för det. Vi dödar ju djuren på ett mer humant sätt än vargarna…
I Sverige har det idag gått så långt att mediabilden av oss som står på vargarnas sida, att vi får rollen som aktivister. Att vi vidare ser jakten som något oetiskt och att människan helst ska äta vegetariskt. Vilken inte alls stämmer! Jag ser inte mig själv som aktivist, för mig är jägarna större aktivister än vi som vill naturens bästa. Vidare så är jag heller ingen motståndare till jakt och heller ingen vegetarian. Jag vill helt enkelt inget annat än naturens bästa och jag anser att naturen är det viktigaste vi har! Visst får man jaga och fiska, om det är till eget förbruk och för att få kunna hösta lite av naturens rikedom.
Rovdrift gillar jag däremot inte, och här tycker jag att jägarkåren biter sig själv i svansen, alldeles för ofta. Mycket vill ha mer, känns det som. Ingen ska kunna komma till mig och säga att vargstammen är för stor, eller såpass stor att det borde tillåtas jakt – minst 1500 vargar behövs för att kunna garantera vargens framtid i Sverige.
Tänk så oroliga jägarna hade varit om vi enbart hade haft 500 älgar kvar i Sverige? Visst hade det varit obefintligt med betesskador på den värdefulla skogsplanteringen, men jägarna hade heller inte haft några älgar att skjuta för att älgen då hade varit fridlyst. Licensjakt på 75 älgar från ett bestånd på 500 älgar hade varit ett politiskt självmord att ta beslut om.
Jag förstår helt enkelt inte hysterin, som numera också planterats i vårt politiska system. Idag är det enbart Miljöpartiet och Vänsterpartiet som motsätter sig licensjakten på varg. Det anses inte vara någon större risk för våra politiker att proklamera licensjakten, då den allmänna opinionen säger att vi borde ha licensjakt på varg. Det lär vi oss genom rubriker i media och ett ordval som förankrar det, men även jägarlobbyns allt större framgångar. Diskuteras vargen i någon form, antingen på riksnivå eller lokalt där det finns varg, så är det allt som oftast jägarna som är framme med sina domedagsprofetior.
Märk väl: Jag bor granne med tre vargrevir och delar inte jägarnas ständiga oro för vargen, något jag delar med många andra i området som också står på vargens sida.
Det kommer äventyra vargens framtid i Sverige om vi inte får en mer nyanserad bild av vargen, inte minst i media. Det är väl det som är meningen, att media på något sätt ska belysa den allmänna opinionen, som en viktig motvikt till politiker och beslutsfattare. Jag är även anhängare till en betydligt större transparens i beslutsfattandet, som det är nu skapar det enbart grogrund för misstankar. Från jägarhåll klagas det ofta på att kvoterna är för låga, från oss som står på naturens sida för att kvoterna är för höga. Intrycket jag kan få idag är att nästan alla tänker som jägarna och att dessa för vår talan, helt enkelt för att jägarna så ofta använder ”vi” när de uttalar sig. De tar på sig rollen som allas talespersoner, åtminstone om vi tittar till hur vargfrågan oftast omtalas – både lokalt och på riksnivå. Hade vargfrågan presenterats mer nyanserat, så hade det även kunnat påverka beslutsfattarna i Riksdagen och inom Naturvårdsverket. Läser detta i SVT Nyheter från Jönköping.
Jag har tidigare skrivit ett flertal inlägg om vargen här i bloggen, men jag vill särskilt lyfta fram ”Samhällets fiende”, ”Att skilja mellan vi och jag” och ”Jägare ska inte döda varg och lodjur”.
Läser även denna aktuella nyhetsartikel på engelska The Guardian… En bild av vad omvärlden tycker om det som sker i Sverige.
Nedan ser ni SLU/Umeå universitets attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning, från 2021:
(Bild 1 – Varg i Järvzoo, 2004)