Uppgiven…

(1)

För tillfället är det två saker i människans förhållande till naturen som nästan gör mig uppgiven… Dels är det hur man i Sverige sköter skogarna med en rovdrift som utarmar naturens mångfald, men även hur man inom jägarkåren och bland våra politiker väljer att sköta våra vargar. Helst ska all skog i Sverige ge ekonomisk vinst i virkesform och helst ska vi inte ha några vargar i den svenska naturen. Vargen hotar människans roll att få kunna ha rätten att använda naturen precis som människan vill…

Som om det är människan som ska ha den ensamrätten, före alla andra levande varelser…

Vinterns licensjakt på varg tillåter 75 vargar att fällas, från ett bestånd på mellan 400 och 500 individer. I procent så innebär det i siffror att om man i Mullsjö kommun med 7200 invånare, att drygt 1100 personer plötsligt skulle flytta från kommunen – och sedan hoppas på att det inte skulle påverka kommunen i någon form…

Vargen är ett rovdjur som bland annat jagar älg, rådjur och vildsvin. Finns det varg, blir det mindre djur kvar för människan att jaga. Vi har en konkurrent, något människan inte gillar. Vi anser oss ha rätten att kunna hösta precis det vi behöver från naturen, när det passar oss och i den mängd vi själva tycker oss ha rätten att bestämma. Naturen själv har ingen talan.

Helst vill vi få kunna fortsätta ha våra kor och får fritt strövande runt i vårt kära och värdefulla kulturlandskap, gärna omslingrade av vackra stenmurar eller gärdesgårdar. Taggtråd gillar vi inte och rovdjurssäker stängsling gillar vi ännu mindre. Det blir helt enkelt för fult, detta fast det skulle ge oss en garanti för att de blodtörstiga vargarna inte skulle kunna döda våra kära tamdjur – vi vill själv få kunna slakta djuren när vi känner för det. Vi dödar ju djuren på ett mer humant sätt än vargarna…

I Sverige har det idag gått så långt att mediabilden av oss som står på vargarnas sida, att vi får rollen som aktivister. Att vi vidare ser jakten som något oetiskt och att människan helst ska äta vegetariskt. Vilken inte alls stämmer! Jag ser inte mig själv som aktivist, för mig är jägarna större aktivister än vi som vill naturens bästa. Vidare så är jag heller ingen motståndare till jakt och heller ingen vegetarian. Jag vill helt enkelt inget annat än naturens bästa och jag anser att naturen är det viktigaste vi har! Visst får man jaga och fiska, om det är till eget förbruk och för att få kunna hösta lite av naturens rikedom.

Rovdrift gillar jag däremot inte, och här tycker jag att jägarkåren biter sig själv i svansen, alldeles för ofta. Mycket vill ha mer, känns det som. Ingen ska kunna komma till mig och säga att vargstammen är för stor, eller såpass stor att det borde tillåtas jakt – minst 1500 vargar behövs för att kunna garantera vargens framtid i Sverige.

Tänk så oroliga jägarna hade varit om vi enbart hade haft 500 älgar kvar i Sverige? Visst hade det varit obefintligt med betesskador på den värdefulla skogsplanteringen, men jägarna hade heller inte haft några älgar att skjuta för att älgen då hade varit fridlyst. Licensjakt på 75 älgar från ett bestånd på 500 älgar hade varit ett politiskt självmord att ta beslut om.

Jag förstår helt enkelt inte hysterin, som numera också planterats i vårt politiska system. Idag är det enbart Miljöpartiet och Vänsterpartiet som motsätter sig licensjakten på varg. Det anses inte vara någon större risk för våra politiker att proklamera licensjakten, då den allmänna opinionen säger att vi borde ha licensjakt på varg. Det lär vi oss genom rubriker i media och ett ordval som förankrar det, men även jägarlobbyns allt större framgångar. Diskuteras vargen i någon form, antingen på riksnivå eller lokalt där det finns varg, så är det allt som oftast jägarna som är framme med sina domedagsprofetior.

Märk väl: Jag bor granne med tre vargrevir och delar inte jägarnas ständiga oro för vargen, något jag delar med många andra i området som också står på vargens sida.

Det kommer äventyra vargens framtid i Sverige om vi inte får en mer nyanserad bild av vargen, inte minst i media. Det är väl det som är meningen, att media på något sätt ska belysa den allmänna opinionen, som en viktig motvikt till politiker och beslutsfattare. Jag är även anhängare till en betydligt större transparens i beslutsfattandet, som det är nu skapar det enbart grogrund för misstankar. Från jägarhåll klagas det ofta på att kvoterna är för låga, från oss som står på naturens sida för att kvoterna är för höga. Intrycket jag kan få idag är att nästan alla tänker som jägarna och att dessa för vår talan, helt enkelt för att jägarna så ofta använder ”vi” när de uttalar sig. De tar på sig rollen som allas talespersoner, åtminstone om vi tittar till hur vargfrågan oftast omtalas – både lokalt och på riksnivå. Hade vargfrågan presenterats mer nyanserat, så hade det även kunnat påverka beslutsfattarna i Riksdagen och inom Naturvårdsverket. Läser detta i SVT Nyheter från Jönköping.

Jag har tidigare skrivit ett flertal inlägg om vargen här i bloggen, men jag vill särskilt lyfta fram ”Samhällets fiende”, ”Att skilja mellan vi och jag” och ”Jägare ska inte döda varg och lodjur”.

Läser även denna aktuella nyhetsartikel på engelska The Guardian… En bild av vad omvärlden tycker om det som sker i Sverige.

Nedan ser ni SLU/Umeå universitets attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning, från 2021:

(Bild 1 – Varg i Järvzoo, 2004)

Hiawathas sång…

”O mina barn! Mina stackars barn!
Lyssna på visdomsord,
lyssna på varningens ord,
från den stora andens läppar,
från livets mästare, som skapade dig!
” Jag har gett dig länder att jaga i ,
Jag har gett dig strömmar att fiska i,
jag har gett dig björn och bison,
jag har gett dig rådjur och renar,
jag har gett dig brant och bäver,
fyllda myrar fulla av vildfåglar,
fyllda floder fulla av fiskar:
Varför är du då inte nöjd?
Varför ska ni då jaga varandra?
”Jag är trött på dina gräl,
trött på dina krig och blodsutgjutelse,
trött på dina böner för hämnd,
av dina stridigheter och splittringar;
All din styrka är i din förening,
all din fara är i oenighet;
Var därför i fred framöver,
och när bröder lever tillsammans.

(Hiawathas sång, dikt av Henry Wadsworth Longfellow 1855)

Vargmotståndarnas argument…

(1)

I media har det på sistone blivit stor uppmärksamhet med att Mullsjöskogarna numera har två olika vargrevir. Helt enkelt otroligt, men också synnerligen fantastiskt! Vilket givetvis förbättrar möjligheterna avsevärt för oss naturfotografer i området, att någon av dessa vargar så småningom kanske kan hitta vägen förbi våra kameror…

Det absoluta flertalet av de som bor här i området är positiva, men som vanligt har detta också väckt liv i vargmotståndarna som blivit särskilt aggressiva i olika diskussioner (kanske för att de känner sig vara i mindretal). Ofta med hårresande argument, där man ibland inte tror sina ögon. Om deras argument är signifikativa för vargmotståndarna i stort, då undrar jag verkligen hur man lyckats lobba fram både licensjakt och ett flertal skyddsjakter.

Det ska inte mycket intellekt till för att se argumenten som oerhört genomskinliga, vilket borde göra det rätt så lätt för politikerna att ta bättre beslut framöver, som är mer gynnsamma för vargens framtid här i Sverige.

Jag har givetvis retat gallfeber på ett flertal vargmotståndare genom att gå in i dessa diskussioner (särskilt på Facebook) och har här samlat några av deras mest otroliga argument (några av dessa är motkommentarer till mig). De värsta kommentarerna var däremot bortplockade nu när jag precis kollade, men kvar finns dessa:

”Hade du verkligen stått för vår natur o dess djur sida då hade du inte varit för varg i vår natur.”

”Jag vill gärna ha kvar räv o lo t ex i vår natur. För att inte tala om alla andra djur i naturen som kommer försvinna iom ökad vargstam.”

”Det som är skrämmande är att det är ni som är okunniga, vargen skapar ingen balans, det gör den inte någon stans, den bidrar inte till en levande landsbygd.”

”Hade du levt med naturen och förstått hur naturen fungerar, då hade du insätt att det funkar inte med vargen och ett liv på landet.”

”Om du förstod hur naturen fungerar så skulle du inse hur många djurarter, insekter mm som vargen tar död på, det är inte bara bytesdjuren.”

”Det du kallar balans i ekosystemet innebär att du ser inte att vargen armar ut en viltstam genom att ta 80-90 % av alla kalvar år efter år, och vet du hur ekosystemet av betesmarker och åkersmarker påverkas av att det inte går att bedriva djurskötsen på grund av att vargen omöjliggör det.”

”Varför ska vi på landsbygden acceptera att vargen begränsar våra liv?”

”Jag har varken licens eller eget vapen. Men om en varg närmar sig mina djur så hade jag gjort allt som jag kan för att odjuret ska dö.”

”Jag tror ni politisk tillhör Miljöpartiet som och knappas gott utanför stan, så antar jag att ni aktivister o bara jävlas med vanligt folk o äter inte kött o använder bara gummistövlar o cyklar.”

”Återigen en stabo som uttalade sig! Undrar hur det är ställt med förståndet!”

”Det är för jävligt att detta får fortsätta o ansvariga politiker blundar o inte ser till att beslut om som är taget på 170-270 vargar gäller! Utan naturvårdverk o länstyrelserna har sett till att vi närmar oss 500 vargar så det slutar med att vi inte har några lantbrukare med djurhållning kvar o jägare med löshundsjakt. Och eftersöksjägare som städar o avlivar skadat vilt efter alla trafikolyckor samt jägarkåren som ser till att det finns balans i naturen o håller efter skadedjur m.m. Det begriper inte dom som bor i städer o alldrig blivit drabbade.”

”Är det inte dax för den lilla rara malariamyggan att etablera sig här i Sverige snart? I takt med ett varmare klimat ska vi kanske få tillfälle att välkomna den lille stackaren snart? Även den har väl rätt till ett liv???”

”Hade varg som gick igenom vår trädgård dagen före Nyårsafton o med hund katter o nötboskap så vill jag inte ha dom så nära, att dom går så nära bebyggelsen är ett tecken på,att det är hybrider, vilda djur beter sig inte så!”

”sgt”

Jag kan avsluta med att informera om att det klassiska ”sgt” betyder ”skjut, gräv och tig” – vilket figurerar bland de mer ljusskygga delarna av varghatarkåren. Glädjande i dessa diskussioner är däremot att antalet anhängare till vargarna är mycket större, inte minst bland de som bor på landet mitt i vargreviren. Det lovar gott inför framtiden, om nu våra beslutsfattare blir bättre framöver på att ignorera lobbyisterna från jägarkåren och mer börjar lyssna på forskarna. Glädjande är också ett flertal jägare som uttrycker sig kritiskt mot vargmotståndarna.

(Bild 1 – Höstlöv i bäcken, 2021)

Medlem på Twitter utan att veta om det…

Upptäckte idag att jag varit medlem på Twitter sedan oktober 2011. Det visste inte jag…

Så jag undrar då vem som anmält mig som medlem, för inte var det jag i alla fall. Sedan kan man ju verkligen undra vem denna Papsenen är som är imponerad över hur självupptagen jag är…

Oroligt vad mycket skit som skrivs på Internet, men också vilka friheter vissa tycker sig ha. Undrar vem som egentligen är den självupptagne här?

Friluftsriket tar idiotexamen!

(1)

Någon har skrivit en lapp och hängt upp den på en skylt intill Kärleksudden i Mullsjö. Under många år har Mullsjö marknadsfört sig som ”Friluftsriket”, vilket nog mer verkar vara marknadsföring än verklighet. I alla fall numera!

Medan jag gick runt på Kärleksudden för att dokumentera eländet kände jag mig tom, ledsen och arg. Att fälla den värdefulla naturskogen för att så småningom bygga attraktiva bostäder intill Mullsjön blev till ett kortare skratt när jag såg skylten. Tyvärr måste jag nog hålla med vederbörande som skrivit den.

(Bild 1 – Friluftsriket, 2020)

Kärleksudden, ett minne…

(1)

Kärleksudden intill Mullsjön är nu ett minne. Marknadskrafterna har än en gång fått göra sin röst hörd, nästan all skog är nu borta – med undantag för några enstaka tunna tallar och lite ung björkskog. Längs sjökanten har man än så länge sparat några av de stora och fina tallarna, men det kanske är mer för att ha något dekorativt att titta på om man står på andra sidan sjön…

Borta är nu lärkfalkarna, korparna, tofsmesarna, hackspettarna, skägglav och andra mer sällsynta lavar som växte på uddens alla torrakor. Borta är orkidén knärot. Borta är också den naturnära portalen som önskade besökare välkomna när man körde in mot Mullsjö samhälle.

Mullsjö vill växa, kanske som man gjort i grannbyn Habo. I en växande storstadsregion som Jönköping har Mullsjö och Habo blivit lockande områden för barnfamiljer att söka sig till i mer lantlig miljö med Jönköping på nära pendelavstånd. Och Kärleksudden precis intill Mullsjön var alldeles för attraktivt som område för att bygga lite finare bostäder.

Mullsjö kommun sliter med dålig ekonomi, vilket fått paniken att breda ut sig. Om Mullsjö bara får växa till sig som samhälle, så kommer ekonomin att fixa sig och bli bättre… Frågan är bara till vilket pris; det naturnära och idylliska Mullsjö kommer i slutändan att se ut som vilket annat samhälle som helst – och därmed inte vara lika attraktivt som det hittills varit.

Anhängarna i Mullsjö till byggnationen av Kärleksudden säger att det finns så mycket skog runt Mullsjö, så man förlorar ju inte så mycket. Problemet är att dessa personer då visar stora mängder okunskap, då de inte kan skilja på naturskog och plantering. Det finns allt mindre naturskog kvar runt Mullsjö, men väldigt många planteringar. Varför började man inte hugga bort träd och sedan bygga där det varit en plantering? Eller var det så att dessa områden inte var lika attraktiva att bygga på som Kärleksudden?

Ett långsiktigt tänkande var kanske inte det man fokuserade på; att stärka och utveckla det som gjorde Mullsjö unikt, utan att mer snegla på grannkommunen Habo som mer och mer börjar se ut som ett anonymt villasamhälle.

Man kan ju undra varför turismen alltid varit större i Mullsjö än i Habo… Men så långt tänkte man nog inte!

Jag hoppas att man framöver också väljer att byta namn på udden, för någon kärleksudde är det definitivt inte längre!

Båda bilder är från samma område på Kärleksudden; torrakan som lärkfalkarnas ungar satt i och lockade på mat från föräldrarna ligger numera någonstans i bråten mitt i bild två.

(Bild 1 – Lärkfalkar, 2014)
(Bild 2 – Kärleksudden som det såg ut igår, 2020)

(2)

Skrämmande okunskap…

(1)

Donald Trump: Det är för dålig skogsvård. Det ligger gamla stubbar och löv överallt som brinner bra, med bättre skogsvård hade man rensat bort detta…

(Fritt översatt från debatten med Joe Biden i natt, om bränderna i Kalifornien)

Det är direkt skrämmande med världledare som är så fullkomligt okunniga, då deras beslut påverkar så många.

(Bild 1 – Höst, 2007)

Våldtäkt på Kärleksudden…

(1)

I torsdags grät jag…

Än en gång fick jag uppleva när en fantastisk skog som den på Kärleksudden bli reducerad till några kronor på någons konto.

Än en gång fick jag uppleva en fruktansvärd våldtäkt på en värdefull skog, så värdefull att den egentligen borde blivit naturreservat istället.

Nu har man börjat skövla (skogsvård kallas det för…), givetvis för att reducera Kärleksuddens naturvärden så mycket att det blir lättare att få ett nytt bygglov, så man kan få bygga sina lägenheter för de som vill ha ett sjönära boende. Undrar hur många som inte kan se vad Mullsjö nu förlorat för all framtid?

Friluftsriket Mullsjö (som man vill kalla sig) är nog enbart en illusion, precis som den numera löjligt placerade skylten som någon hade satt upp tidigare, vid gränsen till Kärleksudden…

Jag kommer alltid stå på naturens sida – och ännu mer nu!!!

(Bild 1 – Illusion, 2020)

Synpunkter på exploatering av Kärleksudden…

(1)

Jag har idag skickat in synpunkter skriftligen till Mullsjö kommun, vilket jag och många andra också gjort. Min förhoppning är att jag ska kunna vara med om att påverka att det inte blir en exploatering av Kärleksudden. Följande skrev jag i mejlet:

Jag var första gången i Mullsjö under juni 1991. Sedan blev det ungefär en månad varje år helt fram till 2009, då vi under augusti valde att bosätta oss fast i Mullsjö. I år blir det 11 år sedan, plus mer än ett år tillsammans som besökare under somrarna.

Varje år sedan 1991 har Kärleksudden varit ett kärt och ständigt återkommande utflyktsmål under somrarna helt fram till 2009, därefter till alla tider på året sedan vi flyttade hit.

Jag är där i snitt varje vecka året om, till vissa tider nästan dagligen. Fascineras av den fina skogen, med alla torrakor och med fina områden av naturskog. Dessutom finns det alltid något spännande bland lav, mossa och olika växter. Bland annat orkidén knärot.

Kärleksudden hyser också en spännande fauna; ekorrarna har fast tillhåll, ibland även rådjur, men mest speciella är de olika fladdermössen. Bland annat vattenfladdermus som jagar över Mullsjön under sommarnätterna, för att dagtid sova i Kärleksuddens olika hålträd. Tre spännande fågelarter har jag konstaterat häckande varje år sedan 2010; tofsmes, korp och lärkfalk. Sedan ser jag ofta den starkt hotade mindre hackspetten, en fågel som har haft så kraftig nedgång att man är orolig för att den inom en tioårsperiod kan försvinna som häckfågel i Sverige. Än så länge har jag inte hittat den häckande på Kärleksudden, men den verkar trivas där då jag ofta ser den. Vid en exploatering kommer den däremot försvinna.

Jag har upplevt många fina skogsområden i Sverige genom alla mina år som naturfotograf. Men det känns lyxigt att ha tillgång till Kärleksudden på gångavstånd, med en skogskvalitet av hög standard. Jag har under många år undrat varför Kärleksudden inte är skyddad som tätortsnära naturreservat, men har också under alla mina år som boende i Mullsjö förstått det känsliga att prata om just detta.

Naturskyddsföreningen i Mullsjö har kämpat i mer än 10 år, haft namninsamlingar, gett ut en skogsbok med särskilt känsliga skogsområden i Jönköpings län (där Kärleksudden också finns med). Här finns också ett riksintresse vad gäller särskilda spår från senaste istiden, förutom att ju området hyser ett stort antal rödlistade arter (varav några av dessa är omnämnda tidigare här i texten).

Jag förstår att det är ekonomiska intressen som styr planerna om exploatering av Kärleksudden, målet är att Mullsjö ska växa. Som om detta ska kunna skapa ett bättre samhälle med kanske en ökning med 2000 invånare inom de kommande tio åren, som en viktig del av den växande stadsregionen Jönköping. Som om det automatisk blir bättre för ett samhälle uppåt 9000 invånare (mot nuvarande 7000 invånare).

Jag har valt att aktivt delta i ett bevarande av Kärleksudden i sin nuvarande form, kanske även med ett nybyggt Naturum i närheten där man informerar om Mullsjö kommun och kommunens olika spännande naturklenoder (platser som idag lockar långväga besökare från även Norge, Danmark och Tyskland). Jag har själv tagit hit, guidat intresserade naturfotografer från många olika platser i Norden – helt sedan de första sommarveckorna i naturfoto på folkhögskolan 1991. Totalt har jag fram till idag ensam dragit hit över 4000 olika fotointresserade personer genom mina olika fotokurser och guidningar här i Mullsjönaturen (där Kärleksudden varit ett populärt utflyktsmål).

Jag lämnar dessa synpunkter där jag starkt motsätter mig alla former för exploatering av Kärleksudden, välkomnar istället en kartläggning av den speciella natur som finns där, ser en bättre turistsatsning med Naturum – och att då kunna fortsätta att få njuta av vardagslyxen med tillgång till Kärleksudden på gångavstånd från Mullsjö samhälle.

Jag har varit i kontakt med olika media i frågan, i oktober 2020 finns Kärleksudden också med i en entimmes dokumentär om mig som naturfotograf på SVT – samt att jag skrivit och föreläst om Kärleksudden i en rad olika sammanhang. Något jag kommer fortsätta med, även fast kommunen väljer att gå vidare för att få laga kraft för att påbörja exploateringen.

Ju flera som känner till Kärleksudden (både i Mullsjö och i andra delar av Sverige och utomlands), desto flera kommer förstå betydelsen av att bevara Kärleksudden!

Mvh Terje Hellesø, naturfotograf och författare

Vill du också vara med på att påverka detta kan du skicka ett mejl till planobygg@mullsjo.se senast 26/1-2020.  Bilderna här i inlägget gjorde jag under dagens utflykt till Kärleksudden.

(Bild 1 till 3 – Från Kärleksudden idag, 2020)

(2)

(3)

Kärleksudden – ännu en oas som kan förloras…

Precis intill Mullsjö samhälle ligger Kärleksudden. Ett idylliskt litet skogsområde längs sydvästra sidan av Mullsjön. Här sjunger rödstjärt, tofsmes och kungsfågel. Här trummar större och mindre hackspett, ibland även både spillkråka och gröngöling. Lärkfalk och korp sitter i någon av uddens alla fantastiskt fina torrakor. Ekorren kommer på nyfiket besök när man sätter sig på en gammal stubbe och tar fram fikat.

Längs uddens strand simmar storlommen, några knipor eller en skäggdopping. Kanske har du tur att få se en rörhöna som snabbt försöker gömma sig inne i vassruggen. Eller så sitter du där i skymningen medan fullmånen står upp över andra sidan sjön och försöker få syn på vattenfladdermöss som jagar insekter precis över vattenytan på Mullsjön. Fladdermöss som tillbringar dagen inne i flera av Kärleksuddens gamla hålträd.

Kärleksudden är även av riksintresse för sina speciella spår efter senaste istiden, en sällsam flora med flera rödlistade arter – och sedan alla de stora tallarna med hög ålder. Det tar inte lång tid innan man fastnar framför en av uddens många majestätiska torrakor; antingen för att i detalj kolla efter ovanliga lavarter – men det kan även sitta en korp eller lärkfalk och tyst speja på de som passerar på stigen nedanför. Dessutom finns det ett flertal mycket ovanliga svampar. Inte så konstigt att Kärleksudden lockar många naturfotografer, ofta möter jag långväga naturfotografer som tagit sig enda vägen till Mullsjö för att hoppas kunna fotografera den fantastiskt fina lärkfalken, eller de förhållandevis oskygga storlommarna på Mullsjön i vacker morgondimma.

Den lilla tofsmesen är en personlig favorit som häckar med 2-3 par årligen. Lärkfalk och korp häckar också årligen. Den mindre hackspetten har jag däremot inte hittat häckande ännu, men den syns ofta – och då oftast bland de gamla alarna nära stranden.

Nu kan allt detta vara förlorat för all framtid. Det finns en detaljplan för byggnation – ungefär 370 lägenheter i olika hus på upp till sju våningar, en förskola och ett dagis. Strandskyddet på 100 meter har ändrats till 50-80 meter, så trots att man tänkt spara skogen längst ned mot sjön så blir det försvinnande lite kvar. Med såpass många nya människor som sedan ska bo på en relativt liten yta, så kommer dessutom trafiken av människor öka rätt mycket längs den lilla smala strandskogen som är tänkt lämnas kvar – så djur och växter kommer utsättas för så stort tryck att det slutligen mer blir en park än den skyddsvärda natur som udden är idag.

Längs den hårt trafikerade Jönköpingsvägen innanför Kärleksudden blir det mycket buller för de som tänker bosätta sig på Kärleksudden, så det behövs en bullervall i någon form – eventuellt i kombination med ett högt bullerstaket. Kanske inte den finaste välkomsthälsning när man eventuellt för första gång anländer till Mullsjö i framtiden; med ett industriområde på ena sidan och ett högt bullerstaket på den andra.

Vi är flera i Naturskyddsföreningen som kämpar för att bevara Kärleksudden, helt intakt och med möjligheten att det istället blir ett tätortsnära naturreservat. Förutom alla de andra privatpersoner som förstår att detta kommer förändra hela Mullsjö samhälle i grunden. Mullsjö är idag en idyll, det är naturnära och sedan har vi ju Mullsjön med sitt rika fågelliv. Mer eller mindre mitt i samhället. Att sitta och fika utanför konditoriet, unna sig en god gräddbakelse medan man samtidigt fotograferar storlom – det kan man nog inte göra på många andra ställen här i Sverige.

Storlommen kommer försvinna om Kärleksudden försvinner.

Vi är många (men kanske inte tillräckligt många?) som gärna ser Kärleksudden som naturreservat, kanske även med ett Naturum som informerar om allt det fantastiska som Mullsjönaturen kan erbjuda. För alla tillresande turister, men kanske ännu mer för alla de Mullsjöbor som ännu inte upptäckt det fantastiska som man kan hitta på gångavstånd från Mullsjö centrum.

Vi får hoppas att de ekonomiska marknadskrafterna inte ännu en gång blir segraren; utan att lärkfalkarna, korparna, den mindre hackspetten och tofsmesarna också kan få en röst i debatten.