Strömstarens vårsång…

(1)

Jag var först ut till mitt blåsippsställe för att se hur långt de hade kommit. Ungefär en halv meter snö!

Det kommer nog dröja ett tag till innan årets blåsippsfotografering kommer igång…

Tog därför en tur till Ryfors för att titta efter forsärlor, strömstare och möjligen någon kungsfiskare. Ingen forsärla idag, heller ingen kungsfiskare. Men väl en strömstare.

Blev en lång bildserie på strömstaren när han satt på stenen och sjöng sin finaste vårsång.

(Bild 1 – Sjungande strömstare, 2018)

Annonser

Fem av varje…

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

Första landskapsbilden är från Sandön i Skåne med 600mm. Andra landskapsbilden är från Fårö på Gotland, med 28mm och avtonat gråfilter. Tredje landskapsbilden är från Getaberget på Åland. Bilden är en dubbelexponering i nattljus med 135mm. Fjärde landskapsbilden är från Hylströmmen i Hälsingland med 11mm på bländare 22. Femte landskapsbilden är härifrån Mullsjö med 42mm genom staketet på en gångbro över järnvägen.

(Bild 1 – Solnedgång, 2000)
(Bild 2 – Fårö, 2007)
(Bild 3 – Getaberget, 1996)
(Bild 4 – Is och vatten, 2006)
(Bild 5 – Järnvägen, 2018)

(6)

(7)

(8)

(9)

(10)

Första närbilden på vattendropparna är från Söderhamn i Hälsingland, med 50mm makro och blixt. Andra närbilden på ekbräken är från Trollehallar i Skåne, med 105mm makro. Tredje närbilden på flicksländorna i soluppgången är från Pennebosjön i Halland, med 210mm makro. Fjärde närbilden på nattviol i skymningsljus är från Ismantorp på Öland, med 105mm makro. Femte närbilden på is är från Mullsjö här i Västergötland, med 42mm på bländare 22.

(Bild 6 – Vattendroppar, 2008)
(Bild 7 – Ekbräken, 1990)
(Bild 8 – Flicksländor, 1997)
(Bild 9 – Nattviol, 1988)
(Bild 10 – Is, 2016)

(11)

(12)

(13)

(14)

(15)

Första fågelbilden på sidensvans är från Söderhamn i Hälsingland med 400mm. Andra fågelbilden på brunanden är från Hornborgasjön här i Västergötland med 400mm. Tredje fågelbilden på fiskmåsen i solnedgång är från Norrviken utanför Båstad i Skåne, också med 400mm. Fjärde fågelbilden på silvertärnan är från Fårö på Gotland med 180mm. Femte fågelbilden på sångsvanen är från Rössjön i Skåne med 800mm.

(Bild 11 – Sidensvans, 2006)
(Bild 12 – Brunand, 2015)
(Bild 13 – Fiskmås, 1985)
(Bild 14 – Silvertärna, 2007)
(Bild 15 – Sångsvan, 2000)

(16)

(17)

(18)

 (19)

(20)

Första däggdjursbilden på älgtjuren är härifrån Mullsjöskogarna med 400mm. Andra däggdjursbilden på skogsharen är från Hallands Väderö i Skåne med 500mm spegeltele. Tredje däggdjursbilden på renen är från Örsbäck i Västerbotten med 400mm. Fjärde däggdjursbilden på älgkon är härifrån Mullsjöskogarna med 400mm. Bilden är dessutom en dubbelexponering, med en extra exponering där jag rört kameran. Femte däggdjursbilden på skogsharen i kvällsljuset är från Hallands Väderö med 500mm.

(Bild 16 – Älgtjur, 2017)
(Bild 17 – Skogshare, 1999)
(Bild 18 – Ren, 2007)
(Bild 19 – Älg, 2017)
(Bild 20 – Skogshare, 1998)

Det unika paketet…

(1)

Egentligen är jag rätt så unik… Men jag är inte ensam om det, alla är vi egentligen helt unika. Om man ser till hela paketet, förstås…

Vilket är rätt så märkligt, egentligen. Då vi under hela livet blir tvingade in i en gemenskap där vi alla förväntas vara så lika som möjligt. Och om vi avviker för mycket från denna mall, så anses vi vara konstiga eller onormala.

Jag är naturfotograf! Det är inte så unikt. Jag gillar även hårdrock, vilket heller inte är så unikt egentligen. Men vi som fotograferar natur och gillar hårdrock är inte lika många. Dessutom läser jag mycket böcker; gillar Dan Brown, filosofi, psykologi och konstsociologi. Tillsammans med hårdrock och naturfoto börjar jag nu bli rätt speciell…

Jag är mycket intresserad i fåglar, fast jag inte längre är en aktiv fågelskådare så reagerar jag lika häftigt när jag får se en ovanlig fågelart. Dessutom är jag mycket intresserad i fotboll och följer aktivt favoritlaget Leeds United i England.

Nu börjar jag bli smått unik…

(2)

Om vi ser till hela paketet av intressen så blir de flesta av oss mycket unika.

Jag har mina favoritprogram på teve, jag vet vilka filmer jag gillar och ogillar. Och jag kan säga rakt ut; jag har ännu inte mött någon annan människa som jag delar samtliga intressen med. För hur många naturfotografer som gillar hårdrock, filosofi, Dan Brown och Leeds United har du egentligen mött genom åren? Dessutom skäms jag inte alls med att säga att jag gillar programmet ”Wahlgrens värld”…

En naturfotograf som vågar stå för sina intressen – och som även sett att det är just detta paket av intressen som också är med på att avgöra hur bildskapandet utvecklas och vilka val som prioriteras.

Jag lyssnar givetvis inte enbart på hårdrock; min musiksmak är också en unik blandning av artister från lite olika genrer. Även fast hårdrocken dominerar; så lyssnar jag även mycket på olika former av rock, folkmusik eller new age. Utanför hårdrocken har jag några favoriter i Eagles, Clannad och Vangelis. Inom hårdrocken lyssnar jag mest på Kamelot, Katatonia, Queensrÿche, Bad Company och Alter Bridge.

Inom musiken har jag lättare för att påpeka vad jag inte gillar, än vad jag gillar.

(3)

Jag gillar inte hiphop! Inte heller dansband, schlager eller storbandsjazz. Men jag gillar heller inte alla former för hårdrock; jag ogillar stort det som kallas för death metal och har svårt för growlandet. Inom hårdrocken väljer jag även bort det som blir för mycket teater; som Kiss, King Diamond och Ghost. Blir det för mycket Tor och Oden är jag också förlorad…

Inom det mesta har jag lättare att veta vad jag inte gillar. Här är jag heller inte unik, då jag tror detta gäller de flesta. Inom fotografin och naturfotografin är detta mycket vanligt – det är ju generellt lättare att lämna kommentarer med kritik än med hyllningar. Men detta begränsar också oss människor, då det gör oss förutsägbara och blinda för att se något värde i det som ligger utanför vår sfär.

Det är så lätt att välja bort.

Det är så lätt att även börja håna det som ligger utanför den egna musiksmaken, den egna bildsmaken – eller att leta fel hos politiker som vi inte röstar på…

En bild får enbart långa kommentarer om vi kan påtala bristerna. Hittar vi inga brister blir det korta hyllningsord, eller så trycker vi enbart på gillaknappen…

(4)

Jag väljer bort det jag ogillar, men jag försöker hela tiden att hålla några dörrar öppna. Jag vill inte vara förutsägbar, helt enkelt för att jag dessutom är oerhört nyfiken. Jag vill utvecklas, bredda mina kunskaper, hitta nya stigar genom skogen…

Vägen mot att utveckla det egna bildspråket ligger ju inte i att prata engelska med alla. Och sedan förvänta sig att alla ska kunna uttrycka sig på bästa sättet med att samtala på engelska tillbaka. Jag förlorar då viktiga nyanser, eller att jag kanske inte upptäcker något ursprungligt och mer personligt.

Dessutom är jag ju faktiskt innerst inne övertygad om att det inte är bra att vara kategorisk, att vara öppen för nya impulser och nya intryck. Att inte döma ut något innan man verkligen har gett det en chans – så även med det fascinerande bildspråket.

Att tänka bild; att arbeta med perspektivet och kompositionen, att välja ut det rätta ögonblicket när bilden kan få sitt starkaste uttryck – där kan man hela tiden utveckla sig. Något jag tydligt kan se när jag studerar mina egna bilder genom åren. Jag gjorde andra bilder 1989, än under 1999 och 2009.

Dessutom ändras mina egna favoritbilder. Bästa bilden från senaste utflykten kan jag givetvis berätta om redan nu, men jag vet också att jag kommer tycka annorlunda när jag studerat bilderna en längre tid. Jag kan faktiskt helt ändra uppfattning, där jag idag kan ha en favoritbild från en utflykt till Landmannalaugar på Island för drygt 20 år sedan – en bild jag inte alls gillade när jag första gången gick genom bilderna.

(5)

På samma gång kan jag idag få den helt stora musikaliska upplevelsen när jag lyssnar på det fantastiska trumspelet i låten ”River” på senaste skivan till kanadensiska hårdrocksbandet Borealis. Eller att jag med stängda ögon kan sjunka in i ren eufori när jag lyssnar till ”Senza Mamma” med Montserrat Caballé. För 20 år sedan hade jag kanske inte alls gillat eller förstått detta…

Eller som med att titta på en riktigt spännande deckare på teve… För 30 år sedan har jag tveklöst valt någon amerikansk deckare, idag väljer jag hellre en engelsk eller svensk deckare. Alla gånger!

Jag har blivit äldre, smaken har ändrats. Eller så har den utvecklats. För jag kan ju se idag, när jag studerar bilder – att jag fått flera nyanser i mitt sätt att se bilder. Jag är inte alls lika endimensionell i mina val, jag är inte lika dömande eller förutsägbar.

Så även i mitt eget bildskapande, vilket jag tror och hoppas att även andra fotografer kan se i mina bilder. Att jag mognat som fotograf och naturfotograf…

Att jag förhoppningsvis blivit ännu mer komplex, ett mer unikt paket som människa.

(6)

Sedan 2011 har detta blivit än mer viktigt för mig. På grund av det jag gjorde, med manipuleringar av lodjursbilderna – men kanske ännu mer genom hur allmänheten reagerade, så har det blivit ännu viktigare för mig att titta inåt och inte utåt.

Att behålla och förstärka det som är mitt. Det som jag gillar inom musiken, men att även utveckla musiksmaken. Det jag läser av böcker, men även hur jag söker mig mer aktivt mot det jag inte förstått. För att stärka mig själv inifrån.

Istället för att lyssna på alla de tusentals med pekfingrar jag blivit utsatt för sedan 2011; om hur jag varit och är som naturfotograf enligt andra, om hur andra uppfattat mig som människa – men givetvis också alla de tusentals rekommendationer jag fått om hur jag bör göra framöver, så har jag valt bort allt detta.

Helt enkelt för att det var fel väg att gå. Jag hade verkligen inte utvecklat mig som fotograf om andra skulle gett mig riktlinjerna. Det unika i mig som människa och fotograf hade då blivit mindre unikt. Jag hade blivit mer polerad, mer endimensionell, mer populär – men även mindre personlig, med mer ytlig karaktär och ett mer tafatt uttryck i bilderna.

(7)

I en fotovärld där man blir allt mer fokuserad på vad andra fotografer gör, där trenderna blir tydligare men också alltmer kortsiktiga. Där fotografer letar aktivt efter den gyllene vägen mot snabba genombrott, där går jag helt motsatt väg.

Jag tittar inåt, lyssnar mer till mig själv – men undviker att vara dömande och med förutfattade meningar väljer bort något innan jag bekantat mig med det. Där jag låter min egen nyfikenhet var mer styrande, än vad som förväntas. Där jag lyssnar på den musik jag gillar, läser de böcker jag själv är nyfiken på. Det som kan utveckla mitt eget bildskapande, på mitt sätt.

Där jag fortsätter med att vara naturfotograf och hårdrockare, läser Dan Brown och Karin Alvtegen – och fortsätter hålla på Leeds United fast det inte går så bra för tillfället… Men jag medger också att jag går igång på att få se och fotografera rördrom och bändelkorsnäbb, tycker varje nytt rådjursmöte är lika fantastiskt – och att jag fortsätter att njuta av både vackra solnedgångar och soluppgångar, även fast detta inte anses vara tillräckligt fint inom konstmiljön…

Det blir allt svårare att hitta en vän som också gillar allt det jag gillar, helt enkelt för att jag blir ett alltmer unikt paket som människa!

(Bild 1 – Linjer, 2018)
(Bild 2 – Is, 2016)
(Bild 3 – Svanar, 2018)
(Bild 4 – Rallhäger, 2014)
(Bild 5 – Älg, 2017)
(Bild 6 – Höstlöv, 2000)
(Bild 7 – Skärfläcka, 2000)
(Bild 8 – Storm, 2000)

(8)