Lobbandet har nu börjat mot guldschakalen…

20181_2011 (1)

Tänk att man ska få läsa något sådant under 2021… Jag blev skrämd, men även arg och ledsen över vad jag fick läsa idag på SVT Nyheter om guldschakalen. Guldschakalen har nu registrerats i både Finland och Norge. Mycket tyder på att den kommer till Sverige när som helst. Ett nytt rovdjur!

Något som nu sätter igång stora släggan, ännu ett rovdjur, ett nytt rovdjur som anländer till Sverige där våra redan inhemska rovdjur har så svårt att accepteras. ”Just rovdjur är ju det sämsta som kan hända ett ekosystem. Bland de senaste 1000 arter som dött ut helt ligger invasiva rovdäggdjur bakom 60 procent”, säger Per-Arne Åhlén från Jägareförbundet.

Det är skrämmande att läsa, men mest av allt att ett sådant uttalande får komma fram utan en motkommentar. Detta trots att EU redan har tagit beslut om att guldschakalen inte ska räknas som invasiv, då det helt enkelt är en helt naturlig utveckling av guldschakalens utbredningsområde. Att den nu kommit så långt norrut kan möjligen ses som ett resultat av ett varmare klimat, så att guldschakalen börjat hitta allt längre norrut av egen kraft och helt utan mänsklig hjälp (om vi nu bortser från klimatet förstås).

”Uppståndelsen handlar också om vad den kan komma att ställa till med i en framtid. Se på den amerikanska minken som möblerat om vår skärgårdsmiljö något fanatiskt. Skärgårdsmiljöer som är naturligt rovdjurstomma och som i tiotusentals år varit markhäckande sjöfåglars ställe för att föryngra sig”, säger Per-Arne Åhlén. Varför man jämför med minken, förstår jag däremot inte. Minken har ju kommit hit med mänsklig hjälp, guldchakalen helt naturligt. Vilken gör det helt fel att jämföra. Fortfarande finns det heller inga motkommentarer i nyhetsartikeln…

”Det är inte alls osannolikt att det finns guldschakal i Sverige. Men jag väntar gärna in en bild”, säger Henrik Lange vid artenheten på Naturvårdsverket.

Enligt EU-direktiv så ska djur som själv tagit sig in i landet skyddas. Men Naturvårdsverkets moment 22 uppstår då den nya arten kan inkräkta på andra djur som också skyddas av direktiven: ”Vi är inte benägna att välkomna guldschakalen in i den svenska faunan. Just nu så ser det ju ut som att det bara finns enstaka djur. Skulle det bli en nyetablering så tror jag att vi måste ta djuplodade beslut.” Vem som är ”vi” i meningen framgår inte – något som också gör hela nyhetsartikeln märklig. Som om ”vi” på något sätt ska förankras som något alla i Sverige per automatik ska falla in under.

Per-Arne Åhlén från Jägareförbundet och Henrik Lange från Naturvårdsverket är överens om vad som behövs göras för att förhindra att guldschakalen får fäste i Sverige: ”Ta bort den.”

Jag tycker INTE att man ska ta bort den, ställer mig också helt bakom EU-direktiven. Jag hoppas också att framtida nyheter om guldschakalens eventuella intåg i svensk natur blir mindre färgade av en smal åsiktskorridor och att man inte tar några eventuella beslut utan att flera personer och organisationer får framföra sina åsikter. Jag vill framöver INTE fortsätta att enbart läsa åsikter från Jägarförbundet (och eventuellt Naturvårdsverket) – utan jag väntar också på viktiga åsikter från Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen, Naturfotograferna/N (och eventuellt andra naturfotoföreningar) och Världsnaturfonden. Sedan finns det alla dessa naturintresserade människor i övrigt som säkerligen också vill ha något att säga.

Å andra sidan har jag egentligen väntat på att få läsa detta i media. För om jag ska säga något om Jägarförbundet så är det att de är fantastiskt förutsägbara…

Jag väljer ALLTID att stå på naturens sida – även när det gäller guldschakalen förstås!

(Bild 1 – Räv, hade ingen bild på guldschakal, 2011)

Medlem på Twitter utan att veta om det…

Twitter 1

Upptäckte idag att jag varit medlem på Twitter sedan oktober 2011. Det visste inte jag…

Så jag undrar då vem som anmält mig som medlem, för inte var det jag i alla fall. Sedan kan man ju verkligen undra vem denna Papsenen är som är imponerad över hur självupptagen jag är…

Oroligt vad mycket skit som skrivs på Internet, men också vilka friheter vissa tycker sig ha. Undrar vem som egentligen är den självupptagne här?

Twitter 2

Tack Björn!

safe_image.php

Jag är själv ingen jägare, men känner många som är det. Har även ett antal jägare som är goda vänner. Vänner som jag många gånger diskuterat jakt med. Jag förstår dessa, då mina vänner är goda djurvänner men samtidigt är jägare. De är engagerade i djurens bästa, men jagar själva och dödar djuren – ungefär med samma infallsvinkel som ett rovdjur dödar sina bytesdjur. Jakt är naturligt, jakt behöver finnas för att ekosystemen ska kunna fungera på bästa möjliga sätt.

Men jakt behövs inte om man ser det som ett nöje. Att få en trofé, att få en kick i själva dödandet. Men mest av allt; att man inte kan se att Sverige behöver större bestånd av våra stora rovdjur för att naturen mer ska vara i balans. Att hata varg har inget med jakt att göra – det handlar om att hata. En varg hatar ju inte älgen som dödas, älgen är mat som behövs för vargens överlevnad. Men också för att kunna skapa balans; för många älgar skulle skapa obalans i naturen, stora betesskador som skulle påverka hela ekosystemet. Därför behövs vargen, därför behövs även jägaren.

Jägare som kan acceptera att man är en del av ett ekosystem i balans.

Troféjakt handlar om pengar och kickar. Något jag aldrig kommer förstå. Ungefär som vissa naturfotografer som jagar bildtroféer på sällsynta och skygga djur för att få kunna imponera. Och kanske tjäna en bra slant.

Jakt ska inte handla om troféer, det ska handla om mat – och balans i ekosystemet.

Tyvärr är det sällan naturfotografer gör något större väsen i jaktdebatten. Varför har jag aldrig förstått, då naturfotograferna borde stå på naturens sida, på ideella villkor med ett ekosystem i balans. Att värna om en livskraftig vargstam i Sverige, att kritisera troféjakten som något fullkomligt onaturligt – och helt i obalans med naturen.

Därför vill jag rikta ett stort tack till naturfotografen Björn Persson i senaste avsnittet av Mötet på SVT. Han hade argumenten, han hade frågorna och en undran som nog många känt en lång tid. Men som ingen vågat ta upp mot den mäktiga jägarkåren. Jägaren kritiserade Björn med argument som vändes tillbaka till jägaren. Jägaren vacklade under de argument som Björn hade, som jag tycker flera borde få komma med.

Direkt i media inför en stor publik.

I djup tacksamhet…

(1)

De senaste dagarna har varit smått kaotiska… Dels sliter jag med en vansinnigt seg och långdragen förkylning, något som i dessa tider gör att jag får hålla mig isolerad – kontakten med andra personer får hållas till ett minimum. Visst gjorde jag en Covid-19-test för några veckor sedan, som var negativt, men förkylningen har även efter det gått upp och ned. Ena dagen hängig, för att nästa dag känna mig piggare.

Och mitt uppe i detta släpps filmen ”Terje”, först på SVT Play idag (enbart inom Sverige) och sedan på tisdag kommer den på SVT 1. Olika media har redan hört av sig och gjort nyhetsartiklar om detta – det har även blivit en liveintervju i radion.

Hittills har filmen fått extremt fina reaktioner. Undrar hur det sedan kommer bli efter att den gått på teve.

Försöker hålla fokus från allt det mediala och den stora uppmärksamheten (lyckas nog inte helt, om jag ska vara ärlig), genom att fotografera som vanligt. Som denna nya bild, från en dimmig dag här i Mullsjö nyligen. Solen gjorde ett försök på att bryta genom den täta dimman, när en flock duvor passerade.

Jag är djupt tacksam för all den fina respons jag hittills fått.

(Bild 1 – Duvor, 2020)

Dagens Nyheter, 5 april 2020…

I Dagens Nyheters söndagsbilaga, 5 april 2020, finns ett längre reportage/intervju med mig. Intervjun gjordes inför den stundande utställningen jag skulle haft vernissage på 28 mars, men som blev avlyst och framflyttad på grund av Coronaviruset. Nytt datum för utställningen är inte bestämt, men vi ska försöka genomföra utställningen framåt september 2020. Och då i kombination med premiären av dokumentären som visas på SVT. Ett filmteam har följt mig sedan 2016, dels här i Mullsjöskogarna men även under en resa tillbaka till Bergen.

Intervjun i DN gjordes av Hanna Fahl, fotograf var Tomas Ohlsson.