Månadsarkiv: juni 2013

Kombinationer…

Publicerat i Bildtankar av

(Stor och liten, 2013)

(Tornseglare och moln, 2013)

(Kaja och tornseglare, 2013)

(Grönfink och moln, 2013)

(Tornseglare och ljus, 2013)

”Det är inte i motivet som bilden uppstår, det är i kombinationen av motiv!”

Fem nya bilder som alla visar på olika kombinationer av motiv.

Några bilder från Trollsjön igår…

Publicerat i Bildtankar av

(Korp, 2013)

(Linneor, 2013)

(Topplösa, 2013)

(Ängskovall, 2013)

(Bofink, 2013)

Det blev en fin fotodag igår. Vi började vid Trollsjön och därefter kollade vi in några andra speciella platser. Visar en serie på fem olika bilder från Trollsjön där jag varit ett flertal gånger de senaste dagarna. Dessa fem är från igår. Korpen och bofinken är med 400mm, växtbilderna är med 10mm fisheye och blixt.

Att fotografera för sin egen skull…

Publicerat i Artiklar, Bildtankar av

(Trollsjön, 2013)

Jag fotograferar helt och hållet för min egen skull, inte för andra och definitivt inte för att få uppmärksamhet eller uppskattning. Även om det är trevligt med både uppmärksamhet och uppskattning för det jag gör, så är det verkligen inte därför jag fotograferar. Om det hade varit så, så hade jag nog inte valt att fotografera som jag gör. Det är alltså för den egna personliga utvecklingens skull som jag utvecklar mitt bildskapande.

Jag fotograferar precis som jag själv vill!

Jag har under alla år hela tiden experimenterat med det fotografiska uttrycket; olika filter, olika multiexponeringar, rörelseoskärpa, speciella perspektiv – och jag har vandrat från det uttrycksfullt dokumentära långt in i det abstrakta och nonfigurativa. För mig har det alltid varit viktigare att tolka än att avbilda. Det är viktigt för mig att lämna mina egna spår i mina bilder, oavsett hur speciella bilderna ibland kan vara för andra.

(Is, 2000)

Det finns många som i ett konventionellt naturfototänkande tror sig kunna göra en tydlig bild av vem jag är. Vilket alltid blir fel! Många är idag övertygade att det misstaget jag gjorde och erkände i september 2011, att det på något sätt bara är toppen på ett isberg… Jadu, dessa personer vet verkligen inte mycket om vem jag är, eller så är det så enkelt att de vet precis vem jag är – men vill få mig att framstå som något annat för att få egna fördelar.

Bara sådana löjliga funderingar som att jag fotograferar djur i djurpark, men säger något annat. Eller att jag fotograferar uppstoppade djur och vill luras med att framföra det som bilder på levande djur. Finns det något mer primitivt sätt att tänka som naturfotograf? Varför skulle jag göra detta? Varför skulle jag fotografera en älg i en djurpark och sedan säga att det är en vild älg? Det är ju så ofantligt mycket roligare att fotografera vilda älgar; upplevelsen är ju en viktig del av bildskapandet och skiner alltid genom till bildens uttryck. Har man bara en liten procent av kunnande om djurens uttryck så kan man se i en bild om det är från djurpark eller inte.

Och en uppstoppad ekorre??? Hallå!!! Jag tar mig för pannan! Tänker på ordspråket; ”som man känner sig själv, tror man om andra…”

(Blåsippor, 2000)

Det finns viktiga etiska riktlinjer i mitt bildskapande som går hand i hand med mina bilder. Inte klipper jag bort störande grässtrån, jag försöker utnyttja grässtråna kreativt istället då dessa är en del av motivet och helheten. Inte flyttar jag på några blommor heller, jag skulle aldrig någonsin ens tänka tanken att skada något i naturen. Fotograferar jag döda djur, så flyttar jag inte på dem. Respekten för döden är alldeles för stor för mig för att ens komma på tanken. Nu senast fotograferade jag en död grävling på en skogsstig som jag fick tips om. Inte tusan skulle jag ens peta i den, långt mindre flytta på den. Den låg där den låg. Om jag ville göra en bra bild på den fick jag då utnyttja situationen så bra som möjligt – annars hade jag valt att inte fotografera den. Så enkelt är det!

Fotograferar jag dovhjortar i ett jakthägn så säger jag detta. Fotograferar jag vilda dovhjortar säger jag oftast inget, då det då är underförstått att det är vilda dovhjortar.

Det är däremot verkligen inte allt jag väljer att informera om. Vissa hemligheter väljer jag medvetet att ha, man vill ju inte avslöja allt. Det finns platser där jag fotograferar som jag medvetet väljer att inte informera om. Det finns fotografiska tekniker som jag väljer att hålla tyst om. Men det finns under inga omständigheter någon dold agenda jag vill undanhålla. Säger jag inget kan ni utgå ifrån att det är vilda djur, levande djur – eller att jag inte gjort något märkligt i efterhand i Photoshop.

(Trollslända, 2011)

Ibland undanhåller jag information för att jag inte vill avslöja allt, man vill ju inte erbjuda alla kunskaper gratis till andra. Vilket jag ingalunda heller är ensam om bland naturfotograferna. Jag är nog ändå kanske en av de som avslöjar mest, om man tänker efter. Men jag ljuger inte! Varken före mitt misstag, eller efter mitt misstag. Jag har erkänt det jag gjorde, men gått vidare. Jag vet var jag står, men vet också att det finns tusentals med spekulationer som cirkulerar. Minst 95 procent av alla spekulationer om mig är inget annat än spekulationer och lögner. Själv ljuger jag inte mer, det är jag klar med! Jag gjorde det jag gjorde med några av mina lodjursbilder, en mårdhundbild och två grävlingbilder. Detta vet jag, och jag har som sagt erkänt och även bett om förlåt.

Jag klipper-och-klistrar inte i Photoshop! Mina tornseglare flyger verkligen framför de färggranna molnen, rådjuret står verkligen i silhuett mot den spännande kvällshimlen och trollsländan flyger verkligen i ett inferno av lekfulla reflexer. Det är så jag jobbar som fotograf; det jag gör i Photoshop i efterhand är enklare beskärningar eller att jag gör enklare justeringar i färgbalans och nyanser. Mina bilder skapar jag i kameran, inte i efterhand. Så enkelt är det!

I övrigt håller jag på som jag gjort tidigare. Jag skapar, jag experimenterar, jag väljer udda perspektiv, jag arbetar med symbolik. Jag gör abstrakta bilder och jag gör konkreta bilder. Jag fotograferar däggdjur, fåglar, insekter, växter och landskap. I färg och i svartvitt. Ibland med mängder av filter, ibland så många som nio exponeringar i en multiexponering. Kort sagt; jag fortsätter att fotografera och experimentera för min egen skull.

Det är ingen större skillnad på mina analoga diabilder som jag visat på mängder av olika föreläsningar med diaprojektor, som det är på mina digitala bilder jag idag visar fram med den digitala projektorn. Annat än att jag hela tiden går vidare i mitt bildspråk.

(Knipa, 2013)

Jag är också synnerligen aktiv med att fotografera. Från maj nu i år har jag arkiverat 2065 bilder. Vissa av dessa publicerar jag här i bloggen, många väljer jag att inte publicera. Jag har ju alltid ett stort antal parallella fotoprojekt som pågår och det är inte alla jag avslöjar direkt. Vissa återkommer jag till vid senare tillfällen, när jag känner att jag är klar med projekten eller att tiden är mogen för att visa fram dem.

Men väljer jag att visa något så kan jag också stå för bilden. Jag har alltid varit allergisk för sådana uttalanden som att ”jag har en bättre bild som jag väljer att inte visa” eller att ”jag sparar de bästa bilderna till en kommande bok”. Oftast blir man ju då besviken för att boken senare inte alls innehöll bättre bilder iallafall…

Många spekulerar, många pratar om mig och min fotografering – det mesta av detta tar jag som en komplimang. Det tyder ju på att mina bilder engagerar; antingen man nu gillar eller ogillar bilderna väldigt mycket så tyder det ju på att de verkligen engagerar. Och att jag engagerar eller provocerar med mitt sätt att vara som naturfotograf.

Men jag fortsätter givetvis med att vara den jag är och alltid har varit; att jag fotograferar för min egen skull. Och att jag ingalunda försöker lura andra med mina bilder, av den enkla orsak att den personen jag då skulle lura mest av alla då skulle vara mig själv.

För mig finns det enbart två regler i mitt fotograferande; att inte ljuga och att inte skada naturen!

(Råbock, 2013)