En berättelse från verkligheten…

5127 (1)

Vem har ansvaret, egentligen? Om en människa med stor tydlighet behöver hur mycket hjälp som helst, för att få ett liv som alla oss andra? Är det denna människa som bär det yttersta ansvaret, även om denna människa inte är förmögen att bära det? Eller har samhället också ett ansvar?

Man kan lyssna på fantastiska tal från vilken politiker som helst, läsa om individens rätt i det civiliserade samhället; om vad våra skattepengar går till. Egentligen. Men ofta kan jag känna att våra skattepengar mer är till för att täcka olika personers lönekostnader – mer än att fullt ut gå till aktiv hjälp. För att kunna göra vårt samhälle så civiliserat som vi så gärna vill marknadsföra det som.

Det finns så mycket som är fel, så mycket som inte fungerar. Men varje kritik möts av fantastiska ursäkter, eller så utnyttjar man tillfället att skylla allt på de politiska motståndarna. Men bakom kulisserna är allt som förr, ingenting sker egentligen. Och varje dag ska man bli påmind om att vårt samhälle borde bli som det alltid varit, men som det aldrig varit…

Alla tänker mest på sig själv, och andras problem är just inget annat än andras problem…

En människa kan ha stora psykiska problem, kanske även ett antal diagnoser som aldrig blivit ställda. För att psykvården ännu inte lärt sig att summera ett plus ett… Eller att ingen gått till media och undrat, med tydliga exempel. Det är väl först då som det hade börjat ske något, när löpsedlarna blivit tillräckligt stora.

Denna människa hamnar sedan i ett allt större drogberoende, först genom receptbelagda mediciner – för att sedan spåra ur allt mer… Människan hamnar hos sociala myndigheter, får en god man – och möter psykolog och psykiatriker med frekventa mellanrum. Men ingenting sker! Människan sjunker allt djupare i beroendet; och saknar helt den psykiska hälsan för att kunna hantera det.

Man fixar till det så att de fasta räkningarna blir betalda varje månad. Sedan får man 500 kronor i fickpengar varje vecka, och ibland ett extra tillskott på 500-1000 kronor beroende på om det skulle dyka upp något speciellt. Pengar som går till droger. Sällan till mat, aldrig till kläder – och efter ett par dagar går människan runt och plockar fimpar från gatan. Pengarna räcker aldrig till, för att människan aldrig fått lära sig att hantera pengar – aldrig fått hjälp till att få ett anständigt liv.

Sociala myndigheter känner till människans problem, men kan inte göra något. Psykologen småpratar, psykiatrikern använder pekfingret – och de anhöriga känner sig hjälplösa. Kanske stoppar man dit någon extra hundralapp, handlar in lite mat – till en människa som känns som ett stort svart hål. Det spelar ingen roll hur mycket man slänger i det svarta hålet, allt bara försvinner hela tiden – och hålet minskar aldrig. Tvärtom känns det som hålet hela tiden blir större och djupare – och svartare!

De anhöriga har samtalat med sociala myndigheter och med vården, men ingen lyssnar eller agerar. Tvångsvård som är den sista möjligheten är det ingen som vill ta beslut om, fast alla vet att det är det enda som skulle hjälpa.

Människan skulle fortfarande kunna få ett drägligt liv; 45 år är ju ingen ålder. Men åren av problem har börjat sätta sina spår. Kunskapen och insikten saknas, heller inga normala rutiner. Har man aldrig haft ett normalt vuxenliv, så vet man inte hur man lever ett sådant. Så människan har kanske gett upp? Drogerna döver smärtan och alla besvikelser – och driver människan mot ett segt och långdraget självmord…

Och det civiliserade samhället verkar också ha gett upp, trots alla regler och normer. All expertis, alla instanser. Utan att ens ha försökt!

De anhöriga sitter hela tiden med oron; någon dag kommer telefonsamtalet man inte vill ha. Om att allt slutade som alla förstod att det skulle sluta. Då är det också alldeles för sent att komma med några ursäkter eller bortförklaringar; oavsett färgen på den politiska inriktningen, oavsett vad sociala myndigheter eller vården kan redovisa.

Ytterst är alla ansvariga för sitt eget liv, även i det civiliserade samhället… Och de anhöriga är det aldrig någon som lyssnar på…

Samhället har inte gjort några fel, då det inte finns några som är skyldiga…

(Bild 1 – Höst, 2009)
(Bild 2 – Höst, 2009)

5128 (2)

Annonser

6 reaktioner på ”En berättelse från verkligheten…

  1. Kloka tankar från dej Terje! dagens samhälle har blivit ett smått empatilöst samhälle där man skapat ett form att sköt dig själv och skit i andra..hyckleri och en väg där få får vara med och där det alltid är någon annans fel dessa rådgivare våra politiker har föder dom med saker så långt från verkligheten som det går för det är alltid någon annans fel frågan är går det att vrida tillbaka allt som spårat ur?
    peter

    • Tack för dessa ord Peter! 🙂
      Problemet är väl också om det verkligen var bättre förr, jag tror inte det. Men oavsett borde man väl också se till att samhället blev ännu bättre, oavsett hur det var förr.

  2. Håller med dig om att psykvården kunde vara bättre. Men till syvende och sist är det ju bara jag som kan ta tag i mitt eget liv. Jag har sett många exempel på att det går, med rätt hjälp och den finns, bara man letar
    När jag var liten gick det luffare på skogen. Alla accepterade det och dom hade ju valt det livet. Var det bättre?
    Tror inte att man kan skylla allt på politikerna heller. Det är ju inte deras fel att vi blir mer och mer osocialicerade. Nu sitter ju nästan alla med I phone i sina egna världar.Snart pratar vi inte med varandra längre.Där får du nog skylla på dom komerciella krafterna, inte politikerna
    Förstår att du tänker på nå´n särskild i ditt inlägg. Många gånger räcker det med att vara medmänniska
    Marianne

    • Jag tänker på någon särskild i inlägget ja. Och problemet är att denna person inte har förmågan att ta tag i sitt eget liv. Och de anhöriga har försökt och försöker med alla medel, men möts av ignorans eller tystnad. Det är inte enkelt, och de anhöriga är alla goda medmänniskor. Just därför blir det ännu mer tragiskt och svårt. Det är oerhört svårt att enbart måste ”titta på”… Vilket ansvar har samhället? Inget?

  3. Ett intressant inlägg som verkligen berör Terje!
    Visst är det konstigt, hur samhället har stelnat och att människor mer och mer ser till sig och sitt eget. Man har tappat empatin och känslan för medmänniskan nästan helt!?
    Myndighetspersoner kan skydda sig bakom rutiner, juridiska normer och beslut. Man undrar många gånger om den enskild myndighetspersonen känner sig nöjd med sitt arbete?!
    Känns det verkligen bra att skydda sig bakom sin juridiska barriär snarare än att hjälpa andra människor?! Finns det någon myndighetsperson som ibland kan se mellan fingrarna eller genom sin skyddsbarriär och förstå skillnaden han/hon kan göra!?
    Min ålder gör att jag kanske inte har så lång livserfarenhet att svara på frågan när det blev så här?!
    Jag får en känsla av att det ändå är ett ganska så nytt fenomen?! I alla fall de gånger då jag lyssnade på min mormors gamla berättelser om när hon var liten (i början av 1900-talet).
    Är det så att det ”moderna” samhället är så pressat att vi har så bråttom med att förverkliga oss själva och bara se till våra egna problem och åtaganden att vi glömmer bort att se vår medmänniska?!
    Naturligtvis har även en människa det största ansvaret att ta tag i sitt eget liv, men är man sjuk eller har missbrukar problem så kan ju ändå inte kravet vara detsamma som på en ”frisk” människa?! Missbruk bör nog ändå ses som en sjukdom och då kan jag tycka att det till stor del borde vara samhällets ansvar att ta itu med dessa problemen. Vad har vi annars sjukvården till???

    • Tack så mycket Mårten! 🙂
      Ja, bloggen kan ju också användas för att skapa samhällsdebatt – och ibland dyker det upp ämnen som jag tycker behöver skrivas om. Jag vet däremot inte om det är ett nytt fenomen – om det verkligen var bättre förr. Det kanske var det, men idag känner jag också att ”vi” blir allt sämre på att tänka på och ta hand om andra, än oss själva. Det kanske är så som du säger att det ”moderna” samhället är mer pressat och att vi har mer bråttom och därför inte hinner… Men vi har ju samtidigt också ett antal människor som har som arbete att ”ta hand om” och hjälpa, men där jag känner att man inte gör det iallafall. I mitt exempel vet jag att det är så, men jag har en känsla att det tyvärr finns flera liknande exempel runt i landet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s