(1)
Jag tänker inte så ofta på vilken bildstil jag har, utan jag väljer att ”bara fotografera”… Hade jag inte haft så många föreläsningar och fotokurser genom åren, så hade jag kanske inte alls funderat på det heller. Jag har genom alla år inte tänkt så mycket på varför jag gör som jag gör; hur jag komponerar mina bilder, vilka motiv jag prioriterar, vilka tekniker jag oftast återkommer till; vilka känslor jag vill förmedla. Om man nu ser det i förhållande till andra fotografer. Men den feedback jag får handlar oftast om mitt speciella sätt att fotografera, om min säregna och personliga bildstil – därför har jag också hela tiden förstått att jag har något eget.
Det har blivit många föreläsningar och fotokurser genom åren; särskilt vad gäller fotokurser så har detta oftast varit min huvudsakliga inkomstkälla. Under perioder har jag haft olika former för kurser faktiskt flera gånger varje vecka, året om. Genom min verksamhet har jag därför en frekvent kontakt med min publik, de som känner till mig och min fotografering – de som följer mig genom artiklar, böcker och fotoutställningar. Och som därför aktivt valt att anmäla sig till just mina fotokurser eller att komma till mina föreläsningar. Flera av dessa är också dagliga besökare i min blogg, eller att det dyker upp trevliga mejl med jämna mellanrum. Och ofta återkommer man till just min säregna och personliga bildstil.
För många har jag också blivit en favoritfotograf, kanske just för att jag gör som de flesta andra inte gör… Eller att allt fler naturfotografer också börjat göra som mig; väljer de samma motiven, de samma tillvägagångssätten – eller ännu mer att man undervisar eller föreläser precis på samma sätt som mig. Fascinerande, egentligen – men även lite otäckt, om jag ska vara helt ärlig.
(2)
Min mentor, den norske naturfotografen Rolf Sørensen sa en gång till mig när jag var runt 15-16 år gammal: ”Det viktigaste tipset jag kan ge till dig Terje, är att du är dig själv hela tiden.” Ord som sedan genom alla år fått stå som en ledstjärna i mitt fotograferande. Ord som jag idag förmedlar vidare till min publik; mina kursdeltagare, de som kommer till mina föreläsningar eller som läser mina böcker och artiklar. Hela mitt fotograferande handlar om hur jag tänker, hur jag fotograferar, hur jag väljer teknik eller vilka motiv jag väljer att fotografera. Allt man gör ska utgå från ”det egna tänket”, och inte alls styras av gängse regler eller normer.
Mina konkurrenter eller ”motståndare” har genom åren försökt sprida att jag alltid tycker mig vara något mer än andra; att jag är självgod, bufflig, agiterande eller en ständig provokatör. Vilket egentligen är så långt från sanningen man kan komma. Men det är ju så det är; oavsett hur tydlig man än skulle vara, så finns det alltid något som man medvetet kan vända på till sin fördel – om man nu känner för det, eller vill försvara sina egna intentioner.
Ibland möter jag ”dessa fotografer” i verkligheten, och vissa vågar faktiskt säga detta direkt till mig. Tyvärr finns det också dem som väljer gå bakom ryggen, kanske för att de inte vågar annat. I dessa lägen tappar jag aldrig humöret, eller blir elak tillbaka; min huvudprincip är att aldrig gå i försvar. Om någon kritiserar mig eller mitt fotograferande i någon form, får dessa enbart beklagande kommentarer tillbaka. Att ge tillbaka med samma mynt är ju enbart barnsligt, egentligen. Och tyder på en egen osäkerhet. Vilket jag ju inte har, då jag genom alla år hela tiden varit fullt medveten med varför jag fotograferar som jag gör. Jag kan även vara den som kan kritisera mig själv, erkänna mina fel och brister – men i alla fall inte tappa den egna bildstilen, det egna fotograferandet. Dessutom tar jag aldrig mig själv på stort allvar, utan jag kan friskt ifrågasätta mig själv – ja det finns tillfällen då jag med glädje ironiserat över mitt eget sätt att fotografera och resonera.
Vilket kan göra situationen än värre, då det sätter andra fotografer i underläge. Och sedan fortsätter skitsnacket och ryktesspridningen. Förstå det den som kan…
För att kunna se detta beteendemönster från andra fotografer, så måste man ha haft insikt i naturfotomiljön en längre tid. Med enbart några år i miljön så ser man inte dessa tongångar eller det mönster som finns mellan naturfotograferna. Naturfotomiljön är tyvärr i vissa avseenden en genomrutten miljö!
(3)
Jag blev inte naturfotograf för att jag ville bli bäst. Jag tycker inte det är viktigt att måste framstå som bättre än andra. Om man tänker efter, så borde man ju förstå att detta inte är viktigt för mig, just för att jag så tydligt väljer att gå mina egna vägar. Vill man sälja många skivor eller hamna på Svensktoppen, så gör man ju inte ”smal musik” – det skulle ju kännas lite ”lite fel”, inte sant? Så är det även inom fotografi.
Varje år dyker det upp några tusen nya fotografer som är karbonkopior till redan etablerade fotografer; antingen idag aktiva fotografer eller att man hittat inspiration i fotohistorien. Vissa av dessa ”nya fotografer” blir framställda som nyskapande av den enkla orsaken att publiken inte känner till ursprunget. Men över tid utkristalliseras de nya fotografer som verkligen är nyskapande och originella i sitt fotograferande.
Men varje år dyker det också upp några riktigt nyskapande fotografer, som inte tänker så mycket på att de just är nyskapande – fotografer som inte gör annat än att följa den ”inre kompassen”. Som inte har som ledstjärna att ”sälja många skivor eller hamna på Svensktoppen”, utan man har något eget och ”ursprungligt” att förmedla. Att göra sin musik för ”att man måste”, mer ”än för att sälja”…
Detta är oftast fotografer som är allt annat än ”mainstream” – och kanske kan upplevas som ”obekväma”, ”egna” eller ”konstiga” i den fotomiljön. Flera av dessa kan faktiskt också vara mer eller mindre omöjliga att stoppa in i ett fack; just för att de går sina egna vägar. Fotografer som inte anpassar sig, som inte gör som alla andra…
Tro mig; jag har hyllats av många för min speciella bildstil, till stor irritation för många. Men jag har också kritiserats, blivit ifrågasatt och faktiskt skrattats åt – från minst lika många!
(4)
Men jag tappar inte det egna sättet att fotografera, utan fortsätter att följa vägen framåt i mitt eget bildskapande. Gör mina fel och reparerar, gör mina misstag och ber om ursäkt, hittar nya moment och försöker förklara – och för varje gång blir min bildstil ännu starkare och ännu tydligare. Den egna personliga bildstilen får man genom tålamod och ett långvarigt skapande, genom år av aktivt fotograferande.
Många säger till mig att man ser direkt om det är mina bilder, vilket är de finaste signaler på att jag är på ”rätt väg”. Även om jag också hela tiden väljer att lägga om kursen, mot helt nya bilder och intentioner. Där man trodde sig kunna beskriva en bild som är typisk för mig, där gör jag i nästa ögonblick bilder som jag tidigare inte gjort. Jag vill ju inte upprepa mig själv hela tiden, att bli en maskin som hela tiden gör det andra förväntar av mig skulle ju inte vara rätt mot mig själv. Inte sant?
Genom att alltid vara mig själv i mitt fotograferande, så har jag många gånger upptäckt att jag har en synnerligen dålig timing… Jag arbetar med vidvinkel när de flesta väljer tele, jag gör bilder med rörelseoskärpa när de flesta prioriterar frysta ögonblick, jag är abstrakt i mitt uttryckssätt när de flesta är konkreta, jag fotograferar blommor och graffiti när de flesta fotograferar björn eller havsörn eller så fotograferar jag halva älgar när alla fotograferar hela älgar… Eller vice versa.
Jag gör min ”tusende utflykt” till samma skogsdunge i Mullsjöskogarna, när andra reser till Galapagos eller till Ungern… Och skulle jag mot förmodan ”hänga med” i gängse bildtrender, så kan jag helt och hållet plocka fram bilder som är minst tio år gamla… Egentligen är det lustigt vilken flockmentalitet som råder i naturfotomiljön, när allt hade kunnat bli så mycket mer intressant om alla hade vågat vara sig själva…
(5)
Det finns ingen facit i bildskapandet. Det finns ju inga kompositionsregler, alla kan hitta sina egna sätt att komponera på – och ändå få bilderna att fungera. Det finns inga fasta tekniska krav, då det ju hela tiden dyker upp nya fotografer som så tydligt bryter mot dessa och ändå gör intressanta bilder. Det finns inga brännvidder som är ”bättre” till vissa motiv än andra. När fotoläroböckerna är fulla av tips om vilket tele som är bäst för att fotografera fåglar i flykt, så dyker det givetvis upp en fotograf med fantastiska bilder på havsörn i flykt med 20mm vidvinkel.
När de flesta lärt sig att morgon- eller kvällsljuset är det bästa och finaste, då dyker det upp en fotograf som fotograferar landskapsbilder mitt på dagen i intensivt och skarpt solsken – och dessutom grovt överexponerat och med blixt…
Jag har mitt eget sätt att komponera på, där jag följer mina egna intentioner för balans och ordning. Självklart är jag petnoga och komponerar oftast med ”millimetermått”, även i bilder där de flesta kan tycka att kompositionen är förskräcklig och mer eller mindre bryter mot samtliga regler man kan tänka sig… Jag arbetar alltid med ”hela bildytan” och gör mina egna sammanställningar av huvudmotiv och olika bimotiv. Kan ni se mitt speciella sätt att komponera?
Jag testar hela tiden nya kameravinklar och utsnitt, kan ibland välja en brännvidd som känns mycket udda eller ett utsnitt som kan vara synnerligen provocerande. Märk väl; jag gör inte detta för att medvetet provocera eller att jag älskar att just vara annorlunda. Jag gör det helt och hållet av en enda anledning; för att det är precis så jag själv vill göra bilderna. Jag följer ju mina egna intentioner och har sedan innan redan stakat ut kompassriktningen mot dit jag ska.
(6)
Det finns de som tycker att jag alltid ska krångla till det, men så ser jag det inte själv. Tycker mitt eget fotograferande är synnerligen enkelt och lätt att fatta, åtminstone för mig själv. Men jag är också den första att erkänna att det inte alltid är så lätt att förklara för andra.
Jag är även ytterst noggrann med hur jag mäter ljuset. Mina exponeringar är givetvis exakt som jag vill ha dem. Givetvis med förbehåll för hur tryckeriet sköter sig när bilderna hamnar i tryck, hur stark lampan är i projektorn eller hur mörkt det är i lokalen – eller som här i bloggen; vilken skärmkalibrering vi sitter med. Jag är övertygad om att mina bilder tyvärr ser annorlunda ut i någon annans dator; antingen är de för mörka eller för ljusa, eller har konstiga färger. Men i min dator, med min skärmkalibrering är de givetvis exakt som jag vill.
Det är väl först när jag ser min blogg i någon annans dator som jag kan reagera, och då är det givetvis svårt för mig att vara tyst. Likväl som jag kan vara en mardröm för en tryckare, en redigerare eller en redaktör – mer än en gång har jag kraftfullt reagerat när en klåfingrig layoutare beskurit min bild i tryck, även om det nu ”bara” skulle vara en millimeter till höger eller vänster. En gång i tiden tackade jag faktiskt nej till att gå med i en bildbyrå, enbart för att jag inte ville tillåta att mina bilder kunde beskäras eller digitalt förändras. Och jag har sett mina bilder när de antingen är för mörka eller för ljusa i tryck i en bok eller tidning, vilket resulterar i att mina bilder inte förmedlas som jag tänkt. Jag kan även irriteras över hur en bild kan se ut i en länk på exempelvis Facebook, och kan inte sluta förvånas över alla de som som gillar bilden i länken utan att ha klickat på länken och sett bilden i sin helhet. Mer än en gång har jag undrat hur dessa personer tänker – och inte minst, med vilka ögon de tittar på andras bilder.
Ska något förändras i mina bilder, så är det såklart jag själv som ska stå för förändringen – annars är det ju inte mina bilder!
(7)
Mitt mål är inte att bli populär eller nå toppen. Det finns det redan tillräckligt många andra naturfotografer som jobbar häcken av sig för att lyckas med – och där alla medel verkar vara tillåtna, tyvärr. Jag blev naturfotograf en gång i tiden, helt enkelt för att jag inte ville bli något annat… Det kan låta väldigt trivialt eller enkelt, nästan på gränsen till barnsligt eller naivt. Men det var ett enkelt val för mig att bli naturfotograf, sedan har åren gjort mig till den jag är idag.
Min personliga bildstil är idag ett konglomerat av misstag, lärdom, testande, experimenterande, ifrågasättande, fotografiska förebilder – och hela tiden i kombination med en grundmurad entusiasm och glädje. Jag vet redan idag att jag är mig själv även om trettio år. Självklart är jag då fortfarande en naturfotograf. Vilka bilder jag då gör, vet jag idag givetvis inte – men jag kan redan försäkra er om att det kommer fortfarande vara mina bilder, och att de kommer uppfattas som typiska för min personlig bildstil. Då. Som nu. Och som det var även igår.
Jag kommer även då vara mån om att lyfta fram mina fotografiska förebilder, vem som inspirerat mig genom åren. Det är för mig en självklarhet att även här vara öppen och ärlig, att utan rädsla kunna ge andra fotografer uppmärksamhet för deras bildidéer, tekniska lösningar och särskilda fotografiska tillvägagångssätt. Jag delar gärna med mig, jag ger gärna plats för andra, jag lyfter gärna fram andra fotografer – kanske just för att jag inte är rädd för att förlora mitt eget fotografiska skapande.
Jag förvånas ofta över hur lite andra fotografer ger plats för andra; man är knäpp tyst när man gjort sina karbonkopior, man vill inte dela framgången och uppmärksamheten med andra – antingen det nu är ens förebilder eller kollegor.
Kanske för att man är rädd för att avslöjas, att man just saknar en egen personlig bildstil?
(Bild 1 – Höstbjörk, 1996)
(Bild 2 – Sjön, 2014)
(Bild 3 – Mjölkört, 2014)
(Bild 4 – Flickslända, 2014)
(Bild 5 – Blåvinge, 1997)
(Bild 6 – Skrattmås, 2014)
(Bild 7 – Havstrut, 1988)
(Bild 8 – Skymningshare, 1998)
(8)
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
(1)
(2)
(3)
(4)
(5)
(6)
(7)
(8)
(9)
(10)
Terje Hellesø 