Fenomenet…

4963 (1)

Ofta undrar jag över vilket samhälle vi är på väg att skapa. Ett samhälle där vi å ena sidan allt mer sällan träffas i verkligheten, men där vi också söker mer och mer uppmärksamhet eller bekräftelse på Internet. Vi är många som bloggar om allt möjligt, vi delar med oss, vi är öppna och ärliga, vi marknadsför oss, vi provocerar, vi söker… Många är också ständigt online på antingen Facebook, Twitter eller Instagram – berättar om våra resor, vad vi handlat, vart vi åt glass, vem vi träffat i verkligheten. Vi skriver, vi fotograferar. Våra liv blir ständigt publicerat för alla och envar. Vi har alla blivit redaktörer över våra liv…

Jag undrar också lite försiktigt var allt detta lagras; och för hur länge…

Och sedan undrar jag var alla vänner skulle ta vägen, om man nu mot förmodan skulle sluta vara medlem på Facebook… Försvinner de bara? Idag får jag ju ett flertal vänförfrågningar varje dag, från människor jag aldrig träffat i verkligheten… Och min blogg har mängder av läsare varje dag, många människor från alla världens hörn – som jag heller inte träffat i verkligheten. Men de blir alla vänner och bekanta, detta fast jag knappt vet hur vissa ser ut eller hur deras liv ser ut i deras verklighet.

Jag minns hur det var förr i tiden. Innan fenomenet Internet hade börjat etablera sig på allvar. I min verklighet träffade jag underbara fotokompisar och goda vänner var och varannan dag. Över en kopp kaffe och lite tilltugg. Skrattade, pratade skit, umgicks. Ofta var vi också flera fotografer som åkte till Öland eller till fjällen. Hade med stormkök, gjorde upp en öppen eld – fotograferandet kändes nästan som en ursäkt för att få umgås.

Idag har jag goda vänner i Mexico, USA, Holland, Nord-Norge, Oslo, Dalarna, Skåne eller Bohuslän. De flesta man ”umgås” med bor på annat håll, vilket gör umgänget begränsat – och det sociala på Internet ännu viktigare. Den sociala människan har hittat ett sätt att få fortsätta umgås, men nu med människor från hela världen. Ständigt, hela tiden, dygnet runt. Jag minns hur det var när jag som tonåring fick några brevvänner; en fågelskådare i Torquay och en naturintresserad australiensare. Vi skrev brev, och det kunde dröja flera veckor eller månader innan man fick svar. Och allt kändes så exotiskt, att få läsa om någon annans liv på en helt annan plats i världen – och dessutom på engelska…

4964 (2)

Egentligen är ju mycket av detta helt fantastiskt, jag kan fortfarande idag fascineras över fenomenet Internet – det är ju annars så lätt att ta det som en självklarhet. Att kolla mejlen eller efter meddelanden på Facebook blir ju nästan som att fundera på om jag ska ha ost eller skinka på smörgåsen…

I postlådan har de personliga breven slutat komma, och för en stund funderar jag över när detta skedde? Jag kan faktiskt inte säga helt säkert, utan konstatera att det som kommer i postlådan numera är antingen reklam, räkningar eller en tidning man prenumererar på. Inget annat egentligen. Förr i tiden dök det upp hälsningar från allehanda fotografer; antingen som ett personligt brev eller som ett trevligt vykort från Cypern eller Florida. Nu dyker det upp som mejl, meddelanden på Facebook eller som en kommentar i bloggen. Ibland kan det också komma ett sms. Vi väljer att skriva till varandra även över telefonen – vi pratas ju alltmer sällan. I verkligheten, ja även i telefonen, är det sällan vi pratas…

Jag tror aldrig mullsjöborna umgåtts så lite med varandra någonsin som idag. Och fotograferna väljer att mötas i skriven form på Fotosidan, en grupp på Facebook eller att vi lämnar kommentarer till varandra i våra bloggar. Den vanliga fotoklubben får allt färre medlemmar; det är inte många fotoklubbar i Sverige idag som får flera en 10-12 medlemmar till de olika mötena. Förr i tiden fanns det många naturfotografer som stort sett levde på att åka landet runt och föreläsa. Idag är den marknaden mer eller mindre borta; att idag hitta duktiga föreläsare bland naturfotograferna blir allt svårare. Jag skulle idag få svårt att hitta mer än 5-10 naturfotografer som inte bara är duktiga fotografer, utan också bemästrar föreläsandets konst… Dagens aktiva har ju inte den vanan…

Jag undrar vad denna utveckling kommer resultera i; om vi blir allt sämre på att uppföra oss som ”vanligt folk”. Vad kommer ske med de så nödvändiga sociala koderna? Fast vi blir alltmer privata och öppna, så förlorar vi förmågan att umgås i verkligheten… Idag får jag vänförfrågningar från journalister som vill ha tillgång till min mer privata sfär på Facebook; för att kunna följa med…

Räcker det plötsligt inte längre att läsa min blogg eller titta på min officiella Facebooksida?

4965 (3)

Även om jag tillhör en av de mest öppna och personliga naturfotograferna, att jag ständigt delar med mig av mina bilder och mina tankar – så är jag samtidigt noggrann med vad jag publicerar. Jag kommer aldrig bli lika öppen och personlig mot vänner på Internet, som jag är mot de vänner jag umgås med i verkligheten. En viss form för integritet har jag ju, ni kommer aldrig få läsa texter från mig där jag öppnar upp mig till hundra procent. Helt och hållet för att Internet ju är en mediaform där det jag publicerar också blir tillgängligt för ”alla”. Och jag vill verkligen inte att ”allt” ska finnas i publicerad form. Antingen det är i en intervju på teve, i en dagstidning eller en fototidskrift. Så även när jag undervisar eller föreläser, så finns det en privat Terje och en offentlig Terje.

Detta alltså fast jag är mer privat än många andra; så finns det gränser även för mig. Givetvis!

Jag tillhör heller inte den kategorin människor som är anonym på Internet. Om man inte har någon form av skyddad personlighet, så förstår jag inte varför man vill vara anonym. Eller rättare sagt; jag kan förstå det på sätt och vis, då man inte vill pekas ut i någon form. Men jag har den åsikten att man aldrig ska skriva något under pseudonym som man inte kan skriva under sitt eget namn. På samma sätt som att man inte ska säga något om en annan människa, som man inte kan säga till människan direkt! Detta är för mig inget annat än ”sunt bondvett”´och det visar även att jag faktiskt fick en bra uppfostran en gång i tiden!

Idag har ”näthat” blivit ett begrepp och tyvärr ett allt vanligare fenomen. Det finns många som inte förstått betydelsen av det, då man själv ännu inte blivit utsatt för det. Vissa lever också fortfarande med den bilden att detta är något som enbart ”kändisar” eller andra offentliga personer blir utsatta för. Men så är det tyvärr inte längre. Exemplen är idag många där helt ”vanliga” människor får hatkommentarer på sin blogg, idiotkommentarer i en grupp på Facebook, vidriga påhopp från en följare på Twitter eller Instagram – eller så dyker det upp ett fruktansvärt mejl i inkorgen från någon med ett fantastiskt pseudonym. Med en mejladress som också är otroligt fantasifull, och en IP-adress som leder till en skogsdunge i norra Jämtland, en server i Kalifornien eller ett palmträd i Ny-Kaledonien.

4966 (4)

Det finns kvinnor som kallas för de vidrigaste saker som jag väljer att inte nämna, och män som plötsligt blir kallade både psykopat, skattefifflare eller pedofil. Detta näthat antar nu sådan omfattning att man börjat diskutera lagändringar för att på något sätt förhindra att det ska bli ännu värre. Och media har börjat uppmärksamma fenomenet i olika teveprogram eller i krönikor i dagstidningarna.

Vi har alltså äntligen börjat uppmärksamma fenomenet, men vi har fortfarande långt kvar till att lösa det. Fortfarande är vi i det stadiet där vi berättar om att det finns – och hur det ser ut. Och extra uppmärksamhet får det när proportionerna blir synnerligen tragiska och fruktansvärda; som att en tjej begår självmord på grund av näthat. Det är först när dödsfallen kommer, som vi vaknar – vi människor har ju den förmågan eller begränsningen att vi alltid vaknar först när något är för sent… Inte innan. Vi är dåliga på att förebygga problem. Dessutom glömmer vi, oftast alldeles för fort.

Jag har sett ett flertal teveprogram där vissa av dessa näthatare blir avslöjade; och det gemensamma för samtliga är att de kommer med en mängd dumma bortförklaringar; det är antingen en granne eller kompis som skrivit… När det verkligen kom till kritan och man blev identifierad så kunde man inte längre stå för det man skrivit till en annan människa. Vilket blir ännu ett bevis för att ”skitsnackare” alltid är och har varit de fegaste människorna. Det finns många människor där ute med dubbel personlighet; en offentlig när man möter andra människor, och en helt annan i det fördolda när man sitter där ensam framför datorn i dunklet från bordslampan…

Varför har vissa människor behovet att bete sig som svin eller idioter på Internet? Det är tiotusenkronorsfrågan! Och det problemet har vi ännu inte löst – och jag tror tyvärr inte att vi kommer till en lösning heller på detta fenomen inom en snar framtid. Skitsnack och skvaller har ju alltid funnits, kanske helt sedan människans början som art. Och vi har haft olika krig genom årtusenden som ännu mer bekräftar att människan nog inte är det klokaste djuret…

4967 (5)

Näthat är egentligen ett samhällsproblem, mer än ett Internetproblem. Ju större klyftorna blir mellan fattig och rik, desto större missnöje och avund. Ju större missnöje och avund, desto mer rasism och fascism. Och människor som känner sig misslyckade i någon form, det är enbart dessa som har behovet av att trycka ned andra människor. Gör man andra svaga, så kan man själv växa och känna framgång. Alla dessa anonyma näthatare är egentligen inget annat än människor som känner sig misslyckade och hyser avund, bitterhet eller hat mot människor som lyckats i någon form. I värsta fall skyr man inga medel, och vem som helst kan hamna i skottlinjen.

Bästa sättet att få motståndare är ju som sagt att bli framgångsrik. Och människor som av olika anledningar mår bra med sig själv och livet, dessa blir också målen för detta missnöje eller avund. Eller hat! En människa som mår bra med sig själv fullt ut blir ingen mobbare eller näthatare.

Bästa sättet är att ignorera dessa nättroll eller näthatare, brukar många säga. Nåja, så enkelt är det ju inte. Vill man lösa mobbning i skolan, så hjälper det ju inte att ignorera problemet, inte sant? Det har vi redan alldeles för många exempel på. Det gäller att faktiskt fullt ut lösa problemet. Att hjälpa mobboffren, men även mobbarna. Och tro mig, mobbarna är faktiskt de som behöver mest hjälp! Nättrollen och näthatarna är människor som är i stort behov av någon form för hjälp, samtliga av dem. På riktigt! Och vi löser inget med att enbart fördöma fenomenet; det finns tyvärr redan exempel på näthatare som blivit identifierade, och som på grund av det plötsligt får samma behandling och blir näthatade tillbaka…

Vi har straffat vissa människor för deras beteenden, men vi har faktiskt fortfarande kvar problemet. Kanske inte så konstigt då att man ser på allt detta med Internet som ett enda stort fenomen. Nästan av utomjordisk karaktär, åtminstone för oss som även var med förr…

(Bild 1 – Båtvraket, 1997)
(Bild 2 – Ismönster, 1988)
(Bild 3 – Skogshare, 1998)
(Bild 4 – Tillsammans, 1997)
(Bild 5 – Skäggdoppingar, 1993)
(Bild 6 – Strandglim, 1997)

4968 (6)

Annonser