Hatet får aldrig vinna!

 (1)

Idag är det 7 år sedan hatet fick ännu ett ansikte. En högerextrem terrorist bestämde sig för att förändra världen…

77 människor blev dödade, de flesta barn och ungdomar. Först i Oslo, sedan på Utøya.

Vi får aldrig glömma! Detta fruktansvärda dåd, men sedan alla andra som kommit därefter. Inte minst på Drottninggatan i Stockholm.

Allt detta hat mot våra demokratiska samhällen; från olika extremister som inte önskar ett fritt samhälle.

Varför detta hat?

(Bild 1 – Ett hjärta, 2018)

Annonser

Man kan aldrig vinna mot skitsnack…

9477 (1)

Bland det värsta som finns är skitsnack. Det kan jag tydligt konstatera efter att jag genom livet fått erfara baksidan av det ett stort antal gånger. Och jag är tyvärr heller inte ensam. Skitsnack är ett alldeles för vanligt fenomen, och det förstör dagligen livet för mängder av människor.

Skitsnack finns överallt, vilket gör det näst intill omöjligt att värja sig mot. Jag känner personer som valt att isolera sig, att minimera sitt umgänge – och även undvika så långt som möjligt kontakt med andra människor. Helt enkelt för att skydda sig själva mot skitsnacket. Men tyvärr vet vi alla hur lätt det kan uppstå rykten om andra människor som få känner till. Och ju mindre man vet, desto mer otroliga kan dessa rykten bli.

Människor som plötsligt kan komma till sitt arbete en dag, för att sedan se hur kollegorna är undvikande. Människor som tar sig till mataffären, för att sedan upptäcka att plötsligt så har andra slutat hälsa. Eller hur ett vänligt ansikte den ena dagen, kan vara någon som plötsligt tar en omväg nästa dag – allt för att undvika ännu ett vänligt och förtroligt samtal.

Eller det vänliga telefonsamtalet som sedan ska generera ett viktigt och positivt beslut, och där allt verkar gå vägen – men där det sedan blir tyst. Personen ringer inte tillbaka, eller så får man undvikande svar när man ringer tillbaka och undrar. Standardsvaren ”jag ska återkomma” eller ”jag har inte haft tid”. Och man vet direkt att det inte blir något, där det från början var hur säkert som helst.

9478 (2)

I dagens samhälle har skitsnacket flyttats från Krösa-Majas gärdesgård och in i den digitala världen. Det finns otaliga forum på Internet där man i stort sett inte gör annat än att prata skit om andra människor. Rykten, lögner och fantastiska slutsatser – mer än en gång har jag undrat hur många hönsfarmer man kan producera av ett enda ägg… Alla våra skvallertidningar har verkligen fått framgångsrika konkurrenter.

Och våra sociala medier, som exempelvis Facebook och Twitter, är våra främsta verktyg för att sprida skitsnacket. Om bekanta, om kollegor, om våra invandrare, om olika kändisar…

Jag är en sådan ”kändis”, eller offentlig person som det också kallas för. Och tro mig; jag har genom åren fått höra de mest otroliga rykten om mig som person. Oftast från människor som jag inte har en aning om vilka de är. Men rykten och skitsnack som inte alls skulle fått någon spridning från början, om det inte hade kommit från ”säkra källor” eller initierade personer. Från personer som känner mig, som mött mig personligen, som sett mig på håll – eller vad det nu skulle vara.

Vem kan man egentligen lita på? Hur få vettiga människor finns det?

9479 (3)

Att det finns skitsnack har jag slutat förvånas över för länge sedan, då jag tror att det vilar något grundläggande mänskligt i fenomenet. Men det som jag ännu inte lyckats förstå är alla dessa människor som hör skitsnacket och alla rykten – och som heller inte konfronterar mig. Med tanke på allt jag hört och läst, så är det förvånansvärt få människor som kontaktar mig och ställer den enkla frågan: Stämmer detta verkligen Terje?

Eller alla dessa människor som tar olika beslut, eller gör sina val – helt enkelt med utgångsläge i de rykten man hört. Och utan att verkligen ta reda på faktan. Jag har förlorat arbeten på grund av skitsnack, personer har slutat hälsa, vänner har plockat bort mig på Facebook, några har slutat ta kontakt – och detta fullkomligt helt utan att vi haft någon form av kommunikation.

Tänk så många fega människor som finns också; som inte kan ta konflikten, som inte vågar ta ställning offentligt. Man kan ringa ett telefonsamtal, kanske skickar man ett mejl eller ett privat meddelande på Facebook. Men man skulle aldrig våga stå för detta. Skriva om det, blogga om det, stötta, ta ställning, våga säga ifrån – helt enkelt av rädsla för att själva råka illa ut…

Finns det verkligen så fruktansvärt många människor som inte kan tänka själva?

(Bild 1 – Vargdödad älg, 2008)
(Bild 2 – Vinterfåglar, 2008)
(Bild 3 – Rådjur, 2008)
(Bild 4 – Höstlöv, 1994)

9480 (4)

Ett plus ett blir alltid tre…

6043 (1)

Det är väl enbart inom matematiken som ett plus ett blir två, verkar det som… I alla andra situationer verkar summan bli tre…

Jag kan inte sluta att undra över detta efter senaste dagarnas oroväckande och fruktansvärda nyheter. Ett attentat mot en redaktion, gisslandraman – och ännu fler oskyldiga offer. För våldet och den allt mer eskalerande otrygga världen. En terrorattack som ger nya misstankar, nya konspirationsteorier och nytt hat. Och den ständigt gnagande känslan av att människan som art aldrig lär sig att bli klokare. Alltid dessa billiga poäng, nya trånga övertygelser – och ännu mer politik, för att övertyga varandra om vad som är rätt och vad som är fel. För att jaga fram sympatisörer till den egna övertygelsen.

Vi hör en mening; kanske en ny rubrik eller ingress – och innan vi läst innehållet eller fått en djupare insikt till vad allt handlar om, så författar vi våra bedömningar och kommer till våra konklusioner. Vi hetsar vidare, stressar och masspsykosen får massor av näring…

En muslimsk terrorist dödar en muslimsk polis, kallblodigt medan polisen ber för sitt liv. Inför våra hungriga kameror. Fruktansvärt!

Och vi ser ännu ett exempel på att muslimer är farliga… Vi ser den muslimska terroristen och börjar hata, känna oss övertygade… Det är fel på världen, det är fel på invandringen… Vi ser också polisen som dödas, men vi ser inte den muslimske polisen… Vi ser det vi vill se, skyndar oss med att komma på nya feta rubriker eller fascinerande konklusioner eller uppseendeväckande konspirationer…

Ser vi inte MÄNNISKORNA, offren, de som lider, de anhöriga? Ser vi inte det tragiska? Ser vi inte vad våld och hat leder till; kan vi skilja mellan muslimer och muslimer? Kan vi skilja problemen åt?

Klarar vi människor i verkligheten att räkna fram att ett plus ett blir två, och inget annat? Har vi även intellektet att genomskåda billiga konklusioner och smarta konspirationer? Kan vi undvika att manipuleras, och använda det sunda förnuftet?

Och använda vår empati och medmänsklighet; och upptäcka att det enda som kan möta terror, våld, och hat – det är kärlek, förståelse och insikt.

(Bild 1 – Sorg, 2015)

En berättelse från verkligheten…

5127 (1)

Vem har ansvaret, egentligen? Om en människa med stor tydlighet behöver hur mycket hjälp som helst, för att få ett liv som alla oss andra? Är det denna människa som bär det yttersta ansvaret, även om denna människa inte är förmögen att bära det? Eller har samhället också ett ansvar?

Man kan lyssna på fantastiska tal från vilken politiker som helst, läsa om individens rätt i det civiliserade samhället; om vad våra skattepengar går till. Egentligen. Men ofta kan jag känna att våra skattepengar mer är till för att täcka olika personers lönekostnader – mer än att fullt ut gå till aktiv hjälp. För att kunna göra vårt samhälle så civiliserat som vi så gärna vill marknadsföra det som.

Det finns så mycket som är fel, så mycket som inte fungerar. Men varje kritik möts av fantastiska ursäkter, eller så utnyttjar man tillfället att skylla allt på de politiska motståndarna. Men bakom kulisserna är allt som förr, ingenting sker egentligen. Och varje dag ska man bli påmind om att vårt samhälle borde bli som det alltid varit, men som det aldrig varit…

Alla tänker mest på sig själv, och andras problem är just inget annat än andras problem…

En människa kan ha stora psykiska problem, kanske även ett antal diagnoser som aldrig blivit ställda. För att psykvården ännu inte lärt sig att summera ett plus ett… Eller att ingen gått till media och undrat, med tydliga exempel. Det är väl först då som det hade börjat ske något, när löpsedlarna blivit tillräckligt stora.

Denna människa hamnar sedan i ett allt större drogberoende, först genom receptbelagda mediciner – för att sedan spåra ur allt mer… Människan hamnar hos sociala myndigheter, får en god man – och möter psykolog och psykiatriker med frekventa mellanrum. Men ingenting sker! Människan sjunker allt djupare i beroendet; och saknar helt den psykiska hälsan för att kunna hantera det.

Man fixar till det så att de fasta räkningarna blir betalda varje månad. Sedan får man 500 kronor i fickpengar varje vecka, och ibland ett extra tillskott på 500-1000 kronor beroende på om det skulle dyka upp något speciellt. Pengar som går till droger. Sällan till mat, aldrig till kläder – och efter ett par dagar går människan runt och plockar fimpar från gatan. Pengarna räcker aldrig till, för att människan aldrig fått lära sig att hantera pengar – aldrig fått hjälp till att få ett anständigt liv.

Sociala myndigheter känner till människans problem, men kan inte göra något. Psykologen småpratar, psykiatrikern använder pekfingret – och de anhöriga känner sig hjälplösa. Kanske stoppar man dit någon extra hundralapp, handlar in lite mat – till en människa som känns som ett stort svart hål. Det spelar ingen roll hur mycket man slänger i det svarta hålet, allt bara försvinner hela tiden – och hålet minskar aldrig. Tvärtom känns det som hålet hela tiden blir större och djupare – och svartare!

De anhöriga har samtalat med sociala myndigheter och med vården, men ingen lyssnar eller agerar. Tvångsvård som är den sista möjligheten är det ingen som vill ta beslut om, fast alla vet att det är det enda som skulle hjälpa.

Människan skulle fortfarande kunna få ett drägligt liv; 45 år är ju ingen ålder. Men åren av problem har börjat sätta sina spår. Kunskapen och insikten saknas, heller inga normala rutiner. Har man aldrig haft ett normalt vuxenliv, så vet man inte hur man lever ett sådant. Så människan har kanske gett upp? Drogerna döver smärtan och alla besvikelser – och driver människan mot ett segt och långdraget självmord…

Och det civiliserade samhället verkar också ha gett upp, trots alla regler och normer. All expertis, alla instanser. Utan att ens ha försökt!

De anhöriga sitter hela tiden med oron; någon dag kommer telefonsamtalet man inte vill ha. Om att allt slutade som alla förstod att det skulle sluta. Då är det också alldeles för sent att komma med några ursäkter eller bortförklaringar; oavsett färgen på den politiska inriktningen, oavsett vad sociala myndigheter eller vården kan redovisa.

Ytterst är alla ansvariga för sitt eget liv, även i det civiliserade samhället… Och de anhöriga är det aldrig någon som lyssnar på…

Samhället har inte gjort några fel, då det inte finns några som är skyldiga…

(Bild 1 – Höst, 2009)
(Bild 2 – Höst, 2009)

5128 (2)