Samhällets cancersvulst…

8473 (1)

Det är fruktansvärt och tragiskt det som skett på Ikea i Västerås; att en 55-årig kvinna och hennes 28-årige son blir knivmördade. Mina tankar går till familjen och de nära vännerna, till alla nära i den lilla byn i Västerbotten där de bodde. Det är också tragiskt med den 36-årige man från asylboendet utanför Arboga, som nu tydligen har erkänt dådet. Ännu en människa som genom ett dåligt mående gör något fruktansvärt.

Men att man sedan fokuserar på att han är från Eritrea och asylsökande, blir bara så alldeles fel. Särskilt i det svenska samhället där rasismen verkar vara en alltmer växande cancersvulst. Och på alla hatsajter på nätet; som Flashback, Avpixlat och Exponerat florerar främlingshatet… Frågan är om inte Sverige är i stort behov av en ännu större invandring, kanske för att minska den allt större inaveln av rasism bland svenskarna.

Och varför ska kvällstidningarna och media hela tiden underblåsa rädslan bland folket. Alla borde ju redan veta att alla former för hat florerar i ett samhälle med allt större rädsla och okunskap. Hat kan aldrig växa i ett samhälle där vi inte känner oss rädda och otrygga, och om vi alla dessutom får ett allt större kunnande så blir vi betydligt svårare att leda i fel riktning.

Varför ställer Expressen frågan till några Ikeabesökare i Västerås: Hur kändes det att vara här idag? Vad vill man uppnå med att ställa frågan, och hur relevant är den? Det enda man lyckas med är att få de svaren man så gärna vill ha, att vi läser om ännu några fler människor som är oroliga och känner obehag. Ännu några människor som berikar den redan stora andelen rädda och otrygga människor.

Och varför ger man utrymme åt Flashback, Avpixlat och Exponerat? Expressen borde ju veta att detta väcker ännu större nyfikenhet, ännu flera människor som går in på dessa hatsajter för att läsa. Och kanske blir påverkade av vad de där läser – då man kanske inte har tillräckligt med kunskap att kunna sortera. Alla vet ju redan att skvaller har större dragningskraft än saklighet – det har människan visat ett otal gånger genom historien. Och vi människor har inte kommit längre som art, än man var under gapstockarnas och häxbränningarnas epok i medeltiden. Evolutionen har inte hunnit med en tillräckligt stor förändring de senaste femhundra åren.

Expressen publicerar följande kommentar från Flashback: Om det är i entren så lär det ju vara tiggarpack som har vart i farten Säkert någon klan uppgörelse. Från Avpixlat publiceras följande kommentar: Fan vad många gnäller. Några mord måste man väl kunna acceptera i kulturberikningens paradis. Hur skall vi annars kunna nå världstoppen i för ursprungsbefolkningens spännande och livsfarliga kulturmöten. Stå på dig du politiskt korrekta moder Svea, du har mycket kul typer att släppa in under din kjol ännu! Eller? Från Exponerat publiceras följande kommentar: Då SJ saknar pengar till järnvägen har vi iallafall 2 st negrer som kan ersätta de ruttna slipers som finns längst spåren. Jag slår gärna i spikarna.

Jag tar mig för pannan och undrar var dessa idioter kommer ifrån? Dessutom ger dessa anonyma personer ett dåligt rykte till de människor i samhället som inte kan skriva – ingen av dessa anonyma idioter kan tydligen stava. Små, rädda och okunniga anonyma varelser, som plötsligt blir rikskändisar då Expressen lyfter fram dem. Synd bara att man lyfter fram anonyma, det gör att kommentarerna egentligen helt borde sakna betydelse. Anonyma åsikter hade åtminstone tidigare ingen betydelse i debatten, men detta verkar vara något man numera glömt. Har man kritiska åsikter ska man naturligtvis stå fram med sitt riktiga namn, annars bör man hålla tyst. För vad vi vet kan det ju vara exakt samma idiot som skrivit alla tre kommentarer; många av dessa anonyma hatare hoppar ju frekvent mellan dessa sajter; och plötsligt kan en persons åsikter därmed få större genomslag. Vad som döljer sig i anonymitetens dunkel vet vi inget om, därför bör dessa åsikter förpassas där de hör hemma – och inte lyftas fram i samhällsdebatten.

Sedan vaknar ju Sverigedemokraterna till liv, för att få flera politiska pluspoäng. Med förhoppningen att växa och bli Sveriges största parti så småningom. Och det är enbart svenskarna som bestämmer detta, och hur vi sedan vill framställa oss själva för andra. Att genom allt större rädsla och okunskap lägga vår röst på det parti som ska göra oss mer trygga och kunniga. Eller?

Om vi bränner alla häxor, så borde vi ju bli av med problemet? Eller?

Björn Söder från Sverigedemokraterna skriver följande inlägg på Facebook: I tider som dessa kan det vara läge att påminna om hur Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle ”öppna våra hjärtan” och hur han tackade ”för att ni valt Sverige”. Tror inte att den mördade mamman och sonen på Ikea i Västerås skulle hålla med ex-statsministern… Dags att vakna, svenska folket, och förpassa sjuklöverns politik dit den hör hemma! På skräphögen. Att Björn Söder är andre vice talman i Riksdagen får mig verkligen att börja undra… Hur kunde det verkligen hända?

Kommer vi skaka på huvudet åt detta uttalande om femhundra år, som vi idag skakar på huvudet när vi läser om häxprocesserna i Sverige på 1600-talet?

Hittade följande text på Wikipedia:

Det stora oväsendet 1668-1676

De svenska häxprocesserna tog fart år 1668 under Karl XI:s regering, då den hysteri som kallades det stora oväsendet bröt ut och ledde till en stor mängd häxprocesser som under de följande åtta åren fram till 1676 ledde till hundratals avrättningar. Lars Elvius, kyrkoherde i Älvdalen, förhör med den unga vallflickan Gertrud Svensdotter och processen mot Märet Jonsdotter kom att ses som startskottet. 1668 hölls en stor rättegång i Dalarna (i Mora), där 17 personer dömdes till döden. Även barnen som agerade vittnen och angivare straffades – i Mora dömdes 148 barn med ris eller gatlopp.

Den svenska häxhysterin 1668-76 var vad man kallade ”endemisk”, dvs den spred sig ryktesvägen från bygd till bygd och utspelade sig inte isolerat inom en specifik bygd, som de gjorde i exempelvis Norge. De svenska häxprocesserna 1668-76 hade alla samma mönster; barnen anklagade vuxna för att ha kidnappat dem och fört dem till Blåkulla om nätterna. De utpekade arresterades och anklagades.

En särskild kommission tillsattes för att hantera häxprocesserna. Dess regler fastställdes av kungen 1673 och 1674. 1673 sades det, att endast de som varit ”ledande” och som själva hade erkänt fick avrättas. 1674 tilläts avrättning av dem som inte hade erkänt, men tortyr rekommenderades för att få dem att erkänna. Kommissionen delades i två avdelningar under överinseende av guvernör Carl Larsson Sparre, som ville bekräfta alla avrättningar. 1675 inträffade det värsta skedet, när ca 110 avrättades i Ångermanland och Gästrikland. 1675 kom hysterin till Stockholm, där en stor mängd personer sattes i fängelse. Åtta kvinnor avrättades under Häxprocessen i Katarina 1676: Anna Sippel, Britta Sippel (Näslösan), Anna Måndotter (Vipp-Upp-Med-näsan), Anna Persdotter Lärka (Lärkan), Maria Jöransdotter, Margareta Matsdotter, Anna Simonsdotter Hack (Tysk-Anna) och Malin Matsdotter (Rumpare-Malin), varav en brändes levande.

Den svenska häxhysterin var ingalunda begränsad till de nedre befolkningsskikten, även högutbildade och välbeställda var inblandade – dock sällan som anklagade. Det offer som hade högst samhällsposition var sannolikt Katarina Bure, ”prästfrun från Gävle”. Den största omfattningen av den svenska häxjakten skedde i Häxprocesserna i Torsåker i Ångermanland när 71 personer; varav 65 kvinnor (var femte kvinna i Torsåkers socken), 2 män och 4 pojkar halshöggs och brändes på bål den 1 juni 1675. Enligt vissa källor avrättades 9 personer redan den 28 mars och resterande 62 den 1 juni 1675 på ett berg i gränstrakten mellan Torsåkers, Dals och Ytterlännäs socknar.

Under häxprocessen i Stockholm 1676 avslöjades dock flera av vittnena med lögn och erkände inför domstolen att de hade avgett falska vittnesmål. Som en följd av detta avbröts häxprocesserna tvärt i både Stockholm och i resten av landet. Bland de som bekämpade de många domarna och verkade för större rättssäkerhet fanns många präster av vilka den mest kända är kaplanen Noraeus.[3] Dessa insatser har dock kommit oförtjänt i skymundan av läkaren Urban Hiärnes agerande.

1677 arbetade i stället trolldomskommissionen med att förhindra häxprocesser, och samma år beordrades landets alla präster att hålla tacksägelsebönder för sina församlingar med budskapet att landet nu för alltid var rensat från häxor, för att förhindra ytterligare anklagelser. En del präster framhöll dock att häxerierna trots allt varit verkliga, men läxades då upp av kommissionen.

(Bild 1 – Hovs hallar, 1989)

Annonser

Var kommer alla idioter ifrån?

5766 (1)

Jag har sett beteendet många gånger, och jag kan inte sluta att undras: Det verkar som om Internet är överbefolkat av idioter! Och jag undrar då var alla dessa kommer ifrån…

Jag kan vara på mataffären, på tåget, på bussen, på ett föreningsmöte, på ett museum, på en utställning – men det är mycket sällan jag möter dessa människor i verkligheten. Idioterna.

Men de florerar på Internet, och då oftast under olika fantasifulla pseudonymer. För dessa idioter är givetvis fega; måste man framstå med sitt riktiga namn, kanske även med en avatar/porträttbild, då blir man på något sätt mer normal och sansad. Man är ju livrädd för att framstå som den idiot man är, i det ögonblick man inte kan gömma sig bakom anonymiteten.

Jag fick mängder av sådana kommentarer här i bloggen fram tills för ungefär två år sedan. Men då jag måste godkänna samtliga kommentarer som lämnas så tröttnade de; deras idiotkommentarer fick ju inte den uppmärksamhet eller effekt de önskade. För bakom den fega anonymiteten så söker man ju också uppmärksamhet – hur motsägelsefullt detta än måste vara. Man vill skada, man vill förstöra – och största njutningen verkar vara att få de personer man lämnar dessa kommentarer till att må sämre. Eller kanske att må riktigt dåligt, och ännu sämre än vad dessa anonyma idioter gör.

På vissa sajter verkar idioterna samlas i riktigt stor mängd, och jag undrar lite stillsamt om hela Sverige är befolkade av dessa idioter då de verkar vara så många till antalet. Tills jag förstår att vissa av dessa är ännu större idioter, då de kan ha mängder av olika konton med olika pseudonymer. Så att en och samma person kan hålla liv i en debatt, helt och hållet med att fylla på med olika kommentarer från sina olika konton. Förstå det den som kan!

Var inne på en blogg till en känd svensk skådespelare… Han hade rätt många besökare vad jag kunde se, men samtidigt förvånansvärt få kommentarer i förhållande till det stora besöksantalet. Och när jag sedan läste dessa kommentarer så blev jag mörkrädd; de flesta var från dessa anonyma idioter. Hans blogg var fylld av en massa dravel från olika fantasifulla pseudonymer. Nästan som jag kände att hans blogg blev till en föreningsstämma för idioter. Och jag kunde inte låta bli att tänka på vilken bild dessa idioter ger av Sverige och svenskarna – utåt sett.

Jag ser det samma på Facebook i olika grupper. Jag ser det på Twitter och Instagram. Jag ser det i kommentarsfälten till olika bloggare och krönikörer. Och skulle jag gå in och googla på någon kändis, så får jag alltid olika träffar från mer eller mindre ljusskygga sajter där man skrivit en massa dravel.

Är det verkligen meningen att det ska bli såhär? Att Internet mer ska vara en mötesplats för alla dessa idioters dravel; eller har det någon form för möjlighet framöver att bli mer seriöst? Att saklighet, medmänsklighet, kunskap och mogna diskussioner kanske kan bli vinnande i längden?

Var nyligen inne i en grupp som handlar om lokalpolitiken i en kommun i Sverige; gissa nu vilken nivå diskussionerna oftast höll? Och började man diskutera invandrarpolitik, då såg man direkt hur alla dessa idioter vaknade till liv på samma gång. Diskuteras vargfrågan i någon form av media blir nivån snabbt den samma.

Jag har lyckats stävja idiotkommentarerna här i min egen blogg, helt enkelt genom att alla kommentarer måste godkännas av mig först. Det gör att bloggen får bli en mer saklig mötesplats för de som är intresserade att diskutera bilder och tankar. På min blogg finns det inte plats för dessa idioter, och någon gång framöver hoppas jag verkligen att det även blir så på hela Internet.

Även om det kan kännas som ett utopiskt önskemål; helt enkelt för att de flesta människor är idioter. Eller automatiskt blir idioter samtidigt som man blir anonym. Kanske?

(Bild 1 – Urkraft, 2006)

Mediadrevet…

5297 (1)

Det är så ofantligt lätt att få med sig folkmassorna… Historien har mängder av tydliga bevis på detta; som häxbränningen av runt 300 kvinnor i Sverige mellan 1668 och 1676, franska revolutionen av massavrättningarna med giljotin, Hitler under 30-talets Tyskland – helt fram till hela Juholtaffären för tre år sedan. Det har alltid vara någon som fått med sig massorna, och idag ser vi detta drev inom olika former för media.

I dessa valtider går det knappt att läsa en tidning eller titta på teve utan olika former för valdebatter. Partiledarna krigar om utrymmet i allehanda teveprogram för att locka väljare – och man har fått en allt större medievana. Vad som sägs, hur man tittar, vem man kritiserar, vad man tycker det är viktigt att lyfta fram. Och sedan givetvis vara tysta om allt det andra. Det är också länge sedan nazisterna fått så mycket uppmärksamhet som under senaste tiden, med alla torgmöten runt i Sverige och alla bråk och motdemonstrationer.

Sverigedemokraterna har väl heller aldrig varit mer i ropet; jag har nog tappat räkningen alla de gånger jag sett Jimmie Åkessons nuna. Rubrikerna tycks vara en aldrig sinande källa med olika skandaler. SD-politiker och deras förehavanden på olika hatsajter som Avpixlat och Flashback, men också att deras kriminella register läggs ut på Internet och i kvällstidningar. Allt för att förlöjliga och svärta ned Sverigedemokraterna på alla möjliga sätt. Det finns väl inget som är mer intressant än av avslöja ”en falsk greve”.

Och i varje opinionsmätning ökar SD mer och mer… Varenda missnöjd väljare söker sig då ännu mer mot Sverigedemokraterna, för att visa sitt stöd. Undrar om Expressen med sin senaste serie där de granskar de olika kandidaterna som ställer upp för SD, egentligen enbart ger dem ännu fler röster. Mediadrevet ger i detta fall motsatt effekt. Där mediadrevet lyckades få Juholt att avgå efter en kort och djävulskt intensiv period, där får Sverigedemokraterna mer vind i seglen. Och om sedan de andra partierna med all tydlighet uttalar att de inte under några omständigheter vill göra sig beroende av SD, så får SD då givetvis ännu mer väljarstöd…

I värsta fall kan vi få ett valresultat där det enbart skiljer någon procent mellan Alliansen och de rödgröna, och däremellan ett Sverigedemokraterna i en vågmästarroll som tredje största parti på runt 10-12 procent. Det kommer att resultera i ett kaos, i stark kontrast till det som borde känneteckna ett civiliserat samhälle.

Ska man använda sin rösträtt i affekt, påverkad av senaste tidens mediadrev? Eller ska man försöka fördjupa sig mer i de olika partiernas program, och rösta med sitt kunnande. Att välja ett parti som står nära en själv; och inte ett parti som omtalas mest i media – eller som är bäst på att marknadsföra sig? Faller vi alla för reklamen och medias populistiska redovisningar?

Undrar hur Sverige hade sett ut idag om det inte var så förbannat lätt att påverka den stora folkmassan? Hitler hade nog inte haft en chans där i 30-talets Tyskland. Tror inte heller vi hade haft ett parti inne i Riksdagen redan, ett parti med rötterna inom rasismen och fascismen. Men som nu vill vara mer rumsrena, och gör sig av med alla sina problembarn – när de avslöjas och hängs ut i media.

Det är inte regeringen och politikerna som styr Sverige idag, det är media. Teve, dagspress, kvällspress, Facebook och Twitter.

Varför har människor i stort så förbannat svårt att tänka själv; tänka efter, fundera och sedan undvika att göra något i affekt. Jag har inte svaren, utan kan bara avsluta med att citera August Strindberg: ”Det är synd om människorna”…

(Bild 1 – Korpar, 1997)
(Bild 2 – Strókkur, 1995)

5298 (2)

Dödssynderna…

5257 (1)

I senaste numret av Vi (9/2014) finns det en mycket intressant artikel av Ann Lagerström, om Stefan Einhorn och de sju dödssynderna. En artikel som verkligen startar tankarna och ger olika funderingar till den egna självinsikten. Tankar och funderingar som vi alla behöver göra, inte bara en gång utan kanske med jämna mellanrum.

Det började med en frukost där Stefan Einhorn och hans vänner ägnade morgonen åt att avslöja för varandra vilken mänsklig egenskap de tyckte sämst om. Initiativtagaren till diskussionen började med att säga ”besserwisser”, och Einhorn hörde sig själv säga ”snålhet”. Kanske var det denna diskussion som gav Einhorn idén till hans nya bok ”De nya dödssynderna”.

De sju gamla dödssynderna som formulerades av munken Johannes Cassianus redan på 400-talet, är dessa aktuella även idag? Ni kanske känner till dem; högmod, vällust, frosseri, girighet, lättja, vrede och avund. Stefan Einhorn gjorde tre olika opinionsundersökningar med totalt över 1200 deltagare och med relativt god vetenskaplig trovärdighet – och lyckades få fram vår tids sju mest avskyvärda och destruktiva synder; falskhet, hat, hänsynslöshet, översitteri, trångsynthet, främlingsfientlighet och girighet. Falskhet är alltså vår tids största dödssynd, då 83 procent i undersökningen ansåg detta.

Så här resonerar Einhorn: ”Tillit är ett av våra mest grundläggande behov. Ett litet barn är hjälplöst och helt beroende av sina vårdnadsgivare. Hen måste kunna lita på att de där händerna som bär och matar inte är falska och bedrägliga. Och behovet av att känna förtroende tar vi med oss in i vuxenlivet. Att bli lurad eller ljugen rakt upp i ansiktet tar oss hårt.”

5258 (2)

Tillit visar sig vara en av de viktigaste faktorerna för att ett samhälle ska fungera. Om vi människor inte litar på varandra och på samhällets olika institutioner, leder det till en negativ spiral med korruption och segregation som resultat. Och vi lever i ett av de mest tillitsfulla samhällena i världen. Falskhet är ett hot mot detta, skriver Einhorn.

Så nåde den som offentligt avslöjas med obetalda räkningar eller klippta kvitton – det orsaker krigsrubriker, medialt gatlopp och krav på avgång eller helpudel.

Detta fast vi alla glider med sanningen, pratar bakom ryggen och säger inte som det är. Redan i 2-3-årsåldern är barn beredda att ljuga för att det gynnar dem själva. Och under ett tio minuters samtal med en främling hinner 60 procent dra till med minst en lögn.

Hur är det då med självinsikten? Vilka synder lider man själv av? Stefan Einhorn menar att det hos alla finns en destruktivitet som det gäller att få syn på och erkänna. Om jag ska titta på mig själv, så blir det dessa tankar och funderingar.

Falskhet: Egentligen är jag ingen falsk person, utan mot andra personer är jag ärligt genuin med mina känslor. Min stora lögn som avslöjades september 2011, har jag erkänt och offentligt bett om ursäkt för. Så även mot min familj och mina nära vänner. Men i övrigt är jag ingen ljugande person – och definitivt inte falsk! Men en liten oskyldig vit lögn får jag plats för lite då och då – och då alltid om det handlar om att skydda någon annan. Mitt liv som skapande konstnär är dessutom totalt beroende av ärlighet mot mig själv och mina känslor. Och i hur jag förmedlar mina bilder och upplevelser. Däremot är jag ingen skitpratare; jag undviker sprida rykten om andra och är allmänt helt ointresserad av skvaller. Jag är av den åsikten att personer som samtalar med varandra ska prata om varandra, inte om andra!

5259 (3)

Hat: Djup känsla av avsky och fiendskap för en annan individ har aldrig varit en fallenhet för mig. Jag kan känna ett visst ogillande mot vissa, oftast till hur dessa personer betett sig mot andra. Men ”hat” är ett alldeles för starkt ord for mig, och jag har aldrig varit den person som reagerar häftigt i någon större utsträckning. Däremot kan jag aktivt gå in och försvara någon eller några andra, med stöd och empati. Jag skulle heller inte i ilska demonstrera mot nazister på ett torgmöte, utan tycker effekten är större om man står där i tystnad med ryggen till – och på så sätt visar med tydlighet vad man tycker.

Hänsynslöshet: Handlingar eller målsättningar som eftersträvas utan att man bryr sig om andras lidande eller övriga former av skadeverkningar, är heller inte min melodi. Jag har vi några tillfällen i livet avslöjat konstnärer som målat av mina bilder och glömt ange detta. Vid ett tillfälle skickade jag också en faktura på 20 000 kronor, efter råd från jurist. Men det gjordes sedan upp i godo över telefon, utan att fakturan behövde betalas. Och sedan var det ur världen, mitt sätt att se. Jag gillar inte att skada eller såra andra människor; jag har en naiv önskan att man alltid ska tro gott om allt och alla. Och att alla människor kan göra misstag, men alltid förtjänar en ny chans. Sedan tror jag stenhårt på människans förmåga att lära av sina misstag, även om jag då och då också kan känna mig tveksam.

Översitteri: Handlingar som syftar till att trycka ner andra personer strider fullkomligt mot vem jag är. Jag har mött ett antal sådana människor genom åren, och jag kan säga med tydlighet att jag inte gillar det beteendet. När jag kommenterar andra fotografers bilder så koncentrerar jag mig oftast på det som är bra, och sedan nyanserar detta. Att fokusera på det som inte är bra, ger lätt låsningar och begränsningar – och inte lösningar och öppningar. Alla människor har också lika värden!

Trångsynthet: Det har aldrig varit ett problem för mig. Dessutom har jag alltid kämpat mot det fördomsfulla och intoleranta – det att sakna ett perspektivtänkande. Världen hade varit en mycket bättre plats om alla kunde se momenten från olika perspektiv. Däremot kan jag kanske upplevas som trångsynt av andra; särskilt om man tänker på mina miljötankar, som hur vi behandlar vår miljö och vår natur – och att jag inte kan förstå varför vi inte kan ha en större och mer livskraftig vargstam i Sverige och Norge. Här kan vi säga att andra mer kan uppfatta mig som trångsynt, där jag själv tycker att jag har ett större perspektivtänkande och försöker tänka miljömässigt långsiktigt.

5260 (4)

Främlingsfientlighet: En rädsla och avsky för människor som inte är som den egna gruppen är också främmande för mig. I likhet med att jag tycker att ”hat” och ”hänsynslöshet” är starka uttryck, så gäller även med hänsynslöshet. Jag anser mig heller inte vara fördomsfull, utan mer liberal och öppen för det mesta. Jag tror på den fria tanken och att alla ska få vara med om att bestämma och påverka. Jag är heller ingen rasist i någon form, och jag tror fullt ut på ett mångkulturellt samhälle. Jag skulle aldrig möta en främmande människa med rädsla eller avsky, utan mer med intresse och nyfikenhet. Sedan älskar jag fotboll och har varit hängiven supporter till Leeds United sedan tidigt 70-tal. Men jag skulle inte hata supportrar från andra lag, det är ju bara löjligt och primitivt.

Girighet: När det gäller att ha en överdriven längtan efter att samla pengar och materiella tillgångar, ofta kombinerad med en ovilja att dela med mig – så är jag lite tudelad. När det varit tungt ekonomiskt måste jag erkänna att jag varit mycket fokuserad på pengar, kanske ibland även för mycket. Och att detta även påverkat mig i mitt fotograferande. Men det har inte vara viktigt för mig att jaga efter materiella tillgångar; då jag tycker att upplevelser alltid varit viktigare än prylar. Och jag vill också känna mig fri och ha ett öppet sinne. Vidare har jag alltid varit den typen som alltid delar med mig, jag har aldrig varit snål – utan mer den som tycker det är mer intressant att ge än att få.

Stefan Einhorn är inte så naiv att han tror att hans bok kan få läsarna att förändra världen. Men det kan ge nyttiga tankar, och kanske ge öppningar till en bättre självinsikt. Och att det kan vara nyttigt för alla att se vilka dödssynder vi själva sliter med, kanske för att få oss att börja tänka till lite mer. Att tänka till lite extra, innan vi agerar.

Allt som allt var det en mycket intressant artikel, och jag kommer också köpa boken för att kunna fördjupa mig ännu mer. Återkommer i så fall om detta längre fram.

(Ni kan läsa artikeln här)

(Bild 1 – Morgondimma, 2014)
(Bild 2 – Lingon, 2000)

(Bild 3 – Gråsugga, 1999)

(Bild 4 – Sothöna, 2000)

(Bild 5 – Björn, 2005)

5261 (5)

En berättelse från verkligheten…

5127 (1)

Vem har ansvaret, egentligen? Om en människa med stor tydlighet behöver hur mycket hjälp som helst, för att få ett liv som alla oss andra? Är det denna människa som bär det yttersta ansvaret, även om denna människa inte är förmögen att bära det? Eller har samhället också ett ansvar?

Man kan lyssna på fantastiska tal från vilken politiker som helst, läsa om individens rätt i det civiliserade samhället; om vad våra skattepengar går till. Egentligen. Men ofta kan jag känna att våra skattepengar mer är till för att täcka olika personers lönekostnader – mer än att fullt ut gå till aktiv hjälp. För att kunna göra vårt samhälle så civiliserat som vi så gärna vill marknadsföra det som.

Det finns så mycket som är fel, så mycket som inte fungerar. Men varje kritik möts av fantastiska ursäkter, eller så utnyttjar man tillfället att skylla allt på de politiska motståndarna. Men bakom kulisserna är allt som förr, ingenting sker egentligen. Och varje dag ska man bli påmind om att vårt samhälle borde bli som det alltid varit, men som det aldrig varit…

Alla tänker mest på sig själv, och andras problem är just inget annat än andras problem…

En människa kan ha stora psykiska problem, kanske även ett antal diagnoser som aldrig blivit ställda. För att psykvården ännu inte lärt sig att summera ett plus ett… Eller att ingen gått till media och undrat, med tydliga exempel. Det är väl först då som det hade börjat ske något, när löpsedlarna blivit tillräckligt stora.

Denna människa hamnar sedan i ett allt större drogberoende, först genom receptbelagda mediciner – för att sedan spåra ur allt mer… Människan hamnar hos sociala myndigheter, får en god man – och möter psykolog och psykiatriker med frekventa mellanrum. Men ingenting sker! Människan sjunker allt djupare i beroendet; och saknar helt den psykiska hälsan för att kunna hantera det.

Man fixar till det så att de fasta räkningarna blir betalda varje månad. Sedan får man 500 kronor i fickpengar varje vecka, och ibland ett extra tillskott på 500-1000 kronor beroende på om det skulle dyka upp något speciellt. Pengar som går till droger. Sällan till mat, aldrig till kläder – och efter ett par dagar går människan runt och plockar fimpar från gatan. Pengarna räcker aldrig till, för att människan aldrig fått lära sig att hantera pengar – aldrig fått hjälp till att få ett anständigt liv.

Sociala myndigheter känner till människans problem, men kan inte göra något. Psykologen småpratar, psykiatrikern använder pekfingret – och de anhöriga känner sig hjälplösa. Kanske stoppar man dit någon extra hundralapp, handlar in lite mat – till en människa som känns som ett stort svart hål. Det spelar ingen roll hur mycket man slänger i det svarta hålet, allt bara försvinner hela tiden – och hålet minskar aldrig. Tvärtom känns det som hålet hela tiden blir större och djupare – och svartare!

De anhöriga har samtalat med sociala myndigheter och med vården, men ingen lyssnar eller agerar. Tvångsvård som är den sista möjligheten är det ingen som vill ta beslut om, fast alla vet att det är det enda som skulle hjälpa.

Människan skulle fortfarande kunna få ett drägligt liv; 45 år är ju ingen ålder. Men åren av problem har börjat sätta sina spår. Kunskapen och insikten saknas, heller inga normala rutiner. Har man aldrig haft ett normalt vuxenliv, så vet man inte hur man lever ett sådant. Så människan har kanske gett upp? Drogerna döver smärtan och alla besvikelser – och driver människan mot ett segt och långdraget självmord…

Och det civiliserade samhället verkar också ha gett upp, trots alla regler och normer. All expertis, alla instanser. Utan att ens ha försökt!

De anhöriga sitter hela tiden med oron; någon dag kommer telefonsamtalet man inte vill ha. Om att allt slutade som alla förstod att det skulle sluta. Då är det också alldeles för sent att komma med några ursäkter eller bortförklaringar; oavsett färgen på den politiska inriktningen, oavsett vad sociala myndigheter eller vården kan redovisa.

Ytterst är alla ansvariga för sitt eget liv, även i det civiliserade samhället… Och de anhöriga är det aldrig någon som lyssnar på…

Samhället har inte gjort några fel, då det inte finns några som är skyldiga…

(Bild 1 – Höst, 2009)
(Bild 2 – Höst, 2009)

5128 (2)