Selektivt eller simultant seende…

(1)

Det är fantastiskt roligt att fotografera! Men det roliga för mig är inte att lyfta upp kameran och enbart fånga händelser – jag hittar ingen motivering eller utmaning i att enbart vara en passiv registrerare. Jag vill utveckla bilden och jag vill göra bilder som är mer komplexa. Ungefär som en författare inte enbart vill beskriva händelser i sina böcker. Jag fascineras av hur språket fungerar, med de speciella och underfundiga formuleringarna. Att lyckas få fram det man kan läsa mellan raderna – även som fotograf och bildskapare.

Jag ser mig nog mer som bildskapare än som fotograf. Kameran intresserar mig inte, objektiven intresserar mig inte, de olika tillbehören intresserar mig inte. Mitt intresse ligger i vad som sker inne i bilden, mellan de olika beståndsdelarna – och vad dessa kan förmedla tillsammans.

En fotograf måste ha ett väl utvecklat selektivt seende. Med skärpt blick upptäcker man detaljer som kan vara intressanta att fotografera. Med åren tränas ögon upp mer och mer – den erfarna fotografen missar ju inte mycket!

En nyfiken fotograf upptäcker motiv överallt; antingen det är i diket intill bilparkeringen eller spännande färger som reflekteras i en vattenyta. Med hökblick skannar man av sin omgivning.

Ibland ser man för mycket så att man får lyfta fram kikaren eller teleobjektivet för att skärma av omgivningen – för att undvika att ”hjärnan kokar över” och för att bättre kunna koncentrera sig på det man ser. Att kunna iaktta och bedöma, eller fundera på hur man ska fotografera motivet.

Det är väl då många fotografer gör de flesta misstagen, genom att skärma av och att förenkla sina bilder blir det bilder som är för endimensionella.

För många fotografer är detta det första målet i utvecklingen – att hitta ett spännande motiv, att få till en perfekt exponering och att lyckas komponera på ett snyggt och spännande sätt.

Men med tiden ser man ett problem växa sig allt större – de egna bilderna känns livlösa och opersonliga. Dessutom är det bilder som man snabbt tröttnar på. Bilderna blir bekräftelser, mer än kommunicerande bilder.

De duktiga fotograferna har alltid ”något mer” i sina bilder. Deras bilder känns alltid så självklara eller färdiga. De duktiga fotograferna lyckas också med att förmedla sig själva i sina bilder. I bilderna finns ett slags fingeravtryck som gör att man känner igen deras bilder direkt när man ser dem. Hur lyckas man då med detta?

De duktiga fotograferna har inte enbart ett selektivt seende, utan även ett väl utvecklat simultant seende. De har lärt sig att alltid se flera motiv samtidigt. Varje detalj som det selektiva seendet upptäcker placeras även in i ett sammanhang – i ett speciellt ljus och i en unik komposition. De olika detaljerna i bilden berättar något tillsammans.

När man upptäcker något i diket intill bilparkeringen, så ser man även automatiskt på bilarna på parkeringen i bakgrunden. Vilka färger har bilarna, vilka kombinationer av färger finns det mellan bilarna? Hur är ljuset; från vilket håll kommer ljuset?

Det simultana seendet studerar också de olika sätten man kan komponera på för att få kontakt mellan detaljerna i förgrunden och bilarna i bakgrunden? Vilket perspektiv ska man använda för att visa detta och vilket objektiv passar bäst? Vilka bilder kan man göra genom att göra olika kombinationer – journalistiskt, konstnärligt, symboliskt, dokumentärt, provokativt… Saknar bilden ett överraskande inslag?

I processen att skapa sin egen bild faller sedan alla de tekniska och bildmässiga lösningarna helt naturligt på sin plats.

Det finns fotografer som kan välja objektiv, bländaröppning, slutartid, kameravinkel, filter och fotograferingsögonblick med sådan automatisk träffsäkerhet att man ibland undrar om de är synska! Fotografer som alltid hinner tänka på allt oavsett hur snabbt en situation uppstått… I den färdiga bilden finns dessutom även den personliga tolkningen – både ideologiskt, känslomässigt och stilmässigt.

I det att utveckla det simultana seendet skapas den unika fotografen. Den fotografen som alltid verkar göra bilder som berör och engagerar. Bilder som man inte tröttnar på; som alltid känns så självklara eller färdiga…

Jag tittar mycket på bilder från andra fotografer; låter mig beröras och inspireras. Jag kan se hur långt de olika fotograferna har kommit i att utveckla det simultana seendet.

Jag studerar ofta de bästa fotograferna, som exempelvis Henri Cartier-Bresson. I hans olika bilder på folksamlingar i Paris kan man inte annat än imponeras hur han alltid var på rätt plats vid rätt tillfälle. Hans bilder är alltid komplexa berättelser av ”tillfälliga” händelser. Hur lyckades han alltid trycka av i rätt ögonblick?

Kan det vara för att han hade ett exceptionellt välutvecklat simultant seende?

(Trollsländan är fotograferad vid Ålsjön utanför Söderhamn 3 juni 2006. Kameran var Nikon D100 och brännvidden 85mm. Bländare 13 och 1/320 sekund. Inga filter eller multiexponering. Texten har tidigare publicerats)

(Bild 1 – Trollslända, 2006)

Månenatt…

(1)

Att fotografera nattlandskap på riktigt långa slutartider var och är fortfarande något som är bättre med analog film. Idag är det svårt att få fram vettiga bilder på längre slutartider än 5 minuter med digital kamera. Det blir mycket brus och sällan kan man få fram de spännande färgerna i nattljuset. Däremot behöver man inte tänka på reciprocitetseffekten som de analoga nattfotograferna hela tiden fick tänka på när man skulle räkna fram en rätt exponering.

Att fotografera nattlandskap med måne kan man oftast inte göra på annat sätt än att dubbelexponera. Särskilt om man vill ha fram detaljerna i månskivan. Denna landskapsbild är från 1993 från Brängen utanför Mullsjö, och fotograferad mitt i natten. Det är dessutom en dubbelexponering. Månen fotograferade jag först med 270mm, och landskapet är fotograferat med 135mm direkt därefter. Kameran var Nikon F4. Just nu kommer jag inte ihåg exakt vilken slutartid jag hade på landskapet, men jag tror det var någonstans runt 15-20 minuter. Filmen var Fujichrome Velvia på 50 ISO. Månen fotograferades på 1/30 sekund. Den inskannade digitala filen är nästan identisk med originaldiabilden.

Bilden har publicerats vid många tillfällen genom åren och jag har visat fram bilden vid ett flertal föreläsningar både digitalt och tidigare även med diaprojektor.

(Bild 1 – Månenatt, 1993)