Kvällsstämning…

(1)

”Två åsikter ligger bakom antagandet att vad som helst i världen är råmaterial för kameran. Den ena är att allt är vackert eller åtminstone intressant om man ser det med tillräckligt skarpa ögon. (Och estetiseringen av verkligheten som gör allt, vad det än är, tillgängligt för kameran är också det som tillåter att vilket fotografi som helst, också ett av ytterst praktisk art, kan utnämnas till konst.) Den andra behandlar allting som ett föremål för någon nutida eller framtida användning, som ett ämne för bedömningar, beslut och förutsägelser. Enligt den ena åsikten finns det ingenting som inte borde ses, enligt den andra ingenting som inte borde registreras. Kameran är ett redskap för en estetisk syn på verkligheten genom att vara en leksaksapparat som ger envar möjlighet att fälla opartiska omdömen om vad som är viktigt, intressant, vackert.”  (Susan Sontag)

Bilden ”Kvällsstämning” är från Hovs hallar i Skåne, sommaren 1997. Kameran var Nikon F3 och brännvidden 28mm. Bländare 22 och några sekunder slutartid. Avtonat gråfilter över himlen. Ingen multiexponering. Filmen var Fujichrome Velvia på 50 ISO. Den inskannade filen är nästan identisk till originaldiabilden.

(Bild 1 – Kvällsstämning, 1997)

Annonser

De fyra vägarna…

(1)

Naturfotograferna är oftast inga ytliga personer som enbart arbetar med ”det vackra och söta”, även om vi ofta får den stämpeln från de oinvigda. Av någon outgrundlig anledning passar vi inte in för ”finsmakarna” som tycker att naturfoto blir för mycket pytt-i-panna eller lapskojs…Utan känsla för de mer avancerade smaklökarna…

Den naturfotografiska bilden har en annan ingång än de mer direkta ”människobilderna”. Här finns inga mänskliga modeller som talar direkt till mänskliga bildbetraktare. Naturbilden är mer subtil; den finns där i sin fullständiga personliga helhet för den som tittar noga eller som vill lyssna. Naturbilden har mer en meditativ klang där humör och temperament når ut i en mer symbolisk form. Naturbilden är till för den som inte alltid vill ha allt serverat med pompa och ståt…

För naturfotografen handlar det ofta om ”de fyra vägarna” – och hur dessa får eller kan mötas i en korsning där den naturfotografiska bilden blir serverad. Fyra vägar som alla har lika stor betydelse för att den naturfotografiska bilden ska kunna kännas ”hel” och ha möjligheten att kommunicera fullt ut. Som naturbild.

Den ena vägen handlar om motivkunskap; om att kunna sina motiv. Om olika fågelarter, blommor, insekter och landskapens geologiska uppbyggnad. När blommar blåsipporna och var hittar man dem? Vilken miljö är typisk för smålom och trana? När på dygnet är chansen störst att få möta älg och rådjur?

Det finns naturfotografer som hela tiden åker runt till de finaste restaurangerna för att få den finaste maten serverad på det mest utsökta sättet. Antingen det är närgångna lejon på savannen i Kenya, oskygga isbjörnar i Hudson Bay eller monumentala och storskaliga landskap i Grand Canyon eller Patagonien.

Det öppnas även alltfler ”fina restauranger” – med hjälp av åtel och andra utfodringar kan nu motivhungriga naturfotografer frossa i björnar i Finland, havsörnar i Norge och fiskande kungsfiskare i Skåne. Det är bara att betala vad det kostar och sedan få allt serverat på det finaste sättet.

Sedan finns det naturfotografer som oftast väljer att stanna hemma; man lär sig att bli en allt bättre kock i det egna köket. Naturfotografen blir med tiden en mästare på att hitta och servera utsökta bilder från hemmanaturen; bland vitsipporna i lunden, grågässen i fågelsjön och älgarna på det närliggande kalhygget…

Den andra vägen handlar om teknikkunskap; om det att fullt ut kunna sin fotoutrustning. Naturfotograferna är nog de fotografer som oftast besitter den största kunskapen om kameror, objektiv och ljusmätning. Det är ju mycket ovanligt att naturbilderna brister i just fototekniken!

Många naturfotografer försöker köpa sig till framgång; det satsas tiotusentals kronor på det dyraste teleobjektivet med den bästa ljusstyrkan och den finaste optiska kvaliteten. För att det ska bli lättare att lyckas med de tekniskt ”perfekta” naturbilderna. Naturfotograferna jublar också över histogrammet i den digitala kameran – nu blir det omöjligt att misslyckas…

Har man bara köpt det finaste köttet, de rätta grönsakerna och de nödvändiga kryddorna – då blir det omöjligt att misslyckas… Måltiden kan inte blir annat än en stor upplevelse!

Det finns naturfotografer som är övertygade om att de tekniska kunskaperna är de viktigaste. I de flesta former för olika fototävlingar är det också tekniken som ges störst utrymme för diskussion. Teknik är påtagligt och mätbart – och därför lättare att diskutera. Det gäller att hitta rätt rödvin till den marinerade haren…

Men den dåliga fotografen blir ingen mästare även med den bästa utrustningen – och en mästarkock kan skapa ett underverk med matresterna i kylskåpet…

Den tredje vägen handlar om bildkunskap; om att känna till hur bildspråket fungerar, om hur man kan visualisera verkligheten till en tvådimensionell bild som förmedlar verkligheten på det sättet som fotografen vill förmedla den. Antingen bilden ska vara objektiv eller subjektiv.

Det handlar om hur maten ska kryddas och i vilken ordning ingredienserna ska tillsättas för att måltiden ska bli den optimala smakupplevelsen. Ska röd paprika tillsättas tidigt eller sent i grytan för att paprikasmaken ska bli den bästa?

Hur ska bilden komponeras? Vilket perspektiv ska motiven presenteras i? Hur ska man använda skärpedjupet eller en eventuell rörelseoskärpa? Hur kan jag servera maten på bordet för att ge det bästa förstaintrycket?

Slutligen har vi den fjärde vägen som handlar om självkunskap; om det att ha förmågan att förmedla ett budskap, en tanke eller en känsla. Om symboliken, om lukten – och att förmedla den rätta bouqueten…

Det handlar också om kyla och värme, om motivens inneboende kraft och om de kulturella traditioner som påverkar människans sinnesbilder av naturen. Kan man känna igen fotografen genom bilderna? Kan du gissa vem som är kock på restaurangen?

I slutändan handlar däremot allt om tycke och smak. Antingen gillar man kinesisk kycklinggryta, eller så gillar man det inte…  Det finns människor och även andra fotografer som hatar naturfotografi. För att de helt enkelt inte kan eller vill förstå. Eller för att naturfotografi helt enkelt inte faller i smaken…

Dessa får då acceptera att gå hungriga från bordet och gå till ett annat matställe. Sedan finns det de som bara älskar mat och som är öppen för alla möjliga olika maträtter – för att de alltid söker efter nya smakupplevelser.

Oavsett vilken väg man väljer att ta…

(Gråsiskan är fotograferat vid Fridsbacka utanför Söderhamn 30 januari 2007. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/1600 sekund. Inga filter eller multiexponering. Inga ändringar i Photoshop. Texten har tidigare publicerats.)

(Bild 1 – Gråsiska, 2007)