FACT: Haters don’t really hate you…

(1)

Hittade följande förträffliga engelska citat på Internet (vet tyvärr inte citatets ursprung):

”Fact: Haters don’t really hate you. In fact, they hate themselves because you’re a reflection of what they wish to be. Don’t let others bring you down. They’re just jealous of how strong you are for not caring what other people think of you. Be a free spirit, let no one drag you down.”

Kvällssolen fotograferade jag 12 september 2006 på Maden i Hälsingland. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 1200mm. Bländare 11 och 1/500 sekund. Inga filter eller multiexponering. Inga ändringar i Photoshop i efterhand.

(Bild 1 – Solnedgång, 2006)

Annonser

Stenskvättor…

(1)

En bild på ett par stenskvättor fotograferad 10 juni 2007 på Fårö, Gotland. Klockan var 21:59.

Kameran var Samsung Pro 815 och brännvidden 260mm. Bländare 4.6 och 1/60 sekund. Inga filter eller multiexponering. Bilden gjorde jag med panoramainställning i kameran. Inga ändringar i Photoshop.

(Bild 1 – Stenskvättor, 2007)

Inte bara sten…

(1)

Från början känns allt så naturligt. Så enkelt. Inget krångel. Livet bara är som det är. Dagar kommer och går. Vad kan man annars relatera till? Livet är så självklart. Tiden har ännu inte fått grepp om livet. För det lilla barnet finns inte Tiden som livsbegrepp.

Tiden kommer smygande först när livet har varat ett tag, när barnet blir ungdomligt och revolten börjar pulsera i blodet. För att hitta sig själv och för att få en förklaring till den egna existensen. I detta att ständigt revoltera, att ifrågasätta, bildas individen. Identiteten. Ett ego som växer sig allt starkare. Ingenting i livet är som det ska vara, allt verkar vara fel eller otillräckligt. Ungdomen hittar sina egna svar, för att förbereda sig. Till de kommande kraven…

Tiden som vuxen börjar med högt ställda krav. Det är nu individen ska prövas. Vilken karriär man ska välja, vad man duger till… Om individen verkligen behövs i det stora samhället. Om det finns en plats i helheten.

Med tiden stabiliseras livet, eller åtminstone är det meningen att det ska bli så. Individen etableras som en del av helheten.

Medelåldern kommer i hög hastighet. Risken att åka fast för fortkörning är överhängande, men av liten betydelse. Några böter märks inte i den fulla kistan; med en stabil ekonomi, fast arbete, barnbarn, villa och torp på landet. Livet har äntligen börjat leka och andas högsommar. Hösten kommer när det är dags att hämta in sin frukt. Sedan är det över. Plötsligt för några, segt och smärtsamt för andra.

Ett liv kommer och försvinner. Ett träd växer sig stort och majestätiskt. I ängen är det överbefolkat, med blomstrande skönheter i alla färger och schatteringar. Flugor och fjärilar surrar och fladdrar med ivrig och naiv livsglädje. Fåglar sjunger från buskar och snår. Rådjur och harar skuttar runt mellan tuvor med ätbar gröda. I naturen finns enbart tid för kärleken till livet, för föda och fortplantning.

Naturen lever i nuet, i överflöd och med en livsglädje som enbart varelser utan några tidsbegrepp kan ha. Där finns ingen filosof bland rådjuren, bland maskrosorna eller nyckelpigorna. Livet bara är, det är inget som kommer och går. Tiden finns inte. Livet är för kort och intensivt.

Bland stenarna är det annorlunda. Livet har ett lugnare tempo. Hundra år passerar i samma takt, som en vecka för en fjäril. En hel skog hinner växa upp, från småbuskar till storskog. För att sedan skövlas och bli öppet kalhygge. Stenen får även uppleva att nya buskar planteras och ny storskog växer upp. En ny skog med intensiv fågelsång och myllrande insektsliv. Sedan nytt kalhygge. Tvåhundra år har gått och stenarna har knappt hunnit reagera.

Det är lätt att känna Tidens puls, när jag fotograferar något så bastant som sten. Det är lätt att börja filosofera kring livet. Från födelsen, genom olika livsperioder helt fram till döden. Ibland även vad som sker efter döden. Om vi går in i ett annat liv, en annan dimension eller om allt bara slutar att fungera. Om sinnet lägger av och allt blir svart…

Ett liv kan te sig olika, beroende på vilken art man blivit vald till vid födseln. Om jag får några dagar på jorden som en dagslända, sexton år som en katt eller åttio år som människa.

Kanske får jag åttahundra år som en ek. Utan möjligheter att byta boende, att inte kunna resa till andra platser. Att under alla dessa år vara rotad till samma plats. Inga möjligheter att få nya perspektiv. Människoperspektiv…

Åttahundra år ger ett större perspektiv än vad åttio år som människa kan ge. Digerdöden, tyfus och cancer. Häxbränning, två världskrig och rockmusik. Carl von Linné, August Strindberg och Astrid Lindgren. Romantiken, realismen och modernismen. Hästkärra, ånglok och flygplan.  Jorden är rund, jorden är platt och jorden är rund igen… Månraketer, datorer och mobiltelefoner.

Djur och växter som funnits och utrotats. Nya arter som invandrat eller inplanterats. Några har stannat kvar, andra har försvunnit igen efter bara hundratalet år.

I sin ungdom växte eken kanske mitt inne i en storvuxen edellövskog. Sedan blev skogen skövlad och eken fick ensam titta ut över ett livligt och levande kulturlandskap. Åren gick, staden kom närmare, stora hus blev grannar. En asfalterad väg dök upp från ingenstans och trampade på ekens rötter.

Idag är eken ett klätterträd på en lekplats. Där kattugglan tidigare hade sin bohåla finns nu en risig trädkoja…

Under åttahundra år kan mycket ske. Även för en ek som inte förflyttat sig det minsta. Eken har inte kunnat byta ut sin omgivning. I stället har omgivningen ändrats genom åren. Tiden har ändrat eken.

Ändå blev eken enbart åttahundra år. Det är ingen ålder att prata om. Om man är sten vill säga.

En fotograf kommer från ingenstans… Plockar fram något modernt och främmande – en kamera. Under 1/125 sekund fångas ett ögonblick. Ett gyllene ögonblick. Det ögonblicket som fångar Tiden. I en bild där man ser hur stenen andas, där vi kan lyssna på stenens livshistoria.

En bild skapas, under ett gyllene ögonblick. 1/125 sekund blir till ett fotografi som får leva i hundra år. Så länge det får vara beständigt och stå emot Tidens tand. Sedan är det borta.

Stenen behöver bilden. Stenen behöver fotografiets hundra år för att berätta sin livshistoria. Att berätta om en orolig barndom bland dinosaurier och förödande kometattacker. Om hur stenen blev upptäckt som individ i sin ungdom; att under bronsåldern bli hittad inne i storskogen och få sin plats som en del av helheten ute på det monumentala gravfältet.

Stenen kan också berätta om den spännande vikingatiden och om ekens födelse… Stenen kan också berätta att nya stenar föds varje år. När levande materia förstenas, när lavan från en vulkan stelnar…

Ett fotografi. Fångat under ett gyllene ögonblick. Det ögonblicket då Tiden kunde hitta möjligheten att få berätta sin historia. En historia som kräver lyssnare under två människoliv. Sedan är fotografiet urblekt och borta… Men kanske en ny lyhörd bildskapare kan upptäcka stenen igen i framtiden…

Du måste kunna känna stenens själ. Se strukturen, benstommen, bergarten… Du måste kunna höra när stenen gråter; om sår från barndomen som fortfarande finns kvar. I texturen, i den skrovliga ytan med alla sina ärr…

I stenen finns många svar, om livet och om Tiden. Om perspektivet i en större skala… Om att det stora och det lilla har samma betydelse. Samma uppbyggnad, samma grund. Samma utveckling och samma slut.

Tro inte att stenen är livlöst stel. Även stenen pulserar, den andas. Och stenens hjärta slår taktfast, men så långsamt att ett åttioårigt människoliv hamnar mellan två hjärtslag…

Om två miljarder år är allt borta. Även stenen…

(Texten finns som eget kapitel i boken ”Min plats i ljuset”. Bilden som illustrerar är analog och en inskannad diabild. Bilden gjordes vid Josefinelust, Kullaberg i Skåne. Året var 1997. Kameran var Nikon F3 och brännvidden 28mm. Bilden gjordes i skymningen i ett skuggigt parti för att förstärka de blå tonerna. Den digitala inskanningen är nästan identisk med diabilden.)

(Bild 1 – Syntes, 1997)