Den abstrakta bilden…

(1)

Den mest spännande bilden är den som inte är så konkret eller självklar, den som inte berättar allt med sådan självklar tydlighet. Den spännande bilden känns tidlös, den finns kvar länge och den fascinerar med sina hemligheter och gåtor. Det är den abstrakta bilden.

Vi fotografer kan välja att vara konkreta eller abstrakta; vi kan antingen avbilda och berätta med skarp tydlighet eller så väljer vi att skapa bilder som mer förmedlar känslor och tankar. I den abstrakta bilden söker vi symboliska berättelser mer än definitiva berättelser.

Den fotografiska bilden används oftast för att bevara minnen; från barndopet eller bröllopet, från den senaste semestern i Spanien eller från grillkvällen tillsammans med grannarna hemma i trädgården. Vi använder kameran vid högtiderna eller i speciella vardagssituationer.

Naturfotografen dokumenterar med biologens eller jägarens ögon; antingen det är en bild på årets första blåsippa eller ett spännande och nära möte med älgtjuren i den dimmiga höstmorgonen.

Vi avbildar och bevarar. Med kameran fångar vi de speciella ögonblicken vi vill ta med oss in i framtiden. Ögonblicket blir tidlöst; sekunden efter exponeringen är bilden historia och händelsen är för evigt bevarad. De flesta fotograferar för att bevara något för eftervärlden. För sig själva eller för andra. Men den fotografiska bilden kan ju också vara så betydligt mycket mer.

Även om jag givetvis dokumenterar med kameran som de flesta andra fotografer, så är jag även mycket fascinerad i hur den fotografiska bilden kan förmedla andra intryck än de mer självklara.  Med åren har mitt eget fotograferande mer och mer blivit ett sätt att förmedla mina egna känslor, än att ständigt avbilda den gängse verkligheten.

Hur kan jag transformera motiven till mina bilder?

Många fotografer har svårt för att acceptera eller att kunna läsa abstrakta bilder. I bilder där känslor, fantasier, symbolik och fenomen är bärande ingredienser blir det svårt att kommentera. Man vill ha handfasta tekniska ramar, tydliga motiv och klara begrepp om bildens svårighetsgrad. Utan dessa är det svårt att gilla bilderna.

Flera gånger när jag visat abstrakta naturbilder för en publik med fotografer har jag försökt få i gång diskussioner kring bilderna efteråt. Men det blir ofta tyst – bilderna ligger utanför de vanliga bildformerna. Särskilt svåra är de nonfigurativa bilderna. Många tycks ha svårt att uttala sig om bilder innan man vet vad bilderna föreställer…

Det finns fotografer som strikt avfärdar alla abstrakta bilder. ”Jag ser inte vad det är…” verkar vara en stående kommentar. Bland icke-fotografer är förståelsen däremot oftast större. Kanske för att man inte har en teknisk infallsvinkel – bilderna får kommunicera helt fritt.

Icke-fotografer har lättare att acceptera abstrakta fotografiska bilder än fotograferna. Konstigt…

När jag arbetar med abstrakta fotografiska bilder är jag betydligt närmare mig själv än genom de mer konkreta dokumentära bilderna. Jag kan vara biolog med kamera, jag kan välja att hänge mig åt spännande och fascinerande ljussituationer eller jag kan välja att briljera med mina fotografiska kunskaper – men jag är då heller inte mig själv genom bilderna.

Varför fascineras jag av abstrakta bilder? Varför väljer jag att kamouflera en berättelse med dolda ingredienser? Varför är jag inte rak och tydlig, varför är jag tillkrånglad och ”flummig”?

För att jag är sådan som person! Jag gillar utmaningar, jag har aldrig varit intresserad av fina ytor utan innehåll och djup. Jag fascineras av det som inte är så självklart och definitivt. Frågan intresserar mig alltid mer än vad svaret gör.

Dessutom vill jag inte tappa intresset! Jag väljer musik och litteratur av de samma orsakerna – jag undviker ”listpop” och ”kiosklitteratur”. Jag gillar att göra bilder som kommer smygande. Lite försiktigt till en början, men för att sedan komma mer och mer.

Jag har upptäckt att de abstrakta bilderna är vinnarna i längden, de konkreta bilderna dör efter en kort och intensivt förtjusande inledning.

När jag gör mina abstrakta bilder är det en stor utmaning att bestämma uttrycken som de olika elementen i bilden ska ha. Det tydliga huvudmotivet har jag med enbart för att fånga intresset. Jag arbetar mer med de dolda motiven; stämningen, humöret, konturerna, skuggorna, rörelserna, rytmen, dynamiken, färgerna och rörelserna. Det som underbygger, som förmedlar helheten i bilderna.

Det är där man inte ser något som bilden har något!

(Bilden ”Korpen har landat” gjorde jag vid Trollkil utanför Söderhamn 17 maj 2006. Kameran var Samsung Pro 815 och brännvidden 35mm. Bländare 6.3 och 1/6 sekund. Jag kom gående på en stig i skogen när jag hittade en korpvinge. Jag valde en låg kameravinkel för att korpvingen skulle komma upp mot landskapet i bakgrunden. För att förstärka känslan som jag ville förmedla så andades jag på linsen. Inga filter annars och ingen multiexponering. Inga ändringar i Photoshop i efterhand. Texten har tidigare publicerats.)

(Bild 1 – Korpen har landat, 2006)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s