(1)
Så var det dags igen… Ännu en naturfotograf har blivit avslöjad som en fuskare. Denna gång den svenske naturfotografen Björn Persson, som mitt i det hätska avslöjandet snabbt gjorde en ny varudeklaration och började kalla sig konstfotograf istället…
Som om det skulle vara bättre… Möjligen kan det också vara sämre, om man tänker efter lite längre. Som deklarerad konstfotograf är man kanske inte välkommen fullt ut i den karga naturfotomiljön – där allt ska vara så korrekt, avbildande och dokumentärt. Som om samtliga invigda helt plötsligt blev totalt överens om att naturfoto inte längre kan eller bör vara konst…
Eller att konstfoto inte heller kan vara naturfoto. Vi känner stigande inspiration från Donald Trump som ju låter så fullkomligt övertygande när han proklamerar behovet av en mur mellan USA och Mexiko. Måste även vi naturfotografer hänfalla i populism och agiterande proklamera det fruktansvärda när Björn Persson visade sig ha fuskat i en bild som nyligen vunnit en naturfototävling? Någonstans i Afrika.
Och plötsligt blev Björn Persson ett stort otäckt hot mot den svenska naturfotovälfärden, på samma sätt som muren mot Mexiko ju ska skydda den annars så välmående amerikanska välfärden…
(2)
Jag kände inte alls till Björn Persson sedan tidigare, det var för mig ett helt nytt namn. Och elefantbilden som han hade manipulerat, det var en bild jag heller inte hade sett tidigare. En elefantbild som i sin karaktär är allt annat än dokumentär eller avbildande. Den känns mer experimentell, med tydlig vinjettering av ljuset – och färger som mer hade ett visuellt värde än att vara naturliga. Om det nu hade varit så att fotografen inte hade gjort sina justeringar eller ändringar i Photoshop, så hade jag direkt misstänkt att fotografen hade arbetat med andra fotografiska experiment som pjattning under exponeringen – eller att använda olika filter framför objektivet.
Med andra ord; det var omöjligt att uppleva bilden som dokumentär eller avbildande. Hela bilden andas något helt annat; mer som en personlig bildtolkning av en elefant. Från en naturfotograf med mer konstnärliga ambitioner, än att vilja göra korrekta illustrationer direkt hämtade från naturen.
Däremot föll fotografen hårt, då han hade lockats att lämna in den till en naturfototävling. Fy och fy…
Dessutom hade han fräckheten att vinna med bilden – vilket ju per automatik kan provocera en och annan kollega, som fortfarande verkar tro att en naturfototävling kan vara lika rättvis som ett stafettlopp i OS utan dopade löpare…
(3)
Som om naturfoto eller konstfoto någonsin kan jämföras med sport, eller att naturfototävlingar har som ambition att alltid få fram helt rättvisa resultat, där den bästa bilden verkligen är den som vinner. Ungefär som i Eurovision, där vi alla redan vet att Cypern alltid ger 12 poäng till Grekland och Grekland alltid ger 12 poäng till Cypern. Oavsett vilka låtar de tävlar med…
Media andas en ny skandal och slänger sig över nyheten med granskande journalister. Flashback tar sig några rejäla klunkar Red Bull och får nya vingar – och Fotosidan slår till med feta rubriker. Det startas forum, det diskuteras och man börjar närma sig läget när det är dags att kölhala Björn Persson. En svensk naturfotograf som nu snabbt ändrade sin profil, började kalla sig konstfotograf och tyst gled undan den aggressiva folkmassan.
Kvar sitter den svenska naturfotovälfärden och sliter sitt hår. Nu när man äntligen hade fått vittring på en ny skandal – en ny Terje att häckla och idiotförklara långt in i framtiden. En ny persona non grata.
Möjligen blir det bara ett litet trauma – i en naturfotovärld där det blir allt viktigare att vinna. Antingen själv, eller genom att knäcka någon annan!
(Bild 1 – Cross processing, 2019)
(Bild 2 – Isljus, 2017)
(Bild 3 – Tornseglare, 2019)
(Bild 4 – Gäspande hare, 1998)
(4)
Terje Hellesø 
Glasklar och angelägen analys av de ofrånkomliga följder ett förlegat tävlingsområde åstadkommer. En tävlingsform som hade viss relevans endast i fotograferingens barndom.
Det kan vara idé att påminna om en parallell: Pierre Brassau år 1964.
”Pierre” avslöjades sedan vara apan Peter från Borås djurpark som läts ställa ut konst för länge sedan- när det sedan avslöjades att den hyllade ”dukens balettmästare” inte var en människa utan en apa startade drevet…….Man hade ju lurats!
Vem tror idag- förutom en inskränkt jury- att naturfotografi på 2000-talet kan förutsättas vara dokumentär?
Tack så mycket Tomas! 😀
Vilket visar tydligt varför vi inte ska tävla med bilder, varken i grupp eller mot varandra.
Jag har med avsmak följt drevet mot Björn Persson. Vad jag reagerar mot är de blodtörstiga bestarnas drev för att mota in honom i ett hörn utan möjlighet att komma undan, och de ger sig inte förrän de lyckas. De välkända ansiktena dyker genast upp bland kommentatorerna varav en av dem yttrade: ”Pågår något grävande om tidigare bilder?” vilket tydligt visar, anser jag, deras huvudsakliga intresse; att peta i öppna sår. Varför är just naturfoto en så helig ko? Att man inte tillåter konstnärligt tänk? Vad är egentligen dokumentärt naturfoto? Finns överhuvud taget objektiv verklighet? Inte många ställer sig dessa frågor. Jag försökte i ett inlägg vrida diskussionen mot att reglerna kanske var otydligt formulerade och att han hade handlat i god tro. Ett citat av reglerna dök då upp där det framgick att bilden skulle vara ”trogen verkligheten” vilket lämnar ett tolkningsutrymme. Vidare ansåg jag i mitt inlägg att juryn borde ta en stor del av ansvaret som först godkänner och sedan fäller. Men sånt är tydligen inte intressant av självutnämnda domare och experter, det är mycket roligare att sparka på den som redan faller. Nästan 200 kommentarer dunkade in, nästan alla av män. Jag vill egentligen inte ta Björn Persson i försvar eftersom jag inte känner till de bakomliggande orsakerna men debatten blir närmast totalt ensidig när man dömer utan rättegång. Man måste lyssna till den anklagades försvar, det kanske finns en förklaring till hans agerande.
Jag håller helt med dig! Har följt diskussionerna på Fotosidan och jag har gjort ett antal försök, något som egentligen enbart ändrade fokus till mig med ännu högre ton. Tycker det är tragiskt med dessa personer med noll självinsikt och inget helhetstänk. De ser inte, handlar snabbt och ihärdigt med tunnelseende.
De förstår inte att bilden av naturfoto blir ännu sämre av att hålla på så. Saknar en sund och konstruktiv diskussion, utan att blodtörstigt måste sätta dit någon.
Kan bara beklaga detta, och jag skäms på naturfotografins vägnar.