Ännu en sjungande rödstjärt…

(1)

Visar ännu en bild på en sjungande rödstjärt från igår.

(Bild 1 – Sjungande rödstjärt, 2019)

Annonser

Människan är sig lik…

(1)

Det är så gudomligt skönt att ta sig ut i naturen, sätta sig ned i tystnad intill en sten och sedan enbart sitta där och titta. Eller kanske blunda och sedan lyssna till den pulserande vinden. Att meditera bort allt som sker i det mänskliga samhället. Det har sina fördelar att vara en naturfotograf; att ha en legitim orsak att få rymma ifrån för en stund – för att få lite nödvändig återhämtning och nyttig eftertanke.

Fotograferandet blir en bisats, men även som en ögonöppnare till bilder där jag kan summera mig själv och mitt liv. Jag använder naturen som en tillflyktsort, men samtidigt för att symbolisera livet i mina personliga naturbilder.

Jag vet varför jag blev just naturfotograf, men jag vet också varför jag blev den jag blev. Det ena gillar jag, det andra kan jag ha vissa svårigheter att acceptera. Jag blev den jag är; ett konglomerat av känslor och trauman, med egenskaper som har sina bra sidor men även några dåliga. Jag kan bli riktigt engagerad och gå igång på bagateller som jag vill utveckla, vilket kan vara en brist i det mänskliga samhället – men en stor fördel i mitt bildskapande.

(2)

Jag har upplevelser med mig från livet som fått mig att inte vilja stanna kvar i detaljerna, utan där jag uppskattar helhet och sammanhang mer än något annat, helt enkelt för att jag vill undvika att ledas i fel riktning – eller känna mig vilseledd.

Jag har fått höra sagolika berättelser, så fantastiska att det varit nästan omöjligt att inte tro på dem. Där jag efteråt känt mig både dum och naiv. Något som fått mig att utveckla ett minutiöst förhållningssätt till helhet och sammanhang, eller att jag letat efter logiska detaljer – och däri även sett betydelsen av helhet och sammanhang i mina bildkompositioner. På gränsen till perfektion.

Jag har tappat räkningen på alla de gånger jag haft känslan av att andra tror jag varit dum eller lättlurad. För att jag valt tystnaden istället för konfrontationen. Där jag redan räknat ut att en konfrontation skulle vara lönlöst, då jag känt att jag saknat insikt fullt ut i ämnet.

(3)

Jag kan av många som känt mig en längre tid, upplevas som relativt tystlåten. I samtal med andra människor kan jag sitta tyst under långa perioder och enbart lyssna, särskilt om jag blir presenterad för den ena fantastiska berättelsen efter den andra. Inte för att jag sväljer allt med hull och hår, utan för att jag letar efter logiska förklaringar – en helhet eller ett sammanhang.

Jag letar efter en känsla där jag kan känna mig trygg med det som berättas, men där jag samtidigt är fullständigt klar över att andra kan uppleva att jag verkar ha trott på allt som berättades.

Jag letar efter att få ihop ett räknestycke, jag letar efter en komposition – en helhet och ett sammanhang. Och jag kan välja tystnaden helt tills jag får ihop det, vilket är en svår balansgång. På samma sätt som när jag skapar mina bilder ute i naturen, bilder med utgångspunkt i mig själv och genom en process styrd av mina erfarenheter. Helt fram till en bild som visar ett resultat jag kan känna mig trygg med.

(4)

Bilden blir som någon form av facit eller som en vägledare till det jag gärna hade önskat mig även i det mänskliga samhället. Eller så använder jag mina bilder för att berätta om vem jag är, vilka erfarenheter jag fått med mig genom livet. För att sätta fingret på något jag tycker behöver uppmärksammas.

Bilder från naturen, men som gestaltar något från det mänskliga samhället.

Och lögnen är den värsta! Från andra, men egentligen mest från mig själv. Det finns ingen som har svårare för mina lögner än jag själv. Dessutom är det svårt att få fram en lögn i bilder där jag inte ljuger. Att ljuga om att man ljuger går ju inte…

Men jag har gjort mina misstag, erkänt för andra vad jag gjort – och sedan försökt gå vidare. Trots misstänksamma ögon, så har jag fortsatt med att visa fram den jag är – och även har varit. Mot alla odds – där många sett fördelar med att jag inte skulle komma vidare.

(5)

Något jag skrivit om i tidigare artiklar, bland annat här på bloggen.

Djuren är också människor, fast betydligt enklare. Tydligare med vem de är och vilka avsikter de har med sina beteenden. Just därför är jag också naturfotograf, känner mig tryggare i naturen men ser också mina naturbilder som observationer av det mänskliga samhället – sett utifrån. Det är ju alltid lättare att se något utifrån, än att befinna sig mitt inne i ett eventuellt kaos.

Från ett liv där jag lärt mig att det känns bättre så. I samtal med människor som konspirerar, pratar om andra hellre än sig själva, eller som drar snabba slutsatser ibland så otroliga att man baxnar. Där jag efterlyser ett mer nyktert förhållningssätt, letar efter en logisk förklaring – och försöker bilda mig någon form av helhet. Tyvärr fullständigt klar över att jag då också kan ha en reaktionsförmåga som nog måste vara världens längsta, men där jag också kan upplevas som trög och defensiv – och sakna offensiv beslutsförmåga.

(6)

Helt enkelt för att jag mest av allt hatar att dra förhastade slutsatsar, att döma ut något i ett för tidigt skede – eller att ha förutfattade meningar.

Så är jag i mitt bildskapande! Och gärna i bilder där allt inte är så kristallklart direkt från början. Att de mer abstrakta bilderna kanske säger mer om livet i stort – ett liv som ofta ter sig som allt annat än konkret och övertydligt.

Det verkar saknas någon tydlig struktur, eller att många kan sakna förmågan att se saker från olika perspektiv. Kanske även från de mer ovanliga perspektiven eller mer udda sammanhangen. Som mina bilder!

(7)

Där människor ofta ”silar mygg och sväljer kameler” – att man gör en för stor affär av småsaker och då inte kan beakta de långt viktigare sakerna. Som helheten och sammanhanget.

Att sluta fokusera på brännvidd, bländaröppning och slutartid. Att inte undra över vilka filter man använt eller om man gjort något i Photoshop. Men att istället koncentrera sig på vad bilderna verkligen visar.

Människan är sig verkligen lik.

(Bild 1 – Två sidor av samma sak, 2019)
(Bild 2 – Ängens alla stjärnor, 2019)
(Bild 3 – Man vet aldrig var hårstråna hamnar, 2019)
(Bild 4 – Om du vill vara dig själv för en stund, 2004)
(Bild 5 – Chimär, 2019)

(Bild 6 – Det är kärnan som är det goda, 2015)
(Bild 7 – Tre finns i allt, 2019)
(Bild 8 – Ensam i sommarnatten, 2018)

(8)