Att fotografera är viktigt – och på riktigt…

(1)

Jag lever och bokstavligen andas fotografi och bildskapande. Det kan inte enbart bli någon lättsam förströelse – något jag sysslar med i mån av tid, när jag har semester eller att ljuset är fantastiskt. Jag är aktiv varje dag. Fotograferar, tittar på bilder, skriver om mina tankar, planerar föreläsningar och fotokurser, filosoferar, lyssnar på musik och tänker bilder, läser böcker och studerar konst.

99.99 procent av alla som fotograferar har inget annat förhållande till fotografi än att försöka dokumentera eller förmedla något från sina liv; i ett fotoalbum, på Facebook och Instagram. Andra fotografer som är intressanta är eventuella fotograferande vänner, som man eventuellt åker iväg och fotograferar tillsammans med i närmiljön eller på någon fotoresa. Dessa fotografer kan nästan inget alls om fotohistoria, känner knappt till några andra framstående fotografer, annat än de man mött i den lokala fotoklubben eller i en fotogrupp på Facebook. Möjligen finns man på Fotosidan där man delar med sig av egna bilder och kommenterar andras.

Får man en fråga om man känner till några kända fotografer, så letar man frenetiskt i minnet; kanske har man någon bok hemma av en känd fotograf, eller så läste man nyligen några tips på fotografer i ett forum på Fotosidan. Vem som var aktiva fotografer för mer än tio år sedan har man ingen aning om.

Så är det alltså för 99.99 procent av alla de som fotograferar. Intresset sträcker sig sällan längre än så.

(2)

Man kan dela in fotomiljön eller naturfotomiljön i tre grupperingar. Dels har vi de riktigt duktiga, de som ofta placeras bland de bästa – dessa är inte så många, på världsbasis kanske inte mer än några tusen. Sedan har vi de aktiva som uppnått en viss nivå med sina bilder, några är aktiva med att lämna in sina bilder till olika nationella och internationella fototävlingar. Flera är också aktiva medlemmar i någon fotoklubb, är aktiva med att publicera bilder på Instagram och Facebook. Dessa utgör kanske några tusen, enbart i Sverige.

Resten av alla de miljoner som fotograferar utgör dessa 99.99 procent som egentligen inte har någon koll alls. De flesta av dessa publicerar sällan bilder för andra än en liten grupp människor; för familjen och de närmsta vännerna. Man köper inga fotoböcker, går aldrig på några fotoutställningar, sitter inte bland publiken under en föreläsning eller anmäler sig till en fotokurs. Här i bloggen har jag få besök från dessa 99.99 procent; de absolut flesta tillhör den kategorin som inte är flera än några tusen här i Sverige.

Filmen ”Terje” som hade premiär på SVT i början av december förra året hade drygt 400 000 tittare. 99.99 procent av alla dessa tittare kommer jag aldrig se någonstans i min fortsatta karriär som naturfotograf. Kanske inte mer än några tusen av dessa hittade sedan till min blogg, jag fick runt 500 nya följare på Instagram och får ungefär 2-5 nya vänförfrågningar per dag på Facebook.

(3)

99.99 procent av alla de som såg filmen eller som någon gång sett eller läst om mig som naturfotograf, de kan inget annat om mig som naturfotograf än det de just läst eller sett. Ibland i förbifarten, där minnet också är kort – men där man också saknar ett djupare intresse att gå vidare och fördjupa sig. All form för reklam är ju bra reklam, sägs det. Men då de absolut flesta aldrig går vidare och kollar upp det man läst eller sett, så resulterar det enbart i en offentlig bild av mig som naturfotograf – en offentlig bild som ofta ligger rätt långt från den egentliga sanningen.

Fotografi eller naturfotografi anses inte tillräckligt viktigt för att fördjupa sig i. Inte alls som det är med musik och sport. Fotografer eller naturfotografer syns inte alls lika ofta i media, som vi hör musik. Vi fyller heller inte Friends Arena under en föreläsning. Men vi är betydligt fler som fotograferar, än som spelar musik eller spelar fotboll. Fotografi är idag världens i särklass största hobby och intresse, fullkomligt helt utan konkurrens!

Tar jag mig till Ryfors utanför Mullsjö för att fotografera, möter jag idag ett flertal andra fotografer. Några som är mer seriösa i sitt fotograferande, med både stativ och systemkamera – men det största flertalet väljer en enklare utrustning och föredrar att fotografera med mobilen. Alla de fotografier som möjligen görs varje dag vid Ryfors är bilder som sedan inte dyker upp någon annanstans. Inte i min värld; i någon blogg, på Facebook eller Instagram. Kanske visar man fram sina bilder för närmsta familjen och vännerna. Bilder som visar hur fint det är vid Ryfors, som visar det fina vädret – eller så är de flesta av bilderna på de andra som var med på utflykten. Bilder vars enda funktion är att bevara minnen.

(4)

Jag älskar både musik och fotboll. Men jag älskar foto ännu mer. I min värld är en fotoutställning en större upplevelse än en fotbollsmatch. Att aktivt kunna fotografera är viktigare för mig än att lyssna på musik. Jag väljer vattenfallen vid Ryfors före både rockkonserter, melodifestival eller Champions League. Jag studerar och filosoferar kring det fotografiska bildskapandet, betydligt oftare än något annat. Jag fullkomligen andas fotografi, dygnet runt varje år. Något jag gjort helt tillbaka till mina första fotografiska försök på 1970-talet.

Jag har ett eget bildarkiv större än hos de flesta andra; helt enkelt för att det inte finns så många andra fotografer som fotograferat lika aktivt lika länge, som jag gjort. Under alla dessa år har jag studerat fotografi verkligen på djupet; under de analoga åren var jag en flitig gäst på biblioteken, idag är jag minst lika aktiv på Internet. Jag har plöjt genom fotoböcker, läst om olika fototekniker som fascinerar mig – men mest av allt har jag tittat på bilder. Oftast från de bästa fotograferna; från Ernst Haas, Minor White och Josef Koudelka. De svenska storheterna från förr; som Hilding Mickelsson, Sune Jonsson, Pål-Nils Nilsson och Hans Hammarskiöld. Jag har läst om deras liv, sett på deras bilder – försökt förstå riktigt på djupet. Jag har hämtat viktig inspiration från mina fyra norska förebilder Pål Hermansen, Jørn Bøhmer Olsen, Leif Rustand och Rolf Sørensen. Jag har fascinerats av den sagolika kontinuiteten hos Jim Brandenburg, Gregory Colbert, Frans Lanting och Bence Maté.

(5)

På sistone har jag även fördjupat mig i bildspråket till Roman Vishniac; särskilt hans bilder på judar i andra världskrigets ghetton. Om bildernas uttryck, hur judarnas ögon blir som projektiler från deras misär i ett polskt ghetto på 1940-talet och når mig som en knytnäve i dagens stillsamma och vintriga Mullsjö. Om hur en helt annan plats i världen, från en helt annan tid – kan nå mig och påverka mig, på dagens fridfulla och småpyssliga svenska landsbygd. Jag kan känna deras förtvivlan och hjälplöshet, de svartvita bildernas tonskala kan nästan få mig att kunna ta på dem och känna närhet – precis exakt just det som är den fotografiska bildens ofantliga styrka.

Därför fotograferar jag. Därför är jag idag minst lika aktiv som när jag fick mitt fotografiska intresse för nästan femtio år sedan. Fotografi är så viktigt, på riktigt! För mig, för andra – för vår världsbild, för vår historia och vår identitet. Hur hade våra liv sett ut idag, om det inte fanns fotografer och fotografier? Vilken bild hade vi haft av de olika länderna vi sett bilder ifrån, länder där vi själva inte varit fysiskt. Vilken bild hade vi haft av alla de olika människor som finns runt i världen, kända och okända, om vi inte sett några bilder på dessa människor?

Från alla dessa fotografer; med sina bildsinnen, sina bildstilar och sina egna personliga perspektiv. Att alla dessa subjektiva bilder som visar något vi själva inte upplevt – att dessa bilder utvecklar våra egna tankar; antingen med utslag för sympati eller antipati. Om vad vi väljer att gilla eller ogilla, om hur vi tycker oss kunna återge en objektiv världsbild vilande på andras subjektiva bilder.

(6)

Fotografi är verkligen på riktigt, för utan fotografi hade våra liv sett betydligt fattigare ut. Att även våra perifera och sekundära intressen är under starkt inflytande, antingen vi vill eller inte! Att vi påverkas hela tiden.

Hur många hade valt att lägga sin söndagspromenad till just Ryfors, om vi inte sett andra fotografers bilder därifrån? Hur många hade ens vetat var Mullsjö ligger i Sverige, om inte många aktiva fotografer tagit sig till Mullsjö och Mullsjöskogarna för att fotografera? Som genom sina bilder visar en Mullsjönatur som är helt unik i Sverige – detta fast samtliga platser i Sverige egentligen är minst lika unika.

Våra val blir helt enkelt styrda av andras val. Av fotografernas val.

Jag tänker på fotografi stort sett hela tiden. Jag tittar på fotografiska bilder i mängder varje dag, både egna och andras. Jag läser mängder av böcker; om fotografi och om fotografer nästan varje dag, jag är inne på Facebook och Instagram nästan dagligen. Jag missar heller inte tillfället att titta på en fotoutställning eller en föreläsning från en intressant fotograf. Jag fotograferar mer eller mindre varje dag; på en utflykt i Mullsjöskogarna eller till ett annat intressant område. Men även under promenaden runt Mullsjön eller när jag ska handla på Coop eller Ica. Jag har stort sett alltid en kamera med mig även i bilen, oavsett vilka ärenden jag har.

(7)

För att jag inte vill missa något; antingen det är ett älgmöte vid skogskanten, ett vackert ismönster på en liten pöl på parkeringen, solen som bryter genom dimman när jag är på väg till Habo eller att vi ska hälsa på familjen eller några vänner. Jag har genom åren lärt mig att det fotografiska seendet som är så ofantligt viktigt för att det ska generera intressanta bilder, det behöver daglig uppdatering. Det behöver ett kontinuerligt fotograferande för att utvecklas och förnyas.

Därför väljer jag också att blogga varje dag, ibland med flera inlägg, för att jag har så extremt mycket nytt att uppdatera er läsare med. Nya bilder, nya tankar – men också äldre bilder som jag inte visat. Bilder som också kan visa vilken fotograf jag var som tonåring, som tjugoåring, som trettioåring och som fyrtioåring. Då jag varit aktiv fotograf helt sedan jag som nioåring gjorde mina första försök under en resa till Skottland, så kan man i mina bilder också ta del av de olika synsätt jag haft genom livet – helt fram till dagens femtiosexåring. I april blir jag 57 år och är fortfarande minst lika aktiv, då jag för varje år kan summera alla mina tidigare aktiva år som fotograf – och därför får ett allt rikare seende i mitt bildskapande.

Idag ser jag så ofantligt mycket mer på mina fotoutflykter, tack vare min långa farttid som fotograf.

Men mest av allt; fotografi blir för mig allt viktigare. Och att min livslånga fascination verkligen visar att det är på riktigt. Till ett hundra procent!

(Bild 1 – Där trollen bor, 2015)
(Bild 2 – Älg, 2020)
(Bild 3 – Lappuggla, 2009)
(Bild 4 – Syren, 2017)
(Bild 5 – Tjäder, 2017)
(Bild 6 – Blåsippor, 2018)
(Bild 7 – Vasasjön, 2000)
(Bild 8 – Mörker, 2020)

(8)