Bakom fotografens öga…

(1)

Fotografer är ett märkligt släkte, då man oftast saknar förmågan att titta efter bilderna i fotografierna. Fotografer tänker sällan bild, utan det mesta som verkar uppta deras världsbild reduceras till bländaröppningar och slutartider.

Detta är inget nytt fenomen, utan det är något som följt fotograferna under massor av år. Allt man ser i en bild måste ha en fototeknisk referens, annars kan man helt enkelt inte ta till sig bilden. Fast å andra sidan går man sällan så långt att bilden får tala, om inte motiven är av tillräckligt högt intresse.

Fotografens skarpa öga tittar genom okularet och ut genom objektivet. Med ett öga bestämmer man sig för vilken bild man vill göra, men nästan aldrig tänker vi på vad som finns bakom fotografens skarpa öga. Innanför.

(2)

Några fotografer tror att hemligheterna ligger i val av rätt kamera, andra i val av objektiv av tillräckligt hög optisk kvalitet. Sedan gäller det ju att utveckla sig till en virtuos när man väljer rätt bländaröppning och slutartid, att ISO-värdet garanterar nödvändig skärpa på de rörliga motiven och att man har en tillräckligt stor arsenal av allehanda filter. En tillräckligt stor och dyr kamerautrustning är en förutsättning för att bli en bra fotograf, tror man!

Några fotografer tror sedan att hemligheterna ligger i att de duktiga fotograferna hittat några gyllene vägar som de inte vill förklara, av risk för att andra fotografer ska kunna sno deras framgångsrika recept. Det finns faktiskt fotografer som väljer att vara fåordiga med hur de gjort, av rädsla för att få för många konkurrenter – i tron att några bra recept är nyckeln till de riktigt bra bilderna. I den extremt tävlingsinriktade fotomiljön vill man ju inte riskera sina surt tillskansade positioner och låta konkurrenterna få några möjligheter att åka snålskjuts…

Det finns fotografer som faktiskt tror att deras hemliga tekniska recept är enda vägen fram till att uppnå deras bilder!

(3)

De riktigt bra fotograferna når man däremot inte, hur många recept man än skulle få tillgång till. Helt enkelt för att hemligheten till de riktigt bra bilderna, det ligger bakom fotografens öga. Inga andra platser!

De riktigt bra fotograferna kan faktiskt göra fantastiska bilder med enklaste utrustning, en sådan som skulle få de flesta amatörer och nybörjare att skämmas. I värsta fall väljer man till och med att misstro de duktiga fotografernas eventuella ”hemliga” recept. Det är väl först när man står jämte den duktiga fotografen, har tillgång till samma motiv och kanske även en bättre fotoutrustning – men ändå inte lyckas nå samma nivå, som man får det stora uppvaknandet. Den duktiga fotografens bild på kameraskärmen ljuger ju inte och kan heller inte ha gjort några varv genom Photoshop. Något man annars skulle ha misstänkt…

Några slutar att fotografera när man förstår detta, helt enkelt för att man var övertygad om att det fanns några snabba vägar fram mot de riktigt bra bilderna.

(4)

Hur fotografer väljer att kommentera andra fotografers bilder berättar också om hur de själva fungerar som fotografer. ”Som man känner sig själv, tror man om andra.” Eller så kan man säga att ”en bildkommentar säger alltid mer om den som kommenterar, än om bilden som kommenteras”.

Så enkelt är det!

Jag är själv ingen tävlingsinriktad fotograf; för mig är det inte viktigt att eventuellt ha den bästa bilden. Varken i mitt tycke eller i andras tyckanden. Då en fotografisk bild förtjänar så mycket mer än att alltid måste jämföras med andras bilder. Jag tänker i bilder, i mina bilder – och fokuserar kring vad jag vill berätta med bilderna. Det är inte viktigt vad jag väljer att fotografera, ej heller hur jag gjort för att få fram bilden.

Receptet för att få fram bilden, det var rätt recept för just DEN BILDEN. Inte nödvändigtvis för några andra bilder.

(5)

Mina bilder är oftast ett resultat av en ett spontant infall med en grund i mina tankar och känslor. Jag gör inga bilder för att jag sett någon annan göra liknande bilder tidigare. Jag gör inga bilder enbart för att testa nya kameran eller det senaste objektivet. Eller för att få fram bilder som ska kunna mäta sig med andra fotografers bilder i en fototävling. Jag fotograferar ENBART för min egen skull, och väljer det tillvägagångssätt som känns mest rätt för att få fram de bilderna jag känner att jag behöver göra.

Ibland i färg, ibland i svartvitt. Skarpt eller oskarpt, med rörelseoskärpa eller bakom en hög med konstiga filter. Det blir vad det blir, utan att jag känner mig låst av några fotografiska mallar. Som fotomiljön eventuellt valt att acceptera.

Ibland gör jag bilder som är trendiga eller nyskapande, men det är inte avgörande. Ibland väljer jag ett udda objektiv eller att göra några multiexponeringar, men det är inte för att jag vill vara märkvärdig – utan enbart för att det kändes rätt för mig för att jag skulle få fram den bilden jag önskade.

(6)

Senaste åren har jag märkt en stor skillnad i hur andra ser på mina bilder. Numera är det mindre viktigt för de flesta hur jag gjort, då de absolut flesta väljer att titta på mina bilder och ser efter det jag vill berätta. En utveckling som jag verkligen uppskattar. Jag måste inte längre deklarera vad jag gjort, bjuda på tekniska recept eller rättfärdiggöra mina val. Min publik vill se mina bilder, för att det just är MINA BILDER.

Det måste inte vara bilder gjorda med häftigaste objektivet eller den mest minutiöst planerade multiexponeringen. Det måste inte vara ovanliga motiv eller spektakulära ljusförhållanden – de av mina bilder som idag får mest uppskattning är de bilder som känns mest genuina i mitt eget bildskapande. Bilder som är typiska för mig som fotograf – och bilder som berör på djupet.

Som att mina bilder blir lästa för sitt innehåll och att man tar till sig detta, mer än att kommentera eventuella val av typsnitt och papperskvalitet.

(7)

Extra tydligt blev detta efter filmen ”Terje” då mitt fotograferande och mina bilder nådde en ännu större publik. En publik som inte förväntar sig något annat än just MINA BILDER.

Idag kan jag faktiskt ha en föreläsning utan att få frågor om hur jag gjort, utan att berätta om vilken kamera jag har – eller för den del bjuda på detaljer kring bländaröppning, slutartid eller ISO-värde. Jag måste inte längre plugga tekniska data till mina bilder för att hela tiden kunna erbjuda detaljerad information.

Idag tittar min publik i första hand på mina bilder! Där jag förlorat publik inom den trångsynta fotomiljön, har jag vunnit bland bildmänniskorna. Det blev faktiskt även en större publik, som dessutom är mer intresserade av vad som finns bakom mitt fotografiska öga.

(Bild 1 – Insida och utsida, 2003)
(Bild 2 – Rördrom, 2018)
(Bild 3 – I skogen, 2020)
(Bild 4 – Tjäder, 2017)
(Bild 5 – Linjer, 2021)
(Bild 6 – Växtlighet, 2003)
(Bild 7 – Flyktighet, 2017)
(Bild 8 – Älg, 2017)

(8)