(1)
De senaste åren har naturfotografin rört sig mot en riktning som handlar allt mindre om bildskapande och allt mer om kamerajakt. Antingen så erbjuder man allehanda betalgömslen där andra naturfotografer kan erbjudas olika speciella djurmotiv maximalt tillrättalagda för spännande bilder i otroligt ljus och där beställda djur gör precis det fotograferna önskar – eller så har vi en stor mängd naturfotografer som mer eller mindre åker runt mellan dessa färdiga betalgömslen och berikar sitt stora bildarkiv med ännu flera otroliga och regisserade djurbilder. Eller så anmäler man sig ständigt till det allt större utbudet av olika fotosafaris i olika delar av Norden och övriga världen.
Vi förslavas genom täta gillanden till våra bilder i sociala media som Instagram och Facebook, där bildmängden publiceras i allt större antal – och där betydelsen av ”det otroliga” ger högsta vinsten i form av maximalt antal hyllningar. Eller så skickar vi in våra bilder till betydelsefulla fototävlingar om vi känner att hyllningarna behöver få ännu högre status. Finns det inga andra drivkrafter i naturfotograferandet än att bli hyllade? Är det människans nedärvda girighet som driver naturfotografin mot ett kollektivt självmord?
Vi ser tusentals bilder på björnar i blå nattdimma, vargar som cirkulerar runt arga björnar, biätare som slänger med humlor genom öppna näbb, olika hägrar i låga och spännande kameravinklar, havsörnar i fantastiska torrakor, olika skogsfåglar i finaste ljuset från mest riktiga kameravinkeln, badande fåglar, ugglor som jagar möss över snövita fält eller brölande kronhjortar i perfekt morgondimma.
Vart tog vardagsnaturen vägen? Den natur vi har runt i närområdet, som vi tagit oss till och upptäckt själva? Bilder på det tillfälliga mötet med ett rådjur eller en taltrast. Bilder från hemmaskogen, från majkvällen i blomsterängen eller i krusningarna från några skräddare i den lilla gölen.
(2)
Varför finns det fler bilder på björn och varg, på havsörn och lappuggla – än på talgoxe, turkduva och rådjur? Varför ser vi flest naturbilder från Öland, Gotland och Lappland – än från Närke, Södermanland och Dalsland? Varför ser vi inte lika många bilder på det vanliga som på det ovanliga?
Varför ser vi fler bilder på skogen vi drömmer om än om den skogen som faktiskt finns?
Vi ser en allt större form för naturfotografi där det är viktigare att vinna än att man har något att berätta. Som om naturfotografin börjat lida under ”popmusiksyndromet”, där alla mäter framgångarna i listplaceringar – mer än att man håller på med musiken för att beröra och kommunicera. Var tog idealisterna vägen? De som håller på med naturfotografi av en djupare och mer personlig orsak, än att charma sin publik?
Jag har sett naturfotografer som hoppat av detta tåget och börjat fotografera annat. Som valt bort den allt mer troféjagande naturfotomiljön, helt enkelt för att bildskapandet hade en annan betydelse och låg på ett djupare plan. Naturfotografer som slutat fotografera, som tröttnat – men som man inte märker så mycket av, då mängden nya naturfotografer hela tiden ökar. Antalet naturfotografer idag har aldrig varit större, men är det ”naturfotografer” egentligen?
Visst har jag ibland känt en viss lockelse mot att boka in mig i några av alla dessa betalgömslen, vid ett tillfälle gjorde jag detta i Hälsingland när jag bodde där, för att fotografera björn – men det kändes betydligt mindre anpassat och hade en stor portion osäkerhet kopplat till sig, vilket nog fick mig att göra det. Jag vill fortfarande att naturen ska få finnas, på naturens villkor – jag är ju i grunden en naturmänniska som stortrivs med att vistas i naturen. Vilket nog är största drivkraften för att jag fotograferar natur.
(3)
Dessutom är kommunikationen med naturen, identiteten, hemmahörandet – det som sedan skapar en grund för mina tankar i mina bilder. Från naturens synvinkel, mot det mänskliga samhället – och inte tvärtom! När jag fotograferar en älg, så ska det vara på älgens fria villkor – att den bestämt sig för att jag ska få fotografera den. På en plats älgen själv bestämt!
Det låter kanske naivt, eller möjligen barnsligt – men på något sätt där ligger min grundsyn till mitt naturfotograferande. Kanske är det just i känslan av tillhörighet, som jag hittar ingången mot mina mest personliga bilder. Att alltid stå på naturens sida, mer än att jaga efter motiviska troféer.
Jag är ingen motståndare till alla dessa betalgömslen, utan mer till vad som är den egentliga drivkraften för många av dagens naturfotografer. Sådana som parkerar vid dessa gömslen och på olika fotosafaris och sällan gör annat!
Jag är ingen jägare, ingen kamerajägare, ingen motivjägare – jag är bildskapare och naturfotograf! Jag skadar inget i naturen, jag stör så lite som möjligt, anpassar mitt liv för att naturen inte ska ta skada. För naturen är detta livsviktigt. Alternativet är en planet för och av människan – med bilder och engagemang som enbart innehåller listettor och en prydligt sminkad världsbild.
En bildtroféjakt – utan naturligt innehåll!
(Bild 1 – Zebra, 2022)
(Bild 2 – Näckrosblad, 2017)
(Bild 3 – Sångsvan, 2000)
(Bild 4 – Älg, 2020)
(4)
Terje Hellesø 
Tror det har skett ett paradigm skifte. Vanliga lågavlönade har inte råd att satsa på Naturfoto då lönerna inte har hängt med i inflationen under de sista 20 åren utan det har tagits över av stadsmedelklass som inte är intresserad av fotografi utan jagar status symboler. De har lika gärna köpt en Hasselblad eller Leica och sysslat med gatufoto. Personligen är jag fattig och har inte råd att åka runt i Sverige eller köpa på mig den senaste hypade kameran och byta ut all optik utan jag uppdaterar enbart det nödvändigaste. Det jag gör istället är att fotografera i närnaturen och lära mig konst. Problemet för mig är att få tiden att räcka till och att inte bli rånad på utrustningen.
Tack så mycket Thomas! Det känns så, kan jag också känna. Medan de som har andra ambitioner tystnar eller tröttnar. Kommer bli en trevlig motreaktion så småningom. 😊
Vi får hoppas det. Känns som Svensk naturfoto har stagnerat igen då injektioner från Norsk och Finsk naturfoto har förvaltats dåligt..
Det kommer alltid en motreaktion! 😊
Detta är en väldigt intressant artikel som tar upp en del av de frågor jag under många år funderat fram och tillbaka över. Jag kommer så väl ihåg när jag var i en bokhandel i London för några år sedan, där fotosektionen var enorm. Plötsligt insåg jag hur långt efter Sverige egentligen ligger när det gäller det konstnärliga. I Sverige verkar vi bara se foto som något avbildande. Där vi inte ens pratar om att skapa bilder, olika bildstilar, utan endast om att ”ta kort”. Tänker ofta på det citatet från Ernst Haas, som finns precis i början av SVT-dokumentären Terje: ”Högsta formen av fotografering är att förvandla något från vad det är till det du vill att det ska vara.” De här orden säger verkligen så mycket! Vi är verkligen efter här i Sverige i att få fotografi erkänt som en konstform.
Tyvärr tror jag att allt för många fotografer (inte minst naturfotografer) fastnar just i det tekniska och anledningen inte behöver vara svårare än så. Det finns en föreställning om att vi tar bättre bilder bara för att vi har den senaste utrustningen. Men hur många fotografer stannar egentligen upp och lär sig hantera den utrustning och de prylar de faktiskt äger? Bättre kamera ger nödvändigtvis inte bättre bilder. I värsta fall blir effekten kanske till och med tvärt om.
Det här med betalgömslen tycker jag är intressant. För om jag är i en djurpark och gör några bilder på djuren här så anser helt klart de flesta att det deklareras att bilden är gjord på ett djur i fångenskap. Men om någon sitter i ett fotogömsle och fotograferar en kungsörn, inte skriver de att den är gjord ifrån ett gömsle? Än mindre står det beskrivet att örnarna är inmatade och eller att det är ett betalgömsle. I mina ögon är detta samma sak, skall det redovisas om bilden är gjord i en djurpark borde det också redovisas om bilden är gjord i ett betalgömsle och att det är inmatade djur på bilden. Egentligen är inget av det viktigt för mig, jag bryr mig egentligen inte björnen på bilden är ifrån ett hägn på en djurpark. En riktigt bra djurparksbild kräver också en skicklig fotograf.
Kanske är det på något sätt så att många naturfotografer har bytt sitt gevär mot en kamera och blivit kamerajägare?! Att de söker troféer på ett nytt sätt – inte som horn på väggen, utan som en bild på väggen istället!?
Ibland tror jag också att många influensers på exempelvis Youtube ger en bild av hur naturfoto skall gå till. Hur de gör och hur en bra bild ser ut. På något sätt blir det ett recept på hur en bra naturfotograf arbetar och verkar. Det är då lätt att glömma bort de egna tankarna, vilket likriktar de fotograferna som tar del av detta. Resultatet blir att det aldrig kommer att skapas en bred flora av olika bildstilar och bilder, utan fotograferna gör på exakt samma sätt. Helt enkelt för att de tror att det är på det sättet influensern gjort som naturfotografen skall göra.
Den slutgiltiga frågan är då om dagens naturfotografer funderat över varför de är ute i naturen. Är det för att de vill berätta något med sina bilder eller är det bara för att plocka troféer till sin Instagram? Jag tror att det är där någonstans processen om vem jag är som fotograf börjar.
Vi får inte glömma att fotografering är ett hantverk, som tyvärr sakta men säkert håller på att dö ut. Många nya fotografer förslavas av tekniken/automatiken i de moderna kamerorna och slutar tänka själva, vilket tyvärr även det likriktar hantverket.
Slutligen handlar fotografering (enligt mig, finns inget rätt eller fel här) om den personliga bilden, att hitta sin egen stil och att skapa de egna bilderna. Eftersom att naturfotografi är ett hantverk så är det helt klart naturfotografens skicklighet i detta och hans/hennes bildseende som bör bedömas, inte bilder på unika tillfällen i naturen och eller rariteter som poserar framför kameran.
Tack så hjärtligt Mårten för finfin kommentar! ❤️
Vi har ju redan diskuterat en del av detta i våra samtal och det blir säkert många fler. Ett intressant och lite skrämmande ämne, verkligen! 😊