Tall…

(1)

En tall i en enkel bildkomposition med ett speciellt formuttryck.

(Bild 1 – Tall, 2022)

Debatt: Naturfotografins självmord…

(1)

De senaste åren har naturfotografin rört sig mot en riktning som handlar allt mindre om bildskapande och allt mer om kamerajakt. Antingen så erbjuder man allehanda betalgömslen där andra naturfotografer kan erbjudas olika speciella djurmotiv maximalt tillrättalagda för spännande bilder i otroligt ljus och där beställda djur gör precis det fotograferna önskar – eller så har vi en stor mängd naturfotografer som mer eller mindre åker runt mellan dessa färdiga betalgömslen och berikar sitt stora bildarkiv med ännu flera otroliga och regisserade djurbilder. Eller så anmäler man sig ständigt till det allt större utbudet av olika fotosafaris i olika delar av Norden och övriga världen.

Vi förslavas genom täta gillanden till våra bilder i sociala media som Instagram och Facebook, där bildmängden publiceras i allt större antal – och där betydelsen av ”det otroliga” ger högsta vinsten i form av maximalt antal hyllningar. Eller så skickar vi in våra bilder till betydelsefulla fototävlingar om vi känner att hyllningarna behöver få ännu högre status. Finns det inga andra drivkrafter i naturfotograferandet än att bli hyllade? Är det människans nedärvda girighet som driver naturfotografin mot ett kollektivt självmord?

Vi ser tusentals bilder på björnar i blå nattdimma, vargar som cirkulerar runt arga björnar, biätare som slänger med humlor genom öppna näbb, olika hägrar i låga och spännande kameravinklar, havsörnar i fantastiska torrakor, olika skogsfåglar i finaste ljuset från mest riktiga kameravinkeln, badande fåglar, ugglor som jagar möss över snövita fält eller brölande kronhjortar i perfekt morgondimma.

Vart tog vardagsnaturen vägen? Den natur vi har runt i närområdet, som vi tagit oss till och upptäckt själva? Bilder på det tillfälliga mötet med ett rådjur eller en taltrast. Bilder från hemmaskogen, från majkvällen i blomsterängen eller i krusningarna från några skräddare i den lilla gölen.

(2)

Varför finns det fler bilder på björn och varg, på havsörn och lappuggla – än på talgoxe, turkduva och rådjur? Varför ser vi flest naturbilder från Öland, Gotland och Lappland – än från Närke, Södermanland och Dalsland? Varför ser vi inte lika många bilder på det vanliga som på det ovanliga?

Varför ser vi fler bilder på skogen vi drömmer om än om den skogen som faktiskt finns?

Vi ser en allt större form för naturfotografi där det är viktigare att vinna än att man har något att berätta. Som om naturfotografin börjat lida under ”popmusiksyndromet”, där alla mäter framgångarna i listplaceringar – mer än att man håller på med musiken för att beröra och kommunicera. Var tog idealisterna vägen? De som håller på med naturfotografi av en djupare och mer personlig orsak, än att charma sin publik?

Jag har sett naturfotografer som hoppat av detta tåget och börjat fotografera annat. Som valt bort den allt mer troféjagande naturfotomiljön, helt enkelt för att bildskapandet hade en annan betydelse och låg på ett djupare plan. Naturfotografer som slutat fotografera, som tröttnat – men som man inte märker så mycket av, då mängden nya naturfotografer hela tiden ökar. Antalet naturfotografer idag har aldrig varit större, men är det ”naturfotografer” egentligen?

Visst har jag ibland känt en viss lockelse mot att boka in mig i några av alla dessa betalgömslen, vid ett tillfälle gjorde jag detta i Hälsingland när jag bodde där, för att fotografera björn – men det kändes betydligt mindre anpassat och hade en stor portion osäkerhet kopplat till sig, vilket nog fick mig att göra det. Jag vill fortfarande att naturen ska få finnas, på naturens villkor – jag är ju i grunden en naturmänniska som stortrivs med att vistas i naturen. Vilket nog är största drivkraften för att jag fotograferar natur.

(3)

Dessutom är kommunikationen med naturen, identiteten, hemmahörandet – det som sedan skapar en grund för mina tankar i mina bilder. Från naturens synvinkel, mot det mänskliga samhället – och inte tvärtom! När jag fotograferar en älg, så ska det vara på älgens fria villkor – att den bestämt sig för att jag ska få fotografera den. På en plats älgen själv bestämt!

Det låter kanske naivt, eller möjligen barnsligt – men på något sätt där ligger min grundsyn till mitt naturfotograferande. Kanske är det just i känslan av tillhörighet, som jag hittar ingången mot mina mest personliga bilder. Att alltid stå på naturens sida, mer än att jaga efter motiviska troféer.

Jag är ingen motståndare till alla dessa betalgömslen, utan mer till vad som är den egentliga drivkraften för många av dagens naturfotografer. Sådana som parkerar vid dessa gömslen och på olika fotosafaris och sällan gör annat!

Jag är ingen jägare, ingen kamerajägare, ingen motivjägare – jag är bildskapare och naturfotograf! Jag skadar inget i naturen, jag stör så lite som möjligt, anpassar mitt liv för att naturen inte ska ta skada. För naturen är detta livsviktigt. Alternativet är en planet för och av människan – med bilder och engagemang som enbart innehåller listettor och en prydligt sminkad världsbild.

En bildtroféjakt – utan naturligt innehåll!

(Bild 1 – Zebra, 2022)
(Bild 2 – Näckrosblad, 2017)
(Bild 3 – Sångsvan, 2000)
(Bild 4 – Älg, 2020)

(4)

Skräddare med byte…

(1)

Skräddare med nyfångat byte, med spännande linjer som reflekteras på vattenytan.

(Bild 1 – Skräddare, 2020)